Libyens öppna framtid.

.

Efter Ben Ali och Mubarak var den naturliga frågan vem följer i tyrannernas spår. Hopp och förtvivlan avlöste varandra under den sex månader långa resningen i Libyen. Nu vet vi svaret. Nästa offer för den arabiska våren blev Muhammar Khaddafi. Efter 42 års envälde och godtycke har den groteska clownen i Tripoli drivits på flykten. Ingen vet just nu var han befinner sig och diktaturens kreatur hoppas fortfarande på en segerrik återkomst för Kungen av Afrika. Men trots sonen Seifs patetiska brösttoner om en snar seger i Tripoli verkar det klart. Khaddafis styre är över. Punkt slut.

.

Diktatorn har pekat för sista gången.

.

Nu är det dags för den libyska befolkningen att se framåt och förhoppningsvis inte längre kasta skrämda blickar över axeln. Det blir tyvärr en vana under en diktator. Enorma problem väntar i det nya Libyen. Det måste byggas från noll. Det finns ingen politisk infrastruktur att ta över och bygga vidare på. Det kanske är både en fördel och en nackdel.

Landet saknar politiska partier. Det finns inga fackliga organisationer. Det finns inget parlament. Det finns ingen konstitution. Rättsväsendet saknade all självständighet. Likt under Stalins värsta terror på 30-talet dikterade den politiska ledningen domstolarnas utslag på förhand. Sjuttiotalets offentliga hängningar av oppositionella studenter och åttiotalets offentliga avrättningar av oppositionella inför fullsatta sportarenor beordrades personligen av Khaddafi. Domstolarna bara verkställde.

Det enda som finns och som föreställer en statlig organisering är Khaddafis ”folkliga direkta demokrati” – Jamahiriya. Att Khaddafi dessutom klistrade på ordet ”socialism” i landets officiella namn gillades av många i den internationella vänstern. Att det bara var en maskerad för en enmansdiktatur med obegränsad personlig makt var något samma vänster endera inte begrep eller avfärdade med hänvisning till diktatorns ”anti-imperialism”.

.

En staty symboliserande Khaddafis  ”Gröna bok” rivs.

.

Jamahirya är inte en struktur som revolutionen kan ta över. Den måsta helt enkelt avskaffas. I den ”direkta demokratin” hölls inga val, inga konkurrerande politiska program och samhällsprojekt konfronterades och i toppen av ”den direkta demokratin” styrde diktatorn själv, utan att kunna avsättas eller väljas om. I stället var det de mest devota lärjungarna till Mästaren som lyfte sig upp i den ”direkta demokratins” korrupta hierarki. Att klart tänkande människor som kallar sig socialister svalde denna maskerad med hull och hår kanske inte är så konstigt. Glöm inte alla ur den europeiska intelligentsian, likt Camus, Yves Montand med flera, som efter besök i Moskva hyllade Stalins diktatur som det ”socialistiska paradiset”. Man ser vad man vill se.

Det är en motsägelsefull process som väntar och utmanar den segerrika revolutionen. I Egypten segrade de folkliga upproren utan väpnade strider även om vi inte ska glömma de hundratals unga demonstranter som dödades av diktaturens säkerhetsstyrkor och väpnade ligister. Män i Ben Alis och Mubaraks omgivning hade makt att göra sig av med Ledaren och utropa militära och politiska ”övergångsråd” med uppgift att rädda vad som räddas kunde av de härskande klassernas makt och egendomar. Den möjligheten fanns aldrig för några ”förrädare” kring Khaddafi. Deras enda alternativ var att fly utomlands eller hoppa av till Benghazi. Makten i Tripoli var odelbar och tyranniet en familjediktatur utan möjlig tronföljd. Allt måste byggas upp från grunden. Det är både en nackdel och en fördel eftersom det saknas strukturer att bygga vidare på. Samtidigt slipper revolutionen att stångas mot militära ”övergångsråd” som likt i Egypten spelar under täcket med kontrarevolutionen.

För tillfället finns det bara ett ”övergångsråd” i Libyen och det är det mycket omskrivna TNC i Benghazi som bildades redan ett par veckor efter resningen den 17 februari. Rådets personliga samansättning är oklart. Många av de 37 medlemmarna har hittills varit anonyma för att enligt Rådet skydda dem och deras familjer från repressalier. Men trots den okända personsammansättningen vet vi att de flera av de mest framträdande personligheterna är före detta ministrar ur Khaddafis regering som exempelvis TNC-ordförande Abdel Jalil och TNCs ”regeringschef” Mahmoud Jibril. Men i rådet finns också representanter för rebellerna, som advokater och ingenjörer som ”omskolat” sig till befrielsesoldater. Islamska grupper och det muslimska brödraskapet sitter också med i TNC. Några enstaka socialister sägs också finnas i rådet trots att landet saknat en socialistisk organisation i decennier.

.

TNCs regeringschef Abdel Jalil.

.

Hur samverkan mellan rådets alla grupperingar kommer att utvecklas nu efter Khaddafis fall står kanske skrivet i stjärnorna. Dessutom kommer rådets sammansättning helt klart att påverkas av det faktum att Tripoli befriats av rebeller från huvudstaden tillsammans med rebeller från västra bergen och Misrata. Ingen av dessa rebellgrupper har stått eller står ännu under TNCs ordergivning och ledarna i Benghazi måste noga väga in alla krafter som tillsammans fällt Khaddafis diktatur. Abdel Jalil har redan sagt att Rådet ska flytta till Tripoli mycket snart och det då kommer att utökas till att inbegripa representanter från hela landet.

TNC har också lagt fram ett program för den kommande omvandlingen från diktatur till en konstitutionell demokrati. Rådet ger sig själv maximum åtta månader att organisera val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en konstitution, som sedan ska ställas till folkomröstning. Med en ny konstitution som bland annat garanterar friheten att bilda politiska partier kan Libyen sedan gå till val av ett parlament. Så ser planeringen ut på det papper som TNC presenterat och som innehåller 37 paragrafer. Många av dem är bra och garanterar medborgarnas demokratisk fri- och rättigheter. Andra är helt förkastliga som att exempelvis TNC anser att i det nya Libyen ska islam vara statsreligion.

.

TNCs ordförande Mahmoud Jibril.

.

Liksom i Tunis och Kairo kommer de styrande i Tripoli inte att leda en socialistisk omvandling av samhället. Det är de sociala krafterna i samhället som avgör i vilken riktning den libyska revolutionen kommer att röra sig. Eller snarare vilka zig-zagturer den kommer att ta. Sett till att de radikala sekulära krafterna i Libyen verkar betydligt svagare och färre till antalet än i grannländerna är det troligt att det blir de rent borgerligt demokratiska krafterna tillsammans med mer moderata islamska strömningar som Broderskapet som kommer att hålla i rodret under den närmaste framtiden.

Men det innebär inte att de har fria händer att göra vad som helst. Vare sig i förhållande till den egna befolkningens stora förhoppningar om ett nytt liv eller i relationen till de utvecklade industriländerna.

.

Förtvivlan och glädjeskutt är revolutionens lott.

.

Tusentals människor har offrat sina liv för att störta tyranniet. De som överlevt i kampen kräver dignitet, rättvisa och frihet. De nya ledarna i Tripoli kan inte behålla sin legitimitet utan att möta de förväntningar på framtiden som segern över Khadaffis diktatur gett. För närvarande begränsar sig dessa förhoppningar till demokratiska fri- och rättigheter. Även om det också innebär krav på rättvisa och ett slut på den totala rättslöshet som rådde i 42 år gäller revolutionen inte ännu fördelningen av landets rikedomar.

Men i ett land med hundratals miljarder i oljeinkomster och en befolkning mindre än Sveriges ska det inte finnas fattigdom och stor arbetslöshet bland ungdomen. Det är krav som säkerligen kommer att växa fram i den fortsatta kampen mellan de olika krafter som samlats i kampen mot diktaturen. För liksom i Egypten och Tunisien kommer de sociala frågorna att stiga in på scenen sedan despoten drivits på flykten. De nya ledarna i Tripoli får det svårare att stå emot krav på ekonomisk och social rättvisa. De kan inte likt sina kollegor i Tunis och Kairo hänvisa till behovet av kompromisser med krafter i diktaturens gamla parti- och statsapparat.

.

Libyer visar sitt stöd för revolutionen utanför Vita Huset.

.

Ledarna i Tripoli kommer också att ställas inför krav från ”det internationella samfundet”, som det heter när imperialismens intressen dryftas. Till att börja med visar redan Washington, Paris och London att de vill vara med och påverka utformningen av den nya regimen, dess konstitution och politiska liv. Konkret kan det bli tal om att FN ska sända ”säkerhetsstyrkor” för att garantera ”lag och ordning”. Sett till vad TNC redan sagt om övergångsperioden som nu startar är det inte troligt att det förslaget kommer att accepteras av Tripoli.

Däremot är det ganska säkert att den nya övergångsregeringen kommer att acceptera hjälp att organisera valet till den konstituerande församlingen och folkomröstningen om konstitutionen. Likaså tror jag att den kommer att acceptera rådgivare för bygget av en ny statlig administration, rättsväsende och polis. Det blir naturligtvis blåkopior av västliga borgerligt demokratiska strukturer. Men om det blir ett hinder i vägen eller inte för den sociala kampen för ekonomisk och social rättvisa beror inte på formerna utan på de politiska styrkeförhållandena i landet.

.

Skepp från Benghazi kunde undsätta det belägrade Misrata via den öppna hamnen.

.

-Väst kommer att presentera räkningen för sin hjälp, säger de som under revolutionens gång fixerat sig vid kravet ”Stoppa Natos bombningar”. Landets olja och gas kommer att läggas under västs kontroll går argumentet utan att med ett ord påminna att det redan är fallet. Sedan 2003 har Khaddafis regim öppnat alla dörrar för det utländska kapitalet, alltifrån Wall Street till Peking.

För den närmaste framtiden finns det inget som talar för att de existerande ekonomiska kontrakten mellan Tripoli och omvärlden kommer att upphävas eller ändras. De nya ledarna i Tripoli är liksom Seif Islam anhängare av en nyliberal politik och inget talar för att de funderar på att nationalisera landets naturrikedomar eftersom de saknar den tekniska utrustning och kunskap som exploateringen kräver. På något längre sikt, ett par år kanske, är det troligt att kontrakten med omvärlden kommer att vaskas om till fördel för Paris, London och Rom. Men eftersom 90 procent av Libyens oljeexport redan gick till Europa kan det inte bli tal om några revolutionära kast. Inte heller Kina behöver vara rädd för att förlora sina miljardinvesteringar i byggen, järnväg och telekommunikation trots Pekings ljumma hällning till Benghazi ända till för en månad sedan då plötsligt en stor kinesisk delegation installerade sig i Benghazi. TNC har å sin sida sagt att Kinas investeringar inte är i fara.

.

Abdel Jalil har garanterat Kinas intressen i Libyen.

.

-Så mycket uppoffringar och lidande för att ändra så lite, kanske någon ultraradikal säger med ett fnysande. Att de sociala och ekonomiska förändringarna inte kommer att sticka i ögonen kan man som socialist beklaga. Men då glömmer man bort det viktigaste som skett och som revolutionens folk kämpade för – rätten att stå upprätt. Rätten att inte vara rädd, rätten att säga vad man tycker utan att kallas till förhör och trolig misshandel, rätten att läsa vad man vill och rätten att organisera sig. Om människorna lyckas kämpa sig fram till dessa mål då kan också social och ekonomisk rättvisa hamna på dagordningen. Tillsammans med de kämpande människorna i Egypten, Tunisien, Syrien och resten av den arabisktalande världen kan de kanske inom en snar framtid ställa den sociala revolutionen på dagordningen.

De krafter i väst som av egenintresse gett den libyska revolutionen militär hjälp att störta Kaddafi kommer då att öppet visa sin fientlighet och göra allt för att hindra dagens demokratiska frigörelse att övergå i en social frigörelse från de inhemska ägarklassernas och imperialismens gemensamma maktutövande.

.

Den intima andan mellan Tripoli och Vita Huset kommer troligen inte att strypas.

För att den processen ska underlättas krävs det en genomgripande självrannsakan hos varje grupp och individ som kallar sig socialist. Stödde vi revolutionen eller vände vi den ryggen därför att röken från Natos bomber skymde sikten? Vad sa vi i de avgörande ögonblicken då människorna bad om hjälp för att inte krossas?

Tripoli 21 augusti hade aldrig blivit möjligt utan Benghazi 19 mars. Segern i huvudstaden hade aldrig blivit verklighet utan det franska flygvapnets attack mot Khaddafis stridsvagnskolonner utanför Benghazi den 19 mars. Misrata hade krossats utan en hamn som hölls öppen av Natos marinfartyg. Det är den konkreta politiska och historiska verklighet som den ”principfasta” anti-imperialistiska vänstern inte vill se i vitögat. Det är bekvämare att gömma sig bakom principer än att ta konkret ställning i ett inbördeskrig mellan revolution och kontrarevolution.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVD4,SVT1,SVD5,GP2,DN6,DN7,SVD6,SVD7,

GP3,SVT2,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Sjöstedt,Röda Berget,Jinge,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, TNC, USA, EU, Benghazi,

Dela