Inlägg taggade Septemberalliansen

Var är protesterna?

16 Nov 09

Postad av Göte Kildén i Arbetarinitiativet

Inga löften

om en framtid

för de många…

Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.

Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…

Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.

Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.

Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.

Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?

Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…

100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?

Septemberalliansen deltar på Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördag den 28 november med ett eget seminarium.

Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.

Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen.

Arrangör: Septemberalliansen

ABF-huset, Sveavägen i Stockholm: Galleriet:15.45-1

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poitik, Septemberalliansen, Lagenarabetarna, fackligt, LO, Helle Klein, A-kassan

I pressen: AB1,

Dela

A-kassan, Arbetarkamp, Den rödgröna alliansen, Ekonomi, Helle Klein, LO, Politik, Regeringen, Septemberalliansen

Från Septemberalliansen i Umeå

18 Sep 09

Postad av Göte Kildén i Arbete och fackliga rättigheter

Inga kommentarer

”Alla tusenmilamarscher

börjar med ett steg”

Även i Umeå blev det en liten, men energisk manifestation mot högerpolitiken i Septemberalliansens namn. Löven på stans berömda björkar har vissnat och älgjakten är sedan länge i gång. Men under den ”vända” som togs och under mötet på torget fanns en envis framåtanda. På en mejllista hittade jag ett av talen, av Nils Lindholm, nu arbetslös metallare som skolar om sig till sjuksköterska. Innehållet och tonen i det han säger gör att talet angår och säkert berör många fler än de som läser mejllistan. Här är det:

Hej, mitt namn är Nils Lindholm och jag är medlem Socialistiska Partiet. Jag har nyss flyttat till Umeå för att studera till sjuksköterska. För drygt ett år sedan jobbade jag som svetsare hos hisstillverkaren Alimak uppe i Skellefteå. På min avdelning jobbade vi fem skiftlag med en produktion som var igång sju da`r i veckan tjugofyra timmar om dygnet. Vår orderkö sträckte sig till horisonten och framtiden såg tämligen ljus ut. Så såg det ut när jag gick på semester sommaren 2008.

När vi kom tillbaka från semestern dröjde det inte länge förrän VD:n samlade till ett stormöte och första varslet kom. Krisen hade kommit till staden och jag tillhörde de första som fick gå. Under hösten kom flera varsel slag i slag och sen en god tid tillbaka jobbar endast ett skiftlag kvar på min forna avdelning. Fyra av fem har alltså fått gå.

Efter Alimak fick jag det tveksamma nöjet att spendera 3 månader på Volvo Lastvagnar här i Umeå och bevittnade hur den kolossen sögs in i krisen med massuppsägningar som följd.

Nils Lindholm kom från jobbet som svetsare till kolossen Volvo Lastvagnar bara för att bli uppsagd. Här en bild från den lokala verkstadsklubbens protestdemonstration.

Många i Sverige har likt mig under det senaste året upplevt liknande saker. Det är många med mig som har fått betala ”Kapitalismens Kris”. Många med mig som har sett sina inkomster krympa och fått sin materiella och sociala trygghet utbytt mot en växande osäkerhet inför framtiden. Många med mig har gått från att med sina arbetskamrater diskutera AIK:s, Lövens eller Umeå IK:s senaste resultat och form till att diskutera sin egen form med regeringens jobbcoacher som vill få en att skapa ”flow” och stärka sitt varumärke.

Som om arbetslösheten berodde på en dålig ”image” ?!

Fast å andra sidan kanske jag är fel ute. Herrarna Reinfeldt och Borg lyckades ju genom en förändring av sin image skaffa sig jobb 2006. Ja, de tog sig hela vägen till Rosenbad. Ni minns kanske alla ”Det Nya Arbetarpartiet” ?

Det yttre må ha ändrats men politiken är densamma som på Bildts och Lundgrens dagar. Faktum är att det är en acceleration av vad all borglig politik heter. Det är massiva realisationer på folkets egendom till förmån för privatkapitalet, det är skattesänkningar och ökad frihet för de som har och minskad A-kassa, sänkta löner och höjda avgifter till de som inte har.

Det är egoismens och hopplöshetens politik. Och vet ni det är själva målet. Reinfeldt vill så egennytta och cynism för han vet att om hans parti ska bli statsbärande som han vill så kan det endast ske i ett Sverige som är splittrat, i ett Sverige där ”jaget” går före ”vi”, i ett land där folk vänder politiken ryggen. I det landet frodas de borgerliga.

Här gäller också motsatsen: För oss som tror på solidaritet, jämlikhet och rättvisa, för oss som tror på en utveckling av det gemensamt ägandet snarare än en avveckling krävs engagemang av ett politiskt aktivt folk som bärs fram av progressiva visioner. Visioner som pekar på möjligheterna till en bättre värld där alla får vara med och bidra, i en värld där människor och miljö sätts före kortsiktiga profiter, i en värld där ”vi” sätts före jaget.

Vi står idag hösten 2009 långt ifrån en sådan värld. Fler kommer att sluta sig till de arbetslösas skara nu i höst. Senast läste jag att 400 tjänster skall bort i Västerbottens landsting. Den borgliga offensiven fortsätter och Svenskt Näringsliv ser sin chans att göra upp med historiska oförätter som LAS, nationella kollektivavtal, skälig lön och annat otyg. Samtidigt som Sverigedemokraterna bultar på dörren till Riksdagen. Allt detta medan motståndet förblir svagt

Ändå är jag glad för att vi samlats här idag för att protestera mot högerpolitikern. Det kanske kan ses som smått i sammanhanget men alla tusenmilamarscher börjar med ett steg och jag hoppas vi i framtiden kan se tillbaka på denna kväll den 15 september 2009 som litet steg men viktigt steg mot vad som då är en rättvis, jämlik och solidarisk värld.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo Lastvagnar, Umeå, Septemberalliansen, Reinfeldt, massarbetslöshet