Tag Archives: Revolution

Revolutionen i våra hjärtan

Posted on by
2

Game over eller time-out i Tunisien ?

Dagen D i Egypten?

.

Kära läsare, i dag gäller det att hålla i hatten i Egypten. Sedan armén sagt att det är uteslutet att dess soldater beordras skjuta på fredliga demonstranter talar allt för att dagens ”miljonmarsch” verkligen mobiliserar miljoner medborgare i en kraftsamling som kan fälla Mubarak.

Men det får vi komma tillbaka till när informationen finns tillgänglig. Här följer i stället en lägesbeskrivning av situationen för den tunisiska revolutionen.

********

I larmet från Kairo hörs inte längre den tunisiska revolutionens röst. Tidpunkten för utbrottet i Egypten påverkades mycket av vad som skedde i Tunisien. De första dagarna i Kairo, Alexandria och andra städer syntes den tunisiska flaggan överallt. Ben Alis flykt stimulerade till kravet på Mubaraks avgång.
Nu är situationen den omvända. För att den tunisiska revolutionen ska kunna gå vidare behöver den hjälp av en seger i Kairo. Just nu härskar lugnet i Tunis och de revolutionära massorna från inlandet har lämnat huvudstaden. Det är ett lugn som endera signalerar game over för ytterligare framsteg i revolutionen eller så andas bara de revolutionära krafterna ut.

.

För Ben Ali är det definitivt game over. Men det tunisiska borgarskapet är på motoffensiv.

.

Vänpunkten i huvudstaden kom i fredags då kravallpolis kunde driva iväg demonstranterna utanför premiärminister Ghannouchis kontor utan att de fick hjälp av lokalbefolkningen. I går måndag visade den ”demokratiska” övergångsregeringen vad den går för. Ett hundratal ungdomar som samlades framför inrikesministeriet för att kräva alla RCD–funktionärers avgång attackerads våldsamt av kravallpolisen som fick visa att den inte tappat handlaget sedan tiden under Ben Ali.
Alla, utom ett fåtal korrumperade ja-sägare, ville bli av med Ben Ali. Även rika borgare som inte tillhörda hans familj hade fått nog av diktatorns nepotism, den extrema favoriseringen av den egna familjen. Men när han väl var borta började intressemotsättningarna mellan en välbärgad elit och en relativt välbeställd ”medelklass”, å ena sidan, och de fattiga förtryckta från inlandet och de arbetande i Tunis fattigare kvarter, å andra sidan, att inta en central plats i den politiska processen.
Därför började de förstnämnda att tröttna på kaoset och den ekonomiska förlamningen och accepterade den regering som rensats från alla personligheter ur Ben Alis parti RCD. Att Mohamed Ghannouchi var Ben Alis närmaste man verkar inte ha vägt tillräckligt tungt i de välbärgades önskan efter lag och ordning och business as usual men utan diktator. De litar på att övergångsregeringen ska organisera fria och demokratiska val till parlamentet och presidentskapet inom de utlovade sex månaderna.

.

Segern är inte säkrad och på stället marsch slutar med nederlag.

.

Detta syns på Facebook där grupper bildats för att stödja regeringens linje för lugn och återgång till en fungerande vardag. En av grupperna har 50 000 inskrivna och vid sidan av stöd till regeringen sprider gruppen mycket besk kritik av ”pöbeln från landet” som inte förstår att respektera tunisbornas borgerliga dignitet. Facebook var centralt i att sprida information om de första upproren i Sidi Bouzid och nu visar mediet att det också kan användas som vapen mot revolutionen.
-Bröd, frihet och värdighet.
Det var den slogan som människorna i Sidi Bouzid, Kasserinne, Thale och andra städer i inlandet samlades kring. Om revolutionen avstannar där den står nu kan de som riskerade sina liv för att störta Ben Ali möjligtvis få kravet på frihet bemött i form av formella demokratiska fri- och rättigheter i val. Men både brödet och värdigheten kan det bli sämre med.

.

De välbärgade i Tunis är glada över Ben Alis fall. Men tycker att ”någon jävla ordning får det väl andå vara även i en revolution”.

.

Brödet för den fattiga befolkningen i landet blir lika knapert och torrt som förr. Den tunisiska ekonomin är oförmögen, under nuvarande ägandestruktur och diktat från IMF om liberalisering och öppna marknader för det utländska kapialet, att skapa arbete åt landets ungdom som utgör halva befolkningen. Med usla löner, arbetslöshet och underutveckling i inlandet blir värdigheten därefter.
Den tunisiska revolutionen har stannat upp inför de höga hinder som regeringen och kapitalet har lyckats resa den senaste veckan. Efter en time-out och förhoppningsvis med kraftig stimulans från Egypten kan hindren kanske rivas.

.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3, SVD5,SVD6,SVD7,GP4,AB1,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Intis,Från Kairo till Världen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Glöm inte Tunisien.

Posted on by
1

Nya regeringen – kapitalets regering.

.

Regeringschefen Mohamed Ghannouchi gav efter för trycket från gatan och avskedade alla ministrar från Ben Alis parti RCD. Men hans val av ersättare visar att regeringen inte avvikit från sitt mål – att stjäla revolutionen från folket.
Till att börja med sitter han själv kvar och trots att han hoppat av från RCD är och var han en viktig kugge i RCDs maskineri för att kontrollera staten. I stället för att skapa en expeditionsministär med bara tillfälliga ministrar med som enda uppgift att organisera val till en konstituerande församling valde den gamle räven att ge plats åt tunisiska kapitalister i regeringen. Tre ägare av privata företag och en universitetsprofessor sitter nu i regeringen.

.

Ben Ali är borta men de 40 rövarna är kvar.

.

Samtidigt skickade regeringen ut sin kravallpolis för att skingra den tusenhövdade demonstrationen utanför premiärministerns kontor, där de campat sedan fem dagar tillbaka. Alla av dem kom med ”frihetskaravanen” från fattiga städer i inlandet som Sidi Bouzid och Kasserine.
Att de kunde skingras utan att få stöd från befolkningen i Tunis är ett dåligt omen. Det speglar tyvärr den nersättande attityd mot ”fattighjonen” från inlandet som befolkningen i de rikare kuststäderna och badorterna har. I Alma Allendes dagbok, som jag skrev om häromdagen, återger hon hur unga demonstranter utanför premiärministerns kontor skäller på tunisborna som de menar nöjer sig med Ben Alis fall och att de nu på nytt sitter i sina caféer.

.

Många vill inte acceptera en enda person från RCD i regeringen.

.

Inte heller fick de hjälp av den mäktiga men tvehågsna fackföreningen UGTT, som visserligen sagt att de inte tänker sätta sig i den nya regeringen men att den samtidigt anser den legitim sedan RCDs ministrar avgått. Det vill säga att UGTT inte kräver Muhamed Ghannouchis avgång och inte heller ställer krav på ett nytt parlament och en ny konstitution.
I stället har UGTTs ledning uppmanat demonstranterna att åka hem till sina hemorter eftersom ”80 procent av era krav realiserats”, som UGTTs generalsekreterare Abdessalam Jrad sa till dem.
Den tunisiska revolutionen kanske nu går in i ett svårare läge. Om mobiliseringen mot den sittande regeringen sjunker tillbaka kommer många att bli överraskade om de inbillar sig att vad som vunnits är säkrat. Det finns flera hundra tusen medlemmar i RCD som förlorat sin plats vid köttgrytorna och som bara väntar på tillfället att ta hämnd på revolutionen.

.

En baguette kan göra underverk.

.

Inte heller Ghannouchis regering kommer att garantera frukterna som revolutionen redan gett om den folkliga mobiliseringen mattas av och tillåter reaktionen att sticka upp huvudet.
Då kanske de tusentals demonstranter som samlades utanför inrikesministeriet och drev Ben Ali på flykten kommer att få göra bekantskap med källarlokalerna i byggnaden. Utgången av vad som nu pågår i Egypten kan i mycket bestämma framtiden för revolutionen också i Tunisien.

Egypten dagen efter.

Posted on by
5

-Jag avskedar regeringen så att inget ändras.

.

Så kan man kanske i en rubrik sammanfatta det sena, troligen alltför sena, budskap som Hosni Mubarak gav vid midnatt.
–Jag förstår er, sa Mubarak likt en general de Gaulle. Skillnaden är bara att de Gaulles tal signalerade slutet på Frankrikes kolonialstyre av Algeriet.

.

Det finns kanske plats för en mumie till i Kungarnas dal?

.

Om Mubarak har förstått något så inte är det folkets hat mot diktaturen, förtrycket, den misär som tiotals miljoner lever i. Det okuvliga kravet på frihet och demokrati hörs inte ända upp i Mubaraks partihögkvarter, som i natt för första gången lyste upp Kairo.
Nu finns bara en ruin kvar NDPs högborg. Det är en symbolik som om Gestapos byggnad brunnit ned en kall januarinatt i Berlin.
I går fredag var vi vittne till en vändpunkt i flera avseenden. Så sent som fredagsmorgon sa inrikesministern att landets säkerhetsstyrkor och kravallpolis inte tänkte tolerera några former av protester efter den traditionella fredagsbönen.

.

Fruktan var bortblåst. Utegångsförbudet brydde sig ingen om.

.

När arméns pansar under eftermiddagen och kvällen rullade in i Kairo, Alexandria och Suez var det beviset för regimens nederlag. Polisstyrkorna sveptes undan av folkmassorna på ett sätt ingen vågat hoppas på. Beslutet att kalla in armén krossade i ett slag polisens image av oövervinnerlighet.
Plötsligt framstår Mubarak som svag. Hans besked att regeringen avsätts och att reformer ska genomföras för att möta folkmassornas krav är inte längre trovärdigt. Den upproriska ungdomen är inte längre intresserad av Mubaraks löften. Den är bara intresserad av hans avgång och diktaturens fall. Enligt rapporter från i går är flygen ut från landet full av rika affärsmän och societetens grädda som sätter sig och sina rikedomar i säkerhet utomlands. Börsen i Kairo störtdök i går och bekräftade de rikas föraningar om ”pöbelns” seger.

.

-Don’t rock the boat.
Vi bevittnade också ett bedrövligt skådespel i Washington. Först viskar Hillary Clinton räddhågad och förvånad att alla bör visa ”återhållsamhet” och att den allierade regimen är ”stabil”. Kort därefter säger både hon och Obama att Kairo måste låta människorna ”fredligt demonstrera” och kräva reformer. Obama manade, ja nästan beordrade sin allierade, att snabbt vidta omfattande ”reformer”.

.

Dagen efter. När röken skingras kommer det att klarna vilken roll armén kommer att spela de närmaste dagarna.

.

Positivt eller negativt för upproret? Snarare för sent, åtminstone ur amerikanska intressens synvinkel. Från att ha stött Mubarak i decennier, försett honom med vapen och stora belopp och räknat in hans armé som den viktigaste strategiska partnern i regionen efter Israel, hoppar Obama upp på staketet för att vänta på upprorets utgång i hopp om att inte tappa alla korten. Jämfört med hans ”blomstertal” i Kairo för ett par år sedan var gårdagens uttalanden ett slag i ansiktet på de som kräver sin frihet.
-Ge dem reformer, var hans budskap. Innebörden av det är att Washington hoppas att viktiga men inte grundläggande förändringar av regimen ska vara tillräckligt för att Egypten som strategisk militär partner ska överleva berusningen av jasminernas doft.

.

Media: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,DN5,DN6,SVD5,AB3,

GP6,GP7,

Bloggare: Svensson,Jinge,Fluetankar,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tunisien på fjortonde dagen.

Posted on by
5

Revolutionen bryter sig väg.

.

Trycket från gatan blev för stort. Regeringen gav efter för folkmassornas krav och i går avskedades alla ministrar som representerade den hatade regim som lydde under Ben Ali. De fyra ministrar från partiet RCD som besatt inrikes-, försvars-, utrikes- och finansministerposterna avtackades under stort jubel av de tusentals människor som belägrat premiärministerns byggnad i snart en vecka.
Jublet dämpades något av att premiärministern, Ben Alis före detta högra hand, Muhamed Ghannouchi sitter kvar som regeringschef.
-Det är en tillfällig regering med en klar uppgift – att tillåta en övergång till demokrati. Dess uppgift är att organisera val i vilka folket har total valfrihet, sa Ghannouchi i ett tv-tal till nationen.

.

Ben Alis gamle hantlangare  Mohamed Ghannouchi klänger sig fast vid makten som en kardborre.

.

Eftergifterna till gatan visar på det styrkeförhållande som råder för tillfället. De härskande vacklar och fruktar alla folkliga initiativ. Samtidigt är det faktum att Ghannouchi sitter kvar ett bevis på att makten ligger i en vågskål som kan tippa åt båda hållen.
Det psykologiska kriget är en viktig del i kampen. I sitt tal riktade sig Ghannouchi till demonstranternas självkänsla.
-Visa ett civiliserat beteende så att revolutionen kan segra, manade den gamle räven i hopp om att alla ska gå hem och vänta på att ”experterna” ska fixa det hela.
Så här skrev en av arbetarrörelsens mest framträdande revolutionärer om skillnaden mellan vardag och historia.
Revolutionens mest framträdande drag är massornas direkta deltagande i historiska händelser. Staten, monarkin eller demokratin, dominerar vanligtvis nationen, historien görs av specialister i hantverket: kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid avgörande vändningar, när en gammal regim blir outhärdlig för massorna, bryter de ned palissaderna som skiljer dem från den politiska arenan…För oss är revolutionens historia framför allt historien om massornas våldsamma inbrytning på den terräng där deras eget öde avgörs.  (Leon Trotskij, Den ryska revolutionens historia)

.

Palissader och taggtråd är till för att rivas.

.

Revolutionen i Tunisien visar än en gång att Trotskijs syn på vad som händer när ett förtryckt folk inte längre står ut med sina härskare stämmer även i dag. Palissaderna rivs ned och folkmassorna tar historien i egna händer.
”Vad är en revolution? Det är en situation i vilken man känner sig säker, lugnare, mer levande, mer skyddad och i bättre sällskap på gatan än i hemmet”. Så skriver Alma Allende, en ung tunisisk-spansk kvinna, i en fascinerande dagbok över händelserna i Tunisien, timme för timme, den 18-26 januari.
Det här leder oss fram till viktiga saker som sker i det tysta efter Ben Alis fall. Som i alla uppror och revolutioner uppstår kaos, vardagen bryts upp och många viktiga funktioner i samhället upphör att fungera. Det blir en kraftmätning där uthållighet och trötthet avgör utgången. Medan regeringen och de som fruktar det nya hoppas att folket i uppror ska tröttna, fruktar folket i sin tur tröttheten, tvivlet som uppstår om man ska orka hålla ut tills segern är nådd.

.

Demonstranter från Sidi Bouzid utanför premiärministerns byggnad. De har inte tröttnat.

.

Kaoset och nedbrytandet av viktiga samhällsfunktioner blir till ett handikapp när problemen som den paralyserade ekonomin och stängd administration skapar även för det strejkande och demonstrerande folket.
När problemen blir akuta då tar folket saken i egna händer och skapar sin egen administration av samhälleliga funktioner. Det är vad som just nu sker i flera städer och kommuner i Tunisien och på offentliga och privata arbetsplatser. Där den gamla makten inte fungerar eller har abdikerat skapar människorna strukturer som börjar ersätta den vacklande makten – det uppstår parallella administrationer, som vi kan kalla en dubbelmakt.
Hur utbrett fenomenet är i Tunisien är inte klart. Men det existerar och sprider sig. Jag har redan i tidigare bloggar citerat exempel där de anställda i offentlig administration, i media, i företag och även privata bolag helt sonika slängt ut de gamla cheferna och själva tillsatt kommittéer för att organisera arbetet.

.

När rädslan ger vika för modet och självförtroendet finns det inga gränser kvar.

.

I städer och kommuner ställs problemen annorlunda än på arbetsplatserna. Distributionen av matvaror måste organiseras. Sjukhus och skolor fås att fungera igen. Renhållningen sättas i arbete igen. Polis och administration som flytt sin kos kräver organisering av vakthållning i bostadskvarter, osv osv.
Vad gör man då? Jo, folket i uppror tar saken i egna händer, organiserar sig i råd och kommittéer som tar över de uppgifter som inte längre statsapparaten löser. Det är vad folket i staden Siliana gjort. Samma sak sker i staden Sidi Bou Ali där följande deklaration publicerats av det nya ”stadsrådet”:

”Deklaration av lokala provisoriska rådet för löpande ärenden i staden Sidi Bou Ali.

Till följd av det administrativa vakuumet förklarar vi medborgare av Sidi Bou Ali samlade på ”Folkets torg” att:
-vi gemensamt valt ett lokalt tillfälligt råd som ska sköta stadens affärer och arbeta inom ramen för regional och nationell samordning för att återskapa ett normalt liv, civilt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt i landet tills en ny Konstitution i ett demokratiskt och folkligt samhälle öppnar vägen för val som garanterar en fredlig utveckling av makten utan monopol för någon och som representerar alla partier;

Rådets uppgift är,

-att skapa en säkerhetskommitté för att skydda våra bostadskvarter
-hjälpa till att sätta igång vardagsekonomin och garantera medborgarnas nödvändigheter
-garantera att civila institutioner som banker, sjukhus, administration, skolor och andra inrättningar öppnas
-sköta om stadens renhållning
-sköta samordningen med andra lokala och regionala råd
- hålla kontakt med landets armé som i dag är den enda institutionen som vakar över samhället
Vi beslutar att dela upp oss i följande kommittéer:
-en propaganda- och presskommitté
-en kommitté för kommunikation med armén
-en kommitté för säkerheten i bostadskvarteren
-en kommitté för renhållning i staden
-en kommitté för logistik
-en kommitté för upplysning och kultur”
Med en blandning av hopp och oro väntar vi på vilken väg den tunisiska revolutionen ska ta.

.

Här är det ”Game Over” för Ben Ali. Demonstranter jublar utanför inrikesministeriet den 14 januari.

.

Ska den visa upp ”ett civiliserat beteende” och låta de professionella hantverkarna sköta revolutionen, vilket är detsamma som att lämna fältet öppet för reaktionen. Eller ska folkets organisering av sin egen makt sprida sig till varje vrå av samhället? Ska exemplen från Siliana och Sidi Bou Ali bli slå rot och bana väg för ett totalt brott med 55 års diktatur?

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

-Ned med Mubarak

Posted on by
8

-Ska dom åka bort ?

.

I alla sociala uppror och revolutioner blomstrar skämten om de hatade regenter och statschefer som enbart håller sig kvar med grovt våld. Egypten och skämten om Hosni Mubarak är inget undantag. Här följer ett som prickar mitt i.

”Ärkeängeln stiger ned till Mubaraks dödsbädd och säger: – Hosni det är dags att säga adjö till folket.

Hosni: Varför då, ska dom åka bort?”

.


Det hatade ansiktet slits i stycken.

.

Ett av många skämt som driver med makten och samtidigt stryker under det dramatiska läge som nu råder i landet. I dag torsdag är i stort sett alla kontakter med landet brutna. Facebook, Twitter, mobiltelefoni, fast telefoni, allt har tystats ned av diktaturen som verkar satsa på absolut våld sedan det relativa våldet i tisdag och onsdag inte lyckades rensa gatorna från den ungdom som reser sig mot presidenten, tortyren, korruptionen och arbetslösheten.

I staden Suez var det mycket hårda sammanstötningar mellan protesterande ungdomar och kravallpolis i går då enligt uppgifter en regeringsbyggnad brändes ned. I dag torsdag är Suez helt avskuret från omvärlden. Rykten talar om kanske tusen fängslade demonstranter enbart i Suez.

I dag torsdag följer nya protester trots det omfattande polisvåldet. Redan nu på morgonen meddelar Al Jazeera att en polisstation bränts ned i Suez, där demonstrationerna verkar övergå i uppror. I dag kommer också fredspristagaren Muhamed El Baradei tillbaka till landet för att som han säger:

-Jag åker tillbaka till Kairo för att delta på gatorna, för det finns inget annat alternativ.

Om hans närvaro kan stärka mobiliseringen återstår att se.

.

Trots massiva insatser av kravallpolisen kunde ungdomarna bryta sig fram.

.

Mumien i Kairo vill inte släppa taget om makten och verkar fortfarande hålla sig till planen att sonen Gamal ska ta över när benen inte längre bär. Problemet är bara att Gamal är en  mycket avskydd person och att armécheferna, som har den verkliga makten i landet, sägs vara emot en tronföljd med Gamal i huvudrollen.

Vågorna från den tunisiska revolutionen verkar växa till en tsunami som kan dränka alla mossiga diktaturer på sin väg. I Jordanien låtsas Kungen att det regnar och låter folket protestera mot regeringen och dyrtiden. I Jemen, av alla platser, var det i går på nytt demonstrationer som krävde frihet och som skanderade att ”trettio år är nog” och krävde president Salehs avgång samtidigt som de tusentals demonstranterna sa nej till sonen som efterföljare.

.

Med stort mod möts kravallpolisen ansikte mot ansikte.

.

Vem kunde ana att den gnista som tändes i Sidi Bouzid den 17 december skulle bli till en präriebrand inom loppet av en månad. Den tunisiska ”legala” oppositionen togs på sängen och visade sedan upp sitt rätta ansikte genom att sätta sig i den nya regeringen. I Egypten händer samma sak. De många ”legala” oppositionspartierna, som egentligen bara är kotterier kring enskilda personligheter utan massbas, togs på sängen av ungdomens revolt och har hittills inte spelat någon roll alls.

Även det Muslimska broderskapet saknade röst i mobiliseringen. Rörelsens ledning var i stället milt avog mot initiativen till protester och uppmanade inte sina anhängare att delta. Bedömare anser att cirka en femtedel av landets över åttio miljoner medborgare ansluter sig till broderskapets ideoligiskt/religiösa strömning. De organiserar skolor och sköter sociala inrättningar som staten inte tillhandahåller och vill säkerligen inte dra på sig maktens vrede.

.

Unga kvinnor som säger vad de vill och klär sig som de vill.

.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar styra broderskapets handlande. Med sin djupa konservatism och medeltida kvinnosyn har de säkert svårt att acceptera den revolterande ungdomens frispråkighet och ”omoral”.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar också ha varit devisen i Washington. Hillary Clintons uttalande i tisdags om den ”stabila regimen” i Kairo var så hårresande att det följdes dagen efter av ett nytt uttalande som bad Mubarak lyssna till folket och att inte censurera cyberrymden. Det senare kravet verkar ha fallit för döva öron.

Oavsett hur revolterna i regionen utvecklas den närmaste tiden stirrar den bittra sanningen Barack Obama och Pentagon i ögonen: ”kriget mot terrorismen” är en diplomatisk katastrof för USAs intressen i hela Nordafrika och Mellanöstern. Vad vi ser nu är rekylen av Georg W. Bushs kanonsalvor mot hela arabvärldens befolkning.

.

Frihet ger vingar.

.

I Tunisien och Egypten finns det inte en människa som vänder sig till ”den amerikanska demokratin” efter förebilder för det samhälle ungdomen ropar efter. Barack Obamas berömda tal i Kairo är glömt och begravt under ruinerna efter ”kriget mot terrorismen” och det diplomatiska haveriet efter WikiLeaks avslöjanden.

”På sin dödsbädd frågar sig Mubarak vad som ska hända hans folk när han går bort.

–Herr president oroa er inte, svarar hans rådgivare, egyptierna är ett solitt folk som kan äta grus för att överleva.

Mubarak (efter lång stunds eftertanke) till sin rådgivare:

-Kan du ordna monopol på handeln med grus åt min son Alaa?

.

EFTER ” AVGÅ BEN ALI”

”AVGÅ MUBARAK”

-Hörru Hosni, om du tar med dig Bouteflika och Khadaffi fixar jag gruppbiljett.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD3,DN8,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ned med sjuan.

Posted on by
Reply

En diktators lilla egenhet.

.

Det fanns många likheter mellan Ben Alis regim i Tunisien och exempelvis den östtyska diktaturen under Walter Ulbricht. Personkulten fanns där, partiets pressmonopol, censuren, partiet som var staten och vice versa. För att få något uträttat var det bekvämt att äga en partibok som nästan fungerade som id-kort.

.

Ben Ali byggde en kult av siffran 7.

.

När Ben Ali tog makten 1987 genom att avsätta Habib Bourguiba rådde en omfattande personkult runt den då 84-årige diktatorn. Till att börja med undvek därför Ben Ali att bara byta ut Bourguibas porträtt mot sitt eget. I stället startade något som världen troligen aldrig skådat förr.
Ben Ali, som tydligen var vidskeplig, byggde en kult av siffran 7. Hans kupp ägde rum den 7 november efter att 7 läkare förklarat Bourguiba senil, vilket säkerligen var en korrekt diagnostik. Sedan dess figurerar siffran 7 i de mest otänkbara sammanhang.

.

Smaklöshet saknades inte i Ben Alis monument.
Det var på TV7 som Ben Ali höll sitt sista tal. Stationen har nu bytt namn. Avenue 7 november, boulevard 7 november, Café 7, Taverne 7, ja allt skulle döpas med en sjua i namnet, det var en garanti för en god relation med diktatorns parti RCD. Det var bara en gång det gick för långt. Slakteriet 7 november fick aldrig sitt namn godkänt. Vad som hände med slaktaren är inte känt. Han fick kanske omskola sig i grönsaker. Landets flygbolag hette Sevenair till för ett par dagar sedan.

.

Direktflyg Tunis – Saudiarabien med Sevenair.
Den totala fusionen mellan partiet och staten ägde rum under Ben Alis ledning. Två miljoner medlemmar kunde RCD stoltsera med, på en befolkning av tio miljoner. Ingen anslöt sig av ideologiska skäl. Intern diskussion var helt otänkbar. Apparaten var bara ett verktyg för Ben Alis och hustruns familjer för att organisera korruptionen så att det mesta av profiterna hamnade i rätt fickor. För den vanlige medlemmen var det i stället en garanti för att erhålla ett banklån, att barnen fick plats i en skola nära hemmet, att ett nybygge anslöts till elnätet, ja allt som eventuellt kunde underlätta vardagen erhölls lättare med partiboken i fickan.
Nu ligger RCD i ruiner. Det gigantiska huvudkontoret i Tunis är i det närmsta tomt. Centralkommittén är upplöst. Utanför Tunis var RCDs partistruktur lika med en med statsapparaten parallell administration. Nu har de höga funktionärerna gömt undan partiboken i gamla skokartonger och lämnat administrationen åt sitt öde. Ändå hänger skuggan av RCD över hela den politiska kamp som pågår. Går inte revolutionen vidare och begraver RCD kan liket börja röra på sig igen.

.

RCDs huvudkontor i Tunis.
Att RCD kunde behålla sitt medlemskap i sossarnas internationella brödraskap Socialistinternationalen säger egentligen mer om denna Internationals program och principer än om Ben Alis RCD. Men det är en fråga för Monas efterträdare att svara på.
En vidskeplig, korrupt tyrann har störtats. Bara det tunisiska folket kan ta åt sig äran. In i det sista hölls diktatorn under armarna av det ”internationella samfundet”. Det kommer Tunisiens folk inte att glömma i första taget. Inte de förtryckta folken i resten av den arabisktalande världen heller.

.

RCDs byggnad i Sfax brinner.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,GP2,DN3,SVD2,SVD3,GP2,

Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Intis,Röda Berget,

läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Tunisien på den tionde dagen.

Posted on by
Reply

Revolutionens vågor stiger –

regeringen bygger skyddsvallar.

.

Det har gått tio dagar sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.
Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987.  Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av de som i decennier hållit mördaren under armarna.

;

Regeringen samlad till sitt första möte. Vilken uppgift soldaterna har kan man fråga sig?

.

Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.
Presidenten, regeringschefen, RCDs ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.

.

På gatorna fortsätter folkmassor att kräva regeringens avgång.

.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTTs styrelse säger i ett uttalande 21janari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.
Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och till total lärarstrejk från i dag till finish. Om den följs sätter det stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen i dag måndag 23 januari. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

.

UGTTs hemsida finns att läsa på arabiska, franska och engelska.

.

I lördag och söndag spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.

.

Scener med soldater som fraterniserar med demonstranter har varit vanliga.

Nu börjar också den fruktade polisen att ”gilla läget”.

.

Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch.
Ett andra hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok.
I går söndag ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

.

Här har deltagare i ”befrielsekaravanen” tagit sig fram ända till premiärministerns kanslidörr.

.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget på ”stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.
Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder men den är inte oframkomlig.

.

Ett videoklipp som visar poliser som deltar i protesterna.

Intervju med ungdomar som gjort revolution.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,SVD4,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Ben Ali och de 40 rövarna.

Posted on by
1

Familjen med öknamnet « Familjen ».

.

Sällan eller aldrig har korruptionen i en diktatur varit så koncentrerad till envåldshärskarens egen familj som var fallet med Ben Ali och hans familj i Tunisien. I folkmun gick maffiafamiljen under namnet ”Familjen”.
Båda grenarna av paret Ben Alis familj använde statens långa arm för att snylta sig in i snart sagt varje bransch av den tunisiska ekonomin. Allt från banker, till hotellkedjor, varuhus, textilindustrin, transportföretag, telekommunikation, nämn en industri och Familjen hade sina procent att hämta där.

.

Familjens gudfader med hustru.

.

På hustrun Leilas sida hade familjen Trabelsis bröder, systrar, kusiner, alla ett finger i kakburken. Den grenen av familjen hade kontrollen över allt som rörde sig i regionen kring Tunis, inklusive illegal handel med droger och vapen enligt vissa källor. En av bröderna anklagas för att ha stulit en lyxyacht i Frankrike. Båten hittades senare i en båthamn i en tunisisk lyxbadort.

.

Leilas familj, Trabelsi, kontrollerade ett helt imperium. Det mesta låg i brodern Belhassens händer. Symbolerna vid sidan av porträtten visar de industribranscher och sevicenäringar som familjen Trabelsi kontrollerade.

.

Leilas bror Belhassen var största hajen i stimmet. Han hade stora intressen i flygbolag, banker, telekommunikation, hotell- och turistnäringen, samt biltillverkning. En stor del av hans rikedom byggde också på skumma markaffärer. Med staten i ryggen köpte han upp jordbruks- och annan mark inte avsedd för byggnation till en billig penning. Väl i hans ägo gav myndigheterna byggnadstillstånd och Belhassen kunde sälja till tio gånger pengarna han lagt ut.
På Ben Alis sida kontrollerade diktatorns familjemedlemmar det mesta av ekonomisk aktivitet på den centrala kustremsan.

.

På Ben Alis sida är antalet schakaler större, men ingen av dem kom upp i Belhassen Trabelsis nivå.

.

Tillsammans har kleptokratin kring diktatorn samlat på sig många miljarder dollar i tillgångar varav mycket finns i utländska bankvalv. Enligt fransk säkerhetstjänst tog ändå hustrun Leila det säkra före det osäkra och tog med sig 1,5 ton guld när hon flydde landet.
Hatet mot de båda familjerna kände inga gränser. Till och med respektabla affärsmän som inte fanns i Familjens krets fick lida under deras kleptomani. ”Frivilliga” bidrag till RCD och Familjen krävdes regelbundet in från stora företag ner till minsta ambulerande fruktförsäljare som Mohamed Bouazizi som tände eld på sig själv den 17 december och startade den präriebrand som drivit alla schakaler i Familjen på flykt.

.

Det var här i Sidi Bouzid som en gnista tände den tunisiska revolutionen.

.

Nu säger övergångsregeringen att Familjens alla tillgångar ska konfiskeras och bli samhällets egendom. Stora summor finns dock redan i utlandet. Hur pass villiga utländska myndigheter är att återföra rikedomarna till Tunisien återstår att se. Det finns motstridande motiv. Å ena sidan kan det vara bra att hålla sig väl med de som kommer att hålla i makten när situationen i Tunisien satt sig. Å andra sidan kan en konfiskering av Familjens egendomar i utlandet få andra högheter med fyllda bankfack i London och Zurich att tänka sig för två gånger innan de placerar sina stulna rikedomar utomlands.

.

Likt Al Capone, förebilden för Gudfadern, la Ben Ali ”erbjudanden
som offret inte kunde säga nej till”.

.

Varför inte utelämna alla i Familjen som flytt till utlandet. USA som lägger ner så mycket arbete på att få Assange utlämnad kunde sätta tumskruvar på kungen i Riyadh för att Ben Ali ska sändas till Tunis. Men som sagt det handlar inte om moral och principer, bara om intressekalkyler. På det är herrarna i Washington och Paris mästare.

.

När Ben Ali mördar håller Sarkozy tyst

.

De i Familjen som blev kvar på tunisisk jord kommer att ställas inför rätta för alla de brott de begått. Gott så. Vad gäller tillgångarna är enda lösningen självfallet att konfiskera de båda familjegrenarnas alla tillgångar, använda dem till att skapa arbete för arbetslös ungdom och framför allt inte dela ut allt som privat egendom än en gång.
-Ali Baba har flytt men de fyrtio rövarna finns kvar, lyder ett skämt som cirkulerar bland tunisier. Något att tänka på.

.

Media; GP1,DN1,SVD1,DN2,DN3,SVD2,SVD3,AB1,DN4,SVD4,AB2,SVD5,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tunisiens maktkamp.

Posted on by
3

-

Rädda vad som räddas kan.


Övergångsregeringen i Tunis backar och viker sig bakåt i limbo för att undvika att falla. Regeringschefen Ghannouchi och president Mebazza startade sin regeringsbildning med stort självförtroende och felbedömde totalt stämningen i landet efter Ben Alis flykt till kvinnoplågarna i Saudiarabien.
De insåg inte djupet av folkets hat mot de som hunsat dem i ett kvarts sekel. Därför såg första ministerlistan ut som den gjorde med åtta viktiga poster besatta av gamla trotjänare till Ben Alis från hans parti RCD.

.

Demonstranter begraver symboliskt partiet RCD.

.

Regeringschefen hade räknat mycket med att den fackliga organisationen UGTTs tre ministrar skulle ge legitimitet till övergångsregeringen. Men inför trycket från medlemmarna drog sig de fackliga ministrarna ur regeringen med motiveringen att det fanns för många ministrar från RCD.
-Surt sa räven, tyckte den fackliga ledningen som borde ha vetat bättre eftersom den omöjligen kan ha trott RCD uteslutna ur regeringen. Det var medlemmarnas mobilisering på gatorna som gav UGTTs ledning kalla fötter inte närvaron av RCD-ministrar.
Med de fackliga ministrarna borta, med ett par andra ministrar som också avgick, stod regeringen plötsligt inför ett möjligt fall.

.

Här kommer president Mebazaa under väpnad eskort till regeringens första möte.

.

-Nu gäller det att rädda vad som räddas kan, sa sig regeringschefen Ghannouci och drog igång en omedelbar solskensoffensiv. Alla ministrar från RCD lämnande partiet och en av dem som varit en av Ben Alis absolut närmaste man lämnade också sin ministerpost ”i landets intresse” som han sa. Efter ministrarnas avhopp upplöstes RCDs centralkommitté och en ledamot utsågs till att sköta löpande ärenden. Just nu ser det ut som att RCD kommer att försvinna. Partiet är alltför komprometterat för att kunna tjäna den rika elitens intressen.
I ett uttalande uppmanar den avgående centralkommittén partiets medlemmar att ”arbeta för att stärka solidariteten mellan medborgarna och skapa en ny demokrati som inte utesluter någon”. Men de vackra orden kommer inte att ge kejsaren nya kläder. Partiet är och förblir symbolen för allt som dödar solidariteten och demokratin. Partiet var staten och staten var partiet. Utan medlemskap i RCD var alla dörrar stängda. Därför måste partiet skiljas från staten och försvinna.
-En revolution i värdighet för friheten, sa president Mebazza i sin tur och lovade ”ett totalt brott med det förflutna”. Att han själv och Ghannouchi är en del av det förflutna generade inte ordvalet.
Mer än trettio medlemmar ur diktatorns och hustruns familjer har arresterats också för att visa upp ”ett totalt brott”. Man kan också se utländska regeringars försök att blockera Ben Alis bankkonton som ett led i en kampanj för att ge regeringen legitimitet.
I det spelet ska vi också inbegripa utnämningen av cyberaktivisten Slim Aamamou till minister. Vilka motiv den unge aktivisten har är oklart.

.

Här svär Slim Amamou eden som minister.

.

-Jag tror på dialog. Vad gäller Ben Alis gamla ministrar har vi inget riktigt val, man måste vara realist och…om man vill ha folk med kunskaper och som vet vad de gör måste vi vända oss till dessa personer, sa den unge mannen till pressen efter utnämningen. Om Amamou är vansinnigt naiv eller bara drivs av personliga ambitioner låter jag vara osagt. Men att det är den vacklande regeringen som får ett handtag från den populäre cyberaktivisten står utom tvivel. Bara fyra dagar efter att han lämnade arresten i inrikesministeriets källare är han minister.
Men vad är det regeringen egentligen sysslar med och vad krävs för att den ska lyckas med sitt reptrick för att skapa sig lite andrum och popularitet? Målet för Mebazaa och Ghannouchi är att den rika eliten ska behålla statsmaskineriet, polisen och militären under sin kontroll och bida tiden med hur stora eftergifter som helst i underordnade frågor av social och ekonomisk karaktär.
Det verkar som att den avgörande faktorn för regeringens vara eller inte vara är fackföreningen UGTTs handlande. Regeringschefen har envetet försökt få den fackliga ledningen att ändra sitt beslut och återta sina ministerposter. UGTT säger att de inte sätter sig vid samma bord som RCDs ministrar. Men hur kommer fackledningen att reagera inför upplösningen av RCDs centralkommitté och ministrarnas avhopp från RCD?

.

UGTT kan bli en avgörande faktor för den närmaste utvecklingen.
Regera med gamla politrucker eller inte?

.

Om UGTT åter går in i regeringen kan det bli avgörande för att den härskande eliten lyckas behålla kontrollen över statsmaskineriet.
För att komma dit är Mebazza och Ghannouchi beredda till många konkreta och för folket positiva eftergifter. Ben Alis rikedomar kan mycket väl komma att konfiskeras av regeringen. RCD kan också i praktiken bli tvingat att upplösa sig självt. Delar av Ben Alis polisstyrkor kan upplösas och många andra eftergifter är tänkbara för att trycket från gatan ska lätta.
En återgång till diktatur är utesluten på kort sikt och att omfattande demokratiska fri- och rättigheter kommer att råda även om regeringen lyckas konsolidera sitt grepp över makten är nog ganska säkert. Men vad krävs för att revolutionen ska ta steg utöver etablering av en borgerligt demokratisk regim där den ekonomiska makten kommer att ligga kvar i händerna på en liten klass av kapitalägare?
För det första är det folket i revolution som ska välja sina egna representanter och själva försvara revolutionens landvinningar. Det existerande parlamentet är inget redskap för en social omvälvning i folkets intressen. Den existerande regeringen ska inte ges mer uppgifter än en expeditionsministärs med uppgift att organisera nyval. Även  ett nyval till parlamentet inom några månader kommer inte att ändra maktförhållandena i samhället.

.

Ben Ali kramas om av sin gode vän Nicolas Sarkozy.

.

I stället borde lokala församlingar utse delegater till en Konstituerande församling med uppgift att skriva en ny Konstitution som ersätter den nuvarande som var skräddarsydd för Ben Ali. Den korrupta polisledningen måsta avsättas och poliskåren upplösas och ersättas av en folklig milis vars embryo redan finns i självförsvarsgrupperna.
Alla Ben Alis och familjen Trabelsis stulna tillgångar måsta konfiskeras och övergå i folkets ägo och förvaltas och nyttjas kollektivt.
Lyckas inte revolutionen ta konkreta steg som dessa för att bryta de härskandes makt då kommer valen till det existerande parlamentet att visserligen befästa den nya demokratin men makten över rikedomarna i samhället att bevaras av de redan rika som i sin tur kommer att dela upp diktatorns tillgångar mellan sig.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,SVD2,EXP1,SVD3,

Bloggare;Jinge,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Tunisiens revolution

Posted on by
1

Gammal censur – nya vapen.

.

Det går knappast att övervärdera den nya kommunikationsteknikens roll i den tunisiska revolution och Ben Alis fall. Internet var avgörande för att sprida information om vad som skedde i landet från timme till timme och för att sprida information om samling till demonstrationer.
Facebook, twitter, YouTube, bloggar, proxyservrar i utlandet och Anonymous var de den enda källorna till information som upproret hade till sin tjänst. Efter 23 års diktatur var teve, radio, press och vanliga tjänster via internet helt under regimens kontroll. Inte ett pip om protester ute i landet kunde höras i TV7 och andra kontrollerade media.
Via kontaktnät på facebook och andra cybermedia nåddes tiotusentals människor inom loppet av en timme. En ung student som deltog aktivt från revoltens start säger exempelvis till den franska tidningen Le Monde att samma kväll som Ben Ali gjorde sitt jag-ber-om-ursäktnummer och lovade att inte ställa upp till omval 2014 skickade han vidare 200 meddelanden till 300 kontakter som i sin tur skickade till sina kontakter. Inom loppet av ingen tid alls visste tiotusentals personer vad som var på gång och vad Ben Alis löften var värda.

.

Ben Ali är borta men hans parti håller ännu i regeringsrodret.
Omedelbart efter Ben Alis tevetal hackade Anonymous kanal TV7 och under två timmar kunde dess tittare läsa följande på rutan: ”Vi journalister fördömer polisens förtryck och kräver att Slim Amamou friges”. Slim var en av cyberaktivisterna som arresterades i ett tidigt skede av upproret.
Cybermedia var ovärderliga vapen i kampen mot diktaturens gamla censur och spelade en kanske helt avgörande roll under mobiliseringens gång. Utan information som sprids till potentiella demonstranter sker intet. Det är en lärdom som redan snappats upp i andra diktaturer och regimer med hård censur. Men erfarenheten i Tunisien kommer också att studeras av säkerhetstjänsterna i Washington och Paris för att hitta motvapen nästa gång en vän hamnar i nöd, exempelvis i Egypten som kanske stå i tur.

.

Ungdomens beslutsamhet och entusiasm var starkare än Ben Alls poliser.

.

Cybermedias roll och möjligheter är inte densamma när nu informationen släpps fri. För nu ska politiska organisationer byggas, programmatiska plattformar utarbetas och röstas om och representanter väljas. Det kan man inte göra i den horisontella cyberrymden där det råder ett sorts organisatoriskt kaos. För det krävs utrymme för organiserad debatt om olika linjer och omröstningar i demokratiska former och val av representanter för alla politiska strömningar som deltagit i störtandet av Ben Ali. Det ska inte bestämmas av vem som har största kontaktnätet eller bästa datorkunskaperna. Bästa negativa exemplet på att ej valda cyberaktivister bara agerar i sitt eget namn är just ”hjälten” Slim Amamou.

.

Slim Amamou hälsas välkommen av president Mebazaa. En naiv ung cyberaktivist som ger övergångsregeringen gratis kredit. Första kritiken från parlamentskollegorna var att han hade oförskämdheten att komma utan slips. Det kanske säger honom något om var han satt sin fot.

.

Radikal i sin kritik av Ben Ali men uppenbarligen naiv i sin syn på vilka klassintressen övergångsregeringen representerar accepterade i går onsdag Amamou en post som minister i Ghannouchis fallfärdiga regering. Amamou ger därmed kredit till en regering som folket på gatan inte vill veta av.

.

President Mebazaa och premiärminister Ghannouchi försöker desperat att hålla samman en regering som folket inte vill veta av och som den härskande eliten i RCD sätter sitt hopp till. Regeringen försöker göra så många eftergifter som möjligt för att behålla det viktigaste – makten.

Familjen Ben Alis alla residens har plundrats och bränts ned. Det är inte svårt att förstå det hat som folket känner mot diktatorn. Synd ändå på så många fina lokaler som hade kunnat konfiskeras och användas för sociala ändamål. Men en revolution går inte fram på tåspetsarna.

.

Stora folkmassor samlas dagligen för att kräva RCDs upplösning. Ett nytt parlament och en ny konstitution kan inte arbetas fram i ett parlament som kontrolleras av Ben Alis gamla vänner och lakejer.

.

Ska den tunisiska revolutionens doft spridas till andra länder? Stafetten kan sluta med att alla regimer får tredje gradens brännskador.

Den här videon visar demonstranter som tömmer

en av RCDs partilokaler i Tunis.

.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,DN2,DN3,SVD3,DN4,SVD4,GP1,

Bloggare: Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Röda Göinge,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,