Tag Archives: Paris

Frankrike strejkar igen

Posted on by
7

Sista raksträckan.

.

Strejkerna och demonstrationerna närmar sig snabbt ett avgörande.  I lördags protesterade på nytt närmare tre miljoner på gator och torg men tiden rinner ut för protesterna mot Sarkozys pensionsreform. På onsdag röstar Senaten om lagen. Mycket pekar på att den borgerliga majoriteten inte tänker vika sig inför den majoritet av franska folket som klart visat att den inte accepterar ”reformen”. Sarkozy vill satsa allt på ett kort och få lagen antagen oavsett vad det kostar i opinionsmätningarna.
Det enda som nu kan stoppa ”reformen” är de protester, strejker och demonstrationer som planeras de kommande två dagarna. Efter att Senaten röstat kommer det att bli svårare att fortsätta kampen speciellt eftersom det står klart att de fackliga centralorganisationerna inte är eniga om vad som ska följa efter omröstningen i Senaten.

Den fackliga enheten har varit stor i kampen. Här samlades alla facken i staden Toulouse.

.

Det märks tydligt att bland de som står i spetsen för kampen råder nu en känsla av – nu eller aldrig. Nu fäller vi Sarkozys reform eller så är det kört. Lokala initiativ i olika branscher och fackliga organisationer visar att det finns en vilja att satsa allt på en kraftansträngning för att kämpa ned regeringen på sista raksträckan upp till målet. Det är inte första gången en fransk regering tvingats till lappkast i sista stund inför ”gatans parlament”.
Den senaste veckan har kampen mot Sarkozy breddats till att inte bara handla om pensionsreformen. På vissa fronter handlar det mer om en allmän revolt mot hela den borgerliga krispolitiken. Det speglar den nivå av ilska och kampvilja som finns på vissa arbetsplatser och i lokala fackliga organisationer.
I Marseilleregionen råder en exceptionell mobilisering mot regeringens politik. Sedan flera veckor tillbaka står hamnarna i regionen stilla. Hamnarbetarna säger nej till en planerad reform av organiseringen i hamnarna och som resultat ligger ett hundratal tankers och containerfartyg blockerade på brädden. Samtidigt har anställda vid landets tretton raffinaderier lagt ned arbetet och flera hundra bensinstationer har redan problem med lagren eller rent av tvingats att stänga. Regeringen säger att det inte kommer att bli torrläggning av stationerna. Men det kan bli en tom försäkran.
För i dag måndag ansluter transportarbetarna till strejken i form av punktaktioner som kan komma att totalt paralysera delar av samhällsekonomin. Om hundratals långtradare blockerar strategiska knutpunkter i landets transportnät blir det totalstopp. Redan natten till måndag blockerades ett antal oljedepåer av lastbilar eftersom regeringen visat att den tänker anlända strategiska oljereserver för att hindra ett bräslestopp.
-Vi tänker bryta blockaden av oljedepåer, sa i går inrikesministern Hortefeux och antydde att gendermeriet kommer att sättas in mot arbetarna. Det är ett högst spel som kan slå tillbaka mot regeringen.

.

Unga demonstranter piffar upp protesterna.

.

-Chaufförerna är beredda att agera. Nästa vecka blir avgörande, det vet alla, säger Maxime Dumont, facklig ledare i CFDT-Transport.
De franska järnvägsarbetarna har redan stått i spetsen för sociala och fackliga protester som slagit tillbaka borgerliga ”reformer”. Det var järnvägsarbetarna som fällde regeringen Juppé 1995 som redan då ville ”reformera” pensionerna. Femton år senare står på nytt slaget om pensionerna. Samtliga stormöten som järnvägsarbetarna höll efter strejken 2 oktober  beslutade att fortsätta strejkerna fram till Senatens omröstning. Tåg, tunnelbana, förortsbussar och förortståg står still i varierande grad. En av tre, till tre av fyra tåg, bussar och så vidare står stilla.
Protesterna har också fått en ny dimension av studenternas och skolelevernas inhopp. I lördags var det tiotusentals unga som deltog i demonstrationerna som hölls över hela landet. Från de fackliga ledningarna hörs skilda tongångar. –Vi har inte bett dem delta men det är bra att de deltar, sa exempelvis CGTs ordförande Bernard Thibault. Problemet för de fackliga ledarna är att de inte känner sig kapabla att ”kontrollera” vad ungdomarna ”ställer till med”. Hittills har den gemensamma kampen förts på ett exemplariskt sätt utan friktioner. Det faktumet ändrades inte av att ett par hundra ”autonoma anarkister” i lördags satte eld på lite sopkorgar i slutet på demonstrationståget under slagropen ”ned med staten, ned med polisen”.

.

I staden Nice är vissa pumpar redan tomma. Hundratals står redan tomma lite överallt i landet.

.

Det drar sig samman till en ny stor kraftmätning, kanske den sista den här gången. På onsdag räcker det inte bara med ånyo tre miljoner demonstranter på landets gator. De exempel som arbetarna sätter vid järnvägen, raffinaderierna, hamnarna och i transport måste följas av många andra och hela landet lamslås för att Sarkozy ska tvingas till reträtt.

.

Natten till måndag blockerades flera oljedepåer, raffinaderier och hamnar liksom vissa viktiga knutpunkter på vägnätet.

.

Om tisdagens protester inte utvecklas till en total strejk och blockad av hamnar, raffinaderier och järnvägar då väntar nästan säkert ett fackligt återtåg. Hittills har de fackliga ledarna inte direkt ställt sig i vägen för mobiliseringen, tvärtom. Men vinner Sarkozy i Senaten och strejkerna som pågår isoleras kommer de fackliga ledarna att damma av den gamle stalinisten MauriceThoréz bevingade ord att ”man måste veta hur en strejk ska avvecklas”.
Det ligger inte inom det tänkbaras horisont för fackliga ledare som Bernard Thibault i CGT och François Chérèque i CFDT att föra kampen upp till en ny kvalitativ nivå. De har spänt bågen och om det inte skrämmer motståndaren till eftergifter vågar man inte släppa pilen. Det skulle öppna perspektiv som de inte vågar tänka på. I bakgrunden tassar Socialistpartiet fram som på tunn is eftersom partiet är överens med Sarkozy om att pensionsåldern ska höjas och bara kritiserar vissa ”orättvisa” aspekter av ”reformen”.

.

Vägra betala deras kris, är ett centralt tema i NPAs agitation.

.

PS:

I de franska Ardennerna har den fackliga fronten gått på offensiv i förväg och kallat till obegränsad generalstrejk från och med nu måndag morgon. Uppmaningen kommer att diskuteras på arbetsplatserna och beslut om strejk eller inte att tas. De fackliga organisationerna säger att ”regeringen bryr sig inte om de arbetandes krav och förväntningar.”
-Nu får det vara nog, är den allmänna känsla som dominerar säger CFDT-Ardennes i en kommuniké. Bland annat verkar det klart att de 2 300 anställda vid Peugeots fabrik i Charleville-Mézières går i strejk redan i dag.
.

Fackföreningen Force Ouvrière i franska Ardennerns deltar i strejkkallelsen.

Här blockerar strejkande nu på måndag morgon infarten till Totals raffinaderi i Grandepuits.

Media: DN1,SVD1,GP1,SSD1,AB1,DN2,SVD2,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Rekord i Frankrike

Posted on by
14

Unga och äldre i gemensam kamp.

.

Tisdagens strejker och demonstrationer i Frankrike var de största hittills med fler än tre miljoner deltagare och de fjärde i raden på en månad. Sarkozy spelar oberörd av protesterna men han sitter allt mer inklämd i ett hörn. Inte mindre än 71 procent av fransmännen säger sig stödja protesterna mot den orättvisa pensionsreform som regeringen försöker att presentera som nödvändig och positiv för ungdomens framtida pensioner.

.

Regeringen varnade ungdomen från att delta. – Snack, svarade de unga.

.

Sifferkriget mellan organisatörer och polisen var sig likt. I Paris deltog över 300 000 människor medan polisen bara såg 65 000. I Marseille var polisen ännu mer närsynt. Närmare 230 000 deltog och polisen räknade till 25 000. Polisens siffror är så uppenbart tillrättalagda att polisens största fackliga organisation såg sig tvungen att i ett uttalande fördöma polisledningens ”politiska metoder för beräkning” av antalet deltagare.
Skol- och universitetsungdomen visade i tisdags vad den tänker om regeringens omtanke. Tiotusentals elever och studenter deltog i de 244 demonstrationer som hölls i landet. Sarkozy lär ha sagt att ”vi måste övervaka skolungdomen som mjölk på spisen”. Han har fortfarande i minnet hur landets studenter kokade över 2006 och tvingade regeringen att riva upp en redan antagen lag om anställningsvillkor för de unga.

.

Klipp ur dagstidningen Le Monde

Premiärminister Fillon säger att regeringen inte kan ge efter mer och gnäller på yttersta vänstern och vänstern i Socialistpartiet för att den drar ut 15-åringar på gatan.

CGTs ordförande Bernard Thibault säger att det är den största demonstrationen sedan proteströrelsens början.

.

I skolorna hölls stormöten dagen innan demonstrationerna med representanter från fackliga organisationer som förklarade regeringens pensionsreform för eleverna. Försöket från premiärministern François Fillon att anklaga de som manar eleverna till att delta för grovt oansvariga misslyckades helt.
På en rad arbetsplatser började strejkerna tidigt på morgonen. Tåg och tunnelbana, bussar och förortståg stod i stor utsträckning stilla. Strejkerna spred sig också till fler sektorer i den privata industrin. Hamnarna runt Marseille är i strejk sedan ett par veckor, med närmare 100 tankers och containerfartyg ankrade på brädden, och i tisdags anslöt de anställda till strejken mot pensionerna. Oljebolaget Total fick se 11 av sina 12 raffinaderier berörda av strejken. Det finns till och med en risk för att det kan uppstå bensinbrist på landets mackar.

.

Inga pensioner. Inga tåg…

.

De järnvägsanställda har redan beslutat att fortsätta strejken minst fram till nästa stora manifestation som hålls lördag 16 oktober. Det är ännu oklart vilka andra industrisektorer som kommer att följa järnvägsarbetarnas exempel. I Toulouse ligger rörelsen inte på latsidan. Redan på torsdag, 14 oktober, organiserar stadens fackliga organisationer en ny demonstration i väntan på nästa nationella kraftsamling lördag 16 oktober.
Ett är säkert. Sarkozys försök att spela döv och blind i hopp om att rörelsen ska tappa fart och sippra ut i intet verkar snarare reta upp ännu fler av landets medborgare. I tisdags var det definitivt fler deltagare än under någon av de föregående protesterna och med elevernas och studenternas deltagande breddades också rörelsen. Kanske mjölken kokar över trots intensiv övervakning.

.

Personal på dagstidningen Le Monde deltog också.

I hamnstaden Cherbourg demonstrerade 20 000 personer. I videoklippet här under kan du se en bildkavalkad ackompagnerad av en kampsång.



Mobilisation contre la réforme des retraites à Cherbourg
envoyé par wouawouai. – L’actualité du moment en vidéo.

Här under kan du se var det hölls demonstrationer. Den röda yttre ringen är fackföreningarnas siffror och den blå inre polisens uppgifter. Som sagts ovan har polisens eget fackförbund anklagat polisledningen för att manipulera siffrorna på beställning av inrikesministeriet För att ge en uppfattning av ringarnas storlek ska du jämföra med Paris (330 000), Marseille (230 000), Toulouse (140 000), och vid Atlantkusten Nantes (95 000) och Bordeaux (130 000). Alla siffror ligger 20-30 % över deltagandet 2 oktober.

.


.

Media: GP1,DN1,SVD1,SSD1,AB1,DN2,GP2,SVD2,DN3,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Nya protester i Frankrike

Posted on by
3

Pensionen en fråga för ungdomen.

.

Så var det dags igen. De franska protesterna mot Sarkozys pensionsreform vill inte ge med sig. I lördags var det på nytt ett massivt uppbåd i närmare 250 demonstrationer över hela landet och som än en gång samlade närmare tre miljoner deltagare.
Ändå säger regeringen att den beslutsamt står fast vid sin reform trots att i stort sett hela folket säger nej. Endast en liten minoritet stöder regeringens politik.

.

I lördagens demonstration samlades unga och äldre till en gemensam protest.

.

För att stärka regeringens position försökte inrikesministeriet att spela på att demonstrationerna ”tappar luft”. Trots de fackliga organisationernas förnekande var det uppenbarligen något färre deltagare 2 oktober än 23 september. Men vad innebär det? Håller luften på att gå ur mobiliseringen? En ytlig första titt kan  ge det intrycket.  Men det är antagligen en felaktig slutsats av flera anledningar, minst tre.
-Stödet för protesterna stiger stadigt i opinionsundersökningarna. Inför strejkerna och demonstrationerna den 7 september sa 61 procent att de stödde eller kände sympati för protesterna. Inför mobiliseringen den 23 september hade den siffran ökat till 68 procent. Inför den senaste mobiliseringen hade stödet och sympatierna stigit till hela 72 procent av de tillfrågade. De positiva fördelade sig på 51 procent som helt stöder rörelsen och 21 procent som känner sympati. Bara 12 procent sa sig vara fientligt inställda till protesterna. Det säger en del om regeringens isolering.

.

Bara glada miner. De sura får Sarkozy stå för.

.

-I lördagens demonstration breddades deltagandet. Ett stort antal studenter och skolelever anslöt sig till demonstrationen efter att en enad front av elevorganisationer och politiska ungdomsorganisationer manat till mobilisering. Organisationernas koalition kallar sig ”Pensionen – en fråga för de unga”.
Det var också fler arbetare från de privata småföretagen med i demonstrationen eftersom det hade svårt att delta i strejkerna som fackförbunden organiserade den 7 och 23 september. Dessutom var det lite av familjefest över demonstrationen eftersom den gick av stapeln på en lördag.
-Till sist är det också viktigt att antalet platser där det demonstreras har stigit från 222 den 23 september till 240 platser i lördags. Detta trots att vädret på Atlantkusten var extremt dåligt.

.

Pensionen en fråga för de unga.

.

Så vad väntar nu? Redan tisdag 12 oktober organiserar den fackliga fronten en ny strejk/demonstration över hela landet. Innan dess ska reformen upp till behandling i Senaten sedan den redan antagits av Nationalförsamlingen.
Men situationen reser också mer komplicerade frågor för regeringen och de fackliga organisationerna. Likaså för de politiska organisationerna.
Regeringen visar en hård fasad men den spelar i själva verket ett högt spel. Den vet hur opinionssiffrorna ser ut. Vore det presidentval i dag förlorar Sarkozy stort oavsett vem Socialistpartiet ställer upp med. Det är inte första gången ”fast beslutna” franska regeringar tvingats till total reträtt i vitala frågor. Dessutom visar Sarkozys team inte längre upp en tuff enad fasad. Sprickorna går ända upp i fasadens tak. Sarkozys hittills trogne premiärminister François Fillon har offentligt låtit förstå att han inte går i Sarkozys ledband och flera tunga ledare i regeringspartiet UMP har uttryckt klart missnöje med den sprättige presidentens vulgaritet och presidentstyre in i minsta detalj.

.

Alla tillsammans för en pension vid 60 år.

.

Paradoxalt kanske det är fackföreningarnas strategiska problem som är regeringens starkaste trumfkort. För vad ska fackföreningarna göra efter nästa protest den 12 oktober? Nöja sig med ännu en endagsprotest en vecka senare? Eller satsa allt för att tvinga regeringen till reträtt?
Regeringen vet att de fackliga ledningarna inte vill eller är beredda att kalla till en icke tidsbegränsad generalstrejk för att fälla regeringens reform. Det är Sarkozys starka kort. Och det är de fackliga ledarna också medvetna om.
-Rörelsen börjar bli komplicerad. Vi måste på något sätt handskas med ett avslut, säger en anonym facklig ledare till tidningen Libération. Precis. Hur avsluta rörelsen? Om de fackliga ledarna inte vill ta till stora släggan och inte heller blåsa till reträtt vad ska de då göra? Att släppa protesterna och invänta presidentvalet 2012, som Socialistpartiet förespråkar, är lika med att erkänna ett nederlag mitt i rörelsens mest dynamiska moment. Det vill säga fackligt självmord och en trolig förlust för vänstern 2012.

.

Motständet närmar sig ett avgörande. Ska regeringen tvingas till reträtt krävs det nya grepp i kampen.

.

Regeringen väntar sig att de fackliga organisationerna ska fortsätta på en mittenväg med ytterligare ett fåtal mobiliseringar efter den 12 oktober och att luften då ska gå ur motståndet. Det är ett högt spel som bara kan vinnas om fackföreningarna accepterar spelreglerna och de dåliga oddsen i ett sådant scenario. Om mobiliseringen den 12 oktober visar en klart mätbar avmattning då kommer vi att få se de fackliga organisationerna, i första hand CFDT, anta en strategi för en stegvis avveckling av motståndet.

.

Mina politiska fränder i NPA stöder helt kravet på pension vid 60 år.

.

I videoklippet härunder förklarar NPAs Olivier Besancenot att mobiliseringen måste fortsätta till seger, att det tvärtemot vad Sarkozy säger, finns pengar att hämta hos de rika för att finansiera en korrekt pension för alla. När det behövdes hundratals miljarder för att rädda bankerna då fanns det pengar men när det gäller pensionerna säger han att statskassan är tom. Besancenot säger också att de stora börsbolagen gör större vinster än någonsin så det finns pengar bara man ser sig omkring.

.


Paris, 02/10/10, Manif pour la défense de nos retraites
envoyé par E_varlin. – L’info internationale vidéo.

.

Media: GP1,Dn1,DN2,SVD1,

Bloggare: Björnbrum,Svensson,Röda Rummet,Teckentydaren,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Den nya aristokratin

Posted on by
6

Stora feta humlor.

.

Inte sedan det första årtiondet av 1900-talet har skillnaden mellan rika och fattiga varit så skriande. Under och mellan de två världskrigen och under efterkrigsperioden syntes de rika till mindre. Det var inte så rekommendabelt att vältra sig i alltför vräkig lyx.

.

Den viktorianska aristokratin tråkade ut sig till döds.

.

Det är slut med det. Nyliberal politik gav finansen fria händer och den lät sig inte trugas. I trettio år har kapitalets frihet att likt en fet humla flyga från en källa med nektar till nästa varit total. Resultatet har inte låtit vänta på sig.
Vi har sett en ny aristokrati födas. I förra seklets början var den europeiska aristokratin van vid att flytta runt i Europa mellan sina residens och slott. Ett par månader i Paris följdes av några veckor i Marienbad och Karlsbad och så vidare via lyxjakter och specialbyggda tågkupéer.
Jetsetet av finansgurus, oljemagnater, globala sportstjärnor, stenrika artister och filmidoler är den nya aristokratin. Likt gräshoppor svärmar de över planeten. Lyxlägenheter, vräkiga villor och moderna lyxjakter väntar dem i världsstäder och vår tids ”kurorter”.
Det räcker med att titta i den press som specialiserat sig på att följa jetsetet i hälarna för att inse hur den nya aristokratin lever. Ett mer handfast sätt att se hur miljardärerna i dollar lever är att titta på bostadsmarknaderna i de stora huvudstäderna. I Paris, London, New York och andra finanscentra räcker det inte längre med att vara mycket rik för att äga en lägenhet i de mest fashionabla kvarteren. Man måste vara extremt rik.

.

Bakom fasaderna på Champs-Elyssées gömmer sig ofta obebodda gemak.

.

Ta Paris som exempel. Den som inte kan få loss 10 miljoner kronor göre sig icke besvär. För det är vad en liten lägenhet i de chicka kvarteren kring Champs-Elyssées kostar. På avenyn själv är det ingen idé att dyka upp som spekulant om ens bankkonto inte rymmer många euromiljoner. Enligt en mäklarfirma ägs där 26 procent av alla lägenheter av krösusar från oljeshejkdömena och andra galjonsfigurer i jetsetet. Under större delen av året står de tomma.
Haussen på bostadsmarknaden får effekter rakt genom hela samhället. Enligt en rapport i fjol hade en tredjedel av Paris bostadslösa ett fast jobb men med så dålig lön att de måste välja mellan att äta och ett tak över huvudet. Enligt notariernas förening är det bara 1,1 procent av alla sålda lägenheter i Paris som köps av vanliga yrkesarbetare och 7,7 procent av tjänstemän. Ser man till de genomsnittliga priserna i Paris förstår man omedelbart hur omöjligt det är för en familj med ”normala” inkomster att äga eget. Just nu ligger priserna i Paris på ett snitt av 7 000 euro per kvadratmeter med ett snitt på 10 000 euro i de mer snobbiga kvarteren. En familjelägenhet på hundra kvadrat kostar alltså runt 10 miljoner kronor.
.

Den här lägenheten med sju sovrum kostar 95 miljoner kronor. Queensberry Place i SW Kensington är adressen.

.

Nyfiken som jag är kollade jag in mäklarfirmors erbjudanden i New York och London. Som väntat bleknar utbudet i Paris jämfört med de lika tomma takvåningarna på 5th Avenue. Vill du köpa dig ett krypin i de kvarteren kostar det 25-30 000 dollar per kvadratmeter. Det innebär att det är knappt en procent av amerikanska hushåll som kan unna sig ett tak över huvudet kring Central Park.
I London ser det likadant ut. En titt på mäklarfirmors utbud visar att i Londons lite finare kvarter, inte de lyxigaste, ligger kvadratmeterpriset kring 150 000 kronor. För oljemagnater och andra miljardärer i jetsetet finns det lyxhus på Edwardes Square och Earls Terrace  i Kensington för 100 miljoner kronor.

.

Vackert belägen etta för Paris mindre bemedlade.

.

I Paris finns det cirka 20 000 tomma lägenheter. Det finns mer än 100 000 hemlösa i Frankrike varav över hälften ”bor” i Paris. I London var det 55 000 som 2006 saknade bostad uppger hjälporganisationer. Efter krisåren 2007-2009 finns ingen uppdatering men vi vågar gissa i vilken riktning det gått.
Så här går det att fortsätta i många spalter till. Samhället exploderar i båda ändarna. De riktigt rika blir stenrika och bildar en ny uppnäst aristokrati. De fattigaste i samhället kommer allt närmare randen till avgrunden där de inte längre har råd med mat och logi.

.

Gaskungen Abramovich bor inte här. Yachten är bara en nödvändig del i hans image.
Ett litet tips. Expropriera alla tomma lägenheter som jetsetet äger men nästan aldrig bor i. Det skulle ge husrum åt tiotusentals bostadslösa. Varför inte? Det ”omöjliga” är till för att överkomma.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,

Bloggare: JInge,Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Sarkozy och Merkel grälar

Posted on by
4

Kortslutning mellan Berlin och Paris.

.

Det är fnurra på tråden mellan Nicolas Sarkozy och Angela Merkel. Tre timmar innan Sarkozy i tisdags skulle borda ett plan till Berlin för ett förberedande möte de två emellan inställdes det. I Berlin säger tjänstemän att det var Sarkozy som ställde in mötet och i Paris säger talesmän för Sarkozy att att Merkel skyllde på budgetarbetet. Hon var alltför upptagen att kapa den sociala välfärden vid knäna.

.

Nu är det slut på pussandet.

Men det ligger mer än kortslutning på linjen bakom det inställda mötet. Det inställdes helt enkelt därför att de två är totalt osams om perspektiven för EU och euron och hur den aktuella krisen ska tacklas vid toppmötet i Bryssel den 17 juni.
Det är inga småsaker som motsättningen handlar. De två har diametralt motsatta koncept för framtiden. Den franska finansen ser den aktuella skuldkrisen och risken för bankrutt i Grekland och andra länder som bevis för att det krävs en mycket striktare gemensam ekonomisk politik och framför allt budgetpolitik inom eurozonen. Sarkozy vill inrätta ett sekretariat med stora resurser som ska ha till uppgift att övervaka politiken inom eurozonen. Sarkozy har stöd i Grekland, Portugal, Luxemburg och Belgien för sin eurocentralisering.
Angela Merkel för det tyska industrikapitalets talan. Siemens, Bosch och andra industrigiganter är inte intresserade av djupare integrering av eurozonen. Deras marknader är Världen inte EU. I tio år har de tyska regeringarna avreglerat den tyska välfärdsstaten och drivit ned de arbetandes reallöner och andel av de producerade rikedomarna. Exportindustrin har skurit guld med täljkniv det senaste decenniet och den tänker inte låta en euro-regering i Bryssel tvinga Tyskland till ökad inhemsk konsumtion, det vill säga ökade löner.

.

Den tyska exportindustrin vill behålla kontrollen över den egna budgetpolitiken.

Mera makt i Bryssel eller var och en för sig är de mörka alternativ som Berlin och Paris bjuder på.
Mer solidaritet mellan folken och gemensam kamp mot kapitalisternas försök att vältra över kostnaden för krisen på den arbetande befolkningen är den väg som måste följas.

.

.

Gemensam kamp över gränserna för jobben och välfärden är det enda svaret på borgerlighetens offensiv. Foto: Benny Åsman

.

Media; DN1,SVD1,Dagens Arena,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Minikjol och burka

Posted on by
2
.
För en vecka sedan röstade det belgiska parlamentet igenom en lag som förbjuder bärande av burka och niqab i offentliga byggnader och på offentliga platser. Enligt lagen måste en person vara identifierbar när han/hon vistas på en allmän plats. Däremot avfärdade parlamentet vissa extremisters krav på sjalförbud i offentliga undervisningsanstalter. Belgien går i den frågan tvärtemot den franska regeringens planer på totalförbud även för elever i statliga/kommunala skolor att bära huvudduk som ett religiöst tecken.
.
Själv är jag emot all lagstiftning vad gäller individens rätt att klä sig som den vill. Enda resultatet av det är att extrema islamisters agitation om verklig och inbillad diskriminering blir trovärdig och underlättar rekryteringen av unga människor till religionens instängda värld.
För att motverka religiös förföljelse och islamofobi krävs det tolerans från många håll, tolerans för invandrade minoriteters rättigheter och kulturella traditioner. Men det krävs också tolerans i  i motsatta riktningen. Imamer och andra religiösa predikanter kan inte vänta sig utbredd förståelse så länge de inte kräver samma rättigheter i sina hemländer.
.
Den dag en imam ställer sig upp och tar strid för europeiska kvinnors rätt att klä sig i kort kjol och utan huvudbonad i Kairo eller Teheran då har de hundra procent rätt i att kräva tolerans i Köpenhamn och Paris. Men innan dess har de tunnt på fötterna.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,DN2,GP1,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

En av den franska majrevoltens portalfigurer är död

Posted on by
5

En revolutionär och god vän är borta.

Daniel Bensaïd är inte längre med oss. Efter många års svår sjukdom orkade inte kroppen stå emot en ytterligare prövning i form av cancer.

För oss är det tungt att se gamla vänner lämna leden. Det river i våra sinnen. Det är ännu tyngre när vi vet att Daniel ännu hade mycket att ge den revolutionära vänstern både teoretiskt och politiskt.

Själv träffade jag Daniel av och till under många ledningsmöten och kongresser med Fjärde Internationalen. Vid delade trista hotellrum och lika trista, torra baguetter till frukost. Eftersom min franska var lika usel som hans engelska blev de politiska turerna och intimiteten oss emellan inte alltid så djuplodande. Men vi hade kul och mitt bestående minne är att han alltid, med väldigt ”franska” svängar, kunde kombinera explosivitet med öppenhet. I och med att Sverige – även när det gäller politiken – är oerhört anglofierat har jag också missat en del av hans sena mer komplexa idéhistoriska och teoretiska arbeten. Men Benny med sin goda franska och ett gemensamt dagligt ledningsarbete med Daniel minns mer:

”Av alla briljanta teoretiker och politiska analytiker som jag lärt känna i Fjärde Internationalens led är Daniel den, vid sidan av Ernest Mandel, som synts vara huvudet högre än omgivningen. Med fri sikt följer klarsynthet. Det var precis vad som präglade Daniels böcker, pamfletter och otaliga artiklar. Avsky för dogmatik och ytligheter är hans verks främsta kännetecken.

Jag mötte Daniel första gången 1969 på ett möte i Koblenz där Fjärde Internationalens internationella exekutivkommitte möttes. Daniel var född 1946, liksom den här bloggens ägare, men under mötet kändes det som att Daniel var mycket äldre och mer politiskt erfaren än jag själv. Senare förstod jag skillnaden. Han hade skolats i den franska majrevolten där han tillsammans med Daniel Cohn-Bendit stod i ledningen för 22-marsrörelsen.

Senare mötte jag Daniel många gånger under den tid jag själv arbetade heltid i Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Efter många års avbrott i kontakterna mötte jag Daniel igen under ett seminarium år 2005 här i Bryssel till minne av Ernest Mandels bortgång. Då var Daniel redan mycket sjuk men ända intellektuellt helt obruten och mer produktiv än någonsin. De senaste fem åren har han gett ut många böcker. Tyvärr är få av hans verk översatta till engelska för att inte prata om svenska.

Daniel lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var en varm och djupt engagerad människa.”

Här är en fri översättning av en minnesartikel från NPA:s hemsida. Daniels begravning blir i stillhet med familjen. Men de franska kamraterna arrangerar en minnesafton i Paris lördagen den 23 januari.


Daniel lämnade oss i dag, tisdagen den 12 januari. Han var en aktivist, en intellektuell, en kamrat, en vän.

Han föddes 1946 och ställde sitt liv till förfogande i försvaret av den revolutionära marxismens idéer.

Han var en av grundarna till JCR och LCR ( LCR var den franska sektionen av den Fjärde Internationalen fram till dess att det bredare antikapitalistiska NPA grundades).

I sin roll som ledare för Maj 68-rörelsen var han en av dessa människor som har en väldigt säker känsla för politiska initiativ. Han var en av grundarna till rörelsen 22 Mars ( som triggade studentrevolten ). Han kunde greppa dynamiken hos de sociala rörelserna och framförallt se bandet mellan studentrörelsen och arbetarnas generalstrejk. Han var också en av dem som förstod nödvändigheten av att bygga en politisk organisation, att ackumulera nya krafter för ett bygga ett revolutionärt parti.

Daniels begåvning var att kunna kombinera teori och praktik, intuition och politisk förståelse, idéer och organisation. Han kunde på samma gång leda en ordningsstyrka och skriva en teoretisk text. Han var en av dem som kunde inspirera en strid där principer och politiska avgränsningar kombinerades med öppenhet och ett avståndstagande från sekterism. Daniel var alltid den förste att försöka få en diskussion, att försöka med att övertyga, att utbyta ståndpunkter och att förnya sina egna idéer.

Som medlem av ett dagligt ledarskap för LCR från 1960-talets slut till början på 1990-talet, spelade han en avgörande roll i att bygga ett projekt, en inriktning som förenade daglig aktivitet med en revolutionär utblick. En stor del av hans teoretiska och politiska arbete fokuserades på strategiska frågor och lärdomarna från de främsta historiska revolutionära erfarenheterna.

Daniel var i grunden en internationalist. Han hade en nyckelroll i arbetet under Francos diktatur med att bygga LCR i den spanska staten. Inom Fjärde Internationalen hade han genom åren en huvudroll särskilt när det gällde att nära följa utvecklingen i Latinamerika och då i synnerhet Brasilien. I stor utsträckning bidrog han till att förnya vår syn på världen och därmed till att förbereda oss för omvälvningarna vid 1980-talets slut.

Under 1990-talet och fram till sin sista tid fortsatte han sin politiska kamp men koncentrerade sig på sitt teoretiska arbete: de politiska idéernas historia; Marx`s Kapitalet; en balansräkning av 1900-talet med dess revolutioner; feminismen; identiteter och den judiska frågan; utvecklingen av den revolutionära vänsterns politik i mötet med kapitalets globalisering. Han följde den globala rättviserörelsen och var med på olika möten med World Social Forum.

Med en revolutionär omvandling av samhället som sin horisont säkrade Daniel kontinuiteten för en öppen, odogmatisk revolutionär marxism som kunde förstå förändringarna i en ny era.

Under många år lyckades han stå emot en svår sjukdom. Han tänkte, skrev och arbetade med sina idéer. Han sa aldrig nej till resor eller till att tala vid demonstrationer. Eller att bara vara en del av vanliga möten. Daniel gav sig själv uppgiften att undersöka hållfastheten i våra grunder och vidarebefordra sina slutsatser till en ny generation. I detta arbete gav han både sitt hjärta och all sin kraft. Tusentals kamrater har påverkats av hans bidrag vid Amsterdams Internationella institut, LCR:s sommaruniversitet och Fjärde Internationalens sommarläger för ungdomar. För att kunna överföra LCR:s erfarenheter till NPA, beslöt Daniel att nystarta tidskriften Contretemps samt att bilda sällskapet ”Louise Michel” som en träffpunkt för diskussioner och eftertankar om radikala idéer.

Allt detta var Daniel. Han var dessutom en varm och sällskaplig människa. Han älskade livet.

När många 68:or vände sina kappor och övergav idealen från sin ungdom stod Daniel fast vid sina. Han övergav inte ett enda. Han övergav inget. Han är fortfarande med oss.

Francois Sabado

Medlem i Fjärde Internationalens politiska ledning och aktivist i NPA

Här till sist länkar till fyra minnesartiklar  i

Le Monde

L`Humanité

Libération

Guardian

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen:

Avlusa Börsen !

Posted on by
Reply

NPA avgiftar börsen i Paris

-Direktörerna avskedar ! Avskeda direktörerna !

Det skanderade ett sextiotal medlemmar i NPA när de med Olivier Besancenot i spetsen tog sig in i Palais Brongnart som är Parisbörsens gamla säte. Utrustade i skyddsdräkter gjorde de en symbolisk avgiftning av Börsen för att stryka under NPAs krav på ett förbud mot avsked av arbetare.

-Vår aktion är symbolisk, en avgiftningsaktion och vi har  hittat källan till de giftiga finansprodukterna här på Börsen, sa Olivier Besancenot i en förklaring av aktionen.

Han ville också att aktionen skulle stimulera partiets unga sympatisörer att rösta den 7 juni.

-Våra anhängare är ungdomar och människor som har det svårt. Upp till oss att övertyga dem att rösta, sa Besancenot till den samlade pressen.

Kanske vi skulle ta och avlusa Börsen i Stockholm. Det finns säkert mycket småkryp där också.

100% vänster 7 juni :

Arbetarinitiativet

I media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Frankrike till fots

Posted on by
4

Våren är här.

I dag torsdag den 19 mars visade den franska arbetarklassen än en gång att den inte tänker acceptera att betala kapitalismens kris med sänkt levnadsstandard, högre arbetslöshet och sämre arbetsvillkor. Enligt de fackliga organisationerna var det närmare 3 miljoner som demonstrerade i de 229 demonstrationer som drog fram över landet. Till fots visade de arbetande vad de tycker om Sarkozys högerpolitik. Att det saknas en tyst majoritet som passivt stöder regeringen visar en opinionsundersökning som säger att 78 procent av befolkningen anser generalstrejken och demonstrationerna berättigade.

Det pyr i de franska arbetarhemmen och det råder ett allmänt missnöje och total avsmak för miljardrullningen till bankerna. Inte så långt innan finanskrisens början sa Sarkozy att statens kassa var tom och att han inte kunde öka de sociala bidragen. Kort därefter fanns det plötsligt 340 miljarder euro för att hjälpa de som orsakat krisen.

-Vi har varit dåliga med att förklara varför bankerna ska räddas , säger en minister. Men det räcker inte med förklaringar längre. Kapitalismen erbjuder ingen framtidsvision och har i tappat all legitimitet i miljoners ögon.

Den brittiska finansdraken Financial Times varnar på torsdagens förstasida att ”Frankrike riskerar ett klasskrig som kan underminera Nicolas Sarkozys reformpolitik och sparka igång en period av förödande oro på arbetsmarknaden, skriver tidningen och tillägger att en opinionsundersökning visar att ”Olivier Besancenot, den trotskistiska ledaren av extremvänstern, anses lika trovärdig som Nicolas Sarkozy”.

Det är deras kris. Vi ska inte betala den.

Inför dagens demonstrationer spelade den redan existerande sociala och fackliga kampen en viktig mobiliserande roll. På universiteten fortsätter studernterna och forskarna sin kamp trots att regeringen backat på flera punkter i den impopulära universitetsreformen. Arbetarna vid däckfabriken Continental i norra Frankrike blockerar sedan flera dagar tillfarten till fabriken och vägrar att acceptera de 3 000 avsked som planeras. Företagsledningen smyger sig in bakvägen med båt från flodsidan.

Det råder oro i regeringsleden. Inrikesministern Brice Hortefeu förklarade i kväll på TV att regeringen och presidenten ”står på det franska folkets sida i kampen mot den ekonomiska världskrisen”. Få lyckades nog hålla sig för skratt. Men idén bakom minister Hortefeus utspel är att ligga så lågt som möjligt för att inte provocera fram en situation som går dem ur händerna.

Arbetarna på Continental var med i tågen

Sarkozy självklar huvudperson

Det är bara ett par veckor sedan som två departement , Guadeloupe och Martinique gick segrande ur en mer än en månad lång generalstrejk ledd av en kollektiv strejkledning. Möjligheten att det kan gå så också i metropolen finns där, även om utsikten till det verkar liten på kort sikt. De fackliga organisationerna vill diskutera med regeringen, inte gå ut i en totalkonfrontation som en icke tidsbegränsad generalstrejk innebär. Men ledarna i CGT, CFDT och de andra fackcentralerna har stora öron och långa känselspröt. De vet vad som diskutaras på arbetsplatserna och vill helst slippa ett nytt maj-68 då de fackliga organisationerna under en tid ställdes åt sidan av de strejkande arbetarna.

I Paris var det ont om plats

I många städer slogs i dag rekordsiffrorna från mobiliseringen den 29 februari. Här följer en lista över de största bland de 229 tågen. Antalet deltagare är fackets uppgifter. Polisens uppgifter är så uppenbart felaktiga att alla skämtar om det. Redan deras räknemetod är felaktig. De räknar exempelvis inte de människor som går på trottoarerna. Men alla som deltagit i en demonstration i Paris vet att det går tiotusentals demonstranter på de ofta 10-15 meter breda trottoarerna.

Paris- 350 000, Marseille- 300 000, Bordeaux- 100 000, Toulouse- 90 000, Nantes- 70 000, Caen- 45 000, Lyon- 45 000, Rennes- 35 000 osv.

Dagens strejker och demonstrationer var inte en dagslända i vårsolen. De kommande månaderna kan Financial Times skräck för ”klasskrig” bli verklighet och Sarkozys regeringschef Fillon se sina sista dagar. Sarkozys smekmånad med väljarna är över. Hur långt det bär återstår att se.

I media: Radiotystnad i kvällens media. Svenskan och Dagens nyhters utrikesnyhter på weben har inte ännu upptäckt massdemonstrationerna. Det är den snälla tolkningen. Den elaka är att de inte anser det värt att nämna eftersom det inte fanns några svarthuvade idioter i svansen på tågen som roade sig med att krossa fönster och bilrutor. I TV samma kväll slogs alla rekord. Ena programmet sa att det var ”några tiotusentals demonstranter”. Låt oss för en gångs skull acceptera polisens siffror. Då är det inte ”några…” , utan mer än hundra tiotusentals demonstranter. I den andra kanalen sa man som bakgrund till krismötet i Bryssel att det var ”demonstrationer på flera platser…”. Tänjer man på begreppen kanske 229 demonstrationer ryms i begreppet ”flera”. Nej, skämt åt sidan. I TV valde man att medvetet ljuga om strejkens och demonstrationernas omfattning. Skriv och fråga dem varför.

Bloggare:Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Stormvarning över Guadeloup

Posted on by
Reply

Stormvarning över Franska Antillerna.

Strejken på Guadeloup är nu inne på sin femte vecka. Martinique anslöt för tio dagar sedan och La Réunion, beläget utanför Afrikas ostkust, häromdagen. De tre territorierna räknas som fullvärdiga medlemmar i den franska republiken, men har inte mycket mer än halvkolonial ställning.En siffra räcker som bevis för öarnas status. På Guadeloup och Martinique är 22 procent arbetslösa jämfört med 7 procent i Frankrike.

Folk demonstrerar varje dag i Pointe-à-Pitre

Gemensamt för kampen på de tre öarna är kraven på lägre priser för mat och andra basvaror som olja och bensin. På Guadeloup kräver dessutom den gemensamma strejkledningen 200 euro mer i månaden.

I Paris försöker Sarkozys regering undvika att strejkerna stimulerar liknande aktioner på fastlandet samtidigt som den hittills försökt vända den fina sidan till. Visserligen har antalet gendarmer på ön fördubblats, 300 till 600, sedan strejkens början. Men det var först i går som de fick användning för sina batonger. Efter att Sarkozy och premiärminister François Fillon gjort klart att franska staten inte kommer att bidra med pengar till företagarna på ön för att hjälpa dem att betala ut de 200 euro som befolkningen kräver började yngre aktivister att bygga barrikader på många vägar runt centralorten Pointe-à-Pitre. Gendarmeriet arresterade tillfälligt ett femtital strejkande och en strejkledare uppges ha skadats lindrigt. Alltså ännu inget allvarligt, men det är ett tecken på att orosmolnen samlas över det karibiska ö-landet.

4 000 demontrerade i Paris i går i solidaritet med de strejkande

Att regeringen inte ställer upp för att garantera högre löner har retat upp den enhetskommittee som leder strejken och flera strejkledare anklagar Paris för att vilja provocera fram sammanstötningar för att sedan splittra den enade fronten. Ju fler dagar som nu strejken fortsätter ökar risken för upplopp och våldsam repression, vilket kanske är vad Paris söker. Sarkozy tänker inte ge efter för de strejkandes krav på 200 euro mer i månaden. Att han hittade hundratals miljarder över en natt när det gällde att rädda banker lindrar inte ilskan i Karibien.

I går hölls det en stor solidaritetsdemonstration i Paris. Kring fyra tusen deltog i marschen som organiserats av 13 vänsterorganisationer med bland annat Olivier Besancenot som talare från NPA.

-De strejkande på Guadeloup visar vägen, sa han bland annat och uttryckte deltagarnas totala stöd till de strejkande.

I Media: DN1,AB1,AB2,

Ekonomi,Politik,Guadeloup,Martinique,La Réunion,Paris,Sarkozy,Storstrejk