"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Revolution
Sjukhus angrips av Assads trupper
10 Feb 12
Läkare utan gränser anklagar Assad för tortyr i sjukhusen
.
-I Syrien förföljs sårade och läkare, de riskerar att fängslas och torteras av säkerhetstjänsten, säger Doktor Marie-Pierre Allié som är ordförande för franska Läkare utan gränser. Médecins Sans Frontières, som det heter på franska, publicerade onsdag den 8 februari en dramatisk rapport över hur regimen i Damaskus använder sjukvården som ett vapen i förtrycket av upproret mot Assads despoti.
.
.
Alla offentliga sjukhus måste rapportera identiteten på de intagna och deras skadors natur till säkerhetstjänstens män närvarande på sjukhusen så att de kan skilja ut de som skadats av kulor och granatsplitter. Det verkar bekräfta en ny taktik från de arabiska diktaturernas sida för att krossa uppror och för att skrämma medicinsk personal till underkastelse. I upproret i Bahrain strömmade mängder av rapporter in om hur säkerhetsstyrkorna invaderade sjukhusen och fängslade eller dödade personal som vårdade sårade demonstranter.
Mönstret går nu igen i Syrien. Barbariet saknar inga gränser när isolerade diktaturer gör allt för att klamra sig fast vid makten. Förebilden kommer från Tjetjenien och Bosnien där angrepp mot sjukhus och sårade var legio. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov hade kanske några tips med sig till Damaskus under besöket hos Assad häromdagen. Moskva saknade ju inte uppfinningsrikedom i sitt krig mot tjetjenerna.
.
.
-De flesta sårade tar sig inte till de offentliga sjukhusen i rädsla för att arresteras och torteras. Ibland, när en skadad skrivs in på ett sjukhus, sker det under falskt namn och läkaren skriver en falsk diagnos för att undvika säkerhetstjänsten som letar efter sårade, skriver MSF i sin rapport.
Den syriska Röda Halvmånen, motsvarigheten till Röda Korset, lyder under regeringen och inrikesministeriet har tagit kontroll över landets blodbanker vilket gör att alla skadade undviker kontakt med den offentliga sjukvården.
I stället organiserar oppositionen ”mobila sjukhus” som bara är sjukhus till namnet. Sårade tas om hand i bondgårdar, garage, källare, hangarer, badrum och kontor som för några timmar omvandlas till vårdcentraler och operationsrum. Nästan all medicinsk utrustning saknas och läkare opererar utan bedövning och under hygieniska förhållanden som riskerar patienternas hälsa. De ”mobila” sjukhusen måste byta plats ofta för att undkomma regimens blodhundar som inte drar sig för att skjuta skarpt mot obeväpnade och sårade människor.
-Sjukhus ska vara skyddade platser där skadade vårdas utan diskriminering, där de inte utsätts för misshandel och tortyr och där vårdpersonalen inte riskerar livet för att de valt att respektera sitt yrkes hederskod, skriver MSF.
MSFs rapport om diktaturens övergrepp ger mig tyvärr anledning till att ta upp ett tråkigt och bedrövligt faktum –nämligen att delar av de som kallar sig vänster inte har ett uns av medkänsla för det syriska upproret mot diktaturen eller den minsta förståelse för vad som pågår i landet. De före detta maoisterna som numera finns grupperade i Kommunistiska Partiet (Proletären), SKP, FiB-Kulturfront och Clarté tar i stället öppet ställning för regimen i Damaskus och försvarar den skamlöst genom att bara upprepa regimens propaganda om ”utländska terrorister” som angriper civilbefolkningen som Assad gör sitt bästa för att försvara.
Idén att mina fienders fiender är mina vänner har här drivits till sin spets. Samma maoister som inte för så länge sedan talade om ”socialimperialisterna” i Moskva citerar nu gladeligen Rysk teves ”sanningsreportage” som om ryska media till skillnad från Fox News och CNN skulle vara mer ”objektiva”.
Bottennappet från dessa organisationers sida gjordes i Rinkeby den 28 januari. Då talade den före detta kongresskvinnan Cynthia McKinney som sanningssägare om Libyen. Hon har en lång ”meritlista” som organisatörerna antagligen lusläste innan de bjöd in henne.
-Bland annat påstår McKinney att hon visste om 11/9 innan attacken skedde och att ingen i CIA ville lyssna till henne. Hon är en aktiv medlem i den så kallade Sanningsrörelsen vars specialitet är konspirationsteorier kring 11/9.
-Under stormen Katrina som ödelade New Orleans påstod lögnerskan McKinney att den amerikanska armén sköt fem tusen fångar som dumpades på okänd plats. Att ingen hört sig för var deras anhöriga tagit vägen är inget som stör McKinneys logik.
-För bara några veckor sedan påstod hon att det fanns 12 000 amerikanska GIs på Malta som inom kort ska invadera Libyen. Det hela avfärdades som ett dåligt skämt av bloggare på ön som påpekade att Malta är så pass liten att öns egen armé på 2 600 soldater syns överallt. I Maltas hamn ligger en amerikansk jagare med 450 matroser.
Men för sanningssägare som McKinney har hårda fakta ingen plats i berättandet om den ena konspirationen efter den andra. Att delar av de som kallar sig för vänster i Sverige bjuder in en modern Münchhausen för att berätta ”sanningen” om Libyen och Syrien kan ses som slutpunkten för dessa organisationers anspråk på att vara en röst från vänster. Att det nazistiska och öppet judehatande Nationell.nu fanns på plats på mötet och dessutom kunde göra en intervju med ex-maoisternas hedersgäst McKinney störde tydligen inte Jan Myrdals fanclub. Själv bryr hon sig inte om vem hon pratar med.
.
Bloggare; Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Homs,
Vad sker i Libyen?
26 Jan 12
En regering, flera maktcentra
och ingen stat
.
Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.
.
.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.
I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida. Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.
.
.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.
-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi, är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.
.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.
.
Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.
.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.
.
Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.
.
Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.
Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.
-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.
Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.
***
PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:
Egyptens revolution – ett år senare
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,
Gott Nytt År
30 Dec 11
Mina önskningar inför 2012
.
Det är tradition att vår blogg inför ett nytt år spekulerar i vad som väntar oss. Att skriva prognoser är att sätta ut hakan. De gångna åren har våra gissningar väl varit si och så, inget att skryta över och inget att skämmas över.
Inför 2011 missade vi dock det som skulle överskugga allt annat under året –den arabiska våren. Trots att upproret startade i Tunisien just dagarna innan Jul 2010 var det ingen som såg vad som skulle komma i land efter land. Än en gång visade det levande livet att det är mycket lättare att ”förutspå” det som redan skett än att säga något vettigt om framtiden.
Så i år blir det ingen prognos om vad som kan tänkas ske 2012. I stället ska jag avslöja vad som finns på min önskelista inför det nya året. Går de i uppfyllelse är det bara att korka upp bästa champagnen till Nyår 2013. Men små framgångar och delsegrar är inte heller att förakta, speciellt inte i en period där borgerligheten tror att den kan tillåta sig allt.
Min första och högsta önskan är att 2012 går till historien som det år då den arbetande befolkningen stod upp och slog tillbaka den tre decennier långa trenden av ökade vinster på lönernas bekostnad. Den mest grundläggande av alla förändringar som nyliberalismen inneburit är den sjunkande löneandelen av bruttonationalprodukten till förmån för vinsternas andel. Det handlar om förskjutningar på några procent, upp till 10 procent i vissa länder, vilket svarar mot enorma överföringar av rikedom från de lönearbetande till de som lever på inkomst av kapital. Finansens toppar har tagit makten med benägen hjälp av underdåniga politiker. Mitt hopp är att allt fler, ja miljoner och åter miljoner, ska börja inse att dagens maktstruktur endast kan leda till allt större klyftor och orättvisor i samhället och att det finns bara ett sätt att sätta stopp på denna katastrofala utveckling –ta ifrån dem makten.
.
.
Min andra önskan inför 2012 är att den arabiska revolutionen som tog världen med överraskning för exakt tolv månader sedan ska segra. Det är långt ifrån säkert att det blir så. Mäktiga krafter i Egypten, Tunisien, Libyen med flera länder verkar, tillsammans med Obama, Sarkozy och andra försvarare av det bestående, för att de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och rättvisa inte ska rubba de härskandes grepp om makten. Farorna är många, alltifrån generaler med en kontraevolution på agendan till reaktionära fundamentalisters strävan att sätta religionen i maktens säte och kvinnorna i baksätet.
Hoppet står till alla de som de senaste tolv månaderna stått i spetsen för en verklig befrielse av de förtryckta. De har med sitt mod och sin beslutsamhet visat att allt ännu är möjligt. En seger för upproret i Syrien skulle betyda enormt mycket för att ge ny energi och stimulans till hela regionens revolt mot förtryck och despoti.
.
.
Min tredje önskan och förhoppning inför 2012 kan uppfyllas i Mittens Rike. På ett par decennier har ett par hundra miljoner kinesiska män och kvinnor dragits in i den kapitalistiska marknadsekonomin vilket gjort Kina till världens verkstad för konsumtionsvaror. Under det gångna året har många förtryckta i Kina, både arbetare och fattiga jordbrukare, rest sig mot det kinesiska kommunistpartiets envälde och den djungelkapitalism som frodas i partiets beskydd. Mitt hopp är att partiets maktmonopol bryts, att den förstelnade byråkratin störtas i gruset och att den kinesiska arbetarklassen befriar sig från sina bojor. Det blir också slutet för alla multinationella företags utnyttjande av billig arbetskraft utan rätt till organisering i självständiga fackföreningar och politiska partier. Ett sådant Kina ser jag gärna växa ut till en gigant. En stor seger för de arbetande i Kina är en seger för hela världens arbetarklass.
.
.
Med det är min önskelista slut. Jag har många andra hopp inför framtiden. Men infrias de tre önskningarna ovan då blir 2012 det år då hela Världen förvandlades. Det är väl något att se fram emot?
.
Gott Nytt År till Er alla.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,DN3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,KP,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kapitalism, Nytt År, 2012, Kina, Arbetarklass
Inför 2012
23 Dec 11
Trevlig helg och ett Gott Nytt År
.
Det har varit ett fantastiskt år. Gamle Lenin sa att ibland känns ett år som decennier, det händer inget, och så plötsligt sker decennier på ett år, allt kastas omkull. Inget exakt citat, men ändå. År 2011 var som ett decennium. I årtionde efter årtionde har reaktionära militärer och despoter regerat i den arabisktalande världen. Så länge att det gav upphov till myten att ”araberna är inte mogna för demokrati”.
På tio månader slogs myten i spillror och de västliga ideologer som skapat myten framstod i blek dager. Fyra diktaturer har störtats av folkliga uppror och fler är på gång. Världshistoria skrevs 2011. Det kommande året lovar att bli minst lika upphetsande. Ska Bachar Assad falla? Vad kan ske i Algeriet och Marocko? Och inte minst – ska rika oljekungar kunna fortsätta att härska med stöd av USA?
För oss på bloggen har det varit ett nöje att skriva om den arabiska våren. I debatten om revolutionen i Libyen har det rått skarpa meningsskiljaktigheter i den radikala vänstern. Förhoppningsvis blir det möjligt att klara ut dem under det kommande året.
Men det är inte bara den arabiska våren som skakat om 2011. Den internationella finanskrisen har gått över i en ekonomisk kris. Våra regeringar har öst pengar över de privata bankerna och tagit över deras skulder. En privat skuld skapad av giriga bankirer har gjorts till en statsskuld och nu skickas räkningen till de arbetande. Vi har efter bästa förmåga följt krisen och informerat om det motstånd som de härskandes ”krispaket” mötts av.
Det är med glädje vi sett att ni läsare blir allt fler och att många av er dagligen besöker vår blogg. Det är den enda stimulans vi behöver för att med energi gå in i det nya året som lovar bli lika spännande som det gångna.
Så med det löftet vill vi tillsammans med Kalles Blues Band önska er en riktigt trevlig helg med vila, god mat och kanske en god bok. Väl mött 2012. Nu tar vi ledigt ett tag om inte något riktigt omskakande sker. För då ryker alla föresatser om bloggvila över helgerna. Politiken väntar inte på att helgerna ska ta slut.
Benny & Göte
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Revolution, Marx, Lenin, Arabiska våren, Libyen, Assad,
Egyptens verkliga kontrarevolution
20 Dec 11
Egyptens revolutionärer i motvind
-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.
Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.
-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.
.
Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.
.
Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.
Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.
Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.
.
Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.
.
Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.
Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.
Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.
.
I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.
.
Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.
Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.
.
Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution
Egypten i fria val
6 Dec 11
De välkända vinner
.
Stora svarta rubriker om islamistisk jordskredsseger i de egyptiska valen har 
fyllt världspressen.
-Är detta resultatet av den arabiska våren då föredrar vi senvintern under Mubarak, sägs inte rakt ut av media i väst, men det finns där outtalat.
Som socialist kunde man naturligtvis önska sig ett annat resultat. Men egentligen är det inget överraskande som skett i valurnorna. Revolutionens ansikte på Tahrir var ungdomlig och stridbar. Men val till ett parlament speglar nästan aldrig vad som sker i den öppna dagliga kampen för frihet.
Utgången av första valomgången gav Muslimska Brödraskapet 3,5 miljoner röster eller 40 procent. De islamska extremisterna i Al-Nour tog 2,3 miljoner röster motsvarande 25 procent. Det var den stora överraskningen i valet eftersom partiet är nybildat. Till sist fick det liberala Egyptens Block 1,3 miljoner röster, 15 procent. Den fördelningen av rösterna kommer troligen att bekräftas i de fortsatta valen i januari då resten av landet går till val.
Liksom i Tunisien var det de kända partierna som vann största framgångarna. Muslimska Brödraskapet är känt av alla egypter. Det har verkat i decennier och har framför allt setts som offer för Sadats och Mubaraks förföljelser. Många av dess medlemmar har förtvinat i säkerhetspolisens tortyrkamrar. I flertalets ögon har brödraskapet stått för ett modigt motstånd mot diktaturen och betalat ett högt pris i döda och fängslade. Det ger röster i urnorna.
Det var flera miljoner som deltog i störtandet av diktaturen varav de flesta är unga, många har inte ens rösträtt ännu. På Tahrirtorget besegrades Mubarak. Men i valet fanns det inget känt ”Tahrirparti” att rösta på. Därför är det inget ologiskt i att parlamentsvalet inte speglar de krafter som ledde revolutionen. De islamska partierna har fått röster från de som störtade Mubarak men också röster från de som nu vill ha ”lag och ordning”, de som inte begriper sig på det ”kaos” som ungdomen orsakar och röster från de extremister som lyssnar till Al-Nours budskap att ”demokrati är synd”.
.
Al Nours sociala konservatism och extrem islamism vinner röster
.
De aktiva på Tahrirtorget och de som modigt stått upp mot säkerhetsstyrkorna utanför inrikesministeriet brottades också med en svår valtaktisk fråga: delta eller uppmana till bojkott. Flera revolutionära organisationer på vänsterkanten beslöt att mana till bojkott av valen med huvudargumentet att det inte gick att hålla val medan militären och kravallpolisen dödade och misshandlade revolutionens försvarare utanför inrikesministeriet.
I pressen har både Andreas Malm och Per Björklund uttryckt åsikten att det var ett taktiskt misstag att mana till bojkott. Jag har samma uppfattning. Revolutionärernas argument för att bojkotta valet var mer uttryck för en moralisk indignation över polisens framfart än politisk taktisk analys av handlingsalternativen. Men det måste ses som en mild reservation över deras taktik. Det är inte första gången i de socialistiska rörelsernas historia som partier agerat tvivelaktigt i parlamentariska val, speciellt när det handlar om nya unga partier med total renons på erfarenhet av val till parlamentariska församlingar. I de nyligen avslutade valen i Tunisien begicks samma misstag av nybildade socialistiska grupper.
.
I valurnorna speglas inte den revolutionära ungdomens entusiasm och kampvilja
.
Samtidigt är segern för det Muslimska Brödraskapet ingen enkel historia. Med 40 procent av rösterna kan de inte ensamma bilda regering, om nu militären tillåter det. Men med vem ska de bilda en koalition? Med extremisterna i El-Nour eller det liberala Blocket? Nu verkar det som att Al-Nour löst problemet för brödraskapet genom att förklara att Al-Nour under inga omständigheter tänker inordna sig som n°2 i en regering med brödraskapet. Kvar för ”bröderna” blir då alternativet koalition med liberalerna. Ett val som de antagligen skyr som pesten eftersom det lämnar en hel flygel öppen för extremisterna i Al-Nour.
.
Media;DN1,AB1,Intis,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Revolution, SCAF,
Tunisiens nya ledare.
28 Nov 11
-Vi håller ett öga på er
.
Tunisien var första aktör i den arabiska våren. Sedan dess har fyra despoter störtats. De första demokratiska valen hölls följdenligt i Tunisien för några veckor sedan och följs nu av Egypten som också gått till val.
I Tunisien valdes 217 delegater till den Konstituerande Församlingen vars enda uppgift är att skriva en ny konstitution och leda landet under tiden fram till presidentval och parlamentsval med en ny konstitution som bas.
.
De står inte i rätt ordning, annars är det rätt.
.
För de som inte avfärdar valet i Tunisien med en handviftning om ”islamism” och ”sharialagar” är det intressant att se lite närmare på vilka som valts till den nya lagstiftande församlingen. I media har framför allt det islamska partiet Ennahdhas seger använts för att stryka under ”faran för fundamentalism”, även om den journalistiska etiken kräver att Ennahdahs ”moderation” påpekas.
.
Efter tre decenniers förföljelse och förtryck fick Ennahadha överlägst flest röster i valen.
.
Tre personer tar plats i toppen av landets styre den närmaste tiden. Till regeringschef och premiärminister utsåg de 217 lagstiftarna Hamadi Jebali från Ennahdah. Partiets ”starke man” Rached Ghannouchi stod åt sidan, eventuellt för att inte bränna sitt krut för tidigt utifall regeringen hamnar i blåsväder.
Vänsterpartiet Ettakatols chef Mustapha Ben Jaafar valdes till den nya församlingens talman och medborgarrättskämpen från Republikanska Kongresspartiet Mancef Marzouki utsågs till Tunisiens nye president.
-Tunisien vill visa omvärlden en modell där Islam inte är en synonym för terrorism, fanatism, extremism eller fientlighet mot demokratin, sa Rached Ghannouchi efter valet av den nya statsledningen som ska garantera att en ny konstitution skrivs följt av fria val.
Medan de 217 delegaterna samlades i det gamla palatset Bardo i Tunis utkant samlades hundratals demonstranter utanför under paroller som ”vi håller ett öga på er” och ”nej till utländsk inblandning i våra affärer”. Speciellt i landets fattiga inre regioner väntar sig människorna förbättringar i vardagslivet med fler arbeten och bättre infrastruktur. Det är behov som de nya ledarna måste börja tillfredsställa om de ska behålla det folkliga stödet de har i dag.
.
Mancef Marzouki lät sig aldrig kuvas av Ben Alis diktatur.
.
Den nye presidenten Moncef Marzouki är en intressant person. Han har aldrig haft ett samröre med Ben Alis diktatur, eller mera precist har ”samröret” bara bestått i insyn i despotens fängelsehålor. Jag har haft nöjet att läsa en bok som Marzouki publicerade nyligen med titeln; ”Diktaturer på fall – de arabiska folkens revansch”. Marzouki är i första hand humanist och kan politiskt placeras som ”socialreformist”.
Själv tycker jag att de starkaste kapitlen i boken är de där han beskriver hur vardagslivet för människorna gestaltar sig i en diktatur. Han gör det bland annat genom att vända sig mot två förutfattade meningar i våra västliga samhällen. Den ena är idén att de ”arabiska massorna” historiskt anpassat sig till diktaturen vilket han avfärdar med att det finns inga folk som ”anpassar” sig till en diktatur och att det finns ingen ”homo arabicus dictator”. Den andra vanföreställningen som vissa på vänsterkanten hos oss ägnar sig åt är att det bara handlar om kvantitativa skillnader mellan demokrati och diktatur.
-Hur många gånger, säger han, hör man inte folk säga att vi här i väst har väl ingen demokrati att skryta över heller.
I stället för att skriva högtravande teser om diktaturerna i arabvärlden ger han ett litet exempel på hur det fungerar i vardagen. När han kom tillbaka från Frankrike 1978 som utbildad läkare kunde han inte förstå varför han ständigt arresterades av trafikpolis och fick böta för fortkörning trots att han var säker på att ha följt alla trafikregler. Det var en kollega på jobbet som avslöjade hemligheten för den unge läkaren.
-När du ser en polis måste du bromsa in farten även om du inte kör för fort. Du måste visa underdånighet inför polisen.
Moncef Marzouki skriver att det inte räcker med att vara rädd för polisen.
Man måste också visa att man är rädd. Bromsar man inte in tolkas det som ett tecken på respektlöshet inför makten. I varje vardaglig situation gäller det att visa underkastelse och respekt inför en makt som agerar totalt godtyckligt. Alla vet att ett besök på en polisstation oavsett orsaken slutar med åtminstone ett blåmärke.
Marzouki skriver att skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer är kvalitativa och att det kan vara svårt att förstå för oss i väst. För polis och säkerhetstjänst finns inga regler.
-Godtyckligt förfarande som är undantag i demokratierna är normen i diktaturerna och vice versa, det som är regel i diktaturerna är undantag i demokratierna.
Efter sin återkomst till Tunisien och några år i läkaryrket valdes Marzouki till ordförande för Tunisiens kommitté för Mänskliga Rättigheter och när han vågade ställa upp som oberoende kandidat mot Ben Ali 1994 fängslades han och satt i isoleringscell i fyra månader. Senare gick han i exil i Frankrike efter att ha släppts ur fångenskapen. Han säger själv att tack vare den internationella solidariteten slapp han undan tortyr och tilläts lämna landet.
Nu står Moncef Marzouki kanske inför sitt livs största utmaning –delta i bygget av ett Tunisien där makten inte ostraffat kan agera godtyckligt mot sina medborgare och ett Tunisien där medborgarna kan protestera mot maktfullkomlighet utan att hamna i fängelse.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,SVT1,DN3,SVD2,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Tunis, Val, Tortyr, Diktatur
Jemens diktator avgår.
23 Nov 11
Ali Abdullah Saleh
hinner för Bachar Assad
.
Kapplöpningen mellan arabländernas tyranner om vem som faller som nummer fyra har varit hård. Men nu verkar loppet kört och näste man att packa sina pinaler och ge sig av till någon saudisk badort blir Jemens president Saleh. Oddsen på att Bachar Assad skulle vinna fjärde plats var mycket låga men nu är han huvudkandidat till plats nummer fem i tyrannernas galopp.
.
Plats nummer fyra bland fallna tyranner går till Jemens president Saleh.
.
Nu tvingas äntligen president Saleh att avgå efter många brutna löften om att lämna sin post och efter hundratals dödade demonstranter. Striderna i Jemen mellan lojala truppenheter och avhoppade soldater hade kört fast i ett läge där ingen hade överhanden. Risken för att situationen skulle övergå i rent inbördeskrig var stor. Det var antagligen anledningen till att Saleh efter stora påtryckningar till sist accepterat golfstaternas krisplan, nämligen att lämna över makten till vice-presidenten Abdrabuh Mansur Hadi i utbyte mot fri lejd till en fristat som ännu inte utpekats.
Det lär finnas plats i Ben Alis saudiska palats. Utöver GCCs, Gulf Co-ordination Council, påtryckningar spelade nog Khaddafis öde en roll i Salehs beslut att avgå, innan det var för sent att rädda livhanken. Målet för det allt mäktigare GCC är att blanda sig i den arabiska revolutionen med alla medel för att styra den i en riktning som inte hotar golfstaternas kontroll över regionens fossila bränslen. Qatars väl bryska uppträdande i Libyen efter Khaddafis fall syftade också till en större kontroll över utvecklingen. Den nya libyska regeringens sammansättning är ett bakslag för Qatar, vars man Abdelhakim Belhadj inte utsågs till försvarsminister, något de flesta väntat sig.
.
GCCs plan för att hålla revolutionen inom acceptabla ramar för de härskande
.
De lagliga oppositionspartierna i Jemen har redan sagt ja till GCCs ”fredsplan” och det väntas också de militära ledarna som hoppat av göra. De har nog samma mål som GCCs, att hindra en splittring av armén och ett omfattande inbördeskrig.
Kvar finns dock de tusentals ungdomar som ockuperar ”Change Square” i Sanaa och de har redan sagt att Salehs avgång bara syftar till att rädda elitens grepp om makten men att de nya ledarna under vice-presidenten inte står för en demokratisk förändring i landet. Hur det kommer att gå med ungdomarnas självständiga kamp är en öppen fråga. Om alla lagliga partier och armén sluter upp bakom den nye presidenten riskerar de att isoleras i sin kamp. På samma sätt som det finns en risk för att ungdomarna på Tahrirtorget i Kairo isoleras när valet börjar nu måndag.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,SVT2,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT2,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jemen, Saleh, Assad, Saudi, Khaddafi, Tripoli, Sanaa,
Tahrir II
22 Nov 11
Revolutionens andra våg
.
Nio månader har gått sedan diktatorn Mubarak drevs bort från makten av miljontals människor i en revolutionär våg som den arabisktalande världen aldrig skådat förr.
Mubaraks maktbas var säkerhetspolisen vilket tillät den högsta militärledningen att spela ett dubbelspel. Å ena sidan spelade den med i revolutionen för att stoppa tendenserna till avhopp till revolutionärerna från vanliga soldater. Å andra sidan gav det generalerna möjlighet att placera sig själva vid statsrodret genom att utropa ett Högsta Militärråd med uppgift att ”införa demokrati”.
På nytt slås ungdomar blodiga av landets polis och militär.
.
I fyra dagar har vi nu sett scener som påminner om revolten i januari. –Mubarak är borta men regimen finns kvar, ropar nu unga aktivister. De brustna illusionerna om militärens roll och intentioner har nått den kritiska massa där modet att stå upp mot polisens och militärens våld på nytt omfattar hundratusentals människor över hela landet. För det är inte bara på det symboliska Tahrirtorget som militärens makt ifrågasätts öppet. Mobiliseringen sker samtidigt i flera andra städer.
Under sommaren och hösten har militären allt mer öppet visat upp sitt rätta ansikte. Brutalt våld används dagligen mot strejkande arbetare. Inte mindre än 15 000 personer har ställts inför rätta anklagade för alla möjliga ”brott” mot överheten. Många fall av tortyr har rapporterats. Kort sagt, allt fler har börjat inse att militären manövrerar för att behålla makten även efter val till parlamentet. Beviset att det är fallet kom för de flesta i förra veckan då militären lät förstå att den skulle stå ”garant” för den nya konstitutionen, det vill säga att den skulle ha sista ordet över dess innehåll och uttolkning.
.
Mot polisens överlägsna eldkraft använder ungdomen stenar och ett enormt mod.
.
Gnistan som tände revolutionens andra våg kom inför helgen då polis med brutalt våld attackerade cirka 200 ungdomar som slagit upp ett tältläger. I fredags samlades närmare 100 000 på Tahrirtorget för att protestera mot militärens intentioner för den nya konstitutionen. Muslimska brödraskapet som uppenbarligen spelat under täcket med militären inför valet den 28 november kände sig tvingat att mobilisera sina anhängare eftersom militärens posering som ”garant” var för grov för att sväljas hel.
I lördags kväll intogs torget på nytt av demonstrerande ungdomar i protest mot våldet mot de tältande. Allt fler människor strömmade till för att kräva att militären överlämnar makten till en civil regering. Regeringen hamnade hängande i luften och avgick i går. Den saknade allt inflytande över situationen eftersom den var militärens fikonlöv.
.
Skadade förs till provisoriska ”fältsjukhus” där frivilliga läkare och vårdare ger första hjälpen
.
-Folket vill att SCAF avgår, skallar nu det gemensamma slagordet riktat mot militärrådet. Det grova våldet mot demonstranterna verkar bara mobilisera fler och fler som ansluter sig till protesterna. Amnesty International säger nu i en rapport att militärrådet står för ett förtryck som de kallar ”värre än Mubaraks”. Och på nytt står de ”demokratiska ledarna” i väst med bar bak. Obama, Cameron och andra bara talar om ”försoning”, ”moderation” och ”ett slut på våldet” utan att ta ställning mot militärens uppenbara försök att lägga beslag på revolutionen för den härskande elitens räkning. I dag vet alla på Tahrirtorget vilken roll västmakterna har i militärens våld. USA betalar 2 miljarder dollar per år till landets försvarsmakt. Men demonstranterna drabbas också mer konkret av Obamas ”stöd till demokratin”. Alla på torget vet varifrån tårgasen kommer ifrån som de beskjuts med. Patronerna har visats upp för media. På dem står det klart och tydligt ”Made in USA”.
.
Tårgasen tillverkas i USA av Combined Tactical Systems i Pennsylvania.
I dag tisdag kallar radikala krafter inom oppositionen – Muslimska brödraskapet har krupit tillbaka under sitt och militärens varma täcke och deltar inte – till en miljonmarsch över hela landet. Scener från från olika städer visar att de unga är tillbaka i spetsen för revolutionen. I januari samlades miljoner till kamp för rättvisa, frihet och värdighet. Inget av detta har verkligen uppnåtts. Därför tar nu revolutionen ett nytt steg framåt. Om det ska leda till militärrådets fall återstår att se. Allt beror på hur stora folkmassor som reser sig mot förtrycket.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,AB1,DN4,DN5,DN6,
Bloggare; Röda Malmö,PerBjörklund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tahrir, Kairo, Mubarak, USA, Obama, Cameron
Vinter i Damaskus
16 Nov 11
Bachar Assad sågas av Arabförbundet
.
Det är inget mindre än en kraftig örfil som regimen i Damaskus fick ta emot
av det vanligtvis splittrade och timida Arabförbundet. Syrien utesluts provisoriskt ur gemenskapen. Beslutet ska bekräftas i dag onsdag i Marockos huvudstad Rabat. Uteslutningen motiveras med att Assad inte respekterade en enda bokstav i avtalet från den 2 november, då han bland annat lovade att släppa alla politiska fångar och dra tillbaka armén från alla städer.
Frågan är varför Arabförbundet agerar som det gör? Den illustra samlingen av despotiska kungar, reaktionära regimer, egyptiskt militärråd och en tunisisk övergångsregering har aldrig utmärkt sig för enighet och handlingskraft. Så varför plötsligt denna enade front mot Assad?
Svaret är mycket enkelt. De är rädda om sitt eget skinn. Fortsatt uppror och kanske ett inbördeskrig i Syrien hotar att mobilisera människorna i andra länder i Arabförbundet. I Syrien riktar sig regimens repression uteslutande mot den sunnitiska majoriteten av befolkningen. Varje syrisk sunnimuslim som dödas av Assads säkerhetsstyrkor och beväpnade huliganer möts av tilltagande ilska i de sunnimuslimska arabstaterna. De arabiska diktaturernas och kungadömenas vanliga tystnad inför förtryck av och mord på palestinier fungerar inte när sunnimuslimer dödas i Syrien.
Avhoppen från armén blir allt vanligare
.
De mossiga regimerna kan inte hålla tyst. Priset på hemmaplan kan bli för stort. Slutsatsen som de drar är att det är bättre att tvinga Assad att acceptera förbundets diktat och gå med på förhandlingar om regimens framtid. Förbundet har inte ännu sagt att han bör avgå, även om kungen i Jordanien personligen låtit förstå att det är enda lösningen.
Snaran om Assads nacke dras nu åt allt hårdare. Stödet utifrån smälter bort
som snö i solsken. Arabförbundet har redan mött representanter för oppositionen i SNC. Inte ens Irans ledare verkar intresserade av att löpa linan ut med Assad. Försynta kontakter har enligt media tagits mellan Teheran och den syriska oppositionen SNC. Kina har för första gången sagt att Damaskus måste söka enhet med Arabförbundet. Peking som vanligtvis kollar vattentemperaturen med att doppa bara en tåspets visar otroligt nog redan sitt missnöje. De kanske lärde sig något av det fulla stödet till Khaddafi in i det sista. Just nu är det bara Putin i Moskva som helt står bakom Assad. Stora pågående vapenkontrakt är kanske inte en dålig gissning till orsaken.
I den syriska armén ökar spänningen för var dag som folk dödas i Homs, Hama och andra städer i uppror. Den stora massan av soldater och underofficerare i de militära enheterna ställs inför valet att skjuta på sina bröder och systrar. Upp i de högre officerskretsarna ställer sig varje galonsklädd figur frågan om hur långt ska man följa Assad i den blodiga framfarten utan att riskera allt för mycket i framtiden om diktatorn faller. Det verkar allt mer som att Assad bara kan lita till ett tiotal höga officerare med ursprung i den alawitiska minoriteten som också är Assads trossamfund. Det innebär att han i första hand bara kan lita till två vältränade och väl beväpnade regementen av säkerhetstrupper, arméns och flygvapnets, som leds av Assads bror.
.
Bachar Assad med brodern Maher tillika högste arméchef.
De ”trogna” i privatmilisen Shabiah kan snart tappa lusten att strida för Assad. Enligt media uppgår de till cirka 15 000 frivilliga och betalas med 3 000 syriska shilling om dagen med ”ob-tillägg” för helgerna. En vanlig lön i Syrien ligger kring 15 000 shilling i månaden. Att smugglare och maffia slutit upp i Shabiah förvånar därför inte.
De allt hårdare internationella restriktionerna som torrlagt inkomsterna från oljeexporten och det totala stoppet på flödet av turister skapar snabbt växande problem i statskassan. Det rapporteras nu att Assad har problem att hitta kontanter till att betala sina mest trogna anhängare inklusive krigshundarna i Shabiah.
Till och med Assads egen farbror Rifaat al-Assad har vänt honom ryggen och bildat Nationella Demokratiska Rådet. Det hela är ett skämt i befolkningens ögon eftersom samma Rifaat var chef för massakern i Hama 1982 då minst 12 000 personer mördades av regimen. Men farbrodern säger något om stödet till Assad som förtjänar uppmärksamhet:
.
Farbror Rifaat var direkt ansvarig för massakern i Hama 1982
.
-De som är med honom låter honom inte avgå och de som är emot låter honom inte reformera systemet, säger Rifaat och sammanfattar situationen bättre än vad han antagligen tänkte sig och säger att han själv kan tänka sig ersätta Bachar. Att han är lika avskydd som sin brorsson verkar han inte begripa. Ändå är hans avhopp ett stort bakslag för Assad eftersom det visar att inte ens inom familjen är blodet tjockt.
Den hårda repressionen biter inte som det är tänkt. Trots bristen på journalister på plats rapporteras det om allt fler avhopp från armén. Sunnitiska soldater och officerare som skickas ut att kväsa sina gelikar vägrar i allt större omfattning att lyda order. De senaste dagarna har det kommit fram att trogna truppenheter utsatts för regelrätta militära attacker från desertörerna i den ”fria armén”. I dag rapporteras det att en militäranläggning angripits av oppositionella trupper.
I takt med att spänningen i landet stiger ökar också risken för sekteristiskt våld och pogromer riktade mot minoriteter som den sunnitiska majoriteten ser som lojalister. Ansvaret för de sekteristiska övertramp som kan komma ligger dock helt på Bachar Assads axlar. Det totala föraktet som han visar för majoritetens protester och med tusentals dödade växer hatet mot allt som Assad representerar och mot alla som öppet stöder diktaturen.
Den hårda repressionen i Damaskus har lockat fram nya metoder bland oppositionen för att visa att den inte är krossad i huvudstaden. Varje försök till öppna protester i Damaskus centrum slås ned omedelbart av stora styrkor som mobiliseras dygnet runt. I förstäderna har därför oppositionen börjat använda samma metoder som användes i Tripoli innan Khaddafis fall.
.
Regimen vill att omvärlden ska se ett lugnt och städat Damaskus.
Röda balonger med slagord om frihet regimens fall släpps ut när vinden blåser rätt. MP3-spelare göms i skräpkorgar på stadens gator. Med en kvarts inspelad ”tystnad” hinner demonstranten avlägsna sig innan revolutionär musik lockar nyfikna och säkerhetsvakter. Röda bordtennisbollar med slagord släpps ut på gator och torg som virvlar runt med vinden till säkerhetsvakternas förtvivlan. Syftet med de ”nya metoderna” är naturligtvis att visa att oppositionen lever vidare i huvudstaden och att upproren i Hams, Hama och andra städer har många sympatisörer i Damaskus.
Regimen gör sitt bästa för att visa att den har stöd från befolkningen och att propagandan om ”utländska terrorister” är berättigad. Att regimen har anhängare är inget märkligt. Det har alla regimer oavsett hur vidriga de är. Ändå visar ett exempel att Assad inte är så säker på sina anhängares lojalitet att han törs visa upp sig utan noggrann planering. Under den muslimska offerfesten Aid al-Adha 6 november besökte Assad staden Raqqa. Stadens moské Al-Nour passade bra eftersom den är så liten att bara ett hundratal regimhöjdare fick plats. Innan Assads ankomst till Raqqa betalade regimen ut 55 miljoner syriska shilling till fyra lokala shejker i utbyte mot en närvaro av en garanterat lojal folksamling då Assad höll tal från balkongen på guvernörens palats i Raqqa.
.
Framför guvernörens palats i Raqqa samlades ”trogna”
ditkallade av betalda shejker i staden.
.
Allt verkar nu tala för att Bachar Assad blir den fjärde i raden av arabiska despoter som störtas av den egna befolkningen. Hans tilltagande isolering både i Syrien och internationellt visar vad klockan är slagen. Kanske han till sist tar Ben Ali som förebild och hoppar av till en bekväm reträtt i Saudiarabien. Men då ska det ske snabbt, innan den saudiske kungen anser att för många sunniter dödats. Tyvärr verkar det troligare att Assad och hans bror arméchefen likt Khaddafi kommer att driva landet in i ett blodigt inbördeskrig som öppnar portarna för en nästan oförutsebar utveckling i hela regionen.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVT2,
DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Damaskus, Bachar Assad, Revolution,
Senaste kommentarer