En vecka som ingen annan

.

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

Dela

Abbas begär erkännande av FN

.

Palestinska Myndighetens chef Abbas begär i morgon fredag att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Begäran riktas till Säkerhetsrådet som vi redan nu kan säga inte kommer att tillfredställa det palestinska kravet. USA kommer att lägga in sitt veto om det överhuvudtaget kommer till omröstning. För just nu agerar Israel och USA i kulisserna för att Säkerhetsrådet inte ens ska ta upp frågan i sin session så att USA ska slippa använda sin vetorätt.

.

Trion som inte kan leverera vad palestinierna kräver.

.

Den Palestinska Myndigheten begär stöd för sin sak från alla länder men från Carl Bildt kan palestinierna inte vänta sig något eftersom Sverige inte längre har en egen utrikespolitik. Utrikesdepartementet är numera inget annat än en kopieringsbyrå som väntar på originalen från Vita Huset.

För det palestinska folkets frihet kan ett FN-beslut bli mycket viktigt. Det skulle förvandla Israels ockupation av ”omstridda” territorier till en ockupation av en självständig stat. Följderna på det internationella planet är svåröverskådliga. Men chansen att Abbas begäran om ett erkännande ska förverkligas är mycket små.

För i praktiken ser bilden helt annorlunda ut. Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern” under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård –små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.

.

Duon som är överens.

.

Den nuvarande statsledningen i Israel, med Netanyahu, Barak och halvfascisten Lieberman i spetsen, har inga som helst planer på att låta palestinierna bilda en självständig stat på Västbanken, för att inte tala om en stat med östra Jerusalem som huvudstat. Deras mål är att, under USAs skyddande vingar, helt kolonisera Västbanken och göra varje palestinsk statsbildning omöjlig, samtidigt som fikonlövet ”tvåpartsförhandlingar” ska skyla den nakna sanningen. Det har varit och är de israeliska ledarnas politiska grundbult.

Den arabiska våren har brutit in som en ”tsunami” över det israeliska politiska landskapet, som Ehud Barak uttryckte det. Men den enda slutsatsen regeringen Netanyahu dragit är att köra ner klackarna i marken ännu hårdare i hopp att det lynniga ”vårovädret” ska dra över. Israel har i årtionden haft två trogna allierade i regionen som nu fått nog av Israels ”arrogans” som Erdogan säger. In i det sista klamrade sig Israels diplomati fast vid Ben Ali och i ännu högre grad Mubarak. ”Stabila diktaturer” passade mycket bättre in i de israeliska ledarnas tal om att vara den ”enda demokratin” i regionen än yviga folkliga uppror som inte längre accepterar de arabiska despoternas kohandel med USA/Israel om palestiniernas liv.

Våren i Kairo skakade om alla relationer mellan de härskande i Mellanöstern. Israel befinner sig i konflikt med sina två främsta allierade –Turkiet och Egypten. Den civila regeringen i Ankara, under ledning av Erdogan, kunde inte undvika att kräva en ursäkt från Netanyahu för mordet på nio turkiska deltagare i Ship to Gaza. Hans väljare på hemmaplan krävde handling.

.

På Västbanken hoppas folket att deras land erkänns som 194e medlemmen i FN.

.

-Det handlar om stolthet, svarade Netanyahu och vägrade att gå Erdogan till mötes. Nu eskalerar det diplomatiska kriget mellan Jerusalem och Ankara. Samtidigt sker närmast samma sak i förhållandet till militärrådet i Kairo. Netanyahu vägrar ge en officiell ursäkt för dödskjutningarna av egyptiska gränsvakter trots att generalerna i Kairo visat att öppningen av gränsövergången till Gaza bara var en tillfällig flirt med gatans krav på hemmaplan.

Den turkiska regeringens hårda linje mot Israel ska inte tas för ett bevis på en ny radikalism i Ankara, eller ens ett uns ”anti-imperialism”. Erdogans rundresa i den arabiska världen är mer ett tecken på att den allt starkare turkiska kapitalismen har regionala ambitioner som nu kan få spelrum när USAs direkta inflytande i området skakas. Kravet på ursäkt för morden på skeppet Mavi Marmare är naturligtvis helt berättigat och Israels vägran att erkänna sin skuld säger allt om ledarna i Jerusalem.

.

Israel mördade nio personer på Mavi Marmara.

.

Men Erdogan använder också frågan till att undvika att ljus kastas över angreppen på det kurdiska PKK. Turkiskt flyg attackerar regelbundet kurdiska frihetskämpar inne på irakiskt och syriskt territorium. De hårda orden mot Bachar Assad hindrade inte heller Erdogan från att utvisa till Syrien en syrisk officer som deserterat i utbyte mot fem kurder fängslade i Syrien. Hyckleriet och dubbelspelet är uppenbart.

Ehud Barak har rätt i att den arabiska våren piskat upp en politisk tsunami som redan sopat undan tre diktaturer i regionen och som hotar att förvandla hela den arabiska världen. Till och med de stora protesterna i Israel mot dyrtiden kan inte ses isolerad från den arabiska revolutionen trots att de protesterande hittills inte förhåller sig till den palestinska ”frågan”. Inom parentes, en svaghet som kan bli den israeliska proteströrelsens stötesten och undergång.

-Hur man än vänder sig har man ändan där bak, är nog det ordspråk som Barack Obama mest tänker på när USAs politiska och diplomatiska intressen i Mellanöstern dryftas i Vita Huset. Turkiet är medlem i Nato och har därför enligt alliansens regler rätt till militärt stöd från alla andra medlemmar i Nato vid en konflikt med Israel. Om Erdogan ger en ny konvoj till Gaza marin eskort är inte en ”incident” med Israel otänkbar. För USA är det ett mardrömscenario utan någon verklig lösning. Det finns inte en chans i h-vetet att USA ska göra något annat än fullt ut stödja sionisterna i Jerusalem trots att Turkiet är med i Nato. Alla medel kommer att användas för att ta Ankara i örat.

.

Medlemar i samma militärallians men i konflikt över Palestina.

.

I de fina talen ges alltid palestinierna ”rätten” till en egen stat. Men i praktiken har USA ända sedan Camp David inte gjort något annat än gett Jerusalem grönt ljus för sin politik. Ibland hålls ett rosa kort upp för ”olagliga” nybyggen men det stoppas ganska snart ner i bakfickan igen. De två amerikanska chefsdiplomater som nyligen besökte Abbas vägrade att ens fördöma utbyggnaden av redan existerande kolonier på Västbanken. I stället sa de till Abbas att det var en fråga om ”naturlig befolkningstillväxt”, vilket Netanyahu och de andra extremisterna i Knesset säger varje dag då de utfärdar nya byggtillstånd.

I Förenta Nationerna kommer USA att stoppa palestiniernas krav på erkännande som stat. Går det till omröstning i Säkerhetsrådet och om minst nio av de femton medlemmarna säger ja till Abbas begäran kommer USA att lägga in sitt veto. Det är något som Obama helst av allt vill undvika eftersom det skjuter i sank tilltron till hans vision som den målades upp i talet i Kairo. Hans budskap till arabiska ”gatan” att USA står på folkens sida i kampen för demokrati kommer att framstå som det tomprat det handlar om.

.

Varje dag byggs nya hus på ockuperad mark.

-Det finns inga genvägar till fred, sa Obama i onsdags inför FNs generalförsamling. Så sant, så sant. I årtionden har parhästarna USA/Israel lett det palestinska folket i nosring på alla tillgängliga omvägar för att alltid komma tillbaka till ruta ett –nya ”fredsförhandlingar” som aldrig lett till annat än nederlag för den palestinska saken.

Att den Palestinska Myndighetens chef Mahmoud Abbas nu trotsar USA och vill driva frågan till sin spets i FN beror på att karusellen av ”fredsförhandlingar” inte längre inger hopp bland palestinierna. Det uttrycktes tydligt i de massiva demonstrationer på Västbanken som häromdagen tryckte på Abbas i hopp att han inte än en gång ska vika ner sig inför Israel. Den Palestinska Myndigheten har gått så långt det är möjligt i sitt samarbete med USA/Israel. Ytterligare eftergifter skulle definitivt klassa myndigheten som Israels polis på Västbanken.

En ny fas öppnas upp i Mellanöstern. Den arabiska våren sätter alla etablerade politiska allianser ifråga och ”samtalen” mellan Israel och den Palestinska Myndigheten har nått vägs ände. Befolkningen på Västbanken har insett att de inte leder dem en millimeter närmare en egen statsbildning. Mahmoud Abbas har också insett att den vägen nu är omöjlig att fortsätta på. Hur den palestinska befolkningens kamp ska föras vidare är nu en öppen fråga.  

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVT1,DN5,SVD4,DN6,SVD5,SVT2,

DN7,SVD6,SVT3,DN8,DN9,GP3,SVT4,SVT5,SVD7,GP4,SVD8,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Jinge2,RödaBerget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, FN, USA, Israel, Abbas, Netanyahu, Västbanken,

Dela

Europas regeringar står i giv akt.

.

Den kubanska regeringen har effektivt stoppat alla aktivister som tänkte bege sig till Havanna för att visa sitt stöd åt landets oppositionella. Det har varit möjligt tack vare ett skandalöst samarbete från europeiska regeringar som gett efter för Havannas ultimatum.

Castros regering har upprättat en lista över 342 personer som inte kommer att släppas in i landet. På helt lösa grunder anklagas de för ”terrorism” eller ”anti-kommunism”.

.

Fidel och Che i revolutionens linda.

.

-Om de tillåts borda flygplan till Havanna kommer vi att skicka tillbaka dem omedelbart på flygbolagens bekostnad, sa en talesman för regeringen vid en presskonferens.

Det skandalösa i historien är egentligen inte Kubas beslut att avvisa oönskade personer. Den verkliga skandalen är att alla berörda regeringar i Europa till fullo samarbetat med Kuba för att hindra demokratiaktivisterna från att flyga till Havanna.

I Bryssel satte den belgiska regeringen in kravallpolis på flygplatsen Zaventem för att stoppa alla oönskade aktivister från att checka in vid Brussels Airlines gate. Aktivister släpades bort av polisen.

Samma scener utspelades i Paris på Charles de Gaulle. Hundratals kravallpoliser blockerade alla aktivister som lagligt köpt biljetter till Havanna från att checka in. Också här släpades aktivisterna iväg som brottslingar.

.

På Charles de Gaulle hindrade polisen aktivister från att borda bokade flyg.

.

Den enda brottslighet som verkligen ägde rum stod inte aktivisterna för. Den verkliga skandalen är västliga regeringars medbrottslighet med Kubas regering. I givakt har de tagit emot instruktioner från en utländsk regering om vilka som har rätt att köpa biljett på ett civilt flygbolag med destination Havanna och som goda knektar hindrade de hundratals människor från att borda de plan de reserverat plats i.

Om det vore augusti kunde historien avfärdas på rötmånadens konto. Nu kan den avfärdas som en skröna. Visst är det en skröna.

Men om du byter ut orden Kuba och Havanna mot Israel och Tel Aviv då blir det en äkta historia från juli månad 2011. Sedan kan du fundera över hur regeringar och media hade reagerat om  min påhittade historia verkligen varit sann? Jämför sedan med hur regeringar och media reagerade inför den verkliga händelsen.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Kuba, Havanna, Israel, Tel Aviv.Europa

Dela

.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

.

Bibi i rampljuset.

.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.

-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.

-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.

Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.

Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.

-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred

Dela

än oberäknelig demokrati.

.

Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.

..

.

Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba  –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.

I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.

**********

I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.

.

Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams

.

Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.

Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.

I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet  –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.

.

Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.

.

Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt,  för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.

Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Nakba, Syrien, Palestina,

Dela

.

I fredags kunde vi se varför Israels regering in i det sista höll fast vid Mubarak och efteråt beklagade att han tvingats lämna makten. I Jerusalem föredrar sionisterna att kalla sig den ”enda demokratin” i Mellanöstern vilket i själva verket innebär att de inte vill se en demokratisk utveckling i grannländer som Jordanien, Syrien och Egypten.

.

En mäktig symbol för den arabiska revolutionens enhet och solidaritet med Palestina.

.

Tiotusentals människor demonstrerade i går i Egypten i protest mot det sekteristiska våld som salafistiska grupper tycks initiera. Men i media är det ändå solidariteten med det palestinska folket kamp som lyfts fram. I Kairo, i Alexandria och Suez och Amman dominerade slagord till stöd för ett fritt Palestina.

-Folket kräver att gränsen till Gaza öppnas helt, stod det att läsa på banderoller på Tahrirtorget.

När Mubarak höll i diktaturens piska slogs varje solidaritetsyttring med Palestina ned med grovt våld. Han var lika mån om en ”stabil” relation Israel som ledarna i Jerusalem. Dessutom var den ”stabila” relationen grundbulten i USAs politik för hela regionen.

Nu hotar hela det strategiska bygget att falla samman om det inte redan gjort det. Inget kommer att kunna återgå till ”business as usual”. I Palestina känner Hamas och Fatah elden under fötterna. Den palestinska ungdomen känner sig inte längre helt övergiven av sina bröder i regionen och deras krav på enad handling har tvingat fram överenskommelsen mellan Hamas och Fatah att bilda en gemensam regering.

.

Tiotusentals människor samlades på Tahrirtorget i fredags.

.

Den arabiska våren står i full blom. Nu väntar vi på den palestinska sommaren. Det är dags att Israels ockupation av palestinskt land upphör. Med den arabiska revolutionen i ryggen öppnas äntligen en dörr till friheten för Palestinas folk.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, Egypten, Kairo, Hamas, Fatah, Jordan,

Dela

Varför inte till Misrata?

.

En ny konvoj Ship to Gaza planeras till årsdagen av Israels blodiga attack mot Mavi Marmara den 22 maj 2010. Israels ockupation av Västbanken och totala blockad av Gaza är illegal enligt internationell lag och flera resolutioner antagna av FN.

När Ship to Gaza angreps av Israeliska flottan och nio personer mördades ljöd ett rättmätigt ramaskri världen över. Gazas befolkning var och är i behov av förnödenheter. Bland annat byggnadsmaterial eftersom de flesta hus som bombades sönder av israeliskt flyg och artilleri fortfarande ligger i ruiner.

.

Nio personer dödades av Israel när Mavi Mamara bordades på internationellt vatten.

.

Inför konvojens avfart i maj 2010 höjdes röster från olika håll på att Ship to Gaza skulle eskorteras av marina enheter under FN-mandat. Det var ett helt korrekt krav. Belägringen av Gaza är illegal. Därför är det också riktigt att kräva en flotteskort av den nu planerade nya konvojen Ship to Gaza II.

Ship to Gaza ställer ett annat problem i belysning. Misrata är belägrat av Khaddafis styrkor som beskjuter staden i syfte att krossa folkresningen i staden och därmed kanske slå ut det sista motståndet i västra Libyen. FNs resolution 1973 tillåter att befolkningen i Misrata undsätts. Problemet är att hamnen i Misrata inte kan anlöpas i säkerhet utan marin eskort.

För vår blogg är detta inte ett stort problem. Vi anser att i båda fallen, Gaza och Misrata, kan krigsfartyg eskortera transporterna utan att det öppnar vägen för en utländsk invasion eller imperialismens kontroll över den politiska framtiden för ett fritt Libyen eller en självständig palestinsk stat.

.

I går bombade Khaddafis styrkor hamnen i Misrata.

.

Man ska vara försiktig med jämförelser och politiska paralleller. Men i det här fallet tycker jag att det är försvarbart och klargörande. I båda fallen handlar det om ett folks rätt att göra uppror mot förtryck och tyranni. I båda fallen har folket valt en politisk ledning som man som socialist kan säga mycket om.

Hamas har en djupt reaktionär politisk och social agenda för att inte tala om rörelsens moralkoder. Men det får inte hindra oss att stödja palestiniernas och Hamas rätt att göra motstånd mot den israeliska ockupationsmakten oavsett att en majoritet valt att ledas av en organisation som vi som socialister inte har något gemensamt med.

I Libyen har det folkliga upproret kastat upp en politisk ledning med ett begränsat socialt program. Men ska man ta det som ursäkt för att inte stödja den folkliga revolten mot Khaddafis tyranni?

I den internationella vänstern finns det en flygel som säger helt nej till militär hjälp till den libyska oppositionen. Den säger också nej till vapenleveranser till Benghazi och Misrata, liksom den säger nej till humanitär hjälp om det kräver flotteskort för att den ska nå fram. Man kan eventuellt säga att det är en hedersfull pacifistisk ståndpunkt.

.

Kinas Hu Jintau föredrar stabila diktaturer och oljekontrakt framför oreda och uppror.

.

Det är här den politiska parallellen med Gaza kommer in. För samma grupper som säger nej till den libyska oppositionens begäran om hjälp var inte alls emot Turkiets hot om att militärt eskortera Ship to Gaza för att bryta den israeliska blockaden. Inte ett finger höjdes för att varna för en imperialistisk inblandning som riskerade att ta kontrollen över det palestinska folkets kamp.

Vad ligger under de skilda ställningstagandena? Själv tror jag att allt faller samman till en viss syn på Khaddafis regim som en ”anti-imperialistisk” kraft i världen. Israel bedöms helt riktigt som en aggressiv ockupationsmakt och all hjälp till Gaza som legitim.

.

Chavez kramar om sin anti-imperialistiska kollega Loukachenko.

Däremot ses Khaddafis regim som en del av det anti-imperialistiska block som Chavez och Castro upptäckt. Chavez säger öppet att folkresningen i Libyen är inget annat än en manipulation av CIA och Pentagon. Gott. Med den synen blir det logiskt att säga nej till all form av hjälp till Benghazi och Misrata. Bara de folkliga resningar och politiska rörelser som är anti-USA förtjänar enligt denna syn ett stöd. Därför har Chavez exempelvis inget annat att säga om resningen i Syrien än lovord till regimen.

Om man däremot har som första prioritet att till hundra procent stödja de arabiska folkens revolt mot diktatur, förtryck och ofrihet då blir det naturligt att säga ja till all hjälp oavsett varifrån den kommer, och oavsett om det är militär eller humanitär hjälp. Befolkningen i Benghazi och Misrata begär vapenhjälp för att de själva ska kunna störta Khaddafi.  Ska inte vi stödja deras begäran?

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN4,DN5,SVD4,DN6,SVD5,

Bloggare:Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Misrata, Benghazi, USA, Ship to Gaza,

Dela

.

Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd.

.

-Svansen som viftar på hunden, är ett engelskt uttryck som helt sammanfattar Säkerhetsrådets röstning om en resolution som kallar Israels bosättningar på Västbanken illegala. Med 14 röster för resolutionen och USA ensamt emot blir situationen mer glasklar än någonsin. USA står till 100% bakom Israels illegala annektering av allt större landytor på Västbanken.

.

Efter Condoleezzza Rice följer Susan Rice. Samma politik – nya ansikten.

.

Att byggandet på Västbanken är illegalt enligt internationell lag råder det ingen tvekan om.

-De är illegala under internationell lag, sa Mark Lyall Grant som är Storbritanniens FN-ambassadör i ett gemensamt uttalande med Frankrike och Tyskland. Han sa också att EU hoppas att Palestina ska bli full medlem i FN i september 2011. Storyn berättar inte om han också tror på Jultomten.

Från Israelisk sida väntade man inte många timmar för att uppmana palestinierna att ”åter sätta sig vid förhandlingsbordet för förutsättningslösa diskussioner”. Efter årtionden av illegal ockupation av Västbanken ska den evinnerliga ”fredsprocessen” på nytt föras ”förutsättningslöst” i några år. Under tiden kan Israel bygga bostäder för ytterligare några hundra tusen kolonialister och stycka upp den bästa jorden och vattentillgångarna.

.

Västbanken styckas bit för bit. Bästa jorden och vattentillgångarna tar ”bosättarna” hand om.

Det är svårt att finna rationella förklaringar till att den israeliska regeringen och lobbyn i USA verkar hålla fast Vita Huset lika enkelt som en tjur dompteras med nosring. Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd. Samtidigt står det klart för snart alla som kan tänka självständigt att Vita Husets politik i Mellanöstern bara styrs av två faktorer – den israeliska regeringens planer för ett Stor-Israel och den strategiska kontrollen över olja och transportleder i regionen.

Allt annat är spel för gallerierna.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,DN5.DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,

GPI,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,DN8,SVD8,SVD9,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Clinton, Netanyahu, FN

Dela

Den palestinska myndigheten under ledning av Mahmoud Abbas eller Abu Mazen har krupit på sina bara knän inför sina förtryckare. Men fick ändå  mer stryk. Abbas och hans lierade trycktes ner i sin egen skit. De viftade med olivkvistar men fick inte ens i gengäld ett fikonlöv för att skyla att de stod nakna inför sitt eget folk.

.

.

I oktober 2009 brast till och med tålamodet för den Palestinska myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. I ett resignerat men känslomässigt utfall mot USA:s sändebud George Mitchell slog han fast:

”Nitton år av löften och ni har inte bestämt er för vad ni vill göra med oss /…/ Till och med Yuval Diskin, Israels ansvarige för säkerhetsfrågor, lyfter på hatten när det gäller hur vi hanterat säkerhetsfrågorna. Men ändå kan jag inte ens få ett fikonlöv i form av ett sex månaders byggstopp för nya bosättningar…”

Denna totala förnedring dokumenteras nu av Aljazeera och The Guardian i en ny ”läcka”  av hemliga dokument. Om det är WikiLeaks eller någon annan ”visselblåsare” som ligger bakom denna journalistiska bedrift avslöjas inte. Däremot är det klart att palestinierna blivit blåsta av sina egna ledare.

Men det som många av oss inte bara anat utan också insett.  Det dokumenteras nu i svart på vitt – inför en hel värld. Palestinierna har inte bara Israel och dess bundsförvanter som sina motståndare. De är rakt av blåsta av sina egna. Den palestinska myndigheten är helt enkelt en bunt quislingar. Beredda att vika sig i allt. Nöjda om de bara får administrera en ekonomiskt omöjlig liten bantustat.

De dokument som blir tillgängliga under de kommande dagarna innefattar 1 700 datafiler bestående av tusentals sidor med diplomatisk korrespondens som i detalj visar hur den så kallade fredsprocessen sett ut. Det är memon; e-brev; kartor och protokoll från privata möten. Även från förhandlingar på hög nivå. Här finns strategiska dokument och till och med presentationer i power point.

”Nu vänder vi bladet och går vidare”, sa vårt majestät när hans amorösa äventyr på diverse svartklubbar började diskuteras offentligt. Samma lättsinne blir inte möjligt för Abbas och hans korrupta vänner i den Palestinska myndigheten. Under de kommande dagarna kommer vi att kunna läsa och höra om:

• Den palestinska myndighetens beredskap att så när som på ett enda undantag acceptera alla Israels illegala bosättningar i och utanför Jerusalem.

• Myndigheten har också vikt ner sig i flyktingfrågan. George Bush`s utrikesminister Condolezza Rice konstaterade bara cyniskt: “Det händer hela tiden tråkiga saker för folk runt om i världen..”. Samma Rice som Abbas 2008 ska ha hälsat med ett underdånigt: ”Du ger tillbaka livet till den här regionen när du kommer hit”.

• Vi kommer vidare att i detalj få reda på hur ”säkerheten” för den palestinska bantustaten skulle se ut. ”Palestinierna vet att de kommer att få ett land med begränsningar”, underströk Saeb Erekat för George Mitchell i ett samtal. ”De kommer inte att ha en armé, ett flygvapen eller en flotta”.

• I veckan publiceras också dokument om hur den Palestinska myndighetens privata diskussioner med USA:s förhandlare såg ut när det gällde den uppmärksammade Goldstonerapporten om Israels bombkrig mot Gaza och Hamas.

.

.

”Vi erbjuder ingenting”. Det är vad den Palestinska Myndigheten

har fått höra från Tzipi Livni till vänster på bilden.

Till höger i förgrunden de som sålt ut sina landsmän.

I förgrunden Ahmed Quereia. Sedan Saeb Erekat.

.

Helt säkert är det både ett och flera blad som nu vänds i historien. Men det är inte den Palestinska myndigheten som kan gå vidare som om ingenting hade hänt. Den är definitivt förbrukad. Både den och ”fredsprocessen” är  avlivade som politiska alternativ och det är bara en återskapad demokratisk palestinsk massrörelse som kan ta nya steg framåt.

Så här kommenterar Karma Nabulsi det som hänt i dagens The Guardian. Tidigare en representant för PLO och nu skribent:

”Detta till synes ändlösa och fula spel är över. Fredsprocessen är en skam och palestinierna måste ta avstånd från sina företrädare för att i stället återuppbygga sin egen rörelse /…/ Genom sina skadliga exempel har de sett till att unga palestinier inte känner till sin egen historia av motstånd mot kolonial och militär makt. De vet inte att tiotusentals briljanta, kreativa och utomordentligt modiga palestinier har funnits. Eller än värre att de ska ha kämpat och dött för ingenting. Genom sina exempel har företrädarna skurit av dem från tidigare användbara erfarenheter av hur man mobiliserar. Tekniker de kunde ha lärt sig av i dag. De demokratiska och kollektiva mekanismer som behövs mer än någonsin. De har inte fått lära sig dygden att det är en kollektiv organisation, som tillhandahåller den mekanism som möjliggör och kan bevara en folklig demokratisk förändring.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Palestina, bosättningar, Gaza, Palestinian Papers,

I pressen: SVD1,DN1,GP1,SVD2,AB1,SVD3,DN3,AB2,DN4,DN5,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaBerget,Palestinagrupperna,RödaMalmö,

Dela

.

Det blir allt vanligare att judar vägras hyra bostad i Holland. Närmare 200 präster och biskopar uppmanar i ett upprop holländska medborgare att inte hyra ut bostad åt judar. Den öppna rasismen från dessa Guds män fördöms bara halvhjärtat av premiärministern Mark Rutte. Han vill inte alltför mycket störa alliansen med extremisterna i Geert Wilders följe. Internationellt råder en genant tystnad. Inte ens Carl Bildt twittrar ett pip i protest mot den öppna anti-semitismen.

Nej, men stopp. Det är något fel i texten. Gör så här då blir det rätt: byt ut Holland mot Israel, präster och biskopar mot 200 rabbiner, judar mot palestinier, Rutte mot Netanyahu, Geert Wilders följe mot Shaspartiet och behåll Carl Bildt. Nu blev det rätt.

Om det inte vore så bedrövligt sant kunde ovanstående passa in på bloggen en sista april. Men tyvärr är det vad som händer just nu i Israel. Det går en våg av rasism genom samhället mot den palestinska minoriteten i landet och mot ”illegal” arbetskraft från Afrika, främst Sudan och Etiopien.

.

Shmuel Eliyahu oroar sig för de judiska flickorna. Ekot från den amerikanska Södern går igen.

.

I början av oktober publicerade chefrabbin Shmuel Eliyahu ett religiöst påbud att man inte ska hyra ut bostäder åt palestinska studenter i staden Tzfat. Snabbt utvecklades initiativet till ett nationellt påbud som 200 rabbiner, många av dem statligt eller kommunalt anställda, skrev under. Påbudet förbjuder judar att sälja eller hyra ut en bostad till någon i den palestinska minoriteten i landet som utgör en femtedel av befolkningen. Handsken var kastad. Sedan dess rasar debatten i landet mellan ultra-ortodoxa extremister och frisinnade liberala författare, forskare, professorer, och redaktörer för tidningar som Haaretz.

Haaretz ledare frågar sina läsare vad som skulle ske om judar i Berlin vägrades hyra bostad med en rasistisk motivering att de är just judar. Från Hillary Clinton, via Sarkozy till vår egen Carl Bildt skulle ett ramaskri resas. Nu hörs vare sig twitter eller kvitter från dessa självutnämnda världssamveten.

När man skrapar på ytan kommer den fula verkligheten fram. I Tel Aviv har tusentals rasister demonstrerat ett flertal gånger bakom kraven att stadens ”utlänningar” ska förvisas. I kuststaden Bat Yam strax söder om Tel Aviv krävde hundratals rasister 20 december att de palestinska medborgarna ska utvisas. På flygblad som delades ut stod det att ”araberna tar över Bat Yam, köper och hyr lägenheter av judar och skändar våra judiska flickor”.

.

.

Bakom ligger den vanliga uppfattningen att landets palestinska medborgare inte ska ha samma medborgerliga rättigheter som de judiska medborgarna. Det fanatiska prästerskapet bara rider på uppfattningar som tyvärr redan stora delar av den judiska befolkningen omfattar. I en omfattande opinionsundersökning visade det sig att bara 51 procent av landets judiska befolkning anser att landets palestinska minoritet ska ha samma medborgerliga rättigheter  som de själva.

I parlamentet Knesset har Netanyahu tagit ett milt avstånd från påbudet från de 200 rabbinerna men vägrat vidta några åtgärder mot de bland dem som är anställda och betalda av det allmänna. Den mest högerextrema regeringsmajoritet som Israel någonsin haft förnekar sig inte. Netanyahu föredrar att frottera sig med öppet rasistiska parlamentariker än att försvara grundläggande rättigheter för alla medborgare. Regeringsmakten kan inte behållas utan stödet från de som skrivit under det religiösa

påbudet.

Hoppet står till alla de människor, judar som palestinier, som är djupt upprörda över den allt mer tilltagande rasismen i landet. De kämpar i motvind. De behöver allt vårt stöd.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,GP2,DN2,

Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Rasism, Palestina, Rabbin, Netanyahu,

Dela