"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Reagan
Mitterrand president 1981
15 Maj 11
Reformismens sista sociala vision.
.
Den 21 maj 1981 tog François Mitterrand över i Elyséepalatset som den franska republikens 21:a president. Frankrikes arbetande befolkning satte stora förhoppningar till en radikal förändring av det snobbiga franska klassamhället. I valet hade François Mitterrand som Socialistpartiets kandidat lovat både himmel och gröna skogar.
.
21:a maj 1981 svor François Mitterrand presidenteden.
.
Socialistpartiets framgångar och Mitterrands seger över Valéry Giscard d’Estaing stod i kontrast till den dominerande trenden i omvärlden – nyliberalismens uppmarsch med Ronald Reagan och Margaret Thatcher som härförare. Mitterrand och de franska socialisterna stod inför en tuff utmaning. En utmaning som de helt skulle misslyckas att stå upp emot.
Men det är slutet på historien. Innan var det dramatik. Knappt vid makten började verkligen Mitterrand att uppfylla sina vallöften om grundliga reformer av de arbetandes sociala villkor.
Listan på de reformer som presidenten drev igenom i den nyvalda Nationalförsamling var imponerande. Mest omtalad i media var det symboliskt viktiga beslutet att avskaffa dödstraffet i giljotinens hemland. Borgerligheten drev en hård kampanj till dödstraffets försvar men kunde inget göra åt socialisternas majoritet i Nationalförsamlingen.
.
-När de rika behandlas bättre än de fattiga då säger jag François Mitterrand ifrån.
.
Andra reformer var mer jordnära men viktiga för de arbetande:
-Minimilönen höjdes med 10 procent och familje- och bostadsbidragen med 25 procent.
-En femte semestervecka infördes och arbetsveckan sattes till 39 timmar.
-Pensionsåldern sänktes till 60 år.
-En förmögenhetsskatt infördes.
I februari 1982 antogs en plan för nationalisering av alla stora betydande banker och företag. Det var verkligen att kasta handsken framför borgerlighetens fötter. De 36 största bankerna togs över av staten tillsammans med stora företag av nationell betydelse som el- och gasbolaget, kemiföretag och elektronikjätten Tohmson. Efter nationaliseringen var inte mindre än 25 procent av de arbetande anställda i statliga företag.
Utmaningen för kapitalägarna var stor och vreden över den förda politiken visades öppet och saboterades i hemlighet. Den borgerliga pressen kastade sig över Mitterrands regering som innehöll fyra ministarar från det franska kommunistpartiet. Trycket utifrån kändes av omedelbart. USAs ambassadör i Paris varnade Mitterrand för följderna om de kommunistiska ministrarna fick tillgång till information om militära hemligheter och andra ”känsliga” ämnen.
.
Fyra ministrar från kommunistpartiet tog plats i Mitterrands första regering.
.
Franska kapitalägare startade en investeringsbojkott och privat kapital flydde i stora mängder till Luxemburg, Schweiz och andra skatteparadis. Samtidigt startade den internationella finansmarknaden en spekulationsvåg mot den franska francen som snart tvingades devalvera flera gånger.
Det franska folket hade lagt sin röst i urnorna för en ny radikal reformpolitik. Den franska borgerligheten röstade med fötterna och upphävde utomparlamentariskt vad folket röstat för i urnorna.
I mars 1983 tvingas Mitterrand kapitulera inför trycket från Reagan, Thatcher, Helmuth Schmidt, de franska kapitalägarnas ekonomiska sabotage och trycket från tunga ministrar i den egna regeringen, som Jaques Delors och Pierre Mauroy. I ett brutalt lappkast förklarade Mitterrand i ett tal till nationen att den internationella ekonomiska krisen tvingade regeringen att göra ett ”tillfälligt uppehåll” i reformarbetet och införa en åtstramningsplan för att rädda statsfinanserna.
Det var början till slutet. Det var inget ”tillfälligt” i reträtten. Det var en permanent reträtt och en total kapitulation inför den nyliberala kapitalistiska ordningen. Mitterrand och hans socialistiska ministrar vägrade att överväga en konfrontation med kapitalets sabotage. Det hade krävt en kontroll över det privata kapitalets flykt ut ur landet och en konfiskering av sabotörernas egendomar. Det hade också krävt en kontroll av valutaspekulationen och inte minst hade det krävt en total mobilisering av arbetarklassen för att på varje arbetsplats kontrollera ägarnas aktiviteter för att sätta stopp för sabotaget mot den politik som vunnit i urnorna.
.
Mitterrand på statsbesök hos sin överman.
.
Men de franska socialisterna var inte beredda att ta en direkt konfrontation med borgerligheten och bryta med den kapitalistiska marknadens logik. Det var inte en handlingslinje i Socialistpartiets smak. Den europeiska reformismens sista stora projekt låg i ruiner. Nyliberalismens hade segrat. Reagan och Thatcher hade segrat. Från den dagen slöt den europeiska reformismens ledare upp bakom det moderna drevet. Ordet reform tappade sin innebörd. Avreglering och privatisering blev nya hedersord för den europeiska socialdemokratin.
.
Media: DN1,SVD1,SVT1,GP1,SVD2,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Mitterrand, Delors, Reagan, Thatcher, Reformism, Reform, Nyliberalism
Republikanerna stormar Capitol Hill.
6 Nov 10
-Ett högtidligt löfte till Amerika.
.
-A Pledge to America, är titeln på det Republikanska partiets program för hur landet ska styras av den nya majoriteten i Representanthuset.
I koncentrat kan programmet sammanfattas till – mindre centralmakt i Washington, lägre skatter och kraftiga nedskärningar i de offentliga utgifterna.
-Bort med fingrarna från den fria företagsamheten, lyder stridsropet som ett eko ur den amerikanska westernideologins djupaste källare. En så ingrodd reflex att republikanernas andreman i Representanthuset, Eric Cantor, häromdagen avfärdade Barack Obamas förslag om nya skattelättnader för företagen i syfte att stimulera jobbskapande.
-Vi ska hålla tillbaka Washingtons vilja att tala om för företagen hur de ska göra för att växa, sa den principfaste försvararen av den fria företagsamheten. Anekdoten är ett koncentrat av vad som väntar på Capitol Hill.
.
Eric Cantor blir republikansk andreman i Representanthuset.
.
Budskapet är tydligt. Inga skattehöjningar, drastiska nedskärningar i den statliga budgeten och totalt fria händer för ”företagsamheten”. Så ska underskotten och arbetslösheten lösas för att ramaskriet från väljarna ska höras ända upp i Vita Huset.
Men nu kommer problemen för det republikanska kavalleriet. Vad ska man hugga in på med värjorna? I Pledge to America och i Eric Cantors budgetförslag anges nedskärningar för 260 miljarder dollar för nästa budgetår, vilket i så fall blir den största nedskärningen i den federala budgeten under ett år sedan andra världskrigets slut.
Så var kapar man när ”tepåsarna” flåsar i nacken och de statliga underskotten närmar sig 14 000 miljarder? En normal ”familjefar”, som kavalleristerna gärna kallar sig, börjar naturligtvis med att titta på de stora budgetposterna där en nedskärning på säg en femtedel (Cantors krav) får en kännbar effekt på underskotten.
Men är man ärkekonservativ republikan då frågar man sig först var det går att skära i utgifterna utan att det drabbar min egen klass intressen. Då blir det plötsligt inte mycket kvar att prata om.
-Rör för guds skulle inte våra militära utgifter. Boeing, Northrop, General Electric, Blackwater och alla andra ”patriotiska” företag är av vitalt intresse för nationen. Och våra hundratals baser världen runt behöver varje cent som vi ger dem. Nej vår krigsapparat behöver mer pengar. Vi får spara på annat.
.
De federala utgifternas fördelning 2011. Den enda post som republikanerna just nu vill angripa är de 12% för välfärden. De verkliga militära utgifterna är närmare det dubbla än vad som anges ovan därför att ”äldre” utgifter inte finns med, som exempelvis betalning till ”krigsveteraner”.
.
-Rör inte Bushs skattesänkningar för alla amerikaner, lyder nästa invändning. Republikanerna har redan gjort klart att de inte kommer att gå med på Obamas förslag att göra lag av Bushs skattesänkningar med undantag för de som tjänar mer än 250 000 dollar per år. Vi talar om 2 procent av befolkningen. Problemet är bara att i stort sett alla republikaner i Kongressen (och demokrater) tillhör just den gruppen. Kostnaden för att låta permanenta skattesänkningarna även för de två procenten blir 700 miljarder dollar för de närmaste tio åren.
Ändå hotar Cantor och andra hökar att stoppa Obamas lösning. Ett beslut måste tas i Kongressen innan 1 januari då Bushs tillfälliga skattelättnad automastiskt upphör om den inte görs till lag. I så fall börjar de gamla skatteskalorna att gälla för alla amerikaner oavsett om de tjänar 250 000 dollar eller en tiondel av den summan. Det är kanske vad som kan tvinga republikanerna till en eftergift för annars kommer de att i sina ”arga” väljares ögon framstå som ansvariga för skattehöjningar bara för att de vill skydda de med mer än 250 000 dollar i årsinkomst.
Men vad blir då kvar av budgeten som kan kapas? Rätt gissat – de sociala utgifterna. Och inte ens dem går det att göra vad man vill med. Republikanska lagstiftare har redan sagt att det inte kan bli tal om att (ännu) ge sig på vad som kallas ”entitlements”, det vill säga mycket viktiga och populära institutioner som Medicare och Medicaid. Kvar blir cirka 20 procent av årets federala utgifter på 3 700 miljarder dollar.
.
USAs militära utgifter stiger oavbrutet och ingen republikans retorik om mindre stat kommer att vända trenden.
.
Hur 260 miljarder dollar ska kunna kapas från en femtedel av 3 700 miljarder är det ingen som förklarat. För kvar av utgifterna, sedan militären och andra viktiga program fått sitt, finns utbildningen, vissa sociala välfärdsprogram, Obamas vårdreform, klimatanpassning och vård av nationalparker. Redan enkel matematik säger att inget stämmer i de luftiga löftena. Tunga republikaner som Eric Cantor inser också detta och har redan sagt att det inte går att minska de statliga budgetunderskotten utan att också angripa de sociala rättigheterna (entitlements) som Medicare och Medicaid. Men det får ändå lov att vänta eftersom det är social service som stora delar av republikanernas väljare absolut vill ha kvar intakt.
Mellan republikanernas (och ”tepartisternas”) ideologiska pladder om mindre stat och regering, minskade offentliga utgifter och verkligheten finns det knappast något samband. Inte ens under republikanernas ”helgon”, Ronald Reagan, minskade statens roll eller underskotten. Tvärtom, under hans styre rusade de statliga underskotten i höjden. Inte så mycket för att utgifterna ökade men därför att hans ”skattegåvor” minskade statens inkomster. Under hans presidentperiod 1980-88 ökade statens underskott med 200 procent på grund av skattelättnaderna och upprustningen under ”stjärnornas krig” mot Sovjet.
.
De federala utgifternas tillväxt sedan 1995. Hur den här trenden ska brytas utan att rubba militärens utgifter finns det inget svar på.
.
Förutom en kort period av budgetöverskott under Bill Clintons andra mandatperiod har staten arbetat med ett permanent budgetunderskott ända sedan slutet av 50-talet, vilket naturligtvis betalats tack vare dollarns roll som ohotad reservvaluta. De amerikanska sedelpressarna löste problemet.
Men det är under republikanen Georg W. Bush som underskotten exploderar. Två faktorer förklarar vad som hände. På inkomstsidan tappade staten massor av inkomster på grund av den ”nyfödda evangelistens” skattesänkningar för framför allt de rika. Från 2000 fram till Obamas tillträde minskade de statliga inkomsternas andel av BNP från 20,6 procent till 14,8 procent, motsvarande tusentals miljarder dollar sammanlagt under perioden. Från krisens början 2007 minskade skatteinkomsterna ännu mer eftersom bolagen betalade in mindre skatt och de arbetslösas antal rusade i höjden.
Samtidigt steg utgifterna kraftigt från 2001 och framåt. Det tar på att kriga i världens fyra hörn. Från 2008 ökade dessutom de sociala utgifterna för krisens offer. Obama ärvde republikanernas underskott och med krisen och den höga arbetslösheten 2009-10 växte underskotten ytterligare.
.
Innanför Kongressens murar höjs inga röster till försvar av det arbetande Amerika.
.
Med en ny majoritet i Representanthuset ställs nu frågan om statens underskott och skulder kommer att försvinna som republikanerna ropar ut i media. Eller är det bara ögonfägnad för att mobilisera sina anhängare inför presidentvalet 2012? Sett till den amerikanska statens funktionssätt, med tre maktcentra, är det inte troligt att det innan 2012 kommer att ske någon större förändring.
Men om republikanerna vinner presidentvalet 2012 väntar nya tider. Då kan vi vänta oss att Eric Cantors program blir verklighet. Då kommer det inte finnas några heliga kor kvar som går säkra för slakt. Förutom skattelättnader för de rika och ständigt större militära utgifter – naturligtvis.
Det intressanta med tårtdiagrammet ovan är att det visar på verkliga militära utgifter som utgör mer än 50% av den federala budgeten.
.
Media: GP1,GP2,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Fokus,AB1,
Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Republikaner, Kongressen, Budget
Nyliberalismens förlovade land.
10 Aug 10
Slaget om US of A.
.
USA är nyliberalismens förlovade land. Även om Margaret Thatcher kom till makten ett par år innan Ronald Reagan är det Reagan som definitivt öppnade dörrarna för den nyliberala kontrarevolutionen.
.
Ronald Reagan tillsammans med F. Hayek (i mitten)
För det är i USA vi först kan se vad ekonomerna Friedrich Hayeks och Milton Friedmans nyliberala projekt betyder i sin helhet. Ska vi ge det en definition kan det möjligen formuleras så här: Det är en marknadsekonomi där det privata kapitalets rörelser helt befriats och finanskapitalet skapat sig en förkrossande dominans över det ekonomiska livet.
Den platsen har inte finansen uppnått i en ”normal” ekonomisk process eller av någon inre ekonomisk automatism i den kapitalistiska ekonomin. De politiker som i dag uppträder som hjälplösa fångar i systemet glömmer historien.
Det var nämligen Ronald Reagans politiska beslut som skapade förutsättningarna för finansens segertåg. Den lagstiftning som infördes efter den Stora Depressionen på trettiotalet i syfte att hindra finansens vidlyftiga affärer avskaffades stegvis av Reagan och hans efterföljare. Kapitalet befriades på nytt från alla lagar som hindrade spekulation och risktagning med det egna och andras sparkapital. Reagan öppnade dörrarna för en ny epok av finanskrascher, spekulation, fiffel och direkt kriminalitet som tog en ände med förskräckelse i turerna kring Worldcom, Enron, subprimeskandalen, Lehman Brothers, Merril Lynch och Henry Madoffs miljardfiffel.
.
Bernard Maddoff förs bort av lagens väktare.
Skandalerna och skumraskaffärerna var ingen oundviklig fatalitet i spåren av en ”modern” fri marknad. De var följder av politiska beslut. Det är den verkliga kärnan i den nyliberala ”revolutionen”- befria kapitalet från alla fjättrar, marknaden vet vad som är bäst. Resultaten för den amerikanska arbetande befolkningen lät inte vänta på sig.
Från Reagans makttillträde 1981 fram till dagens kris har de vanliga arbetarna i industri och service knappt sett röken av en verklig reallöneökning medan tiondelen med de största inkomsterna fått bingo på bingo. I mina tidigare artiklar om nyliberalismens framfart (se länkar nederst) har jag visat med diagram att lönernas andel i olika länders totala ekonomi sjunkit alltsedan början av åttiotalet.
I IMFs och Europakommissionens studier har USA framstått som ett undantag. Deras statistik visade ingen sänkning av löneandelen i BNP under perioden. Mer detaljerade studier har visat orsaken till den statistiska synvillan. Inkomsterna för den bäst betalda tjugondelen (5%) har ökat så enormt att genomsnittet planat ut samtidigt som minst hälften av löntagarna stampat på samma fläck eller backat. Dessutom bör inte de enorma inkomsterna för bankirer, traders och företagsledare räknas in som en del i ”lönekakakan”. De ska ses som en del av profiten.
I Diagram 1 ser vi tydligt vad som hänt med löneandelen efter att de högsta fem procenten dras ifrån.
.
Diagram 1
Lönernas andel i % av BNP i USA 1970 – 2009
Källa: Dew-Becker, Gordon 2005, och Ameco 2007
.
Mysteriet är löst. Även i USA har lönernas andel av ekonomin minskat. Vilket väl stämmer in med alla ekonomiska experters förklaring att de senaste trettio årens tillväxt ridit på en allt mer okontrollerad skuldsättning. De stagnerande reallönerna har kompenserats av en allt större skuldsättning av de amerikanska hushållen.
Den belgiska marxisten Ernest Mandel strök redan 1992 under kreditexpansionens betydelse för tillväxten i industriländerna.
.
Ernest Mandel var vår tids mest framstående marxistiska ekonom. Han dog 1995.
.
-Den kapitalistiska världsekonomins välstånd flyter på en ocean av skulder, det offentligas, företagens och konsumenternas. Det är dessa skulder som den kapitalistiska ekonomins inre motsättningar måste överbrygga. Det låter som en klyscha men konkret betyder det att produktionskapaciteten stiger snabbare än konsumenternas realinkomster, något som alltså uppvägs med konsumentkrediter.
Nästan tjugo år efter Mandels diagnos är den kreditdrivna expansionen i en djup kris.
-Man kan inte skapa allt mer skulder för att betala av gamla skulder. Det finns alltså ett moment då den frikostiga kreditpolitiken börjar begränsa tillväxten i stället för att stimulera den, skrev Mandel 1992 och menade att det skulle bli ett allt större problem under hela nittiotalet. Hans prognos kan sträckas ut fram till kraschen hösten 2007. Då tog det stopp och nu ökar de amerikanska hushållens sparande eftersom alla skulder måste avvecklas.
Den skuldsättning som en gång drev på tillväxten har vänts till sin motsats och hindrar nu all gedigen tillväxt. I diagram 2 ser vi hur de amerikanska hushållens skuldsättning ökat nästan parallellt med konsumtionens tyngd i bruttonationalprodukten.
Diagram 2
Skuldsättning och konsumtion i USA 1980 -2008
Skulder (nedre linjen) ; skala till vänster. Konsumtion (övre linjen), skala till h֊öger
Källor: Michel Husson (De la crise financière à la crise économique, juni 2009, och
US Bureau of Economic Analyses , 2009
.
Traditionellt lånar europeiska banker ut pengar till hushåll med en årsinkomst som garanterar att lånet kan amorteras. I USA använde bankerna förväntad värdestegring på tillgångar som egnahem och värdepapper som garanti för att låna ut pengar. Det är bakgrunden till de numera berömda subprime-lånen. Familjer med minimala inkomster kunde låna till husköp med den förväntade värdeökningen som garanti. Vad man glömde att ta med i beräkningen var vad som skulle ske om husens värde började sjunka. Vilket också skedde och krisen hösten 2007 var ett faktum.
Den nyliberala offensiven mot den arbetande befolkningens välfärd hade ett bra utgångsläge i USA jämfört med i Europa. Sociala försäkringar, effektiva a-kassor, sjukförsäkringar och många andra välfärdsinrättningar behövde inte angripas eftersom det knappast fanns något att angripa. Det räckte för Ronald Reagan att krossa flygledarnas strejk 1981 genom att avskeda 11 000 av de anställda och bötfälla facket på en miljon dollar per strejkdag för att alla fackliga positioner i landet skulle börja rullas upp. Det blev inledningen på en lång period av fackliga nederlag och eftergifter från de fackliga ledningarna.
.
I världens rikaste stat lever inte alla ett värdigt liv.
Att Barack Obama i dag hyllas i Europa för att ha infört en sjukvårdsreform som täcker nästan alla amerikanska medborgare visar hur absurt det ersatta systemet var eftersom det nya systemet är så modest att det skulle kallas för fattigvård i ett mer socialt utvecklat land, som exempelvis vårt eget.
Den nyliberala revolutionen i USA var därför mest märkbar på lönernas utveckling och finansens allt mer dominerande, ja rent av diktatoriska roll, i samhället. I inget annat industrialiserat land har avregleringen av finansmarknaderna lett till en sådan explosion av inkomsterna för den rikaste tiondelen av hushållen. Källan till elitens ökade rikedomar hittar vi i lönernas minskade andel av BNP eftersom de ökade vinsterna inte använts till produktiva investeringar utan till ökad utdelning för aktieägarna och svindlande direktörslöner.
.
.
Vad har bankdirekörerna som andra inte har? Vida famnar.
.
Under hela efterkrigsperioden fram till åttiotalets början var den genomsnittliga lönen i banksektorn 1,2-1,9 gånger högre än genomsnittslönen i den privata sektorn i sin helhet. Vid mitten av nittiotalet hade de stigit till 5 gånger snittet i den privata sektorn. Strax innan finanskrisen 2007 var de 9 gånger högre. Parallellt med direktörernas inkomstutveckling tog den finansiella sektorn hand om en allt större del av de samlade vinsterna i ekonomin. Jag skriver tog hand om, eftersom det handlar om en enorm transferering av rikedomar från den reella produktiva ekonomin till den improduktiva och i allt större omfattning parasitära finanssektorn. Det speglar finansens, bankernas och fondernas, maktövertagande i den ”fria marknadsekonomin”.
Diagram 3
De rikas andel av lönerna 1981-2008 i % av alla löner
Källa : E Saez , Striking it richer (University of California)
.
I diagram 3 ovan ser vi hur den rikaste tiondelens, tjugondelens och hundradedelens inkomster utvecklats. Det är till synes den rikaste hundradedelens andel som står för nästan hela ökningen eftersom de två andra linjerna i diagrammet följer 1%-linjen närmast parallellt. Med 45 procent av alla löner som går till en tiondel av hushållen är USA tillbaka i den situation som rådde strax innan kraschen 1929.
Rövarbaronerna är tillbaka. Eller vad ska man kalla det när Wall Street under perioden 2000-2008 betalade ut 158 miljarder dollar i löner och bonus till bank- och fondchefer. Goldman Sachs VD, Lloyd Blankfein, tjänade 1,4 miljoner dollar i veckan, jag upprepar i veckan, mitt under krisåret 2008.
-Aldrig förr har Wall Street tjänat så mycket pengar på att göra så lite för jobben och tillväxten, konstaterade Institutet för skattepolitik lakoniskt i en rapport över bonussystemet.
Effekterna av finansens dominerande roll drabbar hela samhället och tar sig minst fyra uttryck. För det första har antalet finanskriser de senaste 30 åren ökat enormt jämfört med perioden innan. För det andra har finansen dikterat villkor för industrin som skapar instabilitet och arbetslöshet genom att vinstintresset på kort sikt tagit överhanden. Det brukar kallas ”kvartalskapitalism”. För det tredje drar finanssektorn till sig en allt större del av de högt utbildade eftersom den lockar med snabba klipp. Till sist har finansen skaffat sig strupgrepp på det offentliga. Enskilda stater drivs till att konkurrera med varandra om vem som kan ge de bästa skattevillkoren. Och staten tvingas att ställa upp med miljarder och åter miljarder i krisstöd utan motprestationer när banker som sägs vara ”för stora för att gå omkull” måste räddas.
.
.
Många i USA och även i resten av världen hade förhoppningar att Barack Obamas presidentskap skulle innebära förändringar i USA- Change, yes we can. Obama är en väktare av och fånge i systemet. Det påminner om vad Reagan skrev i sina memoarer över sin roll i krossandet av flygledarstrejken. Change, yes we can, gäller bara om finansens intressen inte kommer i kläm, om presidenten fyller sin roll som försvarare av den härskande klassens intressen.
-Jag stödde fackföreningarna och arbetarnas rätt att organisera sig och att förhandla kollektivt. Men ingen president kan tolerera en olaglig strejk bland statsanställda.
Knappt halvtannat år har gått och vi kan konstatera att inget har ändrats. Bankernas befriades från sitt ansvar för krisen. De rika fortsätter att bli ännu rikare. De plåsterlappar som Obama fått Kongressen att acceptera ändrar inget. De rika blir allt rikare och de verkligt fattiga allt fler. Krigshetsaren George, mission accomplished, Bush har avlösts av Barack, fredspristagaren, Obama. Åndå är allt sig likt.
.
Tidigare artiklar i den här serien om den nyliberala revolutionen: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,Slaget om Frankrike,
Skojigt bidrag till temat av Motvallsbloggen: Nyliberal flytväst
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SSD1,Fokus,VG1,SVD4,SVD5,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Berget,Ekonomikommentarer,Björnbrum,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Reagan, Bush, Nyliberalism, Kris, Löner, Profiter, Investeringar
I Sarkoland
30 Jul 10
Slaget om Frankrike.
.
Frankrike är inget undantag. Den nyliberala ”revolutionen” som startade med Thatcher och Reagan har också ägt rum i Sarkoland. Ändå finns det många skillnader som gör den franska ”revolutionen” säregen. Redan tidsschemat skiftar. När Thatcher redan var i färd med att krossa de engelska arbetarnas motstånd hade just den franska Vänsterunionen kommit till makten och François Mitterrand installerat sig som president i Elyséepalatset.
.
Mitterrands ljusröda budskap bleknade snabbt.
.
Inför presidentvalet 10 maj 1981 drev Mitterrand och Vänsterunionen en hård kampanj mot de borgerliga partiernas krav på sänkta löner, minskade sociala bidrag och åtstramning i största allmänhet.
-Vi måste bryta med kapitalismen och världsimperialismen, sa Mitterrand utan att bita sig i tungan. Hans kommande premiärminister, Lionel Jospin anklagade högern inom Socialistpartiet för att bara vilja ”plåstra om kapitalismen” i stället för att bryta upp dess strukturer.
Banker och stora industrier nationaliserades, dödsstraffet avskaffades, 39 timmars arbetsvecka med bibehållen lön infördes och pensionsåldern sänktes från 65 till 60 år.
Entusiasmen bland de arbetande var stor för den nya regeringens politik. Men glädjen skulle bli kortvarig. De franska kapitalisterna satte kniven på Mitterrands strupe, organiserade en omfattande kapitalflykt och en spekulation mot den franska francen.
Redan året efter valsegern tvingade högern i socialistpartiet, under ledning av Rocard och Delors, Mitterrand att göra helt om. De arbetande som röstat fram en ”vänsterregering”, som lovat högre löner och bättre sociala villkor, fick nu se sina löner och arbetsvillkor attackerade under förevändning att ”realismen” krävde det. ”Realismen” var naturligtvis ett svar på kapitalägarnas politiska utpressning och ekonomiska sabotage. Lionel Jospin sa 1983 att ”realismen” bara var en ”nyliberal parentes”. En parentes som dock aldrig stängdes.
.
Jospin glömde att stänga den ”liberala parentesen”
.
Den ”parentes” som däremot definitivt stängdes var Vänsterunionens korta och euforiska ”vänsterperiod”. Nyliberalernas idéer tog över under verklighetens tryck. Ett tryck som Mitterrand vare sig kunde eller riktigt ville utmana.
I de tidigare artiklarna om nyliberalismens framfart använde jag ett diagram som visar att lönernas andel av BNP minskade efter 1980-82 i alla EU-länder samtidigt som reallönerna inte längre följde produktivitetens utveckling. Tillsammans med att en allt större del av de ökade vinsterna gick till aktiägarna i form av utdelning och därmed allt mindre till investeringar i maskiner och byggnader är det ett gemensamt drag i den nyliberala ”revolutionen”.
I diagram 1 härunder ser vi att det också gäller utvecklingen i Frankrike, med en egenhet. I Frankrike var lönernas andel 1980 större än i jämförbara länder i EU. Det måste ses som en eftersläpande effekt av Maj-68 då borgarna i skräck gav med sig ekonomiskt för att säkra den övergripande makten i samhället. Det tog dem 12 år att vinna tillbaka den terräng som förlorats.
.
Diagram 1
Reallöner, produktivitet och löneandel i % av BNP
(Löner och Produkt, skala till vänster, Löneandel till höger)
Källa: Michel Husson, Petit arithmétique des retraites, 2010
.
Liksom i alla andra industriländer användes de ökade vinsterna i Frankrike till att fylla aktieägarnas fickor i stället för att investeras i infrastruktur och produktionskapacitet. Diagram 2 visar tydligt vart de ökade vinsterna tog vägen.
Diagram 2
Vinster och investeringar i % av BNP
Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010
.
Frihet, Jämlikhet och Broderskap var den franska borgarklassens budskap till världen då den 1789 störtade det tredje ståndet. Det har runnit mycket vatten i floden Seine tills i dag. Det är sedan länge både si och så med hur de tre löftena till mänskligheten efterlevs.
Luis Buñuels filmklassiker ”Borgarklassens diskreta charm” prickade mitt i. Den franska borgerligheten har ett mycket kluvet uppträdande. Snobbigare och mer uppnäst än alla sina klassfränder i Europa är den ändå vulgär. Förnämheten bland de egna förbyts i vulgärt översitteri mot alla udda i samhället, invandrare från de förra kolonierna, hemlösa och borttappade ungdomar i förortsgettona. Samtidigt som den tassar fram i ullstrumporna när den ställs inför massiva protester från ”vanliga” medborgare.
.
.
Den franska revolutionen födde hopp oim en ljusare friare värld.
Samtliga regeringar i eurozonen har antagit sparpaket och kallar dem vid sitt rätta namn – åtstramningspaket. I Frankrike har ordet ”rigueur” (hårdhet, stränghet) tabuförklarats av Nicolas Sarkozy som vill fortsätta att vara presidenten som lovade att den som ”jobbar mer tjänar mer”. Men semantik kan inte skyla över verkligheten i längden. Till och med premiärministern Fillon försa sig under ett besök i Tokyo där han försäkrade värdarna över sin regerings ”åtstramningspaket”.
Begreppscensuren beror på att Sarkozy&Co mer än andra regeringar i EU måste se upp med folkliga reaktioner som ofta visat sig mycket effektiva. Redan 1995 försökte regeringen under ledning av Alain Juppé driva igenom en nyliberal motreform av pensionssystemet. Efter flera dygn av enorma protester med flera miljoner deltagare drog president Chirac undan mattan för Juppé som tvingades dra tillbaka sin ”reform”. Samma sak hände 2006 när närmare tre miljoner arbetare och studerande sa nej till regeringens försök att göra det lättare för företagen att avskeda personal under 26 år. Även den motreformen hamnade i skräpkorgen.
.
1995 var hela landet ute i strejk.
Nästa drastiska test av motståndets kapacitet att sätta stopp för en nyliberal reform av pensionssystemet kommer den 7 september då alla fackliga, sociala och politiska organisationer till vänster mobiliserar. Redan nu spekulerar Sarkozy över vad som kan göras om tre miljoner visar vad de tycker.
Trots motståndet från de arbetande har ändå det franska samhället, med vissa egenheter, följt den allmänna utvecklingen under nyliberalismen. Vi har sett att det allmänna mönstret för reallönernas utveckling jämfört med produktiviteten också gäller Frankrike likaväl som den ökade aktieutdelningen på bekostnad av investeringarna.
Ökad ojämlikhet och fattigdom är ett annat gemensamt tecken för nyliberalismens epok. Trots Reinfeldts försök att fiffla med metoden för att mäta fattigdom används ännu måttet, mindre än 60 procent av medianlönen, som regel för var fattigdomsstrecket går. Sedan 2004 ökar antalet personer i Frankrike som faller under strecket. Senaste uppgiften gäller 2007 då 13,4 procent räknades som fattiga. Det kan jämföras med 10 procent i Holland och något över 11 procent i Sverige.
Men bakom statistiken finns en annan mindre synlig fattigdom. I Paris är exempelvis hyrorna så hutlösa att ett stort antal arbetande måste välja mellan att äta eller ha ett tak över huvudet. Det beräknas att inte mindre än en tredjedel av alla bostadslösa i huvudstaden har ett fast arbete.
Ännu mörkare blir bilden när vi ser hur situationen utvecklats för de yngre i fattigare familjer. Arbetslösheten bland män under 25 år utan högre utbildning har stigit till 29 procent 2009 från 15,3 procent 1982. I de getton som vissa förorter utvecklats till är ofta mer än hälften av de unga utan arbete trots att de går i någon form av skola.
.
I Paris förorter lär sig redan de minsta hur makten ser ut.
.
I andra änden av samhällstegen får möjligen de bäst lottade svindel, för Frankrike är det land i EU som ligger närmast USA vad gäller de rikas inkomster. Frankrike är visserligen en av de få länder som fortfarande har en förmögenhetsskatt. Men Sarkozy har gjort sitt bästa för att mildra dess effekt. Saken blev inte sämre av att han först införde ett högsta skattetak på 60 procent som han sedan sänkte till 50 procent. I praktiken gäller detta tak bara en handfull personer. Ty den rikaste tiondelen av hushållen betalar inte mer är 20 procent i skatt på sina samlade inkomster av arbete och kapital.
Löneutvecklingen under Chiracs och Sarkozys högerregeringar har gett jackpot till den rikaste tiondelen av hushållen. Under perioden 1996 till 2006 ökade reallönen per månad med 6 procent för nio tiondelar av alla arbetande medan den sista hundradelen kunde glädja sig åt 28 procent under samma period.
Skandalen kring arbetsminister Woerth och sminkmiljardärskan Bettancourt och det folkliga ursinnet över det franska fotbollslandslagets minst sagt mediokra insats i Sydafrika speglar stämningen i Frankrike av ”vi och de som lever på en annan planet”. Lyxmärkesfabrikanten LVHMs direktör Bernard Arnault tjänade 2009 hela 9,1 miljoner euro och fotbollsstjärnan Thierry Henry inte mindre än 18,8 miljoner euro, nästan 200 miljoner kronor för att springa efter en boll. Henrys inkomst motsvarar 999 årsinkomster för en person med minilönen Smic. När fru Bettancourt, trots sina skattefuskaffärer, helt nyligen fick 30 miljoner euro i retur av skattemyndigheten svartnade mer än en fransman av ilska och totalt oförstående.
.
Thierry Henry är en fantastisk spelare. Men 180 miljoner kronor i lön på ett år???
Argumentet från ”experter” om att det är ”marknaden” som sätter lönen sticker herr Dupont upp fingret för. På 60-talet tjänade en VD i reala pengar bara en sjundedel av vad dagens finanskungar tar hem. Är de verkligen sju gånger effektivare än sina föregångare frågar sig den som på sin höjd får ett per procent i reallöneökning. Allt fler inser att det är inte VD eller fotbollsidolen som förvandlats. Det är kapitalismen som förändrats.
Ägare av banker och storföretag jämför sina inkomster och rikedomar med förebilderna i USA och jämför sina anställdas löner med lönerna i Kina. Känslan av att leva i samma samhälle, det oskrivna samhällskontraktet, är borta med den nyliberala kulingen.
–Vi lever inte längre i samma värld och har inga gemensamma måttstockar, är en stämning som griper kring sig i den franska republiken. Är det uppmarschen till en stormning av finansens nya bastiljer eller bara den sista striden i motvind. Ska finansmannen Warren Buffets ord besannas , eller…?
-Det är ett klasskrig och det är vi som vinner.
.
Tidigare artiklar i serien: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,AB1,DN4,SVD2,
Bloggare: Motvallsbloggen,Röda Ma,lmö,Svensson,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Nyliberalism, Frihet, Jämlikhet, Broderskap, Reallöner, Vinster, Investeringar, Juppé, Thierry Henry, Thatcher, Reagan,
Lady Thatchers trettioåriga krig
13 Maj 09
Den nyliberala kontrarevolutionen
I maj 1979 vann Margareth Thatcher överlägset det brittiska parlamentsvalet. Ett tandlöst Labour utan politiskt och ekonomiskt svar på oljekrisen 1974 och den 
efterföljande stagflationen slogs i spillror av nyliberalismens järnlady.
Ett av den brittiska arbetarklassens största nederlag väntade. Styrkeförhållandena i Europa hade vänt. Högern med sitt nyliberala program var på stark frammarsch över hela kontinenten och med Ronald Reagans seger också i USA.
Privatisera, privatisera, privatisera. Avreglera, avreglera, avreglera. Programmet var enkelt och hämtat direkt ur Milton Friedmans handbok i nyliberalistisk kontrarevolution.
Madame Thatcher privatiserade 29 statligt ägda företag med 800 000 anställda, bland annat jättarna BP, British Telecom och British Steel. Massor av anställda förlorade sina jobb för att aldrig igen hitta en sysselsättning. Mellan 
1979 och 1983 ökade arbetslösheten från 5 procent till 11 procent. Den stora prövningen för de brittiska arbetarna var den stora gruvstrejken från mars-84 till mars-85. Gruvarbetarna höggs i ryggen av Labour och den nationella fackföreningsledningen som lät gruvarbetarna isoleras i den allmänna opinionen. Nederlaget var bittert. Mellan 1979 och 1990 förlorade de fackliga organisationerna fem miljoner medlemmar.
Privatiseringar, skattelättnader för de rika , sämre a-kassa och den stora arbetslösheten började redan undergräva järnladyns politiska styrka när kriget på Falklandsöarna kom till hennes räddning. Den nationella yran spelade i hennes favör och gav henne en klar seger i parlamentsvalet i maj 1983.
När Tony Blair 1997 tog över på 10 Downing Street väntade sig många en ny politisk kurs. Men Blairs « tredje väg » hade stakats ut av hans föregångare. Inte ett enda ekonomiskt beslut av tyngd under Thatchers regerande ändrades av den ständigt leende reformisten.
Trettio år har gått sedan Lady Thatcher satte ner foten och tog avstamp för den värsta attacken på den arbetande befolkningens levnadsvillkor under efterkrigstiden. I dag ligger det nyliberala samhällsbygget i ruiner, saknat av få. Trettio år förlorades i kampen för ett nytt och bättre samhälle. Det är dags att skaka av oss alla arv efter Margareth Thatcher.
Enda valet 7 juni :
Arbetarinitiativet
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Margareth Thatcher, Reagan, USA, Storbritannien, Tony BLair, Nyliberalism
I den ohämmade kapitalismens värld…
1 Jul 08
Huka er- reform på gång.
Här följer den andra delen i beskrivningen av hur nyliberalismen perverterade ordet reform. Första delen hittar du längre ner.
Del II
Thatcher och Reagan.
De båda statscheferna blev symboler för den klasskonfrontation som sågs som en nödvändighet för att återupprätta industrins vinstmarginaler. Men som i de 
flesta sociala strider sker motoffensiven under en förledande ideologisk flagg för att krassa kapitalintressen inte ska synas alltför tydligt.
-Löneökningar tjänar inget till. De bara eldar på inflationen som blir alltmer outhärdlig, förklarade de nyliberala ikonerna med nobelpristagaren Milton Friedman i spetsen.
-Vi lever över våra tillgångar, blev ett mantra i arsenalen. Räntorna som i praktiken varit nollräntor eller negativa på grund av den kraftiga inflationen ökades drastiskt av Reagan 1982. Vilket bland annat skapade de fattiga ländernas förödande skuldkris.
-Vi har inte längre råd med omfattande reformer och de som genomförts måste naggas i kanten eller helt avskaffas, gruffade den nyliberala kritiken.
-Skatter och sociala avgifter har nått smärtgränsen. Den statliga hydran måste halshuggas så att den fria verksamheten inte kvävs, maldes det på i borgerliga media.
Vad som under årtionden presenterats som den nya kapitalismens möjligheter, reformer, full sysselsättning, löneökningar från år till år, sades plötsligt vara omöjlighter som drev ekonomin i ruin. Vitt blev till svart, guld blev till sand.
Vägval
Samhället stod i ett vägskäl. Endera bygga vidare på den keynesianska efterkrigspolitiken genom att kraftigt öka den samhälleliga kontrollen över produktionen, genom att förstatliga basindustrier och banker och genom en kraftig utvidgning av den offentliga servicen. Eller sluka den nyliberala « reformivern » med hull och hår. Med den europeiska arbetarklassens ideologiska underläge, med ett fackligt och politiskt ledarskap som vek sig och i allt större utsträckning anammade de nyliberala teserna om marknadens behov av total frihet, låg vägen öppen för Thatcher, Reagan och deras fanatiska efterföljare. Räntechocken och 
den därpå följande politiken för att kväva inflationen hade ett enda mål – att återupprätta företagens vinstnivåer. Löneandelen av nationalinkomsten skulle tryckas ned med alla medel. Efter 1982 föll mycket riktigt den internationella inflationen snabbt tillbaka ner till ett par procent, den nya massarbetslösheten bromsade lönekampen och kapitalägarna nådde snabbt vad de strävade efter. Enligt Eurostat minskade lönernas andel av nationalinkomsten från 75.7 procent 1982 till 68.1 procent 1998. Lönerna hängde knappt med i inflationstakten och snart kunde kapitalägarna till hundra procent ta hand om frukterna av produktivitetens utveckling. Ett fall från 75.7 procent till 68.1 procent i löneandelen ser inte så imponerande ut men i rena pengar handlar det om tiotusentals miljarder kronor som fördes över till kapitalägarnas konton.
Möjligt eller omöjligt ?
Den nyliberala offensiven har skördat stora segrar. Ekonomiskt har de arbetande tryckts tillbaka och får vara nöjda om reallönerna stiger en smula. Men frågan är om inte nyliberalismens ideologiska seger är viktigast? Idén att det inte finns något alternativ till den förda politiken har djupt förankrats långt in i arbetarleden Att nedskärningar i den offentliga servicen motiveras med att det kostar för mycket uppfattas av många som ett korrekt argument. Att de fackliga organsationerna ska hålla tillbaka lönekraven för att inte väcka inflationen har också fått status av odiskutabel sanning.
-Det är inte möjligt, det kostar för mycket, är ständigt det svar som ges när krav ställs på sjukvården, skolorna, daghemmen, offentliga transporter och annan samhällsservice. Att det aldrig ställs frågor om vi har råd att bygga blänkande bankpalats och skrytkontor anses normalt.
När det inte går att skylla på kostnaderna för att säga nej till riktiga reformer då får istället globaliseringen ta skulden. –Det går inte att höja reallönerna för då flyttar företagen till Kina. Om det inte vore för de där kineserna eller indierna för den delen så vore allt möjligt men nu krävs det att vi är konkurrenskraftiga på den internationella marknaden, hävdas det. Det är sant att Kinas och Indiens inkorporering i den kapitalistiska världsmarknaden har gjort det svårare för arbetare i redan etablerade industriländer att ta kamp för sina intressen. Men svårt är inte samma sak som omöjligt. Vissa industrier drabbas hårdare än andra. Men det var också sant under Japans och Sydkoreas snabba frammarch på slutet av 70- och under 80-talet. Varvsarbetarna i Sverige vet hur det går då den globala konkurrensen blir för hård samtidigt som efterfrågan på det man producerar minskar. Den väg som nyliberalismen och kapitalägarna säger är den enda leder i själva verket till ekonomisk katastrof. Vinstnivåerna i produktionen i Nord kan bara hållas uppe så länge produktiviteten per arbetad timme ligger högt över vad som är vanligt i den kinesiska, indiska eller vietnamesiska industrin. Och det räcker inte med det. Reallönerna får inte heller stiga i mycket snabbare takt än inflationen och helst inte alls.
Lönernas andel i nationalinkomsten
Linje med cirklar =G7- länder
Linje med fyrkant= OECD
Källa: IMF 2007
.. …i morgon onsdag följer tredje och sista delen..
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Thatcher, Reagan, Keynes, inflation, nationalinkomst,
I andra bloggar: Proletärbella,Jinge,EPI,
I media: ETC,
Senaste kommentarer