-Det är oljan   – dumhuvud.

.

Uttrycket har fått internationell användning. Det var Bill Clinton som myntade ”it’s the economy- stupid” när han seglade upp som vinnare i det amerikanska presidentvalet 1992. Sedan dess har det blivit ett sätt att presentera något som så uppenbart att det inte är värt att diskuteras.

Så är det nu med den libyska oljan. ”It’s the oil -stupid” är snart sagt var och varannan journalists favoritknep för att i en handvändning ”analysera” varför imperialistiska makter i väst ingrep i Libyen men inte gör samma sak i Syrien exempelvis.

Uppenbarligen handlar allt i sista hand om oljan i Libyen. Om Libyen varit utan olja och gas hade Natos bombningar över landet aldrig ägt rum. Khaddafi hade i lugn och ro kunnat krossa motståndet i Benghazi i mitten av mars och det är inte troligt att de kämpande i Misrata och berberna i västra bergen då segrat.

.

Trots belägringen av Misrata i flera månader lyckades stadens revolutionärer att bryta sig loss.

.

Men däremot är det inte alls uppenbart att det scenario som många skribenter, både till vänster och höger, tar för givet, nämligen att nu kommer den nya regimen i Libyen att lämna dörrarna på vid gavel för Exxon, BP, Total & Co blir verklighet.

-Det nya regimen i Tripoli segrade tack vare Natos bomber och nu är det dags att betala av skulden i form av saftiga oljekontrakt, är ett återkommande axiom. Senaste i raden av artiklar med den utgångspunkten publicerades häromdagen på Newsmill av Anders Hellberg. Först försöker Hellberg att leda i bevis att västs ingrepp 2011 kan ledas tillbaka till Khaddafis ”äventyr” i Lockerbie 1988 och andra ”anti-imperialistiska” aktioner av Broder Ledare. Hur orsak och verkan mellan 1988 och 2011 ser ut hoppar Hellberg över. Det bara tas för givet att väst ville göra sig av med Khaddafi även efter att han kom in i stugvärmen 2003-2004.

.

En ”udda stil” och ”radikal” retorik har lett många till att se

diktatorn som en bundsförvant i kampen mot imperialismen.

.

Hellberg bryr sig inte heller om fakta för att ”bevisa” sin tes att allt handlar om att ”ta kontroll över oljan”. Han skriver att efter Tony Blairs besök i Tripoli maj 2007 kunde de internationella oljebolagen på nytt börja arbeta i Libyen. Kronologin är helt enkelt felaktig. I januari 2006 skrev Khaddafi 15 oljekontrakt med utländska oljebolag varav 11 gick till amerikanska bolag. I början av sommaren samma år skrevs ytterligare 45 kontrakt med de internationella oljebolagen, varav de flesta gick till europeiska bolag och ett par kinesiska.

.

Innan diktaturens fall fördelades Libyens oljeexport som kartan visar. Närmare 90% köptes av Europa, speciellt av Italiens ENI som har historiska band med Libyen. Khaddafi drog sig inte för att ”favorisera” den förra kolonialmekten.

.

Med TNC som övergångsregering tar nu många för givet att nya villkor för de utländska oljebolagen väntar runt hörnet, nya och mycket intressantare villkor än under Khaddafi. Det vet vi inget om ännu eftersom inga nya kontrakt har förhandlats fram. Vad vi vet är att landets oiljeproduktion nu ligger nästan på noll, eller cirka 50 000 fat per dag jämfört med 1,6 miljoner fat per dag i genomsnitt 2010. Att TNC vill få igång produktionen så fort som möjligt är ju minst sagt begripligt. Nittio procent av landets exportinkomster under de senaste åren kommer från olje- och gasexporten. Om revolutionen ska överleva och utvecklas positivt behöver de nya ledarna pengar till allt från löner för de statsanställda till nybyggen och reparationer av krigsskador. Det finns visserligen 146 miljarder dollar i statens reserver. Men mycket är ännu låst utomlands och det är inte klart hur mycket som sonen Saif Islam spekulerat bort via holdingbolaget Libyan Investment Authority. Många av bolagets fonder sägs ha investerats i mycket riskabla papper. Tiotals miljarder av det libyska folkets rättmätiga egendom kan ha gått upp i rök.

.

Bildad akademiker i diktaturens tjänst. London School of Economics tog emot

stora bidrag från Saif Islam. Vissa menar att diplomet i ekonomi var en belöning.

.

Lika uppenbart är det att de utländska oljebolagen så snabbt som möjligt vill återuppta produktionen på den nivå som rådde innan 17 februari. Men återuppta produktionen är lika med att fortsätta arbeta under existerande kontrakt som slöts med Khaddafi för 4-5 år sedan och alla experter säger innehåller tuffa skattevillkor.  

Det är här som logiken slår slint för de som säger att nu står dörrarna öppna för en plundring av landets olja. Det handlar inte ännu om nya kontrakt utan kontrakt som båda sidorna säger kommer att respekteras till punkt och pricka. Olika ledare för TNC har redan sagt att ”alla existerande kontrakt med utländska bolag kommer att respekteras”, inklusive kontrakt med kinesiska bolag i olje- och byggbranschen. Det innebär att oljebolagen kommer att fortsätta uppfylla kontrakt som var relativt fördelaktiga för Tripoli jämfört med kontrakt i exempelvis Sudan. Men ändå inte lika hårda som de kontrakt bolagen tvingats acceptera i det ”nya” Irak, vilket som parantes visar att USA inte uppnått mycket med sitt oljekrig i Irak.

.

De nya oljekontrakten i Irak blev inte vad Pentagon väntat sig. Den nya irakiska regeringen favoriserade bolag från andra länder. Otack är världens lön.

.

Vad som kommer att ske när det blir dags att skriva nya oljekontrakt återstår att se. Nya kontrakt kommer naturligtvis att läggas ut på offert och då kanske engelska och franska oljebolag kommer att ”belönas” på bekostnad av andra internationella bolag. Khaddafi hade planerat att öka landets produktion från 1,6 miljoner fat per dag till kring 3 miljoner fat innan 2015. Om den nya regimen gör denna plan till sin ligger det naturligtvis nya kontrakt i potten. Om dessa kontrakt kommer att innehålla stora nya fördelar för de internationella oljebolagen då kan det bli aktuellt att fördöma den nya politiska ledningen och kalla det en avbetalning av en skuld till Nato. Men vi är inte där nu. Ändå är det vad många redan proklamerar som ”fakta”.  

-Vi vet nog var Nato-rebellerna har sin husbonde, låter det. Sakta i backarna säger jag. Ska vi se till vad som TNC redan sagt vad gäller vissa krav från västmakterna är det inte alls så givet att det är vad som väntar.

FNs generalsekreterare Ban Ki Moon sa nyligen att det behövs en internationell säkerhetsstyrka i Libyen för att upprätthålla ”lag och ordning”, det vill säga kontroll över regimen.

-Det är helt uteslutet med utländska styrkor i landet, möjligtvis kan vi acceptera poliser från andra muslimska länder om det visar sig nödvändigt, svarade TNC. Inte precis ett svar från en foglig ”nickedocka” som Tariq Ali fördrar att kalla TNC. (Se bl.a. artikel i  BBC)

.

”Nickedockor” i imperialismens ledband? Det återstår att se.

.

Samma sak sker nu med den internationella domstolens krav på att Khaddafi ska utlämnas till Haag.

–Det är uteslutet. Vi lämnar inte ut några libyska medborgare. Det var Khaddafi som gjorde det. Han och hans söner ska dömas här i Libyen, förklarade regeringschefen Jibril. Inte heller det ett underdånigt bejakande. De som inbillar sig att den regim som kommer att installera sig blir en nickedocka i imperialismens tjänst är ute på tunn is. Ingen regim i Tripoli kan kasta överbord den tradition av antikolonial kamp som går tillbaka ända till kampen mot den italienska ockupationen av landet utan att provocera stora delar av befolkningen.

-It’s the oil-stupid, förklarar mycket. Men inte allt och mellan vad oljebolagen i väst vill och vad de uppnår kan det bli ett stort gap vars vidd kommer att bestämmas av de sociala stridernas omfattning och den nya regimens eftergifter till de imperialistiska makterna bakom Natos agerande.  

.

Media: DN1,DN2,SVD1,GP1,SVT1,DN3,DN4,SVD2,SVD3,SVD4,GP2,DN5,DN6,SVD5,SVT2,SVT3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Olja, Libyen, Nato, TNC,

Dela

.

Blodet flyter på gator och torg över hela den arabiska världen. Från Bahrain i öster, via Jordanien, över Jemen bort till Libyen och Algeriet använder de tyrannerna samma metoder –ännu mer våld när våld inte räcker.

Kungen i Bahrain ”beklagar”, likt Mubarak, de döda men skickar samma natt sina dresserade ”hundar” på fredliga demonstranter på Pärltorget där två nya mord på demonstranter ägde rum.

.

Flera tusen deltog i den dödade demonstrantens begravning i Bahrain.

.

I Jordanien gör kungen eftergifter och avskedar ministrar och utlovar bättre tider men får ända allt svårare att skylla maktmissbruk och orättvisor på andra eftersom det är han själv som har den absoluta makten.

I Jemen använder presidenten välkända recept från Tunis och Kairo. Religiösa fanatiker, betalda huliganer och kriminella skyddas av kravallpolisen när de går till väpnade angrepp mot demonstranter som kräver något så elementärt som demokratiska fri- och rättigheter. Elementärt min käre minister Bildt!

Clownen Khaddafi som styrt Libyen med militär järnhand sedan 1969 drar sig inte för att använda extremt övervåld mot demonstranterna i hamnstaden Benghazi. I dag torsdag kallar oppositionen till en ”vredens dag”. Ett blodbad kan vara i görande. Psykopaten på bilden här under saknar spärrar.

.

Khaddafis ”gröna revolution” är en blodig diktatur.

.

I Algeriet bygger oppositionen upp sina styrkor och nu på lördag blir det en viktig dag för att se om ”majonnäsen tar sig”. Det var flera tusen som trotsade polisens övermakt förra lördagen. I Marocko höjs också kritiska röster och en första samling är utlyst nu till söndag den 20 februari.

Tunisien och Egypten har spridit motståndets virus till nästan varje land i den arabisktalande världen och stimulerat till nya protester i mullornas Iran. I Washington, Paris, London och Berlin letar ”demokratins fanbärare” desperat efter ett vaccin som kan undvika att det uppstår ett ”politiskt vakuum” som det kallas.

.

Det är inte demokratiska ideal som styr dessa personers handlande. Att bevara det egna  landets imperialistiska intressen ligger under ängsligheten över att allt inte ska ske i ”ordnade övergångsformer ”.

.

Man vad menar de egentligen med ”vakuum”? Att det skulle uppstå en situation i regionen där ingen har makten? Nej knappast. Vad härskarna i väst är allergiska mot är risken att de demokratiska revolutionerna kristalliseras till fristående regimer som inte spelar med i Washingtons geostrategiska planer för oljan, handeln och militära allianser.

.

De är livrädda för de ögonblick i historien då vardagslunken bryts, avgrunder öppnar sig och för korta ögonblick verkar allt möjligt – makten ligger inom räckhåll för den stora majoriteten av de förtryckta folkmassorna. Det är tider då historien tar sats och decennier verkar rusa förbi ett ögonblick. Det är det ”vakuum” som sprider skräck i imperialismens högborgar.

Det förklarar varför ”våra demokrater”, Obama, Merkel, Sarkozy, Cameron och Carl Bildt förstås, gör följe med tyrannerna ända fram till avgrundens rand för att sedan med alla medel försöka avstyra det ”vakuum” de själva skapat genom att under ”lugna” tider alltid alliera sig med de quislingar som säljer sig billigast.

De arabisktalande länderna har sina Ben Ali, Mubarak, Saleh, Khaddafi, kungar och prinsar inte för att ”araberna” saknar demokratisk ”mognad” utan för att de hållits under armarna i ur och skur av presidenter och statsministrar i den ”fina världen”.

.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,DN5,GP3,DN6,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internationalen,Uppkäftiga Uppsala,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arabvärlden, USA, Frankrike, Imperialism, Olja, Makt

Dela

.

Är det i Algeriet den arabiska revolutionen sticker upp sitt huvud härnäst? Tecknen finns där men det är för tidigt att svara ja eller nej.

De som organiserade protesterna i Alger den 12 februari tänker i alla fall göra allt för att Bouteflika och hans korrupta militärregim blir nästa förtryckare som tvingas lägga benen på ryggen och fly till säkerheten hos oljeemiratens prinsar.

Förra lördagen samlades mellan två till tre tusen demonstranter på Förstamajtorget i Alger. Så få, är kanske din första reaktion. Men det var faktiskt ett stort steg framåt i kampen för ett fritt demokratiskt Algeriet. Regimen hade gjort allt för att hindra demonstranterna att samlas. Inte mindre än 30 000 kravallpoliser fanns på plats i huvudstaden och alla tillfarter till torget filtrerades.

.

CNCD beslutar att demonstrera varje lördag.

.

Trots trakasserier och arresteringar av minst 300 deltagare lyckades demonstranterna stanna på torget i flera timmar ropandes slagord som: ”upphäv undantagslagarna”, ”regeringen måste avgå” och ”Egypten i går, Algeriet i morgon”. CNCD förkortas den koalition av partier och självständiga fackföreningar som organiserade demonstationen. Nationella samordningen för förändring och demokrati kan förkortningen översättas till. Dagen efter demonstrationen samlades CNCD till möte i Alger och beslutade att kalla till demonstration varje lördag tills regeringen går.

-Vi ska samlas varje lördag klockan elva och marschera från Förstamajtorget till Martyrernas torg, sa Moustepha Bouchachi, ordförande i Föreningen för mänskliga rättigheter och medlem i CNCD och menade att de måste gå fram varsamt för att komma över rädslan som fortfarande härskar sedan det fruktansvärda inbördeskriget på 80-talet mellan militärregimen och islamisternas gerilla.

.

Trots den massiva polisinsatsen lyckades flera tusen demonstrera på Första Majtorget.

.

Om Algeriet blir nästa domino det vet vi inte. Men de objektiva grunderna för en folklig revolution finns där i lika hög grad som i Tunisien och Egypten. Likheterna mellan de två senare och situationen i Algeriet är många:

-Regimen i Alger har två stöttepelare, militären och inkomsterna från olja och gas. President Bouteflika är militärens man. När han tillträdde posten för tolv år sedan sågs han som det civila samhällets motvikt till militären. Men det var då det.

.

Alla hjärtans dag i Algeriet.

-Jag älskar dig. -JAG OCKSÅ

.

-Korruptionen är som en cancer i hela samhället. Värre än i kanske något annat arabiskt land. Att köpa sig fram för att uppnå individuella lösningar på problem som samhället inte längre bryr sig om har blivit en livsstil. Minsta lilla papper eller tjänst från en myndighet kan bara fås med mutor.

-Sedan IMF och Världsbanken tvingade på Algeriet sin berömda strukturanpassning, privatiseringar och anpassning till världsmarknaden,  samlas rikedomarna i ett fåtal händer medan fattigdomen breder ut sig bland befolkningen, speciellt bland ungdomen som utgör den stora majoriteten. Innan anpassningen till IMFs program fanns utbildning för alla, gratis sjukvård och garanterade arbeten i den stora statliga sektorn. Numera är hälften av ungdomen under 25 arbetslös.

Skillnaderna mellan den algeriska situationen och Egypten/Tunisien är också viktiga:

-Det råder en större frihet att organisera oppositionella partier och det finns en fri press som exempelvis dagstidningen El Watan. Statliga media är hopplöst torra och trumpetar ut regimens förträfflighet men myndigheterna hindrar inte andra media att kritisera både det politiska maktmissbruket, korruptionen och ”hogran” (föraktet för den gemene medborgaren).

.

Bouteflika siktar framtida problem.

.

-Såren efter det förödande kriget mot den islamistiska gerillan är ännu inte läkta och regimen har spelat på rädslan för den ”radikala islamismen” för att minimera oppositionen mot militärregimen och undantagslagarna som är i kraft sedan länge.

-Algeriet är ett mycket rikt land tack vare oljan och gasen. Med oljepriset som rusar i höjden har staten stora inkomster och landets valutareserv uppgår till 150 miljarder dollar. Det ger regimen möjlighet att ”göda” sina supporters i armén och bland högre tjänstemän i administrationen samt knyta lojalitetsband med privata kapitalägare – inhemska och utländska. Samtidigt är mannan in statskassan en black om foten i relationen med majoriteten av befolkningen, speciellt ungdomen, som kräver att de ska ha del i frukterna som landets naturtillgångar ger.

Om denna blandning av likheter och olikheter med grannarna gör Algeriet till nästa hemvist för revolutionen kan vi bara spekulera i. Och naturligtvis med vår solidaritet göra allt för att det blir fallet.

.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Bloggar;Jinge,Svensson,Röda Malmö,Internaionalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Algeriet, Bouteflika, Revolution, Arab, CNCD, Polisvåld,

Dela

.

-Snålhet orsak till oljekatastrofen i mexikanska golfen.

Det är den slutsats som de amerikanska myndigheternas utredningskommission drar efter flera månaders detaljerade undersökningar av förloppet som ledde till att oljeplattformen Deepwater  horizon exploderade den 20 april.

.

Oljeriggen Deepwater horizon exploderade den 20 april 2010.

.

Snålhet är inte det rätta ordet. Besinningslös profitjakt under extremt risktagande är mer exakt. För det handlade inte om vilken liten arbetsplats som helst. Elva personer dödades i explosionen. Sedan läckte miljontals liter olja ut i den mexikanska bukten och förstörde djurliv och ekosystem för omätbara värden.

Med i jakten på profiter utan hänsyn till anställda eller miljön fanns vid sidan om BP också det ökända Halliburton, Dick Cheneys bolag som lurat till sig miljarder i Irak via saltade räkningar till US Army.

Kommissionen förslår naturligtvis ingå åtgärder. Det amerikanska justitiedepartementet kommer att kräva BP på miljardbelopp. Men för ett företag som gör hundratals miljarder dollar i profiter varje år är det peanuts, som amerikanerna kallar småpengar.

.

Surfare i alla länder förenen Eder.

.

BP, Shell och alla andra miljöbovar kommer att fortsätta sin exploatering av de fossila bränslena med samma metoder som de alltid använt – korruption av statschefer, fusk med säkerheten för de anställda, stöd till förtryck av lokalbefolkning som i Nigerias delta och snålhet, snålhet och åter snålhet.

Det finns bara ett botemedel mot  dessa giriga plundrare av resurser som gång på gång visat att profiten går före allt, före människoliv, före miljön och därför också före konsumenternas verkliga intressen.

-Konfiskera hela energisektorn och lägg den under samhällets kontroll.

-Skapa en hållbar plan för världens energiförbrukning.

.

Media; DN1,GP1,SVD1,SVD,DN2,

Bloggare: Svensson,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, BP, Halliburton, Olja, Miljö, Profit

Dela

.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy drar sig inte för att använda metoder värdig en diktator. I natt beslutade han att de arbetare som strejkar vid det strategiskt viktiga raffinaderiet Grandpuits tvångsrekryteras för att på nytt öppna kranarna i oljedepåerna. Det finns inget i fransk lag som tillåter sådana åtgärder i fredstid. Det är ett direkt brott mot den grundlagsstiftade strejkrätten.

Sarkozy åtgärd visar vilken panik som styr hans och regeringens handlande. Inte sedan Maj-68 har alla raffinaderier i landet stått stilla. Flera tusen bensinstationer annonserar ”tomt” och den allmänna opinionen ger inte de strejkande skulden för situationen. Det är regeringen som ilskan riktas mot.

NPAs talesman Olivier Besancenot uppmanar i ett uttalande alla fackliga och politiska organisationer att enas i ett hårt svar på Sarkozys provokation. Här under kan du läsa det korta men principiellt mycket viktiga uttalandet.

.

Här bryter gendarmeriets kravallpolis upp de arbetandes blockad av oljedepån.

De strejkande vid Grandpuits raffinaderi har tvångsrekryterats i det nationella försvarets namn.

Gendarmeriets mobila enhet attackerade strejkvakterna och skadade flera av dem.

För att försvara de som befinner sig i strejk, för att försvara strejkrätten föreslår jag alla ledare för politiska partier, organisationer och fackförbund att vi tillsammans reagerar på denna oacceptabla aggression mot de arbetande och deras rättigheter.

22 oktober 2010

I Lomme nära staden Lille i norra Frankrike blockerar arbetare tillfarten till oljedepån.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Sarkozy, Besancenot, Strejk, CGT,

Dela

Jag börjar snart tro att kapitalister är så dumma att de inte ser längre än näsan räcker. Att Dubai skulle krascha var uppenbart. Man kan inte bygga pyramider i dagens värld utan att gå i konkurs.

Pyramiderna behövde ingen marknad för vinstrealisation.

Visserligen har arabemiraten tillgång till mycket billiga och stenhårt hunsade asiatiska arbetare. Men de är ändå inte slavar som i faraonernas rike och de ska ha betalt. Det behövs också mycket kapital för att producera lyx som någon måste köpa för att det ska gå ihop. Faraonerna behövde inget kapital. Det räckte med stenar och gratis arbetskraft för att bygga pyramider som dessutom inte behövde säljas på en marknad.

Ändå sög Dubai till sig kapital som sockerbiten drar till sig flugor. Liknelsen med flugor är inte helt oskyldig. För många investerare i Dubais pyramidbyggen hade nog både en och två dubier. Men de kunde inte hålla sig borta från sockerbiten för den var för söt.

Banker och fonder var så sugna på feta övervinster under de glada dagarna innan finanskrisen fick de flesta att vakna upp. Billiga bankkrediter flödade på marknaden och Dubais storhetsvansinnige shejk,  Ahmed bin Saeed al-Maktoum, kunde dra igång det ena skrytbygget efter det andra. Hans affärsplan var enkel. Dubai har knappt någon olja. Alltså gör vi om Dubai till ett finanscentra med en jättelik djuphavshamn för transit mellan öst och väst och till ett turistparadis för nyrika fotbollsspelare som David Beckham och andra internationella jetset-figurer som gillar att med sina privatflyg spela golf i Dubai på morgonen och ta cocktailen på Bermudas samma kväll. Listan över jetsetet som köpt sig en liten privat konstgjord ö i det groteska bygget av 300 öar i form av en palm utanför Dubais kust är lång.

Ett groteskt byggprojekt som inte ens Walt Disney kunnat tänka sig.

Vid sidan av David Beckham hittar vi Michael Owen, Andy Cole, Brad Pitt och Angelina Jolie, Michael Jackson, Naomi Campbell och andra stjärnor i sällskap med brackiga miljardärer från Ryssland och andra djungelkapitalister.

Så kom då krisen och satte stopp för hela härligheten. Påbörjade byggen avslutades aldrig. Skyskrapan på väg upp mot tusenmetersstrecket stannade av i växten. Halvfärdiga öar i palmträdsparadiset riskerar att likt Atlantis försvinna i djupet för alltid. Investerare från hela världen vände hem för att slicka såren. På Dubais flygplats står lyxbilarna övergivna i rader på långtidsparkeringen och priset på fastigheter som fyrdubblades mellan 2002-2007 har fallit med hälften. De som köpte in sig för sent får inte ens igen pengarna. Alltid något att glädjas över i dessa kristider.

Dubai World, som är shejkens holdingbolag, har skulder på 80 miljarder dollar och sedan snart två år små inkomster. Därför meddelade shejken i torsdag, strax innan fyra dagars muslimsk helg, att Dubai inställer sina avbetalningar till maj 2010. Egentligen handlar det om en summa småpengar jämfört de skulder som avslöjades ligga gömda i bankernas hemliga fack då bolånekrisen bröt ut. Men ändå skakades alla världens aktiebörser omedelbart efter shejkens förklaring att statsskulden för tillfället inte kan respekteras. Wall Street hade stängt för kalkonmiddag så paniken fick vänta till i går fredag.

-This is a mess, skrev Financial Times ledarskribent i går. Att det kan bli sådan oreda på världens finansmarknader efter en så relativt liten krasch visar att talet om att finansmarknaden hämtat sig och att bankirerna och fonddirektörerna lärt sig läxan från i fjol bara är tomt prat. Det finna massor av undangömda skulder i finansinstitutens böcker och inför bokslutet 2009 kommer Dubais inställning av betalningarna mycket olägligt.

När man har mer pengar än vad som går att göra av med går de till pyramidbyggen.

Men vad kommer att hända? Det verkar vara en mycket liten risk för att Dubais inställda avbetalningar kommer att dra igång en ny världsomfattande finanskris. Dubai är inte USA. Och Dubai har bröder i de övriga emiraten med massor av olja. De kommer inte att låta Dubai gå omkull. Däremot är det möjligt att de kommer att tvinga Dubai till att skriva ned sina högtflygande planer om ett Disneyland i kvadrat. De ortodoxa muslimerna i de övriga emiraten ser inte med blida ögon på Dubais roll som en lyxig oas för nyrika otrogna mitt i den arabiska sandöknen.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD1,

Andra Bloggare: Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Dubai, USA, Nyrika, Spekulation, Konkurrs,

Dela

De senaste 18 månaderna har utländska kapitalägare köpt eller hyrt 200 000 km² odlingsbar mark i Afrika. Sedan 2004 har mark två gånger större än Tysklands jordburksmark köpts upp i Afrika. Det är en ny form av kolonialism som FN-organisationen FAO beskriver i en 130 sidor lång rapport med titeln -Markstöld eller utvecklingsmöjlighet.

FAO avstår från att döma ut uppköpen av odlingsbar jord i Afrika utan pekar bara på faror och risker för Afrikas jordbrukare.

Men det är just de faror FAO pekar ut som klart och tydligt kräver ett kraftigt fördömande av denna nya form av kolonialism.

Det första motivet för jordköpen verkar vara att odla produkter som säd, grönsaker och frukt. De stora investerarna just nu är Kina, Saudiarabien, oljeemiraten och Sydkorea, samt en rad privata investerare och fonder.

Under det gångna året har Saudiarabien köpt jord för 100 miljoner dollar i det svältdrabbade Etiopien. I Kenya köpte nyligen Qatar 400 km² för att odla frukt och grönsaker samtidigt som det råder en torka som tvingar FN att föda flera miljoner människor i norra Kenya. Kina har köpt stora markområden i Zimbabwe och Algeriet och Egypten har hyrt 200 km² i Uganda.

Afrikas fattiga bönder behöver hjälp inte kolonialism.

Vad som hände i Madagaskar bör få fler än en president i Afrika att tänka två gånger innan jordbruksmark säljs ut till nykolonialisterna. Presidenten Marc Ravalomanana skrev 2008 ett kontrakt med den sydkoreanska firman Daewoo som gav dem rätten att under 99 år bruka 13 000 km² för odling av grödor för biobränsle. Det motsvarar hälften av öns odlingsbara jord. Hur mycket han själv kunde stoppa i fickan vet ingen. Daewoo skulle inte ens betala hyra för marken utan i stället bidra till ny ospecificerad infrastruktur.

Befolkningen som före den här affären gav presidenten stort stöd gjorde revolt och situationen utvecklades nästan till inbördeskrig innan Ravalomanana störtades och den nya presidenten bröt kontraktet med Daewoo.

Ett folkligt uppror satte stopp för Deawoos planer.

Det är något konstigt med markköpen. Speciellt de köp som arabemiraten står för. Den officiella versionen är att de vill odla matvaror, som frukt och grönsaker. Rent ekonomiskt verkar affären konstig eftersom det för de stenrika oljeemiraten måste vara mer praktiskt och billigare att köpa dessa varor på världsmarknaden och att det skulle handla om att skapa någon sorts nationell självförsörjning verkar helknäppt.

Men det finns troligen en mer rationell förklaring. Emiraten är rika i dag men deras olja är inte evig. Om 40-50 år är reserverna tömda. Om de köper marken för att inom snar framtid kunna odla för tillverkning av biobränslen ser det hela mer logiskt ut. Då är det en investering av oljepengar för att i framtiden kunna dominera marknaden för biobränslen på samma sätt som de dominerar dagens oljemarknad. Utan tillgång till stora arealer ordlingsbar jord är det inte möjligt.

I media: DN1,SVD1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nykolonialism, Afrika, Kenya, Kina, Daewoo, Olja, Emirat, Biobränsle

Dela

-We are adicted to oil, sa Georg W. Bush när han klagade över att USA var alltför beroende av importerad olja. Men den verkliga drogen i USAs energicocktail är stenkolet. USA är kolets Saudiarabien, med mer än 25 procent av världens alla kända kolreserver lagrade i Mellanvästerns jord.

500 koleldade kraftverk spyr ut koldioxid.

Inför mötet i Köpenhamn köpslås det om varje kilo koldioxid, om vem som ska betala mycket, litet, mer eller mindre än grannen på andra sidan jordklotet. Just det, grannen. För koldioxiden och andra växthusgaser känner inga gränser. Ett kilo här eller där har samma effekt. Det ska naturligtvis inte leda till att man blundar inför det historiska ansvaret för halten koldioxid i atmosfären. Det ligger fast förankrat i Europa och USA.

Det verkar inte påverka den energipolitik som Barack Obama och etablissemanget i USA tänker följa. Det finns kolreserver i landet för de närmaste 200-300 åren och i dag kommer mer än 40 procent av all elektricitet från landets 500 koleldade kraftverk. Inte ett enda av dem fångar upp de enorma koldioxidutsläpp de orsakar. Helt enkelt därför att det inte ännu finns en utvecklad teknik för infångande av CO₂. Många forskare anser att utsikterna för att tekniken en dag ska se dagens ljus är mörka.

Än finns det rena kolet bara på papper

Den energilag som ligger för omröstning i Kongressen lägger stor vikt vid utvecklande av en ”ren” kolproduktion. Satsning på förnyelsebara energikällor kommer bara att vara marginella i USA. Det står helt klart att USA kommer att satsa på en ny epok för kolet med eller utan effektiv teknik för att samla upp koldioxiden och lagra den för evigt.

USAs främste finansguru, Warren Buffet, har redan insett i vilken riktning vinden blåser. I veckan avslutade han ett uppköp av en av landets största järnvägsbolag för 27 miljarder dollar. Den gamle finansräven, som sägs aldrig satsa på fel häst, förklarar att han tror på järnvägen som framtiden för transporter av varor. Vad han inte berättar för sina beundrare är att det järnvägsbolag, BNSF, han köpt handhar transporterna av kol från många gruvor i Mellanvästern. Hans uppköp visar att han ser en lysande framtid för USAs kolbrytning. Att han själv äger MidAmerican Energy som har 11 koleldade kraftverk i bruk minskar säkert inte hans entusiasm inför en kolsvart framtid för USA.

I media: DN1,DN2,SVD1,ETC,AB1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Kolenergi, Köpenhamn, Olja, Tåg, Koldioxid,

Dela

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del II av III

Är grön kapitalism vår Noaks ark?

Finns det en grön kapitalism som, likt Noaks ark, kan rädda världen från klimatkatastrofer och eventuell undergång? Att ställa frågan så antyder redan svaret.

Vare sig dagens kapitalism eller en grön variant kan lösa de problem som klimatförändringen ställer mänsklighen inför. Det är den huvudtes som den här artikeln driver.

Om vi börjar med att anta att en grön kapitalism är möjlig vad skulle då dess absolut viktigaste uppgift vara? Att drastiskt sänka utsläppen av koldioxid inom en relativt kort tidsram är det självklara svaret. För annars kan den inte kallas grön. Det finns bara en effektiv väg att uppnå det målet – minska förbränningen av fossila bränslen. I diagrammet härunder ser vi källorna till alla växthusgaser omräknade till CO₂-utsläpp sedan 1970.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>

Det helt frapperande i diagrammet är det faktum att förbränningen av fossila bränslen i stort sett är ensamt ansvarig för den totala ökningen av utsläppen sedan 1970. Alla andra gasutsläpp är nästan konstanta. Slutsatsen är naturligtvis att målet att sänka utsläppen med minst 50 procent till 2050 är omöjligt att uppnå utan att minska konsumtionen av fossila bränslen. Det går helt enkelt inte att komma runt detta faktum.

Rent tekniskt sett reser det inga problem. Alla vetenskapliga beräkningar visar att de förnyelsebara energikällorna har en potential tiofaldigt större än alla kända fossila resurser tillsammans. Att i dagsläget 80 procent av all förbrukad energi kommer från fossila ämnen är därför rent teoretiskt inte svårt att ersätta med förnyelsebara källor.

Men det finns naturligtvis många praktiska hinder i vägen. Att gå ifrån de fossila bränslena betyder att ett nytt energisystem måste byggas, vilket inte kan förverkligas över en natt. Med dagens teknik är alla alternativ, ur den kapitalistiska marknadens synpunkt, betydligt dyrare än den fossila energin. Det krävs självfallet en övergångsperiod till ett nytt system. Under den fasen riskerar till och med CO₂-utsläppen att öka eftersom det måste till stora investeringar i ny teknik och nya anläggningar, som i sin tur kräver energi, det vill säga ökad förbrukning av fossila bränslen under övergångsfasen.

Horisont 2050

För att nå målet för CO₂-utsläppen beräknar FNs klimatpanel att energiförbrukningen i EU måste minska med 50 procent till 2050 och i USA med 75 procent. Vid första ögonkastet verkar detta löjligt orealistiskt. Men jämförelser mellan olika länder visar motsatsen. En schweizare använder exempelvis 4 ton olja(all energikonsumtion omräknad till ton olja) per år medan amerikanen använder 8 ton per år. Ingen kan påstå att levnadsstandarden i Schweiz ligger under den amerikanska. Problemet sitter i samhällets infrastruktur och konsumtionsmönster.

Behandla Jorden varligt

Att rikta in fokus på individens slöseri av energi och materia, vilket är medias favorittema, är inte tillräckligt. Mycket kan göras för att företagen och även individen ska slösa mindre med moder jords gåvor. Men det är helt enkelt inte nog för att den drastiska minskningen av CO₂-utsläppen som är nödvändiga ska kunna realiseras inom den tidsram som försiktighetsprincipen påbjuder.

Kanske forskningens huvudfåra i klimatfrågan överdriver problemen eller har helt fel. Det vore ju angenämt. Men är den möjligheten något att bygga en politik på? Att spela rysk roulette med framtiden som insatts verkar inte klyftigt.

Slutsatsen blir till slut enkel och till synes dramatisk. Det finns inga omvägar eller tekniska under som kan uppnå de mål klimatpanelen förespråkar utan att transformeringen av materia minskar, det vill säga att den materiella produktionen minskar.

Är det ett skämt kanske du frågar dig. Minska varuproduktionen när en tredjedel av mänskligheten knappt har nog för dagen och en miljard av dem är undernärda vad är det för trams. Utropet är berättigat om vi inte tittar närmare på vad som är socialt nödvändig produktion och vad som är onödig och till och med skadlig produktion. När en risbonde i Asien utökar sin produktion ökar han också utsläppen av växthusgaser liksom bygget av en kilometer ny motorväg till ett nytt köpcentra mitt ute på vissjan i Europa också ökar BNP och utsläppen av gaser. För den borgerliga nationalekonomin är de båda exemplen helt likvärdiga. Tillväxt som tillväxt. För klimatologerna likaså. Utsläpp som utsläpp. För att komma undan denna falska jämförbarhet måste vi se till kvalitet och inte kvantitet. Var och en kan göra en rundtur i närmaste storköp och omedelbart finna massor av helt onyttiga och absurda produkter. Produkter som inte fyller några verkliga behov och som bara kan säljas med mördande reklam och mode.

Hur många miljoner ton olja, stål och sällsynta metaller går inte bokstavligen upp i rök i krigsindustrin? Är det en nyttig produktion?

Gröna alternativ?

Mot den bakgrunden kan vi fråga hur den ”gröna kapitalismens” alternativa energikällor ser ut? Vad föreslår makthavarna som ersättning för de fossila bränslena?

Den internationella energikommissionen har gjort beräkningar för hur stora utsläppen blir 2050 vid ett business as usual scenario och hur stor del minskade utsläpp som olika förnyelsebara energikällor kan ta ansvar för. I diagrammet nedan syns att utsläppen skulle öka från nuvarande 28 gigaton CO₂ till 62 gigaton 2050 och att målet bör läggas vid 14 gigaton 2050 om scenariot max 2°C temperaturökning till 2100 ska förverkligas. I diagrammet ser vi att enligt IEA kommer koloxidlagring i sänkor och kärnkraften att spela en stor roll.

<!–[if !vml]–><!–[endif]–>

Planen är helt enkelt orealistisk, irrationell och farlig för framtida generationer.

-Att lagra koldioxid i påstått täta bergrum är kanske en metod som kan användas under övergångsfasen till ett nytt energisystem. Men det är en riskabel teknik eftersom ingen kan garantera att koldioxiden en dag inte slipper ut på grund av en jordbävning eller förskjutning i berggrunden. I planen ingår att från och med 2020 bygga 45 nya kolkraftverk per år med 500 MW kapacitet och utrustade för att samla upp verkens CO₂-utsläpp. Är det en ny kolepok som planeras?

-För att planen att kärnkraften ska svara för 6% av de minskade utsläppen ska realiseras måste det byggas 1 440 nya kärnkraftverk på 1 000 MW fram till 2050, det vill säga 32 stycken per år.

-Vid sidan av kol- och ny kärnkraft ska nya generationer av biobränslen utvecklas. Här ligger redan de stora oljebolagen i startgroparna. British Petroleum satsar miljardbelopp på framställning av biobränslen utifrån alger och bakterier. Det behöver inte sägas att genmanipulering blir stomme i en sådan verksamhet.

-Men det är inte slut på vansinnet. Planen räknar också med att tunga oljor och oljesand, eller tjärsand som det också kallas, ska exploateras med användande av teknik för CO₂-sänkor. I Kanada kan vi redan se vilka miljökatastrofer som utvinning av oljesanden leder till.

Oljesanden i Kanada skapar stora miljöskador

Från teori till verklighet

På skrivborden finns det en ”grön kapitalism”. Den kommer att stanna där. Det resonemang beskriver hur den skulle kunna fungera följer följande logik.

-Kostnaderna för miljöförstöringen ska tas med i beräkningen. Det låter sympatiskt. Men en kostnad ska ha ett pris i en marknadsekonomi. Hur sätter man ett pris på en förstörd sjö? Eller vad är kostnaden för fjällripans utrotning? Och hur stora kostnader svarar det mot under en kommande 50-årsperiod?

-Priset på ett ton CO₂ ska sättas så pass högt att ”smutsiga” industrier tvingas till att minska sina utsläpp. Men i praktiken ser vi att USA och EU bromsar tvingande åtgärder för att inte sätta käppar i den ”egna” industrins profitkvarnar. I teorin är det miljöbovarna som ska betala, i praktiken erhåller de gratis utsläppsrätter som de gör stora vinster på.

- En ”grön kapitalism” innebär en omläggning till alternativa energikällor. I praktiken ser vi hur de makthavande satsar på en mix av fossila bränslen och kärnkraft.

-Teorin kräver att kostnaderna för ”utvecklingsländernas” omläggning till miljövänlig energiproduktion ska bäras av de rika länderna. I stället förs en internationell åtstramningspolitik där fattiga länders ekonomier hamnar i allt större kläm.

-Den kräver också en omfattande överföring av teknik till ”utvecklingsländerna”. Men det motsatta sker. Rika länder kapplöper för att lägga beslag på råvarukällor och odlingsbar jord i främst Afrika, men också i Asien och Latinamerika.

Kort sagt bygger idéerna om en ”grön kapitalism” på teoretiskt tänkbar ekonomisk potential medan den reellt existerande kapitalismen enbart baserar sitt handlande på vilka profiter den stenhårda konkurrensen på marknaden tillåter.

Om vi överlåter åt kapitalägarna att bestämma hur klimathotet ska mötas är det ingen grön blomstrande kapitalism som väntar oss. Se i stället fram mot en värld med allt fler ekologiska katastrofer, en kaotisk övergång till en värld där de fossila bränslena är slut och en explosion av social misär och fattigdom.

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,,SVD3,DN4,DN5,AB1,SDS1,DN4,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Klimat, FN, EU, Olja, Solenergi, Köpenhamn, Kyoto,

Dela

Knappt har de amerikanska trupperna dragit sig tillbaka från Iraks städer så dör på nytt dussintals människor varje dag i självmordsattentat. Rubrikerna når ända fram till oss igen och på ledarspalter frågar sig redan bombhögern om USA verkligen ska dra sig ur landet.

Det är lätt att glömma historien. Det är bara några år sedan som krigshetsaren Georg W Bush målade fan på väggen och tillsammans med hycklaren Blair startade ett helt oprovocerat angreppskrig mot Irak under förevändning att diktatorn Saddam Hussein var en fara för världsfreden.

Tandemet Bush-Blair konspirerade fram attacken på Irak

Irak var ingen idyll. Saddam Hussein styrde enväldigt landet med stöd från den sunnitiska minoriteten. Kuderna hölls under järnklack och shiamuslimerna förtrycktes både politiskt/ekonomiskt och religiöst. Men den amerikanska imperialismens « befrielsekrig » lyckades bara rasera samhället men aldrig att skapa en ny regim med legitimitet i befolkningens ögon. Saddam Husseins sunnitiska diktatur har ersatta av en shiamuslimsk regim som nu leder landet landet rakt in i ett nytt inbördeskrig.

Offer för Saddams gasattack mot kurdiska byar

Kanske man kan säga att det redan råder ett sorts inbördeskrig sett till de dagliga bombattentaten och att islamska extremister för en hård kamp mot den irakiska armén och polisen i norra Irak , speciellt i staden Mosul. Men det verkliga inbördeskrig som troligen väntar runt hörnet kommer att föras mellan regeringen i Bagdad och det irakiska Kurdistan.

I dagarna har det kurdiska parlamentet antagit en ny konstitution som ska upp till folkomröstning under hösten.

- Det är ingen konstitution för en region- den lägger grunden till en självständig stat. Det är en deklaration med fientliga avsikter och en vilja till konfrontation som naturligtvis kommer att leda till en eskalering , säger exempelvis al-Nujaifi, en sunnimedlem i det nationella parlamentet. Den nya konstitutionen ger den kurdiska presidenten stora maktbefogenheter, på gränsen till en presidentdiktatur. Men den verkligt känsliga punkten i konstitutionen är dess förklaring att inte bara de tre kurdiska provinserna tillhör Kurdistan utan också det olje- och gasrika Kirkuk.

Många kastar sina skuggor över oljan i Kirkuk

Under blockaden mot Saddams Irak skyddades den kurdiska regionen av amerikanskt och brittiskt flyg. Det är lätt att förstå de kurdiska ledarnas totala stöd till George W Bushs invasion av Irak och störtandet av Saddam Hussein. De befriades från en bödel som låtit mycket kurdiskt blod flyta. Den kurdiska milisen samarbetade från invasionens första dag med de amerikanska invasionstrupperna och fick stor autonomi i utbyte.

Nu riskerar den kurdiska befolkningen att få betala räkningen för de kurdiska ledarnas stöd till invasionen. Regeringen i Bagdad under premiärministern Al-Malikis ledning slår redan på stora trumman och anklagar kurderna för separatism och för att vilja splittra landet. Samtidigt har inte de kurdiska ledarna under president Barzanis ledning förankrat idén om en kurdisk konstitution hos den kurdiska befolkningen, som de ännu knappt hört talas om . Konstitutionen speglar den kurdiska elitens ekonomiska intressen i att få kontroll över olja och gas i kirkukregionen. Deras utspel är en del av den allmänna huggexan över Iraks olja och gas. Den ekonomiska eliten i Bagdad tänker inte stillasittande se på när kontrollen över oljan i norr glider dem ur händerna.

Därför är det nu mycket troligt att motsättningarna mellan Bagdad och de kurdiska ledarna urartar till väpnad konflikt. Den här gången blir det inte lätt för den kurdiska minoriteten att be om USAs beskydd. Pentagon har redan knutit sina band med Al-Maliki. Ska det sluta i blodbad ? Svaret kommer snart.

I media: DN1,DN2,GP1,SSD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Irak, Kurdistan, Saddam, Barzani, Kirkuk, Olja, Bagdad,

Dela