Reformismens sista sociala vision.

.

Den 21 maj 1981 tog François Mitterrand över i Elyséepalatset som den franska republikens 21:a president. Frankrikes arbetande befolkning satte stora förhoppningar till en radikal förändring av det snobbiga franska klassamhället. I valet hade François Mitterrand som Socialistpartiets kandidat lovat både himmel och gröna skogar.

.

21:a maj 1981 svor François Mitterrand presidenteden.

.

Socialistpartiets framgångar och Mitterrands seger över Valéry Giscard d’Estaing stod i kontrast till den dominerande trenden i omvärlden – nyliberalismens uppmarsch med Ronald Reagan och Margaret Thatcher som härförare. Mitterrand och de franska socialisterna stod inför en tuff utmaning. En utmaning som de helt skulle misslyckas att stå upp emot.

Men det är slutet på historien. Innan var det dramatik. Knappt vid makten började verkligen Mitterrand att uppfylla sina vallöften om grundliga reformer av de arbetandes sociala villkor.

Listan på de reformer som presidenten drev igenom i den nyvalda Nationalförsamling var imponerande. Mest omtalad i media var det symboliskt viktiga beslutet att avskaffa dödstraffet i giljotinens hemland. Borgerligheten drev en hård kampanj till dödstraffets försvar men kunde inget göra åt socialisternas majoritet i Nationalförsamlingen.

.

-När de rika behandlas bättre än de fattiga då säger jag François Mitterrand ifrån.

.

Andra reformer var mer jordnära men viktiga för de arbetande:

-Minimilönen höjdes med 10 procent och familje- och bostadsbidragen med 25 procent.

-En femte semestervecka infördes och arbetsveckan sattes till 39 timmar.

-Pensionsåldern sänktes till 60 år.

-En förmögenhetsskatt infördes.

I februari 1982 antogs en plan för nationalisering av alla stora betydande banker och företag. Det var verkligen att kasta handsken framför borgerlighetens fötter. De 36 största bankerna togs över av staten tillsammans med stora företag av nationell betydelse som el- och gasbolaget, kemiföretag och elektronikjätten Tohmson. Efter nationaliseringen var inte mindre än 25 procent av de arbetande anställda i statliga företag.

Utmaningen för kapitalägarna var stor och vreden över den förda politiken visades öppet och saboterades i hemlighet. Den borgerliga pressen kastade sig över Mitterrands regering som innehöll fyra ministarar från det franska kommunistpartiet. Trycket utifrån kändes av omedelbart. USAs ambassadör i Paris varnade Mitterrand för följderna om de kommunistiska ministrarna fick tillgång till information om militära hemligheter och andra ”känsliga” ämnen.

.

Fyra ministrar från kommunistpartiet tog plats i Mitterrands första regering.

.

Franska kapitalägare startade en investeringsbojkott och privat kapital flydde i stora mängder till Luxemburg, Schweiz och andra skatteparadis. Samtidigt startade den internationella finansmarknaden en spekulationsvåg mot den franska francen som snart tvingades devalvera flera gånger.

Det franska folket hade lagt sin röst i urnorna för en ny radikal reformpolitik. Den franska borgerligheten röstade med fötterna och upphävde utomparlamentariskt vad folket röstat för i urnorna.

I mars 1983 tvingas Mitterrand kapitulera inför trycket från Reagan, Thatcher, Helmuth Schmidt, de franska kapitalägarnas ekonomiska sabotage och trycket från tunga ministrar i den egna regeringen, som Jaques Delors och Pierre Mauroy. I ett brutalt lappkast förklarade Mitterrand i ett tal till nationen att den internationella ekonomiska krisen tvingade regeringen att göra ett ”tillfälligt uppehåll” i reformarbetet och införa en åtstramningsplan för att rädda statsfinanserna.

Det var början till slutet. Det var inget ”tillfälligt” i reträtten. Det var en permanent reträtt och en total kapitulation inför den nyliberala kapitalistiska ordningen. Mitterrand och hans socialistiska ministrar vägrade att överväga en konfrontation med kapitalets sabotage. Det hade krävt en kontroll över det privata kapitalets flykt ut ur landet och en konfiskering av sabotörernas egendomar. Det hade också krävt en kontroll av valutaspekulationen och inte minst hade det krävt en total mobilisering av arbetarklassen för att på varje arbetsplats kontrollera ägarnas aktiviteter för att sätta stopp för sabotaget mot den politik som vunnit i urnorna.

.

Mitterrand på statsbesök hos sin överman.

.

Men de franska socialisterna var inte beredda att ta en direkt konfrontation med borgerligheten och bryta med den kapitalistiska marknadens logik. Det var inte en handlingslinje i Socialistpartiets smak. Den europeiska reformismens sista stora projekt låg i ruiner. Nyliberalismens hade segrat. Reagan och Thatcher hade segrat. Från den dagen slöt den europeiska reformismens ledare upp bakom det moderna drevet. Ordet reform tappade sin innebörd. Avreglering och privatisering blev nya hedersord för den europeiska socialdemokratin.

.

Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,SVD2,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Mitterrand, Delors, Reagan, Thatcher, Reformism, Reform, Nyliberalism

Dela