Från Marocko till Syrien

Posted on 9 Apr 2011 by Benny Åsman

Revolutionens andra våg.

I går tog den arabiska revolutionen nya steg. I Egypten kanske vi bevittnar en ny utveckling i revolutionens karaktär och de deltagandes politiska och sociala medvetande.

För många unga aktivister i Egypten är smekmånaden med den militära hierarkin över. I går och i natt drabbade tusentals demonstranter samman med kravallpolis, säkerhetsstyrkor och arméenheter på det nu historiska Befrielsetorget. Två demonstranter sägs ha dödats av skarp ammunition vilket armén förnekar.

Folket kräver att Mubarak ställs inför rätta.

Militärrådets försök att klä sig i revolutionens färger samtidigt som den manövrerar för att bevara och befästa den härskande klassens makt möter allt större misstro. Medan Mubarak sitter i sitt lyxpalats i Sharm-el-Sheik attackerar militären arbetarnas strejkrätt och förbjuder demonstrationer. I går krävde demonstranterna på Tahrirtorget respekt för revolutionens krav på frihet, slut på undantagstillståndet, högre löner och inrättande av en civil övergångsregering fram till ett helt demokratiskt val, samt att Mubarak ställs inför rätta.

De fattiga folkmassorna i landet ser att den sittande militärregeringen inte tar det minsta steg framåt för att minska deras missär. I stället spelar den ut islamister mot kopter och fängslar unga aktivister som inte vill spela med i deras falskspel.

Under tiden riskerar fortfarande den libyska revolutionen att krossas av Khaddafis terrorregim. Man kan som många drömmare beklaga att revolutionen inte lyckades bryta sig fram med fredliga protester. Men det var Khaddafis omedelbara svar med skarp ammunition som tvingade fram det väpnade motståndet. Det var inte oppositionen som valde att ta en väpnad strid med Khaddafis regim, det var regimen som tvingade ut oppositionen i en väpnad kraftmätning som utspelas på mycket ojämna villkor.

Viljan att besegra Khaddafi är det inget fel på. Men beväpningen är usel och det militära kunnandet noll.

Sett till den senaste tidens allt mer utbredda protester mot diktatur och monarki i hela den arabiska världen har inte motgångarna i Libyen bromsat människornas krav på frihet. Tvärtom ökar protesterna i styrka både i Syrien och Jemen samtidigt som antalet strejker och sit-ins i Algeriet växer för var dag som går. Farhågorna att Natos inblandning i Libyen skulle leda till en reträtt för protesterna i hela den arabiska världen har inte besannats. Folkmassorna i grannländerna har uppenbarligen sett bombningarna mot Khaddafis styrkor utanför Benghazi som det som räddade staden från ett blodbad. Annars hade vi redan sett omfattande protester mot ”västs” bombningar av arabiskt territorium.

Däremot har Khaddafis brutala svar på de till att börja med fredliga demonstrationerna haft inflytande på diktatorkollegornas val av politik. När Ben Ali och Mubarak föll som käglor träffade av de fredliga demonstrationerna visade Khaddafi att brutalt och omedelbart våld kanske var räddningen. I Bahrain, Jemen och nu i Syrien har de styrande valt Khaddafis metod- gränslöst våld mot obeväpnade demonstranter och ännu mera våld om det inte räcker. Det är en riskabel metod för de härskande och för de imperialistiska makternas intressen. Riskabel för de första eftersom de satsar allt på ett kort – våld. Riskabel för imperialismen om den av folkmassorna indentifieras som de härskandes allierade och högsta beskyddare.

I Syrien brukar president Assad extremt våld för att krossa alla protester.

Minst ett hundratal demonstranter har skjutits ihjäl.

Lyckas de härskande att med brutalt våld rulla tillbaka revolutionerna i Jemen, Syrien, Bahrain och Libyen då kommer det att ge kraftig luft under vingarna på kontrarevolutionen i Egypten och Tunisien. Men vi är inte där ännu och den senaste tidens utbredning och fördjupning av den folkliga resningen pekar i motsatt riktning – mot en arabvärld där den ena diktatorn efter den andra faller.

Begränsningarna i den aktuella resningen kommer att visa sig senare. Kraven på frihet och värdighet och ett slut på korruptionen kan bara delvis tillfredställas av en politisk revolution som avskaffar det tyranniska enväldet. Formella fri- och rättigheter kan däremot inte möta de enorma sociala behov som måste mötas för att den misär som majoriteten i dag lever under ska kunna hävas. För det krävs att den politiska revolutionen också ställer sig uppgiften att ta tag i de sociala omvälvningar som krävs för att bryta underutvecklingens förbannelse och beroendet av den kapitalistiska världsmarknaden.

Den uppgiften kommer inte den rika eliten i de arabiska staterna att ta sig an. Tvärtom, deras privilegier och rikedomar är beroende av banden till och beroendet av den internationella finansmarknaden och stödet från imperialismens metropoler. Bara de arbetande i industri, offentlig service och jordbruk kan driva en sådan revolution till seger.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVD3.DN3,SVT1,GP3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,B&P,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabiska revolutionen, Nato, USA, Khaddafi, Libyen,

USAs budgetstrid

Posted on 9 Apr 2011 by Benny Åsman

Republikanerna förbereder

social massaker.

I natt antog den amerikanska Kongressen en kompromiss om årets budget som går till historien för att den innebär den största nedskärningen någonsin, närmare bestämt 39 miljarder dollar.

Budgeten som det republikanskt dominerade Representanthuset antog är ett enda beställningsverk för de rika. Det hindrade inte demokraterna och Obama att vika ner sig i sista stund för att undvika ett budgetlöst tillstånd med omedelbara effekter för hundratusentals statligt anställda.

I den amerikanska Kongressen kan inte de arbetande göra sin röst hörd.

Två borgerliga partier delar stolarna.

I media sades budgetstriden handla om många detaljer och nedskärningar hit och dit. Bland annat blockerades förhandlingarna in i sista stund av republikanska krav på att inga statliga pengar får delas ut till kliniker och program som gör eller organiserar aborter. Eftersom demokraterna inte kan acceptera detta verkar det som att republikanerna använde frågan till att tvinga fram stora eftergifter på andra sociala utgifter för att sedan släppa abortfrågan strax innan midnatt.

Det finns en grundläggande politisk motivering för republikanernas budgetslakt. Nämligen att det existerande skattetrycket under inga villkor får höjas för de rikaste i samhället, det vill säga den tiondel av landets hushåll som har årsinkomster över 250 000 dollar.

Ända sedan Reagans dagar driver hökarna i Republikanerna en kampanj mot alla statliga utgifter som inte har militär anknytning. En av Reagans rådgivare myntade begreppet ”starve the beast” , svälta ut besten. Den tongivande republikanske ideologen Grover Norquist gav samma idé ett annat historiskt uttryck: ”Jag vill inte avskaffa staten. Bara krympa den så jag kan släpa den in i badrummet och dränka den i badkaret”.

Med en majoritet i Representanthuset och med Tea Party som flåsar kongressmännen i nacken ville republikanerna driva igenom en budget som verkligen riskerar att dränka staten, eller rättare sagt statens sociala funktioner. För landets militära utgifter ligger naturligtvis inte i farozonen.

Tea Party är en reaktionär rörelse som säger nej till varje form av samhällelig solidaritet.

Var och en sin egen lyckas smed är mottot.

De nyliberala hökarna motiverar alla skattesänkningar med fantasiteorin om att det leder till högre tillväxt som i sin tur ökar statens skatteinkomster. Lägre skatter leder alltså till högre inkomster för staten enligt de nyliberala översteprästerna. Att det inte finns ett enda seriöst forskningsresultat som bestyrker tesen saknar betydelse för de som står i spetsen för kampen mot ”besten”. För deras verkliga intresse är inte tillväxt i sig utan tillväxt i de rikas bankböcker.

Det är en tillväxt som de fattiga får betala. När statens inkomster minskar svarar nyliberalerna att enda vägen bort från ökad statliga underskott är minskade statliga utgifter för samhällets kollektiva funktioner.

I det budgetförslag som antagits riskerar bland annat Obamas redan kortklippta reform av sjukförsäkringarna att helt enkelt avskaffas med till följd att tiotals miljoner amerikaner tappar sin sjukförsäkring. Republikanernas förslag är att reformen ska ersättas av ”sjukkuponger” som kan användas till att köpa försäkringar hos de privata försäkringsbolagen. Republikanerna säger att det ska minska statens utgifter för sjukvård. Enda sättet som det kan uppfyllas på är de ”kuponger” som delas ut är mindre värda än de sjukförsäkringar som finns nu. Vilket innebär att den enskilde måste betala en större del av kostnaderna eller avstå. För den stora majoriteten som inte har miljoninkomster blir det en stor belastning eller ett stort risktagande vid sjukdom om man inte tagit en försäkring.

Det slutliga resultatet om republikanernas planer antas blir en nedmontering av Medicaid och Medicare, de två statliga systemen som garanterar sjukvård för de äldre och de allra fattigaste i samhället.

Att det inte finns något i budgetförslaget som förklarar hur de stora nedskärningarna i de sociala utgifterna ska ske visar att ursäkten att de statliga underskotten måste kapas just bara är en ursäkt. Den verkliga förklaringen är att de rika i samhället känner sig så starka att de kan låta hela det sociala skyddsnätet förfalla, att de inte längre vill respektera ett ”socialt kontrakt” som måste innehålla ett visst mått av samhällelig solidaritet och inkomstöverföringar från de bäst ställda till de sämst ställda.

Den stenrika överklassen har helt enkelt beslutat att segla för egen vind på den globala finansmarknaden och njuta av sina rikedomar i den inhägnad där jetsetet frotteras utan att bekymras av omvärldens tillstånd. När ledande republikaner säger att de offentliga utgifternas andel av BNP, förutom vården men inklusive militären, ska kapas från nuvarande 12 procent av BNP till 6 procent 2022 och 3,5 procent 2050 visar det vad de verkligen strävar efter- att dränka staten i badkaret.

No comment.

Men det är ett riskabelt projekt de gett sig in på. Inte bara för de fattiga som kommer att drabbas omedelbart, men också för deras egen del. Mer intelligenta borgare än gaphalsarna i Tea Party inser att demonstrationerna i Wisconsin kanske inte var ett isolerat utbrott av ilska, att de i stället visar vad som kan vänta runt hörnet om den amerikanska arbetarklassen börjar spänna sina kollektiva muskler som förtvinat under decennier av fackligt svansande bakom det demokratiska partiet. En opinionsundersökning som gjorts av GlobeScan visar att den ekonomiska krisen haft en stark ideologisk inverkan i USA. När det nya århundradet inleddes tyckte cirka 80 procent av de tillfrågade att det ”fria marknadssystemet” var det bästa av alla system. I dag efter finanskris, bostadskrasch och massarbetslöshet med sänkta reallöner för alla utom de rikaste är det bara 59 procent som tycker likadant. Bland amerikaner med låga löner tycker bara 44 procent att den fria marknaden är bäst, ned från 76 procent år 2009.

Den som gapar över mycket…

I ett land där normalt en radikal demokrat bespottas som ”kommunist” eller ”socialist” är nedgången i tron på den kapitalistiska marknadsekonomin ingen liten händelse. Med det program som republikanerna vill tvinga på samhället är det kanske ingen dålig gissning att stödet för marknadsekonomin får sig ännu en känga.

Den hårda materialistiska världen kanske äntligen ska börja underminera det djupt rotade ideologiska fundamentet- The American Dream.

Media; DN1,SVD1,Expr1,GP1,DN2,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Budget, Republikaner, Norquist,

Ulf Adelsohn och Maud Olofsson i hetluften

Posted on 8 Apr 2011 by Göte Kildén

Varje morgon har jag en liten rofylld stund med min vedpanna. Ibland följer vår labrador Freja med in och tuggar sönder en och annan träklamp. Men för det mesta är radions P1 mitt enda sällskap.

Pannan har hög effekt, i snitt 33 kW, tack vare en sugande fläkt och sina rökgaskanaler, och jag brukar köra upp mina ackumulerade 1 300 liter vatten till 70 – 80 grader. Systemet, med en kulvert in till huset, klarar sedan uppvärmning och varmvatten, vilket innebär att vi minskar hushållets elförbrukning med 30-35 000 kW/år.

Rökgaserna kommer upp i en temperatur på ibland 800 grader. Det blir mer än brännhett. Till och med en aluminiumburk smälter ner. Men i morse var nog ändå Ulf Adelsohn, den gamle moderatledaren, ännu hetare i en febrig radiointervju där han kapade alla regeringar de senaste åren långt under knäna:

” ”Svensk järnvägstrafik har varit en lekstuga för okunniga politiker i 25 år… och den här regeringen har bara ett enda budskap: ´Gå ut och tjäna pengar´…”

Adelsohn sa i klartext det som egentligen är självklart. Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har med sina olika regeringsunderlag grovt misskött underhållet av våra järnvägar och det är därför som tågen inte går när det blir en kall och snörik vinter. Han underströk också att denna nationella infrastruktur helt saknar förutsättningar för konkurrens. Ändå har man helt utan analys och mer energiskt än i något annat land i Europa styckat upp verksamheten i olika bolag och sedan krävt vinster.

”Visst är det härligt med pensionärer”, tänkte jag. ”Först då vågar folk verkligen säga vad dom tycker. Det här kunde inte en socialist sagt bättre…”.

Därute i friden med vedpannan funderade jag annars mest över gårdagskvällens ”ortutvecklingsmöte” där vi fick information från kommunen om den vindbruksplan som antagits. Nära 200 personer hade mött upp. Förmodligen ett historiskt rekord sa ordföranden. Starrkärs bygdegård var packat med folk. Liksom i alla andra små samhällen ute på landet fanns det olika och högröstade meningar om de 150 meter höga vindsnurror som kan komma att växa upp i skogarna. Fula horisonter, buller och skadat fågelliv vägdes i debatten mot att vi alla är beroende av el. Kommunens politiker har med stor enighet antagit översiktsplanen men när det väl kommer till tänkbar exploatering och byggnadslov blir det självklart svåra avväganden.

Samtidigt fanns det en helt annan diskussion i kaffepausen. Lika het som min ekopanna och Ulf Adelsohn tillsammans. Den handlade om Vattenfall och Maud Olofssons ansvar. Visst, alla på mötet ville ha förnybar el och kan tänka sig egna uppoffringar. Jag hörde bara en röst som talade sig varm för kärnkraft som framtidens energikälla. Men samtidigt är ilskan mot Vattenfall och elpriserna enorma. ”De höga elskatterna och den Nordiska elbörsen är bara ett enda stort politiskt svindleri”. De rikedomar som Vattenfall bokstavligen har genererat från våra Norrlandsälvar har använts till att nära de chefer som förvandlat bolaget till ett kontinentalt rövarnäste. I stället för att satsa våra pengar i förnybara energisystem har dessa gått till investeringar i brunkol och kärnkraft. Detta samtidigt som cheferna fått hutlösa löner, bonusar och pensioner. Den tyske direktör som fick sparken efter fem månader för att han inte klarade sitt jobb och då fick 24 miljoner kronor i avgångsvederlag retade många runt kaffeborden till vansinne. Kanske mest de grannar som fortfarande är arbetslösa efter finanskrisen. Trots att de varje dag får höra att Anders Borg gjort ett underverk med Sveriges ekonomi.

Där i bygdegården hade Adelsohns klarspråk om hur ”Hela Folkets järnväg” förvandlats till ett fiasko för nyliberalismen lika stor bäring för vår energipolitik.

Min ekopanna har kostat en hel del och det är många svettdroppar bakom varje kubikmeter ved. Det ligger självklart en del egenintresse bakom. Vi slipper skyhöga elräkningar. Men dessutom känns det viktigt att vara med om att minska på behovet av el. På samma sätt skulle det självklart kännas lättare att acceptera stora vindkraftssnurror i horisonten om man vet att dessa finns med i en förnuftig planering för hela vår energiproduktion.

I gårdagens fikadiskussion kom detta upp gång på gång. ”Varför ska vi dra vårt strå till stacken” när politiker och chefer bara lurar oss och själva roffar åt sig hur mycket som helst? Både sossarna med stödpartier och vår nuvarande regering har varit med om att göra Vattenfall till ett skitföretag?

Maud Olofsson planerar för 20 000 nya vindkraftverk. Det kan säkert låta sig göras. Men i den planen måste ingå att hon själv försvinner. Annars blir det nog alltför många kommunala veton på vägen. Det blev den summering av gårdagskvällens möte som jag kom fram till i morse där ute i mitt rofyllda pannrum.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SJ, Vattenfall, Ulf Adelsohn, Maud Olofsson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD5,DN4,DN5,SVT1,

SVD6,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

Elfenbenskusten

Posted on 7 Apr 2011 by Benny Åsman

Gbagbo störtas av en kopia.

Laurent Gbagbos dagar vid makten är räknade. Elfenbenskustens korrupte härskare sitter omringad i sin Bunker i hamnstaden Abidjan medan hans motståndare Alassane Ouattara tar över den militära kontrollen av den västafrikanska kuststaten.

Ouattaro och Gbagbo såldes med ”moderna” budskap.
.

Inbördeskriget är en följd av det presidentval som hölls i slutet av november 2010. Efter valet avgick landets regeringschef och förklarade Ouattara som vinnare medan arméchefen vägrade bryta med Gbagbo som i sin tur förklarades som vinnare av en oberoende Valkommission. Med två presidenter som båda sa sig ha segrat var det upplagt för att väpnade strider skulle följa. Speciellt som de båda redan stred mot varandra i inbördeskriget 2002-2003. Ouattaras ”befrielsearmé” FRCI kontrollerade norra delarna av landet och Gbagbos armé den södra delen, med franska styrkor som bevakade en neutral zon mellan de båda.

I det inbördeskrig som följde på valet i fjol finns det verkligen ingen progressiv sida att ta ställning för. Det handlar om en intern uppgörelse inom den härskande eliten som slåss om kontrollen över landets rikedomar som olja och naturgas, kaffe- och kakaoplantager.

Laurent Gbagbo stöds av Sydafrika och Angola medan Frankrike och USA via FN-resolutionen 1975 säger att Ouattara är landets rättmätige president. Ouattaras armé FRCI tog snabbt initiativet efter att Burkina Faso och Nigeria levererat stora mängder moderna vapen och nya fordon till FRCI. Samtidigt deserterade stora delar av Gbagbos armé som inte fått ut sin sold för mars månad.

FN-trupper och franska trupper deltar i slutstriden mot Laurent Gbagbi i Abidjan.

Nu står FRCI i Abidjan efter en snabb och hänsynslös framryckning. Inga folkmassor har jublat i de städer och byar som ”rebellerna” lagt under sig. I stället säger Röda Korset att FRCI begått krigsbrott under sin framfart och dödat 800 civila i staden Duékoué och plundrat civilas tillgångar.

Laurent Gbagbo har vid sidan av sina trupper också organiserat ”unga patrioter”, en sorts paramilitär enhet av ”supporters” som fått fria händer i Abidjan och spritt terror bland den civila befolkningen.

Nu verkar det som att striden är avgjord. Med franska truppers hjälp tar FRCI över de sista motståndsfästena i Abidjan och beseglar ödet för Gbagbo. Ett trist slut för en progressiv rebell som under sin färd slutat som korrupt härskare för en falang av den ivorianska eliten.

Tusentals civila har drivits på flykt av de stridande arméernas framfart.

Nu kommer Ouattara att ta över och styra landet för att belöna den elit som stött honom och för att tillgodose den franska imperialismens krav på fortsatta inflytande över landets rikedomar.

För den stora majoriteten av landets fattiga innevånare kommer inget att förändras. Ouattara har inget program för sociala reformer och omfördelning av landets rikedomar.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Elfenbenskusten, Gbagbo, Quattara, Krig, Olja, Kakao, Kaffe, Frankrike,

Ship to Misrata?

Posted on 7 Apr 2011 by Göte Kildén

I går tvingades Frankrikes försvarsminister, Gerard Longuet, att ändra sin och NATO:s inställning när det gäller FN:s resolution 1973 och dess vapenembargo/blockad mot alla libyska marina transporter.

Misrata utsätts hela tiden för raketbeskjutning och tungt artilleri

Han medgav att Misrata, som varit belägrat, avskuret från vatten och el samt utsatt för artilleribeskjutning, stridsvagnsattacker och krypskyttar, under 40 dagar, nu är i en sådan nödsituation att NATO kommer att tillåta att den hårt drabbade staden får undsättas sjövägen med sjötransporter från hamnarna i Tobruk och Benghazi.

Här kan du läsa mer om Misrata.

”Varje försök från Khaddafis krigsfartyg att stoppa dessa transporter kommer att förhindras med militära medel”, säger Longuet.

En politisk rest från den svenska stalinismen, Kommunistiska Partiet, som kort och gott hyvlar av detta övergångsråd som ”quislingar och nyliberaler” och kräver ett ”omedelbart stopp för alla NATO:s krigsoperationer”, kommer naturligtvis inte att se med blida ögon på denna ”nya attack på Libyens självständighet”. I den plattform partiet agiterar för finns det logiskt nog inte heller med en enda rad om solidaritet med upproret…

Från Kommunistiska Partiets kongress

Men vi på vår blogg ser NATO:s omsvängning i denna fråga som en stor framgång för upprorsrörelsen och Nationella övergångsrådet i Libyen. Trots att vi är mer än väl medvetna om motståndsrörelsens alla politiska begränsningar och att NATO:s militära aggregat av olika imperialistiska stater självklart har sina egna planer för hur man vill att framtiden ska se ut.

Vi har överhuvudtaget svårt att förstå det förströdda intresse som på många håll finns för vad som faktiskt händer i Libyen. Var finns solidariteten? Varför är många i det stora hela likgiltiga inför Misratas hjältemodiga kamp? Ibland tycks det dessvärre som en besviken, trött och demoraliserad vänster, frenetiskt och med all sin energi letar efter möjliga islamistiska eller CIA-inspirerade celler i det folkuppror som äger rum, i stället för att diskutera hur vi ska solidarisera oss med dem som faktiskt strider och är beredda att offra sina liv för att störta Khaddafis diktatur. Några tycks se det hela som ett ”misslyckat uppror” som nu är över och ger till och med frihetskämparna rådet att förhandla och göra upp med Khaddafi…

Själv hoppas jag på ett fredligt ”Ship to Misrata”. Kanske från Turkiet och de organisationer och människor som förverkligade ”Ship to Gaza”? Det vore en fantastisk möjlighet att knyta samman antiimperialister från tre kontinenter i en utmaning av både Khaddafi och NATO.

Den lilla plattform som Benny och jag försökt att formulera håller väl:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, NATO, Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,DN4,SVD3,DN5,SVD4,

Bloggare: Jinge,B&P,RödaMalmö,RödaLund,

Johansson går – korttidsjobben består

Posted on 6 Apr 2011 by Göte Kildén

Klipp från Göteborgsposten

Utanför Lisebergshallen i Göteborg har fackliga företrädare från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i eftermiddag protesterat mot att AB Volvos ledning håller på att dela upp de anställda i ett A- och ett B-lag. Inne i möteslokalen är bolagets aktiestämma i full gång och det är samtidigt en tack- och avskedsföreställning för chefen Leif Johansson. Aktieägarna bjuds på lågbudgetkost. Korv med bröd. Men de är nog nöjda ändå eftersom de egna innehaven på börsen har varit ”vinnare” under snart ett år. Det är bara att köpa lite ”ananas och järpe” på vägen hem. ..

Ett av de viktigaste skälen till att Volvos aktier blivit till vinstraketer är självfallet Leif Johanssons och ledningens hårdhänta hantering av de anställda som med sina insatser skapar alla värden. Pressade lönekostnader och exploatering av människor med osäkra anställningsvillkor har gjort att den berömda ”marknaden” också förväntar sig större vinster och en större aktieutdelning.

På plats utanför Lisebergs entré fanns flera av mina gamla arbetskamrater med sina flygblad i högsta hugg. Härligt att se att det fackliga motståndet lever.

Här är metallarnas flygblad:

.

Försäljningen går åter bättre än på länge. På dagens bolagsstämma kommer ledningen att presentera lysande siffror. Vinstmaskinen Volvo kommer att hyllas av er aktieägare. Ni kommer att besluta om nya feta utdelningar, och denna gång kommer ni att kunna göra det ur en stinn kassakista. Ni kommer inte att som för 2 år sedan behöva låna ihop pengarna ni skall dela ut till er själva.

Samtidigt har den ledning ni nu kommer att hylla beslutat om ett förnedrande trendbrott när det gäller anställningsvillkor för våra medlemmar. Inför er på dagens stämma kommer man att utstråla stor tillförsikt inför framtidens affärsmöjligheter, men inför oss anställda låter det annorlunda. När nu en stor del av våra arbetskamrater som tvangs lämna Volvo 2009 har återanställts, så vågar inte ledningen ge dem riktiga jobb utan påtvingar dem visstidsanställningar – en anställningsform som ger företaget möjlighet att göra sig av med personalen med en månads varsel! Den tillförsikt Volvoledningen visar inför er och media är bortblåst, när den kommer hem till sina egna anställda.

.

Två gamla kompisar som var med

Dennis Olsson och Thomas Johansson

Vad som möter dem som nu anställs i våra fabriker är kraftigt försämrade anställningsvillkor. Visstidsanställningar betyder inte bara otrygghet jämfört med de fastanställningar som gällde för två år sedan. Det betyder också en stämpel ute i samhället som gör dig omöjlig på bostadsmarknaden – en stämpel som t.o.m. hindrar dig att ta ett telefonabonnemang. Trots alla vackra ord om att sätta personalen i centrum, om att vi är den viktigaste resursen etc. så är ett tillfälligt påhugg på 6 månader som eventuellt kan förlängas allt som erbjuds.

Vi kräver att Volvo – Sveriges största verkstadsföretag – visar samhällsansvar. Vi som jobbar ihop de vinster som ni kommer att applådera idag visar samhällsansvar genom att dagligen slita i fabrikerna, och genom att i avtalsrörelserna aldrig ta ut högre lönehöjningar än vad som anses ”samhällsekonomiskt försvarbart” – vi kräver av Volvo en motprestation: – Sluta kränka våra unga arbetare med denna påtvingade och vidriga anställningsform!

Den kan inte rationellt motiveras. Även fastanställda kan avvecklas den dag arbetsbrist uppstår. Det visade Volvo med stor tydlighet för två år sedan. Den enda trovärdiga motivering vi hittills hört från vår ledning, är att man inte åter vill riskera utsättas för den negativa massmediala uppmärksamhet som stora varsel innebär, och det är en mycket cynisk motivering, som i klartext betyder: – Om man slänger ut visstidare när kontraktet löper ut – då blir ju ingen formellt sparkad, och massmediafolket håller sig lugnt!

Vi vill inte ha en ledning som resonerar så cyniskt. Samhällsansvar måste vara ömsesidigt. Det tycker vi att Sveriges största verkstadsföretag skall visa och erbjuda sina medarbetare riktiga jobb när riktiga jobb kan erbjudas, och det kan de nu!

Dennis Olsson Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Daniel Kristoffersson Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Tomas Johansson Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Michael Ödman Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Leif Johansson, Volvo Verkstadsklubb

I pressen: GP1,GP2,

Gevär och rosor – Misrata belägrad stad

Posted on 5 Apr 2011 by Göte Kildén

”Vi har aldrig någonsin angripit civila”, sa den libyska diktaturens väldresserade fähund, Musa Ibrahim, sent i går kväll.

I morse dementerades detta direkt när det turkiska kryssningsfartyget ”Ankara” anlöpte hamnen i Cesme. För tillfället använt som ett provisoriskt sjukhus med sina hytter och salonger helt ”fullbokade”. Inte med glada semesterfirare. För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal från Brega och Bengazir. Bardisken ombord hade snabbt förvandlats till apotek. I receptionen var det en sjuksköterska som tog emot. I dag, väl framme, får alla passagerarna vård på turkiska sjukhus.

”Ankara” kunde anlöpa och lämna kaj i den belägrade staden Misrata under skydd av den turkiska NATO-insatsen, två fregatter och tio stridsflygplan. Vid avseglingen hyllades alla de människor som skadats av Khaddafis granater och raketer av sina familjer, vänner och grannar nere på kajen. Symboliskt sträckte man upp både rosor och gevär i luften till avsked. Rosorna av omtanke. Gevären och alla V-tecken för att visa att de själva inte gett upp. ”Martyrerna har inte dött förgäves”, sjöng man gemensamt.

‘

”För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal skadade från Brega och Bengazir. I dag får de vård på turkiska sjukhus.”

Det är bara knappt två månader sedan den arabiska revolutionsvågen nådde fram till Libyen. I stad efter stad gjorde befolkningen uppror mot fyra decennier av diktatur. Det började i östra Libyen i Bengazir den 17 februari. Sedan tog befolkningen över i Tobruk, gränsstaden mot Egypten. Men bara någon vecka senare reste sig innevånarna också i den västra delen av landet. I Misrata, i Zawiya och Tripoli…

I dag har en del vänner till revolutionen hoppat över eller glömt det som skedde. Peter Widén, en gammal facklig och politisk färdkamrat, menar exempelvis i Internationalen 13/11 att verkligheten dessvärre visat att:

”Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi”.

För mig är det uppenbart att verkligheten har visat motsatsen!

Huvudstaden Tripoli innefattar med ytterområden nära 2 miljoner människor. Miljonstaden Bengazir är sedan Libyens näst största stad. Misrata som ligger bara 20 mil från Tripoli kommer därefter på tur med omkring 550 000 innevånare. I ett ursinnigt uppror drev innevånarna där ut Khaddafis säkerhetsstyrkor och milismän redan den 24 februari. I en verklig massuppslutning bakom revolutionen har de alltsedan dess själva lyckats behålla kontrollen över sin stad. Sedan tre veckor tillbaka har man belägrats av diktaturens militära hårdvara. Elitförband beväpnade med tunga vapen. Dess granater och raketer har vräkts in över staden. Riktade mot bostadsområden, sjukhus och universitet. I sina hem, på gator och torg har vanliga människor dödats. El och vatten har skurits av. Ändå har man inte gett upp för diktaturens kreatur. Bagare, arbetslösa, stålverksarbetare och studenter. Människor som aldrig rört ett vapen har nu, tillsammans med en del desertörer från polisen och militären, fått försvara sig med allt de har kommit över. Stridsvagnar har slagits ut med hjälp av molotovcocktails och hemmagjorda bomber. Krypskyttar har ibland dödats med bara händerna. Den civila administrationen och alla hjälpinsatser har letts av stadens juristförening.

Zawiya ligger också i västra Libyen och är med sina 250 000 innevånare landets fjärde största tätortsområde. Efter sitt uppror lyckades befolkningen där behålla makten över sina egna liv i nära tre veckor. Men på grund av närheten till Tripoli och då också närheten till diktaturens tunga vapen och dess köpta hantlangare föll staden efter ett ursinnigt motstånd. Många människor dog eller sårades svårt. Inte minst när regimen till sist satte in 50 moderna stridsvagnar och 100 pickup-lastbilar fullastade med milismän och kulsprutor. Zawiya är i dag en våldtagen stad. Men för Libyens revolutionärer är det också hjältarnas och martyrernas stad.

Det finns ingen ”massuppslutning bakom Khaddafi”.

Han har däremot massor med stridsvagnar…

Revolutionens vågor nådde dessutom även fram till Tripoli. Under någon vecka, tio dagar, vågade sig många tusentals människor ut i olika fredliga protester mot Khaddafi och hans regim. Men varje försök till motstånd möttes med den blodiga brutalitet som varit diktaturens kännetecken under drygt fyra långa decennier. Hur många människor i Tripoli som älskar överste Khaddafi eller som han själv säger ”Konungarnas kung över Afrika” vet vi inte. Vi vet inte heller hur många i huvudstaden som vill ha en regimförändring. De bilder och väl valda sekvenser från olika ”massmöten” till stöd för diktatorn, som regimen släpper ut, visar bara högst några tusen väl regisserade anhängare. Kamerorna kunde lika gärna ha rullat i Nordkorea. Men självklart finns det här, i denna stad med två miljoner människor, säkert tiotusentals lojala skyddslingar som sätter sin tillit till regimen. Varje diktatur har sina kreatur, sina fän och sina fähundar. Flera skikt av människor som alla har det gemensamt att de har sin näring genom makten. Men den dag, när den faktiska militära belägringen av Tripoli bryts, den dag när rädslan släpper, då är jag övertygad om att också en stor del av huvudstadens befolkning vill bli av med diktaturen.

Upproret i de flesta delar av västra Libyen har haft samma karaktär och samma förankring i folkdjupet som i landets östra delar. Den enda skillnaden har varit att där har stridsvagnarna – ännu så länge varit fler. I Zawiya var de för många. Peter Widén skriver att man måste kunna ha två bollar i luften samtidigt. Jo, det håller jag med om Peter. Här har du missat en!

Revolutionärerna i Libyen behöver vapen till sitt försvar

Därför handlar revolutionens framtid till en stor del om att rebellerna måste få tillgång till egna vapen. Både till sitt eget försvar och till att bryta belägringen av flera viktiga städer.

En beväpning som de förvägras av FN:s och NATO:s dagordning. De stater, även Sverige, som följer FN:s resolution 1973, har olika tolkningar och olika bakomliggande intressen när det gäller hur denna ska uppfattas. Men de är i huvudsak överens om det vapenembargo som främst drabbar oppositionen. De vill på så sätt vingklippa möjligheterna till en framtida utmaning av den kontroll över oljan som de haft under Khaddafis tio senaste år. Det finns uppgifter om att oppositionen skulle ha fått en del vapen via Egypten. Britterna har lovat att hjälpa till med radiokommunikation. Men allt detta är bara små gester av välvilja. Stormakterna vill inte ockupera och de vill inte heller att oppositionen ska utplånas. De vill ha en regimförändring. Men på sina egna villkor.

Den libyska revolutionen har givetvis inga som helst intressen av flygbombningar över Tripoli eller Sirte eller överhuvudtaget av mål där det finns risk för många civila offer.

Däremot behöver revolutionen eget pansar och egna moderna raketvapen!

Sveriges stridsflyg har ingenting i Libyen att göra. Vad den svenska regeringen skulle göra är att skeppa modernt artilleri från Bofors till befolkningen i Misrata och Bengazir!

Regeringen Reinfeldt och dess utrikesminister Carl Bildt måste också ge fullständigt stöd till Det tillfälliga revolutionsrådet i Bengazir genom att på varje sätt verka för dess syn på en verklig vapenvila och verkliga fredsinitiativ. Gång på gång har man accepterat tanken på en vapenvila. Men inte efter FN:s mall om ”eld-upphör” som låter Khaddafis milis och militär behålla sin väpnade kontroll, eller försök till kontroll, över miljoner människor.

Revolutionsrådet accepterar bara en vapenvila där människor, fritt och under fredliga former, får uttrycka sina åsikter. När det gäller fredsförhandlingar kräver man som villkor att familjen Khaddafi ska bort. ”Den hittar själv till flygplatsen”, sa en av Bengazis innevånare till Aljazeera i morse…

Detta borde också vara den svenska regeringens inställning. Alla glamourreportage kring Jas-Gripen och Tolgfors hyllning av den svenska flygindustrin har ingenting med revolutionens behov att göra. Skicka i stället Boforskanoner till Bengazir och kräv verklig vapenvila och verkliga fredsförhandlingar av Khaddafi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Bengazi, Misrata, Turkiet, Ankara,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,DN4,DN5,GP2,SVD2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,ErikSvensson,ErikSvensson2,RödaLund,

Ner med Khaddafis diktatur!

Posted on 1 Apr 2011 by Göte Kildén

VAPEN TILL UPPRORET!

SEGER ÅT REVOLUTIONEN!

Det var länge sedan en internationell politisk händelse skapat en så het debatt inom den breda vänstern. Den folkliga resningen mot Khaddafis regim och det krig som följt har utkristalliserat positioner vars spektrum går från öppet stöd till Khaddafi till uppslutning bakom FNs resolution 1973 och Natos militära ansvar för att resolutionen verkställs.

Mellan dessa ståndpunkter finns det självklart utrymme för många nyanser. Här försöker vi sammanfatta de ståndpunkter som vi fört fram på vår blogg under de dramatiska dagar som varit.

När Khaddafis styrkor stod beredda att inta Benghazi begärde en enhällig opposition att Väst skulle skydda staden och dess upprorsrörelse med ett flygförbud och en bombning av Khaddafis tanks och artilleri. Så skedde också och vi stödde oppositionens begäran därför att det enda alternativet hade varit en omedelbar massaker på alla som deltagit i resningen mot regimen. Inte bara ett kortsiktigt nederlag och döden för många tusen människor i Bengazi. Vilket i sig hade varit nog så allvarligt.

Revolutionen i Libyen måste undsättas med egna vapen

Konsekvensen hade dessutom varit att gränsstaden mot Egypten, Tobruk, omedelbart rensats ren på oppositionella och därefter hade landets gränser stängts. De väpnade motståndsgrupper, som fortfarande kontrollerade viktiga delar av flera städer även i landets västra delar, hade snabbt likviderats. Endast ett marginellt och helt underjordiskt motstånd hade överlevt. Varje självständig politisk rörelse hade sedan garotterats redan i fosterstadiet. Diktaturen hade stärkt sin makt. ”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen. Bokslutet hade varit – inte en motgång – utan ett fullständigt nederlag för den libyska revolutionen. Med svåra återverkningar i hela den arabiska världen.

”Stabilitet och ordning” hade åter härskat i Libyen…

Därefter har det i debatten om ett ja till flygbombningarna uppstått en förvirring som vi inte ser som vår. Men för att undvika missförstånd ska vi här försöka att vara så tydliga som möjligt. När det gäller de röster och de politiska rörelser som mer eller mindre valt att identifiera sig med Khaddafis regim har vi ingenting gemensamt och här är inte tillfället att bemöta dem. För oss är det självklart mest angeläget att diskutera med dem som liksom vi utgår ifrån att upproret mot diktaturen Khaddafi har ett genuint folkligt stöd. Om än med ett eget förlopp, är det en viktig del av den arabiska revolution som vi sett sedan årsskiftet.

Vi har läst mängder med artiklar och uttalanden skrivna av kamrater i denna vår nära krets. Men så när som på något undantag är det inte ett enda av dessa inlägg som besvarar följande frågor:

Var det verkligen nödvändigt att låta massakern ha sin gång? Skulle vi stillatigande, men med öppna ögon, bara se på hur Khaddafi krossade resningen i Benghazi? Detta som det enda sättet att hindra USA/EU i deras försök att leda den libyska och den arabiska revolutionen in i banor som mer passar imperialismen?

Nu är politiken alltid konkret. Den förhåller sig alltid till levande människor och till faktiska situationer. Därför måste vi, som socialister, ha en idé om hur vi själva skulle ha agerat under dessa tre avgörande dagar, 19-21 mars.

Vi tänker oss att vi, den socialistiska vänstern, hade haft ett dussintal aktivister på plats i Benghazi. Kamrater som helhjärtat hade deltagit i resningen mot Khaddafis trupper i staden alltsedan den 17 februari. Vi antar också att de med sitt aktiva deltagande i resningen skaffat sig ett förtroende, vilket gjort att de kunde göra sina röster hörda ända in i det Nationella rådet.

Nu kommer vi till den ödesfråga som alla som säger nej till resolution 1973, utan att säga ett knyst om det konkreta läget i Benghazi den 12 mars, måste besvara. Vad skulle vi som en socialistisk grupp på plats i Benghazi ha sagt om det Nationella rådets begäran om flygförbud och omedelbar militär nödhjälp?

Skulle detta ha varit vårt budskap:

”Stopp kamrater! Vi har ingen möjlighet att själva stå emot Khaddafis tanks, artilleri och hans vältränade soldater. Men begär vi hjälp från imperialisterna, då leder det till att de försöker ta kontroll över Libyen. Därför ska vi inte begära något flygstöd. Vi vet att imperialisterna inte bombar Khaddafis män av lojalitet med oss eller av humanitära skäl så låt oss i stället kämpa ensamma till det bistra slutet”.

Vi frågar oss hur många det är som med handen på sina hjärtan vågar stå upp och säga att det är vad han eller hon hade sagt till människorna i Benghazi, under de kritiska timmar eller kanske dagar vi talar om. Vi vill att ni berättar detta för oss och inte bara nöjer er med ett ”att-vi-vet-nog-vad-imperialisterna-är-ute-efter” eller andra teoretiskt bekväma schabloner.

Om vi hade varit på plats i Benghazi tillsammans med andra revolutionära socialister hade vi i stället försökt säga ungefär så här:

”Medborgare, vi står inför en omedelbar katastrof! Vi har inget annat val än att be imperialisterna om flygunderstöd. Men vi måste se upp! Vi vet av erfarenheterna i Irak och Afghanistan att deras mål är att ta kontroll över vår kamp och att stoppa revolutionen i hela den arabiska världen.”

”FNs resolution 1973 är ett demokratiskt fikonlöv. Det dokumentet skyler USA:s och EU:s manövrer för att behålla den strategiska kontrollen över vårt land och vår revolution. De säger att de försvarar demokratin mot diktaturer världen över, så låt dem bomba Khaddafis styrkor. Vi kräver också att de omedelbart och villkorslöst ger oss de vapen vi behöver för att själva störta Khaddafi och bygga ett fritt demokratiskt samhälle.”

Vår undran är vari den stora ”kapitulationen” inför imperialisterna finns i en sådan hållning? Anser man sedan som vi att detta är vad socialister i Benghazi borde ha sagt (eller något liknande) då frågar vi varför man inte som socialist ska säga samma sak i London, Paris, Bryssel eller Stockholm?

Gör man det. Vilket vi har gjort. Då menar vi att det går bra att argumentera för en konkret linje också för fortsättningen:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

Benny&Göte

Här är en del bra lästips för de av våra läsare som kan och har tid med ”utrikiska” som man sa förr:

Vilka är rebellerna? Bra artikel i The New Yorker.

Vad är USA:s intressen? Gilbert Achcar 31.3.11.

Franska Attac

Bra analys. Fel slutsats.Barry Sheppard.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Bengazi, NATO, FN

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,SVD2,SVD3,SVD4,DN5,GP2,SVT1,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,RödaLund,RödaLinköping,

ErikSvensson,

Sarkozy på fall?

Posted on 31 Mar 2011 by Benny Åsman

Sarkozys röda matta för Marine Le Pen.

Det har hållits kantonalval i Frankrike. Trots det stora soffliggandet på 55,68 procent är valutgången av mycket stort intresse, eller snarare orsak till stor oro i alla läger inför presidentvalet nästa år.

Nationalfronten gör ett stort genombrott. Högerextremisternas nya partiledare Marine Le Pen visar att hon redan axlat pappa Jean-Maries mantel och kanske redan växt ur den. Marine Le Pen har övergett pappans rasistiska och antisemitiska provokationer, med något enstaka återfall, och i stället styrt in Nationalfronten i den ”patriotiska” fåran.

Marine Le Pen vårdar skickligt arvet efter pappa Le Pen.

Som en Jeanne d’Arc tar hon strid för det ”franska”, franska jobb för franska arbetare, den lokala och nationella ekonomin mot den globala marknadens utlokaliseringar, mot Europa för det franska.

Inom den framtoningen finns naturligtvis främlingsfientligheten, rasismen och framför allt islamofobin kvar. Men den platsar i ett större ”patriotisk” ram och tonas inte fram på samma sätt som förr.

Men det förklarar inte ensamt Nationalfrontens stora framgångar. I seriösa opinionsundersökningar som gjorts nyligen svarar en större del av de utvalda att de skulle rösta på Marine Le Pen före Nicolas Sarkozy om det vore presidentval i dag. På klar första plats kommer socialistpartiets olika tänkbara kandidater. Bäst röstandel får IMFs chef Dominique Strauss-Kahn med 34 procent följd av Marine Le Pen 22 procent och Nicolas Sarkozy 17 procent.

Med Martine Aubry eller Dominique Strauss-Kahn som presidentkandidat är Socialistpartiet segervissa inför 2012.

Det är bara om Socialistpartiet presenterar Ségolène Royal som partiet inte toppar listan. Det är också det enda scenariot i vilket Sarkozy inte elimineras i första valomgången. Under de premisserna är det nog helt säkert att Socialistpartiet kommer att välja Strauss-Kahn eller partisekreteraren Martine Aubry som presidentkandidat 2012.

Hur har Nicolas Sarkozy som 2007 krossade Nationalfronten och klart besegrade Ségolène Royal kunnat hamna på under 20 procent i opinionsundersökningarna inför presidentvalet nästa år? Bästa svaret är nog att medan Sarkozy ägnat hela sin kraft åt att fiska röster med det mer reaktionära utspelet efter det andra i frågor om nationell identitet, romers utvisningar, slöjförbud, jakt på papperslösa, förnedrande uttalanden om förorternas ungdomar har Marine Le Pen gjort det motsatta och fiskat tillbaka de röster Nationalfronten förlorade till Sarkozys UMP 2007 genom att kalla till en nationell samling till försvar av det franska i en fientlig omvärld. Det budskapet baserar hon främst på ett nationellt försvar av den franska ekonomin mot ”globallisterna” i Bryssel.

Sarkozys nära vänskap med Ben Ali gör inte saken bättre.

Resultaten i kantonalvalen och opinionsundersökningarna om presidentvalet 2012 har redan skapat totalt kaos i Sarkozys regeringsparti UMP. Sarkozys reaktionära agitation har i själva verket bara hjälpt Marine Le Pen att framställa Nationalfronten som respektabelt. I fjol var det knappt 40 procent av väljarna som såg Nationalfronten som vilket parti som helst. I den senaste undersökningen svarade 55 procent ja på samma fråga.

Paniken i UMP har för närvarande skapat två strömningar. Några av partiets parlamentariker säger öppet att de föredrar en allians med Nationalfronten framför Socialistpartiet. Andra ledare i UMP manar till en ni-ni taktik, det vill säga en neutralitet mellan Nationalfronten och Socialistpartiet utifall det är vad som finns kvar att välja mellan i den andra och slutliga valomgången. I kantonalvalen ledde det till att UMP-kandidater manade till en röst på Marine Le Pens parti där valet stod mellan Nationalfronten och Socialistpartiet. I andra uppmanade de till valskolk, ni-ni som de sa.

Till sist har de oroande opinionsundersökningarna lett vissa ledare inom UMP att i korridorerna börja fråga sig om Sarkozy ska ersättas med en annan kandidat, exempelvis premiärministern Fillon. Ett riktigt hundslagsmål väntar i regeringspartiet UMP.

-Min identitet går före Europa. Rösta Nationalfronten. Med rop om samling kring ”franska”

värden i ett kosmopolitiskt Europa bryter sig FN in i UMPs led .

Under tiden kan Marine Le Pen skörda frukterna av Nicolas Sarkozys taktik att alltid skylla problemen i samhället på en liten minoritet, invandrare, muslimer, romer, ungdomar och andra slagpåsar, bidragstagare, långtidsarbetslösa, ”privilegierade statsanställda” och andra syndabockar.

Media: SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, UMP, Sarkozy, Socialistpartiet, Le Pen,

Ny offensiv från Khaddafi

Posted on 30 Mar 2011 by Benny Åsman

Segrar och bakslag i Libyen.

De senaste dagarna har tydligt visat ett grundläggande problem för den libyska oppositionen i kampen mot Khaddafis regim. Det militära styrkeförhållandet är helt till Khaddafis fördel. Det har bevisats gång på gång den senaste månaden.

Det folkliga upproret i västra Libyen slogs ned med militärt våld.

I dag glöms det bort att upproret mot diktaturen inte var isolerat till östra delarna av landet. Det folkliga upproret i västra Libyen var också mäktigt i städer som Az Zawiyah, Zlitan och Misrata och inte minst i Tripoli självt. Trots det enorma övertaget i eldkraft tog det flera veckor att besegra motståndet i Zawiyah och Misrata håller fortfarande oppositionen delar av staden.

Att regimen efter dygn av bombardemang med artilleri och stridsvagnar lyckades krossa upproren kan inte förklaras med att Khaddafi har ett massivt folkligt stöd i västra Libyen till skillnad från regionen i öst kring staden Benghazi. Förklaringen till nederlagen i västra delarna är militär. Khaddafis milisenheter under ledning av två av hans söner, varav en nu sägs vara död, är de enda militära enheterna i landet som har en modern utrustning och stark disciplin. Den reguljära armén var dåligt utrustad och saknade det mesta.

De kraftmätningar som vi sett mellan Khaddafis milis och den illa beväpnade oppositionen kan bara sluta på ett sätt. Tanks och artilleri krossar allt motstånd på de öppna ökenvägarna mellan varje stad på kustremsan mellan Benghazi och Tripoli. Khaddafis inmarsch i Bengahzi stoppades enbart på grund av no-fly zonen och det franska flygvapnets attack på tanks och artilleri som Khaddafi hade rullat fram till stadsgränsen. Utan den insatsen hade vi i dag tillhört de närmast sörjande över oppositionens blodiga nederlag. Många anser det hade varit ett bättre alternativ än imperialismens militära ingripande på oppositionens sida med hänvisning till framtida risker för en invasion på marken och en ockupation av Libyen. Jag kan inte ställa upp på detta omvända känslolösa ”realpolitiska” resonemang.

I Benghazi pendlar känslorna mellan segervisshet och tvivel.

Nu faller på nytt oppositionens beväpnade unga män tillbaka från sina positioner. Khaddafis motattack med artilleri och granateld kan inte besvaras med den usla utrustning som oppositionen har tillgång till. Det är självmord att stanna kvar på de helt oskyddade ökenvägarna.

Oppositionens militära nederlag kan inte användas som argument för att nedklassa det folkliga upproret mot Khaddafis diktatur. Det finns många politiska skiftningar inom oppositionens led. Säkerligen också vissa islamistiska strömningar som om de skulle få ett större inflytande kan starkt försvåra bygget av ett Libyen med demokratiska fri- och rättigheter befriat från Khaddafis diktatur.

Bästa sättet att hindra en sådan utveckling är naturligtvis att oppositionen ges konkreta möjligheter att störta diktaturen och upprätta det samhälle som den själv skisserar i den ”regeringsdeklaration” som Nationella Rådet i Benghazi publicerade i tisdags. ”En vision om ett demokratiskt Libyen” är deklarationens titel och innehållet kan klassas som en grundstomme till en konstitution med alla nödvändiga fri- och rättigheter för befolkningen. (A vision of a Democratic Libya).

Medlemmar i det Nationella Rådet.

Konkreta möjligheter att störta diktaturen innebär i dagsläget att oppositionen får tillgång till de vapen som tyvärr krävs för att besegra Khaddafi. Tyvärr skriver jag naturligtvis därför att det vore så underbart om en folklig resning som i Tunisien och Egypten kunde sätta punkt för hans styre. Men folkresningarna i väst krossades militärt och för att människorna i Tripoli och andra städer i väst på nytt ska ställa sig upp och kräva frihet krävs det att regimen är nära ett sammanbrott.

Den nödvändiga militära utrustningen finns på andra sidan gränsen till Egypten. Men det militära rådet i Kairo har klart visat att solidaritet med det libyska upproret inte finns med på dagordningen. I London nämndes i går möjligheten att väst beväpnar oppositionen med vapen som den redan krävt att få. Redan från start har jag och andra varit helt positiv till att all möjlig materiell hjälp ges till Benghazi. Det anser jag fortfarande och det spelar ingen roll varifrån hjälpen kommer så länge den inte kopplas till villkor som hindrar att ”visionen om ett demokratiskt Libyen” förverkligas.

Oppositionen kan inte stå emot Khaddafis styrkor med bara lätt beväpning.

Däremot har flygbombningarna spelat ut sin roll. De var nödvändig för att rädda Benghazi och kan kanske bli det på nytt om samma scenario spelas upp de närmsta dagarna. Men för att besegra regimen i Tripoli är de verkningslösa och kan komma att spela Khaddafi i händerna om de utökas och förlängs och därmed ֊ökar risken för att oskyldiga människor drabbas. Om revolutionen övergår till att bli ett flygkrig mellan Nato och Khaddafis markstyrkor då är revolutionen redan besegrad.

Media; DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,SVD2,DN4,AB1,SVD3,GP2,

Bloggare: B&P,Svensson,Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, FN, USA,