"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Rött Europa
De rödgröna i Underlandet…
2 Mar 10
Brandrök över Europa
.
.
.
”Hyperinflationen sprider sig som en pestsmitta från land till land och håller Europa i ett förlamande grepp.
.
Panikslagna politiker pressade av skenande räntor och hotande statskonkurs stänger skolor, tömmer sjukhus och låter arméns pansarvagnar rosta till skrot i regnet. Pensionärerna har sedan länge berövats sina utlovade pengar och huttrar övergivna i förfallna hus.
.
Regeringar faller lika tätt och tungt som äpplen i en oktoberträdgård och gatorna fylls av miljontals demonstranter.
.
Året är 2021 och brandröken hänger tung över Europas huvudstäder. Överdriven dystopi? Visst. Men inte bara domedagsprofeter utan även högst sansade ekonomer börjar nu varna för en mörk framtid om inget görs.”
.
Andreas Cervanka i Svenska Dagbladet
.
.
.
Svenska Dagbladets Andreas Cervanka tycker om djupa spadtag. Läsarna ska ha sitt. Här gräver han kapitalismens grav i ett nästan bibliskt Armageddon. Han pekar på allt djupare hål i statskassorna. Inte bara på de stora underskotten i de olika ländernas löpande budgetar utan också på de gigantiska strukturella svarta hål som finns när det gäller framtida åtaganden om pensioner och sjukvård..
.
Eftersom offentliga inkomster och utgifter i en kapitalistisk ekonomi fungerar på samma sätt som för vilket företag eller vilken butik som helst kommer domedagen allt närmare. Produktivitet och vad man producerar har ingen betydelse. De regeringar som nu bannar Grekland har på ”hemmaplan hela trädgårdar med nedgrävda finanspolitiska lik”. Polen, en av värstingarna i klassen, har exempelvis ofinansierade framtida åtaganden, när det gäller pensioner och sjukvård, som motsvarar BNP för hela 15 år. Grekland nästan nio år. Frankrike fem. USA lika många. Sverige drygt fyra år. I logik med detta ropar Cervanka efter helt nya politiska grepp när han sedan går vidare i sin artikel:
.
”Ekonomer har i årtionden påpekat att västvärldens länder kör mot ett stup. Men det har legat så långt bort i tiden att ingen velat låtsas om problemet, än mindre ta tag i det. Men finanskrisen har gjort att avståndet krympt. Framtiden är snart här. Och det har finansmarknaderna fattat. Så vad kan politikerna göra?”.
Det finns tre scenarier, menar han. Det enklaste är att låta centralbankerna trycka mer pengar. Men det leder till superinflation vilket utarmar köpkraften. Det andra scenariot är att sitta med armarna i kors och blunda. Men med ett allt större skuldberg klättrar också räntorna i höjden och situationen blir till sist ohållbar. Den tredje möjligheten och den ”enligt de flesta ekonomer” bästa utvägen är rejäla skattehöjningar kombinerat med minskade utgifter och bantade förmåner.
.
.
Men, frågar sig till sist Cervanka, ”vilken EU-politiker harklar sig och slänger upp den lilla handgranaten vid nästa toppmöte?”. ”Det handlar om en sanering så tuff att Göran Perssons hårda 90-talbudgetar framstår som sockervadd”.
.
Nära nog samtidigt med att jag levde mig med i Cervankas dramaturgi läste jag ett referat från ett anförande och en diskussion med finansminister Anders Borg vid Handelshögskolan i Göteborg. Som brukligt är i akademiska högborgar var tonen där uppsluppen, frikostig och inte så snipig som den blir i mer officiella politiska sammanhang. Borg hade inte med sig någon handgranat till mötet. Men däremot några rejäla smällare. Han trodde inte på några nya stora skattesänkningar framöver. I stället menade han att ”höjda skatter är avgörande för att behålla en stabil ekonomi i framtiden”. Nu väntar ”en miljöskatt på koldixoid ( höjt bensinpris och dyrare elräkning ), höjda skatter för alkohol och tobak, samtidigt som det inte blir fråga om någon sänkning av fastighetsskatten”.
.
Johan Lönnroth fick en klapp på axeln…
.
Alla tvinnskruvar ska dras åt. En i taget. Först A-kassan och våra sociala försäkringssystem. Sedan höjda skatter och avgifter. Det är en moderat medelväg bra långt från den gamla partiledaren Bo Lundgrens ”Den enda vägen”. Där målet för färden alltid var just ”Sänkt skattetryck”. Anders Borg markerade än en gång att det egna partiet makat sig in mot mitten.
.
I den andan tillät han sig också att vara generös och öste beröm över Göran Perssons hårda sanering av statens finanser. Ja, han reste faktiskt ett helt monument över denne senare så gisslade ”hövding” för arbetarrörelsen. Även Vänsterpartiet och Miljöpartiet tilldelades i rättvisans namn varsin statyett. Borgs välvilliga ord kom som ett svar på en fråga från Vänsterpartiets förre talesman i ekonomiska frågor Johan Lönnroth. Denne ville veta om det inte i ljuset av det Borg nu ser framför sig, var en god sak att redan på nittiotalet ta tag i statens utgifter. Lönnroth vädjade helt enkelt om en retroaktiv klapp på axeln för att han, Lars Bäckström (nu välmående landshövding), Schyman och Ohly då villigt ställde partiets röster till förfogande för regeringsunderlaget och dess nerskärningspolitik. Han fick också en värmande klapp:
.
”Det är klart att Göran Perssons historiska insats är monumentalt betydelsefull för Sverige. Vi kan ha haft olika synpunkter på hur man borde sanerat vår ekonomi. Men den sanering de / (s) + (v/mp) / gjorde är oerhört viktig för att vi har en god ordning i vår ekonomi.”.
.
Kapitalismens pendel går av och an. Det ena regeringsalternativet avlöser det andra. Men klockan eller systemet står stadigt och fortsätter att gå som förut. Trots att dess tid borde vara ute…
.
Jag tillhör inte dem som tror på en lagbunden historia. Jag tror vare sig på planetens eller kapitalismens omedelbara undergång. Gång på gång har det visat sig att marknadssystemet, att kapitalismen likt en fågel Fenix kan resa sig ur askan. Men med de lösningar som nu sätts upp på den politiska dagordningen i Europa – med både ”sockervadd” från nittiotalet till hårda piskslag i Cervankas sociala inferno, finns det alla goda skäl i världen för att en gång för alla göra slut på ett system som förstör både vår jord och oss människor.
.
Den stora tragiken är då den traditionella arbetarrörelsens politiska urartning och dess enorma fattigdom när det gäller alternativ. Beskäftiga, halvliberala ekonomer som Johan Lönnroth och Lars Bäckström satt en gång i lag med finansminister Nuder, räknade nödvändiga skattebaser och summerade tillsammans alla nödvändiga nerskärningar ute på skolor och i sjukhus. Lars Ohly satt som partisekreterare och motade den interna kritiken. Vi fick det Gustav Fridolin kallat ”nittiotalets förlorade ungdomsgeneration”.
.
Runt om i det Europa där det nu luktar brandrök är det i land efter land i första hand socialdemokratin som får rollen att skära hårt i den offentliga välfärden. I Grekland är det socialdemokraten Andreas Papandreou som tar ansvaret för marknadssystemet. I Spanien är det socialdemokraten José Zapatero. Oftast med stöd av gamla vänsterpartier. Fackföreningarna tröttas ut med protestdemonstrationer som ledningarna håller kemiskt fria från socialistiska program.
.
Inte heller i Sverige vecklar den rödgröna alliansen ut några röda fanor. Varje försök att ens snegla åt ett perspektiv om de arbetande människornas Europa, ett Rött Europa, hålls undan. Symboliskt nog är Wanja Lundby-Wedin ordförande för ”det mäktiga Europa-facket”. Vem skulle ens komma på tanken att fråga henne hur hon ser på Europas framtid? Nej, EU ska vara kvar liksom militarismen och NATO. Banker och finanscentra lämnas i fred. Avindustrialiseringen av Väst-Europa ska fortsätta. Fossila bränslen ska fasas ur med främst kärnkraft. Jordbruk och djurhållning ska bli mer och mer konkurrensutsatta och därmed mer profitstyrda. Sociala välfärdssystem begränsas. Inte minst pensionerna…
.
.
På våra biografer har man i morgon premiär för Tim Burtons nya version av Alice i Underlandet. Den lär bli sevärd och borde ses inte minst av de rödgrönas företrädare. Varför inte Sahlin,Wetterstrand, Eriksson och Ohly på samma parkettrad? Under föreställningen kan de då samfällt fundera över ett mycket tänkvärt uttalande från Lewis Carroll som på 1800-talet skrev den ursprungliga sagan om Alice:
.
”Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!”
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sveriges BNP, Stora budgetunderskott, ANders Borg, Johan Lönnroth, de rödgröna, Ett Rött Europa
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,AlliansfrittSverige,JonasSjöstedt,EttHjärtaRött,RödaLund,
.
Fetma botas inte med grädde – kallbrand inte med plåster
7 Okt 08
Varför dras med
ner i bråddjupet?

Den finansiella virveln snurrar allt fortare. Fler och fler bolåneinstitut och banker dras med ner i det svarta hålet. Flera staters ekonomier är redan hotade. Både Irland och Island har flaggat för hjälp. Virvlarna griper tag i fler och fler människor.
I Sverige håller varslen på att gå över från duggregn till skurar. Skyfall väntar och hundratusentals människor kan komma att förvisas ut från arbetsmarknaden till en förnedrande arbetslöshet – ofta ens utan den i sig så låga a-kassan.
Globalt är hundratals miljoner människors arbeten och välfärd hotade. I de kapitalistiska ekonomiernas ytterområden i Asien; Afrika och Latin-Amerika marginaliseras människor som redan lever i yttersta nöd. För de hundratals miljoner människor som dras ner i djupet väntar den hopplösa och vidriga malströmmen av sjukdomar, svält och död.
Den här dramatiseringen av vad som just nu vräker sig fram i världens ekonomier är vare sig kristendomens Armageddon eller skadeglädje från en övervintrad socialist som i årtionden har väntat på kapitalismens kollaps. Nej. Vi lever mitt i ett väldigt skred i ekonomierna och ingen kan ännu säga hur omfattande skadorna kommer att bli. Bara när detta skrivs har New York Times braskat ut tre News Alert om börsfall på min dataskärm. Ett av de mest ansedda instituten inom den borgerliga ekonomin, Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, DWI Berlin, med 120 väl meriterade ekonomer varnar så här ödesdigert:
”Europa är mitt i en ’en enda gång i livet kris’. Varje europé vet vad som hände när finansmarknaderna bröt upp under 1930-talets mörka år. Det är ingen överdrift att säga att detta kan hända igen om regeringarna inte lyckas att handla.”
De häftiga diskussionerna och bråken mellan Europas regeringar om hur man ska hantera eländet är repriser på de verbala tumulten i den amerikanska senaten. Angel Merkel, Tysklands kansler, var inledningsvis mycket självgod och nationell. ”Rädde sig själv, den som kan kan”, sa hon och menade att det bara var den amerikanska kapitalismens som knäat. Men i dagarna har det väldiga tyska Hypo Real Estate, på samma som sätt amerikanska Lehman Brothers, visat sig vara ett finansiellt isberg. Till synes med vackra och glänsande toppar. Men under ytan har bolåneinstitutet haft en tung barlast i form av en tät massa av osäkra fordringar.
”Varje europé vet vad som hände”….
Men ändå vill inte Merkel gå i borgen för andra stater. Hypo har fått garantier på 500 miljarder kronor och de tyska spararna fribrev. Den tyska statens åtaganden är nu så stora som 200 procent av BNP. Men ingen samordning. Den Europeiska unionens prål och ståt är en sak, men samarbete mellan olika sinsemellan konkurrerande kapital en helt annan. Inledningsvis är det Irland och Island som är värst ute. Irlands regering har tvingats att gå in och garantera bankskulder som mer än tre gånger motsvarar landets bruttonationalprodukt. Den gröna öns ekonomi har svetts av finanskrisen och vissnat ner till höstbrun bankrutt.
Ekonomiskt är Island nära att sjunka ner i Nord-Atlantens vågor, som vore det en vulkanö. Den här stora ön med sin lilla befolkning, vars reella ekonomi, fortfarande är fisket ( 60 procent av exporten ) samt ett aluminiumsmältverk i Straumsvik och en ferrosilikatanläggning i Hvalfjördur, har haft ett gäng flinka män som övergett torsken, för att i stället bli finanspirayor.

Isländsk finanspiraya…
Genom sina lyckade rov på den globala finansmarknaden har de byggt upp tillfälliga tillgångar på upp till tio gånger landets egen ekonomi. En spekulationsekonomi som har lockat öns befolkning till att själv hoppa på kreditkarusellen. Med resultat att denna gamla vikingakoloni fått samma bostadsbubbla som på Irland, med en väldig belåning av fiktiva mark- och husvärden. I det lilla Reykjaviks City, Distrikt 101, trängs fortfarande alla Range Rovers och BMW:s. Men den billiga polska arbetskraften är redan uppsagd och snart nog går många belånade bilar säkert tillbaka till återförsäljarna. Islands regering har inte lyssnat på Göran Perssons ord om att den som är satt i skuld kan mista sin frihet, utan riskerar att sätta sina egna medborgare i ofärd genom att gå i god för skulder och alltmer osäkra fordringar som sammanlagt motsvarar 350 procent av landets BNP. Det är bara valutorna i Zimbabwe och Turkmenistan som är lägre rankade än den isländska kronan. Ättlingarna till den frihetstörstande bonden och vikingen Ingólfur Arnarson som i slutet av 800-talet reste sina bopålar i Rökviken (Reykjavik) skulle nog förvånas…
I de stora ekonomiernas utmarker blir vådorna av krisen värre än i kapitalismens huvudländer. Här fläks det upp stora sår i huden på människorna. Den enorma boomen på råvaror är förbi och inte minst för länderna i Latinamerika innebär detta svåra sociala chocker. För Indien, Kina, Vietnam och många andra länder som har blivit stora producenter av billiga konsumtionsvaror till imperierna har efterfrågan redan börjat att rasa. Massarbetslösheten hotar att bli än mer grotesk.
Självfallet innebär virveln med fiansiella kriser och samverkande globala recessioner att nyckelvaran i den kapitalistiska ekonomin, oljan, blir billigare. Men priset tar sig inte ner till så låga nivåer att det skulle kunna hejda den nedåtgående spiralen. I och med att oljan på sikt sinar garanterar detta dessutom nya prishöjningar framöver.
Det finns till sist en avgörande skillnad mellan denna kris och andra förlöpare under de senaste tjugofem åren. Som exempelvis när IT-bubblan sprack. Nu till skillnad från under de två decennier vi har bakom oss, så finns det klara indikationer på att USA och andra kapitalistiska huvudländer går in i en längre period av ekonomisk stagnation. Tillväxten när det gäller investeringar i form av en ökad kapitalisering/mekanisering av produktionen i den reella ekonomin tycks vara över och vänder till sin motsats. En trend som sätter upp en skrikande varningskylt för att det nu kommer en period med sjunkande profiter och stagnerad kapitalackumulation.
Här är vi till sist tillbaka till min förstarubrik: Fetma botas inte med grädde och kallbrand inte med plåster. Det kan inte vara socialisters sak att i den debatt som nu förs skriva ut en massa recpet på hur krisen ska lindras. Vi kan låta skocken av nyliberaler bråka med varandra om hur mycket av det nya i liberalismen som man ska ha kvar. Det finns ingen som helst anledning att komma med en ”radikal” skuggbudget eller att ödsla kraft på att prata oss varma för ett ökat budgetunderskott. Tror man på det här systemet och vill man jobba med det här systemet är det naturligtvis en god sak att försöka med lite eget budgetlir. Men då är man inte heller socialist. Punkt slut.
Mitt första barndomsminne Surteskredet 1950, femtio meter från min morfars hus.
Människor hjälptes åt med snabba räddningsarbeten. Bara en människa omkom.
Nej, lika naturligt som kylan kommer under hösten, drar de våldsamma ekonomiska ras och skred som nu rullar fram, med sig öppna och hårda klasskonflikter. En löslig ”allmänvänster” måste sluta med att peta i sin egen navel och bara söka svaren på olika livsstilsfrågor för att i stället diskutera fram och orientera sig i riktning mot en konsekvent arbetarpolitik. Borgerligheten, hand i hand med en nyliberal eller halvliberal före detta arbetarrörelse, kommer att lägga undan de knivar man använt för alla nerskärningar och i stället dra i gång motorsågarna.
Både i Sverige, i Europa och i de flesta delar av övriga världen är arbetarklassen, jordbrukare och alla massor av utstötta, oerhört svaga. I dag existerar det knappt egna politiska organisationer för den stora majoriteten av människor. De breda klassorganisationerna, som fackföreningarna, är uttunnade och byråkratiserade. Oddsen är dåliga för en motoffensiv.
Men ändå innebär de häftiga skiften som nu sker att oerhört många fler människor än tidigare helt plötsligt kommer att bli öppna för alternativ. Socialistiska alternativ där vi inte finsnickrar på en skuggbudget för att lindra krisen, utan program och organisationer där vi sätter yxan till roten. Kapitalismen är i kris. En annan värld är både nödvändig och möjlig. Men först måste den gamla störtas!

Gårdagens strejk i Belgien till försvar av levnadsstandarden visar vägen
Ett sådant krisprogram börjar med ett konsekvent försvar av alla arbetande och arbetslösas ekonomiska och sociala levnadsstandard. Lönerna måste inflationsskyddas. A-kassan och sjukförsäkringssystemen måste bli värdiga på samma sätt som studiebidragen och pensionerna. Vi säger också ett tvärt nej till alla höjningar av elpriser och bränsleskatter. Det senaste årets höjning av elpriset med tio procent är bara ett sätt att plundra folk köksvägen. Vägen mot ett samhälle med minimal användning av fossila bränslen, lika minimala koldioxidutsläpp och kretslopp när det gäller alla råvaror går i stället över ombyggnader av bostäder, väldiga satsningar på kollektivtrafik samt givetvis oerhört stora satsningar på forskning kring och produktion av alternativa energiformer.
När Miljöpartiet säger att man inte längre vill att Sverige ska lämna EU är detta bara en entrébiljett till en framtida regeringsbildning med socialdemokratin. Det lyser statsrådsposter i ögonen på Eriksson och Wetterstrand. Frågan i sig är egentligen oviktig. För socialister måste det avgörande vara att EU.s borgerliga klasspolitik bekämpas och att vi i Sverige tillsammans med arbetande människor i hela Europa bygger vår makt, vårt styre. Ett folkhem på svensk mark är vacker hembygdshistoria. Men ett annat Europa är möjligt. Ett rött, ett socialistiskt Europa. De olika kapitalistiska shatteringarna och regeringarna i EU kan i dag inte enas om hur de hungriga finanspirayorna ska matas. Vi, arbetarrörelsen och folkliga rörelser i hela Europa, måste enas om gemensamma program där vi skapar förutsättningarna för socialt värdiga och ekologiskt hållbara liv. Vi ska inte betala spekulanternas förluster. Bankerna ska socialiseras tillsammans med framförallt energiproduktion och transportsystem. En sådan politisk erövring på europeisk mark, ger en första möjlighet för europeiska arbetarregeringar att samordna och verkställa nödvändiga beslut för ett socialistiskt skifte. Det kan inte vara så att det är Wall Street, Bundesbank eller Wallenberg som bestämmer över hur vi ska leva. Vad vi ska producera, hur vi ska bo, hur vi ska äta och hur vi ska roa oss. Vår politiska uppgift kan inte vara att mata pirayorna. Inte att sminka kapitalismen.
Stora ord? Visst. Men ingen kommer undan de kapitaliska skreden och vi behöver inte dras ner i det virvlande bråddjupet. Tillsamman kan vi bli fler och fler kan bli ännu fler. Samhälleliga skov är som förälskelser. I ett huj kan livet vara förändrat. Sociala massörelser dyker upp från nära nog intet. Utan motstånd väntar socialt förfall, rasism, kriminalitet och råa egoistiska ideal. Med motstånd kan vi inte vinna allt. Men en bättre värld är möjlig. I motståndet vinner vi också mänsklig värdighet.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, budget, skuggbudget, regeringen, moderaterna, socialdemokraterna, vänsterpartiet, miljöpartiet, MUF, börskrisen, finanskrisen, LO, fackligt, EU
I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,
SVD6,SVD7,SVD8,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,SDS5,PK1,PK2,PK3,VG1,AB6,
Andra bloggare: Svensson,






Senaste kommentarer