"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Reinfeldt
Solsidan tycker att vi lever för länge…
9 Feb 12
.
Det rika folket på Solsidan tycker att vi vanliga löntagare lever för länge. De är rädda för att behöva vara med och betala.
Bättre var det förr. När den gamla ATP-pensionen infördes 1957 dog vi på Norrsidan trots allt några år efter pensionen. Framförallt vi som hade tunga jobb. Många av oss arbetare betalade snällt pensionsavgifter som egentligen gick till dom på Solsidan.
.
.
Statistik och prognos från SCB.
.
Nu, snart sextio år senare, tycker de att vi lever oförskämt länge. Medellivslängden har i runda slängar ökat med tio år.
Många forskare hävdar dessutom att hälften av de barn som kommer till världen i dag kommer att leva så länge att de orkar att blåsa ut alla ljus på sina hundraårstårtor. En demografisk utveckling som inte går an! Inte för det rika folket.
.
.
Att miljoner kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden och att produktiviteten ökat med mer än 2 procent år sedan 1957, det är siffror som bara skyfflas undan. Varje hål, varje springa, varje möjlighet som skulle kunna innebära en större beskattning av de rika och inte minst av alla arbetsfria inkomster, måste proppas igen.
Redan i dag har gränserna i systemet suddats ut. De har börjat med sin kontrareform. Vill man få ut lika mycket från det nya pensionssystem, vilket fondindustrin i samsyn med moderater och socialdemokrater har skapat, krävs att man jobbar till 67 års ålder. En överkomlig prestation för de som haft och har sin bana i livet genom att stilla flyta fram i det vi kallar för gräddfilen. Deras arbetsgivare får dessutom en kraftig skattereduktion.
Men för oss andra är det svårare. I mitt förbund IF Metall med sina 350 000 medlemmar är det i dag bara en promille, eller 350 stycken, som lönearbetar efter 65-årsdagen. Själv fyllde jag nyss 65 och är alltså nybliven ålderspensionär. Men jag minns dagligen en eller flera av alla de arbetskamrater som inte fick hänga med så länge.
.
.
Regeringen Reinfeldt har inte bara avskaffat förmögenhetsskatten. I samma veva passade man på att avskaffa den statistik som visar att de rika bara blir rikare.
Eftersom medellivslängden är en klassfråga med en oerhörd sprängkraft har naturligtvis vare sig denna regering eller de under socialdemokratiskt styre heller bemödat sig om att leverera en löpande statistik över hur länge olika klasser eller sociala grupper lever. Men alla vet att det trots all modernisering fortfarande är ett ginnungagap mellan de som arbetar i tunga jobb och dålig arbetsmiljö och de som i livet seglar fram på mindre eller större räkmackor. I Finland har det tagits fram statistik i frågan när det gäller skillnaden mellan klassiska industrijobb och tjänstemannaarbeten. Om jag inte minns fel visade det sig att tjänstemännen i stort levde fem år längre.
I dag samlas statscheferna från Norden, Baltikum och Storbritannien i ett nordiskt Forum för Framtiden. Alla har de givetvis sin egen agenda. David Cameron vill exempelvis visa sin egen konservativa högerflygel och nationalisterna i Skottland att han minsann har egna europeiska särprojekt, med frigång från axeln Berlin-Paris. Men det de den här gången har gemensamt och vill skjuta fram i förgrunden är en radikal försämring av pensionssystemen.
.
.
EU:s statistik över ungdomsarbetslösheten.
.
Samtidigt som färska siffror från Bryssel visar att nästan 24 miljoner eller 23 816 000 människor nu är arbetslösa i EU-området. Med denna sociala katastrof i ryggen, där rasism och hatbrott kokar; har de magar nog att hävda att vårt stora problem är för många pensionärer, att vi har för få människor som jobbar in i sjuttioårsåldern.”Det kommer att handla om en brist på arbetade timmar”, hävdar Reinfeldt. Detta fast bara dagens arbetslöshet motsvarar 48 miljarder outnyttjade arbetstimmar på ett år! Helt medvetet säger han inte heller ett ord om den ständiga förbättringarna av produktiviteten.
Ungdomsarbetslösheten i Europa grasserar värre än någonsin och den är inte mindre svår vare sig i Sverige eller i Norden. Norge undantaget, där de rödgröna absurt nog håller i gång ekonomin genom att se hur fort de kan pumpa upp all olja från Nordsjön.
Vi lever med en strukturell massarbetslöshet och mycket talar för att den bördan blir tyngre för varje konjunkturnedgång.
.
.
Detta är naturligtvis den stora frågan även för nästa generation och det som helt borde ha dominerat detta nordiska Forum för Framtiden.
Fredrik Reinfeldts hyckleri är mer än uppenbart eftersom vi vet att han, samtidigt som han pratar stort om att människor med tunga jobb ska skolas om i femtioårsåldern, precis har skapat en gymnasieskola där många med mer praktiska linjeval i framtiden kommer att sakna behörighet för att gå vidare till högre studier. Han kan inte heller ens smaka på tanken att vi med tunga jobb skulle vara de första att jobba färre arbetstimmar. Med en 30-timmarsvecka skulle många människor med tunga jobb säkert kunna jobba några år till.
Läs mer här:
Nu laddar han om
Om pensionen
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Nordiskt Forum för framtiden, Pensionsålden,
I media: SDV1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SR1,DN5,DN6,GP1,DN7,SVD4,GP2,AB2,DN8,
Brittisk generalstrejk mot högerns stålbad
30 Nov 11
.
Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southhampton i söder deltar i dag 2.6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i storstrejken mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.
.
.
Kalmar Läns museum. ArkivfOTO: Ulrika Bergström.
.
Det vi ser är en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse. För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackföreningsrörelsens mest stridbara förbund.
År efter år fick fackligt aktiva sedan huka sig allt djupare för den himlastormande nyliberalismens vilda framfart. Men efter decennier av resignation, uppgivenhet och splittring reser sig nu en helt ny generation – med en majoritet av kvinnor som aldrig förr deltagit i en facklig aktion – och tar sina första viktiga steg under storstrejkens protester mot den politiska dagordning som beställts av Londons bank- och finansvärld.
.
.
I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit styrfarten genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.
Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredriks Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år. Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas i höstbudgetens nya prognoser i första hand de 710 000 (!) offentliga jobb som ska ha kapats bort till första kvartalet 2017. För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år.
.
.
Här gisslar satirikern Kaya Mar George Osborne,
naken med ena foten i skurhinken,
när denne ska städa upp efter bankkrisen…
.
I ett västeuropeiskt sammanhang är dessutom pensionerna i Drottningens rike mindre än blygsamma. Efter 44 års arbete ligger den garanterade statliga ålderspensionen på knappt 50 000 kronor om året. Inom offentlig sektor är genomsnittspensionen i dag bara drygt 60.000/år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens djup.
.
.
Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.
.
.
BNP:s utveckling i siffror
.
.
Produktivitetsförbättringarna tog inte fart efter 2008/2009
.
.
Regeringsprognos för minskade jobb offentlig sektor
Från mars respektive i går…
.
Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visar med sin första kraftmätning med högerregeringen, det är i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismen dess tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.
Mobiliseringen runt om i landet började med att de 2.6 miljoner medlemmarna fick rösta om en strejkaktion eller inte. I det största fackförbundet UNISON, med 1 miljon medlemmar, sa över 70 procent ja till strejken. Efter beslutet om storstrejk har UNISON också rapporterat om en kraftig medlemstillströmning. En ökning med 126 procent, varav 81 procent av ansökningarna glädjande nog kommer från kvinnor (de utgör 65 procent av alla anställda inom offentlig sektor).
Den förhärskande misstron i Storbritannien mot strejker – alltsedan gruvfackets nederlag – har förbytts i en våg av sympatier. I opinionsmätningar sägs 60 procent av befolkningen i stort vara positiva till att förbunden valt att ta en politisk storkonflikt. Vid ett upptaktsmöte för 1 200 fackliga delegater förra veckan berättade Karen Reissmann, sjuksköterska i Manchester och medlem i UNISON:s verkställande ledning att:
”När jag delade ut flygblad inför strejken utanför ett sjukhus mötte jag en patient som då insåg att hans egen operation, som var planerad till den 30 november, skulle ställas in. Jag blev oroad över vad hans reaktion skulle bli, men han sa bara: Låt gå. Ni måste strejka och om ni inte vinner så kommer ingen att opereras av den offentliga sjukvården i framtiden.”
.
.
Från upptaktsmötet i London
.
Finns det solidaritet ute i samhället så finns den däremot inte i den brittiska socialdemokratins ledning. Vid ett tal i Croydon hälsade Ed Miliband landets fackföreningsmedlemmar, vilka till stor del finansierar hans eget Labour, att ”strejker alltid är en signal om misslyckande, men jag ska inte demonisera folk som valt att ta konflikt. Men jag stödjer inte strejker därför att de alltid är ett uttryck för misslyckande”.
.
.
Hans uttalande bottnar i grunden om att det egna partiet saknar alternativ. Försämringarna av pensionsvillkoren anses nödvändiga, om än i retoriken med en mer utdragen tidtabell.
På samma sätt som med Grekland eller Portugal, där en stor generalstrejk nyss stannade landet, ska vi definitivt inte tro att det som sker i öriket inte rör oss här hemma i Sverige. Över hela Europa, vare sig människor handlar med euro eller med pund och kronor, vill bankerna och finansen att vi ska betala deras kris. I ett symbiotiskt partnerskap med storföretagen vill denna, den härskande ekonomiska makten, också att välfärden i stort, med semestrar, sjukersättningar, pensioner och andra vunna rättigheter ska dumpas ner till nivåer där deras företag kan konkurrera med låglöneländerna. Det är ingen tillfällighet att både den borgerliga alliansen och den svenska socialdemokratin planerar en kommande pensionsreform där vi ska fås att jobba bra många fler år, om än under täckmantel av valfrihet…
.
.
Vare sig vi handlar med euro, pund eller kronor
vill finansen och storföretagen kapa våra pensioner
.
Därför är det heller ingen tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, LO:s och Europafackets ordförande, som vanligt är tyst. Som vore hon en död flundra. Varför sitter inte hon och Kommunals ordförande Annelie Nordström och nöter ut varenda TV- soffa som finns och ger ett jublande bifall till sina systrars kamp på andra sidan Nordsjön?
Själva lär de inte besvara frågan. Det blir i stället en uppgift för alla landets medlemmar i LO.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, storstrejk i STorbritannien, David Cameron, George Osborne, Ed Miliband,
I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,DN4,DN5,SVD6,
Reinfeldt är ingen Zlatan och Sahlin vinner aldrig ”Idol”
13 Sep 10
.
I dag granskar Svenska Dagbladet påpassligt våra opinionsinstitut. Vinstmaskiner som just nu lever bra på höstens val. Om Demoskop skriver tidningen att:
”Valrörelsens oupphörliga mätande jämförs i USA med hästkapplöpningar, och kritiseras för att flytta fokus från politikens innehåll till rena spekulationer. Samtidigt är det bevisat att mätningarna också påverkar väljarnas beteende.
En av centralgestalterna i svensk politisk lobbying är Peje Emilson, grundare av pr-imperiet Kreab. Han har rötterna i MUF, är ”du” med flertalet toppmoderater, och hade under en tid Carl Bildt som ordförande i sitt bolag. Samtidigt är Emilson huvudägare och styrelseordförande i Demoskop, ett av Sveriges stora opinionsinstitut.”
Då är det kanske inte så konstigt att Expressen, ett av den borgerliga alliansens mest pålitliga husorgan , med hjälp av just Demoskop i dag hyllar Reinfeldt som den stora vinnaren i gårdagens TV-debatt:
.
”DEBATTSUCCÉ. Fredrik Reinfeldt lämnar SVT-huset efter gårdagens debatt. Utanför väntade hängivna anhängare och Reinfeldt svarade på hyllningen med att höja armarna mot skyn. Foto: Anders Wiklund / Scanpix
.
”Tittarna: Reinfeldt var bäst i debatten
Storslam igen, Reinfeldt!
När tv-tittarna sagt sitt – efter duellen mellan statsministerkandidaterna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – stod det klart att han vunnit bland männen, kvinnorna, ungdomarna, pensionärerna, i storstäderna – och på landsbygden.”
När tv-tittarna sagt sitt – efter duellen mellan statsministerkandidaterna Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin – stod det klart att han vunnit bland männen, kvinnorna, ungdomarna, pensionärerna, i storstäderna – och på landsbygden.”
.
Storslam? Trots att de de flesta som såg på meningsutbytet, när det gäller retorik och annat som rörde ytan, nog uppfattade det hela som både en jämn och en tråkig historia. Vare sig Reinfeldt eller Sahlin har haft vanliga jobb. De har varit politiker sedan barnsben. ”De låter som maskiner som pratar och inte människor. Det hela blir så opersonligt”, säger exempelvis Miljöpartiets tungviktare i Göteborg, Kia Andreasson, i dagens GP. Ändå vinklar alltså kvällsblaskan sin recension av gårdagens utslätade föreställning till att det hela blev en storseger för Reinfeldt…
Mer finstilt skrivs längre in i materialet att Reinfeldt fick ett snittbetyg på 3.57 jämfört med Sahlins 3,33 och Demoskops egen analytiker kunde konstatera att Sahlin klarat sig ”förhållandevis väl” mot bakgrund av den negativa bild som finns av henne. ”Mona” blev uppenbart inte ”mosad”…
Men helt uppenbart jobbar nästan alla de stora mediaföretagen i Sverige för en borgerlig valseger. Opinionsinstitutets otaliga undersökningar, ofta med statistiskt osäkra underlag och med lätt manipulerade frågeställningar duggar tätt som i ett hällregn och det som spolas bort blir den politiska diskussionen. Uppenbart vill de få oss att ”spela på en vinnare”.
Men Reinfeldt är ingen Zlatan och Sahlin kommer uppenbart inte att vinna ”Idol”.
Valdebatterna inga schlagerfestivaler.
Vad än Expressen försöker tuta i sina läsare.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Reinfeldt, Sahlin, den borgerliga alliansen, de rödgröna
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,AB1,Expr1.GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,Expr2,GP6,GP7,AB2,AB3,AB4,AB5,
I Reinfeldts Sverige
3 Sep 10
Sett utifrån.
.
De senaste trettiosex åren har jag varit en svensk utlänning eller utlandssvensk. Därför är det med stora ögon jag följt slutspurten i valkampanjen under de tre veckor jag varit hemma i Svedala.
I går såg och lyssnade jag till utfrågningen av den ”nye arbetarledaren” Fredrik Reinfeldt i SVT.
-Vi är det enda arbetarpartiet, sa den gode Fredrik och såg tittarna rakt i ögonen. Det gamla Högerpartiet har ömsat skinn och likt fågel Fenix skaffat sig nya fjädrar. Det är åtminstone vad man vill få Sveriges arbetare att tro.
.
.
Själv växte jag upp med det klassiska överklasspartiet Högern då Gunnar Heckscher och Gösta Bohman ständigt visade huggtänderna.
-Ni är det nya maskeradpartiet, hörde jag en dam från Piteå säga till Renfeldt i SVTs telefonväkteri nu på morgonen. Det tycker jag sammanfattar bra vad som verkar ha skett med miljonärernas parti. För de Nya Moderaterna har skapat ett helt nytt språk.
Om jag ska försöka sammanfatta i en formel vad som skett skulle jag säga att Reinfeldt är Sveriges Tony Blair, att de Nya Moderaterna är vårt lands New Labour. Likt engelska Labour under Blair har Reinfeldts moderater myntat ett politiskt språk som till hundra procent syftar till att skymma den sociala utsikten.
Utanförskap, bidragsberoende, arbetslinje, ohälsotal och annan språklig akrobatik ersätter klara social terminologi som hjälper till att förstå omvärlden. Men syftet är ju inte klarhet, tvärtom.
New Labours magiska formel var ”workfare” i stället för ”welfare”, som i moderaternas språk översatts till ”arbetslinjen” i stället för ”bidragslinjen”. Idén bakom språket är att rida på enskilda människors fördomar och avundsjuka mot de som kan leva på ”bidrag” och att speciellt ”latmaskar” som fuskat till sig bidrag.
.
När masken faller glänser huggtänderna.
.
I det ”nya arbetarpartiets” propaganda framstår det som att Sverige kryllar av människor som inte arbetar men som borde göra det. Att sysselsättningsgraden är mycket hög i Sverige jämfört med andra EU-länder glöms bort. I Belgien där jag bor sedan 1974 och i många andra länder i Europa ligger den genomsnittliga sysselsättningsgraden under 60 procent medan den i Sverige ligger på 74 procent.
Ändå har Reinfeldt och Borg till stor del lyckats med sitt prat om ”arbetslinjen”, att ’utanförskapet” ska brytas så att ”bidragstagarna” kan sättas i arbete. Det har lyckats så bra att exemplet, från utfrågningen i går kväll, om den cancersjuke läkaren som ville fortsätta arbeta 75 procent avfärdades av försäkringskassan med beskedet att han kunde ta ett heltidsjobb på Samhall. Det absurda i fallet är egentligen inte det svar läkaren fick från försäkringskassan utan det faktum att byråkraterna som tog beslutet har ett regelverk framför sig medger en så uppenbart vidrig tolkning av vad som gäller.
.
Arbetets hjältar?
.
Klä av det ”nya arbetarpartiet” dess fårakläder och plötsligt blänker de gamla huggtänderna avskräckande. Drevet mot sjuka, pensionärer, handikappade, och andra som kan misstänkligöras som ”arbetsskygga” har bara haft ett syfte, nämligen att underlätta ett program för skattereformer som bryter ner det sociala kittet. De i samhället som de Nya Moderaterna verkligen företräder, den rikaste femtedelen av hushållen, ska inte behöva bidra till de sociala kostnaderna för att skapa ett drägligt liv för den femtedel i samhället som har det riktigt svårt.
Det är den verkliga innebörden i ”arbetslinjen”. De som inte kan tvingas ut ur ”utanförskapet” ska känna in på bara skinnet att de tillhör en grupp ”parasiter” som erkänns ett extremt socialt minimum men inte mer.
Det Sverige jag levde i för trettiofem år sedan finns inte längre. Det kommer heller aldrig tillbaka. Det är inget att gråta över. Ett nytt annorlunda Sverige kan och måste byggas. För det behövs det ett verkligt arbetarparti med en arbetslinje som sätter de svagaste i samhället i centrum, inte på undantag.
.
Media: AB1,AB2,DN1,SVD1,SVD2,DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Reinfeldt, Nya Moderaterna, Blair, Nya Labour, Nyliberalism
I skydd av Julen
6 Jan 10
Ta aldrig ledigt – då brakar det loss.
Det är något förtrollat med Julen. Ja, inte stillheten, skinkan, klapparna och alla andra tillgjorda må-bra-rutiner.
Nej, men däremot hinner man knappt stänga ner datorn och hänga ut bloggskylten – stängt för Julledigt- så brakar det loss på alla fronter.
I fjol passade Israel på att attackera den oskyddade och oskyldiga civilbefolkningen i Gaza under Julfridens skydd. Nu hjälpte det inte så mycket eftersom det brutala angreppet öppnade ögonen på miljontals människor som såg det vidriga i ockupationspolitiken. Det var bara västliga politiker och ledarskribenter som fortsatte sitt envetna försvar av den Israeliska statens brott mot alla internationella lagar och fördrag.
–Satans mördare, skulle Olof Palme ha sagt i stället för Mona Sahlins mumlande om Israels rätt att försvara sig.
I år blev det likadant när jag lämnade bloggen att vila. Det började redan på Bromma flygplats. När planet från Bryssel landade hade vädrets makter beslutat att slå till obarmhärtigt. Det var med återhållsamt nöje jag kunde beskåda hur planets last med EU-funktionärer trippade fram i djupsnön på tunna och högklackade inneskor, framåtlutade och svärande i snöyran kämpande sig fram till ingången.
Väl framme i ett kyligt och snöigt Timrå stod det klart att dvärgarna som möttes i Köpenhamn för att ”rädda världen” inte ens var kapabla att virka ihop ett skynke att gömma sin egen totala nakenhet bakom.
Att det inte skulle antas ett bra och socialt rättvist avtal i Köpenhamn var uppenbart långt innan limousinerna dammades av. Men att det skulle bli ett så till den grad ynkligt papper som visades upp för världen var ändå en överraskning. Fiaskot är totalt. Bara dvärgarna själva lyckas se ”positiva aspekter” i mötets slutdeklaration. Reinfeldt ska ha heder. Med molokna ögon och slokande öron medger han att det var skit som producerades på andra sidan sundet. Men skit ska han själv ha för att han lägger hela skulden på Kina.
Utgången av mötet visar att kapitalägarna och deras representanter i de valda församlingarna inte kan och inte vill ta beslut som svarar mot vad som verkligen krävs för att ge mänskligheten en chans att effektivt tackla miljöhoten. De är bundna av kapitalets logik. Det som det inte går att göra profit på ligger inte inom deras horisont. Obamas, Sarkozys, Hu Jintaus, Merkels, Browns och Reinfeldts uppenbara oförmåga att ta tag i de verkliga problemen leder oss rakt in i väggen. Miljontals människor kommer att få lida på grund av deras patetiska käbbel och strid för det egna kapitalets intressen.
På hemmafronten brakade det också loss.
-SAAB ska läggas ned, utropade stora feta rubriker innan Jul. General Motors som gjort allt fel under 00-talet och satt sig självt på ruinens brant kunde aldrig ta till sig det som var bra med SAAB- nämligen en bra och tekniskt avancerad bil tillverkad i en av världens mest produktiva bilfabriker. I stället sattes bolaget på undantag och tvingades långsamt in i ett hörn där det saknades en utgång. Svenska kapitalister och deras regering inbillar sig att Sverige ska bygga sin framtid på innovationer, systemlösningar och kunskapsproduktion.
–De anser det ovärdigt att hålla i en skiftnyckel, som Veckans Affärer skrev i sin dödsruna över SAAB. Maud Olofsson tycker att kunde vi göra oss av med varvsindustrin kan vi väl skrota 
bilindustrin också. Det finns ju så många andra jobb som jobblinjen lägger grunden till: hembiträden, städpersonal, gräsklippare och annan så kallad närservice. Ja varför inte skoputsare? Så slipper direktörerna på Östermalm svärta ned fingrarna.
I Iran tog oppositionen ingen hänsyn till vår bloggtystnad. Med ett heroiskt mod visar landets unga människor att det medeltida prästerskapets samhällsagenda inte accepteras.
–Död åt diktatorn, skanderar folkmassorna och visar att ”revolutionsguiden” Khamenei inte längre kan framställa sig som vågmästare stående över futila världsliga angelägenheter. Han ses nu alltmer som en ledare för det stenreaktionära blocket vid makten. Det brutala våldet verkar minska i effektivitet. Irans folk har redan visat att det kan fälla en till tänderna beväpnad regim. Hoppas att det sker igen under det år som just inletts. Ledarna vid makten tvekar inför hur mycket våld som kan användas innan det får motsatt effekt mot det eftersökta. När shahen fälldes blev repressionen bara tändvätska för mer motstånd. Det är ännu oklart vilken dynamik dagens protester kan få.
Ironiskt nog kan det bli Israel som räddar det iranska prästerskapets makt. Krigsgalningarna i Jerusalem gapar vitt och brett om att de tänker bomba sönder Irans ”kärnvapenanläggningar”. Får Netanyahu grönt ljus från Obama punkteras oppositionen i Iran. Den nationella reflexen tar över och prästerna räddas kvar vid makten.
För att fortsätta med Israel är det bara att konstatera att Netanyahu &Co gör som det behagar dem. Vita Huset fick sig en ny ordentlig knäpp på näsan när regeringen i Jerusalem helt obekymrat meddelade att hundratals nya bostäder ska byggas i östra delen av staden och att byggandet på Västbanken fortsätter obehindrat. Vare sig polis eller militär visar något verkligt intresse i att upprätthålla Netanyahus tillfälliga ”byggstopp”. Vilket självfallet speglar premiärministerns dubbelspel: ge västs politiker några lufttorkade fraser att gnaga på medan han ger grönt ljus till de värsta extremisterna bland bosättarna på Västbanken, vilka inte tänker ge sig innan deras dröm om ett etniskt rent Stor-Israel gått i uppfyllelse.
Den svenska bombhögerns ledarskribenter fick sig också en knäpp på näsan under helgen. Till sist visade det sig att journalisten Boström hade rätt i anklagelsen om organstölder utförda av den israeliska armén. Alla anklagelser om antisemitism och usel journalistik föll platt till marken. Den totala tystnaden i den borgerliga pressen talar sitt tydliga språk. De visste helt enkelt inte vad de skulle säga och föredrog därför att knipa käft.
Så var en Julhelg över igen. Nu tar vardagen lyckligtvis vid. Mysandet får vika för den hårda verkligheten. Det nya århundradets andra sekel tar vid och mycket talar för att det blir ett ännu sämre årtionde för den arbetande befolkningen än det som just gått i graven. Borgerlighetens agenda för 10-talet är nolltillväxt i jobb och inkomster för ”verklighetens folk” och fortsatt guldrush för de som redan har mer än de behöver.
I det kommande riksdagsvalet kommer ingen att föreslå ett politiskt program som kan sätta stopp för borgerlighetens agenda. Tyvärr bjuder den rödgröna oppositionen inte på annat än plåster och samarin, eftersom den inte vill och inte kan ta konfrontation med den kapitalistiska marknadsekonomin då den inte förstår att borgerligheten sagt adjö till klassamarbetet och ett solidariskt samhälle.
I media; DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,ETC,SSD1,
Bloggare: Jinge,Motvallsbloggen,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Miljö, Köpenhamn, Reinfeldt, Obama, Israel, Gaza, Palme, Saab, GM, Iran, Präster, Arbetslöshet, Rika,
Stopp för svineriet
30 Nov 09
Stopp för
SVINERIET
Lena Mellin frågar i dag om Fredrik Reinfeldt hycklar eller bara driver vanlig realpolitik när han pratar om att minska utsläppen av koldioxid. Detta eftersom statliga Vattenfall numer äger kolkraftverk ute i Europa.
Svaret är att han driver både realpolitik och hycklar. På samma sätt som Göran Persson när han pratade vackert om ”det gröna folkhemmet” samtidigt som han – med benäget stöd från Maria Wetterstrand (!) och Lars Ohly – hade det politiska ansvaret för att Vattenfall köpte kolkraftverken i Tyskland och Polen.
Grundproblemet är det samma som för svineriet i den industriella grisuppfödningen. Här råder inte demokrati och förnuft utan EU:s fria konkurrens. En blind marknadsekonomi. Där den ekonomiska liberalismens ”osynliga händer” sedan ger oss billig fläskfilé från plågade djur eller billig el från skitig kol.
Grundproblemet med den skitiga energiproduktionen från kol är det samma som för svineriet i den industriella grisuppfödningen.”Lönsamheten” tvingar producenterna till felaktiga val och prioriteringar. De döda sönderstressade grisarna på bilden är från en fabrik i USA. Avfallet får gå till hundmat…
I går var Mona Sahlin energiminister och drivande när det gällde den snabba utvecklingen mot en fri konkurrens i Europa mellan olika energiproducenter. I dag har Maud Olofsson tagit över hennes roll.I dag är också Eskil Erlandsson ansvarig för svineriet på grisfarmarna.
I grunden ifrågasätter ingen av dem lönsamheten som kompass för framtidens energipolitik – eller framtidens djurhållning. Men bra ekologisk och etiskt godtagbar djurhållning liksom en övergång till rena och ofarliga energislag är omöjliga med ett ägardirektiv om ”lönsamhet”. EU:s fria konkurrens när det gäller värme- och elproduktion måste bort. Ska kärnkraften ”väck” måste också fri konkurrens och lönsamhet ”väck”. Svårare än så är det inte och det är i denna mening som Vattenfall måste socialiseras. Det statliga ägandet i sig är av noll och intet värde om det inte används till social nytta och det finns inga aktieägare i världen som är beredda att ta kostnaderna för de investeringar som krävs om vi ska göra oss kvitt både fossila bränslen och kärnenergin. Vattenfalls i praktiken sparkade vd Lars G Josefsson har nogsamt följt sina ägardirektiv så gott han har kunnat. Hans policy har varit kostnadseffektiv som det heter och han har planerat för mer kärnkraft allt enligt de fria händer han fått, av både Maud Olofsson och Mona Sahlin.
Sak samma med julskinkan. Jag tror inte att man ska ”socialisera” jordbruket. Men ska vi kunna äta vår granna gris utan att få dålig smak i munnen krävs regler och en ”grön protektionism” som ger uppfödarna en rimlig chans att sluta med svineriet i de stora grisfabrikerna…
Här kan du läsa mer om förutsättningarna inför mötet i Köpenhamn:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, kolkraft, Vattenfall, Reinfeldt, Maud Olofsson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, EU
Måste svenska soldater dö i Afghanistan?
8 Nov 09
Vad väntar Reinfeldt på?
Gordon Brown och hans regering har det inte lätt med sitt krig i Afghanistan. Hemmaopinionen tål inte bilder på stupade engelsmän och sedan fem engelska soldater i veckan så gott som avrättats med kulor från en av sina ”egna afghaner” har alltfler tappat tilltron till de krigsinsatser som nu pågått i åtta långa år. I den egna nationens medvetande finns dessutom ett historiskt minne av hur det gamla brittiska imperiet flera gånger misslyckades med att erövra landet. I dag anser 64 procent av befolkningen att kriget inte går att vinna. En inställning som säkert förstärks när media nu berättar att NATO än en gång av misstag bombat ihjäl regeringstrogna afghanska trupper.
Bilden av det ”sjuka kriget” fick ännu mer skärpa efter dödsskjutningarna i Fort Hood.
I dagens Independent är förstasidesrubriken att det nu är dags för de brittiska trupperna att lämna landet. Uppmaningen kommer från Patrick Cockburn, tidningens uppmärksammade och prisbelönta korrespondent i regionen sedan trettio år. Han som så många andra menar att de gemensamma militära insatserna från NATO/ISAF vuxit över från tänkta angrepp på terrorism till ett kolonialt krig mot Afghanistans största etniska grupp, pashtunerna.
I dagens Sunday-Times avslöjas att detta redan övervägs inom den högsta militärledningen. Även om den nya strategin som diskuteras bara kallas för en reträtt. Tanken är att britterna ska ge upp allt land utanför Helmands tätorter. Armén högste befälhavare, general Sir David Richards, sägs stödja dessa planer. Det svåra tycka vara att göra detta med ”hedern” i behåll. För bland andra skulle den omskrivna och extremt utsatta basen i Musa Qala överges. Den har redan en gång förlorats till pashtunska krigare och sedan återtagits med stora förluster. En ny reträtt skulle kunna tolkas som ett svek mot de 15 engelska soldater som då dog. Som en ful rostfläck på vapenskölden…
Gordon Brown är naturligtvis informerad. Men han väntar med sitt beslut i avvaktan på vad Barak Obama ska göra när det gäller sina generalers krav på fler stridande trupper…
Vad väntar Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt på? Att svenska soldater ska behöva dö i detta hopplösa krig? Är det så tragiskt att det behövs egna stupade och därmed ökat krigsmotstånd – för att Sverige ska ta hem sin militär?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Svenska Afghanistankommittén, Fredrik Reinfeldt, NATO, ISAF
Musen som röt i Pittsburgh
28 Sep 09
Musen som röt i Pittsburgh
- Vi välkomnar väldigt mycket slutsatstexterna som de nu ligger. Jag ser det som stora svenska framgångar och framgångar för EU, sa en nöjd Fredrik Reinfeldt efter att familjefotot i Pittsburgh avklarats. Att förberedelserna för miljötoppmötet i Köpenhamn inte avancerade en millimeter bekymrade honom inte märkbart.
Men vad var det då som var så positivt och framgångsrikt?
Han var nöjd med att vaga löften kanske senare kommer att skrivas om till regler som antas internationellt.
- Det är bra skrivningar om behovet av att långsiktigt verka för uthålliga offentliga finanser, tyckte vår nya Tage Erlander.
Det kan vara på sin plats att titta lite närmare på vad som G20 kläckte i Pittsburgh. De viktigaste punkterna handlade om bonusar för bankirer och värdepappershandlare (golden boys), regler för storleken på bankernas eget kapital i förhållande till utlåningen, G20 som ersättare för G8 och Internationella Valutafondens och Världsbankens roller och sammansättning.
Inget tak på bankirernas bonus.
Ska det sättas ett tak på de bonusar som bankerna betala ut till sina direktörer och ”traders”? Om den frågan rådde det redan motsättningar innan mötet.
-Festen är över, lovade Anders Borg ett par veckor innan Pittsburgh.
-Sätter G20 inget tak på bonusarna lämnar Frankrike mötet, sa trotsigt Nicolas Sarkozy innan han bordade sin Airbus.
Kravet på ett bonustak var en gemensam linje för Tyskland, Frankrike och några andra länder tillsammans med Sverige.
På det vanliga familjefotot syns inga sura miner
USA och Storbritannien var emot ett tak och föreslog i stället att en stor del av bonusarna ska fördelas över en treårsperiod och kopplas till företagets resultat samt eventuellt tas tillbaka utifall risktagandet lett till förluster. På Wall Street och i London City är storbankerna rädda att ett tak på bonusarna ska få ”de bästa elementen” att fly till Singapore, Dubai och andra nya finanscentra.
Resultatet av mötet blev som väntat en uppslutning bakom USAs position. Jag vet inte hur stora mössen är i Pittsburgh men rytandet var knappt hörbart. Inte ett enda beslut togs för att sätta ”stopp på festen” som Borg sa. Nicolas Sarkozy som skulle lämna mötet skröt i stället demagogiskt om att G20s beslut var en ”revolution”. Fransmännen som brukar känna igen en revolution då den sticker upp huvudet undrar nog om Sarkozy fått fnatt.
Enligt Obama och Brown ska 50-60 procent av bankirernas bonus bindas för en treårsperiod och bero på företagets resultat. Alltså ska 40-50 procent delas ut under samma villkor som förr. För en vanlig löntagare är 40 procent av en bankirs bonus mer än ett decenniums inkomster. Var det någon som sa ”revolution”?
Georg Brown sa på sin kant att ”åtagandena om 
bonusarna innebär slutet på ett oacceptabelt och skamlöst system”. Bankmän på Wall Street sa däremot till dagstidningen Financial Times att bankerna redan fungerar efter sådana regler (bästa praxis, som de kallar det) men att det var ”bra att det sattes ned på pränt”. Så var det med den ”revolutionen”. Wall Street inser att inget som ministrarna i Pittsburgh gjorde hotar finanskapitalets intressen.
Inga hinder för spekulationen
Det andra viktiga problemet som de stora i G20 tvistade om är vilka regler som ska gälla för storleken på bankernas egna kapital i förhållande till deras utlåning. Avregleringen av finansmarknaden gav banker och andra finansinstitut möjlighet att till maximum utnyttja den så kallade ”hävstångseffekten”. När bankerna var ”ansvariga” kunde de kunde de låna ut tio till femton gånger mer än det egna kapitalet. I den avreglerade djungelfinansens tid blev det vanligt att bankerna lånade ut upp till 40 gånger det egna kapitalet. När allt gick bra gav det vinster på upp till 25 procent på det egna kapitalet. Men i utförsbacken som startade hösten 2007 vändes logiken för många och det överdrivna risktagandet dränkte små som stora. Lehman Brothers var den största av dem alla.
Helgens G20 var helt oförmöget att anta riktlinjer för hur bankerna i framtiden får använda ”hävstången” för att öka de egna vinsterna. Varje land ”rekommenderas” att övervaka bankernas kapital och i slutet av 2010 ska internationella regler antas. Tro det den som vill. Ingen bindande överenskommelse antogs och motsättningarna mellan USA och EU i den här frågan är djupa. Det var därför som inte ens en tillstymmelse till bindande text antogs i frågan.
Motsättningarna mellan europeiskt kapital och amerikanskt kapital är seriösa. Nya bokföringsregler går emot de europeiska bankernas intressen om storleken på det egna kapitalet ökas från nuvarande 8 procent till 10 procent av utlåningen. Därav de suddiga skrivningarna om att reglerna ska harmoniseras till slutet av 2010. Men motsättningarna inom det internationella bankkapitalet är för stort för att ett nytt regelsystem ska vara antaget inom ett år. Därför angav G20 inga konkreta riktlinjer om hur reglerna ska se ut.
Nu ska det stå klart att nya regler inte kommer att hindra nya spekulationsbubblor där bankerna än en gång spelar huvudrollen. Financial Times berömde chefsekonom 
Martin Wolf menar att finanssystemet som växer fram ut krisen ”är värre än det som föregick krisen”.
-De som överlevt krisen utgör ett oligopol av finansiella monster, alltför stora och alltför sammanbundna för att kunna gå omkull. De är vinnarna för det är de som fått mest statligt stöd. Man kan lätt förutse deras framtida uppträdande när man tar i beaktning allt som underlättar risktagning, skriver Wolf och drar ett löjes skimmer över G20s bekymmer över reglerna.
-Det är som att rätta till raderna av liggstolar på Titanics fördäck, ytterst futilt.
-Att låta skötseln av finansiella etablissemang styras av aktieägarnas intressen är rena vansinnet eftersom de bidrar med endast tre procent till utlåningen. Sett till deras kapitalistiska struktur är de stora finansinstituten som gjorda för att spekulera med skattebetalarnas pengar, skriver Martin Wolf.
G20 ersätter G8.
Det har legat i luften länge. Det forna G7 eller G7 + Ryssland= G8 behövde utvidgas för att spegla ändrade styrkeförhållanden på världsmarknaden. I G20 ingår nu Kina, Indien, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika. Av diplomatiska orsaker var detta en nödvändig förändring. Kina kan inte lämnas utanför en grupp som diskuterar världsekonomin. Men samtidigt ligger accenten på ”diskuterar”. G8 var ingen ekonomisk världsregering utan bara en samordningsklubb, ofta dominerad av motsättningar. Att G20 skulle kunna bli något annat än ett ännu vidare diskussionsforum är högst osannolikt.
Det är samma diplomatiska nödvändigheter som ligger bakom mötets rekommendation att inflytandet i Internationella Valutafonden och Världsbanken bör justeras. I dag har exempelvis Italien lika stort inflytande i Valutafonden som Kina, trots att Kinas ekonomi har mångfalt större betydelse för världsekonomin än Italiens.
G20 en orkesterdirigent?
-Vi måste agera tillsammans så att återhämtningen skapar nya jobb och nya industrier och samtidigt förhindra den typ obalans och överdrifter som ledde oss in i krisen, sa Barack Obama till ministrarna i G20.
Den ekonomiska orkestern saknar dirigent.
Det låter fint men kommer aldrig att bli verklighet. Det finns ingen orkesterchef för världsekonomin. Samma dag som Obama uttalade sin önskan om samarbete stod det i en liten tidningsnotis i amerikansk press att CIA tillsatt en arbetsgrupp som ska studera framtida miljöproblems hot mot USAs nationella säkerhet, vad gäller flyktingströmmar, höjda vattennivåer, matförsörjningen och tillgången till råvaror. Varför inte tillsätta en internationell arbetsgrupp eller satsa all energi på att göra stora framsteg i Köpenhamn?
Obama vill skapa nya jobb och nya industrier. Gott och väl. Men det helt överskuggande problemet för existerande industri är den enorma överproduktionen i viktiga grenar. Martin Wolf varnar för stora ”monster” i finansvärlden som leker med skattepengar. Men ut ur den aktuella krisen växer det också fram allt större industriella monster som helt fritt kan spela på världsmarknaden.
Medan världens politiska ledare ägnar sig åt att städa på Titanics fördäck går världen mot en allt intensivare kapitalistisk konkurrens där det första som kommer i kläm är den redan hårt utsatta sociala välfärd som den industrialiserade världens arbetande människor kämpat sig till under ett sekel av upp- och nedgångar i klasskampen.
I media: DI,ETC,DN1,DN2,Dagens Arena,
Andra bloggare: Ekonomikommentarer,Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, G8, Pittsburgh, Reinfeldt, Borg, Obama, Sarkozy, Brown, Spekulation, Banker, Kina, Indien, Brasilien
Folkpartiet nafsar moderaterna i bakhasorna
3 Sep 09
Kannibalerna börjar bli hungriga
På moderaternas partistämma flaggade Fredrik Reinfeldt för att han vill bli gråsosse. Han vill bli landsfader. Likt socialdemokraternas partiledare Tage Erlander som i hela 23 år kunde sitta som statsminister. Moderaterna ska likt de gamla socialdemokraterna bli det nya seklets statsbärande parti. Inte bara spela högerytter utan se till hela Sverige. Flyta med mittströms och inte oroa den stora väljarkåren. Reinfeldt vill inte ha ett ”kosackval” nästa år utan vill göra verklighet av namnbytet för fyrtio år sedan. Från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildts skarpa ideologiska tunga ska vara tyst och Bo Lundgrens entoniga skattegnäll bara vara ett dåligt minne. Nu ska partiet vara ett välfärdsparti.
I valen nästa år vill Reinfeldt inte ha ett polariserat kosackval som 1928…
Många kritiker på vänsterka
nten ville vifta bort hans skarpa markering som tom retorik. ”Se bara på skattesänkningarna för de rika”, sa man. ”Fastighetsskatten har dessutom minskat framförallt för dyra, lyxiga villor och socialförsäkringssystemen urholkas mer och mer för varje dag”…
Men det handlar definitivt inte om retorik. Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra. I ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre en vild strejk.
Det är med dessa radikalt förändrade förutsättningar som Reinfeldt på stämman, försöker peka med hela handen – mot huvudströmmen. Moderaterna ska inte finnas i några osäkra virvlar och strömmar ute på flodbrinkernas högersida. I valet ska inte socialdemokraterna kunna skrämma upp sitt väljarunderlag med ett gammalt högerspöke.
Partiets politik ska kunna förverkligas. Den ska vara realistisk.
Huvudströmmen har hittat en ny flodfåra. Den gamla bädden är uttorkad…
Tydligast märktes detta på stämman under de häftiga debatterna om LAS. Lagen om anställningsskydd har alltsedan den stiftades 1982 (i kölvattnet på sjuttiotalets strejker) varit en spottkopp för borgerligheten i Sverige. De inskränkningar som där slås fast, när det gäller arbetsgivarnas rätt att själv helt på egen hand vraka och välja mellan sina anställda, har i decennier retat gallfeber på en hel generation moderater.
Men på moderatstämman gick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin ut i ett begåvat försvar av LAS. Han läxade upp de arga och upphetsade MUF:are som menade att LAS var skulden till att så många unga människor i Sverige hamnar utanför arbetsmarknaden. Tar vi bort LAS skapar detta inte ett enda nytt jobb, slog han fast. Vad som händer då är i stället att grupper som är ännu svagare, äldre och sjuka, slås ut. Bättre och mer ömsint än så kan det inte sägas!
Men Littorin, med stöd av Reinfeldt och finansminister Anders Borg, vänder samtidigt ryggen åt företagens ägare. För självklart minskar vinsten eller profiten om ett företag tvingas att härbärga arbetskraft vars bäst före datum har gått ut. Kapitalistiska företag drivs inte med medkänsla och ömsinthet som ledstjärnor. Bättre med en ung, stark man som kan slita skiten ur sig dag efter dag än en äldre kvinna med diskbråck och trasiga knän…
Folkpartiet såg omedelbart att moderaterna vänt ryggen till och det var därför som Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i går gick ut och nafsade moderaterna i bakhasorna. Han hotade med lagstiftning om inte parterna på arbetsmarknaden själva kunde komma överens. Nuvarande två undantag som får göras vid avsked måste då utökas till fyra och fackföreningsrörelsens möjligheter till sympatiblockader och strejker ska omöjliggöras. Helst ville han helt avskaffa LAS. Ullenhag vill ha frihet för företagens ägare – men spänna fast fackföreningsrörelsen med ett statligt tvångsbälte. Gärna kombinerat med ett kraftigt strypkoppel.
LO lämnade dörren på glänt. Men näringslivets förhandlare ville komma ända in.
Han hänvisar till kollapsen i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Då hade LO forslat in och pallat upp två ideologiskt huvudlösa pensionärer vid förhandlingsbordet. Erland Olausson och Lars-Bonny Ramstedt. De var beredda att släppa stora delar av strejkrätten. Men 11 mars i år föll hela förhandlingen ihop som en misslyckad sufflé. Näringslivet var hungrigare än så. De ville ha bort just LAS. Dessutom var Olaussons och Ramstedts mandat urgröpta så fort deras avsikter blev kända.
Centerpartiet är naturligtvis med på noterna. Megafonen Maud Olofsson missar aldrig ett tillfälle att skrika om att LAS måste bort. Kristdemokraterna kommer säkert att ställa sig i kön för att få vara med. Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti. Innan de fyra borgerliga partierna lyckades skuffa ihop sig till en allians talades det ofta om kannibalism i det borgerliga lägret. Det suckades över att de borgerliga i valen åt upp varandra. Under de tre första regeringsåren har de fyra partiernas samsats någorlunda väl. När det gäller dryckenskap pratar man ofta om nyktra alkoholister. När det gäller dessa tre år kan vi nog tala om mätta kannibaler. Men nu närmar sig valåret 2010 och då ökar hungern dag för dag för Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund. De är små partier med instabila väljargrupper bakom sig och vill naturligtvis inte bli utplånade. Därför kommer de inte bara att nafsa Reinfeldt i bakhasorna. De kommer att hugga varhelst de kommer åt. Bara de kan bärga hem nödvändiga mandat i valen. Vem minns inte Göran Hägglunds falska vallöfte om sänkt bensinskatt. Ett löfte som han inte precis gav med handen på sin bibel…
Kommer då Reinfeldt att lyckas? Blir han det nya seklets Tage Erlander? Nej, definitivt inte. Den mest grundläggande orsaken till detta är att den ekonomiska huvudådran under 1900-talets långa efterkrigstid är tömd. Det mesta talar för att vi framför oss har en lång period med en trögare, mer nerkörd och ofta stillastående ekonomi än under de decennier vi har bakom oss. Kanske kopierar världsekonomin Japan som i dag har samma BNP-siffror som 1996. Alltsedan en recession i början på 1990-talet, med en klassisk ”övermognad” i sina industrier, har den japanska ekonomin stagnerat. Det som väntar Reinfeldt de kommande åren är säkert ett helt annat ekonomiskt och politiskt scenario än det där Erlander kunde styra under så många år. Hans långa regeringsinnehav var bara möjligt i kraft av en forcerad, nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Dessutom ska Reinfeldt hantera kannibalismen hos sina regeringskollegor. I och med moderaterna nya kurs hamnar både folkpartister, centerpartister och kristdemokrater till höger om vårt klassiska högerparti moderaterna. Reinfeldt har dessutom säkert vett att själv offra sig och kasta åt Göran Hägglund och hans kristdemokrater några köttben. Utan KDS i riksdagen lär han inte kunna regera. Dessutom får han säkert svårt med Sverigedemokraterna långt ut i en grumligt ljusbrun underström på flodens högersida. Men viktigast av allt är att han och moderaterna har svårt att komma åt Miljöpartiets väljare. För Miljöpartiet är ingen egen liten grönblå biflod som har ett eget lopp utanför ekonomi och klassamhälle. Både han och i stort sett alla som försöker att greppa den politiska utvecklingen har skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen, när de gör sina bedömningar av Miljöpartiet. Detta därför att partiet sannerligen inte svävar ”ovan där” när det gäller ekonomi och politik. Miljöpartiet finns mitt i den borgerliga huvudströmmen. Det är kort och gott ett modernt liberalt borgerligt vänsterparti. Symboliskt nog var det också Miljöpartiet som stöttade de övriga borgerliga partierna när riksdagen klubbade beslutet om att företagen får göra två undantag när det gäller LAS.
Skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen…
Däremot kan Reinfeldt lyckas med att både behålla och vinna väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt. Elegant tar han vinden ur seglen för Mona Sahlins rödgröna projekt. Kanske var det detta som var meningen med alltihop. Liksom ikoniseringen av Erlander. Sahlins debattartikel i dagens Aftonbladet. ”Så vinner vi valet” närmar sig walkover. Inte ens en skiss till det ljungande program som behövs. Bara välmenande ord. För när det gäller politiken har både socialdemokrater och vänsterpartister – med sina fossilerade ideologier och med sin valallians med det borgerliga Miljöpartiet – valt att också försöka finnas mitt i den borgerliga huvudströmmen. Den rödgröna alliansen är ingen opposition. Den är en katastrof.
Den katastrofen ska jag återkomma till i mer detalj när deras gemensamma valprogram blir klart.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Folkpartiet, moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna, Göran Hägglund
Sommaren regnar över i höst
1 Sep 09
Det otänkbara är fullt möjligt…
Dagen före midsommar tog jag i en blogg med denna bild från min sommarhage. En åldrig liten betesmark som sträcker ut sig på kullen utanför min vindskammare. Då hade vi hört ”vårens första gök” och sett ”blommorna, de blommarna som redan hade slagit ut på ängen”. Olika gräs, örter och växter av alla de slag spirade i kapp, på denna lilla eländiga teg, tack vare att den aldrig varit vare sig plöjd eller konstgödslad.
Nu är marken avbetad ner till sista grässtråt. Sommaren regnar över i höst och kakelugnen knäpper och sussar i vardagsrummet . Ur min garderob har jag redan plockat fram både tröjor och långkalsonger. Under en tegelpanna ovan trappbron fladdrar vingarna på den sista kullen av tornsvalor. Snart är de flygga och kastar sig ut från taket i väg på sin långa färd mot Afrika. Det sägs att det då dröjer tre år innan de åter tar fast mark. Tornsvalorna har inga ben och kan inte flyga upp från marken. Men de är ändå värre än Christer Fuglesang. Utan farkost av något slag kan de svinga sig ända upp till 3000 meters höjd och där leva på luftalger, alltså spindlar och småkryp. I ett svindlande, fantastiskt ögonblick parar de sig däruppe i skyn. Något som vi människor bara kan drömma om. Efter åren uppe bland vindar och moln återvänder de sedan till våra tegelpannor. De hittar direkt utan GPS. När de viner in under pannan till sitt bo ska det motsvara en fickparkering i 300 kilometer i timmen.
En av grannens ungdjur mumsar i sig av de drösar av rönnbär som blåst ner under trädet. ”Surt sa räven”, men kvigan idisslar förnöjt den röda grannlåten. Ska jag själv spå i rönnbär lär det bli en smällkall vinter med knarr i snödrivorna. Överallt flammar det rött och en del trädgrenar till och med bryts av när de inte orkar bära alla bär. Koltrastar och sidensvansarna har här sitt paradis på jorden.
I lördags trotsade jag alla tunga regnskyar som drog förbi och strövade in i skogsmarkerna tillsammans med vår labrador Freja. Efter många timmars stigar i en otillgänglig gammalskog, med täta busksnår och nerfallna, ruttnande träd, kramade av lummerslingor, kom jag hem med tre kilo kantareller som jag lite stolt dukade upp på en bricka…
