Tillsammans har vi makt

att upphäva makten…

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.

Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet.  I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…

Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:

Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.

Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.

För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:

Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.

Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”

Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.

Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…

I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.

I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.

I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.

Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…

När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.

Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.

Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…

Prolog

När arbetarna på en stor

arbetsplats gick samman

föddes ett nytt språk

Strejken var inte i huvudsak för

pengarnas skull, utan

för att bli människa, och inte en

siffra i produktionen

Naturligtvis betydde pengarna

Mycket

Men överallt, på flera

arbetsplatser, börjar man tala

igen,

På det nya språket, som

dom flesta redan kan, men inte

visste det Att gå tillbaka

till jobbet betydde inte

att gå tillbaka till det gamla

språket

Vi kan siffrornas språk, nu ända

in i märgen, och det

ska vi fortsätta tala! Men också

vårt eget språk, och så länge

att dom som har makten begriper det

Ingenting kan gå tillbaka till det gamla

Tillsammans har vi makt att upphäva

makten

I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.

Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,

Dela

Christina Husmark-Persson –

de ”rödgrönas” bästa valarbetare…

”Det är ingen valvinnare med en cancersjuk som måste söka jobb”, säger SIFO i sin kommentar till den andra opinionsmätning i rad där de rödgröna får egen majoritet. Christina Husmark-Persson lyckades uppenbart på egen hand med det som inte Mona Sahlin klarat av. Att vända fokus bort från alla ”fuskare” som rider på våra sociala försäkringssystem till den döende cancersjuke som måste söka heltidsjobb.

Christina Husmark-Persson och Sven Otto Littorin sköter oppositionens valarbete på egen hand…

De rödgröna har majoritet – nu fattas bara politiken.

Ska 500 000 människor gå arbetslösa 2011? Eller ”bara” 450 000? Ska hela Sverige sättas i arbete – med en plan för energi, produktion, transporter och boende som börjar sätta stopp för den jakt på profiter som skapat massarbetslösheten och alla miljöhot?

Ska skattebördorna öka för oss som redan bär mest? Eller ska de banker och bolagsherrar som skapat krisen själva betala för den? Ska kapitalinkomster få en skarp beskattning?

Hur går det med den gigantiska motorvägssatsningen ”Förbifart Stockholm”?

Ska de svenska trupperna lämna Afghanistan?

Frågorna kan staplas i högar. Det går säkert att vinna val utan ett regeringsprogram i tjänst hos de stora grupperna av löntagare. Det kan Christina Husmark-Persson i bästa fall ordna på egenhand…

Men till vad nytta? Utan en arbetarpolitik värd namnet väntar bara år av ännu mer uppgivenhet, besvikelse och demoralisering…

På sin blogg Röda Malmö har bloggkamraten Ronny Åkerberg ett fint reportage från gårdagens rödgröna Köpenhamn. Demonstrationen i går blev en folkfest och en styrkedemonstration för den miljökamp som måste fortsätta. Läs här: Röda Malmö.

Även Röda Lund har nu vaknat:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SIFO, de rödgröna, regeringen, Mona Sahlin

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaGöinge,JonasSjöstedt,RödaBerget,EttHjärtaRött,

Dela

Stämpla inte ut

-före dödsbädden!

Allt hade gått så bra för Christina Husmark-Pehrsson. Hennes departement hade riktat in sig mot ”fusket” med våra sjukskrivningar och sjukpensioner och hon riktigt kände att det var medvind i opinionen.

Men med nyår inpå knuten. Nu då människor i tusental skulle utförsäkras. Då gick allt åt skogen och hon trampade ner sig rejält. Djupt, djupt.

Det var det här med att döende cancerpatienter skulle tvingas till att söka heltidsjobb som gick fel. Upprörda läkare slog larm och vi fick se skakande TV-reportage om hur regeringens straffar svårt sjuka människor.

”Arbetslinjen” innebar att döende människor skulle arbeta ända fram till dödsbädden. Kanske stämpla ut några dagar innan begravningen…

Borgerlig media – som på ledarplats applåderat kontrareformerna – tvingades att ta in absurda nyheter om att ”Svårt cancersjuka ska inte tvingas till arbete” och i dag skriver Christina Husmark-Pehrsson och hennes kompanjon i regeringen, Sven Otto Littorin, en debattartikel i Svenska Dagbladet med den urskuldande rubriken ”Syftet är inte att straffa sjuka”…

Men visst är det så. Det där med ”att det fuskas med sjukskrivningar” har bara blåst bort – för tillfället. Medvinden i opinionen har vänt till motvind. Den bild vi får av Husmark-Pehrsson är en kall, obarmhärtig människa utan empati och förståelse för svårt sjuka medmänniskor.

Dessutom gör hon en Maud. På samma sätt som näringsministern gjorde med Vattenfall väljer nu socialförsäkringsministern att skylla på andra. Hon har minsann inte gjort något fel. Det är dom anställda på Försäkringskassan som gjort allt galet.

När man är så korkad är det bra att F-kassans personal ger svar på tal:

– Vi tycker att hon försöker skylla ifrån sig och inte tar ansvar för regeringens politik. Det är ett opportunt beteende när det blåser kallt, säger Siv Norlin, som representant för F-kassans 8 500 anställda. Vi har bara följt lagen.

Ja, visst blåser det kallt. Kallt som sjutton. Christina Husmark-Pehrsson och Sven Otto Littorin har fastnat i sin egen dynga. Vintern är snart här och det är bara att hoppas att de fryser rejält. Helst fryser fast. Vilket de lär de göra så länge som de inte svarar på Siv Norlins begäran om en offentlig ursäkt för påhoppen på F-kassans alla anställda.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Christna Husmark.Persson, Sven Otto Littorin, moderaterna, försäkringssystemen, sjukförsäkringen, arbetslinjen,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,,AB2,AB3,AB4,SDS1,AB1,SVD5,

Bloggare: Jinge, Svensson,Röda Lund,EttHjärtaRött,RödaGöinge,RödaMalmö,RödaLidköping,

Dela

I dagens PI-program ”God morgon, världen!” diskuterade panelen den snabba positionsförskjutning som sker just nu i svensk politik. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Centern och kristdemokraterna kan vara på väg ut. Moderaterna har blivit mer moderata. Centern och Folkpartiet profilerar sig som högerpartier. På Folkpartiets landsmöte fradgar det sig nästan i käften på Jan Björklund när han redogör för alla sina nya förslag om attacker på landets löntagare. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bilda regeringen med det nya stora borgerliga mittpartiet: Miljöpartiet.

Major Jan Björklund tar sikte högerut när moderaterna öppnar eld  åt vänster..

”Det har blivit rörigt”, menade Göran Greider. ”Jag kan mycket väl tänka mig att Maria Wetterstrand kan bli statsminister och bilda regering som ordförande för det nya stora mittpartiet”.

Snart är det bara Mona Sahlin och Lars Ohly som inte ser att Miljöpartiet är ett borgerligt parti. Nja. Självklart har de denna insikt. Men de vill naturligtvis inte kalla skatan för en skata. Bättre att låtsas att det är en näktergal. Inte minst Vänsterpartiets medlemmar skulle vantrivas med att i det i klara ordalag pratades om att partiet nu går in i ett samarbete med det nya stora borgerliga mittpartiet!

För övrigt. Den Medborgarkurs för invandrare som Folkpartiets landsmöte nu sa nej till. Vore inte den något för moderater och sverigedemokrater i Vellinge?

Läs mer i ”Nu är maskrosorna överblommade”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Folkpartiet, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Jan Björklund, integrationspolitik, Vellinge

I Pressen:SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,SDS1.SVD5,

Dela

Maud Olofsson på grund

Maud Olofsson har gått på grund och när hon nu försöker komma loss och ta sig ut på öppet vatten, missar hon backen, drar i stället på med full fart framåt och skrapar in i mer grynnor och urberg.

En bit längre ut på sjön driver Jan Björklund runt. I stället för att erbjuda bogserhjälp med tross och livlina håller han yviga presskonferenser om mer och mer kärnkraft…

I morse var Maud Olofsson inbjuden till SVT:s frukostnyheter. Där fick hon först frågan om varför hon och regeringen inte kommit med några ägardirektiv för Vattenfall, trots att detta utlovades redan för tre år sedan. Svaret blev ännu ett förlorat ägg: ”Vattenfall är ett stort europeiskt bolag. Med 265 miljarder i omsättning och med 33 000 anställda. Då måste vi ta tid på oss. Först måste bolaget utveckla en egen strategi. Sedan kan vi komma med direktiven…”. Olofsson menar alltså att det är bolagets direktörer som ska formulera den långsiktiga målsättningen. Hon själv, som politiskt ansvarig ägare, ska vara passiv i detta arbete för att först senare formulera det som direktörerna kommit fram till i några käcka slagord…

Vidare menade Olofsson att hon inte gjort fel. ”Kommunikationen” kunde ha varit bättre och ”Den som inte gör några fel har gjort för lite” fick vi veta. Vad hon missat är det uppenbara. Hon har inte gjort för lite utan gått på grund därför att hon inte gjort ett skvatt. Hon har låtit Vattenfalls direktörer styra utvecklingen.

Till sist pressades hon ändå till ett klart besked. Hon var ”tveksam” när det gäller om Vattenfall ska driva kärnkraftverk i Tyskland men gav – i linje med regeringskoalitionens uppgörelse – klartecken för nästa generation av svenska reaktorer. ”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev Carl Jonas Love Almqvist. ”Blott Sverige svensk kärnkraft har”, tycks centerledaren mena. Bättre att svenskar dör med riktigt svensk radioaktivitet än tyskar med svensk. Frågan är om centerrörelsen kan leva med detta. Trots allt kom det gamla Bondeförbundet in i den moderna politiken och blev Centerpartiet tack vare sina löften om ett stopp för svensk kärnkraft.

Om Maud Olofsson blir kvar där på sitt grund efter valet återstår att se. Hon har trots allt tur i oturen. Valet av Cecilia Malmström till ny svensk kommissionär flyttar för en stund fokus från hennes ofrivilliga strandhugg till en annan kvinnlig politiker. Jag har inget till övers för den politik som Malmström står för. Inte ens det faktum att hon är uppvuxen i Göteborg hjälper. Men med henne får vi i vart fall en seriös människa som till skillnad från Maud Olofsson uttrycker sig tydligt och utan en massa glidningar.

Det är bra för då blir det lättare att bekämpa hennes politik.

Läs mer i gårdagens blogg; Socialisera Vattenfall.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Vattenfall, Lars G Josefsson, Maud Olofsson, kärnkraft, miljö, Köpenhamn

I pressen:AB1,AB2,SVD1,,DN1,SVD,SVD2,AB3,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,RödaGöinge,EttHjärtaRött,

Dela

Inga löften

om en framtid

för de många…

Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.

Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…

Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.

Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.

Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.

Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:

Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.

Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.

Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.

Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.

Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.

Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.

Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.

För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.

Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.

Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:

”Nu går vi utan er”.

Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?

Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…

Dela

När krubban är tom

bits hästarna…

I dag är det säkert många som får morgonkaffet i vrångstrupen.

Enligt SIFO:s senaste opinionsmätning är Sverigedemokraterna ett bra snäpp större än både kristdemokrater och centerpartister och skulle med rejäl marginal klara fyraprocentsribban och ta sig in i riksdagen. Samtidigt vill det inte till särskilt mycket för att de båda småpartierna i regeringen ska riva ut sig. Den borgerliga liberalismens moderna politiska profil, Miljöpartiet, tycks  däremot ha svingat sig upp på ”elitnivå” och kan kanske lyckas med att ta sig över de tio procent som man satt upp som mål.

I grunden är detta tragiska siffror. Den gamla arbetarrörelsen, (s) och (v) får bara 40 procent av väljarstödet. De tvistande borgerliga partierna 60 procent.

Valnatten i september nästa år kan bli en ”cliffhanger” där upplösningen mycket väl kan bli att både Maud Olofsson och Göran Hägglund faller ner i det utomparlamentariska bråddjupet. Reinfeldts kvartett blir en duo med bara folkpartister och moderater . På den politiska scenen tumlar i stället in kanske ett tjugotal sverigedemokrater.

Resultatet är uppenbart. Alla gamla allianser kommer att ifrågasättas. Vi får ett helt nytt politiskt landskap.

Själv tror jag att det är fullt möjligt att Jimmy Åkessons parti kan nå ända upp till 8-10 procent i det val som kommer. Kommentatorer i media säger i dag att sverigedemokraternas uppgång beror på att ”de varit exponerade i media”. En slutsats som säkert gör att Åkesson trivs. I de debatter som varit har han sopat banan med sina motståndare. Jag såg ”matchen” på TV mellan honom och Olofsson och där vann han stort.

Socialdemokratin har också varit extremt mycket ”exponerade i media” under den mätperiod som gäller. Partiets ”jobbkongress” har varit i fokus. Men eftersom den mer handlat om vad man ska göra i väntan på en högkonjunktur än av systemkritik har (s) tappat i förtroende.

”När krubban är tom bits hästarna” heter det i ett gammalt klokt talesätt. Grunden för sverigedemokraternas framgång är kort och gott den höga arbetslösheten och alla besparingar på a-kassor och våra socialförsäkringssystem. Inget av de regeringsalternativ som står till buds har ett program för att sätta yxan till rötterna på det ekonomiska marknadssystem som alstrar denna sociala förslumning som samtidigt föder en allt större segregering. ”Krubban är tom” för många ”gamla svenskar” och ingenting blir då lättare än att bita ”de nya svenskarna”.

Segregering och rasism bekämpas inte med vare sig moralism  eller goda etiska och humanitära argument. Det räcker inte med att vara ”upprörd” . Vad som krävs är ett rödgrönt regeringsalternativ, i tjänst hos löntagarna och med ett politiskt program som sätter hela Sverige i arbete. En allians mellan alla arbetare och tjänstemän, oavsett etnicitet eller kön, som vågar ha en vision där vi tillsammans bekämpar nyliberalism och kapitalism.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, rasism, sverigedemokraterna, kristdemokraterna, regeringen.Vellinge.SIFO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,SDS1,SDS2,SDS2,

Dela

Rädsla för finanskrasch

Enligt dagens Guardian menar en högt ansvarig källa i den internationella samarbets-organisationen, International Energy Agency /IEA/, där Sverige är en av de mest aktiva medlemmarna, att dess egna siffror i World Energy Outlook om nuvarande och framtida tillgångar av råolja är en bluff.

Oljeraffinaderi i Skottland.

Tipsaren menar att världen är mycket närmare en vikande tillgång på olja än vad som redovisats officiellt. IEA har av USA pressats att förvanska sina siffror så att det ska framgå att det fortfarande finns gott om olja. Skälet skulle vara USA:s rädsla för att skapa panik på oljemarknaden och en ny finansiell shockvåg över världen. USA:s ekonomiska makt är dessutom nära kopplad till dess makt över oljan.

I synnerhet ifrågasätts den senaste egna prognosen att världens oljeproduktion kan gå från nuvarande nivå på 83 miljoner fat till 105 miljoner. 2005 var IEA:s prognos 120 miljoner fat och den har man efterhand fått revidera till dagens siffra på endast 105. Men även denna är alltså starkt ifrågasatt bland dem som jobbar med statistiken.

De nya uppgifterna har fått John Hemming att säga att det inte längre går att lita till IEA som tidigare har hävdat att tillgången på olja inte planar ut och börjar vika, förrän efter 2030. John Hemming leder den brittiska parlamentsgrupp som försöker få ett grepp över när ”The Peak” kommer. Alltså det krön, eller den topp, där tillgången inte längre kan matcha efterfrågan. Hans slutsats blir att det blir än mer viktigt för Storbritannien att i Köpenhamn driva frågan om ett samhälle byggt på mindre av fossila bränslen.

IEA;s nya prognos släpps i morgon. När denna diskussion kommer till Sverige spetsar den ytterligare till den fråga om kärnkraftens vara eller inte vara, som jag diskuterade i min förra blogg. Se nedan. I huvudet till denna blogg hittar du i en folder mer bakgrundsmaterial till Köpenhamnsmötet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, fossila bränslen, Peak oil, finanskrasch, miljökamp, förnybar energi

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,

Dela

Borta med vinden

Under tidig morgon i söndags sattes ett roligt rekord i Spanien. Då levererades 50 procent av landets elström från landets parker med vindkraftverk. En viktig milstolpe hade passerats. Sammanlagt producerades 11 500 megawatt vilket är lika mycket som 11 kärnreaktorer klarar av. Spanien under socialdemokraternas premiärminister Rodriguez Zapatero har satsat hårt på förnybar energiproduktion. Målet 2040 är att ha en elproduktion från vindkraft i storleksordningen 40 000 megawatt.

I Sverige har samtliga regeringar bara skrattat åt

opinionen mot kärnkraft…

I Sverige är det tvärtom. Här har samtliga regeringar alltsedan folkomröstningen om kärnkraft 1980, alltså under 29 år, gjort allt för att bygga fast Sverige i ett kärnkraftsberoende. Vattenfall, vars ledning nu vilar i regeringen Reinfeldts sköte och då inte minst hos Maud Olofsson, siktar nu på att fortsätta med detta genom att planera för en storsatsning på atomkraft. SVT-Rapport avslöjade i förrgår att Vattenfall om tjugo år hoppas att kunna producera 70 procent mer el från nyinstallerade reaktorer. Brunkol och atomkraft är melodierna för dagen hos ledningen för Vattenfall. Det finns också ständiga rykten om att man vill vara med när Storbritannien storsatsar på kärnenergin.

Vattenfalls ledning är helt enkelt ”borta med vinden”…

Vattenfalls ledning är passionerat förälskad i kärnkraft…

De svenska socialdemokraternas talesman i frågan säger sig vara upprörd och vill göra frågan om Vattenfalls investeringar till en valfråga. ”Vi ska använda Vattenfall till att investera i förnybart och gröna jobb”, hävdar han.

Men ska han bli trovärdig, liksom den ”rödgröna” allians han representerar, måste en alternativ energiplan upp på bordet. Socialdemokratin har under decennier vikt ner sig i frågan och Miljöpartiet har i sin energipolitik blivit mer glidande när det gäller när och hur kärnkraften ska avvecklas. Under folkomröstningen, då för snart trettio år sedan, tog miljörörelsen fram en egen alternativ energiplan, MALTE. Ett liknande projekt krävs i dag. Inte minst för att vinna många av fackföreningsrörelsens medlemmar för en omställning. Stefan Löfvén, Metalls ordförande, valdes i förra veckan in som reaktorkramare i socialdemokraternas Verkställande utskott. Han kan bara ”stängas av” med hårda fakta. Utan en alternativ energiplan, kopplad till produktion, transporter och boende, skulle de ”rödgröna” förlora på att få kärnkraften som en valfråga.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, kärnkraft, Vattenfall, regeringen, Maud Olofsson, MALTE, vindkraft, förnybar energi

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,

Dela

Varför inte en verkligt rödgrön politik

Aftonbladet har i veckan i en serie reportage belyst svindleriet med de så kallade ”jobbcoacherna”. Regeringens idé var att de 952 nystartade företag som kontrakterats inte bara skulle skapa nya jobb utan också ge stöd för en privatisering av Arbetsförmedlingen. I stället har det hela blivit ett fiasko. Hypnos och healing skapar inga nya jobb.

Nytt jobb på gång?

Ideologiskt är tanken att ansvaret för att man blir arbetslös ska läggas på den enskilda individen. En av nyliberalismens mest profilerade profeter, Hanne Kjöller på Dagens Nyheters ledarsida, skriver exempelvis om människor ”som inte arbetar” i stället för ”arbetslösa”. Med detta menar hon underförstått, ”människor som inte vill arbeta”…

I dagens ledare summerar AB problemet med jobbcoacherna:

Grundantagandet bakom regerings-politiken är att arbetslösheten är resultatet av passivitet från de arbetslösas – och sjukas – sida. Därför har ersättningarna från trygghetsförsäkringarna sänkts och därför har villkoren skärpts. Därför har yrkesutbildningar och aktiva åtgärder ersatts av privata coacher och uppmuntrande tillrop.

I ett sådant klimat är det inte förvånande att hitta mirakelmodeller som hypnos eller snabbmetoder för terapi.

Det är bara att hålla med. Men därmed är inte ”jobbfrågan” löst. Visst är det bättre med en yrkesutbildning, exempelvis till svetsare, än med healing. Men vad händer om det inte heller i framtiden finns något att svetsa ihop? En utveckling som är mer än trolig. I den globala arbetsfördelning där kapitalismens marknadslösningar gäller flyttar svetsjobben som så många andra arbeten till Kina och andra länder och då står man lika förbaskat med rumpan bar även om man har ett svetscertifikat. Thomas Östros har lite svepande sagt att oppositionen kanske skulle kunna skapa 100 000 jobb de kommande åren. Då skulle alltså ändå 400 000 svenskar vara arbetslösa. Detta samtidigt som vi förväntas få en så kallad ”jobblös” ekonomisk återhämtning. Alltså en svag förbättring av konjunkturen där nya jobb eroderas genom produktivitetsförbättringar inom både industri- och tjänsteproduktion.

”Jobbpolitiken” blir fokuserad till en debatt om skattepolitiken. Ska vi acceptera kapitalismens arbetslöshet och gemensamt och solidariskt finansiera denna genom skattehöjningar för gemene man och kvinna – eller ska vi satsa på marknadens självläkande krafter genom att med skattelättnader öka konsumtionen för de 80 – 90 procent av befolkningen som är i arbete?

Jag är inte säker på att de ”rödgröna” kan vinna ett val med en debatt inom dessa snäva ramar. Vinner man blir det oerhört svårt att i längden bevara och förstärka en sådan valseger.

Varför passivt bara anpassa sig till marknaden och vänta på en ny blomstrande högkonjunktur som kanske aldrig kommer? Vi löntagare förtjänar en rödgrön regering – utan borgarna i Miljöpartiet – som börjar bryta med kapitalismen. En övergångsregering där den första åtgärden måste vara att socialisera landets banker och kreditväsen. Ett rejält yxhugg som skulle ge oss en möjlighet att själva, i demokratisk ordning, diskutera och bestämma över investeringar, jobb, välfärd och miljö.

Moderat jobbcoach?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, regeringen, Den rödgröna alliansen, Tomas Östros, jobbcoacher, kapitalism

I pressen: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,AB3,

Bloggare:Alliansfritt Sverige,EttHjärtaRött,

Dela