.

Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.

.

I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.

.

I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.

För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.

.

Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.

.

De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.

Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.

.

Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.

.

Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.

Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?

.

Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.

.

Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.

En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.

.

Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.

En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.

Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Arabförbundet, Revolution, EU, USA,

Dela

hinner för Bachar Assad

.

Kapplöpningen mellan arabländernas tyranner om vem som faller som nummer fyra har varit hård. Men nu verkar loppet kört och näste man att packa sina pinaler och ge sig av till någon saudisk badort blir Jemens president Saleh. Oddsen på att Bachar Assad skulle vinna fjärde plats var mycket låga men nu är han huvudkandidat till plats nummer fem i tyrannernas galopp.

.

Plats nummer fyra bland fallna tyranner går till Jemens president Saleh.

.

Nu tvingas äntligen president Saleh att avgå efter många brutna löften om att lämna sin post och efter hundratals dödade demonstranter. Striderna i Jemen mellan lojala truppenheter och avhoppade soldater hade kört fast i ett läge där ingen hade överhanden. Risken för att situationen skulle övergå i rent inbördeskrig var stor. Det var antagligen anledningen till att Saleh efter stora påtryckningar till sist accepterat golfstaternas krisplan, nämligen att lämna över makten till vice-presidenten Abdrabuh Mansur Hadi i utbyte mot fri lejd till en fristat som ännu inte utpekats.

Det lär finnas plats i Ben Alis saudiska palats. Utöver GCCs, Gulf Co-ordination Council, påtryckningar spelade nog Khaddafis öde en roll i Salehs beslut att avgå, innan det var för sent att rädda livhanken. Målet för det allt mäktigare GCC är att blanda sig i den arabiska revolutionen med alla medel för att styra den i en riktning som inte hotar golfstaternas kontroll över regionens fossila bränslen. Qatars väl bryska uppträdande i Libyen efter Khaddafis fall syftade också till en större kontroll över utvecklingen. Den nya libyska regeringens sammansättning är ett bakslag för Qatar, vars man Abdelhakim Belhadj inte utsågs till försvarsminister, något de flesta väntat sig.

.

GCCs plan för att hålla revolutionen inom acceptabla ramar för de härskande

.

De lagliga oppositionspartierna i Jemen har redan sagt ja till GCCs ”fredsplan” och det väntas också de militära ledarna som hoppat av göra. De har nog samma mål som GCCs, att hindra en splittring av armén och ett omfattande inbördeskrig.

Kvar finns dock de tusentals ungdomar som ockuperar ”Change Square” i Sanaa och de har redan sagt att Salehs avgång bara syftar till att rädda elitens grepp om makten men att de nya ledarna under vice-presidenten inte står för en demokratisk förändring i landet. Hur det kommer att gå med ungdomarnas självständiga kamp är en öppen fråga. Om alla lagliga partier och armén sluter upp bakom den nye presidenten riskerar de att isoleras i sin kamp. På samma sätt som det finns en risk för att ungdomarna på Tahrirtorget i Kairo isoleras när valet börjar nu måndag.

.

Media: DN1,SVD1,SVT1,SVT2,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Assad, Saudi, Khaddafi, Tripoli, Sanaa,

Dela

Bachar Assad sågas av Arabförbundet

.

Det är inget mindre än en kraftig örfil som regimen i Damaskus fick ta emot av det vanligtvis splittrade och timida Arabförbundet. Syrien utesluts provisoriskt ur gemenskapen. Beslutet ska bekräftas i dag onsdag i Marockos huvudstad Rabat. Uteslutningen motiveras med att Assad inte respekterade en enda bokstav i avtalet från den 2 november, då han bland annat lovade att släppa alla politiska fångar och dra tillbaka armén från alla städer.

Frågan är varför Arabförbundet agerar som det gör? Den illustra samlingen av despotiska kungar, reaktionära regimer, egyptiskt militärråd och en tunisisk övergångsregering har aldrig utmärkt sig för enighet och handlingskraft. Så varför plötsligt denna enade front mot Assad?

Svaret är mycket enkelt. De är rädda om sitt eget skinn. Fortsatt uppror och kanske ett inbördeskrig i Syrien hotar att mobilisera människorna i andra länder i Arabförbundet. I Syrien riktar sig regimens repression uteslutande mot den sunnitiska majoriteten av befolkningen. Varje syrisk sunnimuslim som dödas av Assads säkerhetsstyrkor och beväpnade huliganer möts av tilltagande ilska i de sunnimuslimska arabstaterna. De arabiska diktaturernas och kungadömenas vanliga tystnad inför förtryck av och mord på palestinier fungerar inte när sunnimuslimer dödas i Syrien.

Avhoppen från armén blir allt vanligare

.

De mossiga regimerna kan inte hålla tyst. Priset på hemmaplan kan bli för stort. Slutsatsen som de drar är att det är bättre att tvinga Assad att acceptera förbundets diktat och gå med på förhandlingar om regimens framtid. Förbundet har inte ännu sagt att han bör avgå, även om kungen i Jordanien personligen låtit förstå att det är enda lösningen.

Snaran om Assads nacke dras nu åt allt hårdare. Stödet utifrån smälter bort som snö i solsken. Arabförbundet har redan mött representanter för oppositionen i SNC. Inte ens Irans ledare verkar intresserade av att löpa linan ut med Assad. Försynta kontakter har enligt media tagits mellan Teheran och den syriska oppositionen SNC. Kina har för första gången sagt att Damaskus måste söka enhet med Arabförbundet. Peking som vanligtvis kollar vattentemperaturen med att doppa bara en tåspets visar otroligt nog redan sitt missnöje. De kanske lärde sig något av det fulla stödet till Khaddafi in i det sista. Just nu är det bara Putin i Moskva som helt står bakom Assad. Stora pågående vapenkontrakt är kanske inte en dålig gissning till orsaken.

I den syriska armén ökar spänningen för var dag som folk dödas i Homs, Hama och andra städer i uppror. Den stora massan av soldater och underofficerare i de militära enheterna ställs inför valet att skjuta på sina bröder och systrar. Upp i de högre officerskretsarna ställer sig varje galonsklädd figur frågan om hur långt ska man följa Assad i den blodiga framfarten utan att riskera allt för mycket i framtiden om diktatorn faller. Det verkar allt mer som att Assad bara kan lita till ett tiotal höga officerare med ursprung i den alawitiska minoriteten som också är Assads trossamfund. Det innebär att han i första hand bara kan lita till två vältränade och väl beväpnade regementen av säkerhetstrupper, arméns och flygvapnets, som leds av Assads bror.

.

Bachar Assad med brodern Maher tillika högste arméchef.

De ”trogna” i privatmilisen Shabiah kan snart tappa lusten att strida för Assad. Enligt media uppgår de till cirka 15 000 frivilliga och betalas med 3 000 syriska shilling om dagen med ”ob-tillägg” för helgerna. En vanlig lön i Syrien ligger kring 15 000 shilling i månaden. Att smugglare och maffia slutit upp i Shabiah förvånar därför inte.

De allt hårdare internationella restriktionerna som torrlagt inkomsterna från oljeexporten och det totala stoppet på flödet av turister skapar snabbt växande problem i statskassan. Det rapporteras nu att Assad har problem att hitta kontanter till att betala sina mest trogna anhängare inklusive krigshundarna i Shabiah.

Till och med Assads egen farbror Rifaat al-Assad har vänt honom ryggen och bildat Nationella Demokratiska Rådet. Det hela är ett skämt i befolkningens ögon eftersom samma Rifaat var chef för massakern i Hama 1982 då minst 12 000 personer mördades av regimen. Men farbrodern säger något om stödet till Assad som förtjänar uppmärksamhet:

.

Farbror Rifaat var direkt ansvarig för massakern i Hama 1982

.

-De som är med honom låter honom inte avgå och de som är emot låter honom inte reformera systemet, säger Rifaat och sammanfattar situationen bättre än vad han antagligen tänkte sig och säger att han själv kan tänka sig ersätta Bachar. Att han är lika avskydd som sin brorsson verkar han inte begripa. Ändå är hans avhopp ett stort bakslag för Assad eftersom det visar att inte ens inom familjen är blodet tjockt.

Den hårda repressionen biter inte som det är tänkt. Trots bristen på journalister på plats rapporteras det om allt fler avhopp från armén. Sunnitiska soldater och officerare som skickas ut att kväsa sina gelikar vägrar i allt större omfattning att lyda order. De senaste dagarna har det kommit fram att trogna truppenheter utsatts för regelrätta militära attacker från desertörerna i den ”fria armén”. I dag rapporteras det att en militäranläggning angripits av oppositionella trupper.

I takt med att spänningen i landet stiger ökar också risken för sekteristiskt våld och pogromer riktade mot minoriteter som den sunnitiska majoriteten ser som lojalister. Ansvaret för de sekteristiska övertramp som kan komma ligger dock helt på Bachar Assads axlar. Det totala föraktet som han visar för majoritetens protester och med tusentals dödade växer hatet mot allt som Assad representerar och mot alla som öppet stöder diktaturen.

Den hårda repressionen i Damaskus har lockat fram nya metoder bland oppositionen för att visa att den inte är krossad i huvudstaden. Varje försök till öppna protester i Damaskus centrum slås ned omedelbart av stora styrkor som mobiliseras dygnet runt. I förstäderna har därför oppositionen börjat använda samma metoder som användes i Tripoli innan Khaddafis fall.

.

Regimen vill att omvärlden ska se ett lugnt och städat Damaskus.

Röda balonger med slagord om frihet regimens fall släpps ut när vinden blåser rätt. MP3-spelare göms i skräpkorgar på stadens gator. Med en kvarts inspelad ”tystnad” hinner demonstranten avlägsna sig innan revolutionär musik lockar nyfikna och säkerhetsvakter. Röda bordtennisbollar med slagord släpps ut på gator och torg som virvlar runt med vinden till säkerhetsvakternas förtvivlan. Syftet med de ”nya metoderna” är naturligtvis att visa att oppositionen lever vidare i huvudstaden och att upproren i Hams, Hama och andra städer har många sympatisörer i Damaskus.

Regimen gör sitt bästa för att visa att den har stöd från befolkningen och att propagandan om ”utländska terrorister” är berättigad. Att regimen har anhängare är inget märkligt. Det har alla regimer oavsett hur vidriga de är. Ändå visar ett exempel att Assad inte är så säker på sina anhängares lojalitet att han törs visa upp sig utan noggrann planering. Under den muslimska offerfesten Aid al-Adha 6 november besökte Assad staden Raqqa. Stadens moské Al-Nour passade bra eftersom den är så liten att bara ett hundratal regimhöjdare fick plats. Innan Assads ankomst till Raqqa betalade regimen ut 55 miljoner syriska shilling till fyra lokala shejker i utbyte mot en närvaro av en garanterat lojal folksamling då Assad höll tal från balkongen på guvernörens palats i Raqqa.

.

Framför guvernörens palats i Raqqa samlades ”trogna”

ditkallade av betalda shejker i staden.

.

Allt verkar nu tala för att Bachar Assad blir den fjärde i raden av arabiska despoter som störtas av den egna befolkningen. Hans tilltagande isolering både i Syrien och internationellt visar vad klockan är slagen. Kanske han till sist tar Ben Ali som förebild och hoppar av till en bekväm reträtt i Saudiarabien. Men då ska det ske snabbt, innan den saudiske kungen anser att för många sunniter dödats. Tyvärr verkar det troligare att Assad och hans bror arméchefen likt Khaddafi kommer att driva landet in i ett blodigt inbördeskrig som öppnar portarna för en nästan oförutsebar utveckling i hela regionen.  

.

Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVT2,

DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Bachar Assad, Revolution,

Dela

.

Är Ali Abdullah Salehs tid som president i Jemen slut? Det är den fråga alla i landet ställer. Saleh befinner sig i Saudiarabien där han vårdas för skador efter en bombattack mot hans residens. Kommer, kommer ej? Ingen vet riktigt. Vicepresidenten Abed Mansour Hadi säger att Saleh kommer tillbaka om några dagar. Enligt källor som Al Jazeera hänvisar till är Saleh allvarligt brännskadad och kan knappast lämna sjukhuset den närmaste månaden.

.

I huvudstaden Sanaa firades att Saleh lämnat landet.

.

För utvecklingen i Jemen har det en stor betydelse. Kommer Saleh tillbaka i morgon är den politiska striden tillbaka där den stod när Saleh skadades. Om inte öppnas helt nya perspektiv.

Den politiska terrängen i Jemen är inte lätt att överskåda. En rad politiska, sociala, och regionala krafter verkar i ett svårbegripligt mönster och inom ramarna för ett dominerande klansystem. För om det finns ett land i Mellanöstern och Nordafrika där klanerna spelar en stor, ja dominerande roll, så är det i Jemen. Klanernas överhuvud har oftast mer att säga till om än ministrar och regionala statliga chefer.

President Salehs envisa vägran att lämna makten har fört landet till randen av ett inbördeskrig. Hans metod följer mönstret från Tunisien, Egypten och Syrien. När stora ungdomsgrupper började samlas till protester och sit-ins på Sanaauniversitetets campus attackerades de av kravallpolisen. Likt Ben Ali proklamerade Saleh att valet stod mellan honom själv och al-Qaida.

.

I går tisdag marscherade tusentals ungdomar mot vice-presidentens residens för

att kräva bildande av en övergångsregering.

.

Ungdomen svarade –avgå! När protesterna spred sig till allt större ungdomsgrupper och till flera platser i landet började kravallpolis och militär att skjuta skarpt.

Ungdomarnas aktivitet drog snart med sig hela samhället i en kamp om den politiska makten. Den lagliga oppositionen i parlamentet höll sig i början av revolten avvaktande, för att inte säga avog, till de ungas protester. Men de unga är en kraft som kan flytta berg eftersom hälften av landets befolkning på 25 miljoner är under 18 år.

Sedan dess har den lagliga politiska opposition som samlas i JMP (Joint Meeting Parties) försökt ympa sig på den unga demokratiska rörelsen och samtidigt förhandla fram en fredlig kompromiss om bildandet av en övergångsregering utan Salehs medverkan. Det är också vad de arabiska emiratens medlingsgrupp har försökt uppnå. Saleh lät två gånger förstå att han var beredd att skriva under ett avtal om sin egen avgång för att sedan omedelbart provocera fram en konfrontation för att spetsa till läget.

Eftersom hotet om al-Qaida inte fungerade lät i stället Saleh sina trupper angripa landets mäktigaste klan i hopp om att provocera fram en militär konfrontation.

Det var grunden till att landets mäktigaste klan reste sig mot Saleh trots att presidenten tillhör just samma klan. Sadek al-Ahmar är vid sidan av Saleh landets mäktigaste man och ledare för klanförbundet Hashid. Det var al-Ahmars starkt beväpnade milis som drabbade samman med Salehtrogna trupper när presidenten skadades.

.

Ali Saleh har styrt Jemen med järnhand i 33 år.

.

Att olika klaner har en egen väpnad milis är inget nytt i Jemen. Det räkans med att det finns cirka 60 miljoner handeldvapen i landet och landets historia är en lång rad av väpnade konflikter mellan motstridande intressen.

Man ska inte begå misstaget att se exotiska krigsherrar när vi talar om klaner. Familjen al-Ahmar leds av Sadek al-Ahmar som också är chef för det mäktiga klanförbundet Hashid. Men familjen är samtidigt moderna kapitalister. Sadeks bror Hamid är största kapitalägaren i Sabafone –ett mobiltelefonnät –och en rad andra bolag. Två av hans bröder är också starka politiska figurer som Himyar, vice talman i parlamentet, och Hussein en framstående ledare för klanförbundet Hashid.

.

Sadek al-Ahmar med traditionell jemenitisk kniv.

Här tillsammans med sin gamle vän president Saleh.

.

Det är uppenbart att familjen al-Ahmar strider om makten med Saleh inte för att hjälpa ungdomsrevolten nå sina mål utan för att ersätta Salehs familj vid makten. Sett till al-Ahmars långvariga vänskap med Saleh är en seger för familjen al-Ahmar långt ifrån en garanti för ett friare samhälle.

Vad väntar nu? Om president Saleh blir kvar i Saudiarabien och ingen kompromiss om regeringsmakten, som USA och EU manar till, kan uppnås finns det stor risk att ett fullt inbördeskrig bryter ut. Om vice-president Hadis uttalande häromdagen ska tas som utgångspunkt är det vad som väntar.

-Löjligt. Saleh är landets president. Inga förhandlingar kan hållas innan han kommer tillbaka, sa Hadi som själv inte utgör en kraft. Han accepteras som tillfällig president mer för att han saknar stöd i något läger än tvärtom.

Den verkliga chefen i Salehs läger och över de lojala trupperna är Salehs son Ahmed som leder det republikanska elitgardet och brorssonen Yahya som leder kravallpolisen. Tar Salehs familj över i presidentpalatset blir det öppet inbördeskrig med klanen al-Ahmar.

.

General Ali Mohsen bröt med Saleh och spräckte den reguljära armén.

.

Ett okänt kort i maktkampen är general Ali Mohsen som är chef för första pansardivisionen, den största enheten i landets reguljära armé. I mars hoppade generalen av och uppmanade sina trupper att beskydda landets unga demonstranter från regimens våld och i Sanaa omringade hans trupper Förändringstorget där de unga slagit upp ett tältläger. Det går dock inte att komma undan misstanken att det också är för att kontrollera vad de unga tar sig för och använda deras kamp som en språngbräda mot presidentpalatset.

Läget kompliceras ytterligare eftersom de två klanerna och general Mohsen inte är ensamma i den politiska kampen. Till bilden ska läggas de regionala och etniska krafter som till och från kämpat mot Sanaas dominans. I norra delen av landet är shiaminoriteten Houthis i uppror mot den sunnitiska makteliten i Sanaa. Kungen i Riyad som visat vad han kan i Bahrain har också hjälpt Saleh och flera gånger satt in saudiska trupper mot shiaupproret i norra Jemen.

Samtidigt pågår en revolt i södra Jemen som kräver självständighet från Sanaa. Rörelsen verkar växa i styrka för var dag som går och landets näst största stad Taiz sägs helt kontrolleras av ”separatisterna” sedan regimens styrkor  lämnat staden. Ett oppositionsråd med 20 medlemmar har tagit över i staden.

.

I söder kräver befolkningen självständighet och

samlas under det gamla Sydjemens flagga.

.

I Sanaa fortsätter den ungdomliga revolten som samlas i paraplyorganisationen Unga Revolutionärers Samordningskommitté för Förändring. Från att ha varit några hundra som ”tältade” utanför universitetet har de ungas mobilisering växt till en kraft som samlar tiotusentals personer till demonstrationer i Sanaa. Ingen kan längre bortse från deras kamp även om alla försöker ta kontrollen över den.

I söndags publicerade samordningskommittén en kommuniké som kräver att en övergångsministär utan Salehs män omedelbart tillsätts för att lägga ”grunden till en modern stat”.

Om de ungas revolutionära kamp för en verklig demokrati ska lyckas står skrivet i stjärnorna. I Jemen finns starka konservativa och traditionsbundna krafter som står i vägen. Redan om de lyckas befria landet från familjen Saleh är en viktig seger uppnådd. Kanske det till sist blir den revolutionära utvecklingen i Egypten och andra arabländer som avgör vilken riktning Jemen ska ta.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,SVD3,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Revolution, Sanaa

Dela

.

I går invaderade Saudiarabien det lilla kungadömet Bahrein.  En skräckinjagande kolonn med 150 pansarvagnar och 1000 soldater, eskorterade av 500 säkerhetspoliser från De förenade arabemiraten, rullade då in i landet över den 12 kilometer långa bro som förenar de bägge länderna. En ”vänskapsbro” som saudiernas diktator, monarken Abdullah, med god framförhalning byggt för att med ett litet blitzkrieg snabbt kunna undsätta sina vasaller i den gamla kalifatdynastin Al-Khalifah. En familjediktatur som under två tidigare sekel organiserade sitt örike som ett protektorat under det brittiska imperiet. Numer har man två herrar att lyda. Dels den saudiske grannen. Eftersom denne i sin tur är en lydregim under USA är Bahrein också underordnat herren i Vita huset. Symbolen för detta beroende är att den amerikanska Femte flottan har sin hemmabas i landets huvudstad Manama.

.

.

Bakgrunden till invasionen är alltmer skärpta krav från den demokratiska oppositionen i Bahrein. Kungafamiljen Al-Khalifah har organiserat sin lilla statsbildning med hjälp av den sunnitiska minoritet som man själv är en del av. Den shiitiska majoriteten på mer än 70 procent av landets befolkning har inget egentligt inflytande över makten eller fördelningen av landets stora rikedomar. Kraven på demokrati och en konstitutionell monarki har slagits tillbaka med brutalt våld vilket har lett till att den demokratiska rörelsens tålamod ebbat ut. I helgen visade tiotusentals människor öppet sin avsky över kungafamiljen och krävde en regelrätt republik.

Men en demokratisk republik så nära inpå livet är uteslutet för den saudiska kungafamiljen och de andra monarkierna på den Arabiska halvön.

För USA innebär detta ännu en svår huvudvärk. På ett smärtsamt sätt blottas än en gång den egna dubbelmoralen inför en hel värld. Landets försvarsminister Robert Gates var på besök i Riyad under helgen och uppenbart har beslutet om en invasion fattats med hans goda minne. En talesman för Vita Huset framhäver dessutom för säkerhets skull ”att detta är ingen invasion”. Bissart nog uppmanar ändå utrikesministern, Hillary Clinton, de främmande styrkorna ”att visa återhållsamhet”. I Sverige talar ett meddelande från TT på samma sätt om ”Grannlandsstyrkor till Bahrein”…

Den Nationella enhetsfronten, som är oppositionens paraplyorganisation och säkert representativ för befolkningsmajoriteten, underströk däremot i går att ”Vi anser att ankomsten om så av en enda soldat, eller ett enda militärfordon, till Bahreins territorium är en ren ockupation och en konspiration mot landets obeväpnade befolkning.”

Nu sker invasionen i skymundan. I medial lä tack vare katastroferna i Japan och det blodiga kriget i Libyen. Men ”den militära hjälpen” till Al-Khalafih- diktaturen kan jämföras med om något land i dag skulle ”undsätta” Khaddafi med stora truppinsatser…

Carl Bildt har ännu inte sagt sitt och det lär nog dröja innan han uppmärksammar denna invasion. För att inte tala om våra egna kungligheter. Kanske vore det på plats med en hälsning från vårt eget Majestät till kung Hamad al-Khalifah att det är dags att avgå…

.

Här kan du läsa mer om bakgrunden:

Bahrein hämtar andan

Pärlrondellen återerövrad

Bahrein i blod

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bahrein, al-Khalifah, Riyad, Libyen, den arabiska revolutionen, Vita huset

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD4,DN5,GP1,SVD5,DN6,DN7,GP2,

Dela

.

I går slog saudiarabisk polis brutalt ned ett hundratal demonstranter i staden Qatif då de i en fredlig protest krävde demokratiska reformer och frigivning av alla politiska fångar.

Redan i veckan varnade kungahuset att alla protester är förbjudna och att minsta demonstration kommer att slås ned med största kraft. Sagt och gjort. I går sköt kravallpolisen enligt AP skarpt mot demonstranterna.

.

Kung Abdhulla hotar att krossa alla protester.

.

Veckan innan bjöd kungahuset landets medborgare på ”gåvor” för att stilla det missnöje som råder trots att landet badar i olja. Kungen lovade att dela ut 10,7 miljarder amerikanska dollar till landets hushåll för att kompensera ”dyrtiden”. Gårdagens demonstration visar att tiden för ”mutor” kanske är över. I dag kallar olika oppositionella grupper till en vredens dag i huvudstaden Riyadh. Flera grupper på Facebook (igen) har kallat till dagens protester för ”demokratiska friheter”. Inte mindre än 30 000 har skrivit under uppmaningen på Facebook.

Det finns mycket stor risk för att regimen kommer att krossa alla försök till samling. Den är beväpnad till tänderna och har allt att förlora i en social förändring av det saudiska kvinnofängelset.

Nu väntar vi på att det ”demokratiska” radarparet Obama-Clinton höjer rösten och hotar Kungen med sanktioner och att knähundarna i Bryssel stämmer in i skallen. Väntan kan bli lång.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN3,SVD5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, , Saudiarabien, USA, Obama, Clinton, Revolution

Dela

Det är bara en knapp vecka sedan Bahreins kronprins Salman al Hamad tvingades att blåsa till reträtt. Han gjorde ett klokare val än att bjuda upp till den Dödens sista dans som den desperate och allt mer isolerade Muammar Khaddafi iscensatt i Libyen. ”Det enda andra alternativ som hade stått till buds hade varit att förvandla Bahrein till Mellanösterns Burma”, menade chefredaktören för landets största tidning.

.

.

Bahreins kung Hamad hade bättre verklighetsuppfattning än Khaddafi…

Nedan en nytagen bild från staden Misurata i västra Libyen,

som nu uppges kontrolleras av motståndsrörelsen.

.

.

Ställd inför ett fortsatt våldsamt motstånd och en kör av avsky från omvärlden efter blodiga massakrer dagen innan, beordrade prinsen  av Bahrein sina militära specialtrupper att helt dra sig tillbaka från den symboliska Pärlrondellen, Bahreins eget Tahrirtorg.  Den kraftigt beväpnade polisen lämnades visserligen kvar men drevs snart bort av ursinniga demonstranter.

Prinsens far, kung Hamad al-Khalifah tvingades att åtminstone för stunden acceptera verkligheten  och välja en annan väg än Khaddafi.  Tältlägret vid Pärlrondellen kunde åter resas och snara förhandlingar om reformer utlovades.

.

.

Del av tältlägret vid Pärlrondellen.

Tusentals människor bevakar sitt ”Tahrirtorg” i  organiserade skift.

.

I tisdags fick den gamla dynastin Khalifah sedan se en styrkedemonstration på Manamas gator som den kommer att ha svårt att glömma. I den kanske största demonstrationen i det lilla landets historia (knappt 800 000 medborgare) svämmade huvudstadens gator över med många, många tiotusentals människor i en jättelik demonstration.

Kraven som fördes fram gällde först och främst att de skyldiga till ”fredagsmassakern” ska straffas och att alla politiska fångar ska friges. Vidare krävdes en parlamentarisk demokrati med lika möjligheter för alla partier och lika rösträtt för alla innevånare. Ledarna för de stora politiska organisationerna krävde en konstitutionell monarki. Många yngre och fackligt aktiva gick längre och ropade slagord om monarkin måste störtas helt och hållet.

Kraven på radikala och för befolkningsmajoriteten helt genomgripande politiska förändringar pressar regimen hårt. Ett femtiotal politiska fångar har släppts. Men detta är långt ifrån alla. Ännu så länge har det inte heller kommit några konkreta förslag när det gäller löftet om reformer.

.

.

Från jättedemonstrationen i tisdags

.

Upproret i Bahrein är långt ifrån en enkel muskelryckning  till följd av de väldiga konvulsionerna i Tunisien och Egypten. Alla statsbildningar i regionen har sin egen särskilda historia och sina egna förutsättningar. Den arabiska revolutionens flodvåg tar sig fram i olika fåror. Dagens krav på demokrati i det lilla öriket kan ta avstamp i de reformer som kom 1999 efter fem års hårda motsättningar och stridigheter mellan dynastin al-Khalifah och landets stora shiitiska befolkningsmajoritet. Då som nu var det en bred politisk rörelse bakom kraven på demokrati. Vänsterradikaler, fackföreningar, liberaler och radikala islamister. Regimen svarade också då som nu med våld och säkerhetstjänsten gick in med urskiljningslöst våld i shiitiska stadsdelar och byar. Många människor dödades.

Dynastin al-Khalafi har lyckats behålla sitt grepp över landet bara tack vare beskydd från sin store granne Saudiarabien och detta beroende bekräftades i går när kung Hamad flög till landet för att vara en av de första att hälsa saudiernas kung Abdullah välkommen hem till Riyad efter dennes längre utlandsvistelse för en besvärlig diskoperation. Vasallen från Bahrein var självklart tvingad att få alla egna förslag till konstitutionella förändringar godkända av den familj – al-Saud – som i sitt storhetsvansinne till och med gett den egna statbildningen sitt eget familjenamn…

I dag är släkten al-Saud i sin tur vasaller till USA…

”Bahrein var och är vår främsta strategiska tillgång i regionen”, menar Michael Rubin, säkerhetsexpert vid American Enterprise Institut. ”Därför har den sunnitiska saudiska regimen i det tysta fått skicka in trupper till Bahrein så fort det hettat till med shiiterna”, fortsätter han.  För i Riyad är shejkerna säkert lika nervösa över vad som sker som sina herrar i Vita huset. Inte bara för snöd vinnings skull, de kontrollerar delar av Bahreins ekonomi. Av Saudiarabiens 25 miljoner innevånare är visserligen bara 3-5 miljoner shiiter. Den stora majoriteten är sunniter. Men den shiitiska minoriteten finns i de mest oljerika delarna av landet och dessa gränsar dessutom till Bahrein. Kung Abdullah och hans regim vill inte att ”den shiitiska smittan” sprider sig över till den arabiska halvöns fastland.

.

.

Kung Fahds bro mellan Saudiarabien och Bahrein.

Duger till både bordellbesök och militär invasion…

.

För enkelhetens skull har saudierna byggt en nära tre mil lång bro från det egna fastlandet ut till öriket. I Riyad härskar wahabisternas konservativa prästerskap. I Bahreins Manama kan däremot den saudiska eliten lägga Koranen åt sidan. De kan fritt både ta sig en drink och titta på ”naked girls”…

Nu är det är inte bara för att roa sig lite mer sedeslöst än vad som går an i de egna oaserna, som den byggt ”Kung Fahds bro” som storverket heter efter kung Abdullahs far.  Brovalven har rests för att kunna bära stridsvagnar och andra militära fordon om dynastin al-Khalifah begär en blixtsnabb ”räddningsinsats” för det egna landet. Den amerikansk femte flottan som har hemmahamn i Manama kan naturligtvis ingripa vid behov med finansiellt stöd, logistik, vapen mm. Men av politiska skäl vore det en katastrof för Washingtons att låta amerikanska marinsoldater ”rensa rent” på ön. I ett nödläge kan däremot saudiska trupper gå in för att ”bevara stabiliteten” i regionen. Bahrein är för Saudiarabien vad Kuwait var för Saddam Husseins Irak. Skillnaden är att USA i detta fall skulle godkänna även en regelrätt invasion.

De stora shiitiska politiska organisationerna vill ha sin del av kakan. De vill vare sig ha en fullständig social omvälvning eller en integrering under Mahmoud Ahmadinejads iranska prästvälde. Därför är en politisk kompromiss fullt möjlig.

Också en sådan tillfällig andhämtning, med en utvidgad men till delar fortsatt snöpt parlamentarisk demokrati, där monarkins bo rubbas utan att plundras, skulle vara en stor framgång för sociala och fackliga rörelser, liksom för sekulära politiska vänsterkrafter.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Bahrein, Libyen, al-Khalifah, Riyad, Saudiarabien, Khaddafi,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVT1,SVT2,DN1,DN2,DN2,AB1,GP1,SVD7,SVD8,DN4,

SVT3,SVD9,SVD10,DN5,SVT4,SVD11,

Dela

redan avsatts.

.

Ben Alis premiärminister utnämnde i går sig själv till interimspresident och lovade ”genomföra” de beslut som Ben Alis tog innan han flydde till Saudiarabien. Problemet var att han gjorde det med stöd av 56 paragrafen i landets konstitution. Och den öppnar dörrarna för en återkomst för Ben Ali.

Mohamed Ghannouchi hann inte ens bli varm i kläderna.

.

De som kämpat för sin frihet kände riskerna med Ghannouchis interimstyre och i dag lördag hölls redan stora demonstrationer med krav på hans avgång. I parlamentet kände medlemmarna tydligen av trycket från gatan och Ghannouchi avsattes med hänvisning till paragraf 57 som stoppar alla möjligheter för Ben Ali att ta tillbaka makten.

Det Konstitutionella utskottet godkände helt enkelt inte Ghannouchis självutnämning och ersatte honom med den person som paragraf 57 förutser – nämligen parlamentets talman Foued Mebazaa. Det tog mindre än 24 timmar för det tunisiska folket att göra sig av med Ben Alis högra hand. Den nye interimspresidenten som känt av stämningarna lovade att parlamentsval ska hållas inom sextio dagar, inte sex månader som Ghannouchi sagt.

.

Ska Foued Mebazaa möta samma öde som Ghannouchi?

.

Ska Mebazaa åka lika fort som Ghannouchi? Kanske inte, eftersom han är sedd som en ”hederlig” person. Han har nog intresse av att leva upp till sitt rykte om han ska behålla sin post i sextio dagar.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,

Dela

.

Kära läsare, det nya seklets första revolution har ägt rum. Det tunisiska folket har rest sig och kastat av sig en diktatur som förtryckt det i nästan tre decennier.

Upproret har redan fått ett namn – Jasminernas revolution. Det tunisiska folkets heroiska kamp och störtande av Ben Ali för in en frisk doft av frihet i de arabiska diktaturernas unkna rum.

Den här artikeln skulle handla om Ben Alis troliga avgång. Under skrivandet faller det fantastiska meddelandet att han redan avgått. Med svansen mellan benen flyr han landet som den tjuv han är. Destination Frankrike? Hans vän Sarkozy kan säkerligen fixa ett uppehållstillstånd åt mördaren. Något som vanliga arbetare från Nordafrika förnekas.

Nu lördag morgon sägs det att mördaren landat i Saudiarabien. Där kan han känna sig säker bland USAs fina vänner, despotiska specialister på ”terrorism” och organiserat kvinnoförtryck.

.

Ben Ali – FÖRSVINN.

Ibland skapas mer historia på en dag än under 23 år. Det är vad som nu skett i Tunisien. I torsdags kväll hängde Ben Ali ut en fet morot till folket och lovade att avgå 2014 och att inte längre skjuta skarpt.

-Dra åt helvete, svarade folket och fortsatte kräva hans omedelbara avgång. Fredag morgon samlades närmare tio tusen demonstranter framför inrikesministeriet för att manifestera sin glädje över presidentens eftergifter och för att kräva mer – hans omedelbara avgång.

I videoklippet härunder kan vi se att soldaterna börjat fraternisera med demonstranterna som under dagen växte i antal till kanske 50 000. Det får oss att tänka på andra historiska ögonblick då en diktators sista stund vid makten stått på spel.

.

.

Är det verkligen de sista timmarna av despotin vi upplever? Det är frågan jag tänkte ställa. Nu vet vi redan svaret. Den korrupta familjen vid makten tar till flykten. Ryktena surrar i luften. Två vita flygplan ur presidentens privata flotta sågs lämna Tunis flygplats i går middag. Riktning Dubai om ryktena stämmer. Familjens rikedomar finns säkerligen redan i säkerhet i Europas skatteparadis. Vissa av familjens medlemmar lär ha arresterats och kommer säkerligen att ställas till svars för kronisk korruption.

Eftersom löftet att inte ställa upp till omval 2014 sågs som ett hån mot folket backade Ben Ali ytterligare tre steg fredag eftermiddag. Regeringen avskedades och ett parlamentsval utlovades inom sex månader.

.

Tunisiens ungdom kan vara stolt över sitt mod. Viljan till uppror var

starkare än diktatorns kulor.

.

I Tunis och andra upproriska städer svarade folket på nytt – dra åt helvete.

I desperata situationer tar despoter till desperata åtgärder. Moroten stoppades på nytt i kylskåpet och i stället utlystes undantagstillstånd i hela landet. Piskan plockades fram igen. Det verkar som att armén inte är helt att lita på så presidenten satte i stället in polisstyrkor som med tårgas attackerade demonstranterna som samlats utanför inrikesministeriet.

Nu vet vi att inget hjälpte. Despotens 23 år vi makten är över. En regering med ryggrad i Paris skulle naturligtvis sätta mördaren i fängelse om han dyker upp i landet och omedelbart konfiskera de hundratals miljoner euro som förts över till familjens privatkonton i London och Zurich. Men det är naturligtvis en otänkbar åtgärd för Europas ”demokratiska nyliberaler” vid makten.

Innan Ben Ali flydde i sitt privata jetplan lämnade han över statsrodret till sin premiärminister Mohamed Ghannouchi. I sitt första framträdande i teve lovade interimspresidenten att Ben Alis löften om nyval inom sex månader ska hållas, att total pressfrihet ska införas och alla fångar släppas.

.

Mohamed Ghannouchi sägs vara en ”hederlig” man. Fan tro’t. En hederlig man tjänar inte en maffiakung.

Nu återstår att se om Mohamed Ghannouchi är en tillräckligt stark säkring för att stå emot de ampere som folkmassorna alstrar. Det krävs omedelbara svar på folkets krav på frihet för att interimstyret inte ska bli en mycket kortlivad historia.

Alla möjliga trix kan komma att användas av makten och dess polis för att diskreditera revolutionen. Det rapporteras att i flera städer drogs polisen i går kväll bort från gatorna samtidigt som fängelserna tömts inte bara på anhållna demonstranter men också på vanliga brottslingar. I flera städer anar befolkningen oro och fruktar plundring av allmännyttiga inrättningar. För att hindra provokationer och plundring har befolkningen bildat kvarterskommittéer i vissa stadsdelar för att organisera försvar av den kollektiva egendomen.

I huvudstadens arbetardistrikt patrullerar befolkningen i sina kvarter för att skydda sig mot plundrande gäng som drar kring. Vilka de är och hur de organiserats återstår att se.

De närmaste dagarna kommer att bli avgörande för vilken riktning upproret ska ta. Det tunisiska folket är mäkta stolt över att ha jagat diktatorn på flykt och kommer inte att låta vem som helst snuva dem på den dyrt vunna friheten.

.

Media; GP1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,AB2,VG1,AB3,EXP1,EXP2,DN4,SVD3,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Lund,Vardagskrig,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Uppror, Ben Ali, Sarkozy, Saudiarabien, Frankrike, Ghannouchi, Revolt,

Dela

.

De två mest vägande skälen till att svenska soldater ska döda och dödas i USA:s krig i Afghanistan sägs ofta vara att vi dels ska bekämpa terrorism, dels hjälpa landets undertryckta kvinnor.

Varför USA och vi inte krigar också i Saudiarabien och Pakistan har inte förklarats av vare sig moderater eller socialdemokrater. Enligt CIA finns det i dag bara ett femtiotal Al Quaida-anhängare i Afghanistan. De har sedan länge flyttat till Pakistan. Vi vet också att så gott som alla som genomförde attackerna i USA den 11 september var saudiska medborgare. I stora delar av Pakistan och Saudiarabien behandlas kvinnor dessutom efter samma måttstock som i Afghanistan.

I stället bestyckar våra fältkamrater från USA bägge dessa länder med allt tyngre vapenarsenaler. Vita huset har accepterat Islamabads kärnvapen och nu genomförs den största vapenförsäljningen i landets historia med den medeltida regimen i Riyadh.

Krigs- och fredspristagaren Barak Obama blir ledande vapenmånglare. I en första omgång får diktatorn Abdullah bin Abdul Azis tillgång till flyg för ett värde av 60 miljarder dollar. I en andra omgång handlar det om att hans flotta ska rustas upp för 40 miljarder dollar.

Saudiarabien får köpa 84 stridsflygplan, Boeing F-15. Dessutom uppgraderas landets äldre enheter. I köpet ingår dessutom 70 attackhelikoptrar, Apache, samt 36 stycken Little Birds, lätta helikoptrar som används vid specialuppdrag.

Affären sägs syfta till att i regionen skapa en militär motvikt i förhållande till Iran. Ett påstående som i sak är ren nonsens. I förhållande till Riyadh är Teheran en militär dvärg. I förhållande till sin befolkningen spenderar Saudiarabien mest pengar i världen när det gäller militär upprustning. När det gäller flyg tilldelar militära forskningsinstitut saudierna redan i dag hela 453 poäng. I samma liga får iranierna bara 84 futtiga poäng. Analytiker menar att det iranska flygvapnet snarast hör hemma på ett militärt museum…

Dessutom har USA, genom sina baser och hangarfartyg, där det kryllar av kärnvapen, redan total militär hegemoni i regionen.

.

.

Talesmän från Vita huset har konstaterat att Israel accepterar upprustningen vilket gav den brittiska tidningen The Guardian ett tillfälle att ge ett prov på syrlig brittisk ironi när den är som bäst:

Israel ser Saudiarabien som ett användbart slagträ mot Iran. Men samtidigt finns en rädsla i Tel Aviv att en lymmel till saudisk pilot skulle försöka sig på ett självmordsuppdrag mot Israel… Det löser man naturligtvis med att Israel får ännu bättre plan. Affären är redan på gång.

När det gäller rekordförsäljningen till Riyadh är sakskälet uppenbart. Obama vill blidka hemmaopinionen med jobb till krigsindustrin. Bättre än så är inte moralen för fjolårets fredpristagare.

När det gäller Sveriges affärer är Saab Bofors Dynamics på gång att sälja pansvarvärnsrobotor till de Saudiarabien. Uppskattningsvis till ett värde av ett par hundra miljoner kronor.

Bättre än så är inte moralen för Reinfeldt och hans blå kabinett…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saudiarabien, Riyadh, Afghanistan,

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,Expr1,SVD3,DN2,Expr2,GP1,SVD4,SVD5,

Dela