”Desperata husfruar” i kristider

.

.

Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.

.

Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.
Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.
Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.
Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.

.

Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.

I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.
ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.
Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.

.

Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010

.

Matkuponger och soppkök.

Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.
Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.
Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.
Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.
Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som  nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.

Dickens nickar igenkännande.

Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.
Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.

.

Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.

.

När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.
Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.
Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.
Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.

.

I Absurdien.

I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.
Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.

.

.

Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.

.

Än slank han dit och än slank han hit.

Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.
Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.

.

Finns det hopp om liv i Mount Clemens?

.

Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.
Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.
En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.
Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.
För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.
.

I Sarkoland.

Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.

.

Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september.      Foto; Benny Åsman

.

Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.
Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.
Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.
Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.

.

Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.

.

Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.
De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.
I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.

.

Portugal sjunker som en sten.

Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.
Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.

.

Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.

.

I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.
Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.
Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.

.

Grön smaragd tappar lystern.

Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.
Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.

.

Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.

.

Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.
På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.

.

Mindre feta i salladen.

Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.
Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.
Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.
De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.

***

Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.
I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.
Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.

.

Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

USAs Kongress sviker arbetslösa

Bättre rik än arbetslös.

.

I går var det sista dagen för den amerikanska Kongressen att förlänga a-kassan för de som gått arbetslösa i mer än sex månader. Det är ingen liten affär.
Kongressens vägran att förlänga a-kassan innebär nämligen att två miljoner arbetslösa förlorar sin a-kassa under december månad. De republikanska kongressmedlemmarna tillsammans med en hel bunt demokrater lever i ko-ko-land. En efter en av dem förklarade inför Kongressen att det inte var bra att ge de arbetslösa stöd utöver de lagstiftade sex månaderna eftersom det skapar ”bidragsberoende” arbetare som inte längre söker jobb. Har du hört den förut?
Samtidigt ska Kongressen ta ställning till om Georg W. Bushs skattelättnader ska fortsätta att gälla även efter 1 januari 2011. Vita Huset har föreslagit att de förlängs och görs permanenta för alla familjer som tjänar under 250 000 dollar per år och för ensamstående med inkomster under 200 000 dollar per år.

.

George W Bush kapade skatterna för de rikaste.
Eftersom nio av tio medlemmar i Kongressen har inkomster över dessa tak är det egennyttan som styr. En grupp demokrater menar att det är för låga inkomster och förslår i stället att gränsen sätts vid 1 miljon dollar per år. Det blir då en affär för bara 315 000 hushåll. De flesta republikaner, speciellt Tea Party anhängare, vill att skattelättnaderna permanentas för alla oavsett inkomstnivå. Det motsvarar ett bortfall på 700 miljarder dollar i statens inkomster de närmaste tio åren.
Kongressens medlemmar är dock ansvariga människor som inte vill äventyra statens budgetunderskott allt för mycket, så de arbetslösa får finna sig i att räta in sig i kön till soppköken. De blev just två miljoner fler.
En lite mer seriös titt på antalet arbetslösa i USA visar främst av allt att antalet långtidsarbetslösa är betydligt fler än under någon annan recession i modern tid, närmare bestämt 42 procent av de 15 miljoner registrerade arbetslösa. Enligt den officiella statistiken går det just nu fem sökande på varje ledig plats. Kvar blir fyra som enligt marsmänniskorna i Kongressen latar sig.

Så här läser du diagrammet: Lodrätt axel = antalet arbetssökande per ledig plats

Vågrätt axel = antalet månader sedan recessionens start

Övre linjen   = Recessionen 2007-2010    Undre linjen = Recessionen 2001

En ettårig förlängning av a-kassan skulle kosta 60 miljarder dollar det vill säga mindre än en tiondel av skattelättnaderna för de rika. Men i Kongressen är det bara rika som debatterar och beslutar så det blev nitlott för de som söker ett arbete.

.

Media:GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En teoretisk bluff.

Skapar lägre skatter

och höga löner fler jobb?

.

Det är i alla fall vad den nyliberala teorin hävdat allt sedan andraklasskådisen Ronald Reagan flyttade sin studio till Vita Huset. Knappt innanför dörrarna kapade han skatterna för framför allt de rika. Ursäkten hämtades hos den akademiska världens ekonomiska idol vid den tiden – Chicagoskolans Milton Friedman.
-Gör livet lättare för de stenrika så sipprar det ner många sköna slantar till de lägre ner på samhällsstegen, kan deras recept samanfattas till. Lägre skatter och gigantiska löner till cheferna i de stora företagen skulle leda till investeringar och risktagande  som i sin tur skapar mer och bra betalda jobb.
För dessa teoretiska luftslott belönades Friedman med Riksbankens (till nobelpris utklädda) ekonomipris 1976. I dag kan vi titta i facit över nyliberalismens bidrag till jobb och välstånd.
Ett enda litet diagram räcker för att visa vad som skett i Friedmans hemland USA, där mer än någon annanstans i världen hans teorier omsattes i praktik.
Diagrammet som är hämtat från Economic Policy Institutes hemsida visar vilken inkomstökning olika grupper fick under perioden 1979-2005. Det är inte den årliga inkomstökningen utan den totala inkomstökningen under perioden bortsett från inflationen. Det vill säga hur mycket mer man tjänade under perioden jämfört med vilken inkomsten hade blivit om reallönen legat helt stilla.
De sex kolumnerna till höger visar hur det gick för den rikaste femtedelen av hushållen och kolumnen längst till vänster visar vad som hände med den fattigaste femtedelens inkomster. Efter att EPI räknat bort inflationen under perioden ser vi att de fattigaste 20 procenten av de amerikanska hushållen fick nöja sig med 200 dollar för hela perioden på 26 år. I andra änden ser vi att den rikaste tusendelen av hushållen kunde glädja sig åt nästan sex miljoner dollar i påök.

.

Inte ett nickel av de rikas förmögenheter sipprade ner i samhället. Kulorna stannade kvar i kasinot.

.

Hur gick det då med de bra betalda jobben och investeringarna? De försvann. Hokus Pokus. I takt med att skatterna sänktes och chefslönerna rusade i höjden försvann miljontals relativt välbetalda jobb och ersattes av ströjobb med minilöner. De pengar som enligt teorin skulle sippra ned i samhället och göra alla glada hamnade i stället i fickorna på verkligt glada aktieägare. Jorden är inte platt men för de med djupa fickor är den ett gigantiskt roulettbord där vinsterna satsas och omfördelas till glädje bara för de som redan har mycket mer än de behöver.
De senaste dagarna har svenska media som SVD ropat ut att antalet nya jobb i USA ökade mer än väntat i oktober. Vad de glömde bort att säga är att om ökningstakten i oktober består tar det 20 år att att komma tillbaka till antalet personer i arbete hösten 2007.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,SVD3,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Ekonomikommentarer,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Löner och vinster

Två skilda världar.

.

Ibland går det att med bara klipp ur press och andra media blottlägga hela samhällets sätt att fungera och att avvisa det moderna skitpratet om det postmoderna klasslösa samhället. Vi sitter inte i samma båt. Vi står kanske på samma stege men den går inte att klättra på för de som befinner sig längst ner. Här under hittar du fyra klipp. Två klipp ur Svenska Dagbladet och två klipp ur Statistiska Centralbyråns databas.

Fyra klipp som visar att två världar står mot varandra och att det enda som binder dem samman är att den ena världen föder den andra.


.


Det här klippet från SvD visar hur verkligheten ser ut för den vanlige löntagaren i Sverige. Löneökningarna har aldrig varit så futtiga som nu. Samtidigt ser vi i klippet här under att svensk ekonomi ångar på för fullt, åtminstone i servicesektorn där just lönerna är lägst och arbetsförhållandena sämst.

.

Men det finns en annan värld inom vårt lands gränser. Den enes nöd den andres bröd är den lag som reglerar förhållandet mellan de två världarna. Klippet här under är från Statistiska Centralbyråns hemsida och visar hur mycket pengar ”svenskar” placerar i utlandet.

Jag sätter ”svenskar” inom parantes eftersom det inte handlar om vilka svenskar som helst, utan om de som tillhör den där världen som lever av andras arbete. För hur många vanliga familjer som lever av sitt arbete och inte av kapitalinkomster är det som ”placerar” sina pengar utomlands? Knappt några. Det är ett nöje som enbart det ”nya arbetarpartiets” donatörer kan roa sig med.

.

Mitt under brinnande krisår 2008 till 2009 kunde alltså de rika i samhället öka sina tillgångar i utländska aktier och värdepapper med 407 miljarder kronor. Inte så illa i kristider med historiskt låga löneökningar.

Till sist har vi ett klipp, också från SCB, som visar familjernas inkomstutveckling under perioden 1991-2008.

Det är mycekt siffror i tabellen men de viktigaste hittar du längst till höger. Där syns inkomstutvecklingen under perioden 1991-2008 för alla familjer, tiondel för tiondel. Vilket visar att för den sämst lottade tiondelen av familjerna ökade inkomsterna under perioden med ynka 3,5 procent. Tittar vi längst ned i samma kolumn finner vi att den rikaste tiondelen av de svenska hushållen ökat sina realinkomster med 65,6 procent under samma period.

Vi talar om två skilda världar som inte kan mötas. Den ena lever på den andra.

.

.

Media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arbete,

Bloggare: Jinge,Svensson,Ekonomikommentarer,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Snikna demokrater sabbar Obama

Obamas demokrater är sig själva närmast.

.

Med handen på hjärtat lovade Barack Obama att Georg W. Bushs skattegåvor till de absolut rikaste i det amerikanska samhället skulle upphävas under hans första mandatperiod.
Nu står det klart att också det kan läggas på högen för brutna löften. Det handlar om den skattelag som Bush antog och som gav stora skattelättnader för familjer med inkomster över 250 000 dollar om året. Vi talar alltså om 2 procent av de amerikanska hushållen.

.

Snikna demokrater vill behålla sina skattesänkningar.
Kostnaden för Bushs skattelättnad går loss på 3 300 miljarder dollar om lagen permanentas. Om Obama får igenom sitt förslag att på nytta höja skatten för de som tjänar över 250 000 dollar sparar det 700 miljarder dollar för statskassan. Men se tji. Trots att demokraterna ännu har majoritet i Kongressens båda kamrar vågade demokraternas Nancy Pelosi inte ens ta upp frågan till debatt.
Varför? Jo, därför att så många av demokraternas representanter på Capitol Hill just hör till de 2 procent som kommer att känna av ett återinförande av de skatter som Bush sänkte. Jag tror faktiskt att orsaken är så pass krass. Ett betydligt antal demokrater skulle rösta emot Obamas förslag om att upphäva Georg W Bushs skattegåvor till de rika – just för att de själva sitter på mottagarsidan.
-I stället för att sänka skatterna för några få rika vill jag sänka skatterna för medelklassens familjer som såg sina inkomster minska med 5 procent under det senaste förlorade decenniet, sa Obama i sitt tal inför Kongressens sista sittning innan fyllnadsvalet om ett par veckor. Det var ord för döva öron.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Behov inte pengar ska styra.

Vi har inte råd med de rika.

.

I dessa kristider med angrepp på den allmänna välfärden är det dags att inse att samhället inte längre har råd att hålla alla rika bidragstagare under armarna. De måste sättas i arbete och bidra till det gemensammas bästa.
Först i ledet står de verkligt stenrika. De har blivit så till den grad beroende av bidrag att de kan kvalificeras som missbrukare.  Det sägs att aptiten växer medan man äter. Det stämmer in exakt på den lilla minoritet i samhället som knappt vet på hur stor fot den lever.

.

I Danderyd lever våra största bidragstagare.

.

Förr var bankirer, industriägare och rentierer glada åt en avkastning kring 7 procent på sitt kapital. Med ökad aptit, stimulerad av 30 års nyliberalism, följer större behov och nu fnyser varje anständig kapitalist åt allt som inte ger minst 15 procents avkastning.
Jamen, det gör väl inget, ser jag redan viktigpettrar kommentera. Vinsterna används ju till att investera och därmed skapar de jobb. Det är ”arbetslinjen” som Anders Borg talar sig varm för. Vinster ger investeringar. Sägs det. Men tyvärr är det inte längre sant. I Sverige liksom i alla andra industriländer går en allt större del av vinsterna rakt ned i fickan på aktieägarna och en allt mindre andel till produktiva investeringar. (se Slaget om Sverige)
Men dessa bidragsnarkomaner får från barnsben också lära sig att inte lägga alla ägg i samma korg. Man ska guvars sprida riskerna så att det aldrig lyser rött i bokföringens bottenlinje. Den risken har staten avlägsnat sedan först socialdemokraterna och därefter de borgerliga skapade ett spel som ger både jackpott och bingo på en och samma insats.

.

Spelet heter skattesänkningskarusellen. Först sänks skatterna för de rikaste i samhället, på inkomst av både arbete och kapital. Det leder till att statens inkomster minskar. När därför staten behöver pengar till större utgifter lånar man (ger ut statsobligationer) av samma personer som fått sänkta skatter av – just det – staten. Jackpott. Sedan delar staten ut ränta på de obligationer som de rika köpt av staten med pengar de fått av staten. Bingo.
Den här typen av spel med garanterade vinster för de allra rikaste i samhället har vi inte råd med längre. Behoven i vården, äldreomsorgen, skolan och inte minst vården av vår miljö tillåter inte längre att de bidragsberoende i toppen av samhället obehindrat får fortsätta att leva på alltför stor fot.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,AB1,SVD2,

Bloggare; Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En tjänar mer än nittio tillsammans.

Nyliberalismen i ett enda diagram.

.

Ibland kan man sammanfatta en hel epok i ett enda diagram. Effekterna av den nyliberala kontrarevolutionen i USA visas här under i ett diagram som arbetats fram av de amerikanska fackföreningarnas tankesmedja , Economic Policy Institute. I diagramet kan du se hur ökningen av inkomsterna fördelats mellan olika inkomstagare de senaste 30 åren.

Så här kan du läsa diagramet:
1. Tårtbiten längst till vänster visar att 1% av alla inkomsttagare tog hand om 38,7% av de totala inkomstökningarna under perioden.
2. De tre tårtbitarna till vänster visar att 10% av alla löntagare erhöll 63,7 % av löneökningarna.
3. De fem tårtbitarna till höger visar att 90% av löntagarna fick nöja sig med 36,3 % av lönernas tillväxt.
4.Den sista lilla biten av tårtan visar att 20% av inkomsttagarna fick nöja sig med 0,4 % av inkomstökningen under perioden.
5. Det innebär att 1% av löntagarna tog hand om en större del av löneökningarna än 90% , 38,7% mot 36,3%.
Som sagt kan ibland en bild eller ett diagram säga mer än tusen ord. I Europa har utvecklingen gått i samma riktning som i USA men i ett lägre eller mycket lägre tempo. Det beror naturligtvis inte på att den europeiska borgarklassen har mer socialt patos eller medkänsla med ”verklighetens folk”. Det är enbart det fackliga och sociala motståndet mot den nyliberala offensiven som förklarar skillnaden. Dit räknar jag också de arbetsmarknadslagar som erövrades genom kamp och som olika regeringar inte bara kan spola.
På hemmaplan driver det ”nya arbetarpartiets” skojare, Reinfeldt och Borg, på utvecklingen i samma riktning som i USA. Deras recept på allt, skattesänkningar och åter skattesänkningar, kommer att leda oss till en tårta fördelad som ovan.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rikemansbanken HQ

HQ-Banks fall en god nyhet.

.

-Alla gör misstag, detta är mitt stora, säger Mats Qviberg efter att Finansinspektionen beslutat sätta rikemansbanken i konkurs. I press och TV har journalister frågat sig hur det ska gå för kunderna och hur synd det är om de stackarna.
Jubla i stället över den näsbränna de utstår. För vad är det vi pratar om? Jo, extremt rika personer som tycker att de är förmer än andra. De placerar sina pengar i en bank som de räknar med ska ge dem dubbelsiffrig avkastning på insatt kapital. Där du och jag får nöja oss med 3-4 procents avkastning i bästa fall eller en halv procent på vanliga sparkonton tycker dessa människor att mindre än 10 procent är futtigt.

.

.

Girighet är bra, löd finanshajarnas stridsrop på Wall Street under 90-talet. Girighet straffar sig, borde de ha förstått. Det borde också HQs ledning och kunder ha förstått. Tar man stora risker med det egna kapitalet då ska man också räkna med att det kan kosta hela skjortan. De aktieägare som nu ropar skandal och kräver ”rättvisa” och pengarna tillbaka är patetiska.
I princip har HQ Bank fallit på samma sorts spekulation som Lehman Brothers. Bankens eget kapital används som garanti för att låna upp pengar som man sedan spekulerar med. I en period där börskurserna stiger stadigt är det en teknik som kan ge mycket stora vinster. Men när kurserna rasar av någon anledning, panik eller snabbt uppkommen kris, vänds plötsligt stora vinster till stora förluster. Förluster som gjorts med lånade pengar men som måste skrivas av mot det egna kapitalet. Konkursen blir ett oundvikligt faktum. Ett förvånat bankproffs, Mats Qviberg, ser sig nyvaket omkring och svarar på frågan om vem som bär ansvaret för kraschen.
-Det överlåter jag åt andra att kommentera.
I dag tisdag har familjen Qviberg förlorat 190 miljoner kronor. Utmärkt,  är vår kommentar.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1SVD2,GP1,GP2,SSD1,DN4,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Motvallsbloggen,


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Klasskriget i USA

USA i fritt fall.

.

-Det pågår ett klasskrig. Det är min klass, den rika klassen som för kriget och vi vinner, är redan ett bevingat ord av USAs näst rikaste man – Warren Buffet.
Mitt i den värsta ekonomiska krisen i USAs sedan trettiotalets depression pågår helt riktigt ett klasskrig. När George W Bush kom till makten blev hans första åtgärd ,vid sidan av att starta en rad krig, att införa skattelättnader för de allra rikaste hushållen i landet.

.

.

.

Ursäkten var det klassiska nyliberala nonsensargumentet att lägre skatter för de rika leder till ökad ekonomisk aktivitet, via ökade investeringar, och därmed skapas jobb, sägs det, som kommer de sämre lottade i samhället till gagn.
Facit över Bushs presidentperiod visar en helt annan bild. Av de tio konjunkturcyklerna efter andra världskriget är perioden 2001 till 2007 överlägset den värsta av alla vad gäller ekonomisk tillväxt, investeringar i procent av nationalbruttoinkomsten, antalet skapade arbeten och reallönernas utveckling för den arbetande befolkningen.
Trots att alla siffror visar motsatsen till den nyliberala tesen seglar det nu upp en strid i den amerikanska Kongressen om Bushs skattesänkning för de superrika ska göras permanent eller avskaffas. Från republikanskt håll och vissa demokrater förs en hård lobbying för att de rika ska fortsätta att betala smulor i skatt. Få av de superrika betalar mer än 20% i skatt på sina inkomster av arbete och kapital. Många betalar ingen skatt alls eftersom de fifflar undan sina inkomster via bolag i de karibiska skatteparadisen.

Om skattelättnaderna görs permanenta innebär det ett skattebortfall för den federala budgeten på 629 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.
Samtidigt pågår en katastrof för de fattiga i många amerikanska delstater. De måste nämligen enligt lag balansera delstatens budget varje år. Ingen marginal finns för stimulans och stöd till ekonomin via underskott i budgeten. Eftersom den ekonomiska krisen kraftigt minskat delstaternas inkomster håller nu därför många delstater på att skära ned i budgeten in i minsta detalj.
I Colorado har delstatsregeringen lagt ned alla offentliga transporter. Ta dig till jobbet bäst du kan är budskapet till de fattiga utan egen bil. På Hawaii håller skolorna öppet bara fyra dagar i veckan och lärare har avskedats. I andra delstater har skolmaten avskaffats, matkupongerna ransonerats, soppkök stängts och mången annan social service lagts ned.
De statliga stimulanspaketen som Obama genomfört har hittills bara motverkat den katastrofala nedskärningen på delstatsnivå. Nu när Obamas stödpaket avslutas är det därför inte konstigt att dagens tidningsrubriker ropar ut krasch i husförsäljningen och att börserna rasar.

.

Stödet till de familjer som sitter fast med bolån på kanske tre miljoner kronor som de inte kan betala i hus vars värde halverats till en och en halv miljon sedan hösten 2007 har upphört. Därför är det ingen överraskning att försäljningen av hus rasade över 27 procent förra månaden.
Warren Buffets ”klasskrig” är en verklighet som drabbar allt fler bland den amerikanska arbetarklassen och det värsta är inte ännu över. Det är inget de rika bryr sig över. De tar strid för att slippa betala skatt på sina inkomster och rikedomar.

.

Media:AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SSD1,

Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Svensson,Vänsterekonomerna,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Har kapitalismen fått fnatt? (2)

Har kapitalismen fått fnatt ?

(Del 2 av 3.)

Likt en kolloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?

I den här texten som publiceras som en följetong i tre avsnitt ska jag försöka ge svar på några grundläggande frågor.

-Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån ? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city ?

-Erbjuder nyliberalismen ett trovärdigt alternativ för framtiden ?

-Är lösningen en återgång till den « gamla goda industrikapitalismen » ?

Del 2

Service och sociala behov

Vare sig den « parasitära » eller den « funktionella » förklaringen av finanskapitalets makt visar på de verkliga banden mellan finansen och den « reella » ekonomin. Sedan flera decennier ändras människornas sevice- och konsumtionsbehov i de avancerade industriländerna. Oavsett om ett land regerats av nyliberaler eller socialdemokrater har de sociala behoven av mer service, både privat och offentlig, ökat stadigt. Äldrevård, undervisning, sjukvård, fritidsutbud, kulturell aktivitet och annan verksamhet som inte, likt tillverkningen av bilar och kylskåp, kan utlokaliseras eller inte tillåter stora produktivitetsökningar har blivit allt viktigare i samhällsekonomin. Den utvecklingen är upphov till en djup motsätttning mellan den kapitalistiska ekonomins privata karaktär, behovet att ackumulera kapital via en allt större vinstrealisering, å ena sidan och å andra sidan att servicesektorn (i dess vida mening) i samhället inte erbjuder goda tillfällen för det privata kapitalet att göra tillräckligt vinstgivande investeringar. Det verkar bli allt svårare för det privatägda kapitalet att hitta lönsamma investeringsobjekt i ekonomins skilda branscher. Ingen produkt har hittills kunnat ersätta bilens och dess underbranschers enorma betydelse för kapitalismens utveckling. Här finns den verkliga orsaken till finanskapitalets till synes oemotståndliga tillväxt och dominans i den moderna ekonomin. En allt större del av vinsterna förs över till spekulation och annan skadlig verksamhet i finanssfären däför att det just saknas andra goda alternativ ur kapitalägarnas synvinkel, inte för att det är mycket mer lönsamt. I den ovan nämnda FN-rapporten visas att investeringarnas andel av världens samlade bruttonationalprodukt sjunkit från 1970 fram till i dag, från cirka 25 procent till 21 procent. En « liten » procentuell minskning men som i reda pengar svarar mot tusentals miljarder kronor per år. Samtidigt har däremot de finansiella investeringarna i utlandet ökat sin andel från cirka 5 procent av världens BNP 1980 till inte mindre än 20 procent i dag. Med finansiella investeringar avser FN enbart spel med aktier, obligationer och andra värdepapper men inte direkta utländska investeringar i produktion av varor och tjänster. Innebörden av det är att en allt större del av de rikedomar som skapas i produktionen av varor och tjänster tar sig en omväg via finanssfären för att där satsas i spekulation och spel som eventuellt kan ge fördubblad avkastning. Men i finanssfären som helhet skapas det inga rikedomar. Där omfördelas de bara i enlighet med olika kapitalgruppers, fonders och enskilda kapitalisters relativa styrka. « Kasinoekonomin », « djungelkapitalismen », « katastrofkapitalismen » och alla andra begrepp som pekar på finansens stora roll slår fel om de ger intryck av att finansen svävar fritt över den « verkliga » ekonomin. De är två delar i intimt beroende av varandra och som tillsammans utgör en enhet. Den ena kan inte fungera utan den andra och vice versa.

Delvis privatisering

Nyliberalismens svar på att de sociala behoven tar upp en allt större plats i människans vardag går ut på att splittra existerande offentlig och samhällelig aktivitet i « olönsamma » och « lönsamma » bitar. För att skapa investeringsmöjligheter även i det offentliga delas exempelvis posten upp i småbitar där aktiviteter med stora vinstmarginaler som pakettransporter lämnas över till det privata kapitalet. Utdelning av pensioner och annan service till de äldre i avlägsna orter får skötas på annat sätt. Det är inget man kan göra stora pengar på. Innebörden i privatiseringen av offentlig verksamhets olika delar är att offentliga tjänster omvandlas till varor att realisera på kapitalistiska marknader. Men den processen kan bara ske genom en kraftig degradering av de anställdas sociala situation. Stress, konkurrens, anpassningsbarhet till alla försämringar, osäkra anställningsvillkor, flextid, korttid, nattid och alla andra varianter av intensifierad exploatering av arbetskraften blir en nödvändighet för kapitalägarna. En politiskt organiserad försämring av de sociala skydsnäten blir en förutsättning för privatkapitalismens intrång i den offentliga sfären. Detta plus det aktuella finanskaoset hjälper en idé att sakta bryta sin väg in i medborgarens medvetande- den att det nyliberala projektet tar död på sig självt och att kapitalismen får allt svårare att erbjuda ett perspektiv som legitimerar det samhällssystem vi lever i.

I andra media: DN1,DN2,ABE24,AB2,Sydsvenskan,GP,ST,ETC,Arbetaren,

Dagens Arena,DN3,SVD1,SVD2,Politiken,DN4,DN5,SVD3,Sydsvenskan2,AB3,

SVD4,Politiken2,Dagens Arena2,DN6,DN7,SVD5,AB4,

Bloggar:Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,