Något är ruttet i republiken Sarkozy.

.

Den franska borgerligheten kom till makten i en blodig revolution mot feodalherrars och den katolska kyrkans välde. Av alla nationalstater som föddes under och efter Upplysningen var Frankrike den mest radikalt antikyrkliga. Kyrkan och staten, himlen och makten, skildes åt och det är sedan dess fundament i den franska sekulära republiken, en grundbult omhuldad av höger som vänster.

.

Men Frankrike 2010 är inte Voltaires Frankrike. Kolonialism och globalisering ligger mellan de två och i dag finns det fem miljoner muslimer i landet. Det är kan vi säga den ”världsliga”, ”materiella” grunden till den absurda debatten om den ”nationella identiteten” som Sarkozy öppnat under tryck från en växande islamofobi i ”frihetens, broderskapets och jämlikhetens” hemland.

.

Bar Marianne  huvudbonad av religiösa skäl?  För revolutionens utgång spelade det ingen roll.

.

Redan begreppet –nationell identitet- får huden att knottras på mig. Det är något sjukt redan i avsparket. När sedan hela debatten i det franska etablissemanget koncentreras runt synbara symboler för religiös tro, som burkan, heltäckande slöja och sjal, känns den fräna stanken långt utanför camembertens hemland. Hur ska fattiga utestängda invandrare få en plats i samhället, hur ska de papperslösa få ett värdigt liv, hur ska de tiotusentals hemlösa i Paris få tak över huvudet, är frågor som Nationalförsamlingen borde diskutera. Men nej, i stället går timmar, dagar, månader åt till att fråga sig hur man med lagstiftning kan angripa den lilla minoritet av muslimska kvinnor som bär burka eller heltäckande ansiktsslöja. Varför skäggiga män i långa mantlar inte berörs vågar ingen sarkozist svara på.  Inte heller varför personer med en judisk kipa på bakhuvudet borde förbjudas att ställa upp i val till poster i den sekulära republiken. Eller varför en person med ett kristet kors runt halsen borde hindras från att kandidera till politiska poster.

.

När den franska högertidningen Le Figaro ”avslöjade” att mina politiska fränder i NPA inför regionalvalen i mars ställer upp med en ung muslimsk kvinna klädd i vit sjal i ett valdistrikt i södra delen av landet, brakade det verkligen loss i media. Från höger och tyvärr från vänster viner sedan dess kritiken mot NPA och kandidaten Ilham Moussaid. NPA anklagas för att blanda samman religion och politik, att fiska röster i invandrarförorterna, och att trampa på den franska republikens sekulära traditioner.

.

.

Inte ens vänsterpressen under kommunistpartiets och  vänsterpartiets(utbrytning ur Socialispartiet) ledning drar sig för att tala om Ilham som en ”beslöjad” kandidat. Sedan när en vit sjal knuten i nacken blev till slöja kan diskuteras. Men det är inte vad diskussionen borde handla om. Även ledande franska feminister talar om skandal och svek mot kvinnornas kamp från NPAs sida.

.

Till sist handlar det alltså om religionens roll i samhället. Marx skrev att det var ”folkets opium” och mycken skit har skrivits med det som avstamp. Men hela texten där Marx skriver om religionens roll andas förståelse för vilken roll religionen spelar för de förtryckta i världen och att den rollen inte kan trollas bort med lagar och förbud. Att bränna ner kyrkorna och förbjuda religionen hjälpte inte Stalin att göra alla sovjetmänniskor till ateister men däremot till antikommunister.

.

”Religionen är ett uttryck för verkligt lidande och samtidigt en protest mot lidandet. Religionen är den förtryckta varelsens suck, anden i en hjärtlös värld, liksom den är de sociala villkorens själ där själen är utesluten. Den är folkets opium… Avskaffandet av religionen som folkets illusoriska lycka är villkoret för folkets verkliga lycka. Att kräva av folket att förneka sina illusioner över sin situation är liktydigt med att kräva av det att förneka en situation som är i behov av illusioner.”

.

Så skrev Marx i sin kritik av den tyska filosofen Helgels verk.. Kan man komma längre bort ifrån ett formellt, dogmatiskt förkastande av de religiösas huvudbry? När NPA attackeras för att presentera en kandidat som bär en religiös symbol handlar det till sist om hennes rätt att delta i den politiska kampen. Ska socialistiska partier kräva av sina medlemmar att avsäga sig eventuella religiösa idéer? Kan man vara medlem i ett socialistiskt parti men inte ha rätt att kandidera till valbara poster? Blir svaret ja innebär det att partiet har två sorts medlemmar, där de eventuellt religiösa hamnar i andra klass.

.

Eller ska man kräva av religiösa kvinnor att de först ska befria sig från sina övertygelser innan de får delta i kampen för kvinnans frigörelse? För mig visar frågorna på det absurda i den franska debatten. Ska vi be de unga kvinnorna på Teherans gator att först ta av sig slöjorna innan de nästa gång skanderar ”död åt diktatorn”?

.

Irans unga kvinnor står i spetesen i kampen mot prästerskapets diktatur.

.

Att debatten berör oss alla och inte bara franska socialister visade dagstidningen Le Monde i lördags, den 20 februari. I Frankrike har det redan skrivits många artiklar om NPAs kandidat. Men nu för Le Monde upp debatten på europeisk nivå. Två av artiklarna i lördagsnumret har skrivits av kända intellektuella i Europa, Tariq Ali och Isabelle Stengers. Två av artiklarna kritiserar skarpt NPAs kandidatur. Henri Pena-Ruiz, filosof och medlem i det nya Vänsterpartiet menar att NPA sviker alla de kvinnor i världen som kämpar mot förtrycket däribland tvånget att vara beslöjad.

.

-Man kan inte samtidigt kämpa för jämlikhet mellan könen och bära ett plagg som är ett instrument och en symbol för kvinnans underkastelse, skriver han. Problemet som jag ser är bara att det som Pena-Ruiz skriver är formellt korrekt men i det verkliga livet existerar de människor som han säger inte finns. För NPAs kandidat Ilham finns inte detta ”man kan inte”. Hon för kampen dagligen. Ur rent ideologisk synvinkel är hon naturligtvis offer för ett religiöst förtryck, rent objektivt sett. Men so what? Ska vi icke-troende hindra henne från att med en sjal på huvudet ta kamp här och nu mot det franska klassamhället och därmed kvinnoförtrycket?

.

För till sist handlar den franska debatten om sjal eller inte om vilket socialt medvetande man ”måste” besitta för att ha rätt att delta i mänsklighetens frigörelse från allt förtryck, himmelskt som världsligt. För den franska borgerligheten är problemet naturligtvis bara taktiskt. Ingen i maktposition, alltifrån höken Sarkozy till den före detta läkaren utan gränser, numera utrikesministern, Kouchner har en värdig hållning i ”sjalfrågan”. För dem handlar det om kalkyler inför nästa val. Men det är inte debatten med Sarkozys höger som är viktig. Däremot är det desto viktigare att debattera med den ”vänster till vänster om vänstern” som tyvärr också tycker att Ilham borde avsättas som kandidat därför att hon bär en sjal av religiösa skäl, trots att hon  kämpar sida vid sida med sina sekulära kamrater i NPA. Om hon en dag föreslår att NPA byter ut sin paroll ”Nej till avsked” mot ”Gud är stor” är medlemskap i NPA naturligtvis inte möjligt. Men det säger ju sig självt och kräver ingen debatt. Men nu fungerar hon som alla andra medlemmar i ett socialistiskt parti där tron på Gud eller inte är en privatsak.

.

Det är den ton som Tariq Ali anlägger i sin långa artikel i Le Monde. För att visa hur snett debatten hamnat i Frankrike berättar han om sina egna erfarenheter av studenternas kamp mot militärdiktaturen i hans hemland Pakistan under åren 1968-69.

.

Tariq Ali – en stor frihetskämpe.

.

-Många av de kvinnliga studenterna som kämpade tillsammans med oss bar sjalar och ropade samtidigt slagord mot Jamaat-e-Islami. Försummade vi våra plikter när vi accepterade dem i våra led utan att först be dem ta av sig sjalarna?, frågar Tariq Ali och säger att han själv hade föredragit se de unga kvinnorna utan sjal men att för kampen spelade det ingen roll.

.

-De algeriska kvinnor som deltog i kampen mot den franska kolonialismen gjorde det under antiimperialismens fana. En del bar slöja andra inte. Det ändrade inget i deras sätt att kämpa och inte heller i fransmännens sätt att tortera dem, skriver Tariq och kittlar känsliga nerver i den franska republikens historia.

.

-Ilham är uppenbarligen överens med ett program som försvarar aborträtten, rätten till preventivmedel o.s.v., det vill säga rätten för en kvinna att fritt bestämma över sitt eget liv. Men hon ska inte ha rätt att sätta vad hon vill på huvudet. Det är förvånande, skriver vår pakistanske vän som sedan decennier är bosatt i London.

.

Isabelle Stengers är knappt känd i Sverige men i den fransktalande delen av världen är belgiskan en mycket välkänd och aktad filosof, feminist och fristående socialist. Bland många av hennes verk kan nämnas Kapitalismens Häxkonster från 2007.

.

Isabelle Stengers undervisar på Fria Universitetet i Bryssel

.

Liksom Tariq Ali frågar sig Isabelle vart debatten om att förbjuda sjal/slöja/burka ska leda.

.

-Har hon rätt att ha politiska idéer? Om hennes kandidatur är ett problem bör kanske hennes rösträtt tas ifrån henne nästa gång?, frågar sig Isabelle.

.

Debatten om Ilhams vita sjal är en internationell fråga, därför att den handlar om hur förtryckta i dagens värld kan sluta sig samman och kämpa mot det kapitalistiska samhället för en bättre värld. Det är i den kampen som religiösa ”illusioner”, som Marx skriver, kan försvinna i takt med att ”folkens verkliga lycka” skapas. Förbud och statliga direktiv kan bara fördröja den verkliga befrielsen från missbruket av folkets opium.

.

Media:SVD1,SVD2,AB1,Dagens Arena,SSD1,DN1,DN2,

Bloggare:Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, NPA, Muslimer, Islamofobi, Religion, Islam, Sjal, Slöja, Burka, Sarkozy, Tariq Ali,