"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Rika
Betala statsskulden eller inte?
12 Dec 11
Är du skyldig?
.
Skuld. Statsskuld. Att vara skyldig. Det låter osunt. Själva ordet ”skuld” skapar olust när det uttalas på
svenska, tyska och holländska. Att vara ”skyldig” har två helt olika betydelser i vårt språk. När man lånar pengar till ett husköp eller sätter sig i skuld för att skaffa sig en gedigen utbildning är det bara ett ord för en finansiell handling. Man kan också vara ”skyldig” till ett brott eller en omoralisk handling. I engelskan, med ”debt” och ”guilt” och franskans, ”dette” och ”coupable”, finns inte denna tvetydighet som antyder att det är omoraliskt att vara satt i skuld.
Den här lilla språkliga utsvävningen vill bara visa att på vårt eget språk är det en moralisk förpliktelse att betala sina skulder och inte bara ett finansiellt åtagande.
-Den som är satt i skuld är inte fri, sa den gode Göran med moralisk basröst. Det är naturligtvis nonsens i ekonomisk mening eftersom ett lån kan ge en människa möjligheten att befria sig från underkastelse och rent av slaveri. Fråga vissa kvinnor i Bangladesh vad en minikredit betytt för dem.
-Är man skyldig ska man betala för sig, är därför en logik som det är speciellt svårt att argumentera emot i länder med germanska språk. När grekerna i raseri ropar ut att ”det är inte vår skuld – vi betalar inte” upprörs många och tycker som Göran Persson.
I debatten om hur krisen i Europa ska betalas har det därför i första hand argumenterats för hur den ska betalas inte om den ska betalas. Nyliberaler höjer ögonbrynen och frågar vad det är för fel med att rädda bankerna och kapitalägarna. Annars blir Marknaden förbannad och det vill vi inte vara med om. Socialdemokrater och mer socialt ansvariga borgare säger i stället att visst ska skulderna betalas men bördan för det ska fördelas mer rättvist. De som har stora inkomster och förmögenheter ska bära en större del av bördan än fattiga människor, menar de. Att detta inte är en självklarhet visar debatten i USA där republikanerna hukande under Tea partys piskrapp säger nej till varje skattehöjning för dollarmiljonärerna.
.
.
Inom EU handlar också debatten mest om hur skulderna ska betalas, inte om de ska betalas. Ska det privata bankkapitalet dela bördorna för det kaos som finansen självt skapat eller är det nationerna, det vill säga skattebetalarna, som ska stå för kalaset? Ska de ”lata grekerna” själva stå för fiolerna eller krävs det solidaritet inom den europeiska unionen?
Den verkliga frågan som måste resas är OM de olika ländernas statsskuld ska betalas. För det är inte alls självklart att statsskulderna ska betalas även om det är vad det ”sunda förnuftet” dikterar -är man skyldig ska man betala. För att bli lite personlig undrar jag om du skulle känna dig skyldig att betala en skuld som en släkting lyckats ta i ditt namn? Samma problematik kan man nysta i vad gäller olika länders statsskuld och fråga sig:
-Hur har skulden uppkommit?
-Vad har lånen använts till?
Kort sagt, är en skuld legitim? Eller är delar av statsskulden en illegitim skuld som befolkningen inte kan ställas till svars för? Vilka delar av statsskulden bör betalas tillbaka?
Allt detta är frågor som det finns all anledning att ställa och finna svar på innan en ”skuld” förklaras legitim.
.
CADTM (Kommitten för annulereing av tredje världens skuld) har i 20 år krävt att fattiga länders skuld ska avskrivas. Nu kan CADTM också rikta sina blickar mot Europa. På CADTM hittar du massor av information om hur en offentlig revision kan gå till.
.
Hur kan det gå till? Svaret finns redan. Organisera en offentlig revision av statsskulden för att undersöka vilka lån den består av, vilka som äger statsskulden och vad de olika lånen använts till blir uppgiften.
I Grekland har kravet på en offentlig revision av statsskulden fått folklig förankring och olika statligt oberoende kommittéer arbetar redan. Initiativ för en offentlig revision har redan tagits i Frankrike av Attac och är på gång i Irland.
Det finns också ett viktigt historiskt exempel att hänvisa till. I juli 2007 beslutade Equadors nyvalde 
president Rafael Correa att låta en internationell kommitté undersöka landets statsskuld. Efter fyra månaders arbete förklarade den att inte mindre än 3,9 miljarder dollar av statsskulden kunde anses som illegitim. Till mångas förvåning sa sedan Correa att den illegitima delen av skulden inte skulle betalas av Equador.
År 2001 inställde Argentina sina avbetalningar på statsskulden och begärde att omstrukturera den. Än i dag har inte Argentina betalat tillbaka sin ”skuld’ till Parisklubben (de 7 rikaste fordringsägarna) som i sin tur inte säger något för den vill inte att det ska talas vitt och brett om att man kan ställa in betalningarna av statsskulden om det skulle innebära outhärdliga konsekvenser för landets befolkning att betala den.
En offentlig revision är naturligtvis inte lika lätt att genomföra i EU som det var i Equador. Där fanns en ny regering som mobiliserade befolkningen i kamp mot kapitalägarna och de stora jordägarna. Vi kan knappast vänta oss att Anders Borg ska starta en revision eller ens uppmuntra till något sådant. Men det bör inte hindra att folkliga initiativ tar tag i problemen och börjar nysta upp statsskuldens olika trådar. Det är vad som nu sker i Grekland.
Men vad är en illegitim skuld? Det är viktigt att svara på frågan eftersom det krävs konkreta svar för att kunna besvara en kritik som exempelvis säger att vi vill ta ifrån småspararna deras surt förvärvade pengar. Det enklaste och mest klara fallet av en illegitim skuld är lån en diktator tagit för att betala import av vapen som används för att slå ned den egna befolkningen. Ska det libyska eller det syriska folket betala den del av statsskulden som använts till vapenköp? Naturligtvis inte. De vapenproducerande länder som sluter vapenkontrakt med blodiga diktatorer ska inte klaga om de förlorar allt när folket tar makten.
.
Ska Libyens folk betala de ryska S-75 SAM som Khaddafi köpt?
.
Men den grekiska skulden? Är den också illegitim? Det kan bara en verklig revision av skulden fastställa. De lån som den grekiska regeringen tvingats ta därför att den fört en nyliberal politik med skattesänkningar för de rika ska inte betalas. Det är lån till följd av sänkta skatteinkomster för staten, en följd av en politik som tjänar en liten minoritet i samhället. Det är inte upp till den stora majoriteten av de arbetande att betala konsekvenserna av en politik som enbart gynnar en liten minoritet.
Men drabbas inte småspararna om en stat vägrar att betala sina obligationer? Svaret är att de få obligationer som vanliga hushåll och enskilda småsparare har i byrålådan inte kan betraktas som illegitim. Dessa småsparare ska garanteras återbetalning till 100 % via ett system av positiv diskriminering. Ett krav på en offentlig revision kan aldrig få ett brett folkligt stöd om inte vanliga småsparares pengar garanteras. Och det är verkligen inget problem. Det är en ytterst begränsad minoritet som äger den övervägande delen av emitterade statsobligationer.
Det måste sägas högt och tydligt att vi vägrar att acceptera sparprogram som saboterar den sociala servicen, utbildningen av våra barn, vården av gamla och sjuka och pensionerna för de som avslutar ett långt liv av arbete och slit för att betala tillbaka pengar till redan rika människor som placerat pengar i statsobligationer som de fått tack vare nyliberala regeringars skattesänkningar. Det är en illegitim skuld som den arbetande befolkningen inte ska betala.
.
På den fria andrahandsmarknaden krävs omöjliga räntor för grekiska statsobligationer.
.
Vi går in i en period av ytterst skärpta klasstrider, där den europeiska borgarklassen satt som mål att avskaffa de sociala skyddsnät som ännu fungerar för att hävda sig i den internationella konkurrensen. Statsskulden används som ett vapen i den kampen. Därför intar ett krav på en revision av statsskulden en central plats i ett radikalt försvar av den arbetande befolkningens välfärd. Det är ett vapen i kampen som kan förklara varför det inte är vi som ska betala den statsskuld som orsakats av en politik som enbart tjänat de rikas intressen.
.
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, EU, Grekland, Anders Borg, Tea Party
I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,DN3,DN4,DN5,SVD5,SVD6,DN6
Ockupera Wall Street.
8 Okt 11
-Vi är 99%
.
Det står det att läsa på många plakat som demonstranterna på Wall Street bär. –Vi är 99% , riktar 
blickarna mot de enorma orättvisor och inkomstskillnader som råder i USA.
Om vi är 99% vilka är då den procent som blir över, eller som sitter överst kan man säga? När rörelsen kräver ett mer rättvist och jämlikt samhälle svarar de som representerar 1% att ”massan” hotar med klasskrig. Nu tänker de inte på barrikader, miliser och hårda strider. Nej det krig de säger hotar består av en liten skattehöjning för den översta procenten på inkomststegen.
För att tala konkreta fakta går det att vända sig till den utmärkta tankesmedjan Economic Policy Institute, som arbetar intimt med den amerikanska fackföreningsrörelsen. Bilden som EPI ger talar för sig själv och besvarar vem som för krig mot vem.
För att tillhöra topprocenten av de amerikanska hushållen krävdes 2010 en inkomst på minst 516 633 dollar per år. Då räknas löner, transfereringar och inkomst av kapital in. Tänka sig att även den rikaste procenten känt av krisen. För 2007 krävdes det 646 195 dollar för att kvala in i enprocentsligan. Börsen har ju rasat sedan dess. Men med en halv miljon dollar om året, eller cirka 3,5 miljoner kronor, lider de nog ingen nöd.
Däremot ser det mörkare ut för stora delar av de 99 procent som inte når upp i toppligan. För de 60 procent i botten, alltså mer än halva befolkningen, gäller att de tjänar högst 33 870 dollar per år, cirka 230 000 kronor per hushåll, knappt 20 000 kronor i månaden innan skatt.
För de 20 procenten i botten ligger inkomsten under 16 961 dollar per år eller cirka 78 000 kronor, knappa 7 000 kronor i månaden.
.
.
Tillhör man däremot topprocenten och dessutom bor i New York då ligger genomsnittsinkomsten på 3,7 miljoner dollar per år. Visserligen kostar det att bo i finansborgen men det går ändå ingen nöd på de som räds klasskriget.
Nu speglar ju den årliga inkomsten inte hela situationen. Hushållens samlade tillgångar har minst lika stor roll i hur ojämlikheten i samhället ser ut. För 1%-gruppen är det inga problem. Deras genomsnittliga förmögenhet är 14 miljoner dollar. Innan finanskrisens början 2007 var siffran 19 miljoner dollar. Ska vi kanske fälla en tår?
.
.
Nej, tårarna sparar vi till de 20 procenten i botten. Deras genomsnittliga tillgång 2009 var negativ, minus 27 200 dollar i nettoskulder, upp från minus 13 800 dollar två år innan. Två års finanskris visar vilka som drabbats hårdast.
För de 80 procenten i botten var genomsnittsförmögenheten 62 900 dollar. Det innebär att topprocenten äger 225 gånger större tillgångar, vilket är upp från 125 gånger 1962. Så gick det när finanshajarna gavs fritt spelrum. De behövde bara ett par decennier på sig för att skapa lika stora samhällsklyftor som de som rådde 1928. Ska vi ta det som ett varningstecken för vad som komma skall?
.
Bloggare: Röda Lund,Internationalen,Röda Linköping,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Wall Street, NY, Skatter, Inkomster, Rika, Fattiga
Rika i USA kan betala skatt
11 Aug 11
Ta pengarna där de finns.
.
Det mest frånstötande i Obamas överenskommelse med den republikanska 
högern är att de stora inkomsterna inte behöver bidra med ett enda öre till de nedskärningar som nu i stället drabbar de som är i behov av hjälp, som exempelvis de 47 miljoner amerikaner som är beroende av matkuponger för att få mat på bordet.
Republikanernas totala vägran att höja skatterna för de rika är inget nytt. I decennier har de rikas andel av de totala inkomsterna stigt stadigt. I diagrammet nedas syns hur den rikaste hundradelen av hushållen ökat sin andel av de totala inkomsterna efter skatt från 7,5 procent 1979 till 17,1 procent strax innak finanskrisen 2007. Viss statistik pekar mot att andelen är ännu högre i dag.
Samtidigt visar diagrammet att femtedelen av hushållen i mitten av inkomstskalan har förlorat stora andelar efter skatt. 1979 var deras andel 16,6 procent av de totala hushållsinkomsterna för att sjunka till 14,1 procent 2007. Den fråga som republikanerna vägrar att ställa och som Obama accepterar att de inte ställer är: var finns det pengar att ta för att öka statens inkomster och därmed minska underskotten?
.
Bloggare: Fröjdhpunktse,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Skatter, Rika, Fattiga
USA bankrutt?
29 Jul 11
Walls Streets klasskrig
på hemmafronten.
.
Om ett par dagar kan USAs federala myndigheter tvingas att ställa in betalningar, vägra betala räkningar och tillfälligt ge personal ledigt utan lön.
Scenariot verkar groteskt och overkligt men med den existerande lagstiftningen för hur stor den federala statsskulden får vara kan det bli brutal
verklighet.
-Det pågår ett klasskrig. Det är vår klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner det.
Så drastiskt uttryckte sig USAs legendariske finansguru Warren Buffet i en intervju på CNN i maj 2005. Mycket har hänt sedan dess, men inget som motbevisar Warren Buffets syn på utvecklingen i USA.
Medias dramatisering av vad som kan ske efter den 2 augusti om Kongressen inte höjer det legala taket för den amerikanska statsskuldens omfattning är kanske överdriven men inte alls verklighetsfrämmande. Bilden av bakgrunden till skuldkrisen är däremot starkt färgad i det att problemet framstår som ett käbbel mellan Vita Huset och republikanerna i Kongressen om hur stora nedskärningar som ska göras i den kommande federala budgeten.
.
-Din del av skulden är 104 211 dollar. Med skräckvisioner om framtiden ska det arbetande amerikanska folket fås att betala landets statsskuld medan kapitalägarna inkasserar räntorna på samma skuld.
.
Bakom striden kring ett antal miljarder hit eller dit finns emellertid Warren Buffets ”klasskrig”? Kort uttryckt handlar det om att den rikaste tjugondelen av de amerikanska hushållen, den verkliga kapitalistklassen, vägrar att längre delta i samhällets sociala utgifter för välfärd. De fick blodad tand av Georg W. Bushs skattesänkningar för tio år sedan och biter sig nu fast i vad de anser som vunnet.
Kolonnerna visar hur skatterna minskat för den rikaste procenten av hushållen (längst till vänster), för de 400 rikaste hushållen (mitten) och de genomsnittliga skattesateserna (till höger).
.
När Bushs skattesänkningar löpte ut i december 2010 vägrade de segerrusiga republikanerna att återinföra de skattesatser som rådde innan Bushs ”reform” och Barack Obama vek ned sig liksom han gjorde i striden om den nya sjukvårdsreformen. Det betyder inte att Barack Obama befinner sig på andra sidan i det klasskrig som Buffet talar om utan bara att han och de flesta demokraterna vill använda delvis andra metoder i krigföringen. Striden står mellan det republikanska lägret som vägrar att de rika ska bistå med en enda cent till saneringen av statsskulden och budgetunderskottet och Obamas demokrater som vill att de rika ska bidra med lite grann via en skattehöjning för hushållen med mer än 500 000 dollar per år i inkomster.
I förhandlingarna mellan Vita Huset och Representanthusets talman, republikanen John A. Boehner, vill Obama minska budgetunderskottet med cirka 4 000 miljarder dollar under en tioårsperiod. Medan Boehner vill ha en kortsiktig plan med nedskärningar i den kommande budgeten i utbyte mot en överenskommelse att höja taket för statsskulden innan den 2 augusti.
.
John Boehner håller Obama under uppsikt. Det taktiska spelet om vem som ska få ansvaret för att ha höjt det federala lånetaket är inte avgjort ännu.
.
Det är kring hur nedskärningen ska finansieras som de båda lägren drabbar samman. Obama har lagt ett minst sagt modest förslag på att cirka 82 procent ska finansieras med sänkta utgifter i den sociala sektorn och 18 procent via skattehöjningar för de rikaste. Under tryck från den högljudda Teapartyrörelsen vägrar republikanerna att höja skatterna över huvud taget. Ja vissa av de värsta bulldoggarna sätter sig till och med emot att bidrag som exempelvis stödet till etanolindustrin tas bort med argument att varje skrotad subvention till det ena eller det andra projektet i själva verket är en skattehöjning.
Det republikanska partiets ledning har satt sig själva i en svår sits. För att inte stöta bort väljarna som vanns via Teapartyrörelsen kan de inte gå med på någonting som liknar en skattehöjning eller en förstärkning av ”big gouvernment” och bryta löftet att inte höja taket för statsskulden.
.
Diagrammet visar att en hundradel av inkomsttagarna tog hand om 38% av Bushs skattesänkningar. Medan 60% av inkomsttagarna fick dela på 20%.
.
Samtidigt har de Wall Street och framför allt de riktiga höjdarna i den amerikanska industrin emot sig eftersom de inte vill höra talas om en eventuell inställning av statens avbetalningar. Det kan leda till en nerklassning av den amerikanska statsskulden från kapitalmarknadens vakthundar, kreditvärderingsbyråerna, och därmed riskera att en ny katastrofal finanskris utlöses.
Starka krafter är i rörelse för att tvinga fram en kompromiss som undviker ovissheten om vad som kan hända vid en eventuell inställning av den amerikanska statens betalningar. Den mäktiga amerikanska handelskammaren kör en intensiv lobbying mot John Boehner för att lånetaket ska höjas. De stora finanshusen på Wall Street trycker också på i samma riktning.
Men samtidigt rasar redan republikanerna i Teapartyrörelsen inför ett eventuellt brott mot vallöftet att ”aldrig höja lånetaket”. Det påstås att varje dag ringer omkring 30 000 ”arga tepåsar” till sin delstats kongressrepresentanter för att kräva att de håller vad de lovat.
.
Enbart de som arbetat i stora traditionella företag som IBM, GM, Ford, General Electrics osv kan räkna med en bra pension(än så länge). Diagrammet visar att stora delar av befolkningen över 65 år är till stor del beroende av socialbidrag för sin inkomst.
.
Den amerikanska handelskammaren som var en av de största finansiärerna av det republikanska partiets kandidater i fjolårets kongressval kanske får skörda en draksådd. Anden har släppts ur flaskan och nu vill den inte frivilligt låta sig hunsas.
Det är en mycket motsägelsefull och närmast absurd politisk konstellation som formas i USA. Big Business och ledningen för demokrater och republikaner befinner sig på samma sida i det ”klasskrig” som de rika för mot den arbetande befolkningen. Mellan de båda handlar det om taktiska skillnader i hur den lilla sociala välfärden i landet ska krympas till ett skrumpet skrutt. Men i den kommersiella kampen om platser i Kongressen har krafter släppts loss som på typiskt amerikanskt maner vänder sig mot allt som luktar stat och regering.
Teapartyrörelsen är ett vitt ”medelklassfenomen” med en ideologisk blandning av bigott religiositet och anti-establishment som inbillar sig att den ”gamla goda tiden” för det vita medelklassamerika kan vinnas tillbaka i en kamp mot ”Big gouvernment”. En sorts bastard av den klassiska liberalismens laissez-faire, en ideologisk grundbult om att ensam är stark.
.
Det är en klar missupfattning att republikanerna skulle vara mindre benägna att sätta staten i skuld.
.
I själva verket leds de i nosring av en liten grupp av rika finansiärer som bröderna Koch, som återfinns i den yttersta högern av det republikanska partiet och som använder Tea Party som ”fotsoldater” i attacken på allt vad social välfärd heter. Vad Teapartisterna inte förstår är att ”big business” inte alls har något emot ”big gouvernment”. De är bara emot de sociala försäkringarna. De är inte alls emot en stor stat som spenderar stort både på militära och civila projekt. Det ger inkomster, riktigt stora inkomster i de rikas bankkonton.
.
Storlek och sammansättning av den amerikanska federala budgeten.
.
Efter att recessionen förklarats över i slutet av juni 2009 har de nominella lönerna legat still på siffror under eller lika med inflationen, det vill säga att reallönerna utvecklats negativt.
.
Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVD7,SVD8,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Wall Street, Boehner, Statsskuld, Budget, Bush
Nyliberala myter begravda.
11 Jun 11
Ett bokslut över
Georg W. Bushs skattepolitik.
.
Det har gått tio år sedan president Bush den 7 juni 2001 antog en skattereform som gav miljarder i lägre skatter för de rikaste och några cents för de fattiga.
Nu tio år senare är det möjligt att göra ett bokslut över skattereformen. I
korthet lan man säga att reformen lyckades uppnå det outtalade motivet –göra de rika mycket rikare. Däremot misslyckades den totalt att uppfylla de officiella motiven för sänkningen av inkomstskatterna.
Vad var de officiella motiven? De var identiska med vad duon Reinfeldt/Borg i dag presenterar som ursäkter för skattegåvorna till de rikaste i samhället.
Främsta motivet är det klassiska nyliberala hokus pokus att lägre skatter stimulerar tillväxten, investeringarna och skapar nya jobb. Vilket i sin tur ökar statens skatteinkomster. Simsalabim- lägre skatter leder till större statsinkomster.
Myter är mycket seglivade, speciellt då de tjänar de rikas intressen. I hur många hundra år försvarade inte prästerskapet adelns privilegier med ursäkten att den var utvald av Gud att njuta av livet utan att arbeta.
För att skjuta den nyliberala myten om skattesänkningars gudomliga effekt behövdes inte hundratals år. Det räckte med tio år ”busheconomy”.
.
.
I ett dokument utarbetat av tankesmedjan Economic Policy Institute finns en sammanfattning i tio punkter som visar vad som verkligen hände med skattesänkningarna, vilka som profiterade på dem, vilken effekt de hade på tillväxten och jobben. Det är ett förödande bokslut som borde döda den nyliberala mytologin. Men nej, den bara rullar vidare i land efter land som om inget hänt. Orsaken är inte den officiella, nämligen att det handlar om krisbekämpning utan samma inofficiella målsättning som Bushs 2001 –att göra de rika rikare.
Men vad hände i USA under de tio år som redan gått?
* De rika tjänade proportionellt mest på Bushs skattereform. Den rikaste tusendelen av inkomsttagarna med inkomster över 21 miljoner kronor per år fick 3,6 miljoner kronor i skattelättnader, 450 gånger mer än familjen med en genomsnittsinkomst. Den rikaste hundradelen (1%, med inkomster över 4,6 miljoner kronor om året) av inkomsttagarna tog under perioden 2001-2008 hem 38 % av skattelättnaderna. Hela 55% av lättnaderna hade under samma period hamnat i fickorna på tiondelen personer med de högsta inkomsterna, motsvarande alla över 1,2 miljoner kronor per år.
.
.
Detta kunde ske eftersom skattereformen medförde lägre skatt på inkomst av kapital, lägre skatt på aktieutdelning, lägre marginalskatter i toppen, och lägre fastighetsskatt. Summan av allt var att 1% av inkomsttagarna tog hem 65% av alla inkomstökningar under perioden 2002-2007.
* De fattigaste familjerna fick smulor trots att den officiella propagandan motiverade ”reformen” med behovet att sänka skatterna för ”Swanson”. År 2010 fick den fattigaste femtedelen (20% med inkomster under 140 000 kronor om året) 1% av skattelättnaderna. De 60 % av löntagarna som befinner sig på nedre delen av inkomstskalan, med inkomst under 490 000 kronor per år, fick nöja sig med 20% av de samlade skattelättnaderna.
* Myten att mer pengar till de rika sipprar ner i samhället och skapar jobb är just inget annat än en myt. Av alla konjunkturcykler efter andra världskriget var bushperioden den värsta av alla vad gäller löner och inkomster. Under perioden 2001-2007 sjönk den inflationsjusterade veckomedianlönen med 2,3 procent. Medianlönen är lönen i mitten på löneskalan, vilket är mycket under genomsnittslönen som statistiskt påverkas kraftigt av direktörernas fantasilöner. Under samma period ökade produktiviteten i den icke-agrara produktionssektorn med 15,4 %, det vill säga att frukterna av hela produktivitetsökningen hamnade i andras fickor än de producerande arbetarna. Nio av tio löntagare fick dela på 13% av de totala löneökningarna under perioden 2002-2007 medan 0,01% av löntagarna fick 24% av ökningen.
.
Sedan 2007 har löneutvecklingen fortsatt stagnerat.
.
*Inte heller skapade skattesänkningarna de nya jobb som utlovats. Högkonjunkturen 2002-2007 är den enda period i USAs efterkrigshistoria där andelen i arbete i förhållande till hela befolkningen minskade. Den totala sysselsättningen ökade med bara 0,9 procent vilket är bara en tredjedel av ökningstakten under alla andra högkonjunkturer. Så mycket var det beställt med de sänkta skatternas stimulerande effekt på jobben. En läxa att komma ihåg för LO.
* Men hur var det då med den ekonomiska tillväxten? Den skulle ju få fart av skattesänkningarna. De rika skulle snabbt investera sina ökade rikedomar och driva på tillväxten, lät Bushs ekonomer förstå. Likt i Anderssens saga ”bidde det en timme”. Under högkonjunkturen 2001,4kv till 2007,4kv var tillväxten den lägsta under hela efterkrigstiden. Vad gäller investeringarna i ny produktionskapacitet ökade de med 2,1 % per år vilket är ynka tredjedelen av genomsnittet för efterkrigstidens högkonjunkturer och mindre än hälften av investeringarna under den näst sämsta under perioden.
-Statens inkomster är i dag lägre än vad de hade varit utan skattesänkningarna. Om det råder det enighet bland ekonomer, sa redan 2006 Bushs ekonomiska ”senior adviser” Alan Viard.
.
.
Med det kan bokslutet över den nyliberala dogmen om stimulans via ”utbudspolitik” skrivas i svart och guld. Svart för den arbetande befolkningen. I guld för den lilla stenrika hundradelen av befolkningen, de verkliga kapitalisterna.
.
Media:
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Georg W. Bush, Skatter, USA, Borg, Reinfeldt, Inkomster, Nyliberalism
USAs budgetstrid
9 Apr 11
Republikanerna förbereder
social massaker.
.
I natt antog den amerikanska Kongressen en kompromiss om årets budget som går till historien för att den innebär den största nedskärningen någonsin, närmare bestämt 39 miljarder dollar.
Budgeten som det republikanskt dominerade Representanthuset antog är ett enda beställningsverk för de rika. Det hindrade inte demokraterna och Obama att vika ner sig i sista stund för att undvika ett budgetlöst tillstånd med omedelbara effekter för hundratusentals statligt anställda.
.
I den amerikanska Kongressen kan inte de arbetande göra sin röst hörd.
Två borgerliga partier delar stolarna.
.
I media sades budgetstriden handla om många detaljer och nedskärningar hit och dit. Bland annat blockerades förhandlingarna in i sista stund av republikanska krav på att inga statliga pengar får delas ut till kliniker och program som gör eller organiserar aborter. Eftersom demokraterna inte kan acceptera detta verkar det som att republikanerna använde frågan till att tvinga fram stora eftergifter på andra sociala utgifter för att sedan släppa abortfrågan strax innan midnatt.
Det finns en grundläggande politisk motivering för republikanernas budgetslakt. Nämligen att det existerande skattetrycket under inga villkor får höjas för de rikaste i samhället, det vill säga den tiondel av landets hushåll som har årsinkomster över 250 000 dollar.
Ända sedan Reagans dagar driver hökarna i Republikanerna en kampanj mot alla statliga utgifter som inte har militär anknytning. En av Reagans rådgivare myntade begreppet ”starve the beast” , svälta ut besten. Den tongivande republikanske ideologen Grover Norquist gav samma idé ett annat historiskt uttryck: ”Jag vill inte avskaffa staten. Bara krympa den så jag kan släpa den in i badrummet och dränka den i badkaret”.
Med en majoritet i Representanthuset och med Tea Party som flåsar kongressmännen i nacken ville republikanerna driva igenom en budget som verkligen riskerar att dränka staten, eller rättare sagt statens sociala funktioner. För landets militära utgifter ligger naturligtvis inte i farozonen.
.
Tea Party är en reaktionär rörelse som säger nej till varje form av samhällelig solidaritet.
Var och en sin egen lyckas smed är mottot.
.
De nyliberala hökarna motiverar alla skattesänkningar med fantasiteorin om att det leder till högre tillväxt som i sin tur ökar statens skatteinkomster. Lägre skatter leder alltså till högre inkomster för staten enligt de nyliberala översteprästerna. Att det inte finns ett enda seriöst forskningsresultat som bestyrker tesen saknar betydelse för de som står i spetsen för kampen mot ”besten”. För deras verkliga intresse är inte tillväxt i sig utan tillväxt i de rikas bankböcker.
Det är en tillväxt som de fattiga får betala. När statens inkomster minskar svarar nyliberalerna att enda vägen bort från ökad statliga underskott är minskade statliga utgifter för samhällets kollektiva funktioner.
I det budgetförslag som antagits riskerar bland annat Obamas redan kortklippta reform av sjukförsäkringarna att helt enkelt avskaffas med till följd att tiotals miljoner amerikaner tappar sin sjukförsäkring. Republikanernas förslag är att reformen ska ersättas av ”sjukkuponger” som kan användas till att köpa försäkringar hos de privata försäkringsbolagen. Republikanerna säger att det ska minska statens utgifter för sjukvård. Enda sättet som det kan uppfyllas på är de ”kuponger” som delas ut är mindre värda än de sjukförsäkringar som finns nu. Vilket innebär att den enskilde måste betala en större del av kostnaderna eller avstå. För den stora majoriteten som inte har miljoninkomster blir det en stor belastning eller ett stort risktagande vid sjukdom om man inte tagit en försäkring.
Det slutliga resultatet om republikanernas planer antas blir en nedmontering av Medicaid och 
Medicare, de två statliga systemen som garanterar sjukvård för de äldre och de allra fattigaste i samhället.
Att det inte finns något i budgetförslaget som förklarar hur de stora nedskärningarna i de sociala utgifterna ska ske visar att ursäkten att de statliga underskotten måste kapas just bara är en ursäkt. Den verkliga förklaringen är att de rika i samhället känner sig så starka att de kan låta hela det sociala skyddsnätet förfalla, att de inte längre vill respektera ett ”socialt kontrakt” som måste innehålla ett visst mått av samhällelig solidaritet och inkomstöverföringar från de bäst ställda till de sämst ställda.
Den stenrika överklassen har helt enkelt beslutat att segla för egen vind på den globala finansmarknaden och njuta av sina rikedomar i den inhägnad där jetsetet frotteras utan att bekymras av omvärldens tillstånd. När ledande republikaner säger att de offentliga utgifternas andel av BNP, förutom vården men inklusive militären, ska kapas från nuvarande 12 procent av BNP till 6 procent 2022 och 3,5 procent 2050 visar det vad de verkligen strävar efter- att dränka staten i badkaret.
.
No comment.
.
Men det är ett riskabelt projekt de gett sig in på. Inte bara för de fattiga som kommer att drabbas omedelbart, men också för deras egen del. Mer intelligenta borgare än gaphalsarna i Tea Party inser att demonstrationerna i Wisconsin kanske inte var ett isolerat utbrott av ilska, att de i stället visar vad som kan vänta runt hörnet om den amerikanska arbetarklassen börjar spänna sina kollektiva muskler som förtvinat under decennier av fackligt svansande bakom det demokratiska partiet. En opinionsundersökning som gjorts av GlobeScan visar att den ekonomiska krisen haft en stark ideologisk inverkan i USA. När det nya århundradet inleddes tyckte cirka 80 procent av de tillfrågade att det ”fria marknadssystemet” var det bästa av alla system. I dag efter finanskris, bostadskrasch och massarbetslöshet med sänkta reallöner för alla utom de rikaste är det bara 59 procent som tycker likadant. Bland amerikaner med låga löner tycker bara 44 procent att den fria marknaden är bäst, ned från 76 procent år 2009.
.
Den som gapar över mycket…
.
I ett land där normalt en radikal demokrat bespottas som ”kommunist” eller ”socialist” är nedgången i tron på den kapitalistiska marknadsekonomin ingen liten händelse. Med det program som republikanerna vill tvinga på samhället är det kanske ingen dålig gissning att stödet för marknadsekonomin får sig ännu en känga.
Den hårda materialistiska världen kanske äntligen ska börja underminera det djupt rotade ideologiska fundamentet- The American Dream.
.
Media; DN1,SVD1,Expr1,GP1,DN2,SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Budget, Republikaner, Norquist,
Obamas budget
15 Feb 11
I dårarnas paradis.
.
Det har blivit ett socialt axiom i USA. Inga skatter kan höjas oavsett de sociala följderna. Om så 
sjukvården ska börja amputera lemmar med en gammal handsåg från Sandviken så är ökade inkomster till staten via högre beskattning ett tabu.
Det är den sanning som bekräftas av Vita Husets budgetförslag som nu skickas över till Kongressen för behandling. Obamas budget är kriminell ur social synvinkel vilket bäst bevisas av dess två motpoler.
-USA militära budget förblir intakt sånär som på 16 miljarder dollar i besparingar per år de närmaste fem åren, det vill säga igenting jämfört med den årliga budgeten på över 650 miljarder dollar.
-Däremot ska det viktiga stödet till uppvärmning av hus och lägenheter som 8,3 miljoner familjer är beroende av halveras, vilket innebär att cirka 3,5 fattiga familjer helt förlorar uppvärmningssubventionen.
Kontrasten mellan behandlingen av de två utgiftsposterna i den federala budgeten visar ledstjärnan i budgetens utformning och sparprogrammet för en minskad statsskuld det kommande decenniet – allt för de redan rika, inget till de fattiga och arbetslösa. Barack Obama har hittat den perfekta politiken för att hans sista sken av passionerad demokrat ska släckas.
.
Glansen kring Obama har bleknat betydligt.
.
-Vi lever i en udda tid då en demokratisk president verkar bekväm med att spendera miljarder av dollar på ett impopulärt och till synes ovinnbart krig i Afghanistan utan att ha ett problem med att kapa hjälp till uppvärmningen åt fattiga amerikanska familjer mitt i den kallaste vintern i mannaminne, skriver den radikala tidskriften The Nation.
Planen är att skära i statens utgifter med 1 100 miljarder dollar under decenniet räknat från nästa år. Jobben och den sociala misären offras för att kunna hitta en gemensam terräng med republikanerna som nu har majoriteten i Representanthuset. Hur det ska gå till frågar sig många eftersom republikanerna säger nej till alla Obamas förslag av rent ideologiska skäl. De tror att det ska leda till en seger i 2012 års presidentval oavsett vilken kandidat de ställer upp med.
.
Obama lägger sig platt för republikanernas budgetkrav.
.
Vita Huset har självt backat in sig i det budgethörn det nu befinner sig i då Obama accepterade att förlänga George W. Bushs skattelättnader för alla familjer inklusive de få med inkomster över 250 000 dollar per år. Om han går med på att förlänga dem på nytt 2012 då annulleras hela effekten av hans planerade budgetbesparingar. Det visar vilka prioriteringar som gäller både i Kongressen och Vita Huset. Statens utgifter ska sänkas oavsett de sociala konsekvenserna för de arbetslösa, de som förlorar sina hem i bolånekarusellen, undervisningen och de sociala hjälpprogrammen.
USA glider allt mer in i en social dårskap som kommer att sluta med förskräckelse. Utan politiska alternativ till demokraterna och republikanerna, utan starka fackliga organisationer och social organisering kan det bara sluta i en social explosion av gigantiska mått eller i ett förfall till en djup ekonomisk och social misär för så stora delar av befolkningen att USA inte längre kommer att klassas bland de högt utvecklade industriländerna.
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,
Bloggare: Röda Malmö,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongress, Budget, Rika, Fattiga
Appropå LOs rapport om lönerna
13 Feb 11
Elitens konsumtion löser inte krisen.
.
De siffror över inkomstskillnaderna mellan en vanlig löntagare och företagschefer som LO publicerat kan också sättas in i ett internationellt sammanhang för att visa hur de trender LO stryker under är närvarande i hela det kapitalistiska systemet.
I slutet av januari publicerade EU:s statistiska byrå, Eurostat, intressanta siffror över investeringar och vinstutveckling i eurozonen och i EU27. I tabellen nedan ser vi att företagen redan hämtat sig efter krisen. Vinsternas andel av förädlingsvärdet i tillverkningsindustrin (icke-finansiella företag) stiger sedan första kvartalet 2009 över hela EU.
.
Vinsternas andel av förädlingsvärdet 1999-2010.
Källa: Eurostat Kommuniké 15/2011 28 jan.2011
.
Vinsternas ökning sedan 1kv 2009 är snabbare i hela EU än lönernas tillväxt framhåller rapporten. Man var tar då vinsterna vägen?
I tabellen nedan visar Eurostat att de i alla fall inte används till investeringar i byggnader och maskiner. Vi vet sedan tidgare var de tar vägen – raka vägen ner i aktieägarnas fickor som använder dem till att spela i den finansiella karusellen.
.
Investeringskvoten i tillverkningsindustrin 1999-2009
Källa: samma som diagram 1.
.
Vad visar diagrammet? Jo, hur stor del investeringarna utgör av det totala förädlingsvärdet. Det vi ser är alltså att tillverkningsindustrin inte använder sina vinster till att hålla investeringskvoterna uppe. Pengarna går till den finansiella spekulationen eftersom lönearbetarnas inkomster inte stiger i takt med vinstutvecklingen.
Den utveckling som diagrammen ovan visar är ett av de fundamentala problemen för kapitalismens funktion i dag. Lönernas andel av de nationella inkomsterna har minskat mycket sedan början av 80-talet och därför saknas det allt mer köpkraft för att upprätthålla konsumtionen på marknaderna i Europa och Nordamerika.
Här under kan vi leka med ett analytiskt verktyg som Economic Policy Institute i USA har utvecklat. Det interaktiva diagrammet kan regleras av dig själv för att se hur löneökningarna under ett år eller en period fördelats mellan den rikaste tiondelen av inkomsttagarna i USA och de övriga 90 procenten.
.
-Varför är du rik och jag fattig?
-Mamma och pappa har välbetalda jobb för att studera just den frågan.
.
Jag har här under fryst två perioder för att visa på den fundamentala skillnaden mellan efterkrigstidens kapitalism, driven av inhemsk konsumtion, och dagens kasinoekonomi där bara de rika blir rikare. USA är i det avseendet extremt, men kapitalisterna i Europa ligger i för fullt för att apa efter Uncle Sam.
I bilden här under har jag valt perioden 1945-70. Där kan vi läsa att den rikaste tiondelen av medborgarna tog hand om 30 procent av löneökningarna under perioden och resten 70 procent. De rika klarar sig som synes bra men 90 procent av löntagarna delar i alla fall på 70 procent den totala ”lönekakans” ökning. Det är den materiella basen för den ”amerikanska drömmen” om ett ständigt bättre liv.
.
Källa: EPI
.
I nästa bild har jag valt perioden 1976 – 2008. Resultatet är häpnadsväckande. Hela löneökningen under perioden hamnade på den rikaste tiondelens lönebesked. Jag visste redan sedan förut att amerikanska lönearbetare i tillverkningsindustrin inte fått några reallöneökningar alls sedan 70-talets början men ändå är bilden chockerande.
.
.
Den förklarar omedelbart varför konsumtionen i USA byggt på ett ständigt växande skuldberg. Utan reallöneökningar kan man inte öka sin konsumtion, förutom om man skuldsätter sig. De rikas inkomster exploderar och deras konsumtion av lyx och flärd är enorm, men den kan till sist inte ersätta resten av samhällets konsumtion för att undvika en allt djupare kris i kapitalismen.
Att allt större delar av de rikedomar som produceras hamnar i en allt snävare krets av hushåll kan bara sluta i en social och ekonomisk katastrof. Korthus kan inte byggas upp till himlen.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arena,GP1.DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Eurostat, LO, Löner, Vinster, Investeringar,
Ett mörkt decennium.
1 Jan 11
De sista dagarna inför det nya århundradet bävade den begränsade del av mänskligheten som äger 
moderniteter som fungerar med elektricitet inför en loppa. Millenniebuggen väntades stoppa världen vid tolvslaget och slunga hela vårt teknologiska samhälle ut i kaos. Inget hände till sist. Om det berodde på bra förberedelser eller att problemet inte fanns lämnar vi osagt.
Men om mänskligheten vetat vad det nya århundradets första decennium hade i sitt sköte hade den verkligen haft anledning att bäva inför framtiden. Buggen var baggis jämfört med vad som komma skulle.
Krig och förtryck, djupa ekonomiska kriser, exploderande orättvisor och ojämlikhet, ekologiska hot av sådan omfattning att vi har svårt att ta dem till oss, religiös fanatism, globalisering som göder ny extrem xenofobi och nationalism och många andra förändringar i samhället gjorde det nya seklets första årtionde till ett mörkrets decennium för de fattiga och förtryckta världen över.
Samtidigt var det ett gyllene årtionde för de som redan äger mer än vad de behöver och kan göra av med. På det viset var nolltalet mycket likt det glada tjugotalet. Glans och glamor, elände och misär, vulgaritet och överflöd, maktlöshet och förnedring gick hand i hand i en allt mer vansinnig marsch mot avgrunden.
De härskande klasserna har inte längre ett samhällsprojekt. De har bara ett klassprojekt – deras eget bästa. Det är den dekadenta nyliberalismens stridsrop –låt pöbeln klara sig bäst den kan.
Låt oss börja bakifrån. Hösten 2010 stod makten med baken bar. WikiLeaks visade oss diplomatins baksida, eller rätsida om man vill. När WikiLeaks visade hur amerikanska cowboys pricksköt från luften mot försvarslösa personer i Bagdad förfasades många. Men de politiskt och militärt ansvariga skakade av sig med Rumsfelds bevingade ord – shit happens.
.
Videon som visade prickskyttet mot civila kunde Pentagons spinndoktorer inte avfärda.
.
Inte ens Tomten kan dölja sanningen.
.
Men när de politiska och diplomatiska chefernas vulgaritet och intellektuella ynklighet framstod i blixtbelysning då var den röda linjen korsad. WikiLeaks avslöjanden ska tystas till varje pris. Hur fan vågar de klä av maktens män?
Tio år tidigare trodde glada spekulanter att träd växer till himlen. Den Nya Ekonomin stod för dörren och vem hade längre behov av producerade varor och tjänster. Det gick ju att göra stora pengar på affärsidéer anpassade till det nya mediet –Internet. Riskkapital flödade i strömmar till den ena galenskapen efter den andra. Aktiekurserna på websidor för jag-promenerar-din-hund och andra finurligheter rusade i höjden så länge alla trodde guldet fanns vid regnbågens fot. Men när det vände visade det sig att det mesta i den Nya Ekonomin inte var mer affärsmässigt än konserverad gröt på burk.
Den 10 mars 2001 nådde Nasdaq sin topp – 5 132 punkter på index. Fem veckor senare hade indexet tappat 37 procent och de småsparare som hoppat på tåget strax innan toppen nåddes förlorade allt. Än i dag tio år senare ligger Nasdaq på knappa 2 600. En grundlig läxa för de som predikar spelet på börsen som raka vägen till rikedom.
Årtiondet startade med att Georg W. Bush installerade sig i Vita Huset efter att ha förlorat valet mot 
Al Gore i antalet röster men vunnit det i domstol. På ett sätt var det en symbol för vad den nyfrälste alkoholisten skulle ställa till med i USA och internationellt.
Nyttiga idioter gav honom ursäkten för att invadera Irak och avsluta det jobb som han i det tysta anklagade sin far för att inte ha utfört redan tio år tidigare – störta Saddam Hussein. Men det omedelbara resultatet av terroristernas attack mot WTC och Pentagon blev USAs invasion i Afghanistan. Då var det inte många som förstod att det handlade om en invasion och inte en bestraffningsexpedition för att fånga Bin Laden och krossa al-Qaida. Nu tio år senare med svenska soldater i strid under Barack Obamas fana inser vi att det inte bara handlade om att hämnas offren i WTC.
Med invasionen i Afghanistan inleddes det decennium då det gradvis blev uppenbart att den amerikanska imperialismens internationella ekonomiska, politiska och militära dominans undergrävs. Det är en mycket motsägelsefull process där den ekonomiska dominansen redan kraftigt undergrävts medan USA tillsammans med sina allierade sätter det mesta av den politiska agendan. Däremot är Pentagons militära övermakt större än någonsin med utgifter för vapen och baser som överstiger alla andra nationers samlade militära utgifter. Där det saknas några dollar för att skaffa tak till landets hemlösa finns det ett tusen miljarder dollar per år till det militära. Politik är att vilja som Olof Palme sa.
Hur snabbt kommer det amerikanska imperiet att upplösas i en värld av allt hårdare motsättningar och ekonomiskt/politiska kraftmätningar? Det vet ingen. Det enda vi vet är att en sårad tiger är livsfarlig. Inget hegemoniskt imperium har någonsin frivilligt övergett sin makt och det finns inget förutbestämt i historien. Om det väntande decenniet kommer att ge svar på frågan eller om det tar flera generationer återstår att se.
Barack Obamas nya strategi att med hjälp av Nato ringa in Kina bakom alltfler baser och allianser i Stilla Havet och i inre och södra Asien visar att de senaste femton årens oheliga ekonomiska allians 
mellan de två stormakterna är över. I Vita Huset har man bestämt sig för att de ekonomiska fördelarna med billig produktion i och import från Kina inte längre väger upp de geopolitiska och militära nackdelarna med det ”strategiska partnerskapet”. Exakt hur relationerna mellan Washington och Beijing kommer att forma sig i framtiden är inte enkelt att se, men ett står klart –det blir ingen tebjudning.
Invasionen i Irak visade de härskandes moraliska och humanitära sammanbrott inte bara i Washington utan också i Europa. Terrorattacken mot WTC var vidrig och över tre tusen oskyldiga människor dödades inom loppet av några timmar. Men det som följde var mångfalt vidrigare.
Dels moraliskt. Inför FNs generalförsamling presenterade USA förfalskade bevis om Saddam Husseins ”massförstörelsevapen” och band med al-Qaida och knähunden Blair varnade med glöd i blicken att London kunde attackeras av kemiska vapen inom 45 minuter.
Dels humanitärt. Under förvändning att rädda världen från en diktators påhittade arsenaler offrades hundratusentals irakiers liv i en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Den kliniska termen för vidrigheterna är ”collateral damage”, eller ”oavsiktliga förluster bland civilbefolkning” enligt Norstedts ordbok. ”Oavsiktliga förluster” – vilken skymf mot oskyldiga, män, kvinnor och barn, som brändes till döds av fosforbomber i Bagdad och Fallujah eller som mejades ner vid en vägpost.
Attacken mot WTC var ett vidrigt verk av politiska dårar. Men vad ska vi kalla Bush och Blair och de som gick i deras ledband? Krigsförbrytare och lögnare passar bra och deras handlingar kan inte för en sekund ursäktas som hämnd för offren den 11 september 2001. För Pentagons strateger var det bara en täckmantel för krig som redan planerades.
.
I Kongressen har republikanerna lagt ett sparpaket som bland annat stoppar vårdkostnaderna för det räddningsmanskap som insjuknat i sviter efter vistelsen i förödelsen. Tacksamheten har sina gränser.
.
I mitten av årtiondet var det business as usual igen. Mördandet i Irak och Afghanistan fortsatte i makligt lunk utan några omfattande protester i väst. I finansvärlden hade man redan glömt den Nya Ekonomins platta fall och det spekulerades på nytt hej vilt i allt som luktade övervinst. I USA, Spanien, Irland och Storbritannien rusade priserna på bostadsmarknaden i höjden i en takt som alla visste skulle sluta i en explosion men som ingen ville se. I USA sprack bubblan först. Ordet sub-prime fyllde tidningarnas finansspalter. Bankerna som lånade ut pengar till insolventa husköpare inbillade sig att riskerna kunde spridas över världen i form av knepiga derivatpapper som det till sist visade sig att ingen riktigt begrep sig på. Nu har flera miljoner amerikanska familjer fått betala ett dyrt pris för byggherrarnas och bankernas jakt på maximal profit. Det började med hopp om ett eget hus om än under knapra förhållanden och slutade i hopplös hemlöshet med skulder upp över öronen.
I global skala ledde samma girighet till en finansiell och ekonomisk kris som endast trettiotalets depression kan mäta sig med. När bolånen exploderade i ansiktet på finansvärlden stod de ansvariga svarslösa och när bankjätten Lehman Brothers föll trodde Wall Street inte sina ögon. Under några självande dagar stod världens finansiella system på randen till avgrunden.
.
Miljoner familjer kastades ut ur sina hem av banker som lurat på dem lån under falska premisser.
.
Ingen hade insett de verkliga riskerna med den ”moderna” finanstekniken och ingen hade kontroll över en situation där en banks spekulation i husbyggen i USA kunde fälla en bank på Irland eller ruinera en kommun i Nordnorge. Allt hängde ihop i ett globalt nätverk av värdepapper med fantasinamn som CDS, CDO och andra bokstavskombinationer. Vem är rädd för en CDO? Om världen bara hade vetat.
Nu vet vi. Ändå har inget gjorts för att hindra att samma sak ska ske igen. Det har trummats mycket på tomma trummor och statsministrar och finansministrar har lovat under G20-möten att finansen ska tas i örat. Av den nya regleringen blev det inget. Strax innan Julen 2010 begravde den amerikanska Kongressen de sista försöken från Obamas sida att strama upp reglerna för Wall Streets finanshajar.
När Barack Obama i januari 2009 svor presidenteden fanns det stora förväntningar i många länder vad ett slut på epoken Bush skulle föra med sig.
Historia hade skrivits. En svart president i Vita Huset. Helt otroligt. Det var knappt femtio år sedan de sista raslagarna avskaffades och nu svor en svart person eden att mantla den mäktigaste politiska rollen någon kan sikta mot. Svarta, latinos och fattiga i USA jublade av entusiasm och såg med rätta Barack Obamas seger som en historisk händelse.
I dag, två år senare, är entusiasmen död och många ser bittert på vad den nya hyresgästen i Vita Huset uträttat. I Kairo tände Obama ett hopp hos det palestinska folket.
..jpg)
.
–Ni har rätt till en egen stat, var essensen i hans budskap. I dag kan det palestinska folket konstatera att Barack Obama har samma agenda som sina föregångare. Löftet om en egen stat är till hundra procent underordnat Israels politiska planer. Och i de planerna finns ingen palestinsk stat. Det står i dag helt klart. Den så kallade fredsprocessen tar aldrig slut därför att den just har till syfte att hålla det palestinska folket i den fångenskap som nu pågått i sextio år.
Inte heller infriade Obama hoppet om ett slut på kriget i Afghanistan. Tvärtom eskalerade han USAs och Natos krig under förevändning att det var enda vägen till ett slut på talibanernas motstånd och fred. Nu säger Vita Huset att fredens horisont flyttats fram till 2014 och här hemma upprepar Carl Bildt och oppositionen lydigt samma lögn. Det är dags att inse att kriget i Afghanistan inte bara handlar om det ödsliga bergslandet utan om en geopolitisk strategi som syftar till kontroll över gas- och oljeledningar genom Afghanistan och en militärstrategisk inringning av Kina som alltmer ses som ett hot mot den amerikanska imperialismens intressen i Asien. De enorma militärbaser som nu byggs i landet ingår i Pentagons planer för hur USA ska behålla och stärka sina intressen i Asien.
.
USAs bas Bagram i norra Afghanistan ska byggas ut.
.
Det var ett extremt årtionde och extrema tider föder extremism. Den nyliberala fundamentalismen började skörda sin draksådd. Bakom ”kriget mot terrorismen” döljer sig den västerländska imperialismens krig mot folken i de fattiga länderna. I den hårdnande internationella konkurrensen blir kontrollen över energikällor och strategiska råvaror allt viktigare. Att motståndet tar sig former som inte passar in i historiska mönster har vi svårt att förstå. I den muslimska världen blir islam till ett politiskt vapen i händerna på den extremism som Bin Laden representerar. Att deras ”kamp” möter sympati bland vissa kan bara ses som ett bevis på den revolutionära och nationalistiska rörelsens sammanbrott i den arabisktalande världen. Det är också en del av det palestinska folkets drama.
Men nyliberalismen föder inte bara extremism i fattiga länder. Den våg av rasism och högerextremism som drar fram i den industrialiserade världen är frukter av den ekonomiska globaliseringen. Stora delar av den arbetande befolkningen har sett sin vardag försämras och tvingas huka sig för en till synes allt osäkrare framtid. De traditionella socialdemokratiska och socialistiska partierna har inte erbjudit ett alternativ till den nyliberala globaliseringspolitiken. Tvärtom, de har nästan utan undantag varit drivande i nedrustningen av den sociala service som byggdes upp efter krigsslutet.
Det har lämnat plats för partier som inte längre drar sig för att resa hatets och intoleransens fanor. Det har blivit rumsrent att sparka nedåt i samhället och anklaga de svagaste för alla problem. Alla ifrån 
franska nationalfrontens Le Pen till Sverigedemokraternas Åkesson via Vlaams Belangs Dewinter har surfat på de etablerade demokratiska partiernas ansvar för att den ekonomiska krisen slår ensidigt mot de i samhället som har det sämst ställt. Ja, ännu värre. Av Sarkozy till Cameron via Merkel och Zapatero anklagas de svagaste för att vara lata, föredra bidrag framför lön och ytterst vara ansvariga för statens dåliga finanser. De glömmer bort vilka hål i statens finanser alla skattesänkningar för de rika bidragit till.
Tio år har gått av det nya seklet. Vad bär de tio kommande i sitt sköte? Tyvärr finns det en stor risk att allt blir ännu jävligare. Mycket pekar mot ett hårdare internationellt klimat där ”kriget” om energi och resurser kan leda till nya riktiga krig. De härskande i världen har redan visat att de saknar skrupler. Endast egenintresset styr. I Köpenhamn och Cancun visade de att de inte ens kan höja sig över krassa nationella intressen inför ett hot riktat mot hela mänskligheten.
Hårdare internationella tider innebär också hårdare klimat i våra samhällen. Den offensiv vi upplevt mot den arbetande befolkningen är inte över, den har bara börjat. Den borgerliga demokratins politiska mittfåra kommer att sina ut till en torr rännil. Big Brother breder ut sig alltmer från Washington till Stockholm under förevändning att demokratin måste räddas från sig själv. Den röda mattan rullas ut för den rasistiska extremhögern av självgoda ”demokrater” som inbillar sig att de kan rida maran. Likt trettiotalets politiska idioter tror de att de kan fiska röster och blockera extremismen genom att lägga sig så nära den som möjligt.
Det är bara folkligt motstånd som kan rädda världen från den sociala och ekologiska katastrof de härskande lägger grunden till. Bara du själv tillsammans med miljoner andra arbetande människor kan skapa den politiska och sociala kraft som måste stå upp i kamp för ett samhälle bygd på solidaritet och jämlikhet. Den reformistiska arbetarrörelsens partier är inte längre brukbara verktyg i kampen. För dem är en lång dags färd mot natt i hamn –deras totala politiska sönderfall är ett trist faktum.
.
Karl Marx’s uppmaning till världens arbetare är mer aktuell än någonsin.
.
Ett nytt parti med ett antikapitalistiskt program för ett samhälle där den sociala solidariteten är ledstjärna väntar på att skapas. Kavla upp skjortärmarna kamrater. Låt oss bygga en ny International förankrad i arbetarrörelsens bästa traditioner. I Bertolt Brechts anda inleder vi det nya året: Den som kämpar kan förlora. Den som inte kämpar har redan förlorat.
Benny & Göte
.
Media:DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,GP1,GP2,EXP1,EXP2,VG1,VG2,DN4,DN5,SVD6,DN6,GP3,SVD7,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Berget,Röda Lund,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Globalisering, Sekel, Decennium, Millenniebugg, Rika, Fattiga, Arbete, Kapital, Klasskamp, Socialism, Reformism, USA, EU, Nato, Afghanistan, Irak, Obama, Bush,
”Desperata husfruar” i kristider
21 Dec 10
.
.
Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.
.
Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.
Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.
Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.
Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.
.
Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.
I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik 
som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.
ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.
Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.
.
Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010
Källa: ILOs World of Work Report 2010
.
Matkuponger och soppkök.
Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.
Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.
Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.
Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber 
om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.
Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.
Dickens nickar igenkännande.
Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.
Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.
.
Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.
.
När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.
Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala 
bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.
Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.
Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.
.
I Absurdien.
I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.
Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.
.
.
Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.
.
Än slank han dit och än slank han hit.
Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.
Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.
.
Finns det hopp om liv i Mount Clemens?
.
Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.
Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.
En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.
Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.
-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.
För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.
.
I Sarkoland.
Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.
.
Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september. Foto; Benny Åsman
.
Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.
Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.
Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.
Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.
.
Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.
.
Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.
De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.
I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.
.
Portugal sjunker som en sten.
Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.
Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.
.
Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.
.
I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.
Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.
Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.
.
Grön smaragd tappar lystern.
Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.
Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.
.
Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.
.
Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.
På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.
.
Mindre feta i salladen.
Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.
Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.
Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.
De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.
***
Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.
I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.
Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.
.
Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,
Senaste kommentarer