"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Politk
Afghanistan – minerad mark för den rödgröna alliansen
28 Sep 09
Änglavingad fredsinsats
eller imperialistiskt krig?
Afghanistan är minerad mark för den rödgröna alliansen. Blir det regeringsskifte nästa höst är det socialdemokraterna som bestämmer var de svenska soldaternas vapenskåp ska stå. Trots att Barak Obama har beslutat att tagga de amerikanska krigsinsatserna med långt fler stridande soldater än tidigare har Mona Sahlin berömt Barack Obamas ”nya” strategi. Hon ser inte den svenska militären som en del av en ockupationsmakt utan som en del av en änglavingad FN-insats.

Vänsterpartiets retoriska utgångspunkt är i stället att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan och ersättas med mer civila biståndsinsatser. Mycket kan förvisso hända under det år som är kvar till ett eventuellt regeringsskifte. Fronterna i Afghanistan/Pakistan kan komma att dras i både ny geografisk och i ny politisk terräng. Om de svenska trupperna på plats uppe i den Norra alliansen Mazar Al Sharif drabbas av större förluster i människoliv kan motståndet mot den svenska krigsinsatsen snabbt få märg även i det socialdemokratiska partiet. Kriget får dessutom mer och mer karaktären av ett nationellt befrielsekrig. Ett nationellt motstånd i form av ett uppror av pashtunerna mot presidenten, Hamid Karzai (själv etnisk pashtun från klanen Durrani, från vars sköte den tidigare monarkin föddes). Både för hans samarbete med de 42 ockupationsstaterna och regimens korruption, men också för dennes många pragmatiska uppgörelser med uzbeker och turkmener i den Norra alliansen. Pashtunerna kan i sig ses som en nation och av Afghanistans etniskt splittrade befolkning utgör de mer än fyrtio procent. En nation som också utgör mer än tjugo procent av Pakistans befolkning.


Med denna bakgrund. Med detta vilda politiska och miltära landskap, där allianserna mellan klaner, krigsherrar och Afghanistans många nationer kan skifta från en dag till en annan, kan det självklart när som helt bli för politiskt smärtsamt även för Mona Sahlin att hålla fast vid synsättet att Sveriges militär är en del av en fredsinsats. Det kan bli en vändning av kriget där det inte ens räcker med att svepa döda svenska soldater i FN-flagg i syfte att dölja att vi är en del av en NATO- ledd ockupationsmakt…
Men med oförändrade förutsättningar talar det mesta för att Vänsterpartiet måste hissa kapitulationsflagg i frågan – om partiet vill vara del av en eventuell regering ledd av Mona Sahlin.
I förra veckan menade jag att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skissat på en möjlig politisk reträtt i ett inlägg på sin blogg. Men han svarade att jag gjort en orimlig tolkning av hans synpunkter och underströk i ett meningsutbyte att med hans synsätt vore det ”ett misslyckande” om vi inte får ”ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaka den svenska militären”.
Så långt allt väl. Men Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly fick nog många gamla antiimperialister att känna av kalla kårar ända in i sina hjärttrakter:
”Ett tillbakadragande av de svenska trupperna kanske inte kan ske från en dag till en annan utan det bör ske efter en plan…”
”I dag har vi ungefär en tredjedel som går till biståndsinsatser av de kostnader som Sverige levererat till Afghanistan och två tredjedelar går till militära insatser…Vi måste öka de civila och minska de militära insatserna och det här innebär att dra tillbaka svenska trupper…Det ska ske efter en plan som vi har kommit överens om…”
Ohly travar efter bästa förmåga runt frågorna från Ekots Thomas Rahmberg. Han vill inte bli infångad och bunden vid ett principiellt vallöfte:
”Vi ska inte låsa fast oss vid positioner som gör att vi inte kan hitta en väg ut.”
Men medger att det kan bli svårt att jämka ihop de tre ståndpunkterna. ”Socialdemokratin ville ha utökade truppinsatser. Miljöpartiet ville ha kvar de som redan var på plats. Vänsterpartiet ville dra hem trupperna”. På Rahmbergs raka fråga om valplattformen svarar Ohly sedan:
”Det är inte helt nödvändigt att komma överens före valet.”
För mig en helt absurd slutsats. Vad väljarna och då i synnerhet de trettiotre procent av dem som är motståndare till den svenska krigsinsatsen, vad de vill veta är naturligtvis om de ska rösta fram en regering som lovar att ta hem de svenska soldaterna från NATO:s krig i Afghanistan! Ingenting annat. Inget svammel om en oklar gemensam plan i fjärran. Ska frågan om svensk delaktighet eller inte i ett imperialistiskt krig, för Vänsterpartiet bli kvarglömd på en långbänk på samma sätt som avvecklingen av kärnkraften har gjort för Centerpartiet? Centerpartiets ”avveckling” började en gång med att Torbjörn Fälldin laddade en av Barsebäcks kärnreaktorer 1976 och den har fortsatt ända fram till i dag när Maud Olofsson är med om att fatta beslut om en utbyggnad av kärnkraftsproduktionen…
I lördagsintervjun menade Ohly också att han lyssnat till dem som i stället för militär trupp vill ”öka biståndsinsatserna och polisens utbildning.” ”Polisutbildning”? Kabulregimens poliser? Skulle det då, en gång i tiden, på samma sätt, ha varit en bra sak, för den svenska solidaritetsrörelsen med FNL i Vietnam, att av regeringen Palme ha krävt att Sverige skulle hjälpa till med Saigonregimens polisutbildning?

Frågorna hopar sig när det gäller den rödgröna alliansens syn på kriget i Afghanistan. Vi får se om några rätar ut sig under socialdemokraternas kongress i höst. När det gäller Vänsterpartiet lär vi få vänta ett bra tag till. Men tvålbitar som bara slinter runt i tvättstället brukar försvinna av sig själv om de lämnas kvar för länge!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Lars Ohly. Ekots lördagsintervju, Jonas Sjöstedt, Mona Sahlin.NATO.USA.Barak Obama
I pressen:
Bloggare:Motbilder,JonasSjöstedt,
Vänstern: barkbitar i finanskrisens badbalja
31 Okt 08
Som barkbåt i badbalja

Mona Sahlin, född och uppvuxen som politiskt barnhusbarn inom socialdemokratins partielit, inledde sin regeringskarriär 1990 som arbetsmarknadsminister under Ingvar Carlsson.
Hennes första rejäla tag var ett strejkförbud. Ett minne från den tiden finns kvar i huvudet. Som en del i en delegation från Facklig Opposition vid Volvo/Göteborg mötte jag henne med protester och flygblad i Stockholm. Hon kom i ett krismöte vid Haga slott. I en svart limo satt detta rörelsens barnbarn till Albin Hansson. Blek och förskrämd tog hon emot vårt flygblad genom nerhissad vindruta.
Här grundades misstron mot henne från den fackliga rörelsens sida. Jag minns fortfarande starkt hur upprörda socialdemokraternas gamla fackliga blåbyxor var över beslutet.

Den unga Sahlin gjorde regeringsdebut med ett strejkförbud…
Misstron handlade då som nu om politik. Om ett strejkförbud och inte om hennes kön. På samma sätt som misstron mot Persson han sista år inte handlade om vad som fanns nedanför livremmen utan om att han helt nonchalerat arbetslösheten i partiets valsatsning.
Sak samma i dag med Mona Sahlins schabbel i regeringsfrågan. Ser man till den kraftiga svängen i opinionen så är det först och främst en stor grupp obeslutsamma ”medelklassväljare” som inte upplever henne som en trovärdig statsminister. Väljare som i den första rundan tar för givet att finanskrisen, som dragit med sig en kraftig förlamning i hela det kapitalistiska systemet, bara kan lösas med att åter få fart på den finansmarknad som knappt rör sig. Mona Sahlin har till nittionio procent accepterat Reinfeldts alla tunga beslut. Dessa väljare föredrar då naturligtvis att han får fortsätta att hålla i rodret. Medan alla vi andra sitter still.
En andra mindre rörelse i opinionen är mot vänster. Uppenbart en protest från (s) väljare mot famntagen med Wetterstrand/Eriksson. Det tragiska är att det regeringsprogram som ältas mellan socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet mest är vattvälling. Den enda synliga skillnaden skulle bli en förändring av a-kassans nivåer. Men då samtidigt med det fullständigt vidriga beslutet om att a-kassan bara ska finnas som försäkring för ett enda år av arbetslöshet.
När det gäller den orkanliknande finanskrisen är politikerindustrins ”vänsterpartier” bara små barkbåtar i badbaljan. I konsekvens med den ministersocialism man drömmer om vägrar Vänsterpartiet att ens prata om att vi måste börja bryta upp från det kapitalistiska system som förstör både människors liv och möjligheterna för en långsiktig hushållning med jordens resurser. Vem kan tänka sig ett utspel från Ohly som ersätter struntpratet om utgiftstak hit eller dit med ett krav på en verklig socialisering av de svenska storbankerna?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, Miljöpartiet, Vänsterpartiet
I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,
Bloggar: Jinge,
Syrien: Al Quaida McCains sista kort?
28 Okt 08
Bush dagar är räknade. Han får allt svårare att lämna över stafettpinnen till partikamraten McCain. Kan den märkvärdiga kommandoräden in på syrisk mark vara ett sista försök att rädda ett valnederlag för den alltmer desperate partikamraten?
Politiskt har Bush varit förbrukad långt, långt innan den sista formella sucken den 20 januari nästa år. Det märks inte minst i dessa dagar när han står i modden efter rasmassorna från det Wall Street som störtat samman.

I engelskan kallas detta underfundigt för att vara ”a lame duck”. Egentligen en halt eller lam and/anka. Men har fått betydelsen en helt hjälplös person. I fallet Bush har det handlar det om en kraftlös, helt förbrukad president. Gissningsvis kommer uttrycket från jägarnas vokabulär och ska nog i svenskan bäst översättas med en skadeskjuten fågel. Eller en sittande fågel. Alltså ett helt hjälplöst byte. Där det bara gäller att sätta i patron eller att skicka retrievern, så är fågeln snart i grytan.
Som många kommer ihåg lyckades Vicepresident Dick Cheney på 25 meters håll att skadskjuta en 78-årig supporter och sponsor i ansiktet. Men när det gäller Bush är det uppenbart att det är han själv som gång på gång skjutit sig i foten. Faktum är att inte ens attributet lam räcker längre. Han har fått kallbrand i benet. Han är snarast politiskt död. Inte a lame duck, utan a dead duck…
I Bush´s och McCains världsbild ingår inte att man talar med ”ondskefulla regimer”. Man bestraffar dem på olika sätt. Med handelsbojkotter, flygbomber eller invasioner. Man förhandlar inte med en knuten näve. Man försöker alltid hugga av den. Därför har regimen Bush heller aldrig diskuterat med Baathpartiets ledare och Syriens president Bashar al-Assad. En av McCainlägrets vanligaste anklagelseakter mot Barak Obama är att denne sagt sig vilja åtminstone diskutera med Syrien.

McCain vill gärna återskapa hotbilden från 11 september 2001…
I verkligheten, långt från republikanernas svartvita världsbild, är nyanserna mer grå. I Libanon har det skett, åtminstone tillfälligt en borgerlig nationell försoning. Hezbullahs Nasrallah ska träffa nyliberalen Hariri. Syrien har för första gången erkänt att Libanon är mer än en provins i den egna staten och har nu en egen ambassadör i Beirut. Israel har haft flera indirekta kontakter med Syrien om Golanhöjderna och en permanent fred. Frankrikes president bjöd i somras, till Vita husets förtret, in självaste Assad till Paris och så sent som under helikopterräden var Syriens utrikesminister på besök i London. Syrien sägs dessutom enligt alla bedömare kraftigt ha minskat flödet av vapen och sunnitiska motståndsmän över den egna gränsen in mot Irak. Diplomatiskt har detta bekräftats med att Damaskus skickat en diplomat till Bagdad.

Från begravningen i d`Abou Kamal
Obama kommer som eventuell president uppenbart att uppmuntra denna utveckling. Så här sa han i en uppmärksammad intervju med Jerusalem Post:
”Min allmänna uppfattning är att det är en smart attityd från USA:s sida att initiera direkta kontakter med andra länder. Om inte annat för att få bättre information om hur de tänker, hur deras förhållningssätt är, hur deras beräkningar ser ut och vilka de intressen de har. Jag tror, baserat på de samtal jag har haft här i Israel och på samma sätt med ledare på andra håll i regionen, att det åtminstone finns en möjlighet att den syriska regeringen verkligen på allvar vill bryta sig ut ur isoleringen. Vilket pris de är beredda att betala för att komma ur den, det återstår att besvara. Men det är värt att undersöka.
Det finns faktiskt en del genuina signaler att Syrien att berett att driva ut sina terrorister, stänga flödet av vapen in i Libanon, och på andra sätt engagera sig mer ansvarsfullt. Det skulle kunna bli en förändring i regionen som skulle vara extremt fördelaktig. Och USA borde samarbeta med Israel liksom med moderata krafter i det palestinska samhället för att uppnå detta.”
För republikanerna - och den amerikanska vapenlobbyn – handlar hela denna process bara om veklighet och eftergifter.Varför inte då stämma i bäcken genom ett militärt ”intermezzo” på syriskt territorium? Om det sedan är syriska byggnadsarbetare och barn som skjuts ihjäl eller vapensmugglare från Al Quaida spelar inte så stor roll. Kanske kan attacken provocera fram upphetsade syriska reaktioner och en hotbild där McCains ständiga krigspropaganda kan få lite mer stöd. Tänk om väljarnas fokus så här i slutspurten kan flyttas från recessionen till kriget mot terrorismen.
I krig, kärlek och amerikanska valkampanjer är allt tillåtet. Dessutom. Ja, dessutom är Barak Obamas andra namn Hussein.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Syrien, Bush, McCain, Obama, USA:s presidentval, börskraschen, al Quaida
I pressen: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1.SDS2,Pol1.Pol2,
Bloggat om: Anders Karlsson i Mullvaden.


Senaste kommentarer