"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Obama
Rena cirkusen i Cannes
5 Nov 11
Inte ett enda beslut av betydelse fattades
.
Cannes är mest känd för sin årliga filmfestival. Stjärnorna glider fram på den röda mattan med lyxjakterna ankrade på redden. I går smög världens politiska ”stjärnor” ut bakvägen medan södra Frankrike drunknar i årtiondets skyfall.
.
Filmfestivalen i Cannes hade kanske mer att säga om världskrisen än G20.
.
-Quelle cinéma!, säger fransmännen. Cinéma betyder ju film. Men uttrycket ”quelle cinéma” motsvarar det svenska utropet ”rena cirkusen”. I går var det inte film som visades i Cannes utan just en ren cirkus. Inte sedan Seattle 1999 har ett toppmöte slutat i ett liknande fiasko. Inte ett enda beslut av betydelse fattade av den illustra samlingen politiker, med Obama själv i spetsen. Det är som om ett omvänt förhållande råder mellan krisens allvar och politikernas initiativkraft.
Nicolas Sarkozy som var det här G20s ordförande hade bara ett snett surt leende kvar till journalisterna när han förklarade att diskussionerna om en striktare kontroll av finansmarknaden ska fortsätta i februari 2012. Han hade lika gärna kunnat säga 2015 för finansen kommer inte att sättas under vare sig Sarkozys eller någon annan politikers kontroll så länge den nyliberala dogmen om den fria marknadens förträfflighet styr i alla regeringskanslier.
.
En ny värld. Nya idéer, proklamerades i Cannes. Ett hån mot 50 miljoner arbetslösa.
.
Vi hade naturligtvis inte väntat oss att G 20 i Cannes skulle sjösätta en världsomfattande krisplan. En verklig plan med målet att skapa jobb för 30 miljoner arbetslösa i Europa och 20 miljoner i USA. För det krävs en plan som till att börja med sätter nosring på de giriga bankchefer och spekulanter som inte drar sig en sekund för att driva en hel nation och dess folk i ruin om det går att göra vinst av katastrofen. Hela det finansiella systemet måste ställas under samhällets kontroll och i dess tjänst. Att spekulera i misär ska bestraffas som det brott mot mänskligheten det är. I stället hyllas hajarna i den specialiserade finanspressen som ”smarta grabbar” med feeling för affärer.
En verklig krisplan stänger ner alla skatteparadis och harmoniserar beskattningen av företag inom ekonomiska regioner som EU. I dag konkurrerar länderna sinsemellan med lägsta möjliga vinstbeskattning för att dra till sig de internationella storbolagen. Var och en begriper ju att detta endast leder in i en nedåtgående spiral med allt lägre inkomster för samhället.
.
Rättvisa skatter, inte skatteparadis.
.
Tiotusentals miljarder dollar gömmer sig i skatteparadisen där svarta pengar blir vita och hela världens krösusar slipper undan skatt till samhället. Ingen reform i syfte att stävja finansmarknadens framfart kan bli effektiv utan att skatteparadisen stängs. I stället försöker ”vanliga” länder i EU kopiera skatteparadisen. Lilla Belgien har skapat skandal i Frankrike genom att det belgiska finansministeriet i en broschyr förklarar för franska företag hur de kan slippa undan all beskattning i Frankrike och avnjuta mycket lägre skatt i Belgien.
Detta var ett par pusselbitar i en verklig krisplan som herrarna och damerna i G20 inte ens kan stava till.
Men i helgens Cannesfestival såg vi också att de är oförmögna att ens komma överens om en räddningsplan i äkta nyliberal anda. David Cameron säger att eurozonens kris inte är britternas problem. Angela Merkel säger att mer pengar till europeiska räddningsfonden kan vänta, det vill säga hon tycker att andra än Tyskland ska betala. Nicolas Sarkozy som gjort en skatt på alla finanstransaktioner till sin egen ploj talade för döva öron. Hur bankerna ska stärkas fanns det lika många idéer som deltagare och om hur 50 miljoner arbetslösa i G20 ska ges arbete fanns det inga idéer alls.
I Cannes visade världens ledande industrinationer att det saknas en gemenskap som kan hindra världsekonomin från att rasa utför mot en mycket djup och för de arbetande människorna förödande kris.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,SVT1,SVD3,DN4,SVD4,DN5,DN6,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, Cannes, Merkel, Obama, Sarkozy, Cameron, Skatteparadis,
Från Kairo till Wall Street.
20 Okt 11
Tänk om hela världen gör uppror!
.
Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.
.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.
.
Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.
-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.
Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.
.
Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.
.
De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.
-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.
.
I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.
.
Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.
I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.
.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.
.
I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:
-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…
Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.
.
Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.
.
Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA. Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.
.
Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.
.
Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.
Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.
.

I Zurich protesterade också många.
.
Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99% -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.
Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning
och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.
Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,
G2, IMF och FN
26 Sep 11
En vecka som ingen annan
.
I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?
I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.
.
Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.
Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.
Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.
.
Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.
-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.
Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.
Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.
Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.
.
Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.
.
-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.
Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom? Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.
Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.
.
I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.
En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.
.
I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,
Ska rika också betala skatt?
19 Sep 11
Barack Obama siktar mot
ny mandatperiod.
.
-De som tjänar över en miljon dollar om året ska åtminstone beskattas lika mycket som medelamerikanen, sa Barack Obama när han i går presenterade sin plan för att minska de statliga underskotten med 3 000 miljarder dollar under den kommande tioårsperioden.
.
Republikanerna anklagar Obama för ”klasskrig”.
.
-Klasskrig, ropar republikanernas budgetchef Paul Ryan och menar att det kommer att drabba ”jobbskapandet”. Har ni hört den förut?
Så här ser fakta ut i landet: antalet personer som tjänar mer än en miljon dollar om året är just nu 235 000 och i genomsnitt betalar de 24,4 procents inkomstskatt vilket är en lägre skattesats än vad ett hushåll med medianinkomsten 55 000 dollar per år skattar. Obama fick för kort tid sedan hjälp av mångmiljardären Warren Buffet som i ett öppet brev uppmanade myndigheterna att öka skatten på de rika. Bill Gates och en del andra miljardärer har instämt med Buffet.
-Jag betalar lägre skatt än min sekreterare, sa den udda finanskapitalisten som är bland världens fem rikaste personer. En rikedom han byggt upp som huvudägare i kapitalfonden Berkshire Hathaway. Han förklarades som kuf när han vägrade låta sin fond investera i ”it-boomen” 1995-2000. Efter kraschen var tongångarna annorlunda.
Barack Obama kallar sitt förslag om skatt på miljonärerna för ”the Buffet rule” och sätter republikanernas motstånd mot varje tänkbar skatteökning i en svår sits.
.
Miljardären Buffet sjunger skatternas lov.
.
Planen är till synes en klok taktik inför nästa års presidentval i november. För omedelbara ekonomiska konsekvenser har inte planen. Dels för att Obama säger att den bör sättas i verket efter 2013, dels för att den saknar alla chanser att antas av Kongressen som domineras av det alltmer reaktionära republikanska partiet. Men det kan skapa en gynnsam politisk terräng för Obama. I veckan publicerade landets statistiska centralbyrå, Census Bureau, uppgifter som visar att antalet fattiga i USA nu uppgår till 15,1 procent av befolkningen, eller 46,2 miljoner personer. Som fattig räknas alla hushåll som tjänar mindre än hälften av medianlönen på 55 000 dollar per år. Samtidigt ökar den redan rekordhöga arbetslösheten eftersom ekonomin stagnerar och inte ens skapar tillräckligt med jobb för att svara på befolkningsökningen.
Visserligen sitter ”nej-till-staten-nej-till-skatter-nej-till-påbud” djupt i den amerikanska ”själen”. Men det är mycket troligt att en strid med republikanerna om miljardärernas och miljonärernas beskattning kan få ett stort stöd i nästan alla skikt av samhället. Det kan leda ända till ett nytt mandat i Vita Huset. Hur beskattningen kommer att se ut i verkligheten efter 2013 är en annan sak.
.
Media: SVD1,DN1,GP1,SVD2,SVT1,SVT2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Skatter, Miljardärer,
Börs- och dalbana.
13 Sep 11
Finansens springpojkar.
.
Har börsen fått fnatt? Med ryck på fyra procent uppåt och fem procents fritt fall dagen efter är frågan
om det inte är så. Den gamla och helt förlegade idén att i längden är aktieinnehav det bästa sättet att förvalta sina surt sparade pengar är just inget annat än förlegad. Att pensionsreformer världen över, inklusive vår egen svenska reform, just bygger på placeringar i aktier ändrar inget. Det bara bevisar att de som drev igenom pensionsreformerna inte brydde sig om avkastningen. Det handlar enbart om att knäcka det gemensamma solidariska sparandet till en trygg pension.
Aktier var under efterkrigstiden relativt säkra placeringar men bara så länge den underliggande ekonomin var stabil och säker. När tillväxten, vinstutvecklingen, lönerna och antalet människor i arbete ständigt ökade i snabb takt speglade den lika stabila men ändå inte odynamiska aktiemarknaden utvecklingen i samhällsekonomin. Börsen var ett instrument som bolagen vände sig till för att finansiera sina produktiva investeringar och de som köpte aktier kunde lita på att den årliga avkastningen med stor säkerhet skulle ligga något över de räntor som bankerna erbjöd. Men det var inget kasino som lockade med supervinster.
Med den nyliberala revolutionen ändrades hela den finansiella sektorns funktionssätt. Lönernas andel av de producerade rikedomarna minskades kraftigt och vinsterna ökade i samma takt samtidigt som en allt större del av vinsterna inte längre plöjdes ner i ny produktionsutrustning utan i stället skyfflades ut på en allt mer spekulativ finansmarknad. Det var åren då medias aktienyheter började breda ut sig över flera sidor från att ha vegeterat på mycket undanskymd plats i flera decennier.
Naiva drömmare trodde att tiden då man kan skära guld med täljkniv var kommen. Men det var bara en kortvarig dröm som snabbt blev till en mardröm för de flesta. Nu har vi upplevt en tioårsperiod med inte mindre än tre finanskrascher. Det börjar likna ett normaltillstånd, inte olycksfall i arbetet.
.
.
Flera miljoner familjer har tvingats lämna sina hem sedan de fallit offer för skrupellösa bankirer.
.
Faktum är att den kapitalistiska marknaden är inne i en djup strukturell kris. Eller mer precist –den kapitalistiska marknaden i den utvecklade industrivärlden är inne i en djup kris. Den ekonomiska tillväxten är låg eller krympande, lönernas utveckling kryper ner mot noll eller under noll och antalet arbetslösa fryser fast i en katastrofal massarbetslöshet. Hittills har denna onda spiral nedåt uppvägts av hushållens allt större skuldsättning.
Kraschen på bostadsmarknaden i USA 2007 och den efterföljande finanskrisen har gjort en fortsatt ökad skuldsättning omöjlig. Det är grunden till dagens finansiella krasch. Det gamla receptet på allt större handel på kredit fungerar inte längre samtidigt som inget annat recept finns till hands.
Det är denna återvändsgränd som förklarar den groteska politiska vals som eurozonen, Storbritannien och USA virvlar fram i. De gamla recepten verkar inte längre och viljan att ta tag i ekonomin och sätta finansen på undantag saknas helt. I själva verket visar alla från Merkel till Sarkozy via Obama och Cameron att de inte är mycket mer än finansens springpojkar (ursäkta mig Angela). Först öste de in pengar i de privata bankerna för att rädda dem från följderna av Lehman Brothers krasch utan att ställa ett enda villkor för räddningsplankan. Visserligen talade Sarkozy vitt och brett om den ”galna finansen” men det bidde en tumme av det hela.
.
Duon som låtsades att det regnade.
.
Plötsligt har privata skulder blivit offentliga skulder tack vare politikernas generositet mot de privata bankernas kapitalägare. Eftersom hjälpen till dem var villkorslös kastade de sig snabbt över de svagaste ländernas statsskuld och drev upp kostnaderna för Greklands och andra länders obligationer till ohållbara nivåer jämfört med Tysklands och USAs ränta på statsskulden.
Det politiska kaos som råder i den ”utvecklade” världen visas bra av hur förslaget om att ECB ska ge ut euroobligationer bemötts. Idén är kanske den enda vettiga som fötts i Bryssel på år och dag. Om Grekland skulle kunna finansiera sin statsskuld med euroobligationer med en ränta på säg 2,5 procent i stället för de 12-13 procent som landet nu tvingas betala skulle spekulationen mot Grekland och andra ”svaga” länder tappa fotfästet. Samtidigt skulle det innebära att överskottsländerna Tyskland, Holland och Österrike skulle tvingas betala en halv procent mer än vad de gör i dag. Men den typen av ”solidaritet” mellan Europas kapitalistiska regeringar kan vi inte räkna med. Var och en drar i stället i sitt hörn av täcket för att skyla sig i det finansiella höstrusket.
I dag hotar spekulanterna på aktiebörsen och alla andra spekulativa marknader att kasta hela
världsekonomin in i en djup katastrofal recession. Om de vansinniga sparpaketen i Europa och USA får full effekt samtidigt finns det ingen chans att en sådan utveckling kan undvikas. De så kallade utvecklingsekonomierna kan inte upphäva effekten av en djup recession i USA och Europa. Tvärtom finns det stor risk att de dras med i den när deras exportmarknader i väst skrumpnar.
Aktiebörsen har helt tappat sin ursprungliga roll som kapitaluppsamlare för nyinvesteringar. Aktien har blivit ett roulettchips som kastas ned på bordet i allt snabbare tempo utan att bidra med ett öre till utvecklingen av samhällets rikedomar. I finansens kasino omfördelas bara redan existerande rikedomar, inget skapas. Det kanske låter oförargligt. Låt dem spela, det skadar ingen. Beviset att det motsatta gäller ser vi runt omkring oss varje dag. Folk ruineras, andra kastas ut ur sina hem, medan ojämlikheten i samhället exploderar, och miljoner går utan arbete eller tvingas arbeta för skandalösa löner.
Grekland är oförmöget att under nuvarande ekonomiska villkor betala av sin statsskuld. Den måste till stor del avskrivas. De sparpaket som tvingas på befolkningen bara förvärrar det ekonomiska läget genom att det skapar recession i landet och inkomsterna till staten minskar. Det är vad finansens springpojkar vägrat acceptera. Grekland ska till varje pris tvingas betala av sina lån i främst franska och tyska privatbanker. Eftersom detta är som att skjuta sig själv i foten inser nu ”marknaden” att dessa banker riskerar att förlora hela den kaka de så girigt gapat över. Société Générale, BNP Paribas, Deutsche Bank kan nu följa i Lehman Brothers fotspår. En kollaps som kommer att få krisen 2008 likna en vårvind kan bli följden. Angela Merkel, Nicolas Sarkozy har tillsammans med ”socialister” som Papandreou drivit Europas ekonomi mot ruinens brant. Allt i syfte att beskydda de privata bankernas och spekulationsfondernas intressen. Det är den motsatta vägen som måste följas. Hela det finansiella systemet ska ställas under samhällets kontroll. Finansens roll ska vara att finansiera samhällets ekonomiska aktiviteter, inte vara croupier i ett kasino för ett fåtal som tillåts spela med bland annat dina pensionspengar.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,DN4,DN5,DN6,SVD5,DN7,SVD6,SVD7,
Bloggare:Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Banker, Grekland, Finans, Spekulation, Euro
Rika i USA kan betala skatt
11 Aug 11
Ta pengarna där de finns.
.
Det mest frånstötande i Obamas överenskommelse med den republikanska
högern är att de stora inkomsterna inte behöver bidra med ett enda öre till de nedskärningar som nu i stället drabbar de som är i behov av hjälp, som exempelvis de 47 miljoner amerikaner som är beroende av matkuponger för att få mat på bordet.
Republikanernas totala vägran att höja skatterna för de rika är inget nytt. I decennier har de rikas andel av de totala inkomsterna stigt stadigt. I diagrammet nedas syns hur den rikaste hundradelen av hushållen ökat sin andel av de totala inkomsterna efter skatt från 7,5 procent 1979 till 17,1 procent strax innak finanskrisen 2007. Viss statistik pekar mot att andelen är ännu högre i dag.

Samtidigt visar diagrammet att femtedelen av hushållen i mitten av inkomstskalan har förlorat stora andelar efter skatt. 1979 var deras andel 16,6 procent av de totala hushållsinkomsterna för att sjunka till 14,1 procent 2007. Den fråga som republikanerna vägrar att ställa och som Obama accepterar att de inte ställer är: var finns det pengar att ta för att öka statens inkomster och därmed minska underskotten?
.
Bloggare: Fröjdhpunktse,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Skatter, Rika, Fattiga
Varför är det börspanik?
7 Aug 11
Marknaden får kalla fötter.
.
Knappt har sparpaketen i Europa signerats och lånetaket höjts i USA så utbryter det panik på världens börser. Rasen är de största sedan Lehman Brothers bankrutt och den stora finanskrisen 2008-2009.
Borde det inte vara tvärtom? De spekulerande storbankerna har räddats av politikerna. Bankernas och storföretagens vinster rapporteras större än på länge. De multinationella bolagen staplar cash i kistorna eftersom de inte riktigt vet var de ska investera dem. Så frågan om det inte borde vara tvärtom är minst sagt berättigad. Varför sprider sig paniken på börserna? Allt verkar ju gå bra. Företag och banker blomstrar och de arbetande tvingas att betala krisen. Kan kapitalägarna hitta ett bättre paradis?
-Det är tokhögern som bestämmer, skriver DNs ledarskribent Peter Wolodarski och syftar till Tea Partys republikanska kongressrepresentanter som var de stora segrarna i uppgörelsen om USAs lånetak. Det ligger naturligtvis mycket i det. Bland annat innebär uppgörelsen att minskade underskott endast kan uppnås via minskade statliga utgifter. Inte ett öre får tas från de rika som i dag betalar lägre skatter än någonsin i USAs moderna historia.
Men det är inte ”tokhögerns” segrar som bekymrar ”marknaden”. Det är effekterna av sparpaketen i Europa och Obamas sänkta offentliga utgifter som ligger i botten på börspaniken.
Efter att först ha räddats av det offentliga kastade sig bankerna över de svagaste ländernas statsskulder och spekulerade deras statsobligationer i botten. Nu ska de arbetande i Grekland, Portugal och i alla andra länder betala räkningen för livlinorna som kastats ut till banker och finansinstitut.
.
Plötsligt inser ”marknaden” att effekterna av alla dessa sparpaket bara kan sluta i en ny djup recession för hela världsekonomin. Vanliga arbetande familjer i USA och Europa kan inte konsumera mera och samtidigt dra åt svångremmen för att betala vad politikerna beslutat. Om USA och Europa går in i en samtidig djup recession finns det ingen möjlighet för Kina och Indien att vara tillräckligt starka lokomotiv för världsekonomin. Deras huvudsakliga aktivitet är export och de är därför beroende av konsumtionen i USA och Europa.
Med lägre tillväxt i världsekonomin följer automatiskt krympande vinster för de multinationella och nationella företagen i produktionssektorn. Det är därför som börsen fått kalla fötter igen. De stora ”grabbarna” på Wall Street och i andra finanscentra hade säkert redan förberett sig för EUs och Obamas beslut och placerat stora optioner på fallande aktiekurser. De tjänar nu stora pengar på de fallande kurserna samtidigt som de ”små” aktieägarna säljer i panik. I tider av börskris är det mer än någonsin de stora fiskarna som äter de små.
Den djupa recession som nu kommer ska du tacka politikerna för. I sin iver att rädda bankernas kapital och vinster har de beslutat om en så drastisk attack på de arbetandes levnadsstandard och sociala välfärd att ingen, vare sig ”finansgenier” eller de multinationella bolagen, kan trolla fram tillväxt.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,GP1,SVT1,DN5,SVD2,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP2,GP3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Börsen, Wall Street, EU, Kris,
USA bankrutt?
29 Jul 11
Walls Streets klasskrig
på hemmafronten.
.
Om ett par dagar kan USAs federala myndigheter tvingas att ställa in betalningar, vägra betala räkningar och tillfälligt ge personal ledigt utan lön.
Scenariot verkar groteskt och overkligt men med den existerande lagstiftningen för hur stor den federala statsskulden får vara kan det bli brutal
verklighet.
-Det pågår ett klasskrig. Det är vår klass, den rika klassen, som för kriget och vi vinner det.
Så drastiskt uttryckte sig USAs legendariske finansguru Warren Buffet i en intervju på CNN i maj 2005. Mycket har hänt sedan dess, men inget som motbevisar Warren Buffets syn på utvecklingen i USA.
Medias dramatisering av vad som kan ske efter den 2 augusti om Kongressen inte höjer det legala taket för den amerikanska statsskuldens omfattning är kanske överdriven men inte alls verklighetsfrämmande. Bilden av bakgrunden till skuldkrisen är däremot starkt färgad i det att problemet framstår som ett käbbel mellan Vita Huset och republikanerna i Kongressen om hur stora nedskärningar som ska göras i den kommande federala budgeten.
.

-Din del av skulden är 104 211 dollar. Med skräckvisioner om framtiden ska det arbetande amerikanska folket fås att betala landets statsskuld medan kapitalägarna inkasserar räntorna på samma skuld.
.
Bakom striden kring ett antal miljarder hit eller dit finns emellertid Warren Buffets ”klasskrig”? Kort uttryckt handlar det om att den rikaste tjugondelen av de amerikanska hushållen, den verkliga kapitalistklassen, vägrar att längre delta i samhällets sociala utgifter för välfärd. De fick blodad tand av Georg W. Bushs skattesänkningar för tio år sedan och biter sig nu fast i vad de anser som vunnet.

Kolonnerna visar hur skatterna minskat för den rikaste procenten av hushållen (längst till vänster), för de 400 rikaste hushållen (mitten) och de genomsnittliga skattesateserna (till höger).
.
När Bushs skattesänkningar löpte ut i december 2010 vägrade de segerrusiga republikanerna att återinföra de skattesatser som rådde innan Bushs ”reform” och Barack Obama vek ned sig liksom han gjorde i striden om den nya sjukvårdsreformen. Det betyder inte att Barack Obama befinner sig på andra sidan i det klasskrig som Buffet talar om utan bara att han och de flesta demokraterna vill använda delvis andra metoder i krigföringen. Striden står mellan det republikanska lägret som vägrar att de rika ska bistå med en enda cent till saneringen av statsskulden och budgetunderskottet och Obamas demokrater som vill att de rika ska bidra med lite grann via en skattehöjning för hushållen med mer än 500 000 dollar per år i inkomster.
I förhandlingarna mellan Vita Huset och Representanthusets talman, republikanen John A. Boehner, vill Obama minska budgetunderskottet med cirka 4 000 miljarder dollar under en tioårsperiod. Medan Boehner vill ha en kortsiktig plan med nedskärningar i den kommande budgeten i utbyte mot en överenskommelse att höja taket för statsskulden innan den 2 augusti.
.
John Boehner håller Obama under uppsikt. Det taktiska spelet om vem som ska få ansvaret för att ha höjt det federala lånetaket är inte avgjort ännu.
.
Det är kring hur nedskärningen ska finansieras som de båda lägren drabbar samman. Obama har lagt ett minst sagt modest förslag på att cirka 82 procent ska finansieras med sänkta utgifter i den sociala sektorn och 18 procent via skattehöjningar för de rikaste. Under tryck från den högljudda Teapartyrörelsen vägrar republikanerna att höja skatterna över huvud taget. Ja vissa av de värsta bulldoggarna sätter sig till och med emot att bidrag som exempelvis stödet till etanolindustrin tas bort med argument att varje skrotad subvention till det ena eller det andra projektet i själva verket är en skattehöjning.
Det republikanska partiets ledning har satt sig själva i en svår sits. För att inte stöta bort väljarna som vanns via Teapartyrörelsen kan de inte gå med på någonting som liknar en skattehöjning eller en förstärkning av ”big gouvernment” och bryta löftet att inte höja taket för statsskulden.
.

Diagrammet visar att en hundradel av inkomsttagarna tog hand om 38% av Bushs skattesänkningar. Medan 60% av inkomsttagarna fick dela på 20%.
.
Samtidigt har de Wall Street och framför allt de riktiga höjdarna i den amerikanska industrin emot sig eftersom de inte vill höra talas om en eventuell inställning av statens avbetalningar. Det kan leda till en nerklassning av den amerikanska statsskulden från kapitalmarknadens vakthundar, kreditvärderingsbyråerna, och därmed riskera att en ny katastrofal finanskris utlöses.
Starka krafter är i rörelse för att tvinga fram en kompromiss som undviker ovissheten om vad som kan hända vid en eventuell inställning av den amerikanska statens betalningar. Den mäktiga amerikanska handelskammaren kör en intensiv lobbying mot John Boehner för att lånetaket ska höjas. De stora finanshusen på Wall Street trycker också på i samma riktning.
Men samtidigt rasar redan republikanerna i Teapartyrörelsen inför ett eventuellt brott mot vallöftet att ”aldrig höja lånetaket”. Det påstås att varje dag ringer omkring 30 000 ”arga tepåsar” till sin delstats kongressrepresentanter för att kräva att de håller vad de lovat.
.

Enbart de som arbetat i stora traditionella företag som IBM, GM, Ford, General Electrics osv kan räkna med en bra pension(än så länge). Diagrammet visar att stora delar av befolkningen över 65 år är till stor del beroende av socialbidrag för sin inkomst.
.
Den amerikanska handelskammaren som var en av de största finansiärerna av det republikanska partiets kandidater i fjolårets kongressval kanske får skörda en draksådd. Anden har släppts ur flaskan och nu vill den inte frivilligt låta sig hunsas.
Det är en mycket motsägelsefull och närmast absurd politisk konstellation som formas i USA. Big Business och ledningen för demokrater och republikaner befinner sig på samma sida i det ”klasskrig” som de rika för mot den arbetande befolkningen. Mellan de båda handlar det om taktiska skillnader i hur den lilla sociala välfärden i landet ska krympas till ett skrumpet skrutt. Men i den kommersiella kampen om platser i Kongressen har krafter släppts loss som på typiskt amerikanskt maner vänder sig mot allt som luktar stat och regering.
Teapartyrörelsen är ett vitt ”medelklassfenomen” med en ideologisk blandning av bigott religiositet och anti-establishment som inbillar sig att den ”gamla goda tiden” för det vita medelklassamerika kan vinnas tillbaka i en kamp mot ”Big gouvernment”. En sorts bastard av den klassiska liberalismens laissez-faire, en ideologisk grundbult om att ensam är stark.
.

Det är en klar missupfattning att republikanerna skulle vara mindre benägna att sätta staten i skuld.
.
I själva verket leds de i nosring av en liten grupp av rika finansiärer som bröderna Koch, som återfinns i den yttersta högern av det republikanska partiet och som använder Tea Party som ”fotsoldater” i attacken på allt vad social välfärd heter. Vad Teapartisterna inte förstår är att ”big business” inte alls har något emot ”big gouvernment”. De är bara emot de sociala försäkringarna. De är inte alls emot en stor stat som spenderar stort både på militära och civila projekt. Det ger inkomster, riktigt stora inkomster i de rikas bankkonton.
.

Storlek och sammansättning av den amerikanska federala budgeten.
.

Efter att recessionen förklarats över i slutet av juni 2009 har de nominella lönerna legat still på siffror under eller lika med inflationen, det vill säga att reallönerna utvecklats negativt.
.
Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVD7,SVD8,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, Wall Street, Boehner, Statsskuld, Budget, Bush
Netanyahu ingen förhandlingspartner
27 Maj 11
Nej, nej, nej. Nej till allt.
.
Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.
.

Bibi i rampljuset.
.
Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.
-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen
själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.
-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?
Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.
Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.
De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.
Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.
.
Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.
.
Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.
-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.
Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.
Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.
.
Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.
.
Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.
Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.
Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.
Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den
brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.
-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.
Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.
-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.
Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.
.
Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred








Senaste kommentarer