"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Skulder
Vem äger statsskulden?
4 Feb 12
Ärver barnen vår skuld ?
-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.
Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.
Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?
Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?
Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.
.
Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.
.
Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.
Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.
För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.
Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.
.
.
Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.
Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.
För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.
De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.
Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.
Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.
.
.
Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.
Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.
I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.
.
.
Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.
För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.
-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.
-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster
-Samt via utgivning av statsobligationer
I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.
I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.
USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.
USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.
;
Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.
Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?
.
Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,
Avskaffa betygen
7 Dec 11
Vem behöver AAA?
.
Det går knappt en dag utan att media rapporterar om den ena eller andra staten som fått sitt kreditbetyg sänkt. Är det inte Standard&Poors som sänker Italiens ”betyg” så hoppar Moodys upp som gubben ur lådan och varnar för att hela eurozonen inklusive Tyskland, Holland och Luxemburg riskerar att förlora högsta noteringen –AAA.
.
.
Men vad är det för orakel vi har att göra med? Vilka kristallkulor ser dessa institut in i när de dömer ut hela nationer och ofta skapar självuppfyllande profetior om ond bråd död. De uppträder närmast som offentliga domstolar som värderar brottslingens lista av dåd och delar ut straff därefter. Men det handlar vare sig om offentliga inrättningar eller ”opartiska” domare.
De tre stora som de kallas – Standard&Poors, Moody’s och Fitch – är alla tre privata företag, de två första ägda av amerikanskt kapital och Fitch av franskt kapital. De två första är jättarna på ”betygsmarknaden” och vanligtvis vänder sig intresserade till Fitch bara om de två stora är oense i ett omdöme.
Den första och egentligen enda frågan som behöver ställas är: Varför har dessa privata företag ett monopol på att värdera hela nationers kreditvärdighet och varför kryper all världens regeringar inför dessa institut som tydligen kan tvinga ner vilken stat som helst på knä? Det finns bara ett svar. Vi lever i en värld där finansen dikterar staters och industriföretags agendor.
.
.Varför ska privatägda bolag med oklara kriterier ställa hela nationer till svars?
.
Att det förhåller sig så är i sig absurt. Ännu märkligare blir deras makt när man ser tillbaka på det ”betyg” de själva förtjänar. Riktiga råttbon har getts AAA för inte så länge sedan. Ni kanske minns affären Enron, det amerikanska energibolaget som i oktober 2001 föll samman som ett korthus. Bakom en blänkande fasad hade företagets ledning genom bluff, finansmontage i skatteparadis och kokade böcker, lett bolaget långt utöver klippkanten. Fallet blev förödande. Enron var ett råttbo med AAA på dörren. Ett betyg som både S&P och Moody’s villigt utfärdat. De hade inget sett och inget hört. Förtroendeingivande eller hur? Världens dittills största svindel och påföljande konkurs hade gått dem obemärkt förbi.
Ändå bleknar skandalen med Enron jämfört med deras betygssättning av de banker och låneinstitut som satt fast upp till halsen i det som kom att kallas sub prime-kraschen. Derivatpapper baserade på lån till människor som en vanlig hästhandlare visste inte kunde betala tillbaka vad de lånat gavs AAA av de ”hedervärda” kreditvärderarna.
Vad har dessa ”betygsgivare” för meriter som ger dem rätt att värdera hela nationers kreditvärdighet? Inga alls. Man skulle nästan kunna falla till föga för en konspirationsteori om att deras roll är att hjälpa nyliberala regeringar att skapa hotbilder som gör det lättare att driva igenom sparplaner på befolkningarnas bekostnad. Nu tror jag inte det är fallet. Det är redan illa nog ändå.
.
.
Men däremot visar ”betygssystemet” att finansvärlden har överhanden mot enskilda regeringar som tvingas anpassa sig för att inte få sänkt betyg.
Om det nu ska behövas ett system för riskvärdering är lösningen hur enkel som helst. Det är bara att via lagstiftning förbjuda dessa privatägda bolag att betygsätta riskerna med statligt utgivna obligationer. Inrätta ett internationellt icke vinstdrivet institut ägd av medlemsstaterna med uppgift att värdera riskerna med olika statspapper och låt de privata riskvärdera Bank of America, Exxon, IBM, Siemens och andra multinationella bolag. Då är det bara aktieägarnas pengar de bollar med.
.
Media: DN1,DN2,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,DN6,SVD3,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Finans, Skulder, Banker,
Är krisen snart över i USA?
4 Jul 09
Är krisen snart över ?
Glada politiker och tyckare i media påstår att vi nu befinner oss i början till slutet på den ekonomiska krisen. Minsta lilla svala tas till intäkt för en ljuv sommardröm. I
förrgår lyckades Barack Obama se ljus i tunneln och deklarera sin starka tro på en snar återhämtning av konjunkturen. Visserligen förlorade 467 tusen amerikaner sitt jobb i juni men enligt Obama bestod det ljusa i att det var 140 tusen färre än månaden innan. Så kan man naturligtvis se på saken. Står man oskyddad i ösregn är det alltid en tröst om regnet mildras en aning. Eller blir man inte lika förbaskat blöt in på bara kroppen ?
Svaret på rubrikens fråga är inte så uppenbart och beror inte bara på vad som händer med arbetslösheten. Däremot beror utvecklingen framöver mycket på vad som sker på den amerikanska marknaden. En internationell uppgång är i det närmste omöjlig utan en återhämtning i USA.
Så vad har egentligen skett på den amerikanska arbetsmarknaden under det nya århundradets första omtumlande år ? Sedan den nuvarande recessionens början i december 2007 har antalet jobb i USA minskat med 6,5 miljoner och om vi till det lägger de 127 tusen jobb per månad som borde skapas för att hålla takt med befolkningsökningen är det i själva verket 8,8 miljoner färre jobb än vad som borde ha existerat. På kort tid har därmed alla skapade jobb sedan år 2000 försvunnit. I dag finns det strax över 800 tusen färre jobb i den amerikanska ekonomin jämfört med februari 2001. Nio år har raderats ut.

I Kalifornien är vägen från eget hem till tältläger mycket kort
Nu beror ju inte en återhämtning enbart på situationen på arbetsmarknaden. Den stora majoriteten har ju fortfarande sina jobb kvar även när arbetslösheten stiger mot 10 procent och över. Vi måste också se till vilka är de stora drivkrafterna bakom varje ekonomi. För den amerikanska ekonomin finns det ingen hemlighet. Strax över 70 procent av landets BNP utgörs av hushållens konsumtion. Det har spekulerats i att den svaga dollarn skulle kunna stimulera en återhämtning via Amerikas export. Men landets export utgör just nu bara 10,8 procent av BNP. Att jämföra med 54,7 procent för Sverige. Tyskland som likt USA har en stor hemmamarknad exporterar för hela 40,9 procent av BNP. Så för USAs del finns det inget slut på krisen så länge hushållen lagt spenderbyxorna på hyllan.
Det finns ett stort hinder för att hushållens konsumtion ska ta fart inom kort. Lönerna för vanliga arbetare i USA släpar efter mer än någonsin. De arbetandes löner har vare sig följt produktivitetens utveckling eller högre gruppers löner under flera decennier. Av summan av alla löneökningar sedan 1979 fram till 2006 gick 91 procent till de 10 procent bäst betalda. Det vill säga att resten av de löneanställda fick nöja sig med nio procent. Resultatet blev naturligtvis en enorm ökning av ojämlikheten. En genomsnittlig VD-lön 1973 var 27 dollar i timmen för varje dollar som arbetaren tjänade. I dag tjänar en VD 275 dollar för varje dollar som den genomsnittliga industriarbetaren tjänar.

Frågan blir naturligtvis hur var det möjligt att de amerikanska hushållens konsumtion, från de fattigaste till de rikaste, ökade stadigt under hela det nya århundradets början ? Svaret heter skuldsättning, upp över öronen. Speciellt för de fattiga hushållen men också för vad som vanligtvis kallas den amerikanska medelklassen. Den rikaste tiondelen av hushållen följde inte samma mönster. De lånade i stället ut sina pengar till resten av samhället och kasserar nu in vinsterna. På vilket sätt? Tidningarnas ekonomisidor påstår sedan några månader att de amerikanska hushållen börjar spara på nytt. Från en negativ sparkvot sägs de nu spara 5-6 procent av de disponibla inkomsterna. Men det finns spara och spara. Det finns spara som innebär att lägga reserver på sidan om för att användas till senare konsumtion eller investeringar i kapitalvaror. Men det finns också spara som innebär att betala av anhopade skulder och det ger verkligen ingen stimulans till konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Det är vad den stora majoriteten av de amerikanska hushållen gör nu. De betar av skulder till banker, försäkringsbolag, mäklare och skulder på alla sorters kreditkort, köplån och studieskulder. Nya krediter är det inte att tänka på för tillfället. Den amerikanska kreditmarknaden är just nu lika snustorr som markerna i det sommarvarma Sverige.

Med det aktuella jobbutbudet, arbetslöshetens utveckling, skuldberget som ska betas av, och den torrlagda kreditmarknaden finns det inget som verkligen pekar på att vi ser början till slutet på recessionen. De kommande tio till tolv månaderna fortsätter arbetslösheten att öka. Varuproducerande företag fortsätter att minska sina lager innan maskinerna sätts igång igen och under tiden passar arbetsgivare på att avskeda många fler än vad de egentligen är tvingade till. Det gäller att ge profierna en hjälpande hand. De som vill kalla ett sådant perspektiv ljust och början på bättre tider ska inte förvånas om de går till historien som illusionister.
I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,ETC,AB,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Hushållsskulder, Banker, Arbetslöshet, Sysselsättning


Senaste kommentarer