"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade reform
Mitterrand president 1981
15 Maj 11
Reformismens sista sociala vision.
.
Den 21 maj 1981 tog François Mitterrand över i Elyséepalatset som den franska republikens 21:a president. Frankrikes arbetande befolkning satte stora förhoppningar till en radikal förändring av det snobbiga franska klassamhället. I valet hade François Mitterrand som Socialistpartiets kandidat lovat både himmel och gröna skogar.
.
21:a maj 1981 svor François Mitterrand presidenteden.
.
Socialistpartiets framgångar och Mitterrands seger över Valéry Giscard d’Estaing stod i kontrast till den dominerande trenden i omvärlden – nyliberalismens uppmarsch med Ronald Reagan och Margaret Thatcher som härförare. Mitterrand och de franska socialisterna stod inför en tuff utmaning. En utmaning som de helt skulle misslyckas att stå upp emot.
Men det är slutet på historien. Innan var det dramatik. Knappt vid makten började verkligen Mitterrand att uppfylla sina vallöften om grundliga reformer av de arbetandes sociala villkor.
Listan på de reformer som presidenten drev igenom i den nyvalda Nationalförsamling var imponerande. Mest omtalad i media var det symboliskt viktiga beslutet att avskaffa dödstraffet i giljotinens hemland. Borgerligheten drev en hård kampanj till dödstraffets försvar men kunde inget göra åt socialisternas majoritet i Nationalförsamlingen.
.![]()
-När de rika behandlas bättre än de fattiga då säger jag François Mitterrand ifrån.
.
Andra reformer var mer jordnära men viktiga för de arbetande:
-Minimilönen höjdes med 10 procent och familje- och bostadsbidragen med 25 procent.
-En femte semestervecka infördes och arbetsveckan sattes till 39 timmar.
-Pensionsåldern sänktes till 60 år.
-En förmögenhetsskatt infördes.
I februari 1982 antogs en plan för nationalisering av alla stora betydande banker och företag. Det var verkligen att kasta handsken framför borgerlighetens fötter. De 36 största bankerna togs över av staten tillsammans med stora företag av nationell betydelse som el- och gasbolaget, kemiföretag och elektronikjätten Tohmson. Efter nationaliseringen var inte mindre än 25 procent av de arbetande anställda i statliga företag.
Utmaningen för kapitalägarna var stor och vreden över den förda politiken visades öppet och saboterades i hemlighet. Den borgerliga pressen kastade sig över Mitterrands regering som innehöll fyra ministarar från det franska kommunistpartiet. Trycket utifrån kändes av omedelbart. USAs ambassadör i Paris varnade Mitterrand för följderna om de kommunistiska ministrarna fick tillgång till information om militära hemligheter och andra ”känsliga” ämnen.
.
Fyra ministrar från kommunistpartiet tog plats i Mitterrands första regering.
.
Franska kapitalägare startade en investeringsbojkott och privat kapital flydde i stora mängder till Luxemburg, Schweiz och andra skatteparadis. Samtidigt startade den internationella finansmarknaden en spekulationsvåg mot den franska francen som snart tvingades devalvera flera gånger.
Det franska folket hade lagt sin röst i urnorna för en ny radikal reformpolitik. Den franska borgerligheten röstade med fötterna och upphävde utomparlamentariskt vad folket röstat för i urnorna.
I mars 1983 tvingas Mitterrand kapitulera inför trycket från Reagan, Thatcher, Helmuth Schmidt, de franska kapitalägarnas ekonomiska sabotage och trycket från tunga ministrar i den egna regeringen, som Jaques Delors och Pierre Mauroy. I ett brutalt lappkast förklarade Mitterrand i ett tal till nationen att den internationella ekonomiska krisen tvingade regeringen att göra ett ”tillfälligt uppehåll” i reformarbetet och införa en åtstramningsplan för att rädda statsfinanserna.
Det var början till slutet. Det var inget ”tillfälligt” i reträtten. Det var en permanent reträtt och en total kapitulation inför den nyliberala kapitalistiska ordningen. Mitterrand och hans socialistiska ministrar vägrade att överväga en konfrontation med kapitalets sabotage. Det hade krävt en kontroll över det privata kapitalets flykt ut ur landet och en konfiskering av sabotörernas egendomar. Det hade också krävt en kontroll av valutaspekulationen och inte minst hade det krävt en total mobilisering av arbetarklassen för att på varje arbetsplats kontrollera ägarnas aktiviteter för att sätta stopp för sabotaget mot den politik som vunnit i urnorna.
.
Mitterrand på statsbesök hos sin överman.
.
Men de franska socialisterna var inte beredda att ta en direkt konfrontation med borgerligheten och bryta med den kapitalistiska marknadens logik. Det var inte en handlingslinje i Socialistpartiets smak. Den europeiska reformismens sista stora projekt låg i ruiner. Nyliberalismens hade segrat. Reagan och Thatcher hade segrat. Från den dagen slöt den europeiska reformismens ledare upp bakom det moderna drevet. Ordet reform tappade sin innebörd. Avreglering och privatisering blev nya hedersord för den europeiska socialdemokratin.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,SVD2,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Mitterrand, Delors, Reagan, Thatcher, Reformism, Reform, Nyliberalism
Franska Senaten röstade Ja
27 Okt 10
De arbetande säger Nej.
.
Protesterna mot Nicolas Sarkozys ”reform” av pensionssystemet gick i måndags in i en ny fas. Senaten röstade då igenom lagförslaget med 177 röster mot 151. Det innebär att bara formalia finns kvar innan den ”parlamentariska demokratin” antar en lag som en överväldigande majoritet av det franska folket inte vill ha och som miljoner sagt nej till i den ena demonstrationen och generalstrejken efter den andra.
Frågan som nu ställs är om kampen är över? Svaret är väl både ja och nej. De mer spektakulära aktionerna som strejkerna i transportväsendet och raffinaderierna samt blockaden av oljedepåerna är på upphällning. Tågen går nu i stort sett normalt. Innan ”normal” produktion i raffinaderierna uppnås kan det dock dröja. Fem av de tolv raffinaderierna i strejk beslutade i tisdags att återgå till arbetet.
.
Fackliga aktivister från Force Ouvrière går inte obemärkta förbi.
-Vi har inte råd att strejka längre, sa en facklig ledare till fransk tv på tisdagsmorgon. Vi ska komma ihåg att det inte finns strejkkassor i Frankrike så varje strejkdag är en dag utan inkomst.
Regeringen har gjort allt för att bryta oljearbetarnas vilja. Gendarmeriet har satts in för att bryta blockader av depåer och strejkande arbetare har tvångsrekryterats till tjänst under hot om omedelbara fängelsestraff. I tisdags fick de strejkande ett vackert solidaritetsbevis från Belgien. Fackföreningen FGTB satte stopp för franska tankbilar som hämtade reserver i en depå i nordvästra Belgien. Enligt FGTB har den franska oljejätten Total fyllt på ett 50-tal tankbilar per dag i grannlandet.
Även om blockaderna fortsätter under de närmaste dagarna är det uppenbart att de är inne på sluttampen och att kampen kommer att ta sig andra former. De arbetande kan inte leva utan löner och de fackliga organisationerna som saknar strejkkassor kan inte ersätta de strejkande.
Samtidigt finns det ett frågetecken kring de ungas deltagande den kommande veckan eftersom det är skollov just nu. I tisdags mobiliserade elevorganisationen till demonstrationer i en rad städer och i Paris samlades enbart ett tusental utanför Senaten för att protestera mot församlingens slutliga omröstning på eftermiddagen.
.
Tisdag samlades elever framför Senaten för att protestera mot pensionsreformen.
.
Regeringen å sin sida har använt två propagandavapen under veckan för att undergräva protesternas popularitet. I samstämmig ton har arbetsgivarorganisationen Medef och regeringen trollat fram en siffra ur hatten. ”Strejkerna kostar 300 – 400miljoner euro varje dag”, påstår de plötsligt. Hur den beräkningen gått till är det ingen som kan förklara. Och för en regering som gett bort över 100 miljarder euro i skattelättnader åt de rika är det uppenbart för alla att skammen går på torra land.
Mer allvarligt är det att inrikesministeriet inte dragit sig för att organisera provokationer under demonstrationerna i olika städer. Det finns nu bevis för att civilklädda poliser krossat fönster i banker och angripit ungdomar och fackliga aktivister för att ge intryck av allmänt kaos och ökad ”vandalism”. Polisledningen slår ifrån sig men existerande videoklipp av huvklädda individer som krossar fönster i ena sekunden och som med batonger i högsta hugg och synliga polisbrickor ingriper mot demonstranter i nästa sekund talar för sig själva.
.
Fackligt aktiva tekniker och tjänstemän håller fast vid kravet på full pension vid 60 år.
.
Det är möjligt att kampen nu mattas av och att en återgång till det ”normala” tar vid. Men innebär det att Sarkozy vunnit? Det är långt ifrån klart. För vad kan man se som en seger? Om ett lugn på ytan är en seger då kanske man kan säga att Sarkozy segrat. Men tittar man under ytan och frågar sig hur han och hans regering betraktas av den stora majoriteten då blir svaret ett annat. Om Sarkozy var impopulär innan strejkerna så är han nu djupt avskydd av en stor majoritet. I opinionsmätning efter opinionsmätning är det 70 procent som visat sitt stöd för protesterna och knappt 30 procent som säger sig stödja Sarkozys politik.
En majoritet av landets befolkning ser nu att presidenten och regeringen inte bryr sig om vad en majoritet anser. Att ställa sig över vad de arbetande tycker och visa förakt för deras bekymmer görs inte ostraffat i Frankrike. Sarkozys politiska zenit ligger redan bakom honom. Sarkozy och hans UMP representerar inte längre några andra än sig själva. Den lille sprättens politiska karriär kan bara gå utför.
.
Bloggare: Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Paris, Lyon, Elever, Studenter, Sarkozy,
Massiv protest i Frankrike
8 Sep 10
Ett blankt Nej.
.
Tisdagens protester mot Sarkozys pensionsreform formade sig till ett gigantiskt Nej. Mellan 2 till 2,7 miljoner arbetande demonstrerade i fler än 200 städer. Mobiliseringen var mer omfattande än den 24 juni då närmare två miljoner sa nej till samma reform.
.
-Pension för alla vid 60 år och omedelbart för de här två, krävde mannen på bilden som visar Sarkozy och hans arbetsminister Eric Woerth.
.
Att inrikesministeriet säger att ”bara” något över en miljon deltog i demonstrationerna är inget märkligt. Det handlar inte ens om en medveten förfalskning. Polisen använder nämligen en metod för att räkna antalet deltagare som alla seriösa journalister avfärdar.
De två största demonstrationerna hölls i Paris och Marseille. Enligt de åtta fackliga organisationer som organiserade protestdagen deltog 270 000 i Paris och 200 000 i Marseille. För Marseille är det mycket stort. Ändå var uppslutningen i de mindre städerna proportionellt sett ännu större, med 33 000 i Caen, 48 000 i Rennes, 80 000 i Nantes, 100 000 i Bordeaux, 110 000 i Toulouse, 54 000 i Montpellier, 35 000 i Nice, 35 000 i Lyon och till sist mellan 5-15 000 i ett stort antal mindre orter.
.
Trots en del regnskurar var humöret på topp bland demonstranterna. Här krävs en annan fördelning av de producerade rikedomarna mellan de arbetande och de äldre.
.
Både bredden och storleken på protesterna visar att Frankrikes arbetare och tjänstemän ville visa sitt massiva Nej till en reform av pensionssystemet som de upplever som orättvis.
Orättvis därför att reformen inte tar hänsyn till skilda yrkens inverkan vad gäller skjudomar och förväntad livslängd. I Frankrike har en kvalificerad tjänsteman sju års längre förväntad levnadstid än arbetare med manuella yrken. Regeringens förslag innebär att rätten till pension höjs från 60 till 62 år för alla och att full pension endast kan uppnås om man arbetar till 67 års ålder. Arbetarnas pension beräknas på de 25 bästa åren medan högre tjänstemäns pension baseras på de sista sex yrkesåren vilket uppenbarligen gynnar dem.
.
Det var inte bara pensionsreformen som engagerade. Här krävs mer solidaritet mellan arbetande i Europa. Nej till åtstramningspolitiken. Ja till en annan fördelning av rikedomarna. Både offentligt anställda och privatanställda deltog i protesterna.
.
Dessutom ser i stort sett alla Sarkozys ”reform” som ett steg tillbaka, som inte löser problemen med att finansiera pensionerna i framtiden. Pensionsåldern sänktes under Mitterrand från 62 till 60 år och ökningen nu förkastas av mer än två tredjedelar i opinionsundersökningarna som också visar att en lika stor majoritet stödde gårdagens protester.
Både regeringen och de fackliga organisationerna brottas nu med ett problem – hur gå vidare efter gårdagens massiva Nej? I dag ska Sarkozy tala inför Nationalförsamlingen och alla förväntar sig att han ska medge vissa justeringar i reformen men inte mer än vad de arbetande kommer att uppfatta som kosmetika. De fackliga organisationerna har ett gemensamt möte i dag för att besluta om hur kampen ska fortsätta. Stärkta av gårdagens framgång sa exempelvis CGTs ledare Bernard Thibault att ”alla optioner” fanns med i bilden, vilket bör tolkas som att han inte utesluter en generalstrejk. CFDTs ledare François Chérèque å sin sida menade att en ny protestdag bör organiseras före månadens slut, eventuellt en lördag eller söndag för att alla som arbetar, speciellt i den privata sektorn, ska kunna delta utan att tappa sin lön.
.
Krav på omfördelning av rikedomarna var ett genomgående tema bland deltagarna. Här ironiseras det över Bettencourt, miljardärskan som äger kosmetikafirman Oréal och som fick 30 miljoner euro i skatteåterbäring trots att hon belagts med skattefusk och annat fiffel.
.
Inom de närmaste dagarna kommer vi att veta vad som planeras de närmaste veckorna. De franska arbetarnas kamp mot regeringens nyliberala och orättvisa reform kan bli en vändpunkt i motståndet mot attacken på de arbetande i hela EU.
.
Bilarbetare från Peugeot/Citroën strejkade för att kunna delta i protesterna. I många andra storbolag strejakade också delar av personalen som i exempelvis oljejätten Total som tvingades köra på halvfart i sina raffinaderier.
.
Det fanns många plakat om skandalen med Bettencourt och arbetsministern Woerth. Att Eric Woerth är formellt ansvarig för pensionsreformen gör det inte lättare för Sarkozy.
.
Alla fackliga ledare deltog i demonstrationen i Paris. Enligt traditionen ”promenerar” de politiska partiernas ledare i andra delar av tågen för att respektera de fackliga organisationernas självständighet.
.
Media. DN1,DN2,DN3,GP1,SSD1,SVD1,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Pensioner, Sarkozy, CGT, CFDT,
I den ohämmade kapitalismens värld…
30 Jun 08
Huka er- reform på gång.
I tre dagar kommer vi att publicera en följetong om hur nyliberalismen lyckats pervertera och ta till sig ordet ”reform”. Det som en gång var ett honnörsord i arbetarrörelsen sprider nu rädsla om vad som väntar.
Del I :
Ords innebörd växlar med tider och mode. För ordet reform gäller det kanske mer än vanligt. När arbetarrörelsen i sin ungdom krävde refomer då tändes hopp om bättre levnadsvillkor bland de arbetande människorna. Åtta timmars arbetsdag blev norm. Barnarbete förbjöds. Sjukkassan inrättades. Arbetslöshet betydde inte längre omedelbar katastrof. Undervisningen demokratiserades och alla ungar fick gå minst nio år i skolan. ATP inrättades och att bli gammal betydde inte längre att sitta på undantag om man saknade sparade medel. Reformer gav hopp och ordet smakade bra.
Sedan början av 80-talet ger ordet en bitter eftersmak. Reform blir synonym för försämringar av redan fungerande sociala skyddsnät och förordningar. När Göran Persson och numera Reinfeldt säger att något måste reformeras då hukar sig de flesta och undrar vad ska de nu ta ifrån mig. Pensionsreformens syfte är att försämra pensionerna. Arbetsmarknadsreformer är till för att underlätta exploateringen av arbetskraften. Listan på « reformer » som i själva verket är steg bakåt kan göras lång.
Tage Erlander: ATPs grundare
Reformer som var reformer.
Efter andra världskrigets slut sågs inte kapitalismen med blida ögon. För stora delar av den internationella arbetarrörelsen var den roten till allt ont. Om Sovjetunionen inte varit ett skräckexempel på socialism som spelade borgerligheten i händerna är det många historiker som frågar sig hur klasstriderna i Grekland, Italien och Frankrike efter andra världskrigets slut kunde ha slutat. Med Saltsjöbadsavtalet 1938 slöt den svenska socialdemokratin klassfred med SAF(Svenska arbetsgivarföreningen) och eftersom svensk industri kunde producera och exportera till ett sargat Europa, i behov av allt, fanns det plats för reformer som verkligen var reformer. Kapitalet kunde skapa sig en social legitimitet och ge mer eller mindre vad den lovade, som kortare arbetstid, fler semesterveckor, fri skolgång för barnen och så småningom ATP som hindrade äldre från att sättas på backen.
Men den främsta orsaken till att kapitalismen kunde skapa sig legitimitet i de arbetandes ögon var det faktum att reallönerna ökade stadigt i takt med produktivitetsutvecklingen. I kolletivavtalen mellan LO och SAF var det aldrig frågan om att frukterna av den stigande produktiviteten enbart skulle tillfalla kapitalägarna. Full sysselsättning och årligen stigande reallöner garanterade social stabilitet och lugn på arbetsplatserna. Ur detta föddes också en ideologi om blandekonomi och en krisfri kapitalism. Både ekonomer och politiker omfattade den brittiska ekonomen George M. Keynes recept för styrning av kapitalismen via statliga ingrepp i den privata sektorn . Med hjälp av industripolitik, räntepolitik och penningpolitik ansågs staten ha de nödvändiga instrumenten för att « planera » den moderna kapitalismen. Enligt den dominerande ideologin var det inte de som ägde produktionsmedlen som bestämde över den privata industrins produktion utan företagens verkställande direktörer som oftast inte var stora aktieägare i företaget. I
den ekonomiska litteraturen kallades det « the managerial revolution ». I verkligheten var det bara en parentes i efterkrigstidens kapitalistiska anpassning till arbetarrörelsens styrka.
Oljekris och stagflation.
Med oljekrisen 1973 och den följande stagflationen, låg tillväxt kombinerat med hög inflation, blev det tvärstopp i det positiva reformerandet. De stadiga reallöneökningarna hade börjat undergräva de kapitalistiska företagens vinstmarginaler. I USA började vinstnivåerna i industrin att minska redan 1967 och i Europa mellan 1970-74. Lönernas andel i nationalinkomsten hade helt enkelt blivit för stor i
John Myanard Keynes
kapitalägarnas tycke eftersom vinsten hamnade i kläm. Enligt Eurostat nådde löneandelen i Europas industriländer sin högsta nivå med 76.3 procent 1975. Fram till dess hade inflationen hållit löneandelen i schack, men mellan 1972 till 1975 steg löneandelen flera procentenheter vilket motsvarade enorma belopp i rena pengar. För höga löner , inflation på mer än tio procent och stagnerande tillväxt var för mycket för kapitalägarna att svälja. Motoffensiven kom snabbt och brutalt. Att arbetarrörelsen inte var beredd att möta offensiven med en effektiv mobilisering av sina trupper hjälpte naturligtvis till.
…fortsättning följer i morgon tisdag 1 juli
Hel linje: lönernas andel av nationalinkomsten i EU-15 (skala till vänster)
Streckad linje: genomsnittliga inflationen i EU-15 (skala till höger)
Källa:Eurostat
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Erlander, Reinfeldt, Göran Persson, ATP, JM Keynes, reform, SAF, nyliberalism,


Senaste kommentarer