.

I dag är det 45 dagar sedan de första demonstrationerna ägde rum i protest mot undantagslagarna i Syrien. Då var det inga demonstranter som krävde Bachar Assads avgång.

I dag, en och en halv månad senare och med över 400 kallblodigt mördade demonstranter, är kravet på Assads avgång centralt. Det finns ingen återvändo för regimen. Assad likt Khaddafi har byggt diktaturen runt sin personlighet, familjen och den alawitiska shiasekten från bergstrakterna kring städerna Aleppo och Latakia.

.

I staden Banias protesterade 10 000 människor under fredagen.

.

Runt Assad finns ingen som kan träda fram och kasta ut honom likt Mubarak och Ben Ali. Regimen står och faller med familjen Assad. Tyranner med specialstyrkor som kontrolleras av familjens medlemmar klipper kort runt chefen för att inga potentiella konkurrenter ska växa sig höga. När därför folket reser sig och säger NEJ, då har en Khaddafi eller Assad inga andra alternativ än det gränslösa våldet för att hålla sig kvar vid makten.

I går fredag trotsade på nytt tiotusentals människor demonstrationsförbuden och säkerhetsstyrkornas skarpskytte. I staden Daraa som varit centrum för protesterna krossades alla försök att protestera. Sedan en vecka kontrolleras Daraa av närmare fem tusen soldater från fjärde brigaden som leds av Bachar Assads bror.

.

Staden Daraa har utsatts för ett regelrätt militärt angrepp.

.

Snipers skjuter enligt vittnen skarpt på alla som vågar visa sig ute. El och vatten är avstängt och de instängda människorna saknar redan mat. Sjukhuset i staden kontrolleras av militären och inga civila tas emot.

I resten av landet visade i går befolkningen sin solidaritet med människorna i Daraa genom att trotsa säkerhetsstyrkornas våld. Trots regimens totala nyhetsblockad sipprar information ut via Facebook och satellittelefoner. I går mördades kring femtio personer som vågade sig ut på gatorna. Minst femton dödades bland demonstranter som försökte ta sig in i staden Daraa för att visa solidaritet med den belägrade staden.

Efter fredagsbönen samlades människor i ett dussintal städer till de största demonstrationerna på flera veckor. I Banias deltog kring tio tusen, i den kurdiska staden Qamishli femton tusen, i Damaskus förort Midan deltog kring två tusen i protesterna och från städerna Homs, Latakia, Hama och Raqqa rapporteras stora demonstrationer ha ägt rum.

.

I staden Al Ramtha på den jordanska sidan av gränsen hölls solidaritetsdemonstrationer.

.

Regimens stöd inom landet är nu minimalt. Vid sidan av familjeklanen och den alawitiska shiasekten som utgör knappa tio procent av befolkningen kan regimen räkna med ett passivt stöd från de kristna och druziska minoriteterna som med rätta eller inte ser sunniterna som ett hot. Hela 75 procent av befolkningen bekänner sig till den sunnitiska varianten av islam och det är de som i dag jagas till döds av regimens mördarband.

Men revolten i Syrien, lika lite som i resten av arabvärlden, är inte ett religiöst uppror. Det är krav på frihet, värdighet, arbete och slut på korruptionen som driver kampen vidare. Vid sidan av vissa salafisters angrepp på kopter i Egypten finns det inga tecken till blodiga religiösa konflikter. I media luftas farhågor om eventuella framtida problem för de kristna och druzerna i Syrien. I dag är det inte problemet. Hundratals demonstranter som kräver frihet och Assads avgång har mördats. Det är problemet inte om de är sunniter, shiiter, eller sekulära.

.

Netanyahu och Peres vill behålla alla diktaturer i regionen.

.

I dag har i stället Bachar Assad sina bästa supportrar utanför landets gränser. Redan på andra sidan gränsen i söder får Assad allt tänkbart stöd från Israel. Benjamin Netanyahu, Lieberman och resten av sionisterna i Knesset håller tummarna för att Assad ska kunna hålla sig kvar vid makten. Endast realpolitik tas i beräkning i Jerusalem.

Liksom den israeliska regeringen öppet stödde Mubarak in i det sista kniper de i dag käft om kampen för frihet och demokrati i Syrien. ”Vi är den enda demokratin i regionen” brukar Netanyahu och Peres skryta med. Vad de verkligen menar är att de vill förbli det enda landet med formell demokratisk statsform i Mellanöstern. I Assad ser Israel en pålitlig samtalspartner som respekterar maktbalansen i regionen.

-Se bara vilka problem den demokratiska revolutionen i Egypten ställer till med, skapar fred mellan Hamas och Fatah och öppnar gränsen till Gaza, beklagar Jerusalem. Det är ju ändå märkligt att den ”enda demokratin” ryggar tillbaka inför de arabiska kraven på frihet och demokrati. Kanske det finns ett problem med demokratin i den ”enda demokratin”?

Det öppna stödet från Kina och Ryssland som blockerade ett fördömande av våldet från Säkerhetsrådets sida förvånar inte det minsta. Redan från resningens första dag i Tunisien visar regimen i Beijing att den darrar bara vid tanken på att den egna befolkningen ska resa sig och kräva samma friheter som krävs i Kairo och Tunis.

.

Det här är Hu Jintaos skräckvision. Himmelska Fridens torg 1989.

I Moskva är motiven mer subtila. Varje stöd till en resolution i FN som blandar sig i ett lands ”interna angelägenheter” blir ett hot mot Moskvas behov av fria händer i sina kaukasiska lydrepubliker.

Mest beklagligt av allt är att Hugo Chavez drar socialismens rykte i smutsen genom att helt ogenerat apa efter Bachar Assad och anklaga ”utländska terrorister” för att ligga bakom resningen mot regimen i Damaskus. Ingen som vill fortsätta att kalla sig socialist kan hålla tyst inför detta skamliga stöd till en blodig diktator. Cynisk realpolitik är reaktionens vapen. Internationell solidaritet med folkliga resningar är socialismens vapen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,DN4,SVD2,DN5,GP2,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Bachar Assad, Israel, Egypten, Chavez,

Dela

I Jemen finns inget av intresse för världsekonomin, det är mycket fattigt och tätbefolkat och har inga viktiga naturtillgångar. Ändå toppar landet världspressens förstasidor, sedan en ung nigerian nära lyckats spränga ett amerikanskt passagerarflyg i luften.

Det gav Vita Huset en utmärkt ursäkt för att utvidga ”kriget mot terrorismen” till jemenitisk mark eftersom ynglingen säger sig ha ”utbildats” och utrustats med en bomb i Jemen. USA hade redan påbörjat sin militära inblandning i Jemen när den unge nigerianen gjorde det möjligt att slå på stora trumman. För även om Jemen är fattigt och saknar det mesta har det något som intresserar Pentagon- landets läge. Den som kontrollerar hamnstaden Aden kontrollerar hela Röda Havet och den södra infarten till Suezkanalen.

Därför allierar sig nu Washington på nytt med en liten genomkorrumperad elit i huvudstaden Sanaa. Om Karzai kontrollerar åtminstone Kabul (låt oss överdriva något) så kontrollerar presidenten Ali Abdallah Sahle’s i Sanaa knappt de egna kanslikorridorerna.

Jemen är ett djupt konservativt, starkt religiöst och traditionsbundet land där kvinnorna inte syns och där obeväpnade män betraktas som nakna. Utanför huvudstaden är det klanerna som styr. Av landets 23 miljoner innevånare är nästan hälften av den arbetsföra befolkningen saknar ett officiellt arbete och lika stor del lever på mindre än två dollar per dag. Pengar som för många går åt till att köpa av landets största inhemska produkt- den svagt narkotiska plantan Khat. Att tugga Khat är en tradition lika utbredd som snusandet i Norrlands inland.

I landets norra och sydliga provinser pågår väpnade uppror som både följer klangränser och religiösa motsättningar mellan shiiter och sunniter. I den norra provinsen Saada finns en historisk, nu utesluten, maktelit med shiitiska förtecken som saudiarabisk militär också angripit. I söder reser sig delar av eliten till väpnat uppror sedan den inte fått ta del av statens magra köttgrytor efter sammanslagningen av Nordjemen och Sydjemen år 1990.

USA har hittills ”bara” skickat militär hjälp till regimen, infiltrerat med CIA, och enligt vissa källor israeliska säkerhetstjänsten, samt utfört flera bombattacker med droner mot påstådda al-Qaidafästen. Det är troligt att Obama kommer att avstå från direkta truppinsatser. För om det finns något som skulle kunna förena landets alla klaner så är det närvaro av utländska trupper i landet. Bara häromdagen uppmanade ett hundratal religiösa dignitärer till ”Jihad” mot alla utländska trupper. Deras ord väger tyngre i det jemenitiska samhället än hundra presidentuttalanden.

Men även taktiken att bomba ”al-Qaidafästen” slår snett, som i Irak och Afghanistan. Den 17 december släppte ett förarlöst plan bomber över en by och enligt regeringen i Sanaa dödades 14 ”terrorister”. Problemet var bara att 45 civila, varav 18 kvinnor och barn, också dödades. Det säger den lokala klanledaren som nu befarar att unga män i byn verkligen går över till al-Qaida. Det är samma logik som i Afghanistan. Du bombar en ”terrorist” medan tio oskyldiga stryker med varpå tio unga arga män beslutar att ta upp vapnen. Det är inte bomber Jemen behöver, utan materiell utveckling och arbetstillfällen som kan göra lockropen till islamsk Jihad till verkningslösa rop i öknen.

Men det är ingen strategi som Barak Obama eller någon annan amerikansk president kommer att följa eftersom det enda som intresserar dem är den strategiska plats som Jemen fyller i USAs globala geostrategi. Att tillgång för USA till en flottbas i Aden är viktig orsak till Vita Husets nyvunna intresse för Jemen räcker det med att titta på en karta för att övertyga sig om. Men Jemen är också en liten länk i en lång kedja. Både Ryssland och Kina har visat intresse för Jemens hamnstad Aden men snubblat på mållinjen när USA snuvade dem på första platsen.

I stillhet har också USA ändrat attityd till diktaturen i Maynmar och den segerrusiga regimen på Sri Lanka. Det finns nu därför bara en stat från Jemen till Malackasundet vars farvatten och hamnar inte kontrolleras av USA eller dess nära allierade- nämligen Iran. Det har lett den mycket aktade journalisten och före detta indiska diplomaten M.K. Bhadrakumar till att i en lång artikel i Asia Times dra slutsatsen att den verkliga målet för USAs race efter kontroll över alla farleder och hamnar i den Indiska Oceanen är att hålla tillbaka Kinas växande roll i hela Asien. Diplomatens tes verkar vid första påsyn lite långsökt men efter närmare eftertanke tror jag att den är korrekt.

Den amerikanska imperialismen kommer inte att stillasittande se på hur Kina växer ut till en politisk stormakt med mer än bara ekonomiskt inflytande i världen och då främst i Asien. Alltsedan Sovjetunionens sammanbrott har det funnits en grundidé som styrt Pentagons militära strategi och det är att betrakta Kina som en potentiell fara och konkurrent. Under perioden 1990-2010 har USA gått från diplomati och avtal till krig till krig, Irak och Afghanistan, och byggen av militära baser i snart sagt varje land som gränsar till Kina eller som har betydelse för internationella transportleder av råvaror och industriprodukter. Sedan 9/11 har USAs militära budget dubblerats och är nu större än alla andra länder tillsammans.

Många såg Barak Obamas seger i presidentvalet som ett trendbrott i den amerikanska utrikespolitiken, bort från Bushs cowboyfasoner till polerad diplomati och internationellt samarbete. Nu har vi ett års presidentskap bakom oss och inget trendbrott syns till. Tonen och dialekten är visserligen annorlunda. Georg W. Bushs bräkiga texasdialekt och kantiga meningar har bytts ut mot en förfinad bostondialekt och strålande prosa. Men innehållet är förvillande likt.

Någon har sagt att en amerikansk president är en lokförare och inte bilist. Bilisten kan svänga hur han vill men lokföraren har bara att följa utlagda spår. Barak Obama kanske är en utmärkt lokförare som bromsar i tid när det ligger hinder på spåret. Men mer än så blir det inte.

Den amerikanska imperialismens spår är redan lagda. Ett av dem går genom hamnstaden Aden. Därför fyller Jemen massmedias huvudrubriker.

I media; DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,

DN3,SVD2,GP2,

Andra bloggar: Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Jemen, al-Qaida, Talibaner, Jihad,

Dela