"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Papandreou
Merkel och Sarkozy ställer diktat
3 Nov 11
Vad händer om landet lämnar euron?
.
I går ställde EUs ledare ett brutalt ultimatum till Papandreou.
-Innan Grekland sagt ja till räddningsplanen får ni inte ett öre av de utlovade lånen från oss och IMF, sa Merkel och Sarkozy med en röst. Tydligare än så kan det inte bli. Papandreous oförskämda tilltag att låta landets befolkning rösta om avtalet i Bryssel ska bestraffas med maximal kraft om det inte blir ett ”Ja” i folkomröstningen.
PS, just nu säger BBC att Papandreou ställer sin plats till förfogande. Han sägs ha begått ”politiskt självmord” med sitt förslag att låta det grekiska folket rösta om ”räddningsplanen”. Så kan utövad demokrati döda.
. 
Den enda vägen för Grekland.
.
Antalet röster som förordar att Grekland bör lämna euron verkar bli allt fler. Bland ekonomer, politiker på alla kanter, och medias journalister höjs röster för att den bästa löningen för Grekland är att lämna euron och återinföra den gamla valutan drakmen.
De verkar vara överens om att alla greker har ett gemensamt intresse av ett sådant scenario, alla ifrån diversearbetaren, via skolläraren till landets stenrika redarsocietet. Väldigt få argument presenteras för att visa på vilket sätt den föreslagna handlingslinjen kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det är det enda som intresserar oss på den här bloggen. Talet om att ha en ”egen valuta” och att återvinna det ’nationella självbestämmandet” lämnar vi över till de som tror att ”det gemensamma nationella intresset” är något som ska rädda den arbetande befolkningen undan den borgerliga krispolitiken.
Men låt oss anta att Grekland återinför sin gamla drakm. Vad blir den troliga följden?
-Drakmens värde i förhållande till euron kommer att devalveras med minst 50 procent jämfört med den växelkurs som användes vid inträdet i valutaunionen. Annars är det ingen idé med att byta valuta eftersom devalveringen ska hjälpa till att ”exportera” landet ut ur krisen.
.
.
-Landets statsskuld som är skriven i euro kommer omedelbart att stiga med 50 procent i värde, det vill säga proportionellt med devalveringen. Grekland som redan nu är oförmögen att betala av sin statsskuld kommer efter en devalvering att sakna alla möjligheter att betala ens räntorna på sina lån. Aten blir tvunget att deklarera landet i ”konkurs”, det vill säga att alla avbetalningar på statsskulden ställs in. Det går att verkställa, det har redan gjorts förr av andra stater, men det följer automatiskt att Grekland förlorar alla möjligheter att låna pengar på den internationella finansmarknaden.
-Alla privata företags och privata bankers skulder i euro dubbleras i ett slag. Till skillnad från staten kan de inte ställa in sina betalningar eftersom det innebär att förklara företaget/banken i konkurs. Den kommersiella lagstiftningen träder i kraft och företagen läggs ned, personalen avskedas och sällar sig till de som redan står i kö framför arbetsförmedlingarna. I ett land där redan 40 procent av ungdomen saknar arbete behövs det inte mycket fantasi för att inse följderna.
.
Utbildad eller inte. För de flesta ungdomar syns ingen framtid.
.
-Grekland är ett land som importerar många av sina konsumtionsvaror, inklusive matvaror. I ett slag blir alla dessa varor 50 procent dyrare för den arbetande befolkningen som inte har reserver i utländska valutor. Bilar, elektronikvaror, kylskåp, tvättmaskiner, importerad mat, allt som importeras blir dubbelt så dyrt.
-Vilka drabbas hårdast av en oundviklig devalvering av drakmen? Svaret är mycket enkelt. Alla som är lönearbetare, som erhåller sin inkomst från en arbetsgivare och som betalas i den nationella valutan blir offer. Samma sak gäller inte kapitalägare och delvis de fria yrkena eftersom de i ett ekonomiskt kaos kan låta sig betalas i utländska valutor och placera sina reserver utomlands. Stora kapitalmängder kommer att placeras utomlands innan drakmens återinförande. När de växlas tillbaka till drakmer gör de rika ägarna stora vinster. Samtidigt kommer de arbetandes köpkraft att drabbas mycket hårt. När Argentina kastade in handduken 2001 sjönk de arbetandes levnadsstandard med över 40 procent. Det blir också de arbetande grekernas öde.
-Men kan inte Greklands export blir ett lokomotiv som drar igång ekonomin igen? Vid sidan av vin, grönsaker och frukt har Grekland bara sin turism som viktiga exportprodukter. För att göra om landet till en ”tysk exportmaskin” måste man först ha något att exportera. De som förespråkar att landet lämnar euron med argumentet att det skulle hjälpa till att få fart på landets export borde visa vilka ekonomiska sektorer som plötsligt skulle bli konkurrenskraftiga på de marknader som är Greklands, det vill säga huvudsakligen Tyskland, Italien, Bulgarien, Ryssland och Frankrike. Endast turismen skulle omedelbart kunna dra nytta av en ny billig drakm.
;
Grekland har olja, men den växer på träd och kan inte exportera landet ur krisen.
.
Men står då valet bara mellan pest och kolera? Mellan att svälja EUs beska bud eller ta grekisk arsenik?
Inte alls. Men oavsett vilken väg som väljs krävs det att löpa hela linan ut. Om drakmen återinförs kan de arbetande i Grekland skydda sig mot följderna om de tvingar de styrande att :
-stoppa all kapitalflykt till utlandet. De rika kommer att placera sina pengar i schweizerfrank och dollar i utlandet för att inte drabbas av drakmens devalvering. Ett nytt skattesystem som garanterar att de med stora inkomster betalar den skatt de inte betalar i dag måste antas.
-nationalisera alla banker och införa en strikt kontroll över alla kapitalrörelser för att hindra de rika från att agera som i punkten ovan.
-förbjuda vinstgivande företag från att avskeda anställda och anta en nationell plan för att ge arbete åt den stora massan av arbetslösa.
-upphäva alla sparpaket som nu hotar att köra ekonomin i botten och i stället satsa på en bred utbyggnad av den offentliga servicen.
.
Om Papandreou och Pasok löper linan ut och bryter med marknadens diktatur
kan landet räddas undan en ekonomisk katastrof.
.
Oavsett om det bli ja eller nej i folkomröstningen finns det ett krav som många reser och som verkligen borde realiseras, nämligen en offentlig oberoende granskning av vad den grekiska statsskulden består av och vad de lånade pengarna använts till. Det skulle ge de arbetande en klar bild av vilka lån som gått till det allmännas bästa och vilka lån som försvunnit i skrytprojekt och privata fickor. Samtidigt kommer en grundlig granskning av skulden att visa vilka som äger den. Många spår kommer att leda till hemliga konton i skatteparadisen. Bakom dessa anonyma brevlådeföretag gömmer sig ofta finansiella gangsters som tjänat sina pengar på vapen och droger. De kommer aldrig att ge sig till känna för att behålla sina pengar om det ställs krav på att alla ägare av grekisk statsskuld ska kunna identifieras.
Samma krav på offentlighet kommer också att visa vilka företag och banker som smitit ifrån sina skatter genom att använda skatteparadisen som landningsbanor i kapitalflykten runt klotet.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVT1,DN4,SVD4,SVD5,DN5,SVD6,SVT2,DN6,
SVD7,SVD8,DN6,GP2,SVT3,SVD9,DN7,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papandreou, Merkel, Sarkozy, EU, Euro
Folkomröstning i Grekland ?
2 Nov 11
Papandreou spelar poker
.
Hans beslut att hålla en folkomröstning om sparpaketet slog ned som en bomb i alla politiska läger. Inte ens medlemmarna i Pasoks ledning, Papandreous eget parti, hade nys om utspelet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy gick i taket och börsen slog i backen. Reinfeldt konstaterade djupsinnigt att det var ett utslag av grekisk inrikespolitik.
.
Papandreou med Merkel och Barroso innan avtalet i Bryssel
.
Att det är ett pokerspel som heter duga råder det ingen tvekan om. Men varför riskerar Papandreou att rasera både sin egen politiska karriär och avtalet som ingicks i Bryssel förra veckan? Det enda vettiga svaret verkar vara att han inte tror att det går att driva igenom det avtalade sparpaketet om det inte ges en ”demokratisk legitimitet”. De allt mer omfattande protesterna i landet riskerar att övergå i rent uppror. Yngre, arbetande, pensionärer, alla drabbas av det vansinniga sparpaketet och Papandreou inser risken att det ska kasta landet in i ett folkligt uppror som inte setts i Europa sedan maj-68.
Det tror jag är anledningen till hans utspel. Idén verkar vara att mobilisera en majoritet för ett ja till avtalet i Bryssel. I media sägs det just nu att det finns en klar majoritet mot avtalet, någonstans kring 60 procent emot. Papandreous idé verkar vara att mobilisera alla passiva och resignerade medborgare som är trötta på ”kaoset” i landet och som gett upp hoppet om att komma undan följderna av sparpaketen.
.
Greklands pensionärer pressas som citroner av Papandreou
Papandreou vill helt enkelt ta sig an utmaningen att mobilisera en tyst majoritet för ett ja till avtalet i Bryssel. Med ett ja i ryggen kan han sedan luta sig mot ett demokratiskt beslut av folket och framställa de som protesterar och demonstrerar som en oresonlig minoritet.
Ska han lyckas? The answer is blowing in the wind, som Dylan sjöng. Idén att folkomröstningen ska hållas först i januari lämnar dörren öppen för alla sorters överraskningar. Redan dagen efter hans utspel gjorde vissa ledare i Pasok uppror mot chefen och innan veckans slut tvingas han kanske lämna sin post som premiärminister. Starka krafter vill inte ha en folkomröstning. Nu på fredag ställs Papandreou inför en förtroendeomröstning i det grekiska parlamentet och med bara 152 av parlamentets 300 medlemmar bakom regeringen riskerar den att falla. Avoget mot en folkomröstning gäller också i EU där Merkel och Sarkozy redan i tisdags sa att avtalet i Bryssel ska följas till punkt och pricka. De båda toppfigurerna i EU har inget till övers för demokratiska omröstningar kring ”nödvändiga realpolitiska åtgärder”.
PS: Om du vill läsa mer om den grekiska krisen hittar du en bra intervju med den belgiske ekonomen Eric Toussaint på bloggen Röda Malmö
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVD4,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Papandreou, Aten, Merkel, Sarkozy, Kris,
Börs- och dalbana.
13 Sep 11
Finansens springpojkar.
.
Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan
om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.
Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.
Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.
Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.
.
.
Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.
.
Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.
Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.
Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.
.
Duon som låtsades att det regnade.
.
Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.
Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.
I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela
världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.
Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.
Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,DN4,DN5,DN6,SVD5,DN7,SVD6,SVD7,
Bloggare:Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Banker, Grekland, Finans, Spekulation, Euro
Den skamliga statsskulden
9 Jul 11
Ta pengarna där de finns
– i bankerna.
”Statsskulden är den gyllene kedja med vilken
bourgeoisin kontrollerar staten” K.Marx
.
Dagens skuldkris är långt ifrån den första i den fria marknadsekonomins historia. Många minns säkert de fattigaste ländernas skuldkris i början av åttiotalet. Den direkta orsaken till att fattiga länder i Latinamerika och Afrika plötsligt inte kunde betala tillbaka sina lån var den kraftiga höjningen av låneräntan som ensidigt beslutades i Washington.
I mer än ett årtionde hade oljerika länder satt in sina dollaröverskott i västs
finanscentra som i sin tur lånade ut dem till fattiga länder under förmånliga villkor. När långivarna, det vill säga bankerna, enväldigt höjde räntorna exploderade de fattiga ländernas skulder och kriserna lät inte vänta på sig.
Först ut på plan var Mexiko som i augusti 1982 förklarade att landet inte längre kunde betala räntor och amorteringar på sina lån. Den mexikanska finanskrisen var ett faktum. Krisen i Mexiko var bara den mest dramatiska i världen. Men det var hela den fattiga världen som skinnades av de internationella storbankerna.
För under hela åttiotalet strömmade mer kapital från de fattiga länderna till de rika än i den motsatta riktningen. Mellan 1983 till 1989 rann 165 miljarder dollar i ett nettoflöde från de fattiga till de rika. Det vill säga att de fattiga länderna betalade 165 miljarder dollar mer i räntor och amorteringar på sina statsskulder än vad de tog emot i form av lån och direkta investeringar. Upp- och nervända världen kan man säga.
Bankerna lockade med ”förmånliga” lån till projekt som IMF och Världsbanken rekommenderat de fattiga länderna. Att det var projekt som siktade till att möta den fria marknadens behov av nya marknader och inte projekt som svarade mot de fattigas verkliga ekonomiska och sociala behov var inget bekymmer för beslutsfattarna i Washington.
Det var då det. Nu är vi där igen. Med skillnaden att nu skörtar bankerna upp de fattigaste länderna i Europa också, som ett komplement till fortsatt utsugning av fattiga länder på andra kontinenter. Det är ingen hejd på aptiten. Det är här den grekiska skuldkrisen placerar sig. Den verkliga bakgrunden till Greklands kris finns inte i Grekland utan i den nyliberala politik som dominerar i EU och USA.
De senaste trettio åren har det skett en gigantisk överföring av rikedomar från de som lever på inkomst av arbete till de som lever på inkomst av kapital. Hur det gått till har jag skissat många gånger på den här bloggen. Men det förtjänar att upprepas.
.
Lönernas andel av BNP i USA+EU+Japan 1960 till 2008.

Källa: Europakommissionen, Ameco databas: Genomsnitt vägda mot BNP
.
Lönernas andel av de rika ländernas BNP har utan undantag minskat sedan början av åttiotalet. Det har skett via lägre beskattning av företagens vinster, lägre arbetsgivaravgifter och andra sociala avgifter. Vidare har beskattningen av de rikas inkomst av kapital minskat och bidragit till den allt större anhopningen av rikedomar i det absoluta toppskiktet i samhället.
Men vad har det med statskulderna att göra? Allt, kan man säga. När beskattningen av företagens vinster och de rikas inkomster (av lön och kapital) minskade sjönk naturligtvis statens inkomster. Där ligger grunden till de senaste decenniernas ständiga tal om att den offentliga sektorns utgifter måste skäras ned. ”Vi har inte längre råd”, har det låtit i ett ständigt mantra från nyliberalt håll. Ja, inte riktigt. För pengar till militära utgifter, fantasilöner till generaldirektörer och skrytbyggen har inte saknats. Det är vård, bra utbildning, bra pensioner, och annan offentlig social service ”vi inte har råd med”. Det gäller att prioritera. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek sammanfattar kraftfullt tidens anda:
När vi bekämpar HIV, hunger, vattenbrist, global uppvärmning och så vidare, verkar det alltid finnas tid till att tänka, till att skjuta upp beslut. Se hur den viktigaste slutsatsen av senaste toppmötet i Bali mellan världens ledare är att de ska träffas på nytt om två år för att diskutera vidare, vilket hyllades som en succé.
I den finansiella härdsmältan var däremot akut handling det enda tänkbara. Ofantliga summor skulle hittas omedelbart. Att rädda hotade arter, rädda planeten från den globala uppvärmningen, rädda HIV-patienter och de som dör därför att det saknas pengar till dyra behandlingar och att rädda barn som svälter… allt detta kan vänta ett tag. Däremot var ropet på att ”rädda bankerna” ett ovillkorligt imperativ som måste mötas med omedelbar handling. Paniken var så total att en internationell och icke
partsbunden enighet skapades omedelbart, där all träta mellan världens ledare tillfälligt glömdes bort i syfte att undvika katastrofen med stort K.
Låt oss inte heller glömma att gigantiska summor pengar spenderas, inte på något reellt eller konkret problem, utan huvudsakligen på att ”återupprätta förtroendet” på marknaden, det vill säga att helt enkelt ändra folks tro.
Behöver vi fler bevis för att Kapitalet är det Reella i våra liv, en Realitet vars imperativ är mycket mer absoluta än de mest pressande behoven i vår sociala och naturliga realitet?
Slavoj Zizek: “First as tragedy, then as a farce”, Verso 2009
Minskade offentliga utgifter för sociala ändamål ledde till avsked av personal och anställningsstopp vilket ökar på statens utgifter för arbetslösheten och minskar skatteinkomsterna. Ännu en källa till underskott i statsfinanserna.
De minskade inkomstskatterna har delvis kompenserats av socialt orättvisa direkta skatter som moms och andra specialskatter som drabbar de sämst ställda hårdast.
Till sist har staten vänt sig till de rika, som fått en massa pengar tack vare lägre skatter, för att låna pengar av dem i form av statsobligationer. De som fått mer kan använda överskottet i kapital till att få lite ränta på dem dessutom. Ränta och amorteringar som ska betalas tillbaka av skattebetalarna när statsobligationerna faller ut. Cirkeln är sluten. De som tjänade mest på statens skattepolitik har tjänat ännu mer på den skuld som uppstått tack vare skattesänkningarna. Dubbel jackpot.
.
Vinster och investeringar i USA+EU+Japan 1960 – 2008
Källa: Europakommissionen, Amecoa databas. Vägda genomsnitt i % av BNP
Det skuggade området i tabellen visar hur en allt större del av vinsterna inte längre investeras. I stället går de direkt i kaptalägarnas fickor som utdelning.
.
Fram till 2008 var det så det gick det till när statsskulderna växte i de flesta länderna i rikemansklubben OECD. Då hände något som i ett slag skulle få olika länders statsskuld att explodera. Storbanken Lehman Brothers gjorde bankrutt och plötsligt stod det klart att alla världens storbanker, större försäkringsbolag och spekulationsfonder stod på ruinens brant. Sedan IT-kraschen 2001 hade de deltagit i ett pyramidspel där människor lurades att skuldsätta sig upp över öronen. ”Köp ett hus idag och betala i morgon om du kan” var det budskap som lockade miljoner amerikaner att skaffa ett eget hus.
Lehman Brothers krasch och dess efterdyningar fick hela det politiska etablissemanget att ställa sig på tå inför det privata bankkapitalets bekymmer. I USA och Europa samlades alla politiker, borgare som sossar, i en gemensam körsång: ”rädda bankerna annars blir det depression och kaos”. I ett huj blev privata förluster allmänhetens egendom. Det är den direkta orsaken till att olika länders statsskuld sköt i höjden, inte minst USAs. Det gäller också Greklands, Irlands och Portugals skulder som skylls på ”lata” arbetare som bara vill njuta av livet och en tidig pension.
.
Statsskulden 2009 och prognos 2010-2011

Källa: Work and Wealth for all
.
Sanningen är att Grekland, Portugal och Irland var relativt ”goda elever” i klassen innan bankkrisen 2008. Ingen av dem hade en stor statsskuld innan storbankernas kapital skulle räddas med offentliga medel. Summan av allt från Lehman Brothers krasch till det grekiska parlamentets omröstning i veckan är att först räddades de privata bankerna med offentliga medel som de sedan använde till att köpa bland annat Grekiska statsobligationer med hög avkastning. Nu ska de räddas igen genom att allmänheten ska garantera de privata bankerna mot förluster på deras spekulativa uppköp av statliga obligationer.
Den nyliberala epoken har skapat en situation där det är finansen som bestämmer regeringars politik. Politikerna har lagstiftat och avreglerat så att de till slut sitter stabilt i finansens knä. Ett absurt bevis för det såg vi första veckan i juli då kreditvärderingsinstitutet Standard&Poors klassade de grekiska statsobligationerna som ”skräp” med koden CCC, den lägsta som finns. Vad svarade Bryssel och ECB? Jo, att om de andra instituten, Moodys och Fitch, också klassade den grekiska statsobligationen som ”skräp” då tvingas ECB ställa in långivningen till Grekland och förklara landet ”bankrutt”. Inte blev det bättre av att samma Standar&Poors sänkte kreditvärderingen på Portugals statsobligationer, ett beslut som inte kan klassas som annat än groteskt. Privata agenter för finanskapitalet dikterar alltså hur regeringar ska agera stater emellan. Deras verkliga funktion är att lägga ut bete åt hajarna.
Nu ska vi komma ihåg att det var samma kreditvärderingsbyråer som spelade under täcket med Lehman Brothers och andra spekulanter i de amerikanska bolånen –sub primes. Samma byråer gav också det amerikanska energibolaget Enron högsta kreditbetyg när bolaget i själva verket var en bluff. Hur kan det vara annorlunda? Standard&Poors och de andra byråerna är privata företag finansierade av privata banker, samma banker som de ska värdera. Det är som om en samling privatsnokar i en detektivbyrå får till uppgift att utvärdera Rikskrims arbete och trovärdighet.
.
Kreditvärderingsbyråerna är privatfinansierade institutioner med uppgift att bland annat värdesätta sina finansiärer. Så blir det också som det brukar bli. Privata pyramidbyggen ges toppbetyg medan länder bollas upp och ner i rating.
.
Liksom när de fattiga ländernas skuldkris skakade de finansiella marknaderna borde Greklands statsskuld avskrivas, åtminstone de delar av statsskulden som svarar mot de belopp som använts för att rädda de privata bankerna från att dränkas i svallvågorna från Lehman Brothers. Det reser omedelbart problemet med affärshemligheten. För att veta exakt vilka delar av statsskulden som bör betraktas som illegitim krävs en offentlig revision av skuldens sammansättning. En sådan detaljundersökning kan naturligtvis inte utföras av den grekiska regeringen eller den Europeiska Centralbanken eftersom de är bovar i dramat. På Sygmantatorget i Aten reser demonstranterna kravet att skulden ska granskas i detalj av en kommission i vilken offentligheten håller i rodret. Som exempel på en lyckad revision kan vi se tillbaka på hur regeringen Correa i Ecuador lät en kommission bestående av fristående experter och fackliga ledare undersöka landets skulder. Sedan vägrade Correas regering att betala den skuld som kunde betraktas som illegitim.
I stället har EU-kommissionen och ECB valt en annan väg. Med Maastricht- och Lissabonavtalen som slagträn hotar de att banka varje öre ur den arbetande befolkningen i Grekland, Portugal och Irland för att garantera de privata bankernas innehav av svajiga statsobligationer. För i EU’s grunddokument är solidaritet mellan medlemsländerna strikt förbjuden. Varje land ska var för sig klara av sina skulder oavsett hur de uppkommit.
I ett socialt och solidariskt Europa skulle ett enat socialiserat finansväsen kunna lösa skuldkrisen med ett pennstreck. För ska man ha en Europeisk Union ska den naturligtvis vara social och solidarisk i stället för att tjäna som hantlangare till de privata kapitalens behov av att spela ut olika länders arbetare mot varandra i ett ständigt race mot ett socialt bottenläge. Det är grunden till ECBs konflikt med Merkel. Den tyska kapitalismen har EU som sin överlägset största exportmarknad. Merkel vill att de privata bankerna ska ta på sig en del av kostnaderna för en sanering av statsskulderna inom EU för att undvika en alltför djup recession inom Unionen. För hur ska det då gå för den tyska exporten?
.
Europeiska Centralbanken i Frankfurt kontrolleras av….bara sig själv.
.
Den ortodoxa ledningen för ECB kräver å sin sida att det grekiska folket ska tvingas på knä och betala varje öre som de franska, schweiziska och tyska bankerna fordrar. Pedagogiken är glasklar. Inget annat folk i Europa ska inbilla sig att det går att komma undan. Demonstrationer och burop utanför parlamenten ska inte tjäna något till om ECB och Bryssel får sin vilja igenom. Det är bara att acceptera ödet och likt livegna bönder under medeltiden dra lasset för hela samhället.
Skillnaden mellan i dag och krisen 2008 är närvaron av hundratusentals människor på gator och torg som säger Nej till att betala den kris som de inte är ansvariga för. Det hade ECB, Bryssel och nationella regeringar räknat med när de drog upp sina planer på hur det privata bankkapitalet ska räddas av den arbetande befolkningens uppoffringar. Men nu står vi mitt i en social och politisk strid som kan vinnas om idén att vägra betala den akuta kris som bankirer och politiker skapat gemensamt slår rot hos en majoritet av Europas arbetande människor.
Det är inte lätt att argumentera för ett enat Europa. För det enade Europa som Bryssel representerar är kapitalets och den ”frigjorda” marknadens Europa. Det är enklare att vända på klacken och säga att EU ska rivas och Euron skrotas till förmån för ett återupprättande av den ”nationella suveräniteten” och ett valutasystem med kronor, mark, franc, gulden etc. Det är vad delar av den europeiska vänstern gjort till sin politiska strategi. Jag tror att det grundar sig i ett djupt tvivel på det sociala alternativet till dagens nyliberala EU. Det är ett resonemang som tar sin utgångspunkt i hur EU ser ut, att det inte finns möjligheter att inom en rimlig framtid skapa ett alternativt socialt och solidariskt Europa och att det därför är bättre om nationalstatens ekonomiska och politiska arena åter blir den terräng på vilken de arbetande tar strid för sina intressen.
I konsekvensens namn motiveras därför avhopp från euron med att det blir lättare för ”oss” och ”dem”, det vill säga Sverige(med sin krona) och Grekland att devalvera valutans värde i förhållande till omvärlden och exportera sig ur krisen. Det finns ett fåtal historiska exempel då det fungerat, då ett land i djup ekonomisk kris har lyckats devalvera sig ur krisen. Priset för den arbetande befolkningen är dock dyrtid eftersom alla importerade konsumtionsvaror stiger i pris i direkt relation till storleken på devalveringen eller de succesiva devalveringarna. Saknar de arbetande avtal med indexreglerade löner blir redan problemet att skydda sig mot en in stigande inflation ett stort bekymmer.
.
Islands befolkning var först med att fälla sin regering över skuldkrisen. -Vi vägrar betala.
Men, som sagt, om ett land ensamt kan devalvera utan att alla grannar börjar föra samma politik kan en kris vändas till en exportframgång, med påföljande högre inkomster och nya jobb. Men är det en tänkbar politik om de sjutton euroländerna överger valutaunionen?
Vad skulle bli den omedelbara följden av ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande? Följderna är kanske oöverskådliga. Men ett är säkert -inget enskilt land skulle lämnas ifred och tillåtas devalvera sig ur krisen med en ny nationell valuta. Alla skulle tvingas följa samma politik för att bevara den egna industrins konkurrenskraft. Dessutom skulle de nationella valutorna vara små barkbåtar på ett upprört hav. Spekulationen mot de nya valutorna, med dollarns Wall Street i spetsen, skulle tvinga fram succesiva devalveringar av många mindre valutor med katastrofala ekonomiska och sociala följder för de arbetande. Det engelska pundet och schweizerfrancen skulle på nytt bli världsvalutor och kunna spekulera mot spanska pesetas och andra svaga valutor på ett sätt som de inte kunde göra mot euron.
.
Är det här lösningen på skuldkrisen?
.
För Tyskland med sin ”deprimerade” hemmamarknad, till följd av tio års extrem svångremspolitik, skulle resultatet bli det motsatta. Den undervärderade tyska marken skulle automatiskt skrivas upp och i ett slag undergräva det tyska ”exportundret”.
Är det verkligen en progressiv väg framåt som öppnar sig om EU sprängs i luften utan det ersätts av ett socialt och solidariskt Europa? Är det verkligen euron som är problemet? Det underliggande tvivlet på att det finns ett möjligt alternativt socialt och solidariskt Europa borde också gälla på det nationella planet. För är det inte så att även på nationell nivå är det den borgerliga eliten och kapitalägarna som håller i taktpinnen? Argumentet byggs på med att det är närmare till makten och via allmänna val till riksdag och parlament är det lättare att påverka politiken i rätt riktning eller åtminstone att bromsa en utveckling i fel riktning.
Hur är det ställt med det? Ger den nationella arenan mer skydd för de arbetande mot kapitalets sociala nedrustningspolitik? Minst två exempel bevisar att det inte är så, nämligen Storbritannien och USA. De offentligt anställda britterna visar med sin två dagars generalstrejk att den inte accepterar David Camerons frontalangrepp på befolkningens levnadsstandard. Regeringens ”sparplan” är kanske den mest drastiska inom hela EU. I alla fall efter den som ”socialisten” Papandreou nu lotsat genom parlamentet. Inte på något sätt har det hjälpt de arbetande i Storbritannien att landet har ett pund och inte en euro. Problemen inom EU är inte orsakade av valutorna i sig. Det är den nyliberala ekonomiska politiken som sätter finansens intressen över allt annat som hotar kontinentens befolkning med social misär och ett allt snabbare race mot botten för den offentliga servicen. Hur den brittiska arbetarklassen i någon vettig mening skulle kunna tjäna på att Bank of England trycker pund i stället för euro förblir en gåta.
.
Den rikaste hundradelens (1%) andel av de
totala inkomsterna 1960-2005

Svart linje= 8 rikaste länderna, Vit linje=8 rikaste minus USA och Storbritannien. Vilket visar att den ojämna inkomstutvecklingen varit mer uttalad i de två anglosaxiska länderna.
Källa: Atkinson, Piketty, Saez (2009).
.
Samma sak gäller i ännu högre grad för de arbetande i USA. Utvecklingen de senaste tjugo åren visar att arbetarklassen i stort varit försvarslös inför den nyliberala offensiven. Med Bushs skattesänkningar främst för de rika, sänkningar som Obama förlängt, har underskotten i den federala budgeten växt lavinartat och statsskulden nått astronomiska siffror. I stället för att beskatta de rika är det den amerikanska arbetarklassen som fått betala räkningen för bolånekrisen och nödhjälpen till bankerna och som nu kommer att belastas med följderna av statsskuldens elefantiasis. Det finns stora likheter mellan den ekonomiska situationen i USA och Europa. Landet är en ekonomisk kontinent med stora skillnader mellan olika delstater vad gäller produktivitet, arbetslöshet och konjunkturläge. De stora skillnaderna inom EU används som argument för behovet att återgå till nationella valutor och behovet av skild räntepolitik för stimulans eller avkylning av konjunkturen.
Samma argument kunde användas för situationen i USA. Vissa stater befinner sig i djup recession medan andra hankar sig fram rätt så hyfsat. Ändå är det ingen som menar att dollarn är ett problem i sig och kanske borde ersättas av en kalifornisk ”lax” och en ”öring” i Minnesota med flytande växelkurser och olika låneräntor.
Det är helt enkelt fel väg för en progressiv politik som vill skydda de arbetande från krisens verkningar att rikta in sig på den nationella penningen och räntepolitiken. Argumentet att det är ”lättare för Grekland” att klara sig ur krisen om euron lämnas därhän beetyder egentligen att det är ”lättare för Greklands kapitalägare” att klara sig ur krisen. För de arbetande blir följderna om möjligt ännu värre, i form av devalveringar med påföljande inflation och extrem svångremspolitik som kan motiveras med nationella brösttoner om att nu ”sitter vi alla i samma båt”.
.
Det finns inte plats för alla i samma båt.
.
Det finns en progressiv väg som de arbetande kan följa för att hindra att de tvingas betala för den djupa kris som banker och finansinstitut skapat i sin ohejdade jakt på ständigt ökade vinster. Kravet på att de delar av EU-ländernas statsskuld som orsakats av hjälpen till bankerna och av andra illegitima orsaker ska avskrivas måste resas av alla fackliga och politiska organisationer som säger sig försvara arbetarnas intressen. Statsskulden används av den nyliberala borgerligheten som ett vapen för en allt mer vansinnig nedrustning av det offentliga och de sociala skyddsnäten. I Grekland reser allt fler kravet på en offentlig revision av landets statsskuld. Det skulle ställa i klar dager vad som är legitim skuld, exempelvis ett lån för en långsiktig investering i samhällets infrastruktur, och vad som är illegitimt och måste avskrivas.
.
De säger nej till Papandreous medicin.
.
Den grekiska skuldkrisen är omgiven av myter och fördomar som gränsar till rasism. Vi har redan hört politiker som Merkel och andra nyliberala förkämpar tala om ”lata” greker som inte betalar skatt. Att det verkligen handlar om myter visar exempelvis statistik från rikemansklubben OECD, enligt vilken grekerna på den nedre halvan av inkomsttabellen betalar betydligt mer skatt i procent än genomsnittet i OECD. Det är inte de arbetande som smiter ifrån skatten. Det är kapitalägarna och personer i fria yrken som advokater, läkare och butiksägare som i stort sett betalar noll i skatt.
Inte heller är pratet om att grekerna jobbar mindre än idoga nordeuropéer sant. I tabellen här under syns det tvärtemot att grekerna i snitt arbetar mer än de flesta européerna och inte långt efter genomsnittet i USA. Som parantes visar också tabellen att i USA finns det ingen legal betald semester och noll betalda helgdagar. Det är väl dit Europas arbetsgivare och regeringar vill nå.
.
Källa: Economic Policy Institute
.
Statsskulden är ett effektivt instrument i händerna på kapitalägarna och deras regeringar att föra över enorma offentliga rikedomar till privata agenter, banker och individer. Det är svårt för den arbetande befolkningen att se igenom pratet om ”allas ansvar” för den ”gemensamma skulden”. När ropen på Syntagmatorget att ”vi betalar inte er kris” höjs då visar människorna att de förstått vilka som bär ansvar för den djupa kris som bankerna skapat och som politikerna med sina sparpaket riskerar att omvandla till den första depressionen på åttio år.
Nyliberalismens offensiv mot allt som luktar socialt och kollektivt når nu ett nytt stadium. Förr angreps sociala rättigheter en eller ett par i taget. Med statsskulden som vapen attackeras nu hela den sociala välfärden i ett enda frontalangrepp. Bankernas kapitalägare jublar och Merkel, Papandreou, Cameron och andra finansdrängar säger att det finns ingen annan väg än Golgata för den arbetande befolkningen. Ägarna av statsobligationer och andra värdepapper ska kompenseras till sista öret även om priset blir social katastrof. Så ser den nyliberala framtiden ut.
Sammanfattning i tesform:
-
Den nyliberala politiken går in i en ny fas som en följd av den globala finanskrisen efter hösten 2007. Under en allt hårdare konkurrens från Kina, Indien, och andra ”tillväxtekonomier” har kapitalägarna och deras politiska representanter förklarat de arbetande öppet klasskrig för att bevara sin position på världsmarknaden och kapitalets höga vinstnivåer. I det syftet används ”skuldkrisen” för att i ett slag tvinga på de arbetande en drastisk försämring av den sociala välfärden. Det är en identisk politik inom hela rikemansklubben OECD och har inget att göra med vilken valuta som används.
-
Den europeiska arbetarklassen står inför en gigantisk uppgift. Bryssel, ECB och unionens regeringar visar att deras enda mål är att skydda kapitalägarna från krisens följder. De arbetande i Grekland, Portugal och Island visar vägen för hur kampen ska föras. Vägra betala krisen i gemensam europeisk massmobilisering eller svälja den beska medicinen är det val som bjuds.
-
Det finns ingen isolerad ”nationell” lösning på krisen som inte är borgerlighetens lösning. Vid ett sammanbrott av EU kommer varje regering för sig att konkurrera i social devalvering och driva de arbetandes levnadsvillkor mot botten för att placera det egna kapitalet i en gynnsam konkurrens. Endast en arbetarrörelse som ställer ett solidariskt samarbete över gränserna som mål kan effektivt stoppa ett race mot botten.
-
Den radikala vänstern måste skapa en vision om ett annat Europa, ett socialt och solidariskt Europa, och i konkret kamp förankra visionen bland en allt större del av kontinentens folk. Att försöka konkurrera ut den nationella högern med ”blågula”, eller franska, eller tyska, lösningar kan bara leda till en politisk katastrof där Europas arbetare ställs mot varandra i en allt vildare hetsjakt efter konkurrensfördelar och övervinster.
Annex: Sparplaner –redan antagna och planerade.
Grekland.
Offentlig sektor: a) upp till 20 procents lönesänkningar för de statligt anställda. b)150 000 jobb ska bort av totalt 700 000.
Pensionen: a) pensionerna sänks med 7 procent. b) pensionsåldern höjs från 60 till 67 år innan 2014
Sociala försäkringar: a) utjämningsbidrag till långtidsarbetslösa, lågavlönade, pensionärer, jordbrukare tas bort. b) de minskas för handikappade.
Skatter: a) momsen ökas från 13 till 23 procent. b) krisskatt på 1-4 procent införs plus 3 procents extra skatt för offentligt anställda.
Privatiseringar: Allt från stränder, öar till elbolag och motorvägar ska säljas ut till det privata kapitalet. Sett till att de ska gå snabbt kommer det säkert att ske till slumppriser.
Portugal.
Offentlig sektor: a) lönerna är frysta. b) bara en anställd av två ersätts vid avgång. c) 5 procents lönesänkning för bruttoinkomster över 1 550 euro. c) höjd pensionsålder från 62 till 65 år. d) sänkt pension för de med mer än 1 500 euro brutto i månaden.
Sociala försäkringar: a) sänkt minimilön. b) sänkt a-kassa och kortare ersättningstid
Offentlig service: a) minskad budget för utbildningen och hälsovården.
Skatter: a) höjd inkomstskatt med 1,5 procent. b) momsen upp från 21 till 23 procent. c) ökad bolagsskatt för inkomster över 2 miljoner euro. d) ökad skatt på el, cigaretter och bilar.
Privatiseringar: Offentliga företag till ett värde av 5,5 miljarder euro.
Irland.
Offentlig sektor: a) upp till 15 procents lönesänkningar. b) 25 000 jobb bort av totalt 250 000 anställda. c) inga nyanställningar. d) budgetminskning på 10 miljarder euro innan 2014.
Pensionen: a) 4 procents sänkning av pensionen för de offentligt anställda med en pension över 12 000 euro per år. b) höjd pensionsålder till 68 år innan 2018.
Sociala försäkringar: a) 25 procents minskning av budgeten för hälsovården och sociala service.
Skatter: a) ökade inkomstskatter. b) ökad skatt på vatten och fastigheter. c) höjd moms från 19,6 till 23 procent innan 2014.
Arbetsrätt: a) sänkt minimilön med 11,6 procent
.
Media; DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,DN5,SVD5,DN6,SVD6,SVD7,DN7,SVD8,
DN8,DN9,SVD9,AB1,DN10,SVD10,SVD11,DN11,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, ECB, EU, Euro, Grekland, Skuld, Banker, Nyliberalism
Europas tangokavaljerer.
26 Jun 11
Tyskland tar ut stegen.
.
Man ska vara två för att dansa tango, sägs det. Men det är alltid ena partnern som för i dansen.
Debatten i Sverige och resten av Europa om skuldkrisen i Grekland har nästan enbart handlat om Greklands ansvar för landets stora underskott och hotet mot euron som följd.
Även i ekonomins tangosteg krävs det partners och det är den starke som för i virvlarna. Men är det Grekland som för? Landets import av varor har i modern tid alltid varit större än exporten. Betalningen av mellanskillnaden har skett på två sätt –turism och utgivning av statsobligationer. Siffrorna talar sitt tydliga språk. År 2008 importerade landet varor till ett värde av 93,9 miljarder dollar och exporterade för 29,14 miljarder dollar och under krisåret sjönk importen till 61,5 miljarder och exporten till 18,64 miljarder dollar. Alltså minskade importen proportionellt lika mycket som exporten vilket visar att talet om att ”leva över sina tillgångar” är minst sagt överdrivet.
Det som däremot är överdrivet i den grekiska ekonomin är de rikas totala skattebefrielse. Där kan och bör Papandreou, EU, IMF och ECB hämta pengarna. I stället höjer den grekiska regeringen skatterna för arbetare som tjänar knappa tusen euro i månaden och skär ned på den sociala servicen i den offentliga sektorn. Däremot garanterar Papandreou att de militära utgifterna inte ska påverkas. Det gäller att hålla humöret uppe på Fogh Rasmussen.
.
-Håll takten broder.
.
I veckan presenterades en ekonomisk kalkyl som visade att om den skattefuskande borgarklassen tvingades acceptera skattesatser på bara hälften av vad som är norm i EU skulle statskassan fyllas med 112 miljarder euro årligen. Vips vore skuldkrisen ett minne blot. Men i stället talar Merkel, Sarkozy och Borg om att ”grekerna” ska ta sitt ansvar, dra åt svångremmen och skjuta ekonomin i sank så att de privata franska, schweiziska och tyska bankerna kan gå oskadda ur krisen.
Men tillbaka till tangon. Vem för i dansen? Finns det underskott så finns det överskott. Inom EU och inom hela Europa är det i första hand Tyskland som bröstar sig över stora exportframgångar. Men vad är grunden till det ”tyska undret”. Två grundläggande faktorer ligger bakom.
.
Hushållens konsumtion i Frankrike och Tyskland.
Diagrammet visar tydligt hur Shröders Agenda 2010 stoppar hushållens konsumtion 2001-2010. Det är Frankrike och andra euroländer som hållit konjunkturen uppe.
.
För det första har de tyska företagen med starkt stöd från regeringen pressat ned löneutvecklingen till närmast noll vilket lett till att konsumtionen stagnerat och i sin tur varuimporten strypts. Det hela började med sossen Schröders Agenda 2010 som till sin kärna handlade om att minska fackföreningarnas styrka och att driva ned lönernas andel av landets BNP. Det lyckades så bra att reallönerna stod i det närmaste still under hela perioden 2001-2010. Som resultat kunde lönekostnaderna per producerad enhet hållas tillbaka jämfört med alla andra ekonomier i eurozonen och konkurrenskraften för tyska varor kraftigt förbättras. Toppen, så ska en slipsten dras, jublar ekonomiska experter och borgerliga politiker.
Men då glömmer de medvetet bort att den ökade konkurrenskraften kräver marknader beredd att importera de tyska varorna. Här kommer resten av EU in, det vill säga de länder i unionen som har ett permanent underskott i handelsbalansen. Dit hör Grekland. Som tillsammans med alla andra underskottsländer gjort det tyska ”exportundret” möjligt. Usch, säger nu samma experter som jublade över Tysklands prestanda men klagar över den ”överdrivna” konsumtionen i länder med underskott i handelsbalansen. Men att under- och överskott bara är två sidor av samma sak förklarar de inte.
.

Tre fjärdedelar av Tysklands export går till EU 27 plus Schweiz, Norge och Island.
Kina tar emot 4,5 procent av Tysklands export.
.
Inte heller går det att förklara det tyska överskottet i handelsbalansen med en allt större export till utomeuropeiska marknader. Under perioden 2000-2009 har andelen av exporten till resten av Europa legat still kring inte mindre än 75 procent av den totala exporten. Det är betydligt mer än den grekiska exportens beroende av Europa. Genom att satsa så hårt på varuexporten på bekostnad av den egna befolkningens konsumtion har den tyska kapitalismen och dess regering i Berlin kraftigt bidragit till den stora obalansen inom EU, massarbetslösheten och den kraschade konjunkturen. Europas största marknad, Tyskland, har inte konsumerat och därmed haft en stor del i ansvaret för att resten av EUs ekonomier stagnerat.
Den tyska exportmodellen är helt enkelt inte hållbar. Eftersom tre fjärdedelar av exporten går till resten av Europa kan inte exporten till resten av världen kompensera den svaga konjunkturen inom Europa. Den stolte tangokavaljeren har trampat sina partners på tårna och ensam är inte ens Tyskland starkt.
.
-Fetaost och oliver? Nä, tacka vet jag surkål.
.
Det är dessa grundläggande strukturer inom den europeiska ekonomin som ska ses som bakgrund till den grekiska skuldkrisen som bara speglar de strukturella obalanser som råder mellan Europas länder. Att skylla dem på ”lata greker” är ett skamgrepp inte värt att bemötas och att som Anders Borg hävda att nu måste alla greker göra nya hål i svångremmen visar bara att han tillsammans med Merkel och Sarkozy sitter bekvämt i finanskapitalets knä.
När finanskrisen utlöstes hösten 2007 av de så kallade sub- primelånens krasch i USA hotades hela det internationella finanssystemet av de privata storbankernas svindlande affärer. Tusentals miljarder dollar av offentliga pengar hostades i en hast upp av världens regeringar och riksbanker för att rädda de privata kapitalägarnas egendom. Som ordspråket går visades det än en gång att vinsterna är privata och förlusterna det offentligas.
Det är grunden till att de samlade statsskulderna i Europa ökat explosionsartat de senaste tre åren. Staten tog över de privata bankernas skulder och vältrade över räkningen på skattebetalarna. Den snabba ökningen av Greklands statsskuld har samma orsak plus att den förvärrats av de rikas skatteflykt.
.
.
För det enda som är sant i den borgerliga hetskampanjen mot den grekiska befolkningen är omfattningen av de rikas skattefiffel. Men fan vet om det finns en sorts avundsjuk underton i kritiken av de rika grekernas fiffighet. ”Tänk om vi också kunde slippa betala skatt” suckar säkert både en och två kapitalägare.
Inte heller är de grekiska kapitalägarna undantag bland i övrigt skattevilliga européer. En undersökning publicerad av den schweiziske ekonomen Gabriel Zuchman visar att cirka 5 000 miljarder dollar av de rikas pengar göms undan i skatteparadisen varav en tredjedel av summan i hans hemland. Den stora huvuddelen av miljarderna ägs av européer enligt Zuchman. Det är pengar som inte ger ett öre i skatteinkomster för Europas stater. En beskattning på bara 10 procent skulle ge 500 miljarder vilket i ett svep skulle kunna sopa undan Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskulder.
.
Aktivister protesterar mot skatteflykt utanför Royal Bank of Scotland.
Men för att vidta en sådan åtgärd kan man inte sitta i finansens knä och i första hand försvara de stora kapitalägarnas bankkonton. Den grekiska skuldkrisen är en politisk, inte en ekonomisk, kris inom EU, där de dominerande kapitalgrupperna i varje land sätter de egna intressena i första hand även om det kan kasta hela Europa in i en depression med miljontals offer.
För rent ekonomiskt är den grekiska statsskulden smulor i europeisk skala. Den utgör bara 4,2 procent av den samlade statsskulden inom eurozonen. Inte ens Greklands, Portugals och Irlands samlade statsskuld är ett finansiellt problem eftersom den utgör endast 8 procent av eurozonens statsskuld. Betydligt större belopp hittades snabbt och elegant när de privata kapitalägarnas bankkonton skulle räddas 2007-2008. Men nu gäller det att undsätta det offentliga och då är plötsligt kassan tom.
.
Borg med franska finansministern Christine Lagarde som troligen blir IMFs nya chef.
.
När Angela Merkel och Anders Borg med spelad indignation säger att nu har grekerna ställt till det och måste stå till svars för sina försummelser stinker det av övergödd självgodhet. När tyska slaskmedia hetsar mot grekerna som otacksamma över alla ”gåvor” som Europa ger dem stinker det av latent nationalism i dess värsta form. Tidningsredaktörerna vet naturligtvis att ”gåvorna” är lån med höga räntor. Men sanningen är inte nyttig. Budskapet till den arbetande befolkningen i Tyskland är att de ska nöja sig med stagnerad välfärd, massarbetslöshet och snabbt ökad ojämlikhet i samhället annars kan det gå som i Grekland.
.
Media:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena,DN2,DN3,SVD4,DN4,DN5,SVD5,DN6,SVD6,DN7,SVD7,DN8,DN9,SVD8,SVD9,GP2,AB1,AB2,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Uppkäftiga Uppsala,Röda Lund,Svensson,Röda Malmö2,Svensson2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Euro, Grekland, Export, Import, IMF, ECB, Kris,
Avskaffa euron? Eller…?
22 Jun 11
Är det bra om EU spricker?
.
Fler än en röst höjs för att Grekland ska lämna euron och återinföra en nationell valuta. En åtgärd som enligt receptmakarna ska ge Grekland fria händer att föra en ekonomisk politik som tar landet ur den djupa krisen och ur EUs, IMFs och den Europeiska Centralbankens strupgrepp.
Med en nationell kontroll över valutan kan den grekiska regeringen devalvera den nya drachmen och exportera ekonomin ur krisen. Så ser i alla fall det lyckliga slutet ut i det scenario som förespråkarna för ett avhopp från euron tänkt sig.
.
-Ja till samhället, Nej till makten. Så lyder texten på banderollen som syntes i en demonstration 15 juni i Aten.
.
Här i Sverige är det främst Jonas Sjöstedt i Vänsterpartiet som på ett seriöst sätt presenterat ett grekiskt avhopp från euron parat med en avskrivning av landets statsskuld som en lösning. Utomlands finns det förespråkare för samma recept både till vänster och höger. Londons högljudda borgmästare Boris Johnson ser ett grekiskt avhopp från euron som en god start på ett totalt sammanbrott av EU, något han hoppas innerligt på. Samma önskan finns här i Sverige hos den gamla maoistvänstern som bytt ut Kinas stjärnbaner mot den lilla blå-gula.
Men vore det bra om den Europeiska Unionen kraschade och upplöstes i sina beståndsdelar och euron gick upp i rök för att åter lämna plats för marken, francen, peson och andra gamla nationella valutor? Eller vore det att hoppa ur askan i elden?
Frågan kan inte besvaras abstrakt. Bra för vem måste man nämligen fråga sig. Bra för de arbetande? Bra för kapitalägarna? Det är inte samma sak. Bara för de som draperar sig i den svenska flaggan och sätter den ”nationella självständigheten” över alla anda intressen blir svaret att det är bra för alla om bygget Europa rasar.
.
På Syntagmatorget blir flaggan en symbol för motståndet. Inte bara den grekiska. I förgrunden skymtar den spanska.
.
Jag tillhör de som alltid varit emot EUs och inför folkomröstningen 13 november 1994 uppmanade att rösta Nej till medlemskap. EU är ett bygge som till hela sin konstruktion tjänar kapitalägarnas intressen. Varje beslut att stärka EU är ett beslut att stärka kapitalets makt. Den fria marknaden för kapitalrörelser och den sociala nedrustningen har mest negativa effekter på den arbetande befolkningens levnadsvillkor. Av samma anledning är jag också emot att Sverige inför euron som ersättning för kronan. Det skulle bara stärka bygget av det reellt existerande EU.
Men innebär det automatiskt att det vore positivt om EU upplöstes och euron avskaffades? EU måste ersättas av ett socialt Europa där den arbetande befolkningens behov sätts i centrum, där solidariteten mellan kontinentens arbetare och dagens trettio miljoner arbetslösa ersätter fästning Europas skamliga egoism.
Men det är inte det Europa vi kommer att ställas inför om dagens ekonomiska kris leder till ett sammanbrott av EU och eurons försvinnande. I stället väntar ett kaotiskt ”inbördeskrig” mellan kontinentens kapitalgrupper och nationella regeringar där var och en försöker kapa åt sig på bekostnad av grannen. Via successiva devalveringar, lönesänkningar och social nedrustning kommer varje nationell borgarklass att försvara sina intressen i ett EU i upplösning. En ekonomisk depression som följd blir oundviklig. Redan nu driver sparpaket, krispaket och åtstramningspaket den ekonomiska konjunkturen mot en allt djupare recession som med säkerhet slår över i en katastrofal depression om euron kraschar.
.
”Socialisten” Papandreou som tagit på sig jobbet att rädda bankernas pengar
behöver mer än livvakter för att skydda sin politiska framtid.
.
Men katastrofers bördor bärs ojämnt. Även i djupa ekonomiska kriser går det ingen större nöd på de som sitter inne med stora resurser. Däremot finns det inget gott att vänta för de arbetande av ett sammanbrott för EU om det inte ersätts med ett annat, solidariskt och socialt Europa. I en djup ekonomisk kris är det i första hand de som endast har sitt arbete som inkomstkälla som drabbas hårdast. Så är det ju uppenbart i Grekland i dag, där vanliga löntagare betalar skatt medan samhällets välbeställda inte betalar skatt alls.
Vad skulle ett avhopp från euron föra med sig för landets arbetare? Bara ännu värre misär än i dag är en god gissning. I en teoretisk konstruktion kan det fungera. Anntag att Grekland tilläts att i lugn och ro hoppa av euron, skriva av sina skulder och devalvera sig ur krisen. På pappret kan det fungera men nu är Grekland med i EU och fungerar i en omvärld som inte snällt kommer att sitta med armarna i kors om Aten beslutar att inte betala sina skulder till Europas storbanker, pensionsfonder och försäkringsbolag som äger den absoluta huvuddelen av den grekiska statsskulden.
.
Ensam är inte stark. Men det är skönt att skrika ut sin ilska. Tillsammans blir skriken en kraft.
.
Samma dag som Grekland inför en ny drachm kommer världens valutahandlare att kasta sig över den i en frenetisk spekulation och driva fram en spiral av devalveringar och inflation. Om den gamla drachmens växelkurs stod i 345 mot 1 euro när euron infördes kan en ny drachm snabbt sänkas till kanske 700 mot 1 eller ännu lägre. Det skulle naturligtvis vara bra för den grekiska exportindustrin men övriga konsekvenser blir oöverskådliga.
Till att börja med skulle den grekiska statsskulden omedelbart fördubblas eftersom den är till hundra procent noterad i euro. Avhoppet från euron som skulle bli en räddningsplanka har då i stället fördubblat den statsskuld som är noterad i euro och ägs av främst privata franska, schweiziska och tyska storbanker. Vad kan då den grekiska regeringen göra? Den enda lösningen är att vägra betala skulden. Men än en gång kommer inte storbankerna och andra regeringar att sitta med armarna i kors. Organiserat sabotage i form av kapitalflykt från Grekland följer omedelbart.
Det kan bara hindras om den grekiska regeringen är beredd att förstatliga alla större grekiska banker, att införa en strikt kontroll över kapitalflödet till och från landet, att konfiskera alla rika grekers undangömda pengar i skatteparadisen och skydda den egna industrin mot konkurrande import.
.
Greklands rika publicerar en årsbok över sina framgångar.
.
Sett till de politiska alternativ som finns inom räckhåll i dagens kris finns det inte en chans i h…e att sådana åtgärder ens kommer att beaktas. I stället kommer ett grekiskt avhopp från euron att kombineras med en ideologisk offensiv om ”att nu sitter vi alla i samma båt” med syftet att tysta all opposition mot åtstramningspolitiken och låta den arbetande befolkningen betala hela krisen.
Det är svårt att förstå varför ett krav på att skulderna ska avskrivas inte kan resas utan att kopplas till ett avhopp från euron. Det problem som euron skapar inom EU för de minst konkurrenskraftiga länderna som Grekland och Portugal kan ju inte lösas med införandet av en egen ny-gammal valuta.
Den isländska krisen påminner oss att landets befolkning inte var skyddad mot finanshajarnas pyramidbyggen. Tvärtom innebar kraschen att en stor del av befolkningen plötsligt var skuldsatt upp över öronen eftersom de lån som hushållen tagit ut i dollar och euro plötsligt växte lavinartat i isländska kronor. Likaså kan den engelska arbetarklassen intyga att den nationella valutan pundet inte hindrar regeringen Cameron från att gå till hårdare attack mot de arbetandes välfärd än vad till och med järnladyn Thatcher gjorde.
.
Motståndet mot den brittiska regeringen växer. De fackliga organisationerna börjar aktivt säga nej till högerpolitiken.
.
Det finns helt enkelt ingen återgång till det gamla Europa med progressiva förtecken. Det kan bara sluta i kaos och en växande nationalism där varje borgarklass för sig tar struptag på den arbetande befolkningen för att hålla den egna industrins konkurrenskraft uppe. En sådan reträtt in i forntiden kommer inte att ledas av dagens ”respektabla” borgare. I stället väntar dagens nationella ”demokrater” som Marine Le Pen och andra banaliserade högerextremister runt hörnet.
För den radikala vänstern är det förenat med livsfara att sluta upp i kören som lovsjunger den ”nationella självständigheten” som ett alternativ till bygget av ett förenat Europa. Racet mot ökad konkurrens mellan olika länder och nivelleringen nedåt av den sociala välfärden kan inte brytas av en nationell renässans. Den kan bara brytas i de arbetandes gemensamma kamp över hela kontinenten för ett annat Europa, ett solidariskt och socialt Europa. Då kan också den nationella suveränitet som krossats under globaliseringen bli en folkens suveränitet inte ett instrument i kapitalets tjänst.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,DN4,SVD4,Expressen1,AB2,AB3,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Svensson,Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Aten, Papandreou, Kris, Euro
Greklands kris finansens ansvar.
20 Jun 11
Vägra betala statsskulden!
.
I det grekiska parlamentet debatterar herrarna hur de bäst ska kunna flå befolkningen in på bara benen för att göra de internationella finanshajarna nöjda och glada.
Utanför parlamentet ljuder slagorden. Aldrig har vreden och hatet mot det politiska etablissemanget varit så djupt.
-Tjuvar, förrädare, skanderar det bland de tiotusentals demonstranter som samlats på Syntagmatorget framför den stora parlamentsbyggnaden.
.
Folkets parlament?
.
–Jag har aldrig upplevt en sådan vrede, skriver DNs reporter på plats.
Grunden till den stora vreden är uppenbar. Landets vanliga yrkesarbetande människor vet att de inte bär något ansvar för den galopperande statsskuld som de nu förväntas betala. Det är bara ett fåtal idioter, betalda ideologer, i den västerländska slaskpressen som bespottar de ursinniga människorna som ”lata greker”.
Människorna vet var ansvaret ligger. Den rika eliten i landet har i stort samförstånd med franska, schweiziska och tyska banker lånat pengar upp över öronen för en byggboom och lyxjakter. Ingen vanlig arbetare har sett röken av alla lånade pengar. Pratet om höga löner, smörpensioner och långa ledigheter är snedvriden smutskastning som främst den tyska pressen ägnat sig åt. Greklands arbetare tillhör de sämst betalda i Europa och inte en ”svenne” är beredd att arbeta under de förhållanden som råder.
Aldrig i modern tid har de rika och deras politiska springpojkar så öppet kastat sig in ett klasskrig. För det är ett verkligt krig mot Europas arbetare som nu inletts i Grekland och som kommer att spridas vidare till i första hand Spanien, Portugal och Irland.
.
Syntagmatorget – Folkets parlament.
.
Den berömda ”trojkan” leder angreppet. EU, IMF och Europeiska Centralbanken har satt upp en prioritet framför alla andra. Europas privata banker ska skyddas mot nedfall från den grekiska härdsmältan, trots att det är bankerna som kopplat bort kylsystemen. Den stora huvuddelen av den grekiska statsskulden, det vill säga landets statsobligationer, ägs av storbanker inom EU. Förhandlingarna i Luxemburg i går och ”bråket” mellan Merkel och Sarkozy om vilket ansvar de privata bankerna måste ta visar att EUs ledare tänker göra sitt bästa för att notan för krisen inte hamnar där den hör hemma.
Med sina ”sparpaket” visar Merkel, Cameron, Sarkozy och EU i sin helhet att de är beredda att störta hela Europa in i en kris som inte kommer att ligga efter trettiotalets depression. Redan nu är 30 miljoner européer utan arbete. Borgerlighetens ”krispaket” kommer att skjuta Greklands ekonomi i sank. Redan nu har BNP fallit hela sex procent. Att finansen och dess politiska knähundar spelar med en hel världsdels framtid och välfärd inser inte bara demonstranterna på Syntagmatorget. I dag måndag publicerar 70 direktörer för tyska och franska industrikoncerner ett öppet brev till EUs politiker i vilket de går till hård attack mot den politik som förs och kräver mer ”solidaritet” inom EU för att eurons framtid ska säkras. De ser naturligtvis om sitt eget hus men visar samtidigt att stora industrikoncerner som Siemens, BMW, Daimler, Bosch och EADS inte är nöjda med EUs devis, ”banker och finansen framför allt”.
.
Papandreou säljer ut Grekland för att rädda Deutsche Bank.
.
– Vi är ett vänsterparti som nu tvingas föra den mest extrema högerpolitiken som finns, med offentliga nedskärningar och utförsäljning av statlig egendom.
Det säger Papandreous ekonomiske rådgivare Giorgos Markakis. Läs citatet en gång till och fundera lite över ordet ”tvingas”. Hela den europeiska socialdemokratins roll i samhället sammanfattas med det lilla ”tvingas”. Har man ett politiskt program som sägs försvara de svagas intressen i samhället och ”tvingas” föra en rakt motsatt politik bakom ursäkter om ”nationella intressen” då är partiprogrammet inte värt bläcket det är skrivet med. Varför inte lämna över jobbet till de partier som har ett program för de rika och politiker som inte känner sig ”tvingade”? Svaret är naturligtvis att Papandreou och hans politiska fränder i Europa ser försvaret av kapitalets intressen på den fria marknaden som prioritet nummer ett. Blir det smulor över kan de användas till välfärd.
.
Greklands finansminister Evangelos Venizelos tillsammans med
Luxemburgs premiärminister Jean-Claude Juncker och Belgiens finansminister Didier Reynders.
.
Det är också orsaken till att Pasoks ledare inte tar tjuren vid hornen och avskriver statsskulden. Bara idén får dem att rysa och inför hoten från den internationella kapitalmarknaden är de beredda att angripa just de människor de säger sig företräda.
Men blir det inte kaos om det grekiska parlamentet deklarerar att landets statsskuld upphävs? Det kanske det blir. Men råder det inte redan kaos? Andra länder i en liknande situation, som Argentina, inställde betalningarna och de privata internationella storbankerna tvingades acceptera stora förluster. Förluster som ändå var små jämfört med de räntor på statsskulden som de under åren kammat hem.
Greklands statsskuld ägs av de europeiska storbankerna och deras rika kunder. De har redan i flera omgångar tjänat stora pengar på politikernas ”ansvarsfulla” politik. Till att börja med har alla skattesänkningar i Europa i främsta hand gynnat de rikaste i samhället –bingo nummer ett. Därefter
har de kunnat använda sina ökade rikedomar till att investera i bland annat statsobligationer med en i kristider säker avkastning –bingo nummer två. Nu ska krisens omfattande konsekvenser betalas av den vanliga icke-kapitalägande befolkningen och de privata bankernas kapital räddas till varje pris –bingo nummer tre. För att ”spara” pengar kräver IMF att Grekland genomför omfattande privatiseringar av den offentliga sektorn. Privatiseringar som sker till krispriser som det privata kapitalet kan profitera på –bingo nummer fyra.
Det enda som i dag håller tillbaka angreppet på den välfärd som ännu finns kvar i Europa är de folkmassor i Grekland, Spanien och andra länder som allt mer högljutt säger nej till att betala kapitalismens kris. Bara risken för en social explosion inom EU får kapitalets drängar i Bryssel, liksom direktörerna för de stora industrikoncernerna, att tveka inför en alltmer brutal krispolitik.
Ensamma kan inte de arbetande i Grekland slå tillbaka attacken. Tillsammans med alla ”los indignados” över hela kontinenten blir allt möjligt.
Avskriv statsskulden!
Ta pengarna där de finns!
Vägra betala den kris du inte bär något ansvar för!
Så här såg de finansiella banden ut mellan banker och stater på hösten 2009.

;
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN4,AB1,Fokus,SVD4,
Bloggare: Sjöstedt,Röda Malmö,Jinge,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Statsskuld, EU, Papandreou
En tysk modell?
25 Feb 11
Merkels stabilitet skapar missär.
.
Nästa halvår är det meningen att EU ska enas om en ny stabilitetspakt. Tandemparet Merkel – Sarkozy ligger i startgroparna för att EU ska enas om en pakt med en enda paragraf och flera underrubriker;
1. Återhållsamhet
a. Budgetsanering
b. Konkurrenskraft
c. Lägre lönekostnader
Det låter lite men blir om det omsätts ett enormt slag mot den arbetande befolkningen i Europa. För Angela Merkel finns det bara en orsak till krisen – skattepolitiken. Reglering av finanskasinot, solidaritet med fattigare länder inom EU, offentliga investeringar i skola, sjukvård och stöd till EUs 30 miljoner arbetslösa är inget att prata om. Sänkta skatter för kapitalets produktionen inbillar sig Merkel och Sarkozy ska dra EU ur den kris som nu snart dragit ut i tre år.
De och andra ledare som Cameron, Zapatero, Papandreou för att bara nämna några av EUs ledare, anser att det stora problemet är utbudspolitiken. Det är den nyliberala hörnstenen i all ekonomisk politik sedan Thatchers dagar. Kapitalet har inte tillräckligt stor frihet att producera, lönekostnaderna är för höga, det råder för stor stelhet på arbetsmarknaden(synonym till för mycket facklig makt) och skatterna på de rika är för kännbara.
De resonerar som om krisen aldrig ägt rum. Det är naturligtvis inte ”utbudet” som svajar. Det är den arbetande befolkningens köpkraft och därmed efterfrågan som stagnerat. Nästan varenda industrigren lider av en stor överkapacitet. De behöver inga skattelättnader och liberalisering av arbetsmarknaden. De har redan kapacitet och arbetskraft att möta det uppdämda behov som finns bland vanliga löntagare i samhället.
EU sägs vara en ekonomisk union, men det är en märklig union som i sina stadgar förbjuder solidaritet mellan medlemsländerna. När finanskrisen bröt ut fanns det inget gemensamt beslut om att sätta stopp för spekulationen mot enskilda medlemsländers statsskuld. Vilket öppnade vägen för den hårda attacken på framför allt Grekland och Irland. Vilket i sin tur tvingade EU att i hast sno ihop en räddningsfond på 750 miljarder euro. Hade det redan stått klart från början att ingen attack mot ett enskilt lands statsskuld skulle tillåtas hade Grekland och Irland sluppit undan finanshajarnas attack.
.
.
Men för den tyska kapitalistklassen och deras språkrör, Angela Merkel, ska EU bara tjäna till att underlätta den egna industrins export. Finansmedia håller upp Tyskland som det verkliga föredömet i Europa. Men vad är det som verkligen skett? Sedan 1996 har den tyska exportens andel av landets BNP ökat från 25 procent till 47,5 procent 2007 medan de offentliga utgifternas andel av samma BNP minskat kraftigt.
Mottagare av produkterna är i huvudsak resten av EU-länderna. ”Exportframgången” har skett på bekostnad av de arbetandes ekonomiska och sociala villkor. Reallönerna har i stort sett legat stilla och massor av jobb med extremt låga löner har skapats i serviceyrken.
Resultatet i Tyskland av politiken allt för exporten har inte alls lett till en bättre tillväxt eller ökat välstånd för de arbetande. Mellan 2000 till 2008 växte BNP med bara 1,1% per år i snitt jämfört med 1,5 % i Frankrike och hushållens konsumtion ökade med bara 3,5 % under perioden i sin helhet. Inget ”underverk” precis. Det behöver väl knappast påpekas att företagens vinster ökar kraftigt under samma tid och att inkomstklyftorna vidgats enormt.
.
Timkostnaden i EU 2000-2009.(ökning i %)
Källa: Eurostat. Publicerad i Alternative Economique 2kv 2011
Tysklands sista plats i tabellen visar den lönedumping som de tyska socialdemokraterna och sedan Merkel ägnat sig åt.
.
De som förespråkar den ”tyska modellen” som exemplet att följa för alla andra i krisbekämpningen och minskningen av statsskulden står inför ett litet matematiskt problem: om alla ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa exportvarorna? Summan av export och import i världen är noll. Om EU ska exportera sig ur krisen vem ska då köpa varorna och skaffa sig ett stort handelsunderskott? Med tanke på att dagens varuflöde sker till stor del mellan EUs medlemmar kräver det att alla vänder ut och in på sig själva och frenetiskt börjar exportera till länder utom EU. Lite eftertanke visar naturligtvis att den ”tyska modellen” leder till en social katastrof.
Den tyska modellen är en antisocial modell som bromsar reallönerna, avrustar den sociala sektorn och tvingar de arbetslösa att arbeta till löner som ligger i nivå med minimilönerna i USA, det vill säga så lågt som 5 euro i timmen. En annan effekt av Merkels ”hästkur” är att de offentliga investeringarna i Tyskland nu är de lägsta inom OECD.
;
Nej till lönedumping.
En ekonomisk politik som enbart söker att öka den egna industrins konkurrenskraft och att minska statsskulden leder i bästa fall till fortsatt stagnation och en krypande kris i åratal framåt. Det är vad finanskapitalet kräver. För fondförvaltare och spekulanter är det viktigaste att staten betalar tillbaka sin statsskuld till ägarna av statsobligationerna. Om det leder till ekonomisk kräftgång bekymrar dem inte. Att statsskuldens storlek beror på att de privata bankerna till att börja med räddades med offentliga medel bekymrar dem inte heller.
I värsta fall kommer EUs stabilitetspakt att leda hela eurozonen in i den djupaste recession som kontinenten någonsin upplevt. Om Europas nyliberala regeringar får hållas blir politiken allt mer en sorts ”kvartalspolitik” till för att enbart komplettera kvartalskapitalismen.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Beerget,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tyskland, EU, Merkel, Sarkozy, Stabilitetspakt, EU, Lönedumping, Statsskuld, Budgetsanering, Missär,
Tiger eller tandlös byracka?
29 Nov 10
Den keltiska tigern på rygg
med tassarna i vädret.
.
Medan Vladimir Putin samlat dussintalet statschefer i St Petersburg för att rädda världesn tigrar ligger den keltiska tigern hjälplöst på rygg i behov av både syrgas och intravenöst kapital.
Det är bara fem månader sedan som EUs ”stresstest” av medlemsstaternas banker lät förstå att båda Allied Irish Bank och Anglo Irish Bank klarat testet med god marginal. -Inget att oro sig för, de har tillräckligt med eget kapital för att stå rak i en ny snålblåst, lät ”experterna” meddela.
.
Redan en AIB hade varit nog för att köra staten i botten.
.
I dag vill samma ”experter” helst glömma försäkringarna från i sommar. De båda bankerna ligger i ruiner och den irländska staten – det vill säga skattebetalarna – är nu olycklig ägare av finansherrarnas skuldberg.
Hur kunde den ”keltiska tigern” på ett par år bli halt, lytt och tandlös? Svaret är girighet och finansiellt storhetsvansinne. Förloppet är nästan klassikt och liknar i många detaljer den så kallade bolånekrisen (sub-prime) i USA.
Under åren 1995 till 2005 expanderade den irländska ekonomin mycket tack vare landets låga vinstbeskattning av bolagen. Bara 12,5 procent dras i skatt från vinsterna vilket är långt under genomsnittet i Europa. De multinationella bolagen flockades till landet som flugor kring en sockerbit. Med företagsetablering och ökade inkomster följde behovet av nya bostäder.
De små bankerna AIB (ett och två) såg sin chans. Låna ut pengar till byggherrar och bostadsköpare utan begränsning, blev receptet som la grunden till den spekulativa bubbla som nu lagt landet i ruiner.
.
De båda småbankerna blev större och med storhetsvansinniga direktörer i ledningen lånades snabbt enorma belopp upp i banker i framför allt Tyskland, England och Frankrike. Lyxiga lokalkontor byggdes i världens alla huvudstäder och allt var glam och glitter. Aktieägarna jublade och tyska, engelska och franska banker jublade med i takt. Det ”irländska undret” var på alla finansanalytikers läppar.
Men som alla spekulanter vet spricker alltid en bubbla vare sig det handlar om aktier eller bostäder. Så också byggboomen på Irland. Från sommaren 2006 började skylten ”Till Salu” att synas utanför allt fler villor. Låntagare hamnade i klistret när amorteringarna blev för tunga. Bankerna, byggherrarna och politikerna, i en helig treenighet, hade lockat familjer utan tillräckliga inkomster att skuldsätta sig upp över öronen.
De båda AIB fick inte längre tillbaka tillräckligt med utlånade pengar. De europeiska bankerna fick i sin tur inte tillbaka pengarna från AIB ett och två. När proppen går ur ligger spekulanterna snabbt på rygg och sprattlar som hjälplösa fiskar på torra land.
In träder så städgumman Staten och tar över det ena AIB och skjuter till kapital till det
andra samt ställer upp med en 100-procentig garanti för bankkundernas insatta kapital. De privata bankernas skulder blir plötsligt en statlig skuld medan bankernas aktieägare kan pusta ut.
För att betala av bankernas skulder till de europeiska och amerikanska storbankerna lånar staten mer pengar på den internationella finansmarknaden. Den vädrar i sin tur morgonluft och kräver högre räntor för att låna ut till Irland, liksom de gjorde för Grekland i våras och nu för Portugal, Spanien och Belgien.
EUs ”räddningsfond” träder in för att låna ut pengar till Irland för att den irländska staten ska kunna betala sina skulder till Deutsche Bank och de andra europeiska storbankerna. I led efter led används de europeiska skattebetalarnas pengar till att fylla kistorna i de privata storbankerna, det vill säga aktieägarnas fickor.
Skandalen är så enorm och uppskörtningen av de arbetande så uppenbar att det är bara med politikernas och medias förljugna propaganda som ett sken av hederlighet kan upprätthållas.
-Vi sitter alla i samma båt. Nu gäller det att spara för att inte det finansiella systemet ska krascha. Varje familj är skyldig stora belopp till utlandet. Vi har levt över våra tillgångar. Marknaden ”anser” att det krävs budgetsanering.
Det finns ingen ände på lögnerna. Tyvärr är det få som säger emot dem. De sprids inte bara av Cameron, Sarkozy, och Borg. De så kallade arbetarpartiernas ledare, som Zapatero, Socrates och Papandreou som har regeringsmakt, och Aubry, Miliband och Sahlin (tills vidare) i opposition, för dagligen ut samma lögner.
.
I Seoul sa människor NEJ till de härskandes sparplaner.
.
Det nya seklets första årtionde är kantat av spekulation och krascher som varje gång bekräftar sanningen: den att det privata bankkapitalet har fått så fria händer av politikerna att det inte längre är riskabelt att spekulera villt i allt som kan ge stora vinster. Går det åt pipan är det bara att kasta in handduken och lämna över notan till dig och mig – den arbetande befolkningen. Ned från stratosfären dalar gyllene fallskärmar i behaglig fart. Igen risk för skador när marken nås.
.
Media;GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,
Bloggare; Sjöstedt,Alltid Rött,Röda Berget,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomio, Politik, Irland, Cowen, Spekulation, Skulder, Dublin,
Finanskrisen
4 Maj 10
Vi är alla greker.
.
EUs medlemsländer och Internationella Valutafonden, IMF, tvingades slutligen att släppa hjälpen till den grekiska regeringen för att undvika en bankrutt innan mitten av maj. Hundratio miljarder dollar i lån under en period av tre år har nu Papandreous regering till sitt förfogande. De virrhjärnor på både höger- och vänsterkanten som mumlar i skägget om att ”varför ska vi hjälpa lata greker som inte arbetar tillräckligt” glömmer att det handlar om lån under vanliga kommersiella villkor.
.
Merkel har i det längsta hållit hårt i börsen.
Vi bör hellre rikta vår ilska mot den finansvärld som till att börja med skapade krisen med sin brottsliga verksamhet i skumraskpapper som satt miljontals människor på bar backe. Nu står de där igen och ger uppnosiga råd till ”allmänheten” om att den måste strama åt livremmen och stå ut med slakten av den offentliga servicen. Allt för att rädda inkomsterna för de hajar som tvingat upp räntan på grekiska statsobligationer till svindlande höjder.
.
Finanskrisen har visat rätta ansiktet på de som fiskat i grumligt vatten.
Till det har de fått villig hjälp av kreditvärderingsbyråer som Standard&Poors och andra pyromaner på marknaden. Men när det gällde att hålla ett öga på det svindleri som Lehman Brothers och Goldman Sachs ägnade sig åt då var Standard&Poors och Moodys i stället glada supporters.
Nu är det den arbetande befolkningen och pensionärerna i Grekland som ska betala krisen. ”Socialisten” Papandreou tänker klämma dem som citroner för att minska statens underskott och skulder. Lönerna för de offentligt anställda fryses under tre år samtidigt som systemet med en 13e och 14e månadslön skrotas. I praktiken leder det till cirka 15 procents lönesänkningar. Pensionsåldern höjs till 67 år vilket är en förlängning på över tio år för vissa yrkesgrupper. Mervädesskatten, som ju alltid drabbar de fattiga mest, höjs från 21 procent till 23 procent. Nya regler ska göra det mycket lättare för privatägda företag att avskeda anställda.
.
Första Maj sa Greklands arbetare nej till Papandreous krispaket.
1a Maj var det stora demonstrationer i Grekland och de arbetandes fackliga organisationer visar att Papandreous krispaket inte kommer att genomdrivas utan starkt motstånd. I den kampen behöver de grekiska arbetarna, studenterna och pensionärerna vårt stöd. En seger för det grekiska motståndet är också det bästa försvaret för resten av Europas arbetare mot de planer som smids i Bryssel och medlemsländerna. Krisen ska betalas av den arbetande befolkningen. Det är de härskandes plan. Bankirerna och finanshajarna kan lugnt fortsätta sin kriminella spekulation mot länder och befolkningar.
..
Greklands öde kan avgöras av de herrar på Wall Street som tar sig för Universums härskare.
Det är alla progressiva krafters uppgift att sätta en käpp i det ekorrhjul som Europas arbetare ska stängas in i.
Till Första Maj samlades ett stort antal antikapitalistiska organisationer i Europa till ett gemensamt uttalande till stöd för de arbetande i Grekland. Nästa steg blir att organisera stöd för den generalstrejk som hålls i Grekland 5 maj. För att dra vår bloggs strå till stacken publicerar vi uttalandet från 30 april och manar alla att stå solidariska med Greklands arbetare.
Vi är alla greker i finansens ögon.
************
Uttalande om den europeiska krisen av anti-kapitalistiska organisationers kollektiv.
30 april 2010
Den globala ekonomiska krisen fortsätter. Enorma summor har pumpats in i det finansiella systemet – 14 tusen miljarder dollar sammanlagt i USA, Storbritannien och euroländerna och 1,4 tusen miljarder dollar i ny bankutlåning i Kina- i ett försök att stabilisera världsekonomin.
Ändå återstår det att se om åtgärderna räcker till för att skapa en hållbar återhämtning. Tillväxten i de utvecklade ekonomierna är ännu tvekande medan arbetslösheten fortsätter att stiga. Det finns farhågor om att en ny finansbubbla växer fram i Kina.
Krisens utdragna karaktär – den värsta vi upplevt sedan trettiotalets stora depression – visar att orsakerna finns att söka i det kapitalistiska systemets verkliga natur.
Efter en våg av avsked fokuseras nu krisen i Europa till den offentliga sektorn och välfärdssystemet.
Samma finansmarknader som räddades tack vare statliga stödpaket angriper nu de ökade offentliga utgifterna som det medförde. De kräver kraftiga nedskärningar i de statliga utgifterna. Det är borgerlighetens försök att befria de ansvariga för krisen, speciellt bankerna, och föra över kostnaderna på den arbetande befolkningen, inte bara de anställda i den offentliga sektorn utan också på konsumenterna av offentlig service. Kravet på åtstramning och ”reformer” av den offentliga sektorn är bästa beviset för att nyliberalismen fortsätter att dominera politiken trots att den intellektuellt diskrediterats av krisen.
Grekland är just nu i stormens öga. Grekland är en av flera sårbara europeiska ekonomier, delvis på grund av skuldsättning under högkonjunkturen delvis på grund av problemen att konkurra med eurozonens gigant Tyskland. Under tryck från finansmarknaderna, EU-kommissionen och den tyska regeringen har George Papandreous regering rivit upp sina vallöften och annonserat nedskärningar motsvarande fyra procent av nationalinkomsten.
Grekland har lyckligtvis sedan 70-talet en imponerande historia av socialt motstånd. Efter ungdomsrevolten i december 2008 följde den grekiska arbetarrörelsen upp med en våg av strejker och demonstrationer som svar på regeringens krispaket. Vi gläds också över den isländska befolkningens nej till att betala bankernas skulder.
Greklands arbetare behöver all solidaritet från socialister, fackföreningar och antikapitalister. Grekland är helt enkelt det första landet som finansmarknaderna siktat in sig på. Andra står på tur i första hand Spanien och Portugal.
Vi behöver ett program med åtgärder som kan lyfta ekonomin ut ur krisen. Ett program som prioriterar människornas behov inte jakten på profiter och som tar en demokratisk kontroll över marknaden. Vi måste stå upp för ett antikapitalistiskt svar som sätter vårt liv, vår hälsa och våra arbeten före profiterna.
-
Alla nedskärningar i de offentliga utgifterna måste stoppas- stoppa ”pensionsreformerna”, hälsa och utbildning är inte till salu.
-
En garanterad rätt till arbete och ett offentligt program för gröna arbeten, industrier för förnyelsebar energi, och för renovering av alla privata och offentliga byggnader för att minska koldioxidutsläppen.
-
För ett offentligt bankväsende och ett finansiellt system under offentlig kontroll.
-
Sluta utpeka invandrare och flyktingar som syndabockar- legalisera dem.
-
Nej till militära utgifter. Ta hem alla västliga trupper från Irak och Afghanistan. Skär ned de militära utgifterna och upplös Nato.
Vi syftar till att organisera europeiska solidaritetsaktioner mot nedskärningar och kapitalismens attacker. En seger för de grekiska arbetarna kommer att stärka motståndet överallt.
Signerat;
Grekland: Aristeri Anasynthes, Aristeri Antikapitalistiki Syspirosi, Organosi Kommuniston Diethniston Elladas-Spartakos, Sosialistiko Ergatiko Komma, Synaspismos Rizospastikis Aristeras ; Syriza ;
Belgien : Ligue Communiste Révolutionnaire – Socialistische arbeiderspartij ;
Storbritannien: Socialist Resistance, Socialist Workers Party ;
Cypern : Ergatiki Dimokratia ; Yeni Kıbrıs Partisi (YKP) ;
Frankrike : Nouveau Parti Anticapitaliste ;
Italien : Sinistra Critica ;
Irland : People Before Profit Alliance, Socialist Workers Party ;
Kroatien : Radnička borba ;
Nederländerna : Internationale Socialisten, Socialistische Arbeiderspartij ;
Polen : Polska Partia Pracy, Pracownicza Demokracja ;
Portugal : Bloco de Esquerda ;
Ryssland : Vpered ;
Schweiz : Gauche anticapitaliste, Mouvement pour le socialisme /Bewegung für Sozialismus, solidaritéS ;
Serbien : marks21 ;
Spanien : En lucha/En lluita, Izquierda Anticapitalista, Partido Obrero Revolucionario ;
Sverige: Socialistiska Partiet
Turkiet : Devrimci Sosyalist İşçi Partisi, Özgürlük ve Dayanışma Partisi.
Tyskland: internationale sozialistische linke, marx21, Revolutionär Sozialistischen Bund ;
Österrike : Linkswende ;
Media:DN1,DN2,SVD1,GP1,SSD1,SVD2,SVD3,SVD4,Expressen,DN3,
Bloggare: Svensson,Jinge,Röda Malmö,Sjöstedt,Motvallsbloggen,Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Papandreou, Bryssel, Standard&Poors, Moodys, Finansen, Lehman Brothers, Goldman Sachs, IMF,
partsbunden enighet skapades omedelbart, där all träta mellan världens ledare tillfälligt glömdes bort i syfte att undvika katastrofen med stort K.

Senaste kommentarer