"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade SAP
Socialdemokratisk brittsommar…
1 Okt 11
.
.
Vi kommer nog aldrig att få reda på om det fanns en strategi bakom det hela. Tydligen ville han även i sjukförsäkringsfrågan lägga sig mycket nära Reinfeldt. Kanske tänkte han inte alls. Hela soppan kan vara ren och skär inkompetens. Juholt har lyckats med det förr. Vi har turerna runt Libyen i färskt minne.
Håkan Juholt måste ta sig samman. Så här kan det inte fortsätta.
Från Katrin Kielos ledare i Aftonbladet
.
”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankans kranka blekhet öfver”
.
Bättre än så, med William Shakespeares rader för snart femhundra år sedan, går det inte att beskriva det budgetförslag som Håkan Juholt och Tommy Waidelich i veckan presenterade för sin riksdagsgrupp. Den ytliga retoriska vänsterradikalismen från Juholts tidigare så kallade linjetal var helt bortflagnad. De våldsamma vänstersvingarna 1 Maj förvandlade till en lam höger. I stället ska vi fortsätta att leva med en A-kassa som är bland de sämsta i Europa. Pensionärerna får en löjlig allmosa på 50 kronor i sänkt skatt. Sjukförsäkringssystemet förstärks med felräkningspengar…
.
.
När det begav sig i våras jublade partiets vänster. ”Kosläppet” hade börjat. Göran Greider, Daniel Suhonen och alla de andra radikala debattörerna dansade runt i glada krumsprång, lika ystert som kalvar på grönbete. I den nyvalde partiledaren Juholt såg de aningslöst och okritiskt än en gång ljuset och en ny vår.
Men uppvisningen då, handlade bara om att karska upp stämningen i rörelsen, om att få till stånd åtminstone en känsla av dåd och handlingskraft.
Ingen ny vår. Bara en kort brittsommar med de gamla välkända retoriska figurerna.
.
.
I själva verket är det en mörk, kylig och blåsig höst som väntar för socialdemokratin. Inga nya grönbeten. I stället ska både kor och kalvar in för gott. Slakten ska fortsätta av alla de ”heliga kor” som sinat för gott.
Inte konstigt att borgerlighetens ledarskribenter roar sig kostligt på socialdemokratins bekostnad. Dagens Nyheter i dag slår an tonen:
.
”Håkan Juholt red in på den politiska arenan som de traditionella socialdemokraternas riddare med röd lans. Nu äntligen skulle partiet hitta tillbaka till kärnan. Flörten med storstädernas medelklass var över. Debattörer från partiets radikalare falang jublade över den kommande positionsförflyttning vänsterut som skulle verkställas av Sir Juholt.”
.
Svenska Dagbladets Johan Ingerö stämmer sedan in:
.
”Idag är stämningen delvis en annan. Håkan Juholts och Tommy Waidelichs första budgetreservation har åkt på kompanistryk i riksdagsgruppen. Siffrorna är, har det visat sig, något mindre runda än orden. Regeringen lägger 1,1 miljarder på att stärka sjukförsäkringen. Juholt/Waidelich föreslog 1,2. Efter alla ramaskrin om ”pensionärsskatten” föreslås en ynka femtiolapp i sänkning. Skattehöjningar, däremot, ska bara åläggas de få promille som tjänar över 100000 kronor i månaden. Inte heller vill partiledaren skrota rut-avdraget eller höja a-kassan. Socialismen tycks, försiktigt uttryckt, vara uppskjuten på obestämd framtid.
I sak är det naturligtvis klokt av Juholt att inte vilja gå bärsärkagång med statens checkhäfte. Men att först anklaga regeringen för att ha ”slagit sönder a-kassan” eller ”rivit itu välfärden” och därefter presentera en i huvudsak likartad politik är inte ansvarsfullt, i synnerhet inte gentemot väljarna. Det är ohederligt – politiskt, ekonomiskt och intellektuellt – att hävda att gränsen mellan civilisation och barbari går vid några tior i plånboken eller vid ett kommatecken i skattetabellen.”
.
De borgerliga tidningarnas glädjeutbrott är självklara. Men lika självklart skulle det ha varit med våldsamma protester från fackföreningsrörelsen. När Juholts och Waidelichs konfrontation med sina egna väl blivit offentlig hade det varit mer än klädsamt om Lundby-Wedin och alla andra ledare i ”arbetarrörelsens andra del”, i vår fackföreningsrörelse, hade gått ut med våldsamma protester.
Men från fackligt håll hörs inget. Inte ett ord.
Brittsommaren är över. Det är så tyst att vi kan höra hur höstlöven faller.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP.LO, Håkan Juholt, Tommy Waidelich,
Per Nüder som kapitalistfarare
6 Sep 11
En av Svenska Dagbladets rubriker i dag behöver ingen längre kommentar. Nüder som kapitalistfarare och skattesmitare på en och samma gång. Vem minns inte när han fördömde ”huggsexorna på arbetsmarknaden”. Bara en stilla undran. I hur många decennier till kan man vara medlem i SAP eller SSU och fortfarande tro sig tillhöra arbetarrörelsen? Eller rentav den enda arbetarrörelsen?
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Nüder, SAP, SSU,
Dags för Metalluppror – dags att dumpa Stefan Löfven
10 Dec 10
.
Jag är fortfarande medlem i IF Metall. Om än som pensionär med en blygsam avgift och en blygsam aktivitet. Nu är det inte ett bullrande verkstadsgolv eller ett stormigt medlemsmöte som gäller. På sin höjd kallas vi till julkalas med kaffe och pepparkaka…
Men i mitt hjärta river det lika svårt som förr när jag ser min ordförande Stefan Löfven framträda. Det borde vara dags för en verklig gräsbrand i vårt förbund. Ett metalluppror där medlemmarna pensionerar sin ordförande – eller snarare skickar honom till den fackliga åldringsvården.
.
.
I en intervju nyligen för Aktuellt om en eventuell ny roll som ordförande för socialdemokraterna valde han att stolt – och glad som en nybliven pappa – att visa upp en bild där han satt i det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. I och för sig fullproppat med amerikanska strategiska komponenter. Men ändå. Det var den bild av sig själv som han ville visa upp för det svenska folket. Svensk verkstadsindustri när den är som bäst. Med metallbasen i cockpiten…
Samtidigt piskades ”Ungdoms- eller Lärlingsavtalet” igenom på Metalls avtalsråd. En ren lönedumpning där arbetsgivarna ska kunna hyra in ungdomar – upp till 25 år – för skitlönen 12 481 kr/mån.
I går var det dags igen. Redan efter Mona Sahlins avskedstal eller snarare ”undergångstal” applåderade Löfven så högt det gick:
”Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som a-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se a-kassan som en omställningsförsäkring.”
Nu fyller han i för SVT Aktuellt. ”A-kassan kan inte vara för evigt utan måste tidsbegränsas”. Med Löfvens borgerliga världsbild måste man välja. Höja taket i A-kassan så att fler får ut 80 procent under en kort tid. Vad han själv med Reinfeldts språkbruk väljer att kalla ”Omställningsförsäkring”. Eller en något längre omställning men då med lägre tak. För att ge A-kassan ”legitimitet” väljer han själv det första alternativet.
Vad Stefan Löfven glömt och Mona Sahlin aldrig ens funderat över är att A-kassan – som historiskt varit fackföreningsrörelsens livsnerv – inte är en kortfristigt försäkring. Inte en humanitär inrättning där man ska dela med sig lite av medlidande med dem som blivit av med sina jobb. Det handlar vare sig om välgörenhet eller ett bidrag. Det handlar om en klassolidaritet där de som har arbete med en hygglig lön motverkar lönedumpning, en försämring av de egna lönerna, genom att garantera de arbetslösa ett sådant försörjningsläge att dessa slipper att jobba för skitlöner.
Med en hög A-kassa. Inte ”i evighet” utan i väntan på ett nytt jobb med hygglig lön. Det är då vi hindrar arbetsgivarna från att försämra lönerna för alla arbetande människor. Med denna fackliga utgångspunkt går inte kampen för en bra A-kassa att stämplas som en rörelse för ”bidragstagare” eller ”förlorare”. Då blir den i stället en facklig och politisk strid för löner som vi alla kan leva av.
.
.
1:a maj demonstration – 1906 . Kaptensvägen vid Folkets Hus;
Tolvkanten, den röda bokhandeln i Malmberget.
,
Jag vet inte om Stefan Löfven är ute i egen sak när det gäller valet av ny ordförande i SAP. Det mer troliga är att han plogar framför Sveavägens entré för Sven-Erik Österberg, som är en av de hetaste kandidaterna i partiets jakt på en ersättare till Sahlin. För passande nog har Österberg samtidigt turnerat i media med samma budskap. Nu är tragiken lika stor oavsett vem av de bägge det hela handlar om.
Men när det gäller Löfven handlar detta inte bara om vem som ska leda SAP.
Det handlar om vem som ska leda IF Metall. När förbundets avtalsråd röstade om ”Ungdomsavtalet” var det en mycket knapp seger för ledningen. Man vann med den historiskt svaga siffran 76-71. När förbundets ordförande nu dumpar A-kassan är det dags för att bygga ett verkligt Metalluppror där verkstadsgolven gungar och bågnar av all vrede. Löfven måste dumpas. Han har säkert pensionsavtal så att han kan fortsätta med att leva i all välmåga…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Sven-Erik Österberg, IF Metall, Ungdomsavtalet, SAP
Brödrafejden i Labour – Ed vann på poäng
30 Sep 10
.
I helgen kunde britterna följa en dramatisk realitysåpa – i politikens värld. Efter flera ”cliffhangers, fick då brödrafejden i Labour sin upplösning vid partikongressen i Manchester med dess hastigt återfunna starka röda scenografi…
.
.
Lillebror Ed Miliband pekade finger åt storebror David genom att vinna en hårfin poängseger. Detta i en match som avgjordes först i sista ronden. David hade segrat klart i de valkretsar, där Labours parlamentsledamöter respektive medlemmarna i EU-parlamentet röstar, liksom i valet bland Labours ordinarie medlemmar.
Men när valet bland medlemmar organiserade i fackföreningsrörelsen, när det till sist var klart, hade Ed hämtat igen det stora försprånget. Det krävdes nästan målfoto för att kora segraren. Han vann med siffrorna 50.65. Storebror fick 49.35.
För min generation socialister är namnet Miliband annars helt och hållet förknippat med brödernas pappa, Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. En av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen blev det renässansens år.
.
Tariiq Ali och Robin Blackburn var två andra av
New Left Reviews redaktionsmedlemmar.
Här i en London-demonstration 1973.
.
David har sagt att pappan säkert skulle snurra runt i sin grav om han fått veta att hans bägge söner kämpat mot varandra i en strid om ordförandeskapet för Labour. Inte för att de konkurrerat med varandra utan för att, som Ed uttryckte saken på kongressen i Manchester, ”det är inte alla som har en pappa som skrivit en bok om att han inte tror på den parlamentariska vägen till socialismen”. Boken hette ”Parliamentary Socialism” och var en studie i hur den brittiska borgarklassen upprätthåller sin hegemoni genom bland annat parlamentet. ”Labour är ett mycket dogmatiskt parti”, skrev han. ”Inte för att man håller fast vid socialismen, utan för att man är sammangjutet i ett enda block med parlamentet.”…
Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband fostrades under en annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot). Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.
”Det mina föräldrar fick lära sig i fruktan, förde de vidare till oss i en trygg och bekväm miljö”, underströk Ed mycket symboliskt i Manchester. Först David och sedan Ed gjorde karriär inom New Labour under lyckoruset efter Tony Blairs segerval 1997. David blev en av hjärnorna bakom Blairs strategi och en av hans närmaste rådgivare i regeringskabinettet. Under Gordon Brown utsågs han till utrikesminister. Ed som var efter i starten blev utnämnd till energi- och klimatminister.
.
.
På Tony Blairs tid blev kongressernas dekor mer och mer rosa.
Nu lyste det i starkt mörkrött .
Men ”Red Ed” själv är inte röd…
.
Den hysteriska högerpressen i Storbritannien skrek ändå högt när ”fackföreningsrörelsens man”, ”The Red Ed” vann matchen bröderna emellan. Mer sansade bedömare, från höger till vänster, underströk liksom Ed själv att detta bara var ”struntprat”.
Ser man till själva valet är detta en mycket klok bedömning. Av de fem kandidater som stod till buds, var det endast Dianne Abbott som kom från vänstern i partiet, ”The Socialist Campaign Group”. Hon fick 7,4 procent av rösterna i första valomgången och eliminerades direkt. Samtliga tronpretendenter hade dessutom samsyn om att en av Thatchers viktigaste klasslagar, den som förbjuder fackföreningar att gå ut med solidaritetsblockader. All fem förklarade att den skulle lämnas i fred!
Lillebrors seger måste i stället förklaras med att New Labours lyckorus – efter flera katastrofala valnederlag – har blivit till ett svårt bakrus. Där få inom partiet eller bland vanliga löntagare i stort, inte minst inom fackföreningsrörelsen, vill bli påminda om epoken Blair. Om hans och Labours ”Ancien regime”, då champagneglasen klirrades för bankvärlden i London City, kapitalets globalisering och Irak-kriget. Det var denna plågsamma baksmälla som gav Ed övertaget. Som den yngre brodern var han på efterkälken i karriären. Bland annat satt han inte i parlamentet när Blair triumfade igenom beslutet om den brittiska insatsen till stöd för Bush`s angreppskrig. Han behövde inte rösta och i takt med att krigsmotståndet ökade kom han att inta en alltmer kritisk ståndpunkt i frågan. Ännu en ny, svårfångad tidsanda bröt in. David, däremot, hade setts som sammanvuxen med Tony, och inte minst premiärministern själv hade sett/och såg den äldre Miliband, som sin naturlige arvprins. Enligt pressen fick Davids kampanjläger stoppa Blair från ett mer aktivt (och kontraproduktivt) engagemang inför kongressen.
En siffra som väl understryker detta skifte är statistiken över Labours medlemsutveckling. Efter rekordvalet 1997 kunde man räkna in 400 000 medlemmar. I dag är siffran nere i bara 170 000.
Det har spekulerats mycket i de brittiska tidningarna om hur valstriden påverkat brödernas relation. Under sitt linjetal till kongressen, som dess nye partiledare, underströk Ed hårt sin kritik av Blairs krig i Irak:
”På samma sätt som jag stödjer vår mission i Afghanistan (!) som ett nödvändigt svar på terrorism, måste jag vara ärlig mot er när det gäller lärdomarna av Irak. Irak var en fråga som delade vårt parti och vårt land. Många tror helt uppriktigt att världen stod inför ett verkligt hot…Men jag tror att vi hade fel. Det var fel att ta ut Storbritannien i krig och det måste vi säga helt ärligt. Det var fel därför att /kriget/ inte var den sista möjligheten. Detta därför att vi inte byggde de rätta allianserna och därför att vi underminerade FN.”
Självklart sågs detta – om än som en nödvändig politisk markering – som ett fult pekfinger mot förloraren i maktkampen. Bredvid David i kongressalen satt Harriette Hariman, partiets vice ordförande. Nu var det inte bättre än att en TV-kanal i smyg hade lagt ut en avlyssningsmikron bredvid de bägge och därför kunde sedan hela öriket lyssna till Davids snäsiga fråga till sin bänkkamrat: ”Varför applåderar du? Du röstade ju för?”. Harimans svar blev kort: ”Jo, men jag stödjer honom.”…
.
.
Trots kramar på kongresscenen valde ändå David att lämna den politiska scenen. Carl Bildt blev därmed en av dem som miste en vän i Labours ledning. Han och den äldre brodern Miliband har var mycket vänskapliga och befryndade när det gällt Irakkriget, liksom bedömningen av läget i Afghanistan och Georgiens anfallskrig mot sina minoriteters anspråk på självständighet. Kanske kan nu ändå Bildt, tack vare Afghanistan, hitta fram också till Ed.
När det gäller avsnitten i linjetalet om budgetunderskott, budgetdisciplin och fackföreningsrörelsens roll i framtiden. Nu när högerregeringen Cameron varslat om nerskärningar i budgeten på ända upp till 25 procent för vissa departement. Där avlägsnade sig den nye partiledaren inte en tum från New Labours kapitulation inför marknadens diktat:
”Det är min starka övertygelse att vi måste reducera underskottet. Det kommer att bli nerskärningar och det hade det blivit även om vi hade suttit i regeringen. En del av dem kommer att vara plågsamma och det hade de varit även om vi hade suttit i regeringen /…/ Jag säger rakt ut och det måste vi tackla. Jag tänker göra Labour till företagsamhetens parti. Även till småföretagarnas parti. Och jag vill att den brittiska affärsvärlden, små såväl som stora, ska kunna dra största möjliga nytta av globaliseringen.”
I sak avvek han inte med en enda decimal från sin förre chef, Gordon Brown, och dennes valprogram i våras när det gällde ekonomin. För att undvika en ny recession är Labours plan att underskotten ska halveras på fyra år. Inte snabbare än så. När det gällde fackföreningsrörelsens motstånd mot högerns attacker blev tonen aggressiv:
.
.
Den brittiska pressen förmedlade villigt
Labours budskap till radikala arbetare
.
”Vi måste vinna allmänheten för vår sak och vi måste göra allt för att inte stöta bort den genom att skriva in oss i historieböckerna när det gäller fackliga misslyckanden. Det är därför jag inte har något till övers, och ni inte ska ha något till övers, för uppblåst retorik om vågor med ansvarslösa strejker. Allmänheten kommer inte att stödja dem. Jag kommer inte att stödja dem. Och ni ska inte stödja dem heller.”
.
Video med Milibans hets mot fackföreningarna
.
Tony Blair kunde inte sagt det bättre själv…
Såren mellan bröderna kanske läker. Men för familjefridens skull är det säkert bäst att pappan Ralph Miliband fortsätter att vila fridfullt på Londons Highgate Cemetery. Kanske kan han ha en liten diskussion om jordelivets gång med Karl Marx som ligger i en av gravarna bredvid.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Labour, Ed Miliband, David Miliband, Ralp Miliband,
Krisen dödar ännu en myt
29 Maj 09
Ännu en myt i graven
I flera årtionden har den ekonomiska « expertisen » framställt som ett axiom att den amerikanska ekonomin är mer dynamisk än Europas, att produktivitetens tillväxt i USA slår Europas och att allt detta är tack vare den sprittande arbetsmarknaden i USA. I kapitalismens förlovade land sägs det att arbetslösheten är låg och tillväxten hög därför att arbetsmarknaden inte hämmas av stelbenta och påstått förlegade regler för anställningstrygghet och ett bra skydd när den enskilde förlorar sitt arbete.
Högtidligt ska det vara när sanningarna predikas
Kring detta tema byggde de nyliberala ekonomiprofessorerna ett teoretiskt komplex med matematiken som verktyg och självsäkerheten som ryggrad. Nu visar krisen att ryggraden knäckts och kvar finns inget annat än teoretisk förvirring och krav på nya statliga regleringar för att rädda den « goda » kapitalismen och begrava « kasinokapitalismen ».
Men hela grunden för « axiomet » var murken in i minsta formel. Det har aldrig funnits strukturella skillnader mellan USA och Europa som bekräftar den myt som dominerat debatten. Vissa konjunturella olikheter de 25 senaste åren är det enda som legat bakom skillnader i tillväxt och arbetslöshet. Speciellt under perioden 1996 – 2001 steg produktiviteten i USA betydligt snabbare än i EU-15, BNP ökade mer och arbetslösheten var lägre. Men ett tiotal år är ingen grund för stabilt teoribygge. Vilket den ekonomiska djupdykning som nu USA ägnar sig åt bevisar. Trots svaga sociala skydsnät och nästan total avsaknad av facklig organisering råder i det närmaste depression i landet.
Fritt fall utan skyddsnät
Under efterkrigstiden fram till slutet av 70-talet var situationen den omvända. Det var i Europa som produktiviteten ökade snabbare och likaså BNP. Arbetslösheten var det ingen som ens talade om eftersom det i praktiken rådde full sysselsättning. Ingen professor à la Assar Lindbäck föreslog då att det var tack vare den sociala « välfärdsstaten » som ekonomin fungerade så bra och att den långsammare tillväxten i USA berodde på de svaga sociala skyddsnäten och de osäkra anställninhsvillkoren.
Sedan följde den period då Thatchers/Reagans sociala « kontrarevolution » avskaffade eller försämrade många landvinningar som arbetarklassen lyckats kämpa till sig. I USA och Storbritannien lyckades 
« kontrarevolutionen » bättre än i EU-15. Den snabba ekonomiska tillväxt som följde togs som bevis för att det nyliberala receptet verkade mirakulöst väl. Nu vet vi att gunden till det luftslott som byggdes bestod av skuldsättning upp över öronen, konsumtion på kredit. Alltså en kortvarig och konjunkturell företeelse, inte en fundamental skillnad mellan det ”dynamiska” USA och det ”tröga” Europa.
I diagramet här nedan ser vi hur arbetslösheten i USA låg under EU-15 för perioden 1993 till 2007. Men med bolånekrisens start hösten 2007 rusar den officiella arbetslösheten i USA i höjden och är nu på väg att passera genomsnittet i EU-15. Tabellen därunder visar hur arbetslösheten utvecklats i de flesta industrinationerna sedan mars 2006 fram till i dag. Officiell arbetslöshet innebär automatisk underskattning av det verkliga läget. Undersysselsättning bland annat i form av påtvingad deltid finns inte med statistiken, inte heller de som i hopplöshet slutat söka jobb. De siffrorna är speciellt höga för USAs del.(Se:Arbetslösheten är ett gissel ) Inte mindre än fyra miljoner anställda har tvingats till en arbetsvecka med färre än 35 timmars arbetstid och sänkt lön. Den verkliga arbetslösheten i USA för arbetare i aktiv ålder ligger d rför nu närmare 15 procent än 10 procent.
Så visar det sig då äntligen att det nyliberala mantrat om liberaliseringar, avregleringar, anpassbarhet, individualismen och det privata kapitalets frihet att göra vad det behagar bara var en tunn förnissa av respektabilitet och att det under fernissan ligger ett tjockt lager av ren grov girighet, det privata kapitalets jakt på största möjliga vinst oavsett konsekvenserna för de gemensamma samhällsbehoven.
Fem miljoner amerikanska hushåll har förlorat sina hus
Ännu viktigare! Det visar sig att gamla bespottade metoder för att bevara jobben och ett värdigt liv spirar på nytt. I gruvorna, i bilindustrin och i andra branscher börjar arbetare fråga sig vilka kampmetoder som kan leda framåt. Alla följer inte resignerat budskapet från de valda ledarna. LOs och det socialdemokratiska partiets recept att sitta still i båten i hopp om att det värsta ovädret ska dra över håller inte vad det lovar. Avskeden haglar och Wanja och Mona vare sig vill eller kan ta strid med de privata ägarna av vår industri, handel och service. Inte ens till de företagare som nu öppet erkänner att de använder krisen som ursäkt för att göra sig av med ”improduktiva” arbetare är de beredda att säga stopp till alla avsked.
Rösta 100% till vänster 7 juni
-Arbetarinitiativet-
Det är dags att drömma(rêve) om en ny tid
I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,ETC1,ETC2,DA,
Sympatiska Bloggare: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Spånbingen,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nyliberalism, USA, LO, SAP, Strejker, Arbetslöshet, Arbetarinitiativet,
Senaste kommentarer