Politisk tutti frutti…

Söndag eftermiddag serveras lämpligen en blandad kompott. Speciellt efter att spanjorerna var så fega att de gjorde mål med bara två minuter kvar att spela på, så att Sverige inte skulle hinna kvittera. Svagt och mycket osportsligt. Nåja, vi hade säkert vunnit med 15-0 om det varit en puck på plan.

Veckan har självfallet dominerats i media av icke-händelsen George W Bushs rundresa i ett ointresserat Europa. Vita Husets hövding har i Merkels och Sarkozys ögon inga fjädrar kvar. Enda översvallande mottagningen fick han av Påven. De stod där som två talibaner bugande i beundran inför den andres religiösa passion. Resten av resan bara bekräftade att mannen saknar en skruv. Det ena idiotuttalandet efter det andra.

-I Paris sa Bush sig vara fast övertygad om att ett nytt säkerhetsavtal med Irak kommer att antas innan Jul. Märkligt, eftersom Iraks premiärminister al-Maliki dagen innan sa att förhandlingarna hamnat i totalt dödläge på grund av USAs krav på att stå utanför irakisk lag var omöjligt att acceptera. Pentagon kräver att den amerikanska armén ska kunna operera fritt i Irak utan den irakiska regeringens godkännande, att amerikanska soldater och kontrakterade säkerhetsbolag ska vara imuna inför irakisk lag och att de amerikanska baserna ska permanentas. Det är alltför sura karameller för att al-Maliki ska kunna tvinga ner dem i halsen på det rumphuggna parlamentets medlemmar. Någon stolthet måste bevaras för att de skilda religiösa samfundens anhängare ska följa med i svängarna.

-Condoleezza Rice är ute och flyger igen. Med all CO2 som hon bidrar med kunde man hoppas på bättre politiska resultat. Men allt förblir vid det gamla. Israel förklarade i fredags att ytterligare 1 300 bostäder ska byggas i östra Jerusalem. Madame Rice fördömmer naturligtvis beslutet och skyndar sig sen att dunka den israeliska regeringen i ryggen. Räkna med oss. Nu när Barak Obama lagt ribban ännu högre-« Jerusalem är och förblir odelat under Israels kontroll »- är chanserna till fred och framför allt en rättvis uppgörelse för palestinierna längre bort än någonsin. För att bekräfta situationen meddelar israeliska media att en begäran om att bygga ytterligare 700 bostäder, utöver de 1300, i östra Jerusalem ligger på högsta domstolens bord.

-I veckan träffades G8, där G verkar stå för goddag yxskaft. Det var i alla fall i stort vad som stod i det gemensamma uttalandet efter mötet. Ännu en icke-händelse. Inga beslut om kraftåtgärder för att hindra 15 000 barn att dö i hunger varje dag. Inga beslut om att ta strupgrepp på den spekulation som driver priset på olja och matvaror i höjden. Nej, mötet i Osaka inskränkte sig till  att uppmana OPEC att öka oljeproduktion. Som för att stryka under G8-ländernas marknadsfanatism uppmanades de fattiga länder som subventionerar priset på bensin och viss basföda att upphöra med dessa dumheter. Det bara förvrider marknadsmekanismerna tycker de teoretiskt kunniga. Att det hindrar fattiga människor från att svälta ihjäl har inget med ekonomisk rationalism att göra. Basta.

-Tidningen Washington Post gjorde en intressant jämförelse mellan it-bubblan som sprack i mars 2000 och dagens prisbubbla på oljan. Innan den « nya ekonomin » sprack med en knall hade Nasdaq stigit 640 procent på sex år. Alla minns vi att bara dagar innan kraschen fanns det optimister som förklarade att it-teknik lagt grunden till en ny krisfri kapitalism. I år har oljan slagit 28 prisrekord och sedan november 2001 har priset gått upp med 647 procent. Miljardären George Soros menar att oljepriset är färdigt att rasa, eftersom det inte finns någon större obalans mellan utbud och efterfrågan på råolja. När Nasdaq djupdök var det med 78 procent och 6 000 miljarder dollar gick upp i rök. Hur mycket CO2-fri rök oljan tappar ut när prisbubblan spricker vet vi inte-än.

Mycket mer än så finns det inte att blogga om denna söndag eftermiddag. Fotbollen lämnar jag över till andra. Innan jag slår på TVn för nästa , förhoppningsvis, spännande match. Kanske med spelare som leds av lagledare med mål att göra mer mål än ett.

Andra bloggar: Svensson,Trotten,Proletärbella,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Barak Obama: ”Jerusalem är Israels odelade huvudstad”

yawm-al-quds-al-alemi-heddz-designed-islamicdigest-blackbg

Den muslimska världen får ett slag i ansiktet av Barak Obama

I går vädjade Barack Obama om politiskt stöd och kampanjpengar från den judiska lobbyn i USA. Utan förbehåll gav han Israels folkrättsvidriga annektering av Jerusalem sitt fulla bifall: ”Jerusalem ska fortsätta att vara Israels huvudstad och den ska förbli odelad”, underströk han i uppenbar strid med den stora majoriteten av delegaterna i FN:s generalförsamling. Sveriges ambassad ligger exempelvis i Tel Aviv, fast kristdemokraterna gärna motionerar i riksdagen om en flytt.

Självklart fick Obama långa, entusiastiska och stående ovationer för sin markering, eftersom han talade som en av gästerna hos AIPAC, American Israel Public Affairs Committee, som den här veckan arrangerar politikens Oscarsgala i Washington. Denna, gigantiska lobbyorganisation tar då emot 7 000 gäster från den amerikanska politiska eliten. ”Alla är där och vill partaja, John McCain, Hillary Clinton och Barak Obama”, skriver Pepe Escobar i Asia Times. Vinnare i det amerikanska valet är redan Israel, menar han. Med på partyt är också de flesta av landets senatorer liksom halva kongressen. I vimlet syns Lynn Cheney, den mäktige vicepresidentens hustru, för det mesta inte långt från Condoleezza Rice, ofta flankerade av Israels korruptanklagade premiärminister Ehud Olmert…

Obama lovade också färska 30 miljarder US dollar till Israels ockupationspolitik, under de kommande tio åren, om han bara blir vald till landets nästa president. Den deal det är fråga om är uppenbar för alla: ”Ge mig kampanjpengar så ska ni få tillbaka miljarder av de amerikanska skattebetalarna”. Självklart ville inte Obama framstå som mer tveksam i sitt stöd åt Israel än McCain som i måndags fick upp stämningen på det osannolika partyt genom att i ett kort tal få med orden terror, terrorist och terrorism inte mindre än 15 gånger.

Efter Obama hyllade Hillary den israeliska politiken och slog fast att AIPAC är hennes familj och att hennes New York är Israels största valkrets. Om hon syftar på att New York har mer innevånare som uppfattar sig som judiska än Jerusalem eller om hon menar att det är så bokstavligen, var inte klart. Många judar har dubbelt medborgarskap och deltar aktivt i den israeliska inrikespolitiken.

I veckan som gick var det definitivt Israel som vann de amerikanska valen! AIPAC har fått ännu en framgång. Organisationen, som säger sig ha 150 heltidsanställda, 100 000 aktivister och en synlig budget på 60 miljoner amerikanska dollar om året, hette tidigare American Zionist Committee for Public Affairs och grundades 1953 och är bara en del av det lobbymaskineri, som med 5 miljoner judiska amerikaner, som bred bas, ser till att amerikanska politiker inte ens vågar säga ”bu åt en gås” när det gäller Israels politik.

I sin våldsamt omdiskuterade bok om denna ångvältslobby, ”The Israel Lobby and US Foreign Policy”, pekade författarna, två renommerade akademiker i den politiska mittfåran, Stephen Walt och John Mearsheimer, på absurda konsekvenser av den proisraeliska amerikanska utrikespolitiken:

· USA har redan vunnit sina viktigaste krig i Mellanöstern, mot arabisk sekulär nationalism och kommunism och behöver egentligen inte längre Israel lika mycket som förut.

· Israel är nu mycket mer kraftfullt än alla arabiska nationer tillsammans så att man kan ta hand om sig själv.

· Det ovillkorliga stödet åt Israel, oavsett dess skandalösa handlingar, skadar USA:s intressen och destabiliserar USA-vänliga regimer som Mubaraks Egypten eller kung Abdullahs Jordanien. Något som spelar salafiislamisterna i händerna.

· Att utkämpa Israels krig för dess räkning leder till en kollaps för USA:s makt i Mellersta Östern.

AIPAC:s jätteparty den här veckan bekräftar att Bush`s fullständiga uppslutning bakom Israel nu också blivit accepterad av alla viktiga delar av de bägge politiska borgerliga blocken i USA. För alla borgerliga vänsterliberaler eller för den delen också alla socialdemokrater som sett juveniliteten eller ungdomligheten hos Barak Obama eller för den delen hans hudfärg som någonting radikalt är naturligtvis hans principiella ställningstagande för Israels hegemoni över Jerusalem en kalldusch. Blir han president kommer de att doppas i ett ishav av besvikelse.

I sin senaste krönika har den skarpsynte journalisten Robert Fisk gjort ett bokslut över USA:s ( EU:s ) politik i Mellanöstern och ifrågasatt den myt som nu produceras om att Al Quaida skulle vara besegrat. Hans slutsatser tror jag kan delas av alla svenska socialister:

Är jag ensam om att uppfatta detta ( myten om Al Quaidas nederlag ) som infantilt, på gränsen till dårskap? Så länge som vi har 22 gånger fler ( militära ) styrkor från väst i den muslimska världen än vi hade under korstågen – och mina beräkningar är mycket korrekta – så kommer vi att vara i krig med muslimerna. Den helvetiska katastrofen i Mellanöstern har nu spritt sig till Afghanistan, Pakistan, Irak, Gaza, även till Libanon. Så säger man att vi är på väg att vinna?

….Al Quaida är ingen armé, det är ett sätt att tänka. Det föds ur smärta och fruktan och grymhet – vår grymhet och vårt förtryck – och så länge som vi fortsätter att dominera den muslimska världen med våra Apachehelikoptrar och våra stridsvagnar, med våra stridsjeepar och vårt artilleri, och våra bomber och våra ”vänligt sinnade” diktatorer – så länge kommer Al Quaida att leva kvar.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Rawia Morra, Trotten, Svensson1, Svensson2,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, PDK1, PDK2, DB, SDS,
Andra bloggar om: , , , , , , ,

Olivträd i sorgflor…

I dag bär olivträden i Palestina sorgflor. Sionismen firar att det är sextio år sedan Katastrofen, Nakba, var fullbordad och staten Israel kunde utropas efter sin seger i Erövringskriget våren 1948. Under sin tid som utrikesminister på 1980-talet berättade den socialdemokratiske veteranen Sten Andersson att det inte var förrän på 60-talet som han insåg att det tidigare hade funnits araber i det Palestina där judarna hade grundat sitt Israel. Så var det även för många av oss som är något yngre. Under min barndom och mina tonår levde jag i föreställningen att det var de nyinvandrade judarna som hade fått öknen att blomma och att de stora och saftiga apelsiner som vi fick av mamma till jul kom från dessa fantastiska nyodlare i sina lika fantastiska kibbutzer.

Under decennier har sedan den palestinska motståndsrörelsen tvingat fram helt nya fakta. De myter jag fick höra som barn och tonåring var medvetna ideologiska konstruktioner för att radera ut det historiska minnet av ett helt folk. Men man möblerade inte bara om historiska ”fakta” och ideologier utan skapade samtidigt nya landskap. Där sionisterna valde att inte odla planterade man ofta parker eller skogar. I sin iver att vara så europeiska som möjligt planterade man framförallt barrträd i stället för att göra inhemska val. Det är därför skogar runt om i Israel i dag bara innehåller elva procent ursprungliga arter! Inte bara araberna utan också deras ekosystem skulle bort. I sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”, berättar den israeliske historikern Ilan Pappe om detta. Om hur parker och gröna skogar, ofta turistmål, i själva verket är begravningsplatser för de byar som skövlades och eliminerades.

Ilan Pappe, belägger i sin källkritiska och ytterst väldokumenterade bok, den medvetna plan om etnisk rensning som judiska terrorgrupper genomförde 1948. Boken har getts ut på svenska av förlaget Karneval. Han är själv av judisk börd och hans forskning vid universitet i Tel Aviv blev till sist så ifrågasatt att han fick hyra ut familjens hus i Israel och söka sig till universitetet i Cambridge för sitt fortsatta arbete. I en intervju publicerad i Z-net 22 mars sa han:

Det sista jag skulle vilja göra är att vara en person som håller upp en spegel mot det egna samhällets ansikte och sedan säger: ”Titta hur fula ni är!”. En del människor tycker om att utmana och reta upp sina grannar. Jag är inte på det sättet. Jag skriver inte för att irritera människor och jag tycker definitivt inte illa om mig själv. Jag älskar också många människor i Israel och det var inget förräderi (det jag skrev). Men jag är historiker och detta är sanningen, på de enda sätt som jag kan se det. Den historieskrivningen handlar om förövare och brottsoffer och det är palestinierna som är offren. Detta sagt utan att idealisera palestinierna. Offren är inte alltid trevliga människor, men dom är fortfarande offer.

I samma intervju är Pappe helt entydig när det gäller lösningen på den nuvarande situationen. Våldet kan bara upphöra genom att ockupationen upphör och att bortdrivna palestiner ges rätten att återvända. Han menar att de flesta av hans vänner inte röstade på Hamas därför att de inte ville leva tillsammans med judar utan att därför att de såg Hamas som det bästa verktyget för att bekämpa ockupationen. Men hur är det med deras terror?

De anser inte att det handlar om terror. Fatah och Hamas använder den svages vapen därför att de inte har flyg och stridsvagnar. De är lika våldsamma som israelerna, varken mer eller mindre. De finns bara en enda skillnad och det är skillnaden mellan våldet från en ockupationsmakt och våldet från dem som bekämpar ockupationen.”

I stora delar av västvärlden anses Pappes slutsatser som extrema. I amerikansk media ses han nog snarast som terrorist. Den förre presidenten Jimmy Carter blev rejält smutskastad och sattes i medialt kylskåp när han i sin bok kallade Israel för en stat med apartheidpolitik. Opinionsförskjutningen i Sverige går däremot åt rätt håll och på Göteborgspostens kultursida i dag skriver biträdande kulturredaktören Gunilla Grahn-Hinnfors en bra krönika där hon ifrågasätter myterna kring den israeliska statsbildningen och manar till en diskussion om de byggstenar som för sextio år sedan la grunden till en judisk stat. Hennes enkla slutsats blir:

Efter 60 år är det dags att göra upp med de delar av den israeliska lagstiftningen och politiken som bygger på åtskillnad mellan judar och andra och låta Israel bli en öppen och demokratisk stat för alla sina medborgare.

Gör man det. Ja, då har också sionismen upphört att existera och det vore att komma en bra bit på vägen mot fred i Mellanöstern.

Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
I media: SVD1, SVD2, DN1, Guardian1, Guardian2
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Nakba – katastrofen

I dag sörjer det palestinska folket det politiska, sociala och militära helvete som blev deras lott när Ben Gourion 1948 utropade Israel som självständig stat. Vi sörjer med dem. Nakba var verkligen en katastrof inte bara för palestinerna och den politiska stabiliteten i hela mellanöstern utan paradoxalt nog också för det judiska folket. Staten Israel skulle ge judarna ett hem där de kunde känna sig säkra från pogromer och judehat. -Aldrig mera, var ledmotivet. Ingen annan stans i världen är en jude osäkrare än i dagens Israel. Vilken ironi. Risken att dödas eller skadas av anti-semiter är större i Tel Aviv än i New York och London.

Men paradoxen kan inte skyllas på arabiska extremisters anti-semitism. Dess orsaker finns i själva den israeliska statens definition som en judisk stat. Vem är jude enligt israelisk lag? Är jude den som har judisk mor eller som låtit omvända sig till judisk tro, svarar lagen. Där sitter grundbulten. De arabiska familjer som i århundraden levt på och brukat jorden i det som 1948 utropades till Israel blev därmed aldrig fullvärdiga medborgare i den judiska staten eftersom de inte har en judisk mor och saknar den rätta tron. Däremot kan en omvänd immigrerad ryss från uralbergen omedelbart hämta ut sitt israeliska pass oavsett hans/hennes totala avsaknad av band till den judiska diasporan. -Tig och var nöjd, det finns de som har det värre, används ofta som argument mot israeliska arabers klagan över att de behandlas som andra rangens medborgare. Ja, det är sant att fattiga förtryckta egyptier inte har det bättre, tvärtom. Men det är ändå inte ett värdigt argument. Förtryck kan aldrig försvaras med att det är värre på andra platser.

Allt talar dessutom för att Nakban fortsätter. Israel har aldrig godkänt en gräns och högern i landet driver på för ett totalt fördrivande av alla araber från palestinskt territorium. Araberna i Israel betecknas som ett ” transferproblem ”. Ordet fördrivning, etnisk rensning, är självfallet för laddat, men bakom ” transfern ” gömmer sig samma gamla rasism. När Israel firar sitt 70-årsjubileum är chansen stor att araberna inte längre finns kvar i landet, att ännu ett erövringskrig ägt rum med upprättandet av ett Stor-Israel som resultat. De palestinier som fortfarande finns kvar befinner sig då i Jordanien, Syrien, Libanon och övriga arabländer. Det är ett andra Nakba som bara kan förhindras av de arabiska massornas kamp för att befria sig från sina egna tyranner och ett kraftigt uppvaknande av en demokratisk sekulär rörelse för ett Israel där tron inte bestämmer arten av medborgarskap.

Intressant?
Bloggat: Rawia1, Rawia2, Jinge, Trotten, RoyaMatilda, Svensson,
I media: DN1, DN2, DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Förbereder Israel nytt krig?

-Araberna måste bort. Men vi behöver ett passande tillfälle för att det ska ske, som ett krig exempelvis, skrev den israeliska statens grundare och förste premiärminister, David Ben-Gurion, redan 1937.

Krig blev det och över en halv miljon palestinier drevs på flykt från hem och gård. Än idag lever de, deras barn och barnbarn i flyktingläger, öppna fängelser som Gaza och i bantustans på Västbanken. Myten att Israel skapades på ett land utan folk för ett folk utan land vårdas aktivt av den sionistiska rörelsens mest extrema anhängare. Att stora delar av den odlingsbara mark som den nya staten la under sig tillhörde palestinska bönder sedan generationer tillbaka förnekas eller skjuts åt sidan som ovidkommande, man kan inte göra omelett utan att krossa ägg.

Att den israeliska regimen inte erkänner några gränser bevisar att ockupationen av Västbanken inte är en militär ockupation efter ett krig. Det är ett kolonialt projekt med mål att ta så stora landområden som de lokala styrkeförhållandena och det internationella samfundet tillåter. Den medvetna bosättningspolitiken kan inte förklaras på annat sätt. Att skriva under internationella avtal och delta i fredsförhandlingar och samtidigt helt ogenerat bygga vidare på ockuperad mark är en medveten taktik som helt bygger på det tysta samförståndet från Vita Husets sida. Det var exemplevis vad Bush lät förstå i det hemliga brev han sände Ariel Sharon 2004.

De ”fredssamtal” som pågår mellan Oelmerts regering och Abbas PLO är bara ett skådespel som aldrig kommer att leda till bildandet av ett fritt Palestina, inte ens på de 22% av det Palestina som fanns 1948 och som erbjuds palestinierna i dag. Orsaken ligger djupt rotad i den sionistiska rörelsens vägran att erkänna några andra gränser än Medelhavet och Jordaniens. Däremellan finns det Stor-Israel som allför många drömmer om i dagens Israel. Genom att påtvinga palestinierna i de ockuperade områdena bedrövliga levnadsvillkor söker Tel Aviv att lösa en del av det ”transferproblem” som ingen riktigt vill tala öppet om. Allt fler palestinier som kan ger sig av till andra länder. Ja det finns till och med en ”arbetsförmedling” som informerar om vilka möjligheter som finns på annan plats. Men detta kan inte lösa problemet att det i Israeliska högerns ögon fortfaranade finns alldeles för många palestiner i Israel och i de ockuperade områdena.

Det är med det som bakgrund som det inte är nojja att varna för ett nytt krig utlöst av Israel för att med Ben-Gourions ord uppnå målet: ”araberna måste bort”.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Israel stryper ostraffat Gaza

Den totala humanitära katastrofen närmar sig snabbt i Gaza, sedan Israel helt ostraffat blockerar all tillförsel av olja och bensin till det inringade getto som Gaza blivit. Till följd av den israeliska regeringens blockad har FNs flyktingorganisation tvingats inställa leveransen av mat till den belägrade befolkningen? En miljon av remsans 1.5 miljoner innevånare är beroende av FNs matprogram. John Ging är chef för FNs hjälpprogram i Gaza.

-Redan för tre veckor sedan varnade vi de israeliska myndigheterna för den katastrof som väntar, men inget händer. Det är en skymf mot det palestinska folkets värdighet och ett brott mot de mänskliga rättigheterna och internationell lag, säger John Ging.

Utan olja stannar det mesta. Elkraftverket går på tomgång och hushållen är nästan helt utan ström. Gazas gator är tomma på bilar. Åsnor och hästar gör sitt bästa för att varutransporter ska fortgå. Sopavfall kan inte längre fraktas bort och samlas därför i hög på gatorna. Många sophögar brinner och vatten saknas för att släcka eldarna. Stanken av brinnande sopor ligger över hela Gaza stad.

När svenska dignitärer i maj åker till Israel för att fira landets 60-årsjubileum ger de extremisterna med Oelmert i spetsen en hjälpande hand. I dessa dagar av hettsiga debatter av Olympiaden i Kina är det en skam att Mona Sahlin med fler tar fram festkläderna för att skåla med ledarna för ett land som stänger in ett helt folk i ett fängelse utan tak.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Rawia, Motbilder,
I media: DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Carter – svårknäckt nöt för Bush

USA:s bäste expresident Jimmy Carter, ofta smädad som saktmodig i utrikespolitiken och ofta sedd som den sävlige jordnötspresidenten från Georgia, har nu blivit till en svårknäckt nöt för Bush.

Han har dels arbetat hårt med hälsovården i länder underordnade och utnyttjade av västvärlden, dels har han fungerat som en trovärdig och oåtkomlig ”god man” för val i både Venezuela och i Palestina. Hugo Chávez valsegrar och Hamas regeringsbildning kunde inte ifrågasättas av de vanliga nyliberala gaphalsarna just tack vare hans observatörsstatus. Hans bok om Israels rasistiska politik ” Fred inte apartheid ” har sedan retat gallfeber på regimen i Israel samt alla skyddsänglar i Washington.

När han nu försiktigt bänder upp en springa på Mellersta Österns värsta krutdurk och generar Bush genom att ge sig in i vad som i praktiken är egna förhandlingar både med Hamas och Syriens president Bashar al-Assad, blir reaktionerna från Israel/USA förutsägbara, men opinionsmässigt oerhört pinsamma och avslöjande Ehud Olmert och hans regeringskabinett vägrar att ens kommentera den förhandlingsgiv från Hamas och Syrien som Carter håller upp, framförallt då att Hamas i praktiken kan tänka sig att lämna Israel i fred om den sionistiska staten håller sig bakom 1967 års gränser. För att riktigt visa hur obetydlig Carter är, bryter man också mot diplomatisk praxis och förolämpar expresidenten genom att inte ge honom ens minsta tänkbara säkerhetsskydd under sin vistelse i Jerusalem. Bush` krigskabinett i Washington tar å sin sida till storsläggan genom att låta Condoleezza Rice hetsa mot Carter och sedan rada upp Hamas alla påstådda överträdelser mot ockupationsmakten.

Israels talande tystnad och Rices råskäll avväpnas sedan enkelt av Jimmy Carter när han säger att USA har gett upp rollen av att vara en medlare. På det stort uppslagna fredsmötet i Annapolis 28 november i fjol var ett stopp för Israels bosättarpolitik exempelvis en självklar och gemensam ståndpunkt. När Carter i Jerusalem lugnt och sakligt på sin presskonferens kan visa att Israel fullständigt bortser från detta, som kanske är konfliktens akilleshäl, för att i stället har tillåtit 9 000 nya bosättare bara sedan sammankomsten i Annapolis, och samtidigt försynt påpekar att Bush och Rice inte på något sätt rådbråkat Israel med detta eller med alla nya vägspärrar på Västbanken som ständigt upprättas, då pekar han på en större förändring av USA:s utrikespolitik än vad han själv kanske inser.

Amerikas förenta stater, USA, föddes ur den storslagna amerikanska revolutionen där tretton kolonier med självständighetsförklaringen 1776 bröt sig loss från det brittiska imperiet. Först i och med alla våldsamma förändringar under och efter det Första världskriget börjar USA att både vara och att göra anspråk på att vara ett eget nytt imperium, den amerikanska imperialismen. Men inte minst för att själv få fria händer ute på den vida världsmarknaden fortsätter man att ofta flagga för stöd åt antikoloniala rörelser och statsbildningar. Under Suezkriget 1956 såg vi en av de sista reflexerna för detta, när USA faktiskt tillsammans med Sovjetunionen tvingade Frankrike/Storbritannien/Israel att rulla tillbaka sitt militära anfall på Egypten. Sexdagarskriget 1967 ledde däremot till bestående ockupationer och försök till annekteringar från Israels sida, utan protester från USA. Men fortfarande 1978 kunde Jimmy Carter pressa Israel, alltså i praktiken fungera som medlare, och därigenom få till fredsavtalen mellan Egypten och Israel i Camp David.

I dag pressar inte USA ockupationsmakten Israel en endaste millimeter. Man klipper inte en endaste klo på en enda av de israeliska hökarna. Av den så storslagna amerikanska revolutionens förenta stater har det blivit en nyliberal, nykolonial skurkstat bland alla andra skurkstater.

Aftonbladets Helle Klein skriver i en ledare att Carl Bildt ska göra som Carter. Han uppmanas att träffa Hamas för att sedan få EU att bjuda in till en dialog, skriver hon.

En vacker tanke. Men inte mer. Carl Bildt trivs så bra att gosa inne i värmen hos Bush`s armhåla. Så varför riskera att bli urskakad ur presidentens kavaj?

Intressant?
Bloggat: Rawia Morra,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, EX,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Bojkotta internationella författarfestivalen i Israel

AIC, (Alternative Information Centre) i Israel manar alla att aktivt verka för en bojkott av den internationella författarfestival som går av stapeln i Israel bara tre dagar efter 60-årsdagen för proklamerandet av den Israeliska staten 1948.

-Det är inte rätt att Israel kan fortsätta att förneka mänskliga och nationella rättigheter för det palestinska folket, att hålla Gaza i ett dödligt grepp, att offentligt förneka Israels internationella politiska åtaganden och bygga ytterligare bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken medan israeliska författare och kulturpersonligheter samtidigt hedras med besök av internationellt berömda författare. Det måste sägas högt och tydligt till det Israeliska samhället att det inte kan agera helt ostraffat gentemot det palestinska folket och ändå fortsätta att åtnjuta internationella privilegier och hyllas som en laglydig stat, skriver AIC i sin uppmaning till bojkott.

Intressant?
Bloggat om Israel och Palestina: Svensson, Jinge, Rawia Morra,
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,