Sitter Mahmoud Abbas kvar ?

PLOs ledare Mahmoud Abbas deklarerade i onsdags att han inte ställer upp som kandidat till presidentposten i det planerade valet i januari 2010.

Abbas ser ingen väg framåt.

Alla inblandade visade upp förvånade miner och kastade sig över telefonerna för att övertyga Abbas om att ändra sitt beslut. Ingen borde ha förvånats över hans beslut. Det går inte att pressa ut hur mycket saft som helst ur en citron. Trots Abbas till synes obegränsade vilja till eftergifter och utsäljning av det palestinska folkets rättigheter finns det en gräns han inte kan överskrida. Han måste kunna visa upp något som åtminstone liknar tagande och givande i ”förhandlingarna” med Israel.

Efter Hillary Clintons bekräftande av USAs ovillkorliga stöd till allt vad den Israeliska regimen tar sig för försvann allt svängrum för Abbas. Eftersom vare sig Barack Obama eller Hillary Clinton är idioter visste de att deras beslut att släppa kravet på ett stopp för alla nybyggen på Västbanken och i östra Jerusalem gör Abbas sitts omöjlig.

Nu är det möjligt att Abbas beslut, att inte ställa upp till omval, inte får någon praktisk betydelse. För det verkar mycket troligt att det inte blir ett presidentval i januari. Hamas har redan förklarat att de inte kommer att tillåta val i Gaza utan att det först sker en försoning mellan dem och Al Fatah. Och på Västbanken är det inte säkert att Abbas vinner i valet om det står klart för alla att ”fredsprocessen” inte gett ett skvatt.

Det finns många lärdomar att dra av de senaste årens kräftgång för en tvåstatslösning . Men jag tror den viktigaste av alla är att det är handling och inte ord som visar vilka målsättningar som deltagare i en konflikt ställt upp.

I Oslo gavs löften som aldrig hölls

Ända sedan osloavtalet har det stått klart att USA aldrig kommer att vidta konkreta åtgärder mot ledningen i Israel för att nå fram till en tvåstatslösning. USA har medel att använda för att exempelvis frysa alla bosättningar. Men Obamas tal i Kairo och Clintons tuffa uttalanden för ett halvår sedan var bara prat. Kanske hoppades de att Netanyahu skulle vekna. Men det var aldrig mening att pratet skulle följas upp av handling om sionisterna ignorerade alla diplomatiska signaler.

Att den sionistiska ledningen i Israel någon gång varit beredd att gå med på en tvåstatslösning finns det inga praktiska bevis för. Alla, alltifrån Olmert, via Barak till Netanyahu, beklagar nu Abbas beslut.

-Av de existerande alternativen är Abbas bäst om vi vill uppnå en överenskommelse med palestinierna, sa Netanyahu.

- Det är viktigt att båda sidor vill förhandla för att nå en överenskommelse. Jag föreslår att vi gör allt för att nå en två-statslösning-för-två-folk under bevarande av Israels säkerhetsintressen, sa ”socialisten” Ehud Barak

För den som inte känner igen krokodiltårar kan deras prat kanske uppfattas som äkta.

Bomber och förstörelse är vad Israel erbjuder.

Vad Mahmoud Abbas och andra palestinska ledare säger har egentligen ingen större betydelse. Det kan ändå inte bli mer än prat eftersom de saknar praktiska möjligheter och medel för att tvinga USA och Israel till verkliga förhandlingar om skapandet av en livskraftig palestinsk stat. Det palestinska folket behöver en världsomfattande solidaritet för sin sak. Ett kraftigt stöd till den pågående kampanjen för en bojkott av Israel är ett bra steg på vägen.

I media: DN1,DN2,SVD1,AB1,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Israel, Palestina, Abbas, PLO, Fatah, Obama, Clinton

Outtalade men ändå tydliga mål.

En palestinsk statsbildning har livnärt miljoner palestiniers hopp i decennier men försvinner nu som en hägring över ökensanden. De sionistiska ledarna i Israel säger det inte rent ut men attacken mot befolkningen på Gaza sätter troligen punkt för en möjlig tvåstatslösning. Den lilla och illa fungerande infrastruktur som fanns på Gaza skjuts i småbitar av israeliska arméns misiler och granater. När röken en dag skingrar sig kommer det inte att finnas något politiskt och socialt ledarskap kvar i Gaza. Samtidigt visar Israels ledare att de inte tänker ta över och administrera Gaza. Det är därför som Olmert och de andra krigsförbrytarna lägger så stor press på Egypten för att gränsen till Gaza ska kontrolleras av Egypten eller eventuellt EU-trupper och att Egypten ska ta ansvar för den humanitära katastrof Israel skapar med sina bomber. I Tel Aviv vill man helt enkelt krossa alla möjligheter till självstyre på Gaza och samtidigt självt slippa undan det administrativa ansvaret genom att locka Egypten till att ta tillbaka Gaza som Israel ockuperade 1967.

En liknande process verkar vara målet på Västbanken. De israeliska ledarna tänker inte ge tillbaka en millimeter av mark som judiska bosättningar lagt beslag på. Samtidigt vet alla, förutom möjligen den Palestinska Myndigheten, att en statsbildning på de jordremsor, utan vatten och kommunikationsleder, som Israel ännu låter palestinierna bo på är en orimlighet. Målet är tydligen att göra situationen i Gaza och på Västbanken så olidlig och utan hopp att den palestinska befolkningen förlikar sig med idén att leva resten av livet i ett taklöst fängelse eller i desperation försöker fly över gränserna till Jordanien och Egypten. Israel ser gärna att Jordanien tar över styret på Västbanken. Men det jordanska kungahuset och landets elit är inte alls intresserade. Hälften av Jordaniens befolkning är redan av palestinskt ursprung och ses av härskarna som ett hot mot deras maktställning.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB,SDS,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel, Gaza, Västbanken, Hamas, Palestina, Egypten, Jordanien