"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Recession
Grekland stryps till döds
5 Okt 11
Europas politiker kryper
för marknaden
.
-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas.
Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.
Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.
Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.
Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.
.
Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.
Inte ens kläderna känns främmande.
.
Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.
Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.
.

Vem vill lita på honom?
.
Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.
.
Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.
.
Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.
Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.
.
Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.
.
Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.
Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.
Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den
tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.
Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.
För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.
. 
Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel
För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.
Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget
Varför är det börspanik?
7 Aug 11
Marknaden får kalla fötter.
.
Knappt har sparpaketen i Europa signerats och lånetaket höjts i USA så utbryter det panik på världens börser. Rasen är de största sedan Lehman Brothers bankrutt och den stora finanskrisen 2008-2009.
Borde det inte vara tvärtom? De spekulerande storbankerna har räddats av politikerna. Bankernas och storföretagens vinster rapporteras större än på länge. De multinationella bolagen staplar cash i kistorna eftersom de inte riktigt vet var de ska investera dem. Så frågan om det inte borde vara tvärtom är minst sagt berättigad. Varför sprider sig paniken på börserna? Allt verkar ju gå bra. Företag och banker blomstrar och de arbetande tvingas att betala krisen. Kan kapitalägarna hitta ett bättre paradis?
-Det är tokhögern som bestämmer, skriver DNs ledarskribent Peter Wolodarski och syftar till Tea Partys republikanska kongressrepresentanter som var de stora segrarna i uppgörelsen om USAs lånetak. Det ligger naturligtvis mycket i det. Bland annat innebär uppgörelsen att minskade underskott endast kan uppnås via minskade statliga utgifter. Inte ett öre får tas från de rika som i dag betalar lägre skatter än någonsin i USAs moderna historia.
Men det är inte ”tokhögerns” segrar som bekymrar ”marknaden”. Det är effekterna av sparpaketen i Europa och Obamas sänkta offentliga utgifter som ligger i botten på börspaniken.
Efter att först ha räddats av det offentliga kastade sig bankerna över de svagaste ländernas statsskulder och spekulerade deras statsobligationer i botten. Nu ska de arbetande i Grekland, Portugal och i alla andra länder betala räkningen för livlinorna som kastats ut till banker och finansinstitut.
.
Plötsligt inser ”marknaden” att effekterna av alla dessa sparpaket bara kan sluta i en ny djup recession för hela världsekonomin. Vanliga arbetande familjer i USA och Europa kan inte konsumera mera och samtidigt dra åt svångremmen för att betala vad politikerna beslutat. Om USA och Europa går in i en samtidig djup recession finns det ingen möjlighet för Kina och Indien att vara tillräckligt starka lokomotiv för världsekonomin. Deras huvudsakliga aktivitet är export och de är därför beroende av konsumtionen i USA och Europa.
Med lägre tillväxt i världsekonomin följer automatiskt krympande vinster för de multinationella och nationella företagen i produktionssektorn. Det är därför som börsen fått kalla fötter igen. De stora ”grabbarna” på Wall Street och i andra finanscentra hade säkert redan förberett sig för EUs och Obamas beslut och placerat stora optioner på fallande aktiekurser. De tjänar nu stora pengar på de fallande kurserna samtidigt som de ”små” aktieägarna säljer i panik. I tider av börskris är det mer än någonsin de stora fiskarna som äter de små.
Den djupa recession som nu kommer ska du tacka politikerna för. I sin iver att rädda bankernas kapital och vinster har de beslutat om en så drastisk attack på de arbetandes levnadsstandard och sociala välfärd att ingen, vare sig ”finansgenier” eller de multinationella bolagen, kan trolla fram tillväxt.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,GP1,SVT1,DN5,SVD2,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP2,GP3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Börsen, Wall Street, EU, Kris,
”Desperata husfruar” i kristider
21 Dec 10
.

.
Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.
.
Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.
Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.
Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.
Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.
.
Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.
I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik
som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.
ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.
Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.
.
Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010
.
Matkuponger och soppkök.
Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.
Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.
Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.
Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber
om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.
Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.
Dickens nickar igenkännande.
Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.
Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.
.
Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.
.
När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.
Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala
bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.
Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.
Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.
.
I Absurdien.
I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.
Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.
.
.
Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.
.

Än slank han dit och än slank han hit.
Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.
Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.
.
Finns det hopp om liv i Mount Clemens?
.
Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.
Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.
En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.
Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.
För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.
.
I Sarkoland.
Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.
.
Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september. Foto; Benny Åsman
.
Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.
Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.
Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.
Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.
.
Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.
.
Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.
De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.
I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.
.
Portugal sjunker som en sten.
Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.
Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.
.
Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.
.
I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.
Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.
Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.
.
Grön smaragd tappar lystern.
Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.
Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.
.
Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.
.
Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.
På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.
.
Mindre feta i salladen.
Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.
Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.
Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.
De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.
***
Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.
I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.
Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.
.
Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,
Sätt finansvalpar på svältkur.
27 Aug 09
Finansvalpars löner och krisen.
-Vi måste erbjuda marknadsvärdiga löner för att locka till oss de mest begåvade aktörerna.
Så brukar det låta när nyliberala ideologer och bankchefer ursäktar sanslösa löner och bonusar som betalas ut till finanssektorns golden boys, de slätkammade valparna i bankernas och mäklarnas avdelningar för värdepappershandel. Får de inte vad de vill går de till konkurrenterna, sägs det. Med sådana förklaringar ursäktas årslöner som en vanlig industriarbetare inte kan tjäna in under ett helt arbetsliv.

Verkligheten slår ofta Hollywood
Men hur ser egentligen förhållandet mellan lön och resultat ut? Om det verkligen vore så att de unga valparna med sina formler och riskmodeller skapade enorma rikedomar för samhället kanske det inte vore så mycket att prata om. Men när den djupa kris vi nu sitter fast i tog sin början i finanssektorn är det lätt att tro på ett samband mellan höga löner, fantasibonusar, extremt risktagande med andras pengar och utvecklingen av spekulationsbubblor och efterföljande krascher med
ekonomisk djupdykning som då i första hand drabbar vanliga yrkesarbetande utan inkomst av kapital.
I december 2008 publicerade två unga amerikanska forskare en studie som inte fått den uppmärksamhet den är värd. Thomas Philippon och Ariell Reshef har jämfört lönerna i USAs finanssektor med lönerna i andra industrigrenar för likvärdiga personer, det vill säga liknande utbildning och erfarenhet och det under hela perioden 1909-2006.
Här kan man se ett direkt samband mellan överdrivna löner i finanssektorn jämfört med andra affärsgrenar och de två största ekonomiska kriserna i modern tid, den Stora Depressionen på 30-talet och dagens stora recession. I början av 20-talet var lönenivån i finansektorn lika med lönenivån i andra industrigrenar för likvärdiga kvalifikationer. Strax innan kraschen 1929 låg lönerna i finanssektorn däremot cirka 30 procent högre än i övrig industrigrenar. 
På 50- och 60-talen då den ekonomiska utvecklingstakten var den högsta i kapitalismens historia låg lönerna i finansvärlden lika med, strax under eller strax över resten av ekonomin. I alla fall kan man se att det behövdes inga golden boys för att skapa den historiskt högsta ekonomiska tillväxten under en längre period.
Sedan blir de unga forskarnas studie ännu mer övertygande. Från 1992, då lönerna i finanssektorn var likvärdiga andra sektorers, ökade de till att 2006 ligga 40 procent över lönerna i andra industrier. Inte undra på att alla pappas pojkar (och flickor) slogs om platserna på Harvard och andra lärosäten där de som kan känna lukten av pengar flockas.
Men vad fick samhället ut av de skenande lönerna och bonusarna i finansvärlden. Jo, den djupaste krisen i mannaminne. Kan det vara ett recept för ekonomisk tillväxt att sätta finansvalparna på svältlöner? Det lär i alla fall inte få negativa inverkningar på samhällsekonomins utveckling.
I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,SSD1,SSD2,AB1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Finanslöner, Depression, Banker,
Är krisen över?
14 Aug 09
På väg upp ?
Den stora frågan som sysselsätter alla ekonomiska experter och naturligtvis yrkespolitikerna är om det äntligen är en ekonomisk återhämtning på gång. Ser man bara till utvecklingen på världens aktiebörser de senaste två månaderna är svaret otvivelaktigt ja. Flera stora börser, Stockholms inräknad, har gått upp omkring tjugiofem procent sedan årsskiftet. Det är på nytt gyllene tider för aktiespekulanterna.

Men är det verkligen ett ljus i tunneln som vi ser eller är det lycktorna på ett framrusande tåg? Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det verkar som att botten i den ekonomiska krisen är nådd. Men det har hänt förr att en kort uppgång efter en djup kris avbryts av en ny kraftig nergång. Så skedde exempelvis under trettiotalet. Den tillfälliga uppgången 1934-35 följdes av en ny djupdykning 1937 och det var mer krigsmullret vid horisonten än The New Deal som fick fart på de ekonomiska hjulen.
Kanske svaret på frågan om krisen är över beror på frågeställarens position i samhället. För de kapitalstinna ser det ljust ut. Aktiekurserna stiger och spekulationen i råvaror blomstrar. För de som väntar i de arbetslösas långa kö är det inte mycket att glädjas åt. Det finns nämligen inga tecken till att företagen anställer igen. Tvärtom, i de flesta industriländerna fortsätter antalet arbetslösa att öka.
30-talets soppkök är tillbaka
Oavsett var man står i samhället finns dock frågan kvar- är det slut på utförsåkningen och vänder den ekonomiska aktiviteten just nu? För att besvara frågan måste man först fråga sig varför krisen inte blev värre, varför det blev Den stora recessionen och inte Den stora depressionen II ? Svaret är hur enkelt som helst och det heter offentlig ekonomisk politik. Oavsett all den kritik som kan riktas mot de ’stödpaket’ som USAs,Kinas, EU’s och Japans regeringar antog, att de mer siktade in sig på att rädda bankirer än industrijobb, återstår faktum att de tiotusentals miljarder kronor av offentliga medel som pumpades in i världsekonomin utgjorde skillnaden mellan djup recession och depression. Likt smörjmedel i en maskin hindrade de att hela maskineriet skar sig. Och ingen ska tro att en total krasch var omöjlig. Dagarna efter storbanken Lehman Brothers konkurs stod hela det finansiella systemet och vägde vid avgrundens kant. Det var inte givet på förhand att katastrofen kunde undvikas. När paniken sprider sig finns det inget som kan avhålla enskilda kapitalägare från att göra allt för att rädda det egna kapitalet även om resultatet för helheten är
avgrunden.
Men nu gäller det –återhämtning eller inte? Låt oss ta en titt på olika ekonomiska faktorer.
- Att börsen går upp har vi redan konstaterat. Men det är den minst intressanta indikatorn. Den speglar bara vad börshandlare tror om andra börshandlares tro. Nu går det uppåt och alla följer efter i en sorts följa John tills något oväntat bryter trenden. B֊örsen är ingen bra indikator för att förutse vad som ska ske i produktionen och handeln.
- Hushållens konsumtion däremot ger en god fingervisning om vad som sker i ekonomin. Det gäller speciellt i USA där hushållens utgifter utgör hela 70 procent av bruttonationalprodukten BNP. Och för världsekonomin i sin helhet spelar fortfarande den amerikanska ekonomin den dominerande rollen. Kina är visserligen en gigant men ännu mycket beroende av den amerikanska marknaden, vilket bevisas av att Kinas export minskade med hela 25 procent 2008. Om enbart hushållens konsumtion vore avgörande för en återhämtning då är perspektiven mörka. De amerikanska hushållen sitter så fast i huslån och kreditkortsskulder att det kommer att dröja avsevärd tid innan deras ökade sparande kan gå till annat än
att betala av skulder.
-I EU är hushållen mindre skuldsatta än i USA, med undantag för Storbritannien, Spanien och Irland. Men den offentliga stimulansen av ekonomin har varit betydligt svagare i EU som helhet och någon stor draghjälp från hushållens konsumtion verkar inte vänta runt hörnet. I Tyskland, EU’s största ekonomi, har socialdemokraterna och sedan Merkel så till den grad dragit åt tummskruvarna på befolkningen och satsat allt på stöd till den tyska exportindustrin att inget omedelbart kan ske med den privata konsumtionen.
-Vid sidan av hushållens konsumtion är det de privata och offentliga investeringarna som är den enskilt största faktorn för en ekonomisk expansion.
Här spelar Kina just nu en stor roll. Den kinesiska statsledningen har satsat stort på investeringar i infrastruktur av alla slag. Bara själva den kinesiska marknadens storlek medför automatiskt att efterfrågan på den internationella marknaden på råvaror, byggnadsmaterial och maskiner påverkas avsevärt när Kinas ekonomi expanderar.
-Här i de västliga industriländerna finns det inte ännu klara tecken på att den privata sektorn ökar sina investeringar. Krisen har varit manna för många. Konkurrenter har gått omkull eller köpts upp. Företagen har använt sig av krisen som ursäkt för att minska antalet anställda mer än ”nödvändigt”. Överproduktionskris innebär överfulla lager. Krisen

har gjort det möjligt att hålla tillbaka produktionen och sälja av lagren. Men nu verkar den fasen i konjunkturen vara slut och många industrier kommer därför att på nytt öka produktionen och investera i ny kapacitet.
-De arbetslösa är krisens verkliga offer. Det finns inte ett land i världen där arbetslösheten inte har stigit sedan krisen slog till i mitten av september 2007. Miljontals kinesiska arbetare har slängts ut på gatan och får klara sig bäst de kan. Arbetslöshetsförsäkring och andra sociala skydd saknas i stort sett helt. I USA går fler utan arbete än någonsin sedan andra världskrigets slut. Just nu är det sex arbetssökande på varje ledig post och för första gången överstiger antalet långtidsarbetslösa femmiljonersstrecket. Totalt är antalet officiellt arbetslösa uppe i 15.4 miljoner. Även om julisiffrorna för första gången på två år visar på en något minskad takt i avskeden är det helt säkert att en eventuell ekonomisk återhämtning kommer att bli en ”jobless recovery”(återhämtning utan jobbskapande) som amerikanerna säger. Företagen tar tillfället i akt att öka produktionen med existerande personal genom att öka arbetstakten och stressen. Slavdrivarna kan räkna med goda bonusar. Bankerna visar redan vägen.
-Så vad blir summan av allt ovan? Uppgång och återhämtning, stagnation och fortsatt kris på larvfötter eller en ny snabb djupdykning efter falska förhoppningar? Svaret är att jag inte vet och jag tror
ingen annan heller vet vad som väntar de närmaste fem-sex kvartalen. Det verkar som att det lutar mot ett slut på krisen men med en större bas av arbetslösa i den reservarmé som kapitalet nu har skapat. Det ger möjligheter till större press på löneutvecklingen och underlättar ytterligare attacker på de sociala välfärdsprogram som ännu finns kvar. Alltså en uppgång som inte lovar gott för de som lever bara av sitt arbete.
I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,AB1,GP1,SVD4,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, EU, Depression, Recession, Arbetslöshet, Kris, Aktier, Börs, Konsumtion, Hushåll, Kina,
Är krisen snart över i USA?
4 Jul 09
Är krisen snart över ?
Glada politiker och tyckare i media påstår att vi nu befinner oss i början till slutet på den ekonomiska krisen. Minsta lilla svala tas till intäkt för en ljuv sommardröm. I
förrgår lyckades Barack Obama se ljus i tunneln och deklarera sin starka tro på en snar återhämtning av konjunkturen. Visserligen förlorade 467 tusen amerikaner sitt jobb i juni men enligt Obama bestod det ljusa i att det var 140 tusen färre än månaden innan. Så kan man naturligtvis se på saken. Står man oskyddad i ösregn är det alltid en tröst om regnet mildras en aning. Eller blir man inte lika förbaskat blöt in på bara kroppen ?
Svaret på rubrikens fråga är inte så uppenbart och beror inte bara på vad som händer med arbetslösheten. Däremot beror utvecklingen framöver mycket på vad som sker på den amerikanska marknaden. En internationell uppgång är i det närmste omöjlig utan en återhämtning i USA.
Så vad har egentligen skett på den amerikanska arbetsmarknaden under det nya århundradets första omtumlande år ? Sedan den nuvarande recessionens början i december 2007 har antalet jobb i USA minskat med 6,5 miljoner och om vi till det lägger de 127 tusen jobb per månad som borde skapas för att hålla takt med befolkningsökningen är det i själva verket 8,8 miljoner färre jobb än vad som borde ha existerat. På kort tid har därmed alla skapade jobb sedan år 2000 försvunnit. I dag finns det strax över 800 tusen färre jobb i den amerikanska ekonomin jämfört med februari 2001. Nio år har raderats ut.

I Kalifornien är vägen från eget hem till tältläger mycket kort
Nu beror ju inte en återhämtning enbart på situationen på arbetsmarknaden. Den stora majoriteten har ju fortfarande sina jobb kvar även när arbetslösheten stiger mot 10 procent och över. Vi måste också se till vilka är de stora drivkrafterna bakom varje ekonomi. För den amerikanska ekonomin finns det ingen hemlighet. Strax över 70 procent av landets BNP utgörs av hushållens konsumtion. Det har spekulerats i att den svaga dollarn skulle kunna stimulera en återhämtning via Amerikas export. Men landets export utgör just nu bara 10,8 procent av BNP. Att jämföra med 54,7 procent för Sverige. Tyskland som likt USA har en stor hemmamarknad exporterar för hela 40,9 procent av BNP. Så för USAs del finns det inget slut på krisen så länge hushållen lagt spenderbyxorna på hyllan.
Det finns ett stort hinder för att hushållens konsumtion ska ta fart inom kort. Lönerna för vanliga arbetare i USA släpar efter mer än någonsin. De arbetandes löner har vare sig följt produktivitetens utveckling eller högre gruppers löner under flera decennier. Av summan av alla löneökningar sedan 1979 fram till 2006 gick 91 procent till de 10 procent bäst betalda. Det vill säga att resten av de löneanställda fick nöja sig med nio procent. Resultatet blev naturligtvis en enorm ökning av ojämlikheten. En genomsnittlig VD-lön 1973 var 27 dollar i timmen för varje dollar som arbetaren tjänade. I dag tjänar en VD 275 dollar för varje dollar som den genomsnittliga industriarbetaren tjänar.

Frågan blir naturligtvis hur var det möjligt att de amerikanska hushållens konsumtion, från de fattigaste till de rikaste, ökade stadigt under hela det nya århundradets början ? Svaret heter skuldsättning, upp över öronen. Speciellt för de fattiga hushållen men också för vad som vanligtvis kallas den amerikanska medelklassen. Den rikaste tiondelen av hushållen följde inte samma mönster. De lånade i stället ut sina pengar till resten av samhället och kasserar nu in vinsterna. På vilket sätt? Tidningarnas ekonomisidor påstår sedan några månader att de amerikanska hushållen börjar spara på nytt. Från en negativ sparkvot sägs de nu spara 5-6 procent av de disponibla inkomsterna. Men det finns spara och spara. Det finns spara som innebär att lägga reserver på sidan om för att användas till senare konsumtion eller investeringar i kapitalvaror. Men det finns också spara som innebär att betala av anhopade skulder och det ger verkligen ingen stimulans till konsumtionen och den ekonomiska tillväxten. Det är vad den stora majoriteten av de amerikanska hushållen gör nu. De betar av skulder till banker, försäkringsbolag, mäklare och skulder på alla sorters kreditkort, köplån och studieskulder. Nya krediter är det inte att tänka på för tillfället. Den amerikanska kreditmarknaden är just nu lika snustorr som markerna i det sommarvarma Sverige.

Med det aktuella jobbutbudet, arbetslöshetens utveckling, skuldberget som ska betas av, och den torrlagda kreditmarknaden finns det inget som verkligen pekar på att vi ser början till slutet på recessionen. De kommande tio till tolv månaderna fortsätter arbetslösheten att öka. Varuproducerande företag fortsätter att minska sina lager innan maskinerna sätts igång igen och under tiden passar arbetsgivare på att avskeda många fler än vad de egentligen är tvingade till. Det gäller att ge profierna en hjälpande hand. De som vill kalla ett sådant perspektiv ljust och början på bättre tider ska inte förvånas om de går till historien som illusionister.
I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,ETC,AB,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Hushållsskulder, Banker, Arbetslöshet, Sysselsättning
Kan Obama hindra en depression?
28 Feb 09
Barack Obamas budget; liten skuta på stormigt hav.
Det gick inte mer än ett par dagar innan optimismen som Barack Obama ville sprida med sin budget sjönk ihop till
djup pessimism. Det amerikanska handelsministeriets reviderade siffror för bruttonationalproduktens utveckling sista kvartalet 2008 lamslog finanspressen. Den hittills publicerade nedgången på 3,8 procent fick revideras om till minus 6,2 procent, den snabbaste nedgången över ett kvartal sedan den djupa recessionen i USA 1982.
Den stora frågan som de reviderade siffrorna reser är om USA och även resten av världsekonomin kan undvika att falla ned i en djupare recession än någonsin under efterkrigstiden. Eller för att vara mer direkt- blir det depression?
Det finns ingen « vetenskaplig » definition av en depression. En recession sägs råda när BNP minskar tre kvartal i rad. En depression är i så fall en kris som drar ut längre i tiden och som har mycket större effekter på hushållens inkomster och sysselsättning. Det ser allt mer ut som det är vad som väntar oss. Det råder egentligen redan depression i vissa sektorer av ekonomin , som finanssektorn, byggbranschen och bilbranschen. När den japanska exporten faller med 46 procent på ett kvartal och den amerikanska exporten med 26 procent samma kvartal då handlar det inte längre om en av dessa traditionella och tätt återkommande recessioner som få ens märker av.
I sin budget kalkylerar Barack Obama med att tillväxten i den amerikanska ekonomin redan är tillbaka år 2010 och då når plus 3,2 procent. Allt talar för att det är rent och skärt önsketänkande. Förhoppningen är att stödet till bankerna och bilindustrin tillsammans med den lagda budgetens utlägg för energi, undervisning och sjukvård ska få fart på de ekonomiska hjulen igen.

Men den keynesianska stimulanspolitik som Barack Obama sätter sitt hopp till är troligen dömd att misslyckas. Stödpaketen kan kanske hindra att en katastrofal depression utvecklas, vilket i sig inte är så illa, men inte bli de lokomotiv som världsekonomin behöver för att få upp farten igen. För den aktuella stimulanspolitiken krockar med en stenhård verklighet som kallas överproduktionskris. I den verkliga ekonomin finns det inga lokomotiv redo för avgång. Det lyser « inställd » eller « försenad » på anslagstavlan.
Hushållen i både USA och Europa skär i sin konsumtion som aldrig förr. Speciellt i USA där deras konsumtion utgör 70 procent av BNP är det nästan omöjligt att vända nedgången utan en uppgång i hushållens konsumtion. I Kina, Tyskland, Japan och Sydkorea, där investeringarnas andel av BNP är mycket större kan nedgången stoppas om nyinvesteringarna tar fart. Men i vilken sektor ? Vem vill investera i nya bilfabriker ? Det finns redan en överkapacitet på 20 miljoner bilar i branschen. Det andra potientellt tunga lokomotivet, byggbranschen, verkar inte heller kunna få upp ångan. I USA finns det redan flera miljoner tomma hus utan köpare. Varför bygga fler inom överskådlig framtid ? I Spanien och Storbritannien är krisen i byggbranschen ännu mer katastrofal än hos Uncle Sam. Just nu verkar inte heller kommunikationssektorn kunna dra lasset. Datorer och mobiltelefoner i all ära men de väger ändå ganska lätt i den samlade världsekonomin så det blir svårt att chatta och sms:a oss ur krisen. Inte heller Kina kan spela någon roll i krisbekämpningen. Inte positiv i alla fall. Den extremt snabba nedgången i Kinas export det senaste kvartalet och det faktum att tusentals företag i de södra industridistrikten redan stängt sina portar och avskedat över 20 miljoner arbetare pekar snarare mot en kommande djup ekonomisk och politisk kris i Mittens rike.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,AB1,DN4,SVD3,ETC,SDS,
Det ska vi fira: Det här är den 400e texten på vår blogg.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Budget, Obama, EU, Depression, Kina, Japan, Recession, Bilindustri
Det börjar likna depression
11 Jan 09
Full fart bakåt.

Kryssaren Germanica går inte längre för full fart framåt.
För de som inbillat sig att Europa och Sverige skulle kunna undvika de värsta följderna av den ekonomiska kollapsen i USA kommer de senaste siffrorna från hemmafronten som en chock. Vågen av nedläggningar, avsked och konkurser bara växer i omfång. Det är full fart bakåt som gäller. Experter påpekade tills nyligen att kryssaren Germania höll ångan väl uppe. Men november månad sköt den illusionen i sank. Den tyska industriexporten sjönk med hela 10,6 procent jämfört med november 2007, ett historiskt fall som saknar motsvarighet i landets efterkrigshistoria.
På nytt är mer än tre miljoner tyskar arbetslösa. Med de motreformer av arbetslöshetskassan som socialdemokraten Schröder drev igenom får nu massor av arbetslösa smaka på den nyliberala medicinen. Alla siffror i
Europa visar samma sak- det bär av utför med hissnande fart. I dagarna tvingades Angela Merkel till ett delvist förstatligande av Commerzbank för att hindra banken att gå omkull. Den tyska storbanken Deutsche Banks chefsekonom Norbert Walter spår att landets BNP kan sjunka med 4 procent 2009.
Det låter kanske inte så mycket. Men med fyra procents produktionsbortfall talar vi inte längre om en recession utan något som ligger på gränsen till en depression. Den nedåtgående spiralen i Europa och Sverige blir allt svårare att bromsa upp med statliga stödpaket och bankakuter i takt med att den arbetande befolkningens reella köpkraft mineras. Det är inte stöd till banker och kapitalägare som kan bryta rutschen utför.

Den modell som styrt all ekonomisk politik de senaste 25 åren har gått in i väggen. Mer och allt större kapitalinkomster till de välbärgade och en allt större skuldsättning bland vanliga löntagare för att hålla konsumtionen uppe trots sviktande reallöner var modellen som nu blivit omöjlig att upprätthålla. Högre realinkomster för alla arbetande, med tonvikt på ordet högre, speciellt för de lågavlönade är den enda framkomliga vägen för samhället. Men det är en väg som kapitalägarna aldrig kommer att acceptera så länge de inte tvingas till det. Så vad väntar vi på ?
I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,DN3,SDS,SDS1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Tyskland, Sverige, Arbetslösa,
2008 – Pyramidspelens år…
16 Dec 08
Tusentals miljarder i aktieägarnas fickor.
Året 2008 är snart över. Det var året då K-ordet med stort K blev det mest använda ordet i media världen över . K som i Kris. Men vad var det som hände och varför hände det ? Och inte minst, vad väntar oss under 2009 ?
Här följer del två av den text som jag hoppas kommer att ingå i din jullektyr.
Del II
Missat första delen. Börja här: Del I
Innan vi går över till vad som väntar under det kommande året är det på sin plats att påminna om grunderna till finanskrisen. Det framställs gärna som att det inte finns
tillräckligt med pengar och att bankerna därför stryper kreditgivningen. Men i själva verket är grunden till finansbubblan att det finns för mycket pengar som används på fel sätt. Reagans och Thatchers nyliberala motrevolution lyckades med vad den föresatte sig, nämligen att öka vinsterna på lönernas bekostnad. All statistik som publicerats av IMF, Eurostat och OECD visar att lönernas andel av BNP minskat i alla industriländer sedan början av 80-talet och fram till i dag. Det handlar om några procentenheter men varje procent handlar om hundratals miljarder dollar som omfördelats från arbete till kapital. Enda undantaget i OECD är Belgien. Och den enda föklaringen till det är att i Belgien skyddas lönerna av en indexreglering som gruvarbetarna lyckades
tillkämpa sig 1929. Sedan har indexregleringen införts för alla lönearbetare. Trots att indexeringen urholkats är den ändå ett någorlunda effektivt vapen för de arbetande. Något för LO att driva- indexreglerade löner.
Tusentals miljarder kronor omfördelades och hamnade i kapitalägares fickor. Det är förklaringen till att avstånden mellan rika och fattiga i alla länder tänjts ut, till bristningsgränsen i vissa fall. Men vad gjorde de som befann sig på « rätt » sida i omfördelningen? Innan dagens kris slog undan benen på alla nyliberala dogmer var det allmän « sanning » att vinsterna investerades av skötsamma entreprenörer som skapade jobb och alla tjänade i slutändan på att vissa blev rika som troll.
Men det var ingen « sanning ».I stället för att använda vinsterna till nyttiga investeringar i maskiner och infrastruktur letade sig lejonparten av vinsterna till den spekulativa karusellen i finanssfären. Där var de
kortsiktiga utsikterna till ännu större vinster bättre än i den « verkliga » ekonomin med överproduktion i de flesta branscher och där det saknas tillräckligt attraktiva investeringsobjekt. Så det är den « verkliga » ekonomins svagheter som till att börja med förklarar finanssfärens elefantias och inte tvärtom. I ett andra steg är det sedan finanssfärens kris som skjuter den « verkliga » ekonomin i sank. Orsakssammanhangen är viktiga , därför att de visar att allt tal om kasinoekonomi och återgång till gammal hederlig kapitalism uppiffad med lite keynesianskt smink är en utopi. Obamas, Sarkozys,Merkels och Borgs attacker på oansvariga banker och fonder är mest prat för gallerierna och syftar inte till att reformera kapitalismen och ge den en human touch utan har som mål att rädda vad som räddas kan av den nyliberala globaliseringen, avregleringarna och den sociala nedrustningen.
Ett år har gått och det går nu att värdera två mer eller mindre teoretiska dispyter som präglat mycket av finanspressen. Dispyt ett. Vad var orsaken till den enorma prisökningen på olja och andra råvaror? Dispyt två. Skulle Kina och Indien ånga på som vanligt även om USA och EU gick in i en recession ?

Hur mycket finns det kvar i reserverna?
Priset på olja gick upp till 147 dollar per fat under sommaren innan det tog stopp och nu ligger det runt 40 dollar per fat efter ett otroligt ras på bara ett par månader. Samma sak har skett med andra råvaror även om svängarna inte varit lika yviga. När det bar iväg uppåt var den dominerande idén att Kinas och Indiens efterfrågan på olja och råvaror var den huvudsakliga drivkraften bakom prisuppgången. Till det sas det att « peak oil » nåtts och att nu var det dags att ställa in siktet på 200 dollar per fat. En liten minoritet ekonomer menade att den avgörande orsaken till fantasipriserna var ren spekulation. Efter bostadskraschen och det begynnande börsraset sökte sig enorma mängder spekulativt kapital till råvarumarknaderna i hopp att rida på de stigande priserna som spekulationen självt skapade. I dag finns det facit. Med oljepriset nere kring 40 dollar per fat kan vi med bestämdhet säga att det var nästan uteslutande spekulation som låg bakom prisökningen. Ingen vara som det inte råder akut brist på kan ha sådana prisvariationer på så kort tid om det inte ligger spekulation bakom. Under 2008 ökade dessutom inte oljekonsumtionen i världen och ändå dubblerades oljepriset innan det kraschade till dagens 40 dollar per fat.
Svaret på den andra frågan fanns på The Economists framsida den 13 december. « Kina och Indien – en story om sårbara ekonomier ». Kina och Indien är inte och
kommer ännu under många år inte att bli de lokomtiv för världsekonomin som många ekonomer ansåg ännu för ett halvår sedan. Även om partihöjdarna i Kina gör allt för att hålla produktionen uppe slår nu recessionen snabbt igenom. Tusentals fabriker har redan stängt sina portar och hundratusentals arbetare har tvingats sätta sig på bussen hem till byn. Novembers siffror över exporten till USA och andra länder slog alla experter med häpnad. Exporten sjönk med 2.2 procent i november jämfört med november 2007. Det är första gången på 10 år som exporten minskar.
I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,SDS1,SDS2,SDS3,AB1,
Andra bloggare:Svensson,Jinge,Esbati,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Kina, Indien, Recession, Depression, Kris, Olja,
Arbetslösheten i USA värre än väntat
6 Dec 08
USAs ekonomi djupdyker
I går publicerades den med oro väntade statistiken över utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden. Det är värre än någon tänkt sig. Alla
prognoser smulades i bitar. Över en halv miljoin, 533 000, blev arbetslösa i november månad. Den officiella arbetslösheten steg därför från 6,5 procent till 6,7 procent. Bara 0,2 procent kan man väl inte göra så stora rubriker av ?
Men verkligheten bakom bråkdelarna är mycket mörk. För anledningen till att ökningen bara blev 0,2 procent beror på att de som räknas in i arbetsstyrkan minskade med 637 000 personer. Vad göms bakom siffrorna ? Jo det är helt enkelt personer som lämnat arbetsmarknaden, det vill säga före detta anställda som tappat hoppet och inte längre söker ett arbete. Då försvinner man ur statistiken som förbättras däför att situationen försämras.
Men det är inte slut på misären. Antalet personer som arbetar halvtid men som söker en heltid ökade i sin tur med 621 000 vilket höjde den så kallade undersysselsättningen från 8 procent i oktober till 12,5 procent i november, den högsta siffran sedan 1994 då statistiken över undersysselsättning började publiceras.

Köerna av arbetslösa växer snabbt
Enligt gängse definitioner befinner sig USA i recession sedan december 2007 då BNP visade upp en svag minskning på 0,3 procent. Enligt preliminära siffror sjönk BNP med över 4 procent på årsbasis i november. Det är helt uppenbart att 2009 blir det svartaste året för den amerikanska arbetarklassen sedan trettitalets depression.
Den fruktade nedåtgående spiralen accellerar och det bästa Barack Obama kan hoppas uppnå med sitt stimulanspaket är att bromsa utförsåkningen.
I media: SVD1,SVD2,AB,DN,Sydsvenskan,Dagens Arbete,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Arbetslöshet, Depression, Recession,


Senaste kommentarer