.

.

Det hettar till inom socialdemokratin. Klippet ovan är hämtat från Sveriges Radios hemsida. Sven Österberg tycks ladda om…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Socialdemokraternas VU, Sven Österberg,

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVT1,SVT2,DN3,DN4,DN5,GP3,SVT3,SVT4,GP4,SVD3,DN6

DN7,GP5,SVT5,SVD4,DN8,DN9,GP6,SVT6,DN10,SVD5,DN11,

Dela

I eftertänksamhetens

kranka blekhet över…

.

När Daniel Westling från Ockelbo gifte in sig i Kungahuset höll han ett bejublat tal till sin Victoria. Bruden grät glädjetårar. Damerna bland gästerna tog fram sina spetsnäsdukar, snöt sig försiktigt i snibbarna och snyftade rört. Middagssällskapet applåderade flera gånger och avbröt Westlings tal med spontana utrop som ”Åhh!” och ”Förtjusande!”. Enligt kvällspressen ”tog han hela svenska folket med storm”…

.

.

När socialdemokraterna hyllade sin nye ”hövding” var det naturligtvis ritualen lite mer folklig. Lite mindre blåblodig. Men Håkan Johult höll definitivt ett tacktal i samma höga klass. Extrakongressen applåderade, skrattade och jublade i eufori. På modernt vis kramade ledamöterna om varandra och likt en supporterklubb stampade de i golven, ställde sig upp och busvisslade av glädje.

Här fick det grånade, slitna partiet äntligen den ”gråsosse” man längtat efter. Mona Sahlins ”begravningstal” jordades och ledamöterna fick än en gång höra alla de älskade ord som man trodde sig ha förlorat för gott. Ännu en gång fick de lyssna till de stora orden om frihet, rättvisa och solidaritet.

.

.

Juholt bjöd de sina på allt tänkbart godis. En politisk julgransplundring för vuxna. Både barn och pensionärer ska ha det bra. Ungdomsarbetslösheten ska köras på porten och alla andra ska ha jobb eller åtminstone hög A-kassa. Inga mer dyra elräkningar. SJ:s tåg och T-banan ska komma i tid även när det är vinter. Komvux, universitet och skolor ska få mer resurser. Jobben inom den offentliga sektorn ska få högre status (lön). Kulturen, biblioteken och museerna nya resurser. Skattesystemet ska ses över. Som grädde på moset ska de som jobbar ändå inte få några nya skattehöjningar.

Självklart att alla inom partiet var upprymda och hänförda inför allt det goda som bjudits. Inte minst dess vänster:

”Han klev upp där och man kände att efter 20 sekunder hade han gjort succé. Han gjorde succé bland både delegater och journalister, och det var ganska omskakande att höra en så bra talare”, sa exempelvis Göran Greider.

”Han talade om jämlikhet på ett sätt som ingen socialdemokratisk ledare har lyckats göra sedan Palmes tid, och jag tror att talet gick allra bäst hem hos de allra äldsta och de allra yngsta”, fortsatte han.

Chefredaktören för SSU:s tidskrift Daniel Suhonen fyllde på med beröm:

”Han gav rörelsen hoppet tillbaka. Fredrik Reinfeldt har fått mycket att tänka på. Vi andra har underbara dagar framför oss.”

Men i kongressens kulisser fanns också en mycket, mycket grå socialdemokratisk eminens. Där i dunklet stod den förre finansministern och ledaren för ”kanslihushögern” i ”Rosornas krig” på 1980-talet, Kjell Olof Feldt, som avstod både från att stampa i golvet och att busvissla.

”Ja, nu har han sagt allt vad vi vill. Nu återstår att tala om hur vi ska åstadkomma allt detta”, blev hans avmätta svar när SVT bad honom om en recension av Juholts jungfrutal.

För hans del hade, med Shakespears ord, ”beslutsamhetens friska hy redan gått över i eftertänksamhetens kranka blekhet”.

.

-

I det engelska ”War of roses” sköt man med långbågar.

I Sverige var det Kjell Olof Feldt och Stig Malm som skällde.

.

Jag är böjd att hålla med. Men det gör jag från en utgångspunkt rakt motsatt den nyliberalism som Feldt anammat. I sitt tal hade Juholt en vacker retorisk figur som det heter numer. Han deklarerade stolt att det egna partiet minsann ”inte är ett börsnoterat företag” utan en folklig rörelse. Ett påpekande som är både sant och falskt. Visst är det en medlemsorganisation. Men dess politik är kopplad till börsens dagsform. Eller mer precist, de stora kapitalägarnas behov. Sanningen är också att rörelsen har slutat att röra sig och att ingen rehabilitering i världen kan få i gång dess stelnade leder. För en hel generation är partiet märkt som en motkraft till den verkliga rörelse i Sverige som kämpat för social demokrati.  I den praktiska politiken har man levererat kontrareformer. I de avslutande delarna av sitt tal gick dessutom Juholt 130 år tillbaka i tiden och förnekade där indirekt socialdemokratins  historiska pionjär, August Palm, och dennes socialistiska vision:

”När arbetarrörelsen var ung ville August Palm – som för 130 år sedan tog socialdemokratin till Sverige – avskaffa den arbetsfria inkomsten. Ingen skulle få tjäna pengar på andras arbete, vare sig genom ränta eller profit. Detta i dag orealistiska krav omvandlades till den moderna idén att vissa saker ska skötas utan ekonomisk vinst som främsta drivkraft.”

.

Möte med August Palm i Kiruna I Maj 1908

.

Det han säger är att i den privata sektorn där ska bolagens ägare få tjäna pengar på andras arbete. Med hjälp av både ränta och profit. En mindre verksamhet, den offentliga sektorn, varav en stor del handlar om vår välfärd, ska dock få skötas utan ”ekonomisk vinst som främsta (?) drivkraft”. Dessutom. I sista hand blir allt det goda i denna sektor helt beroende av hur det går för den privata sektor som dominerar och bestämmer över vår ekonomi.

När denna ekonomi, alltså kapitalismen med dess räntor och profiter, hamnar i olag och i sina väldiga kriser, då underströk Juholt i sitt tal, med en hälsning till börsen, att han minsann är beredd att stå för en väl så kraftig åtstramning som borgarna.

”Vi var tvungna att ta itu med underskotten. Hade vi inte gjorde det hade hela vår svenska välfärdsmodell äventyrats. Därmed har jag lärt mig en sak: När det kommer till ekonomiskt ansvar och ordning har borgerligheten ingenting att lära svensk socialdemokrati! Mona Sahlin stod upp när Carl Bildt misslyckades. Göran Persson byggde den airbag som räddade Anders Borg när den internationella finanskrisen gjorde att världsekonomin kraschade.”

I sin inledning hade han hävdat att det var nödvändigt att ompröva socialdemokratins förlorade år /med Göran Persson och Mona Sahlin som ledare för partiet/ :

”2006 röstades vi bort för att vi brast i vår förmåga att förverkliga jämlikhet och solidaritet efter ett långt och på många sätt framgångsrikt regeringsinnehav. 2010 lämnade ännu fler oss för att vi inte kunde erbjuda en trovärdig samhällsanalys och en politik med socialdemokratiska förtecken… Därför är vårt besked; vi förstår att ni är många som tvivlar på oss, som tvivlar på vad vi vill med Sverige. Vi lovar att skärpa oss så att vi återigen förtjänar ert förtroende.

Men bara tjugo minuter senare hyllade han ändå sina föregångares politiska fiasko. För säkerhets skull har han också senare markerat denna kompassriktning ännu tydligare genom att utse Tommy Waidelich som partiets ekonomiska talesman. En generationskamrat som tackade för utnämningen genom att omedelbart ge sin trosbekännelse till ”de nuvarande budgetreglerna med stabila finanser, budgettak och överskottsmål”. Trots att vi lever med massarbetslöshet hyllade han dessutom Anders Borg, ”som skött sig bra”. Han säger vidare att just Kjell Olof Feldt är en förebild…

.

.

”Anders Borg har skött sig bra”, menar Johults ekonomiska talesman.

.

Självklart är det bra att socialdemokratins nye hövding börjat sitt ledarskap med många vackra ord om social jämlikhet. Dagordningen för debatten flyttas vänsterut.

Men att som Juhonen tro att ”vi har underbara dagar framför oss” är minst sagt överord.

Framförallt som Juholt i sitt tal inte med ett ord berörde den nödvändiga och fullständigt radikala omställning av samhället som krävs när det gäller vår produktion, vårt boende och våra transportsystem. Allt för att klara jordens hotade resurser och miljö. Kanske beror det på att han är uppvuxen i värmen från Oskarhamns kärnkraftsverk, gillat denna och inte tyckte att det, i skenet av vad som händer i Japan, var ett särskilt lämpligt tillfälle att ens beröra energifrågan? Dessutom borde det smaka illa för vänstern att Johult  redan från början varit en aktiv  och varm förespråkare för den svenska krigsinsatsen i Afghanistan.

Vi får se hur länge ”beslutsamhetens friska hy” sitter i. Kanske har den gått över till den vanliga sjuka blekheten redan vid partiets ordinarie kongress i september…

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokraterna, August Palm.Göran Greider,

Daniel Suhonen, Kjell Olof Feldt, rosornas krig

I pressen: SVD1,DN1,DN2,,SVD2,DN3,AB2,GP1,GP2,AB3,DN4,SVD3,SVD4,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Dela

Tillsammans har vi makt

att upphäva makten…

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.

Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet.  I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…

Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:

Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.

Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.

För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:

Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.

Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”

Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.

Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…

I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.

I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.

I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.

Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…

När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.

Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.

Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…

Prolog

När arbetarna på en stor

arbetsplats gick samman

föddes ett nytt språk

Strejken var inte i huvudsak för

pengarnas skull, utan

för att bli människa, och inte en

siffra i produktionen

Naturligtvis betydde pengarna

Mycket

Men överallt, på flera

arbetsplatser, börjar man tala

igen,

På det nya språket, som

dom flesta redan kan, men inte

visste det Att gå tillbaka

till jobbet betydde inte

att gå tillbaka till det gamla

språket

Vi kan siffrornas språk, nu ända

in i märgen, och det

ska vi fortsätta tala! Men också

vårt eget språk, och så länge

att dom som har makten begriper det

Ingenting kan gå tillbaka till det gamla

Tillsammans har vi makt att upphäva

makten

I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.

Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,

Dela

På dagordningen:

ETT NYTT

ARBETARPARTI

(S) och Mona Sahlin tappar stort. Maria Wetterstrand vinnare. Så ser det ut i Aftonbladets/United Minds senaste opinionsmätning.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten. Ytligt ligger det en del i detta. Ingen undslipper med åren de allt bättre, större och skarpare bilderna på våra moderna TV-skärmar. En ensam Peter Eriksson, som mer ”kränger bilar” när han pratar, skulle nog inte på egen hand vinna så stora framgångar.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare

mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin

till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten…

Men i grunden handlar problemet för (s) om någonting helt annat. Sneglar vi ut över Europa så är i stort sett nergången för socialdemokratin densamma som i Sverige. Om inte värre. I klassiska socialdemokratiska högborgar, som i Tyskland och England, har den moderna socialreformismen förlorat enorma väljarskaror. I Italien saknar socialisterna i dag representation.

I Tysklands senaste riksdagsval kunde man vid sammanräkningen av rösterna konstatera att socialdemokratin tappat tio miljoner väljare (!) under sina regeringsår. Den nye partiordföranden Sigmar Gabriel kunde konstatera att partiet hade ”tappat åt alla håll” och att krisen är oerhört djup. Men programmet var det inget fel på, bara profilen…

Det var sak samma vid Mona Sahlin ”jobbkongress”. Nyliberalismen lever kvar. Cementen har bränt fast. Partiet har vare sig vision eller program för att bryta med det klassamhälle vi lever i. Inte blir det bättre av att socialdemokratins fackliga ledare, som IF Metalls Stefan Löfven driver en egen kampanj för svensk kärnkraft och svensk krigsindustri…

Vad som krävs är ett politiskt uppbrott. Ett nytt, brett, öppet och demokratiskt socialistiskt parti är det som måste diskuteras och börja byggas

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna,

I pressen: AB1,SVD1,SDS1,

Bloggare:Svensson,Jinge,

Dela

Ryck upp

byråkratin

med rötterna!

Billigt fett, ibland härsket valfläsk, känner vi alla till. Men Socialdemokratins andra namn i EU-valet, IF Metalls Olle Ludvigsson, överraskade ändå när han i sin valmeny bjöd på sina egna njurar! Bakgrunden var Daniel Westlings omskrivna operation där kronprinsessan Victorias kommande gemål fick överta en av sin pappas njurar. I den rojalistiska yran efter detta lät Ludvigsson i ett pressmeddelande världen få veta att han nu minsann själv precis fyllt i ett donationskort…

Egentligen borde inte Ludvigsson behöva nedlåta sig till ett så parodiskt röstfiske. Statliga partibidrag från (s) och dryga medlemsavgifter till IF Metall har redan betalat en svindyr valkampanj med allt som tänkas kan i rekvisitan. Videofilmer, Twitter, (s)-bloggar, påkostade utskick till oss medlemmar, affischer och annonser om att vi ska ”Kryssa Olle” finns överallt. I statliga SVT:s Västnytt visas en ren propagandafilm där han får vandra runt i solig skärgårdsmiljö och berätta om sin ”kamp för jobben”. Senaste numret av AB Volvos exklusiva månadsmagasin Globetrotter dominerades också av valpropaganda för Olle Ludvigsson. Den gamle ordföranden för dess verkstadsklubb i Göteborg som nu upp i åren försöker avsluta sin karriär med en plats i Europaparlamentet. Trots företagets skoningslösa massvarsel stänkte han där vigvatten över VD:n Leif Johansson och sig själv: ”Volvo och facket har hittat ett förhållningssätt som fungerar bra”, underströk han.

Men här talar han nog bara för sin egen plånbok När han nu packar för Bryssel kommer inte namnet Olle Ludvigsson precis att lysa upp den fackliga arenans Fame of Hall. Bakom sig lämnar han ett Volvo PV, plundrat av det amerikanska Ford vars ”stora resurser” han en gång menade skulle lyfta verksamheten. AB Volvos Lastvagnar å sin sida har snart lyckats avskeda 75 procent av sina metallare i Sverige och där sitter de lokala klubbarna just nu bakbundna och snärjda ner till fötterna av det nationella lönesänkningsavtal som han och Metalls övriga inre kärna kuppade igenom i vintras. Samtidigt som han på valmöten pratar lyriskt om att han som EU-parlamentariker ska värna jobben…

Allt detta vill han nu lämna bakom sig. Men i resväskan till Bryssel kan han trycka ner de 4-5 miljoner kronor som han tjänat på sina ”fackliga år”. För så mycket mer pengar har han håvat in än de arbetskamrater som han representerat. Han lämnar AB Volvos styrelse som ”senior” med sina 26 år och alla arvoden under denna tid har gått rakt ner i egen ficka i stället för att finnas med i verkstadsklubbens kontoutdrag. Ett nära nog perverst förhållande som dessutom inte skakande nog är ett individuellt undantag utan en regel för lejonparten av svensk fackföreningsrörelse.

I Volvos styrelse håller ”senioren” Ludvigsson på etiketten.

Både när han klär sig och röstar om aktieutdelningar…

I styrelsen har hans ord inte heller precis varit ”salt i såren” på ägarna och deras lystna jakt på vinster. Samtidigt som massvarslen rullade fram som våldsamma skred inne i AB Volvos verkstäder röstade han under senvintern lojalt med Handelsbankens och mångmiljardären Fredrik Lundbergs maktsfär i styrelsen och gav ägarna extra fyra miljarder kronor i utdelning.

Liksom de andra kandidaterna från (s) har Olle Ludvigsson också mage att påstå att han i Bryssels korridorer ska ”Värna jobben”  och  ”Svenska kollektivavtal”. Men redan 1995 i folkomröstningen om EU lovade Olle Ludvigsson på välbesökta debattmöten i regi av IF Metall på Volvo Lastvagnar att just svenska avtal skulle gälla! Nu när det visat sig att ja-sidan ljög i denna fråga och när (s) gett upp möjligheten att villkora Lissabonfördraget skäms vare sig han eller Marita Ulvskog för att återkomma med samma lockrop. I socialdemokratins egen press kallas Olle Ludvigsson för ”ett fackligt dragplåster”. Men för den människa som tänker efter och begrundar hans fackliga gärning är han ett tungt byråkratiskt blysänke…

När arbetarna vid AB Volvos anläggningar i Tuve, i våras samlades för ett massmöte utanför fabriksgrindarna där de skulle demonstrera mot varslen, gick Olle Ludvigsson runt inne i verkstäderna och försökta övertala metallarna att stanna kvar vid sina arbetsplatser. Detta samtidigt som Leif Johansson samlat ”sina” anställda för att försöka få tyst på de öppna protesterna. ”Skrubbar du min rygg, så skrubbar jag din” brukar det heta och bättre illustration för detta ordstäv kan man knappast få…

Som person är Olle Ludvigsson inte särskilt intressant. Till vardags uppfattas han av alla som en trevlig människa med väloljat munläder. Men i den fackliga och politiska världen representerar han den fackliga byråkrati som måste ryckas upp med rötterna. Den är betald av oss – genom skatter och medlemsavgifter – men arbetar ofta åt våra motståndare. Gräsrotsrevolten är bara möjlig om man rycker upp det frodiga ogräset med rötterna! Arbetarinitiativet uppmanar i valet alla fackföreningsrörelsens medlemmar till opposition mot och närkamp med de företrädare som inte längre företräder oss! Det kommer aldrig manna från vare sig himlen eller Bryssel. Det går inte att gå framåt utan att själv lyfta på fötterna!

Kämpa och

Rösta med

ArbetarInitiativet

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU.EU.val, socialdemokraterna, Olle Ludvigsson, Bryssel, arbetsrätt, varsel, IF Metall.LO

I pressen: DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SD1,

Andra bloggare:

Dela

Dags

att

släppa

taget?

Det börjar bli dags att släppa taget – i kapitalismen. Varför klamra sig fast i ett system som gör mer skada än nytta? Världen över kör ekonomierna fast i recessionernas dy. Slirar och börjar att glida ner i depressionernas kletiga lera.

Dow Jones magiska aktiebörs i utförslöpan…

Bara sedan regeringens höstbudget togs fram har tjugofemtusen människor varslats om avsked. Framförallt inom fordonsindustrin. Men när den knäar eller som för Volvo Personvagnar och Saab riskerar att helt tappa fotfästet kommer det att komma oerhört kraftiga efterskalv inom all näringsverksamhet. I ett utsatt samhälle som Olofström har det redan lagts varsel för över tio procent av den arbetsföra befolkningen.

Gårdagens debatt i riksdagen speglade en gemensam oro från alla som tog ton i kammaren. Partimänniskorna där har också betalt – bra betalt – för att fånga upp människors oro och att försöka visa på utvägar. Visst fanns det skillnader. Socialdemokraterna vill höja anslagen något, skaka fram 200 ”coacher” och ge pengar till mer vuxenutbildning. Vuxenutbildningen är en bra sak. Men ”coacher”? Varför förvirra med en ny titel? Varför inte säga det vanliga: arbetsförmedlare? Coach är ursprungligen engelska för en kusk som tyglar ett fyrspann med hästar och har sedan plockats in i idrottsvärlden och ibland ersatt det svenska tränare. Att nu kalla våra arbetsförmedlare för coacher skapar inga nya jobb. I alla fall inte fler än sina egna och det är i sig naturligtvis inte så dumt. Men i det stora hela bara en tom gest. När det gäller A.kassan fortsätter (s) med sitt dubbla budskap. I retoriken ger man intryck av att alla ska få 80 procent ersättning vid arbetslöshet. Men granskar man det de säger är detta långt ifrån sant. Visserligen höjs taket en bit, men inte till 80 procent för en normal industriarbetarlön. Dessutom är förslaget från (s) skrämmande – sataniskt – om man vill  använda Sahlins ord om  borgarna som en bumerang mot hennes eget förslag – detta eftersom man vill att A-kassan ska upphöra efter bara ett år. Vem tror att det poppar upp massor med jobb efter bara 12 månader?

Från talarstolen var det ingen från (s) eller (v) som vågade tala om ett systemskifte, om en övergång från en girig, planlös och destruktiv kapitalism till en demokratisk planhushållning under det arbetande befolkningens kontroll.

Något i den här stilen kunde Josefin Brink ha sagt när

hon i går var uppe i talarstolen:

”Vi kan inte acceptera att ett förbrukat system ska förstöra människors liv utan kräver ett rådrum när det gäller alla varsel om avsked. Vi vill under två år ha en undantagslag på arbetsmarknaden, ett förbud mot avsked. I första hand ska företag som varslat hantera sin personalsituation genom minskad arbetstid. Kan de inte betala full lön ska alla deras ekonomiska flöden redovisas med full insyn för alla fackliga organisationer och samhället i övrigt. Ägarstrukturerna och produktionens globala rörelser och logistik gör att vi kanske inte kan socialisera alla företag som vägrar eller är bankrutta. I de fall ersätter staten mellanskillnaden, med en facklig förmyndarkrage över brösten på företagsledarna.

Rådrummet ska vi använda för att diskutera gemensamma europeiska och globala lösningar på krisen. Vi vet att miljöförstörelsen måste bekämpas över nationsgränserna och det är samma sak med kapitalisterna förstörelse av människor liv. Självklart ska alla fackliga och folkliga organisationer vara med i denna diskussion som naturligtvis börjar och slutar på den egna arbetsplatsen eller i det egna boendet. Produktion, transporter, energitillgångar och samhällelig service måste diskuteras utifrån sociala behov och ekologiska hänsyn – inte utifrån en horisont där det bara väntar nya profiter. I grunden handlar den globala ekonomiska krisen om en investeringsstrejk från världens stora profitjägare. Den strejken kan vi bara bryta nacken av genom att själva ta makten över våra liv!”

”Så ska det låta”, skulle Peter Harryson sagt! Men dessvärre var det inte detta brott med kapitalismens logik som Brink i går talade sig varm för. Vänsterpartiets socialistiska politik har uppenbart legat på is så länge att den inte går att tina upp ens nu mitt i den brännheta krisen för kapitalismen. Dessutom är det kört med den rödgröna regeringsallians man drömmer om, ifall nu partiet skulle lyckas knacka loss ett endaste systembrytande krav…

På svensk mark kanske kravet på ett förbud mot avsked låter ovant och bakvänt. En och annan flöjt på vänsterkanten tycker kanske dessutom att det är tramsigt och ett illusionsmakeri att tro att lagstiftning i en borgerlig värld skulle lösa någonting. Men använder vi de nya orden ett tag så blir de lättare att ta i munnen. Isbitarna blir källvatten. Här är en inriktning som kan bryta ofta meningslösa individuella lösningar, misströstan och depression. Vi kan inte bara sitta passivt och vänta på fler varsel. I exempelvis Frankrike har kampen för ett förbud mot avsked nu fått en stor bredd och backar enligt opinionsundersökningarna upp av allt fler människor.

Franska arbetare vid Renault, som i måndags krävde full ersättning vid permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, fackligt, LO, Mona Sahlin, borgarregeringen, Allianspartierna

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1,SDS2,SDS3,AB2,

Dela

Skrattar bäst

som skrattar sist

Det gick så bra för Mona Sahlin. I politikens singelåkning fick hon allt bättre poängbedömning. Piruetterna blev tekniskt mer drivna. Visade snabba framskär också i sin ”styling” och i sitt ”utförande”. I hopp klarade hon med en ”trippel axel” mer än någon av sina rivaler. I september fick hon och partiet ensamma 45.7 procent i Synovates opinionsmätning

Men den 8 oktober kom vändningen. Hon lämnade singelåkningen – inte för teamåkning med en samlad opposition - utan för pardans med Miljöpartiet. De bägge partierna steg fram inför press och TV-kameror och förklarade att de skulle dansa tillsammans ända till 2020.

Men Mona hade gjort ett felskär. Vänster stålskena fick inte fäste och i det inledande korta programmet föll hon pladask på rumpan redan i parets första ”sida vid sida hopp”.

Lars Ohly fick sig ett gapskratt och vi fick äntligen se honom på gott humör.

I radions ”Lördagsintervjun” levererade han däremot dystra besked för oss socialister. Vad som behövs för att möta regeringen Reinfeldt är inte en glad piruett  och ett fortsatt käbbel i regeringsfrågan. Vad vi längtar efter är försök till en gemensam mobilisering mot högerpolitiken i alla fackliga och folkliga sammanhang där det överhuvudtaget är möjligt att börja resa motstånd. I Rambergs intervju kom motsatta besked. Ja, Ohly gav sig ut på så tunn is att han berömde regeringens attityd till finanskrisen:

”Jag tycker att dom i flera fall har skött sig bra…t ex Anders Borgs kritik av bankerna när det gäller räntenettot, alltså gapet mellan in- och utlåning och att han uppmanat kunderna att vara mycket tuffare. Men också att man direkt har försökt visa att det här måste vi ta tag i, det är inte en kris som löser sig själv.”

Berömmet är till för att visa att Vänsterpartiet verkligen vill ingå i en ansvarsfull opposition. Ohly är regeringsfähig. Jag tror definivt inte att alla varslade arbetare runt om i landet delar Ohlys bedömning av hur regeringen hanterat den ekonomiska krisen. De hade säkert hellre hört ett budskap där han krävde gemensamt motstånd mot avskeden. Solidaritet med arbetarna i stället för med bankerna. Borgs joller om att kunderna ska ringa upp bankerna och klaga är nonsens.

I intervjun stod det klart att Ohly och hans parti är berett att anpassa sig till ett nyliberalt regeringsprogram i snart sagt varje stavelse. Visst det ska formuleras som kompromisser. Men i sak kan han tänka sig att göra upp om allt. Vare sig det handlar om utgiftstak, inkomstskatter, friskolor, vapenexport eller svensk truppnärvaro i Afghanistan. Som han själv sa visade partiet under Göran Perssons regeringsår att man tog ansvar.

Frågan är om Mona Sahlin nu tänker pröva med teamåkning eller göra ännu ett försök till pardans med Miljöpartiet?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, regeringen, vänsterpartiet, Miljöpartiet, socialdemokraterna, regeringsfrågan

I pressen: SVD1,SVD2,SDS1,

Dela

Som mossa

på förmultnat träd…

Den åldriga arbetarrörelsen i Sverige, med en själ som mossan på förmultnat träd, ser i bästa fall som sin viktigaste fackliga uppgift, att bevaka att allt eller åtminstone det mesta går rätt till vid de varsel som nu läggs vid fler och fler företag. Politiskt tillkommer sedan en del i och för sig behjärtansvärd retorik om mer resurser till arbetsförmedling och vuxenutbildning, andra nivåer i försäkringssystemen samt en klädsam och rituell kritik av den borgerliga regeringen. Valfläsk som lätt bränner vid och sotar till svarta sönderfallna bitar när den ekonomiska krisen hettar till under pannan. Vem minns inte Göran Perssons 12 år av kapitalistiskt styre där Vänsterpartiet hjälpte honom att lägga om rodret åt en skarp styrbord. Lars Ohly har sagt att han inte vill vara dörrmatta åt Sahlin och Miljöpartiet. Vilket jag inte ifrågasätter ett endast dyft. Han vill helt enkelt gå med in och sitta med vid bordet. Varför inte lite taffel, lite sås och krås innan ålderspensionen.

Huvudkrafterna i fackföreningsrörelsen, i socialdemokratin och i Vänsterpartiet stödjer rakt av Reinfeldts och de övriga EU- ländernas ”Krisplan för Europa”. Vare sig Mona Sahlin eller Lars Ohly ifrågasätter den gemensamma överenskommelse som har träffats om att med skattebetalarnas pengar gå i borgen för de banker och finansiella institutioner som försatt sig själva i både ekonomisk och ideologisk bankrutt. För dem alla är det viktigaste att finansmarknadens rouletthjul än en gång kan snurra i gång. Ingen av den svenska vänsterns huvudkrafter utmanar kapitalismens logik.

I Frankrike är bilden en annan. Där finns en revolutionär socialistisk tradition, kultur och politisk rörelse som djärvt ifrågasätter bankernas rätt att styra över människornas vardag och sociala villkor. ”Våra liv är viktigare än era vinster”, är en av de finaste parollerna som denna rörelse reser. Konkret betyder detta att man ifrågasätter alla varsel och avsked. Från den statliga franska postverksamhet, som presidenten Sarkozy vill privatisera, till bilindustrins massavsked. En rörelse, en social och politisk kamp som Vänsterpartiets medlemmar borde lära känna och då se att det finns andra alternativ än att bara fortsätta med att vara en del av den statligt bidragsfinansierade svenska politiska industrin. De reportage och artiklar om Frankrike som finns i exempelvis Norrskensflamman säger mycket lite om den nya politiska verkligheten i landet. Det en gång så stora och stolta stalinistiska Parti Communiste Francais är i ohjälpligt förfall. Att läsa om dess spillror gör ingen vare sig gladare eller mer insiktsfull…

”Vi ska inte betala för deras kris – inga avsked”

I en stor färsk opinionsundersökning, publicerad i Le Monde 31 oktober, avsätts rejäla fotavtryck från denna rörelses uppmarsch. Frågorna kretsar kring hur människor uppfattar profilen hos den populäre ledaren för Fjärde Internationalens franska sektion, brevbäraren Olivier Besancenot.

Opinionsinstitutet menar att undersökningen ”visar att den skenande ekonomiska krisen stärkt det solida kapital av sympatier som Besancenot hade redan innan krisen”. Men i dag, oavsett vilken kandidat som Socialistpartiet skulle lansera, så skulle hela 13 procent rösta på den revolutionäre brevbäraren.

Av den breda vänsterns alla väljare är det 69 procent som har en positiv bild av Besancenot. Över 80 procent tycker att han är ”sympatisk”, ”nära folk”, och ”modig”. Undersökningen visar på akuta problem för andra ledare i vänstern, framförallt då de från Socialistpartiet. När frågan ställs om hur fransmännen ser på Besancenot som motståndare till Sarkozy, svarar 71 procent att de tycker att hans kritik av bristen på reaktioner från PS är riktig. 70 procent tycker att ”han alltid är på samma sida som dem som kämpar mot regeringens reformer”. När det gäller vänsterns väljare ökar dessa procentsiffror till 81, respektive 79 procent. Denna positiva inställning blir ännu klarare när frågan kommer till om Besancenot är till “nytta” för vänstern. 73 procent menar att Socialistpartiet måste ta hänsyn till hans förslag och de menar samtidigt att han kompletterar den övriga oppositionen. Kritiken som handlar om att han objektivt skulle vara en allierad med Sarkozy får inget som helst stöd.

Från mitten på september har vänsterns väljare förväntat sig mer radikala svar, menar institutet och hela 65 procent av dessa anser att Frankrike behöver ett antikapitalistiskt parti med krav som de vilka LCR för fram. Framförallt förbudet mot avsked. Men också, om än i mindre grad, kravet på 3 000 kronor mer i månaden åt alla. LCR kräver en folkomröstning när det gäller förbudet mot avsked och sätter in detta krav som ett i en arbetarnas krisplan för hur kapitalismen ska bekämpas.

Av Socialistpartiets sympatisörer är det 83 procent som menar att avsked ska förbjudas och att detta krav ska försvaras av hela vänstern. ”Besancenot är populär därför att Socialistpartiet inte gör sitt jobb”. 84 procent av vänsterns väljare anser att Socialistpartiet ska ha en dialog med honom, i stället för att försöka isolera honom. På så sätt kan man söka en eventuell valallians, tycker man. Trots att LCR och Besancenot ständigt understryker att man är helt oberoende av Socialistpartiet och inte kan tänka sig ett samarbete i kommuner eller i en regering där man gemensamt styr över en kapitalistisk ekonomi, menar 55 procent av väljarna att han 2012 helt klart kommer att uppmana till en röst på PS.

Av Besancenonts egna supporters är det bara 42 procent som har denna inställning. Men de tycker att deras ”champion” ska sitta i regeringen om vänstern vinner valet.

”Tretusen kronor mer i månaden för alla…”

Avslutningsvis menar Le Monde att dessa opinionsvindar visar hur starkt gapet är mellan vänsterns väljare och dess ledare. Ett förhållande som då också gäller för Besancenot, eftersom han och hans rörelse inte tänker sätta sig i en regering på Socialistpartiets villkor.

Själv funderar jag över hur svensk huvudmedia rapporterat om denna utveckling. Le Monde, Le Figaro och Liberation, skriver ständigt om Besancenot och det nya antikapitalistiska parti som han och LCR är i färd med att bilda. Rörelsens budbärare är ständigt med i fransk television. New York Times, Times of London samt International Herald Tribune skriver. Det är förstås ingenting för löpsedlar eller feta rubriker i svensk press. Men ändå. Svenska Dagbladet har nosat på det som händer, men inte mer. Men i övrigt finns det inte många eller inga rader. Dagens Nyheters Ingrid Hedström kan exempelvis skriva ett försök till en i övrigt inträngande analys av Socialistpartiet, med dess allt bittrare inre fejder, men kan sedan inte få med en enda stavelse om denna nya attraktionspol långt till vänster om ledningens högerkurs. Eller Olle Svenning på Aftonbladet. Han läser alltid Le Monde till sista stavelsen och älskar att skriva om sina partivänner i Socialistpartiet och deras rosa drömmar, Varför aldrig lite gallisk hetta om Besancenot och hans kamrater.

Kan det ha gått så långt att bankerna inte bara sätter den berömda ”agendan” för våra regeringar utan att de också sätter agendan för jounalisterna?

Besancenot på sin postcykel. Här från New York Times.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, EU, facklig kamp, LO, Vänsterpartiet, socialdemokraternas, finanskrisen

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,AB1,SVD3,SVD4,SDS1,

Dela

Finansiellt Tjernobyl?

Från euroländernas möte i Paris berättar Sarkozy att man enats om att gå in med kontanter till de ”friska bankerna”. ”Euroländerna räddar banker”, ekar Aftonbladet. För att parera alla frågor om hur mycket och var all cash ska hämtas, understryker ”Zarko” med stora franska gester att det inte handlar om gåvor utan att man bara tillåter att bankerna ska kunna fortsätta sin verksamhet. Business as usual. Självklart rättar sig Anders Borg in i leden. Den svenska kronan är inte annat än en liten bit av svansen på euron.

Tjernobyl efter reaktorkatastrofen. Ska vi få en finansiell härdsmälta?

Men hur skattepengar till finansiella system, fulla med vidriga svulster av spekulation och osäkra fordringar, kan motiveras med att man tillåter bankerna att fortsätta att sköta ruljansen som förut, det känns minst sagt ihåligt. Den ”fria” kapitalmarknaden ska få fortsatta – med lika stora och gemensamma subventioner. Hela fundamentet i nyliberalismen rasar sönder. Inte en stavelse yttrades däremot om stora och gemensamma subventioner till alla de miljoner människor som nu kommer att förvisas till arbetslöshet.

Vad som hänt är att kapitalismens finansiella blodomlopp skadats svårt av flera infarkter. Då kanske det inte hjälper med vare sig steroider, några påsar nytt blod eller blodförtunningsmedel. Med dagens politiska ramar hotas ändå det finansiella systemet att rivas sönder i en sista ristande och dödlig infarkt.

Tillåta bankerna att fortsätta som vanligt? Sarkozy och ministrarna runt euron är naturligtvis väl medvetna om att det är precis det man gjort det senaste decenniet. Nyliberalismens politiker har tillåtit allt! Gamla regleringar när det gäller banker och finansiella korthus, som spelat med derivater och andra bluffkort, har sopats undan. Kaptalismens inneboende lågkonjunkturer och ekonomiska kriser har skjutits upp med alla tänkbara former av frivola krediter. Nu när allt går åt pipan vräker man in skattemedel och hoppas att ”marknaden” ska bli på gott humör och börja pulsera som tidigare. Problemet är bara att spekulationsekonomins grund är profitfallen när det gäller den reella, den produktiva ekonomin. ”Marknaden” vill helt enkelt inte investera i denna därför att man tjänar för lite pengar. Börserna är inte längre i något avseende friska kapitalkällor för expansiva och dynamiska företag i den reella ekonomin. Visst kan man ge akut hjälp med jättelika statliga bidrag. och få några glädjeskutt på börsen. Men som Reifeldt brukar säga. Då får vi ett bidragsberoende. Det blir som att pinka på sig. Först blir det varmt och skönt. Men sen…

Kapitalismens

värdegrund

bortsopad

Hela den kapitalistiska ekonomins ideologiska värdegrund är bortsopad. Nyliberalismens profitmedier, statsapparaternas viktiga radio/TV-stationer liksom alla mörkblå tankesmedjor, tappar över en natt förmågan att ge en trovärdig bild av varför ”marknaden” tar makten i land efter land och sätter parlament och regeringar på obestånd. De kan inte ge rationella förklaringar till det som sker. Vart tog de ”oberoende riksbankerna” vägen? Varför socialiseras bankernas skulder samtidigt som vinster och bonussystem tillåts att vara privata? Varför hotas kapitalismens blodomlopp av en sista dödlig infarkt?

Därför var gårdagen partiledardebatt förlegad redan innan den började. Ett meningslöst ”Eftersnack” till regeringens budget i skuggan av tidigare G7-träff och kvällens Euro- och IMF-möten. Samtidigt som de svenska partiledarna satt i debatt började ett hetsigt nattmöte mellan Gordon Browns regering och fyra av världens storbanker: Barclays; Lloyds TBS, HBOS och Royal Bank of Scotland. När den sena manglingen är färdig förväntas de fyra kräva 500 miljarder kronor i skattemedel för att kunna fortsätta sin verksamhet! Mot den bakgrunden blev den mest radikala skillnad Mona Sahlin kunde ta fram, nämligen att regeringen missat vuxenutbildningen, inte särskilt stor. Hon har ännu inte gett ett bud i kronor i ören, samt omfattningen i tid, när det gäller A-kassan. Lars Ohly såg ut ha fått en god middag och kvällen serverad på ett fat efter Sahlins missade svängom med Miljöpartiet. Men inget parti på ”vänstersidan” ifrågasatte kapitalismen som system. Ingen talade om ett program och en regering som vägrar att ta ansvar för kapitalismens blinda marknadsekonomi - för att i stället ta skyndsamma och viktiga steg mot en socialiserad produktion och en demokratisk planhushållning. Av nödvändighet ett uppbrott som måste ske hand i hand med en återskapad arbetarrörelse och folkliga massorganisationer i hela Europa.

G7:s ledare är ”oroliga”.  Står man så här rakt , med byxorna som stuprör,

syns det inte om man pinkar på sig. Först blir det varmt och skönt. Sen…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, börskris, G/, IMF, Euro, Partiledardebatten, regeringen, moderaterna, socialidemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, planhushållning

I pressen: DN1,DN2.DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SDS1,SDS2,

SVD7,DN6,DN7,AB5,

Dela

Beckmörker

över Risveden

I går var indiansommaren här igen. När oktobers försiktiga solskiva dallrat upp över Alefjäll, sprakade snart lönnarna runt vårt hus. I ett flöde av gulröda färger. Här och dår, lite längre ner mot marken, grenar som klarat sig undan frostnätterna och nu sakta svängde sig i solgrönt. I backen upp mot jordkällaren drällvis med koltrastarnas favoritfrukost: saftiga, klarröda nypon. Under morgonrundan med vår lilla labradorvalp knastrade snåren av grenar, ännu spröda av frost, när hon i sin glädje över att få komma ut for runt i busksnåren upp mot Furberget

Ja, det var en fröjd att leva. ”Gudagott att vara”, som det heter i psalmen.

Ilskan knottrar sig

Men med morgonens nyheter blev det ändå en mörk, uppriven och orolig dag. Fast solen fortsatte att skina. Mängder med telefonsamtal om Volvo Personvagnars nya massvarsel. Visst, alla visste att det skulle komma. Men ändå. Så många. Ilskan knottrar sig och oron kryper under skinnet.

Efter lilla kvällsrundan med Freja, valpen, blev det kaffe och TV:s förlängda Rapport. I en stund, där jag ändå sjönk ner i fåtöljen och telefonen slutat ringa. Då kom chocken.

På bästa sändningstid, primetime, som man säger om man ska vara med i svängarna, dök Olle Ludvigsson från  IF Metall Volvo Göteborg, upp i rutan. Han var med i direktsändning om krisen och hade ett guldläge för att mobilisera sina medlemmar mot massvarslen.

Strömt vatten

mellan Hälsö och Knippla

Men inslaget blev nog det mest praktfulla fackliga självmål som skådats. Men först ska sägas. Jag känner Olle. Under flera fackliga val stod vi som ordförandekandidater mot varandra. Vi bodde grannar under flera år. Ja, en bit emellan. Han på Hälsö och jag på Knippla och det rör sig mycket strömt vatten mellan dessa öar. Det är ändå inget ont i karln, fast han inte är Knipplebo. Han är som alla vi andra.

Men han är systemets fånge. Han är en modern socialdemokrat, för att tala sahlinska, och har aldrig ifrågasatt ett enda större beslut från Volvos ägare.

Nu stod han där. Mer svarslös än någonsin. När reportern frågade om vad som hände och vad som skulle koma att hända, hette det bara:

”Vi tittar på storleksordningen på varslen. Det är först nu vi har fått beskeden.”

”Men vad kan ni göra? Vi hade två i reportaget som var gifta och bägge jobbade på Volvo?”

”Vi tittar på listorna. Vad vi kan göra av det. Förhoppningsvis kan vi ge svar så tidigt som möjligt. Före jul. Vi ska jobba så mycket som möjligt för att kunna ge ett tidigt besked”.

Inte ett jota

Mer blev det inte. Här fanns alla möjligheter i världen att ge medlemmarna ett budskap om motstånd. Med inte ett jota. Här kunde klubbens ordförande ha gett prov på det meningsfulla med ett fackligt medlemskap. Minska arbetstiden – Inga avsked, kunde ha varit huvudkravet. Han kunde lagt pappren på bordet och berättat om alla vinster som Ford tappat ur fabriken under sin tid som ägare. Han kunde ha frågat Ford om den amerikanska kongressens alla miljarder i stödpengar bara skulle gå till utveckling i USA. Han kunde ha mobiliserat till uppvaktningar, massmöten och demonstrationer. Berättat att klubben tänkte starta studiecirklar i stor skala om framtidens produktion. Om hur Volvo Personvagnar då kan komma in i bilden när det gäller alternativa energislag samt den nödvändiga omläggningen av produktions- och transportsystemen.

I stället stod han och berättade att klubbstyrelsen nu skulle sitta och sortera folk fram till jul. Javisst. Vid ett varsel måste man givetvis också diskutera en del gränsfrågor när det gäller uppsägningsregler. Men detta är ändå en bifråga. Varför stå som Karl Nilsson nedan och berätta att nu ska här sorteras arbetare fram till jul, på samma sätt som denne sorterade plank?

Karl Nilsson avslutade sin sortering med en tur till Amerika. Olle Ludvigsson ska efter sin sortering försöka avsluta sin karriär i Bryssel. Då som representant för arbetarrörelsen. Jag kan inte låta bli att fråga mig vad han ska göra där?

Sista kvällsrundan med lilla valpen blev svart. Beckmörket vilade över Risvedens skogsåsar i norr.

Karl Nilsson

Fick jobb upp vid sågen och staplade bräder

Och bräder och bräder där och bräder omigen

En del la jag så, och andra la jag så

En del la jag åt sidan, en del la jag…för sig

En del hade hål, dom lade jag för sig

Och andra var för korta, dom lade jag för sig

För traddiraiaddi…

En del hade kantfnas, dom lade jag på sitt sätt.

En del hade böjt sig, dom lade jag för sig.

En del var angripna av blåhjon och nattsmyg,

Dom lade jag åt sidan i en särskild hög för sig

Sen for jag till Amerika ett tag och hem igen.

För traddirallanedej, hugg i och håll

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Massvarsel, regeringen, LO, Volvo Verkstadsklubb, Ford, börskris, börskrasch, socialdemokraterna

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,AB2,AB3,AB4,SDS1,

SDS2,SDS3,

Dela