"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade SKP
Är all bloggvänster verkligen vänster?
7 Okt 11
Allt från rena dumheter till mytomani
Den arabiska revolutionen, speciellt den libyska, har gett tändvätska till en rad av bloggar som i allmänhet presenterar sig som vänster, anti-kapitalistiska, anti-imperialistiska och ofta anti-auktoritära.
Här i Sverige har vi till att börja med de överlevande produkterna av den
stalinistiska och maoistiska ”rörelsen” och som företräds av Kommunistiska Partiet (före detta ”errarna”) och SKP med rötter i den gamla stalinistskolan i Norrbotten. För båda gäller att världen kan delas upp i två läger som drivs av en ”huvudmotsättning” mellan USA-imperialismen (med allierade) och ”världens folk”. Utifrån den analysen, om den nu ska kallas för analys, gäller det att hålla sig på rätt sida och stödja alla som på ett eller annat sätt ”bekämpar USA-imperialismen”.
Det är anledningen till att dessa strömningar sluter upp bakom diktaturer som Khaddafis och Assads och menar att ledare som Ahmedinejad inte ska ”demoniseras”, underförstått han bekämpar ju huvudfienden. Att han offentligt hänger oppositionella och homosexuella måste räknas in under kontot ”sidoeffekter”. Det gäller nämligen att hålla sig till det väsentliga –hur huvudmotsättningen ser ut.
Den senaste galenskapen som kan skrivas upp på huvudmotsättningens konto är Proletärens hyllning av det stenreaktionära islamistiska al-Shabab i Somalia. Så här avslutas en artikel om utvecklingen i Somalia:
-I ett längre perspektiv är kamp mot den USA-stödda övergångsregimen och det otidsenliga klanväsendet nödvändigt. Vi kan tycka vad vi vill om sharialagar men i dagens Somalia är det just islamisterna och al-Shabab som står för en sådan kamp.
I det långa perspektivet är vi alla döda sa den berömde ekonomen John M. Keynes. Men det gäller inte offren för al-Shababs terror. De dog på kort sikt, ja omedelbart. De fanatiska mördarna körde in en lastbil fullastad med sprängämnen i undervisningsministeriets port och dödade 70 unga studenter som inte ville annat än att utbilda sig. Men för al-Shabab är det bara studier av Koranen som godkänns. Deras bombattentat var riktat mot människornas rätt till en allsidig utbildning. För KP är det en underordnad detalj.
.
De som ser al -Shabab som allierad i kampen mot USA är ute på hal is.
.
Att SKP gått i taket efter att upproret i Libyen startade är ännu enklare att förstå. Partiet anser helt enkelt att Libyen under Khaddafi var ett socialistiskt samhälle. Med ”huvudmotsättningen” i huvudet och socialismen redan installerad var det naturligtvis självklart att komma till Khaddafis försvar. Det lika hängivna försvaret av Assads regim kanske bottnar i en syn på Syrien som socialistiskt. Det upplyser inte partiets press om.
Vid sidan av organisationer som KP och SKP finns det dessutom en flora av
bloggar som kan klassas under rubriken ”konspirationsteorier”. Den ena värre än den andra. Efter en genomgång av ett tiotal svenska och utländska bloggar verkar det som att ett par av dem utgör ”källor” till alla andra. Den mest citerade bloggen av alla går under namnet No Spin News by Christof Lehmann.(NSNBC.wordpress.com) där han presenterar sig som ” Clinical Psychologist, Psycho-traumatologist, and Political Advisor.”
En annan stjärna i galenskapen är fransmannen Tierry Meyssan som gjorde sig berömd på bekostnad av offren för den elfte september 2001. I en bok med den franska titeln ”L’Effroyable imposture”, (Det förskräckliga bedrägeriet) gör sig Meyssan till tolk för hela den surdeg av konspirationsteorier som flöt upp till ytan efter terrorattacken den 11 september. Allt var ett direkt verk av det ”militärindustriella komplexet” i USA i syfte att rättfärdiga angrepp mot Irak och Afghanistan, enligt Thierry Meyssan. Sedan dess har han arbetat mest för ryska, libanesiska och iranska media samt startat en egen blogg –Voltairenet.org.
Upproret i Libyen väckte honom till liv igen. Inte revolutionen förstås, utan uppdraget att försvara Khaddafis regim. Han utmärkte sig den 20 augusti 2011, mitt under inledningen av de avgörande striderna mot Khaddafis trupper i Tripoli, hävdande i franska media att inga strider pågick, att det var rena påhitten av media i väst. Allt var lugn och ordning i staden, han visste bäst eftersom han var ”på plats”.
Men den som slår alla rekord är Dr. Christof Lehmann. Inget är för galet för att inte sättas på pränt. Jag tror faktiskt att mannen lever i en parallell värld av fantasier och grav mytomani. Att han kan vara huvudkälla till de svenska bloggar som dagligen fördömer ”rebellernas krigsbrott” visar att behovet att tro på det absurda existerar. Det ligger närmast något religiöst fundamentalistiskt i deras hållning. Allt som skrivs och sägs i vanliga media är lögn och undanhållande av sanningen. Bara de udda figurerna talar sanning. Alla andra ingår i den tysta konspirationen. Att han tillhör de som ser 11/9 som ett verk av Bush förvånar inte. Alla bloggfreak som hoppat upp i knäna på Khaddafi verkar ha det som gemensamt tankegods.
.
Ett verk av Bush och CIA?
.
-En solig septembermorgon 2001 i New York förändrades världen. En välplanerad och skickligt utförd attack, med lydiga media, satte hela den tevetittande befolkningen i chock och trauma. Sympatin flödade från de mest otänkbara platser och människor. Bara ett fåtal visste då att många av de som kallade sig offer, figurer djupt ner i USAs statsapparat och dess allierade, var de som utförde brottet, skriver doktorn på sin blogg.
För Lehmann ser situationen i dag i Libyen ut så här: I Tripoli kontrollerar ”befrielsestyrkorna” (Khaddafis trupper) 80 procent av staden och den gröna flaggan vajar överallt. Inte mindre än 90 procent av övergångsrådet TNCs medlemmar har flytt sin kos. I Benghazi pågår intensiva strider och ”rebellerna” kontrollerar bara stadskärnan. Södra Libyen ligger helt under Khaddafis kontroll och stora truppförstärkningar är på väg över den algeriska gränsen. Häromdagen slog tuareger i Khaddafis sold ut 35 stridsvagnar på en timme.
Än en gång gäller samma regel för dessa mytomaner. Att inget står i vanliga massmedia om den ”libyska befrielsearméns” framgångar bevisar bara att de är tystade.
Storhetsvansinnet placerar Lehmann i centrum. Han säger sig få direktinformation från ryska säkerhetsagenter, stå i ständig kontakt med informatörer på plats i olika städer och på bloggen ger han dagliga lägesrapporter om ”striderna” i Tripoli, Benghazi, Sirte och andra platser.
.
I Baron Münchhasens värld var allt möjligt. Hans moderna efterföljare är inte sämre.
.
Några citat från doktorns blogg klargör mycket och gör det möjligt att inse vidden av hans fantasivärld:
-I kväll mottog nsnbc informationen att resterna av TNC befinner sig i kaos sedan 90% av dess medlemmar hoppat av. Med över 90% av Libyens befolkning som är emot den olagliga ockupationen av deras land och med tilltagande militärt stöd från hela Nordafrika är bästa chansen till att lag och ordning återupprättas att Belhadj, Jalil, Jibril och Nato lämnar Libyen.
-Benghazi är befriat, med undantag för stadens centrum där TNCs trupper förskansat sig.
Medan doktor Lehmann hallucinerar beskriver den egyptiska dagstidningen Ahramonline hur Benghazis skolbarn samlas till ny skolgång efter 8 månaders avbrott. Hur den skolstarten ägde rum med bara centrum kontrollerat av ”rebellerna” förblir ett mysterium.
Här måste man ju fråga sig vad hundratalet utländska journalister i Benghazi sysslar med? Kan de inte se att staden håller på att återtas av Khaddafi? Eller har de fått betalt för att hålla tyst? Eller är det kanske så att doktor Lehmann hallucinerar?
Citatet nedan förklarar mycket. Hyllningen av Khaddafi är något i hästväg, på gränsen till en kärleksförklaring.
-Han är en politisk och revolutionär ledare som gett ett lysande exempel på hur direkt demokrati kan fungera, som befriat sitt folk, befriat det från slaveriet under internationella ”banksters” och bringat välmående till en nation och dess folk. Så tragiskt som det libyska kriget är, är det först nu som Khaddafi börjar förstås för vad han verkligen är: en av världens största och mest godhjärtade revolutionärer.
.
En missförstådd och förtalad revolutionär?
Ridå. Vad kan man säga efter en dylik hyllning? Egentligen inget annat än att beklaga doktor Lehmann för hans galna diagnos och rangera honom bland kategorin politiska knäppgökar, så ”political adviser” han anser sig vara.
Men vad ska vi säga om alla de svenska bloggare som dagligen använder sig av Christof Lehmann som källa utan att inse vilken personlighet de har att göra med? Ska vi dra slutsatsen att de själva tänker och tycker likadant eller att de inte tänker alls?
Det är ett antal bloggare som borde tänka över vilka källor de använder och hur de tolkar verkligheten. Annars kommer de att få stå till svars för de kompletta galenskaper som Lehmann och Meyssan sprider och som de torgför på sina bloggar. Det gäller i första hand för följande svenska papegojor för mytomanerna Lehmann och Meysson.
Maverablogg,Motvallsbloggen,Old Wolf, Fritenk, Third World,
Så vad blir till slut svaret på frågan i rubriken, är det ”vänster” att stå på Khaddafis, Assads och andra diktaturers sida?
KP och SKP kan fortfarande kallas för ”vänster” i samma mening som Vänsterpartiet är vänster, det vill säga att det representerar historiska traditioner i arbetarrörelsen. Därmed inte sagt att de är revolutionära socialister.
Däremot finns det ingen som helst anledning att kalla Meysann, Lehmann och deras högtalare i den svenska bloggvärlden för vänster. De har helt enkelt tappat kontakten med verkligheten, ägnar all sin energi åt att sprida grumliga konspirationsteorier och stöder ett par av de värsta diktaturer som existerat. Det är minst sagt trist men det handlar helt enkelt om före detta radikala personer som tappat fotfästet.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,DN2,SVD3,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA;Libyen, Khaddafi, Bloggar, Diktatur, Imperialism, Revolution, 11/9,
-Ordets makt och vanmakt
25 Aug 10
Jan Guillous blinda fläck.
.
I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.

Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.
Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.
I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.
.
När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.
Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.
Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.
.
Guillou och Bratt då det begav sig.
Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?
Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)
I ett par meningar sammanfattar Guillou den tragiska katastrof som förlamade och till sist la i ruiner allt som tusentals revolterande ungdomar byggde under drömmarnas år 1968-1975. Likt Guillou, stångade sig självständigt tänkande aktivister blodiga mot den stalinistiska partiapparatens betongmur. Och drog samma slutsats som honom. Det går inte att vara partimedlem och uppkäftigt ifrågasätta allt och alla. Upprorets tänkande – det som är en revolutionärs vassaste vapen – blir till en dödssynd i de stalinistiska gjutformarna.
.
Än i dag hyllar Myrdal Pol Pot.
Jan Guillou gick vidare och fortsatte sitt viktiga politiska arbete, stödet till det palestinska folkets kamp och skärskådningen av borgerlighetens mörka vrår. Tyvärr gäller inte det de flesta som i missmod lämnade den politiska aktiviteten bakom sig och försvann in i samhällets mjuka veck. De såg inget alternativ till den stalinistiska diktaturen inom partiet och skräckhistorierna om den ”proletära diktaturen” i ett framtida socialistiskt samhälle. Det gör tyvärr inte heller Jan Guillou. Det är hans blinda fläck i förståelsen av arbetarrörelsens historia.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jan Guillou, SKP, Folket i Bild/Kulturfront, Maism, Stalinism, Demokrati, Diktatur,



Senaste kommentarer