"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Portugal
Grekland stryps till döds
5 Okt 11
Europas politiker kryper
för marknaden
.
-Kostnaderna för ett sammanbrott blir alltför enorma för att ens övervägas.
Medlemsländerna måste förhindra det. Allt annat vore vansinne, skriver Financial Times chefsekonom Martin Wolf angående de europeiska statschefernas vinglande hit och dit i hur skuldkrisen ska lösas.
Han har rätt. Europas statschefer, finansministrar och centralbankschefer är bara överens om en sak –det är den arbetande befolkningen i Europa som ska betala skuldkrisen så att ägarna av grekiska och andra länders statsobligationer går oskadda ur den kris som blir alltmer långdragen och alltmer närmar sig en katastrof som inte kommer att stå trettiotalet efter.
Vad är det egentligen som händer inom EU? Tills synes slåss olika länders politiker med varandra som om de vore fiender och inte med i samma ekonomiska union. Det ser ut som om beslutsfattande politiker inte ens kan fås att se till deras gemensamma intressen av en fungerande kapitalism i en gemensam europeisk marknad.
Har de blivit galna? Har de inget lärt av historien? Vet de inte hur det gick senast när världens ledande kapitalistiska ekonomier slet varandra i stycken? Det verkar som att Herbert Hoover ynglat av sig i varenda västerländsk industrination. Hoover var presidenten som mitt i recessionen efter börskraschen 1929 beslutade att stampa alla ekonomiska bromsar i botten, strypa bankernas kreditgivning, halshugga statens budget och att resa protektionistiska murar runt USA. Resultatet lät inte vänta på sig. En bankkris i Europa 1931 drog med sig den amerikanska ekonomin i fallet och sedan hela världen ner i den Stora Depressionen, som den kom att kallas av eftervärlden.
.
Ett offer för depressionen 1931. I dag ser vi början till en liknande missär i alla storstäder.
Inte ens kläderna känns främmande.
.
Krisen centeraras just nu kring Greklands statsskuld men egentligen handlar det om samma sak som 1929-33, nämligen vilken roll politikerna låter staten ha i regleringen av den kapitalistiska krisen. Då hade finanskapitalet under ett par decennium getts fria händer, spekulationen på börsen blev en vardaglig aktivitet långt ner i samhället. Vem minns inte att John F. Kennedys far hoppade av börsen strax innan kraschen med den slående kommentaren att ”när taxichaufförerna börjar ge dig börstips då är det dags att hoppa av”. Med det räddade han familjens förmögenhet.
Nu har finanskapitalet getts allt mer fria händer i flera decennier, ja sedan början av 80-talet med den nyliberala ”revolutionens” framfart under Reagan och Thatcher. När finanskapitalet intar en dominerande position följer spekulation och vem-skiter-inte-i-jobbenmentalitet bara vinsterna för kapitalägarna garanteras. Långsiktiga investeringar och planering för framtiden skjuts undan till förmån för siffrorna i nästa kvartalsrapport.
.

Vem vill lita på honom?
.
Så vad ger det oss om Grekland? Med förvånade miner lät i veckan IMF och ECB veta att prognosen för tillväxten i Grekland skrivits ned till minus 5,5 procent av BNP i stället för minus 3,7 procent. Men det är inget att förvånas åt. Det är helt logiskt och det vet alla finansministrar i EU. De sparpaket som tvingats på Grekland kan bara leda till ett resultat –recession med lägre tillväxt och snabbt ökande arbetslöshet. På tre år har nu landets BNP minskat med hela 12 procent, 2 procent 2009, 4,5 procent 2010 och beräknade 5,5 procent i år. Sparpaketen som håller Grekland i ett strypgrepp sägs vara till för att reda ut statsskulden och därmed få fart på ekonomin igen. Men det är alkemi. När BNP minskar så drastiskt som den gjort minskar automatiskt statens inkomster eftersom summan av inkommande skatter minskar med färre personer i arbete och en minskad konsumtion. Bördan av statsskulden blir värre, inte tvärtom som vansinnets profeter påstår.
.
Europas borgerlighet har ingen gemensam färdriktning.
.
Mycket riktigt ligger den grekiska statens skatteinkomster 10 procent under prognosen för i år. Och mycket riktigt beror den minskningen nästan uteslutande på minskade inkomster från direkta skatter på konsumtionen, 11,9 procent under prognos, medan skatten på inkomster ligger ”bara” 2,2 procent under prognosen.
Detta är självklarheter och det vet alla finansministrar som med rynkade pannor förklarar att enda vägen ut ur krisen för Grekland är att döda landets ekonomi, för det är vad som väntar om Papandreous alla sparpaket drivs igenom. I år ska inte mindre än 28 000 offentligt anställda avskedas. En del kommer att få behålla sina jobb i två år med bara en fraktion av sina löner. IMF anser att det borde vara 30 000 avsked och gnäller. Alla ska tvingas att betala en ”solidarisk” engångsskatt på 2-5 procent av årslönen. I nästa års budget ska 5,8 procent av utgifterna för löner och pensioner till de anställda i staten kapas, utöver de lönesänkningar och sänkta pensioner som redan drivits igenom. Inte undra på att stora skaror människor brände upp sin ”solidariska” skattsedel i protest.
.
Greklands arbetare har en gemensam färdriktning: -Vi betalar inte krisen.
.
Men det handlar inte bara om den europeiska borgarklassens oförmåga att se till sina gemensamma intressen i den grekiska krisen. För i dag drar varje finansminister åt sitt håll som om staterna i EU inte är med i samma union. Syndromet från trettiotalskrisen går igen. I går kraschade exempelvis i praktiken den fransk-belgiska banken Dexia eftersom den sitter inne med stora poster av grekiska statsobligationer. Bankens aktie föll med 20 procent på en dag. Trettiofem tusen anställdas framtid står på spel.
Alla europeiska länder försöker just nu att spara sig till tillväxt. Det är helt dömt att misslyckas. Det är en veritabel krigsförklaring mot den arbetande befolkningen som vi upplever. De nedskärningar som drabbar de grekiska arbetarna är dramatiska men den generella sparpolitik som nu förs över hela Europa lägger grunden till en kraftig recession över hela kontinenten.
Men varför gör de så? Är den europiska borgerligheten helt galen, har den
tappat sin självbevarelsedrift? För det finns åtgärder som den redan hade kunnat vidta om det funnits en gemensam idé om hur krisen ska bekämpas. Stora satsningar på infrastruktur och den offentliga sektorn hade stoppat ett fritt fall ner i avgrunden som nu kanske väntar. I stället för att snickra ihop sparpaket hade finansministrarna kunnat lägga fram omfattande stimulanspaket för att stoppa avskeden och den negativa tillväxten. ECB hade kunnat skapa EU-obligationer som gjort det möjligt för Grekland, Portugal och andra ”krisländer” att låna till normala räntor och inte 10-20 procent som i dag. Den hade kunnat anta en europeisk plan för stora investeringar i ett europeiskt transportsystem på räls och en energiplan. Men inget har gjorts. Jo ändå, de arbetande ska tvingas dra åt svångremmen som aldrig förr så att kapitalägarna går oskadda genom krisen.
Varför kan inte den europiska borgerligheten komma överens om en ekonomisk politik som stoppar kräftgången? Det handlar inte, som man kan tro, uteslutande om en förlegad nationalism där var och en drar åt sitt håll i hopp om att andra ska betala räkningen. I stället är det två mer grundläggande faktorer som förklarar den till synes vansinniga politik som förs.
För det första sliter finansministrarna i varandras halsar av den enkla anledningen att det finns inget europeiskt kapital som har hela kontinenten som hemmabas. Även de största företagen som Siemens, ABB, kontinentens biljättar, energibolagen eller flygbolagen lutar sig i många frågor mot moderbolagets nationella regering för att uppnå konkurrensfördelar på världsmarknaden. I Bryssel försöker byråkraterna att medla mellan olika kapitalgruppers intressen och skapa ramverk som alla kan acceptera.
. 
Van Rompuy och Barroso inkarnerar byråkraten i Bryssel
För det andra och viktigast av allt är dock kapitalismens mutation de senaste decennierna, från en kapitalism där den materiella produktionen i kontinentens industrier dominerade agendan och nationernas ekonomiska politik till en period där det allt flyktigare finanskapitalet dominerar allt som sker. När långsiktiga investeringar och stadiga vinster dominerade upplevde vi inte heller finanskris på finanskris. Nu är det bara högsta möjliga vinst det kommande kvartalet som räknas. Politikerna har avreglerat hela den finansiella sektorn så till den grad att inte ens de mest välbevandrade finanshajarna längre i detalj vet vad som sker. Finanskapitalet kräver sina pengar tillbaka, det vill säga full återbetalning av de grekiska statsobligationer som bankerna köpt av den grekiska staten mot löfte om mycket högre avkastning än vad de tyska statsobligationerna ger.
Grekerna anklagas för att ha lånat ansvarslöst. Men för varje ansvarslös låntagare finns det en ansvarslös långivare. Nu har europisk regeringar gjort det till sin uppgift att hålla den ena ansvarslösa partnern skadelös på hela den europeiska arbetarklassens bekostnad. Det kallas för att sitta i knäna på finansen.
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,GP1,GP2,SVD4,SVD5,SVD6,SVT3,SVD7,DN5,DN6,DN7,SVD8,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Svensson,Reflekt.&Spegl.,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Kris, Euro, Skuld, Budget
Europas tangokavaljerer.
26 Jun 11
Tyskland tar ut stegen.
.
Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen.
Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt –turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
.
-Håll takten broder.
.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.
Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”. Två grundläggande faktorer ligger bakom.
.
Hushållens konsumtion i Frankrike och Tyskland.
Diagrammet visar tydligt hur Shröders Agenda 2010 stoppar hushållens konsumtion 2001-2010. Det är Frankrike och andra euroländer som hållit konjunkturen uppe.
.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredd att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.
.

Tre fjärdedelar av Tysklands export går till EU 27 plus Schweiz, Norge och Island.
Kina tar emot 4,5 procent av Tysklands export.
.
Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EUs ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland starkt.
.
-Fetaost och oliver? Nä, tacka vet jag surkål.
.
Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub- primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
.
.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men fan vet om det finns en sorts avundsjuk underton i kritiken av de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Aktivister protesterar mot skatteflykt utanför Royal Bank of Scotland.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
.
Borg med franska finansministern Christine Lagarde som troligen blir IMFs nya chef.
.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser stinker det av övergödd självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället annars kan det gå som i Grekland.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,DN2,DN3,SVD4,DN4,DN5,SVD5,DN6,SVD6,DN7,SVD7,DN8,DN9,SVD8,SVD9,GP2,AB1,AB2,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Uppkäftiga Uppsala,Röda Lund,Svensson,Röda Malmö2,Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Grekland, Export, Import, IMF, ECB, Kris,
Med euron ur tiden
12 Maj 11
Är det en lösning att lämna euron?
.
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver i en debattartikel i GP att de
skuldtyngda länderna i EU bör tillåtas skriva av sina skulder och lämna euron.
-Vi tror att det är oklokt att vänta till dess krisen blir än mer akut och vi riskerar politiska och ekonomiska sammanbrott. Skuldavskrivningar och att krisländerna ges en möjlighet att lämna euron skulle ge dem en möjlighet att återhämta sig ekonomiskt, skriver de båda i sitt inlägg.
Deras utgångspunkt är att de arbetande i samhället inte ska betala den kris som orsakats av bankers och andra finansinstituts spekulation och ohejdade profitjakt. Det
är också min utgångspunkt.
Frågan som därför måste besvaras är följande: blir skuldsaneringen mindre smärtsam för den arbetande befolkningen om landet ifråga hoppar av euron?
Till att börja med kan vi se vad som sker i länder inom EU som inte har euron som valuta. Storbritannien använder inte euron. Ingen kan dock påstå att de arbetande i landet klarat sig bättre undan krisens följder än i euroländerna. Tvärtom. David Camerons regering för kanske den mest brutala ”saneringspolitiken” inom hela EU.
Om befolkningen drabbas hårt eller inte av krispolitiken har inte mycket att göra med vilken valuta landet ifråga använder men desto mer hur hårt de härskande kan gå fram utan att stöta på allt för stort motstånd från politikens offer.
Andersson och Sjöstedt förklarar inte varför det skulle vara lättare för exempelvis Grekland att sanera statsskulden om man hoppade av euron. De bara säger att det är så.
.
Andersson och Sjöstedt tror att ett avhopp från euron kan underlätta skuldsaneringen.
.
Men är det verkligen så? Jag vill påstå att motsatsen är mer sann. Vad skulle hända om Grekland hoppade av euron och återinförde drachmen? Syftet med ett avhopp vore naturligtvis att devalvera sig ur krisen genom att öka de egna produkternas konkurrenskraft på världsmarknaden. En sådan politik har dock ingen chans att lyckas om alla grannar för samma politik. Chansen att ”rikare” länder skulle sitta still i båten och låta exempelvis Grekland, Portugal, Spanien och Irland devalvera sig ur krisen på bekostnad av Tysklands, Frankrikes och andra länders marknadsandelar är illusorisk. Varifrån skulle den ”soldariteten” helt plötsligt komma? Redan nu klarar ju de 27 inte av att samarbeta i de mest elementära frågor. Ja, det är inte riktigt sant. De är ju helt eniga i att det är de arbetande som ska betala den kris som nyliberalismen skapat.
Idén att hoppa av euron förbiser dessutom en liten ”detalj”. Devalveringar leder till att statsskulden som är noterad i utländska valutor, som euro och dollar, automatiskt ökar i samma omfattning som valutan skrivs ned.
.
I går 11 maj demonstrerade tiotusentals arbetande i Aten mot regeringens krisplaner.
.
Ändå vore det kanske inte den allvarligaste effekten. För om drachmen återinfördes i Grekland och devalverades i syfte att stimulera exporten skulle den internationella finansmarknaden kasta sig över Greklands valuta i en spekulationsvåg utan like och driva upp den ränta Grekland skulle få betala för nya lån på den internationella finansmarknaden till astronomiska höjder.
För att undvika det måste i så fall regeringen i Aten förstatliga alla banker i landet, stoppa all kapitalflykt och göra drachmen imun mot spekulationen genom att göra den icke konvertibel. Finns det någon utsikt för att den nuvarande ”socialistiska” regeringen skulle slå in på den linjen? Svaret är givet – absolut ingen.
.
De offentligt anställda var talrika i gårdagens protester.
.
I dag försöker i stället den grekiska regeringen tvinga befolkningen att betala krisen. Det kommer den att göra även i morgon oavsett om landet använder euron eller en ny drachm. Det är visserligen sant som Andersson/Sjöstedt skriver att en och samma valuta i länder med olika tillväxttakt och produktivitet skapar ekonomiska problem för de svagaste ekonomierna i unionen. Men att hoppa av från euron och devalvera sig ur krisen med nationella valutor är ingen progressiv lösning för de arbetande som drabbas hårdast av den djupa finanskrisen. De kommer i värsta fall att få betala dubbelt upp för ”saneringen” av statsfinanserna
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD3,SVT1,SVD4,
Bloggar; Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Skuldsanering, Jonas Sjöstedt, Euro, EU,
”Desperata husfruar” i kristider
21 Dec 10
.

.
Gåslever, rysk kaviar och barkbröd.
.
Ordet D är nu en del av det dagliga språket. Desperat sökande efter jobb. Desperat sökande efter extrainkomster för att fylla ut kassan i slutet av månaden. Desperata försök från de som inte har annat än sitt arbete att leva av att slippa undan den ekonomiska krisens allt hårdare slag.
Ordet D är också depression. Inte sedan trettiotalskrisen har så många människor förlorat sina arbeten, sina besparingar, sina hem och sitt hopp. Medan en liten extremt rik minoritet allt mer isolerar sig i lyxuösa skyddade omgivningar dras allt fler arbetande människor med i krisens nedåtgående spiral, ned i allt svårare levnadsförhållanden. Krisen är global men det är de fattigaste i världen som drabbas hårdast – fattiga arbetare, jordbrukare och de sysslolösa vinddrivna i den fattiga världen.
Men även i den ”rika världen”, i de länder som tillhör rikemansklubben OECD, har krisen slagit ut miljontals människor som nu saknar arbete och hopp om att finna en väg ut ur den sociala misär som drabbat dem. Syftet med den här artikeln är att lite slumpmässigt visa på de vardagliga konsekvenserna av krisen för de i den ”rika världen” som inte lugnt kan luta sig tillbaka mot feta bankkonton och invänta ”bättre tider”.
Medan försäljning av gåslever, rysk kaviar, sjalar och väskor från Hermès och annan lyx ökar i snabb takt förlorar miljoner familjer sina hem och arbeten för att hamna i en misär som ingen trodde var möjlig.
.
Har kapitalismen verkligen fått fnatt? Svaret är ja, mer än någonsin.
I vilket fall verkar den ha mer än vad den behöver av arbetskraft. I G20 ökade arbetslösheten fortfarande under 2010 i tio av de tjugo länderna trots att recessionen förklarats över av OECD. Den Internationella Arbetsorganisationen ILO visar i statistik
som publicerades inför G20 i Seoul att 210 miljoner är officiellt registrerade som arbetslösa i världen vilket är 30 miljoner fler än 2007, innan finanskrisens start. Till det ska man också lägga alla de miljoner som droppat ut från arbetsmarknaden i ren desperation över det hopplösa i att finna ett jobb.
ILO skriver att bara i G20 behöver det skapas 21 miljoner nya poster varje år det närmaste decenniet för att ge jobb åt de som kommer upp i arbetsför ålder. Det kommer inte att ske och vi kan redan nu förutspå att massarbetslösheten i de industrialiserade länderna lägger sig på en ny historiskt hög nivå det närmaste decenniet. Pressen på lönerna kommer att bli därefter.
Inom G20 är det bara i Europa som sysselsättningsgraden inte kraftigt minskat vilket bara kan förklaras av den ”stelare” arbetsmarknaden som nyliberala tankesmedjor kallar det när de lägger sina förslag till ”arbetsmarknadsreformer”. I G20 utanför Europa låg i mitten av 2010 arbetslösheten 70 % över nivån vid krisens start hösten 2007. I Europa, tack vare de ”stela” arbetslagarna låg den ”bara” 30 % över nivån hösten 2007. Av de 70 miljoner arbetslösa i G20 hittar vi 15,5 miljoner i Europa, 22 miljoner i andra rika länder i G20 (USA,Kanada,Japan) och 32,5 miljoner i de så kallade tillväxtländerna, som Brasilien, Kina och Indien. För de tre senare länderna är den verkliga siffran över arbetslösheten mycket högre därför att antalet personer i arbetsför ålder som släpar sig fram bäst de kan utanför den officiella arbetsmarknaden är mycket stort.
.
Långtidsarbetslösa: ökning i % 1kv.2009-1kv.2010

Källa: ILOs World of Work Report 2010
.
Matkuponger och soppkök.
Hand i hand med arbetslöshetens utveckling hamnar allt fler arbetande i ren misär där de kontanta inkomsterna inte räcker till både hyra och mat för familjen för att inte tala om andra tvingande utgifter. Antalet verkligt fattiga har exploderat på ett par år. Finanskrisen slår hårt. Endast finansgubbarna själva kommer undan med allt fetare plånböcker.
Alla vitala sektorer i den sociala strukturen krossas under kapitalets ångvält. Klyftorna i samhället blir allt vidare och allt fler människor i botten upplever förhållanden som vi inte sett i ”den rika världen” sedan soppkökens trettiotal.
Världshälsoorganisationen WHO skriver i en rapport från 22 november att en miljard människor inte har råd att betala för hälsovård och att 100 miljoner faller ner i fattigdom varje år på grund av kostnader för ett sjukt barn eller en annan familjemedlem.
Köerna till soppköken sträcker sig igen runt hörnen och totalt hjälplösa människor ber
om en slant till överlevnad. Mitt i Europas centrum sticker fattigdomen och misären i ögonen på de EU-byråkrater som till äventyrs lämnar de chica kvarteren kring Place Schuman. I mer än trettio år har jag dagligen promenerat i Bryssels centrum, till och från arbetet, till och från affärer och schackcaféer eller bara flanerat utan mål. Aldrig förr har jag sett så många med utsträckta muggar som nu. Fattiga, skitiga, fulla, olyckliga, bostadslösa, arbetslösa och utstötta av andra anledningar står i rader på gatorna kring Börsen, kapitalets symboliska tempel ett stenkast från medeltidstorget Grand Place.
Den nakna kapitalismen krossar brutalt det civila samhället och öppnar allt djupare klyftor. Det är till och med osmakligt i vissa kapitalägares ögon. Närmare 50 dollarmiljonärer i USA har skrivit under ett dokument som kräver att de som tjänar mer än 1 miljon dollar per år på nytt ska betala högre skatter i stället för att njuta av Georg W. Bushs skattebefrielser, som nu förlängts i ytterligare två år av Obama. En strimma ljus i mörkret? Eller bara utslag av mänskliga miljonärers dåliga samvete?
.
Dickens nickar igenkännande.
Det nyliberala klasskriget startade i de anglosaxiska länderna och det är där de värsta effekterna för arbetande människor syns tydligast.
Redan innan David Camerons Tories nyligen kom till makten var situationen för stora delar av de arbetande mycket svår. Tony Blairs ”tredje väg” för socialdemokratin visade sig vara en återvändsgränd där de arbetande trängdes medan landets rika borgare vårdade sina engelska trädgårdar.
.
Tiotusentals studenter har sagt NEJ till David Camerons skandalösa höjning av studieavgifterna.
.
När 50 000 studenter protesterade mot den katastrofala höjningen av studieavgifterna vid universiteten vände de sig mot en liten del av den nya regeringens omfattande budgetplan. En plan som inte ens Margaret Thatcher skulle skämmas över. Fram till 2015 ska en halv miljon offentligt anställda avskedas och delvis ersättas av ”frivilliga” i David Camerons fantasiland Big Society samtidigt som de offentliga utgifterna ska minskas med 900 miljarder kronor. Momsen som drabbar de sämst ställda hårdast ska öka med 2,5 procent från januari 2011.
Det är i detaljerna som djävulen gömmer sig. Det är i de små detaljerna som de stora dragen ibland syns bäst. De rika och bigotta klagar över invandringen. De fattiga har en annan invandring att klaga över. Det pågår en ren invasion av löss, loppor, kackerlackor, möss och råttor i drottningens England. Av budgetskäl har ett stort antal kommunala
bekämpningsenheter av ohyra lagts ned. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Förr höll sig alla kommuner med dylik hygienisk service. Nu stängs de i högt tempo. Vem bryr sig? De fattiga kan leva med sina loppor. De välställda köper tjänster av privata bekämpare av ohyra. Det verkar bli ett framtidsyrke i David Camerons och Nick Cleggs Storbritannien.
Inte heller kan människor med en vanlig lön räkna med att bo kvar i London. Hyresbidragen ska bort i sparandets nit och utan dessa bidrag finns det ingen möjlighet att hyra en lägenhet i staden. I David Camerons egen hemkommun Witney har budgeten till sociala hjälporganisationer skurits ned med två tredjedelar samtidigt som den ekonomiska krisen dubblerat behoven.
Häromdagen fylldes brittisk press med en anekdot som säger mycket om de människor som lever på samma planet som Cameron, Clegg och Citys golden boys. Lord Young of Grafham som Cameron utsett till sin ekonomiske rådgivare sa på frågan om krisen ; ”Vilken kris? Folk har aldrig haft det så bra som nu”, sa den hurtige lorden till pressen och signerade därmed slutet på sin briljanta karriär som ekonomisk rådgivare. Den blinde och döve aristokratens prat blev för mycket även för premiärminister Cameron som på snobbinternatet Eton lärt sig att tiga är guld.
.
I Absurdien.
I landet Absurdien på andra sidan Atlanten finns det inga gränser för de rikas girighet och totala ideologiska ovilja att se sociala program och utgifter som en del av ett modernt samhälle. En hållning som Europas borgerlighet anpassar sig till efter bästa förmåga.
Avsaknaden av fackliga organisationer med råg i ryggen syns på alla områden och det blir inte bättre av att det saknas ett traditionellt arbetarparti. Den republikanska segern i kongressvalet nyligen öppnar för ett hårt klasskrig utöver vad de arbetande redan fått stå ut med i USA. Sedan Reagans presidentskap har den stora majoriteten av de arbetande inte sett röken av en reallöneökning.
.
.
Finanskrisen och den efterföljande krisen i den reella ekonomin har rivit upp djupa sår i det amerikanska samhället. Det vansinniga i situationen är att den inrotade individualismen leder även medborgare med knappa resurser att förkasta kollektiva lösningar vilket underlättar för reaktionära rörelser som Tea Party att sprida sitt budskap om intolerans och förakt för allt som inte tillhör det vita ”medelklassamerika”. Att denna medelklass är på väg att krossas av den rika eliten verkar totalt undgå Tea Partys anhängare. De ser bara invandring, den klåfingriga staten, Kina och globaliseringen samt ”kommunisten” Obama som roten till allt ont.
.

Än slank han dit och än slank han hit.
Ser man inte var den verkliga fienden finns då är det enklast att sparka nedåt. I Texas visar Tea Party sin rätta karaktär. Efter rörelsens stora framgångar i delstaten har den lagt lagförslag om att sjukkassan ska avskaffas för de fattiga som inte kan betala för sig. Det krävs besparingar eftersom Tea Party vägrar att återinföra de skattenivåer som gällde för de rikaste två procenten av de amerikanska hushållen innan Georg W. Bush gav dem stora skattelättnader. Därför ska delstatens budgetunderskott på 25 miljarder dollar betalas av de fattiga.
Hundratals mil norr om Texas i närheten av Detroit ligger den lilla staden Mount Clemens med sina 17 000 medborgare. Staden är i sig ett dystert exempel på hur det ser ut i hundratals mindre orter över hela landet. De rika slipper undan beskattning och servicen till de fattiga och mindre fattiga skärs ner för att budgeten ska balanseras, så som delstatslagarna kräver.
.
Finns det hopp om liv i Mount Clemens?
.
Inom Mount Clemens stadsgräns är 42 procent av all fast egendom befriad från skatt. I stället skickade borgmästaren under hösten ut brev till alla frivilligorganisationer för att fråga om de inte kan bidra med lite pengar till stadskassan. Stadens polis har avskaffats, och om inte mer pengar kommer in så ska borgmästaren skära i budgeten för brandkåren, gatubelysningen och vägunderhållet.
Budgetunderskotten på närmare en miljon dollar kunde lätt täckas med de 1,2 miljoner dollar som en normal beskattning av de fasta egendomarna skulle ge. Men det är de rika som sätter agendan i landet Absurdien och de vill inte vara med och betala notan för ett fungerande samhälle. I deras egna rosa nutidsborgar fungerar allt bra.
En bra bit öster om Detroit där saknas det inte pengar till glitter och glam. Närmare bestämt på Wall Street där de med offentliga medel räddade bankerna nu förbereder sig för att dela ut miljarder i bonus till sina chefer, golden boys och ”finanssnillen”.
Storbankerna med Goldman Sachs i spetsen har inför nyåret satt av 89,5 miljarder dollar att delas ut i bonus till sin personal. Det blir omkring 625 000 000 000 kronor. Det lär räcka till både gåslever och rysk kaviar i stora mängder.

-Folk har börjat skaka av sig vad som hände, säger kökschefen på lyxrestaurangen Porter House och syftar till att försiktigheten som rådde strax efter kraschen 2007 nu släpper. Klackarna i taket igen. Åtminstone på Wall Street.
För ett par hundra mil nordväst om Wall Street där firas det inte alls. I staten Michigan har sedan början av epoken Bush en miljon personer förlorat sin sjukförsäkring som garanteras av arbetsgivarna. Allt fler industrier vrider sig ur skyldigheten att sjukförsäkra sina anställda. Det handlar inte ännu om barkbrödsdiet men vi befinner oss bokstavligen hundratals mil från Wall Street.
.
I Sarkoland.
Med ett elegant hopp över Atlanten tar vi oss till Frankrike där strejkerna och demonstrationerna mot Sarkozys ”reform” av pensionerna dominerat den politiska scenen i flera månader. De öppna protesterna är för tillfället över men det innebär inte att regeringen och presidenten gick stärkt ur kraftmätningen.
.
Franska arbetare i Eurofackets demonstration i Bryssel 29 september. Foto; Benny Åsman
.
Den franska borgarklassen är kanske den mest uppnästa och självupptagna av alla överklasser i Europa. Hur det dagliga livet ser ut för de sämst ställda i samhället är på sin höjd ett pittoreskt ämne att diskutera mellan två glas champagne. I det franska parlamentet Nationalförsamlingen finns inte en enda deputerade med arbetarursprung. Noll, inte en enda katt bland hermelinerna. Ett oslagbart europarekord.
Baksidan av elitens sociala isolering finns i storstädernas getton. De är också i en klass för sig i Europa. Hela kvarter med tusentals innevånare har helt övergivits av samhället och blivit rättslösa territorier. Det är områden där en enskild polispatrull aldrig sätter sin fot. Någon enstaka gång slår ett stort antal gendarmer till mot allt som rör sig i gettot och lyckas därmed få hela befolkningen mot sig.
Typexemplet är Marseilles övergivna förorter där inte mindre än femton ungdomar dött i mord och dråp det senaste året i samband med droghandel. Regeringens svar är enstaka raider med ett hundratal ”robocops” som lägger beslag på några kilo droger, häktar några småhandlare och drar sig tillbaka. Terrängen är åter fri för de kriminella gängen.
Med en arbetslöshet som ligger över 50 procent i alla dessa getton är det den illegala handeln med droger som utgör den största ekonomiska aktiviteten. Polisens ekonomiska brottsavdelning räknar med att enbart handeln med cannabis i gettona omsätter 900 miljoner euro per år och sköts av män med en genomsnittlig ålder av 28 år. De är chefer för de unga gäng av tonåringar som ”tagit makten” i de rättslösa territorier som samhället lämnat över till dem.
.
Franska förorter byggdes för att ta emot arbetskraft som kunde inhysas på mopedavstånd från industrizonerna. Nu är de övergivna territorier som kontrolleras av knarkhandeln.
.
Gettona är det allvarligaste tecknet på den djupa sociala och ekonomiska krisen i Sarkoland. Men långt ifrån det enda. De stora städernas inre delar ”saneras” med resultat att boendet blir allt mer segregerat. De rika bor alltmer för sig. I det Paris som ligger innanför den yttre ringvägen kan inte längre en arbetarfamilj med ”normal” lön köpa sig ett boende eller hyra en familjelägenhet. I genomsnitt kostar nu en lägenhet 8 000 euro per kvadratmeter i Paris innerstad och 5-6 000 i Marseille och Lyon. Det är förklaringen till att inte mindre än en tredjedel av Paris uteliggare har ett fast arbete men med en lön som inte räcker till både hyra, mat och transporter till arbetet.
De fattiga behöver inte äta barkbröd. Men 750 000 personer är beroende av den mat som distribueras av ”matvarubankerna” som fått allt mer att göra efter krisens start 2007. Sedan 2006 har andelen av de arbetslösa som tvingas lita till fria matpaket ökat från 10 till 19 procent. Ensamma föräldrar med barn bland de 750 000 har ökat från 25 till 53 procent. Inte mindre än 15 procent av mottagarna av matpaket har ett arbete och 65 procent av dem en bostad. Allt som allt delade ”bankerna” ut 176 miljoner måltider år 2009. Där staten viker ner sig träder den enskildes solidaritet in.
I den andra änden av samhället smiter de allra rikaste undan skatter och avgifter tack vare den borgerliga regeringens legalisering av kryphål. De verkligt rika, de som deklarerar inkomster mellan 3,5 miljoner euro och upp till 10 miljoner euro per år (över den summan följer de superrika), utgör en grupp på 24 000 hushåll som enligt skattereglerna i snitt borde betala 185 000 euro i skatt per hushåll men som bara betalar 134 000 euro, det vill säga en ”återbäring” på 28 procent. Likt Julaftonens broder Tuck ropar de ”Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen”.
Det är bakgrunden när nu ”Gud” Sarkozy vill att Nationalförsamlingen ska rösta bort förmögenhetsskatten för de som redan fått fler klappar än de behöver. Det är en brutal klasspolitik bakom floskler om att skapa jobb genom att ge de rika mer pengar.
.
Portugal sjunker som en sten.
Om du vill leva på en månadslön kring 4 500 kronor i månaden netto då ska du flytta till Portugal. Där är nu den lagstiftade månadslönen 475 euro och allt fler arbetare, även bland offentligt anställda, får i dag nöja sig med just minimilönen.
Den portugisiska ekonomin fick aldrig styrfart efter diktaturens fall 1974. Efter integreringen i eurozonen stannade tillväxten flera procent under resten av EU och den existerande industriella strukturen förstördes utan att ersättas av nya industrier. I dag stängs de sista av landets textilföretag, de som under ett par årtionden utgjorde landets industriella ryggrad. Konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh blev för hård.
.
Även utflyttning till Östeuropa bidrog till den portugisiska textilindustrins fall. Här en fabrik i Bulgarien.
.
I stället för industrijobb med hyfsade löner blir det nu allt vanligare att även offentligt anställda med minimilön tvingas ut på den parallella arbetsmarknaden i jakt på ett extraknäck. Arbetslösheten, den officiella, är uppe i 11,5 procent och tillväxten i ekonomin negativ och ändå lägger ”socialisten” Socrates en budget som ytterligare sänker både köpkraften och statens utgifter. Resultatet kan bara bli ett- djup recession med utbredd misär.
Socrates regering har beslutat att sänka de statsanställdas löner med 5-10 procent samtidigt som momsen ökas med 2 procent. Inför 2011 finslipas sparplanerna ytterligare och med en arbetslöshet som redan närmar sig 12 procent finns det bara en väg som väntar om socialisterna får som de vill – en djup recession. Inte ens statens mest trogna tjänare känner igen sig. Chefen för landets hemliga polis avgick nyligen i protest mot budgetnedskärningarna för hans snokeribransch.
Det borgerliga högerpartiet PSD gnuggar händerna. Socialistpartiet tar ensamt hand om smutsgörat och angriper den arbetande befolkningens levnadsvillkor för att möta ”marknadens” krav.
.
Grön smaragd tappar lystern.
Den gröna smaragden i Nordatlanten bländade omvärlden under ett decennium. Sedan visade det sig att smaragden var billigt kattguld.
Nu ska den arbetande befolkningen betala notan för ”banksternas” hold-up. Tio miljarder euro ska skäras bort från de sociala utgifterna och skatterna ska ökas med fem miljarder euro. Det mesta ska tas in via momsen som höjs med två procent. Det är ju en praktisk skatt som slår hårdast mot de sämst ställda i samhället.
.
Premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan ställs till svars.
.
Bankernas groteska utlåning till landets byggherrar ska nu betalas av 100 000 familjer som sitter fast med bolån de saknar alla möjligheter att betala tillbaka. Förr sågs byns handlare och den lokale ockraren som blodsugare vilket otaliga romaner från ”den gamla goda tiden” vittnar om. De lurade på fattiga nödställda människor lån som kastade dem ut i ännu djupare misär. I dag framställs de moderna blodsugarna som offer för oansvariga medborgares behov av lån till tak över huvudet.
På Dublins stolthet, Grafton Street, går allt fler butiker i konkurs och stänger. Hyrorna har dubblerats vart femte år och butikshyrorna på gatan är nu de högsta i Europa efter Champs Elysée i Paris.
.
Mindre feta i salladen.
Av alla medborgare i EU är det den grekiska arbetarklassen som hittills fått ta emot de hårdaste slagen. Som exempelvis Georgia Evange som arbetade som vakt på Akropolis för 850 euro i månaden. Vakter avskedades och Georgia och hennes två barn ska nu klara sig på a-kassans 450 euro i månaden.
Landets lagstiftade minimilön på 534 euro i månaden har muterat till en sorts maxilön för nykomlingar på arbetsmarknaden. Vilket bland annat drabbar färdigutbildade universitetsstudenter.
Atens ekonomiska struktur faller samman. Redan har en butik av fem slagit igen och restauranger och caféer sett sina inkomster minska med 30-40 procent. Inte undra på att arbetslösheten redan stigit till 15 procent. Värre kommer det att bli sedan parlamentet under socialisternas ledning röstat igenom en lag som ger arbetsgivarna rätt att bryta ingångna kollektivavtal om de anser dem för ”kostsamma”.
De nordeuropeiska regeringarnas och pressens hets mot den grekiska befolkningen var ett bottennapp i skamlöshet. De som inte är lata eller fuskar njuter av generösa pensioner var budskapet. Att det var den härskande klassen i landet som fifflade med bokföringen och som är de största skattesmitarna i Europa sopades under mattan i hetsen mot de arbetande som inte för fem öre är skyldig till krisen.
***
Med det är rundresan i krisen över. Det fanns mycket mer att besöka men tid och utrymme sätter gränser.
I land efter land bekräftas samma skrämmande framtidsutsikt. Borgarklassen har förklarat öppet krig mot den arbetande befolkningen. Det finns bara ett sätt att segra i det kriget – solidaritet över gränserna. Våra motståndare vill spela ut varje lands arbetare mot varandra i ett socialt race mot botten. Lyckas de väntar tider som ingen av oss någonsin upplevt.
Bättre att förekomma än förekommas. Tänk det otänkbara. Det är verklig realism.
.
Media;AB1,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,Dagens Arena,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,DN6,SVD5,SVD6,GP2,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,Sjöstedt,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Depression, Recession, Kris, Globalisering, Fattiga, Rika, USA, Frankrike, Tyskland, Irland, Portugal, Spanien, Storbritannien,
EU fäller EU
8 Dec 10
Vem är Marknaden ?
.
Varje dag får vi oss itutat att Marknaden tycker si och så, att Marknaden kräver lägre ränta, högre ränta, mindre statsskuld, mera statsskuld och så vidare tills man tröttnar
och accepterar det oundvikliga: Den där Marknaden har sina fingrar i allt och är så mäktigt att det är lika bra att lägga sig platt med alla fyra i luften och följa minsta vink om inte ett finansiellt helvete ska bryta loss och slunga oss ner i avgrunden. Stilla rovdjuret och släng till det hela bytet.
Det är den slutsats som våra politiker dragit i alla fall. De har alla hoppat upp i knäet på Marknaden och viftar ivrigt på svansen (hästsvansen också) för att visa att Marknadens minsta lilla önskan är som gudsord.
Den heliga Marknaden används som ursäkt för allt som görs. Allt från lönesänkningar i den offentliga sektorn till miljardrullning in i bankernas kassavalv. Marknadens humör är den enda ursäkten som används för att motivera de extremt skadliga ”sparpaket” som det ena europeiska landet efter det andra kör ner i halsen på sin befolkning.
Men vem är egentligen Marknaden? Vad döljer sig bakom denna Hydra? I tabellen här under ser du hur olika staters statsskuld ser ut och framför allt vem (Marknaden) som sitter inne med de olika staternas skulder. Vem är det som tar strupgrepp på Portugal och Grekland?
.
Statsskuldens sammansättning 2008 (i %)

(*) i % av BNP
Källa: Eurostat,JEDH,Hussonet n°29
.
Vad kan vi utläsa av tabellen ovan? Först kan vi se att i Storbritannien och Portugal finns extremvärdena för inhemsk ägo av statens skulder. Nästan hela den portugisiska statsskulden finns i utländsk ägo (98,7%) medan ”bara” 34,7% av den brittiska statsskulden ägs av utlandet.
Vi ser också att statsskulden ökat kraftigt mellan 2008 och 2010 i länder som utsatts för Marknadens uppvaktning, som Portugal, Irland och Grekland.
Men det är den tredje raden i tabellen (*EU) som är intressantast. Den visar nämligen att huvuddelen av Portugals, Greklands och Irlands statsskulder ägs av finansiella aktörer inom Europa. Det är det rätt ansiktet på den mystiska Marknad som sägs ligga bakom allt.
.
EU är ett gissel för Europas arbetande befolkning.
.
Portugals skuld ägs till över hälften av banker och fonder skrivna i Tyskland (16,3%), Frankrike (26,6%), Belgien (6,2%) och Luxemburg (6,3%). Tabellen visar generellt att huvuddelen av europeiska staters skulder ägs av aktörer inom EU.
Marknaden sägs hota euron och den Europeiska Unionen. Men sanningen är att det är Europa självt som kör omkull. Tyska, franska och andra spekulanter i obligationer och andra värdepapper skapar själva krisen genom att driva upp kraven på avkastning för att låna pengar till exempelvis Portugal. Ursäkten sägs vara risken att inte få alla sina pengar tillbaka. Men om nu EU ska vara den ekonomiska enhet som alla gubbar i Bryssel talar sig varma för är ju saken mycket enkel. Skriv av skulderna inom Europa och ersätt de småsparare som eventuellt kommer i kläm. De stora spekulanterna behöver ingen hjälp. Det är de som skapat krisen. Konfiskera hela finansväsendet och ställt det under samhällelig kontroll.
.
Media;GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,Fokus,SVD3,DN3,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Marknaden, Spekulation, Portugal, Irland, Grekland, Spanien,
Portugal strejkade.
25 Nov 10
Miljoner sa nej till att betala krisen.
.
Den 24 november går till historien i Portugal. Generalstrejken i går var den största i Portugal sedan revolutionen 1974. I den offentliga sektorn var strejken total och i det privata deltog arbetarna vid många stora industrier som exempelvis Volkswagens fabriker som stod stilla hela dagen.
.

Alla arbetare vid Volkswagens fabriker la ned arbetet.
.
För första gången sedan 1988 kallade de två stora fackföreningarna, UGT och CGTP, gemensamt till strejk. Enheten stimulerade uppenbarligen till mobiliseringen mot den ”socialistiska” minoritetsregeringens drastiska sparplaner. Däremot kallade inte fackföreningarna till demonstrationer. Varför är lite oklart. Var de rädda för att bli överspelade av folkmassan? Eller var det problem att kalla till demonstration på grund av den totala strejken i alla offentliga transporter? Svaret kommer säkert senare.
Regeringens sparplaner är drastiska, speciellt eftersom de följer på sparpaket som redan antogs tidigare i år. De nya sparplanerna går till omröstning i parlamentet nu på fredag och innebär att budgetunderskottet ska minskas från det nuvarande 7,3 procent av BNP 2010 till 4,6 procent nästa år. Det ska ske genom att de offentligt anställdas löner sänks ytterligare, ökade skatter, blockerade pensioner, ökad moms med 2 procent och genom att ett tak sätts för de sociala utgifterna för vård och hjälp till fattiga.
-Detta är enda sättet att skydda landet mot turbulensen på den finansiella marknaden, sa premiärministern, tillika ”socialisten”, José Socrates till media under strejkdagen.
.

”Socialisten” José Socrates har lagt in överväxeln för att behaga ”Marknaden”.
.
Kapitulationen inför ”marknaden” är total. Den parlamentariska demokratin underkastar sig marknadens diktatur utan att ens göra motstånd.
-Nu när Irland beslutat söka hjälp hos EU och IMF vänder investerare sin uppmärksamhet mot andra finansiellt svaga länder som Portugal, skriver New York Times lakoniskt och fortsätter:
-Minsta tvekan i regeringens beslutsamhet att driva igenom nya åtstramningsplaner kan driva upp lånekostnaderna för landet.
Mycket tydligare än så kan det inte sägas. Den heliga marknaden bestämmer. Att ”marknaden” bara består av privata banker och riskfonder som likt vargar kastar sig över det ena landets skulder efter det andra håller till och med ”socialisten” Socrates tyst om. Speciellt eftersom det handlar om samma banker som bara för två år sedan räddades från konkurser med statens skattepengar.
Bakgrunden till krisen i Portugal är inte densamma som på Irland. Statens underskott är inte överdrivet stora och de privata bankerna sitter inte på ett berg av riskfylld utlåning. Det är mer landets hushåll som har stora skulder. Tillväxten i landets ekonomi har varit mycket låg de senaste tio åren och hushållens inkomster låga vilket likt i USA kompenserats med en tilltagande skuldsättning.
.
Alla kollektiva transporter stod still under strejkdagen.
.
Samtidigt har industrin fått ta emot många hårda slag i den internationella konkurrensen. Portugals ekonomi som trädde in i den ”moderna världen” efter diktaturens fall 1974 byggde till stor del på låga löner i branscher med relativt låg produktivitet som exempelvis textilindustrin. I dag är textilindustrin i landet mycket illa trängd av konkurrensen från Kina, Vietnam och Bangladesh.
I går protesterade också engelska studenter mot David Camerons höjning av avgifterna vid landets universitet till en nivå som i praktiken gör det omöjligt för vanliga arbetandes söner och döttrar att följa en högre utbildning.
På lördag blir det jättedemonstrationer i Dublin mot den irländska regeringens kapitulation inför EUs och IMFs diktat. Från Frankrike, Grekland, till Irland, Spanien och Portugal höjs allt mer högljudda protester mot borgerlighetens försök att vältra över krisens följder på den arbetande befolkningens axlar medan bankernas och kapitalfondernas aktieägare gnuggar händerna. –Vinsterna är våra, förlusterna får pöbeln ta hand om.
Det är dags att ta ifrån dem allt. Absolut allt – från makten till härligheten.
.
Media: DN1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN2,DN3,DN4,SVD6,DN5,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Portugal, Strejk, EU, IMF, Irland, London, Socrates,
Nu kommer räkningen – för de arbetande.
27 Mar 10
-Hurra vad vi är bra.
Jublet i Bryssel hördes vida. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy log ikapp. Enligt media har de båda tillsammans arbetat fram en plan för att ”rädda” Grekland eller något annat medlemsland vars statsskuld hamnat i spekulanternas klor.
.

-Det där fixade vi bra.
Enskilda EU-länder ska tillsammans med valutafonden IMF ge Grekland lån om det visar sig problematiskt för Papandreou att på den ”fria” marknaden hitta de miljarder han behöver i april och maj. EU ska också ge sig självt möjligheten att straffa olydiga elever i europabygget.
I skräpmedia framställs det som att ”vi” rika ska ge Grekland ”våra” skattepengar. Inget kan vara mer falskt. Det handlar om lån inte hjälp. Det är lika lite ”hjälp” som den ”hjälp” ockraren, till hutlösa räntor, erbjuder en fattig familj. För att betala tillbaka ”hjälpen” tvingas den fattige till stora uppoffringar.
Sarkozy och Merkels idé är att den antagna planen ska tvinga Grekland, Portugal, Spanien, Irland och kanske Italien till att snabbt sanera sin statsskuld och minska budgetunderskotten.
.
.
Greklands fackliga organisationer protesterar mot sparpaketet.
Men det är inte fasaden som är den verkliga planen. Överenskommelsen i Bryssel har en skymd agenda som däremot berör alla arbetande människor i EU. Grekland har redan annonserat färgen i agendan. Åtstramning och åter åtstramning är det verkliga receptet som Bryssel antog och som först ska testas i Grekland och Portugal.
Vi har redan skrivit om detaljerna i den grekiska ”sanerinsgplanen” och vilket motstånd den mött bland landets arbetare.
Nästa etapp i planen är den svångremspolitik som ”socialisten” Sokrates i Portugal kommer att tvingas föra för att inte hamna i onåd i Bryssel. Landets arbetare har redan påtvingats en stram ekonomisk politik mellan 2005 och 2008 för att minska statens budgetunderskott från 6,4 % av BNP till 2,7 %.
Premiärministerns nya plan är grotesk. Till att börja med ska staten sälja ut en rad statliga företag för att samla pengar till statskassan. Att det kommer att ske på extremt gynnsamma villkor för de privata uppköparna behöver ingen tveka om.
.

”Socialisten” Papandreou verkar mycket nöjd. Knappast å de arbetandes vägnar.
Sedan ska det statsanställdas löner frysas under fyra år utan garanti för inflationskompensation. Bara varannan person som pensioneras från en statlig anställning kommer att ersättas. Det ska sättas ett tak på de sociala bidragen och vissa bidrag till unga arbetslösa och långtidsarbetslösa ska avskaffas. Redan beslutade offentliga investeringar i exempelvis snabbtågslinjer skjuts på framtiden.
Så ser den verkliga planen ut. EU testar en extrem politik för att planera vidare på ett frontalangrepp på de arbetandes levnadsvillkor. Inte bara i de ”fattiga” vid Medelhavet men inom hela EU för att placera unionens kapitalägare i bästa tänkbara läge i konkurrensen med USA och ”tillväxtländerna” Kina och Indien. Privatiseringar, avregleringar och social nedrustning är vad den europeiska borgerligheten har att bjuda på.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Merkel, Sarkozy, EU, Portugal, Sokrates, Bryssel,
Solidaritet med Grekland
18 Mar 10
Strejker och Solidaritet
.
De grekiska fackföreningarnas och studenternas kamp mot Papandreous hutlösa åtstramningspolitik är en test före hela Europa. I Bryssel ger Kommissionen direkta order till Aten om hur befolkningen ska tvingas till att betala den av bankerna och spekulanterna framtvingade krisen. Alla Europas ledande politiker och arbetsgivare följer noga händelserna för att utvärdera om en ”grekisk plan” för krisen kan anpassas till hela EU. Därför är grekernas kamp också vår kamp.
Här under publicerar vi en text av Andreas Sartzekis, medlem i OKDE-Spartakos, sektion av Fjärde Internationalen, som summerar de senaste veckornas händelser.
Därunder följer ett solidaritetsuttalande undertecknat av tre av Europas mer framträdande revolutionärer. Olivier Besancenot, den röda brevbäraren, behöver ingen närmare presentation. Francisco Louça är ledare för den portugisiska organisationen Bloco de Esquerda och ledamot i Portugals parlament. Boguslaw Zietek är partiledare för det nybildade Polska Arbetarpartiet PPP, som inför EU-valet deltog i den europeiska kampanj som bland annat det franska NPA och det svenska Arbetarinitiativet organiserade. PPP har sitt ursprung i den radikala delen av Solidarnosc och organiserar många fackliga aktivister. Inför EU-valet samlade PPP in 130 000 namnunderskrifter vilket krävdes för att få delta.
****************
Grekland efter den andra generalstrejken…
Generalstrejken den 11 mars drevs fram efter att arbetarna satt press på de fackliga ledningarna i GSEE (facket i den privata sektorn) och ADEDY (offentliga sektorns fackförening). GSEE hade tänkt sig separata demonstrationer längre fram. Men det folkliga ursinnet mot det ”andra räddningspaketet”, som EU tvingade fram i början av mars, tvingade facken att agera snabbare. Vilket ledde till strejkerna och de mäktiga demonstrationerna första veckan i mars.
Det var stor uppslutning i strejkerna. Inga transporter fungerade och skolor och posten var stängda. Missnöjet är stort med Giorgos Papandreous ”socialistiska regering”, som valdes i höstas för att jaga ut högern och lägga om politiken.
.

Papandreou söker stöd inom EU.
Demonstrationen i Aten samlade tiotusentals deltagare, kanske hundra tusen och i vilket fall fler än den 24 februari. Stämningen i demonstrationen var glasklar- det är inte arbetarna som ska betala krisen.
Tyvärr består den traditionella fackliga splittringen. PAME som leds av det grekiska kommunistpartiet KKE kallade till en egen samling, med sina egna talare och i demonstrationen blandades bra och usla slagord. Man kunde höra och se direkt anti-kapitalistiska paroller, men också, speciellt bland de unga, självgoda slagord om PAME vars fackliga splittringstaktik under strikt sekteristisk kontroll av KKE aldrig upphört.
Deras paroller till stöd för strejkande poliser visar KKEs varumärke –nationell samling. PAMEs paroll om ”enhet mellan folket och polisen” verkade inte övertyga en del av deltagarna i PAMEs demonstration.
Den andra demonstrationen samlade ett stort antal avdelningar från GSEE och ADEDY där de radikala arbetarna lät höra sin röst i två stora politiska block av antiliberaler och antikapitalister. Syrizia (Radikal Vänsterunion) insisterade på att kampen måste fortsätta och Antarsya(nybildad antikapitalistisk front av 10 organisationer) att det är kapitalisterna som ska betala krisen.
Polisen försökte krossa demonstrationen och det verkar vara regeringen PASOKs enda kort. I demonstrationen i Aten den 5 mars sköt polisen tårgas mot Manolis Glézos medlem i Syrizia, en veteran från motståndet mot nazismen. Den outtröttlige 88-åriga kämpen tvingades söka upp sjukhus. Han är en levande symbol för kampen sedan han och hans kamrat Santos en natt i maj 1941 rev ned naziflaggan från Akropolis, en första gest i den massiva motståndsrörelsen i kampen för störtandet avden gamla kapitalistiska världen.
Sojetiskt frimärke till Manolis Glezos ära.
På dagordningen står nu en mobilisering mot regeringens sanslösa attacker. En regering som leds av Giorgos Papandreou, ordförande för Socialistiska Internationalen. Regeringens politik kan få drastiska effekter på arbetslösheten. De närmaste månaderna kan den stiga till 20 procent enligt arbetsministern själv samtidigt som produktionen sjunker.
Den här veckan väntar flera sektoriella strejker, exempelvis för de anställda i den offentliga elbranschen. Vad som självfallet bör stå på dagordningen och det utan att vänta är nya nationella obegränsade mobiliseringar.
Trots de materiella svårigheterna och hetsen i media om nationell samling är arbetarna beredda för mobilisering. I dag söndag (14 mars) visar en opinionsundersökning i dagstidningen Eleftherotypia att 62 procent av befolkningen är beredd att mobilisera mot regeringens antisociala åtgärder.
Andreas Sartzekis
14 mars 2010
**********
Solidaritet med Greklands arbetare.
Deklaration av Francisco Louça (Portugal), Boguslaw Zietek (Polen)
Olivier Besancenot (Frankrike)



För andra gången har de grekiska arbetarna på uppmaning av sina fackliga organisationer paralyserat landet för att säga nej till den outhärdliga åtstramning som Papandreous socialistiska regering antagit så att staten kan fortsätta att ge miljarder till banker och andra finansinstitut som spekulerar i den grekiska statsskulden.
I demonstrationer landet över har de arbetande visat sin styrka och beslutsamhet. Allt har stått still- flyg, båtar, tåg, tunnelbana, bussar. Skolor har stängts, likaså administration och banker, hälsovården gick på sparlåga, fabriker stod still, radion och teven sände inget.
De gav regeringen och dess europeiska kollegor det enda svar de förtjänade.
Vi uttalar vår fulla solidaritet med Greklands arbetare och folk. I övriga Europa upprepar vi vår vägran att betala kostnaderna för en kris som endast bankerna, finanshajarna och företagsägarna är ansvariga för. Det är upp till dem att betala.
Låt oss ena våra krafter i den gemensamma kampen
11 mars 2010
.
Media: DN1,SVD1,GP1,Dagens Arena,DN2,SVD2,
Bloggar: Svensson,Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Strejk, Aten, Besancenot, NPA, Portugal, Polen
Hur leder egentligen Wanja det fackliga motståndet i Europa?
4 Mar 10
”Blod ska rinna”
.
”Blod måste rinna” förkunnade igår Greklands premiärminister Giorgos Papandreou.
.
Det är låginkomsttagarna, barnfamiljerna, pensionärerna och alla arbetslösa han vill åderlåta med den tredje omgång av skattehöjningar och nerskärningar som klubbades i går. Det är inte de stenrika grekiska redarna som får släppa till av sitt blod. Inte heller investmentbanken Goldman Sachs som med hjälp av fiffiga lån hjälpte Grekland att dölja sina budgetunderskott och få klart med entrébiljetten till EU. Inte heller de valutajägare som spekulerar i fallet för euron.
.
Mest drabbas pensionärerna…
.
Bakgrunden är stenhårda krav från EU. Tysklands och Frankrikes regeringar vill ha en stabil euro och är inte, som Anders Borg, intresserade av att IMF, med amerikansk dominans, går in och styr och ställer med den ekonomiska politiken i ett av unionens medlemsländer. Både Angela Merkel och Nicolas Sarkozy är beredda till handräckning – med långfristiga lån under den haussade marknadsräntan. Men inte villkorslöst. Bara om blodet rinner. Bara om Papandreou öppnar ådrorna på sitt eget folk.
.
Det ”broderskap” som hyllas i Beethovens underbara nionde symfoni och som EU annekterat som sin signaturmelodi gäller bara den sammanhållning som är till gagn för de rika i Europa. EU är bankernas, storföretagens och militarismens inglasade högborg.
.
.
De kort som nu spelas ut är tummade och märkta av nattstånden nationalism. Grekiska ministrar pratar yvigt om den grekiska motståndsrörelsen under Andra världskriget och säger att frågan om Tysklands skadeståndskrav ännu inte är löst. Den socialdemokratiska och stalinistiska fackbyråkratin sår samma draksådd.
.
Fackföreningarnas ledningar har gett och ger Papandreou och hans PASOK sitt fulla stöd och skyller åtstramningen på Tysklands och EU:s ultimatum. När det gäller de konkreta åtgärderna går man bara så långt som att man vill ha en ”mer rättvis profil”. Den enorma kampvilja som finns bland Greklands utsatta människor tyglas och tämjs i demonstrationer där ”ångan” släpps ut lite i taget.
.
.
Här bränns EU-flaggan av uppretade demonstranter
.
.
Den i grunden så avgörande frågan om arbetarklassens nödvändiga uppbrott bort från PASOK och kampen för ett nytt verkligt arbetarparti och en socialistisk regering med ett Rött Europa som sin ledstjärna, den frågan ska hållas så långt bort från dagordningen som möjligt. Frågan om ett fackligt och politiskt broderskap/systerskap över unionens nationsgränser suddas ut.
.
Som stat är EU ett ofullgånget foster. En hybrid. De fackliga organisationernas ledningar lever fortfarande som nationella byråkratier. De lär också ut som de lever. Hos gemene man och gemene kvinna är tanken på en gemensam motståndare långt borta. Länderna i Europa ses som vore de deltagare i schlagerfestivalen eller i en idrottstävling. ”Grekerna” har fifflat med sin budget och levt över sina tillgångar och då måste också ”grekerna” finna sig i att dra ner. Den strejkvåg som rullat runt EU:s kärnländer samordnas inte. Ingen gemensam politisk dagordning diskuteras.
.
Här är LO:s Wanja Lundby-Wedin en huvudfigur. Eller skulle vara det. Hon är ordförande i det på pappret så mäktiga Europafacket. Med 82 medlemsorganisationer från 36 länder representerar Lundby-Wedin 60 miljoner löntagare. I Bryssel har hon ett sekretariat, eller det som borde vara en kampstab, med 40 heltidsanställda medarbetare. Utöver Wanja har LO ytterligare två ledamöter i styrelsen. Landsorganisationen har dessutom två representanter i EU:s viktiga ekonomiska och sociala kommitté. Men inte nog med detta. Svensk fackföreningsrörelse är dessutom representerat i ett tjugotal rådgivande och partssammansatta kommittéer inom EU:s ramar.
.
Vad gör Wanja för de offentliganställda i Grekland? Nästa gång är det vår tur…
.
Den fråga som då ska besvaras är vad alla dessa människor gör. För alla sina goda löner och feta arvoden. Vad gör Wanja och hennes Europafack nu när det är ett skarpt läge? I Lettland, i Grekland, i Italien, i Portugal, i Spanien, i Storbritannien. Överallt är det strejker och protestdemonstrationer mot de svångremmar som dras åt allt hårdare.
.
Svaret är lika enkelt som nedslående. De gör ingenting. Inte ett skvatt i detta som borde vara den europeiska fackföreningsrörelsens huvudfråga. Olle Ludvigsson, portalfigur från Metall och Volvo, som valdes in i EU-parlamentet för snart ett år sedan som ”löntagarnas representant”, han gör heller ingenting för att samordna kampen. Under fjolårets valrörelse var det glitter och twitter varenda dag. I gårdagens Rapport poppade han tillfälligt upp och menade att EU-kommissionen måste bli mer konkret med sina drömmar om ett bättre Europa. En insikt som alla delar. Frågan är bara hur?
.
Ett av skälen till denna nästan outhärdliga passivitet är att det oftast är socialdemokratiska regeringar, som i arbetsfördelningen med de mer öppet borgerliga partierna, tar på sig rollerna som ”mer rättvisa” förvaltare av det krisade kapitalistiska systemet.
.
.
”Frågan om nya antikapitalistiska eller öppna, breda socialistiska partier i Europa är brännhet”
.
Under en totalstrejk vid Greklands hamnar slog hamnarbetarnas ordförande i Pereus nyligen fast att det som gällde var att:
.
”Vi ska ta pengarna från dom som skapat krisen”
.
För att detta ska bli möjligt innebär detta också att den fråga som väcktes i fjolårets val till Europaparlamentet, I Sverige genom Arbetarinitiativet, om nödvändigheten av nya och internationellt samordnade antikapitalistiska, eller breda och öppna socialistiska partier, blir mer brännhet än någonsin.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Grekland, Portugal, Aten, Lissabon, EU, euron, IMF, EU-kommissionen, Europafacket
Vad händer med euron?
10 Feb 10
Vad händer med euron ?
.
Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
.

Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner
.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.
.
Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
.
EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.
.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.
.

Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.
.
Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.
.

Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.
.
Rent konkret.
Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.
.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.
.

Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?
.
Nu kommer räkningen
Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
.
-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
.

.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.
.
I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
.
Land |
Budgetunderskotti av % BNP |
Statsunderskotti % av BNP |
Grekland |
12,7 |
112,6 |
Irland |
12,2 |
65,8 |
Spanien |
11,2 |
54,3 |
Portugal |
6,4 |
77,4 |
EU-15 |
6,4 |
78,2 |
Källa: The Economist 6 feb. 2010
.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Budget, Statsobligationer, ECB, Portugal, Tyskland, Merkel, Sarkozy,








Senaste kommentarer