"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Nyliberalism
Vem äger statsskulden?
4 Feb 12
Ärver barnen vår skuld ?
-Du föds med hundra tusen kronor i skuld.
Så brukar det låta när nyliberala ekonomer och deras megafoner i media vill skrämmas. Propagandan bygger på enkel retorik men en i grunden felaktig ekonomisk analys.
Vanligen finns det inte mer är banal matematik bakom de feta rubrikerna om den fruktansvärda framtid som väntar våra arvingar. Tänk dig ett land med tio miljoner innevånare och en statsskuld på exempelvis 1 000 miljarder kronor. Då sägs varje medborgare ha en skuld på 100 000 kronor. Enkelt och begripligt, eller…?
Första invändningen är baserad på rent runt förnuft och påpekar naturligtvis att mot varje krona någon är skyldig finns det någon som är fordringsägare till samma krona. Spelar det då någon roll hur stor statsskulden är eftersom den samtidigt har sin motpol i en lika stor tillgång?
Svaret blir nej om vi skulle leva i ett samhälle där ägandet och fördelningen av rikedom vore i det närmaste jämlikt. Om de tio miljoner innevånarna i exemplet ovan var och en ägde statsobligationer till ett värde av 100 000 kronor vore ingen skyldig en krona och ingen hade en fordring. Skuld och tillgång jämnar ut sig för var och en.
.
Sekund för sekund rusar skulden i höjden. Skräckpropagandan är digitaliserad.
.
Då kan vi också se att det inte är statsskuldens storlek som är ett problem. Det är den ojämna inkomst- och förmögenhetsfördelningen som är problemet. Alla barn föds nämligen inte med en skuld upp över öronen. Ett fåtal föds i stället med madrassen full av statsobligationer. Det är det stora antalet barn med vanliga lönearbetande föräldrar som ärver en skuld till de rikas barn.
Även i det verkliga samhället, till skillnad från exemplet ovan, är det inte riktigt att trumpeta ut att statsskulden är för stor och hotar att dränka oss alla. För vid sidan av att statskulden motsvaras av fordringar i samhället, ärver vi ju inte bara skulder utan också andra tillgångar. Som exempelvis alla offentligt ägda byggnader, skolor, sjukhus och annan infrastruktur som skapar ett modernt samhälle. Ingen privatperson tittar bara på sina räkningar och sliter håret av sig. Personen kollar också vilka tillgångar den har i kontanter och i rörligt och fast kapital. Om då skulderna ligger högt över tillgångarna kan håret med rätta sitta löst till.
För staten är problemet ännu enklare eftersom den till skillnad från en enskild person har tillgång till sedelpressarna och rätten att beskatta medborgarna. En stat kan inte som ett företag förklaras i konkurs. Det finns ingen lagstiftning som definierar när en stat är i konkurs. Ingen konkursförvaltning tillsätts för att likvidera statens affärer.
Ändå är naturligtvis statens skulder ett problem. Men det verkliga problemet är inte skuldens storlek i sig. Det stora problemet för exempelvis Grekland eller något annat land med en stor skuld är kostnaderna som skulden för med sig. Det vill säga de räntor som staten ska betala ut till de som äger statens obligationer. När en statsobligation som löper över tio år ska betalas tillbaka till ägaren ger staten ut nya obligationer för att betala de gamla. Nu ser vi problemet. Om staten för att sälja de nya obligationerna måste lova en högre ränta än på de gamla ökar skulden omedelbart. Om samtidigt den ekonomiska tillväxten i landet ligger långt under räntan på de nya obligationerna då fullkomligt exploderar statsskulden. För lägre tillväxt innebär lägre skatteinkomster till staten som då tvingas låna ännu mer för att finansiera sina utgifter.
.
.
Det nyliberala receptet för att befria staten från sin stora skuld kan sammanfattas i en mening –vi ska snåla oss ur krisen. Med vissa nyanser omfattas detta också av den europeiska socialdemokratin, inte minst av Stefan Löfvéns parti.
Statens utgifter måste minska och plats lämnas för det privata initiativet. Skatterna ska minskas, framför allt på företagandet så att det skapas jobb. De gamla välfärdskryckorna ska slås undan så att individen tvingas tjäna sitt uppehälle och inte fastna i ”bidragsfällan”. Den stela arbetsmarknaden ska mjukas upp med avreglering och allt som går att privatisera ska privatiseras och lite till. På så sätt ska ”vår” konkurrenskraft stiga snabbare eller minst lika snabbt som andra länders och låta oss ”exportera oss ur krisen”. Det är receptet som skrivs ut för inte bara Grekland och andra med stora statsskulder utan även för resten av de ”avancerade” industriländerna.
För att inse vilket elände hästmedicinen ställer till med måste vi först titta tillbaka och fråga oss hur vi hamnade i det huvudbry som statsskulden skapat.
De flesta avancerade industristaternas skulder byggdes upp i två faser med skilda orsaker till skuldernas tillväxt. I korthet handlar det om före och efter finanskrisen 2007-08.
Den nyliberala politiken innan 2007 förde med sig en växande statsskuld av flera orsaker. Först av allt handlar det om minskade statliga inkomster från skattebetalarna. Den medvetna satsningen på att minska skatterna för i första hand de välbeställda grävde stora hål i statens finanser. Det gäller då inte bara skatt på inkomst utan i ännu större utsträckning minskad skatt och sociala avgifter för företagen med ursäkten att det skulle leda till mer investeringar som i sin tur skulle skapa mer arbeten. Kort sagt skulle, enligt den liberala dogmen, staten få in mer skattepengar genom att sänka skatterna. Det finns inget praktiskt exempel där detta skett men det hindrar inte att dogmen ivrigt tuggas om i tankesmedjorna.
Den offentliga sektorn har visat sig vara en tuff rackare att ta död på. Trots alla angrepp mot den sociala välfärden under den nyliberala epoken har ändå det offentligas andel av BNP vuxit i de flesta länder. Det vill säga att de minskade skatteinkomsterna inte motsvarats av en lika stora sänkning av statens utgifter. Alltså har staten finansierat gapet med utgivning av obligationer, det vill säga satt sig i skuld.
.
.
Det ökade antalet äldre med påföljande högre utgifter för pensioner och sjukvård är strukturella förändringar i våra samhällen som starkt bidragit till att det offentligas andel av BNP stigit och sedan vägrat sjunka trots den nyliberala politiken.
Den andra och helt annorlunda fasen i statsskuldens tillväxt startar med finanskrisen 2007-08. Vad hände? Efter Lehman Brothers krasch spred sig paniken som en löpeld i världens finanshus och regeringskanslier. I korthet kan förloppet sammanfattas i en mening –det offentliga tog över de privata bankernas skulder. Det skedde via olika tekniska omvägar men det är slutresultatet av allt manövrerande från centralbankernas och regeringarnas sida. Plötsligt exploderade statsskulden i många länder. Bland annat i Grekland och Spanien där den innan 2007 inte låg på speciellt höga nivåer historiskt sett.
I dag befinner vi oss i en situation där flera länder kommer att vara oförmögna att betala tillbaka sin statsskuld därför att den nyliberala åtstramningspolitiken leder till recession, alltså låg tillväxt med lägre inkomster för staten som följd och med räntor på nyemitterade obligationer som är hårresande. De privata bankerna som hjälpts upp ur skiten har mage att kräva kring sex procents avkastning medan de får låna pengar att spekulera med av ECB till en procents ränta.
.
.
Ur askan i elden alltså. Det verkliga problemet var alltså det privata skuldberget som byggts upp under ett par decennier av kreditdriven konsumtion. Det gällde främst i USA, Storbritannien och Spanien, där de privata skulderna 2008 uppgick till 175 procent av BNP i USA och 200 procent i de båda andra länderna. Det privata skuldberget blev ett statligt problem enbart när de privata skulderna socialiserades.
För att bättre förstå hur staten finansierar sina utgifter och för att inse att statens utgifter är en livsnödvändighet för det privata kapitalet ska vi repetara lite vanlig nationalekonomi. De flesta industrialiserade staterna finansierar sig via tre källor.
-Via beskattning av arbete och kapital samt sociala avgifter.
-Via försäljning av offentligt producerade varor och tjänster
-Samt via utgivning av statsobligationer
I vulgärpropagandan sägs staten ta upp för stor plats och att det sker på bekostnad av det privata initiativet. I själva verket är statens utgifter oftast inkomster för det privata kapitalet. Det mesta av statens inkomster går nämligen direkt tillbaka till marknaden via konsumtion. Alla löner till de offentligt anställda är en direkt injektion i konsumtionen av varor, tjänster och fasta investeringar i bland annat bostäder. Staten självt i sin tur använder delar av sina inkomster till att köpa upp privat tillverkade varor och tjänster.
I den pågående krisen ser vi konkreta bevis för att storleken på statens utgifter har en direkt betydelse för krisens djup. I de länder där den offentliga sektorns andel av BNP är högst är effekterna av krisen minst märkbara. De så kallade ”välfärdsstaterna” har kommit undan krisen bättre än de länder där nyliberalismens härjningar gått längst.
USA är bästa exemplet på tesen ovan liksom Storbritannien. Idén att staten är något dåligt i sig och ska hållas i strypkoppel är ett favorittema för de flesta politikerna i USA och det offentligas andel av BNP är mycket riktigt betydligt lägre än i Europas ”välfärdsstater”. Att detta skulle vara mer ”effektivt” är en bluff som det räcker med att titta på hur den amerikanska sjukvården fungerar för att motbevisa.
USA har världens högsta utgifter för sjukvården, motsvarande 17 procent av BNP medan samma siffra ligger kring 12 procent i ”normala” länder. Innebär det att sjukvården är bättre i USA? Ja, kanske för de individer som kan köpa extremt dyr specialistvård. Men i stort kostar landets vård mycket men underpresterar ändå. Bevisen är bland annat att den förväntade livslängden i USA ligger klart under snittet för andra avancerade industriländer och att barndödligheten är högre. Att sjukvården kostar mer beror inte på att den erbjuder bättre tjänster till majoriteten av medborgarna utan på de vinster som aktieägarna av sjukhus erhåller, på de privata vinster som specialistläkare tar ut, på kostnader för advokater och andra dyra mellanhänder.
;
Med det här hoppas jag bidra till att underminera de vanligaste myterna om statens skulder. Den nyliberala dogmen att den improduktiva statliga sektorns beskattning av den privata sektorn tar upp plats från det privata initiativet är nonsens. Statens utgifter är en källa till rikedomar för det privata kapitalet vilket den kris vi upplever visar bättre än alla nyliberalers försäkran om det motsatta. Staten har skuldsatt sig upp över öronen för att rädda det privata kapitalets intressen.
Hade det inte kunnat vara annorlunda? Måste man svälja den nyliberala politikens mantra om att enda vägen till ekonomiskt välstånd går via uppoffringar och åter uppoffringar?
.
Media: DN1,DN2,SVD1,ETC,DN3,DN4,SVD2,DN5,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Skuld, Staten, Kapital,
Kapitalismens kris och global konkurrens.
26 Nov 11
Adjö till välfärden
.
-Vi vet vad vi måste göra men vi vet inte hur vi ska bli omvalda om vi gör det,
sa Luxemburgs regeringschef Jean-Claude Juncker häromdagen till den brittiska finansdraken Financial Times.
Tydligare än så kan inte krisen i EU sammanfattas. Det handlar om politik. Eurons kris kopplad till olika EU-staters skulder är ekonomiska problem men lösningen för borgerligheten i Europa är politisk eller ingen alls.
Vad Juncker vill göra men inte vågar är två sidor av samma sak –att drastiskt försämra de sociala försäkringarna inom EU och lyfta upp unionen till en ny nivå av överstatlighet där budgetar, arbetslagstiftning, beskattning och ekonomisk politik kontrolleras mera strikt och i större utsträckning beslutas i Bryssel. De närmast regelrätta upproren i Grekland visar varför Juncker är rädd. Attackerna på välfärden och den arbetande befolkningens levnadsstandard i Grekland är bara början. För att EUs industrier ska kunna hävda sig på världsmarknaden är det alla länders lönearbetare i unionen som ligger i skottlinjen. Men kan välfärden avrustas utan att hela EU drabbas av ett ”grekiskt uppror”? Det är vad Juncker frågar sig.
Europa och USA har stagnerande ekonomier med låg tillväxt och fallande investeringar i produktion och infrastruktur. Den industriella produktionen sysselsätter allt färre arbetare samtidigt som antalet industriarbetare i världen exploderat de senaste decennierna. I ett par decennier har vi lurats till att tro att man skapa pengar med pengar. Låt ”kineserna” producera, det är vi som har bankerna, spekulationsfonderna och finansgenierna, var melodin för dagen. Wall Street hade fått oss att glömma bort abc: det är i produktionen av varor och tjänster som rikedom skapas av hundratals miljoner lönearbetare. Finansen bara omfördelar redan skapade rikedomar och för det finns det gränser.
.
Det är de arbetande som skapar rikedomen.
.
Efter murens fall levde vi en tid med en supermakt som dominerade ekonomiskt, politiskt och militärt. Nu lever vi i en multipolär värld där endast den militära hegemonin fortfarande innehas av Pentagon. Däremot hade inte kapitalägarna glömt abc. De jobb som inte skapades i nyskapad industri och service i de gamla industrinationerna skapades i desto större antal i framför allt Asien av både inhemskt kapital och de multinationella bolagens direkta investeringar. Vad som för tio år sedan var en antydan till nydaning av den kapitalistiska världsmarknaden är i dag ett faktum. Kinas export har gått om USA i statistiken och Asien och Brasilien står ensamt för hela ökningen av världshandeln.
.

Kina köper in avancerad teknologi och forskningskapacitet.
.
Den som säljer varor tjänar också pengar, speciellt om den egna befolkningens konsumtion släpar efter. Resultatet syns i Kina där enorma exportöverskott fyllt på valutareserven med tusentals miljarder dollar. Att det är dollar, eller egentligen amerikanska statsobligationer noterade i dollar, har flera orsaker. Dels är det säkra placeringar för den kinesiska staten eftersom Kinas valuta yuanen varit knuten till dollarn i en närmast fast växelkurs. Samtidigt har det varit en källa för USA att betala det enorma handelsunderskottet i förhållande till Kina. Ett underskott har alltid sitt motsvarande överskott någonstans.
Den modellen är nu slut och kan inte fås att åter fungera som den gjort i snart femton år. Hushållen i USA kan inte längre finansiera sin konsumtion med allt större skuldsättning och inte heller med stigande löner eftersom de inte stiger. Tvärtom är det bara de 1% som occupy-rörelsen angriper som verkligen sett sina inkomster stiga de senaste decennierna. Den lönearbetande befolkningen har inte fått ökad reallön sedan slutet av 70-talet och sedan 2001 har den sjunkit. Levnadsstandarden och konsumtionen har upprätthållits endast med hjälp av ökad skuldsättning.
.

.
Den nya multipolära världen kan inte längre fungera enligt modellen som uppstod efter murens fall. Då var USA ensamt om herraväldet och Kina bara en snabbt expanderande men liten exportekonomi. Nu är Kina en stor ekonomi i världsmåttstock och om dess tillväxt fortsätter i samma tempo som i dag kommer landets BNP att passera USAs BNP redan om tio år och BNP/per capita att hinna ikapp USA 2032. Men trender och extrapoleringar brukar alltid slå fel som prognoser och det kanske gäller de två här ovan också. För det handlar inte om lagbundna processer utan om politisk, ekonomisk och militär kamp mellan olika kapitalistklasser som inte har samma intressen. I konflikter på världsnivå är inget givet på förhand.
Däremot kan vi säga något om vad de kinesiska kapitalisterna och byråkraterna i statsledningen måste göra för att Kina inte ska falla offer för sin egen modell. Dagens situation där tillväxten uteslutande orsakas av allt större investeringar i produktionsapparat och infrastruktur är inte hållbar. Endast 37 procent av BNP utgörs av hushållens konsumtion ner från 62 procent 1983. Alla säger att Kina måste öka sin interna konsumtion för att kunna skapa balans i ekonomin och bli mindre beroende av exporten. Men ingen vet hur det ska gå till. Teoretiskt kan det bara ske genom en kraftig ökning av de arbetandes reallöner parat med införande av ett modernt socialt försäkringssystem. Problemet är bara att industrikapitalisterna i landet inklusive de utländska bolagen inte har något intresse av högre löner eftersom stora delar av produktion i exportindustrin bara är slutmontering av importerade komponenter. En verksamhet ofta med låga vinstmarginaler där redan vissa företag utlokaliserar till Vietnam och Kambodja sedan de kinesiska arbetarna med strejker och protester lyckats höja sina löner.
Exemplet hur Apples i-Phone 3G produceras visar hur Kinas produktion för export ofta består helt av importerade komponenter som sätts samman av billig kinesisk arbetskraft. Den säljs på världsmarknaden för 599 US $. Värdet av importerade komponenter till Kina är cirka 180 dollar och monteringskostnaderna i Kina lika med 6,5 dollar. Efter strejkerna vid monteringsfabriken Foxconn har monteringskostnaderna ökat.
.
Världsprodukten iPhone 3G stämplas till sist Made in China
.
Exakt hur vägen framåt kommer att se ut för Kina är mycket svårt att säga. Till en del beror det också på om Kina, Asien i övrigt och Brasilien kan skapa en egen dynamik med hög tillväxt, inbrytningar i högteknologiska sektorer och skapande av en marknad som delvis växer i en egen takt skild från de gamla imperialiststaternas stagnerande marknader. Kinas investeringar i utlandet är del i en sådan strategi. Inom den ramen är uppköpen av Volvo och Saab ett sätt att komma över avancerad forskning och applicerad teknik i biltillverkningen.
Samtidigt hopar sig svarta moln på den kinesiska kapitalismens himmel. Försäljningen av nybyggda lägenheter, hus och kontor har sjunkit med 39 procent från toppen 2010. Det kan medföra en mycket tuff kris för de banker som ligger ute med hypotekslån till privata byggare och till de lokala myndigheterna. Spricker byggbubblan utan att regeringen och centralbanken lyckas avveckla den gradvis kan hela den ekonomiska tillväxten på 9-11 procent falla kraftigt och då vet ingen vad som händer med den redan hotade sociala ”harmonin” som ledarna i Peking ser som garant för den egna makten.
.
Bygger Kina en koloss på lerfötter ?
.
I andra änden av repet som stöder den hängde hittar vi den amerikanska imperialismen som brottas med djupa motsättningar både internt och externt. Den kreditdrivna expansionen fram till 2007 är över och kommer inte tillbaka även om landets politiker och kapitalägare uppträder som om ”business as usual” ligger runt hörnet om bara skuldberget monteras ned. I stället verkar det uppenbart att krisen kommer att fördjupas de närmaste åren.
Under perioden efter sub-primekraschen 2007 öste den amerikanska staten ut pengar på banker och kreditinstitut för att kickstarta hjulen. Obama har inte ännu drivit en åtstramningspolitik, till skillnad från den europeiska borgerligheten. I stället har presidenten låtit den federala centralbanken driva en expansionspolitik med bottenlåga räntor och ”quantative easing”, ett fikonspråk för att låta sedelpressarna rulla. För bankerna har politiken gett frukt. De flesta av dem visar upp rekordvinster. Men i en ekonomi där hushållens konsumtion tar upp 70 procent av BNP och där samma hushåll måsta skriva av sina skulder med inkomster som stagnerar leder stimulanspolitiken inte till ökad tillväxt.
.
Miljontals amerikanska familjer lurades ta bostadslån. Nu är de ruinerade.
.
Till detta kan läggas den politiska förlamning som råder i Kongressen, där republikanerna driver en mördande kampanj mot utgifterna i den sociala sektorn och kräver nedskärningar på alla andra budgetområden. Inte ett öre i skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon dollar om året är deras käpphäst. För att jaga bort Obama från Vita Huset i november 2012 är de beredda att driva USA in i en djup recession. Om 2011 var Europas krisår kommer 2012-13 med stor säkerhet att bli USAs. När 137 dollarmiljonärer i ett öppet brev kräver att de rika ska beskattas mer är det ett tecken på att de inser vart den amerikanska ekonomin tar vägen om en åtstramningspolitik drivs igenom i dagsläget.
Den egyptiske mångmiljonären Hassan Heikel skrev häromdagen i Financial
Times att de superrika med mer än tio miljoner dollar i årsinkomst borde beskattas med en engångsskatt på 10 procent. Den illustra skaran är ungefär en på tiotusen och äger tillsammans en förmögenhet på 55 000 miljarder dollar. Skatten skulle inbringa 5 500 miljarder dollar. Tillräckligt för att lösa ut både Grekland, och alla andra statsskulder som hotar. Dessutom skulle det enligt Heikel ge börsen en skjuts uppåt som mer än väl kommer att kompensera den tioprocentiga engångsskatten. Man får inte vara dum.
Kapitalister som Warren Buffet och Hassan Heikel har inte plötsligt fått en uppenbarelse och söker frälsning. Deras oro dikteras av att Europas och USAs ekonomiska åtstramningspolitik riskerar att utlösa en djup världsrecession, om inte värre, i vilken deras egna intressen riskerar att hamna i kläm.
Det nyligen avslutade G20-mötet visar att den tid då G7, de rikaste industriländerna, dikterade handel och investeringar är förbi. G20 var i och för sig ett fiasko där deltagarna skildes åt utan att ens vilja ge sken av enighet och beslutsamhet. Men det berodde på den underliggande ojämna utvecklingen i världsekonomin just nu. Europa och USA stampar i bästa fall på samma ställe medan framför allt Asien expanderar snabbt. De allt hårdare politiska och ekonomiska konflikterna mellan USA, Europa och Kina speglar den imperialistiska konkurrensen mellan starka kapitalgrupper och kampen för kontroll över andelar på världsmarknaden. Kina är inte ännu en imperialistisk makt på det globala planet. Men i Asien är Kinas dominans redan ett ekonomiskt faktum. Även militärt växer landets styrka snabbt med årliga kraftiga budgetökningar för de militära utgifterna. Världsekonomins tektoniska plattor är i stark rörelse och hur de krafter som detta utlöser kommer att förändra styrkeförhållande mellan den ”gamla” och den ”nya” kapitalismen kan vi bara spekulera i än.
.
Vad som media kallar ”eurokrisen” är en del i denna globala omstrukturering av kapitalismen. De europeiska kapitalen kan inte längre hävda sig i den internationella kampen om marknader utan att i grunden ändra det sociala systemet i Europa. Lönekostnaderna ska drivas ner till varje pris. Jean-Claude Juncker vet vad som ska göras men tvekar om det är genomförbart. Därför är ”testerna” i Grekland och Portugal så viktiga. Om kapitalet lyckas att riva hela det sociala skyddsnätet och sänka lönekostnaderna per arbetad timme kan det användas till att driva samma politik i de mer nordliga länderna i EU med argument att alla måste bidra till att lösa krisen.
Europas ledande politiker och de dominerande kapitalägarna står inför ett vägval. Endera i grunden avskaffa den sociala välfärden som vi känner den och spränga nationsgränserna för att upprätta ett Europas Förenta Stater i hopp att kunna ta upp konkurrensen på världsmarknaden. Eller låta europaprojektet krascha, avskaffa euron och låta var europisk nation klara sig självt i konkurrensen. Att det senare alternativet skulle vara att föredra för kontinentens lönearbetare är ren fiktion.
.
Av EU icke godkända morötter.
.
I båda fallen kommer de härskande att se som sin uppgift att montera ned den gemensamma sociala sektorn, låta det privata kapitalet ta över sektorer som kan drivas med profit och låta resten falla i ruiner. Utmaningen från den ”nya” kapitalismen kan inte mötas utan att det sociala kontrakt som rått sedan andra världskrigets slut definitivt bryts. Nyliberalismens attack på den arbetande befolkningens livsvillkor sedan 80-talets början måste avslutas med ett radikalt svärdshugg.
I inget av alternativen finns det en positiv utgång för den sociala krisen ur den arbetande befolkningens synvinkel. Ett sönderfallande Europa där de nationella borgerskapen återfaller i olika grader av nationalism innehåller inget positivt för de arbetande och öppnar inte heller större möjligheter för sociala och fackliga strider till försvar av den existerande välfärden. Lika lite öppnar en förstärkt överstatlighet inom EU dörrarna för ett bättre styrkeförhållande till de arbetandes fördel. Dagens kapitalism lämnar bara en anti-kapitalistisk strategi som en realistisk väg framåt för kontinentens lönearbetare. En reformism baserad på gammal keynesiansk stimulanspolitik är inte längre möjlig och de reformistiska partierna i Europa föreslår inte ens det som ett alternativ. De har alla hakat på det nyliberala loket och föreslår på sin höjd att måla godsvagnarna ljusröda. Färdriktningen sätts inte i fråga. Inget reformistiskt parti i Europa föreslår en politik som bryter med finansens allt större makt över politiken.
.
.
Ur borgerlighetens synvinkel är det en nödvändighet inte bara sett till konkurrensen med Kinas industriproduktion utan också i allt större utsträckning i förhållande till USA som håller på att utvecklas till ett låglöneland. För vid sidan av landets finanscentra på östkusten liknar resten av landet, speciellt Södern och Mellanvästern, ett låglöneland. Mot traditionella löner kring 28 dollar i timmen för bilarbetare betalar bilbolagen som etablerat sig i Södern kring 13 dollar i timmen. Vid sidan av de anställda i finanssektorn har reallönen för industri- och serviceanställda sjunkit det senaste decenniet. I veckan meddelade Census Bureau, USAs statistiska centralbyrå, att det nu är 48 miljoner människor i landet som hankar sig fram till månadsslutet tack vare matkuponger som socialhjälpen delar ut efter prövning.
.
48 miljoner amerikaner är beroende av socialhjälpens matkuponger.
.
I Europa är det inte i de fattigare länderna som de arbetande tryckts tillbaka mest. Det tyska ”exportundret” är inget annat än ökad produktivitet parat med lägre löner. I Merkels mirakel, med gott förarbete från socialdemokraten Schröder, är det i dag fem miljoner lönearbetande som tjänar mindre än fyra euro i timmen. Det är i skenet av den globala krisen och den tilltagande konkurrensen mellan ”blocken” som euro- och skuldkrisen måste betraktas. De dominerande kapitalgrupperna i Europa vet att deras enda väg framåt för att stå sig på världsmarknaden är ett nytt kvalitativt steg framåt i deras ”europabygge”. Inte ens Tysklands kapitalister kommer att gå oskadda ur en krasch för euron, upplösning av EU och en återgång till de nationella valutorna. En ny D-mark skulle omedelbart revalveras upp med minst 20 procent i förhållande till andra världsvalutor. Med Europa som huvudmottagare av den tyska exporten blir det svårt att konkurrera med import från löglöneländer om den nya marken skrivs upp kraftigt.
.
Ett slitet lapptäcke åt Europa fixar inte krisen
.
Den europeiska kapitalismen står inför sin största historiska utmaning. Anpassa sig till den nya multipolära världsekonomin genom att drastiskt sänka sina produktionskostnader och avrusta den sociala välfärden eller försvinna som stormakt på världsmarknaden. Det är valet.
Det dikterar också valet för Europas arbetande befolkning. Endera böja rygg och acceptera att perspektiv om en bättre framtid var något som bara våra föräldrar kunde glädjas åt. Eller resa på sig och tillsammans med alla andra lönearbetare ta strid för ett annat Europa, ett solidariskt och rättvist Europa, ett Europa befriat från finanskapitalets diktat. Kort sagt –ett Europa där den arbetande befolkningens ekonomiska och sociala behov dikterar vad som produceras och hur det fördelas, inte de enskilda kapitalägarnas jakt på ständigt större vinster.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,ETC1,ETC2,DN5,SVD3,DN6,DN7,DN8,SVD4,SVD5,
AB1,DN9,SVD6,SVD7,SVD8,SVD9,SVD10,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Alliansfritt Sverige,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Euro, Kina, USA, Kapitalism, Marknaden,
Från Kairo till Wall Street.
20 Okt 11
Tänk om hela världen gör uppror!
.
Niohundrafemtioen demonstrationer i åttiotvå länder. Vad är det som händer? Den 15 oktober ropade hundratusentals människor världen över ut sin upprördhet över det kapitalistiska systemets orättvisor, ojämlikhet och allt större misär för allt fler, unga, arbetare och äldre.
.

De ungas allt svårare situation på arbetsmarknaden spelar en stor roll i mobiliseringen.
.
Det var enorma demonstrationer och små demonstrationer, men alla vände de sig tillsammans mot den lilla stenrika elit som styr och ställer över ekonomiska beslut, som prioriterar allt som ger maximal profit åt dem själva medan alla andras samhälleliga behov sätts på undantag.
-Vi är 99% , har den amerikanska rörelsen OWS, Occupy Wall Street, gjort till sin slogan och visar därmed att det är en extremt liten kapitalistisk elit som styr över deras liv.
Hur många var de? I New York deltog kring 15 000 och i Washington lika många, i Madrid 150 000, i Barcelona 150 000, i Rom 200 000, i Lissabon 100 000, i Santiago 50 000, i Bryssel 8 000. Plus alla andra som demonstrerade i hundratals städer världen över. Det som startade med några tält på Wall Street blev på några veckor till en världsomfattande protest mot den internationella finansens diktatur över våra liv. Det genomgående i alla demonstrationer i världens alla hörn var upprördheten över kapitalismens oförmåga att tillfredsställa vanliga människors dagliga behov av arbete, trygghet och bra levnadsvillkor i allmänhet.
.
Amerikanska media ser som vanligt ned på vanliga människors protester.
.
De som samlades kommer från många olika bakgrunder med skilda erfarenheter av det brutala liv alltfler tvingas leva. Där fanns människor som drivits från sina hem efter bolånekraschen, de så kallade sub-primes. Där fanns de som förlorat sina arbeten på grund av utlokaliseringar och rationaliseringar. Där fanns unga välutbildade utan arbete och utan hopp att finna ett arbete. Där fanns många unga som tvingats bryta sina studier sedan studiekostnaderna tvingat dem på knä och andra som flyttat hem till sina föräldrar på grund av omöjliga hyror. Där fanns de som Europas politiker vill tvinga betala bankernas spekulation med det ena ”sparpaketet” värre än det andra.
-Vi vill inte betala för finansens härjningar, vi är inte skyldiga, går igen som en röd tråd från New York till Aten, via London och Santiago. På så sätt kan man säga att de globala protesterna med start i Seattle 1999 gått från en huvudsakligen anti-imperialistisk agenda till en anti-kapitalistisk agenda, eller åtminstone till ett nej till nyliberalismens sociala härjningar.
.
I Seattle 1999 tog anti-globaliseringsrörelsen ordentlig fart.
.
Mitt i all glädje över de månghövdade protesterna finns också ett par besvikelser och lite smolk i bägaren. I Grekland var det knappast några demonstrationer alls den 15 oktober. Det var synd men förståeligt med tanke på den stora uppladdningen till generalstrejken den 19 oktober. På många platser var den 15 oktober en sorts revelj, en symbolisk protesthandling. I Grekland är det klasskamp för den sociala överlevnaden och den 15 oktober kanske upplevdes som lite artificiell jämfört med uppmarschen till storstrejken.
I Frankrike var det knappt några protester alls, undantaget ett par hundra här och där. Varför? Antagligen för att det just nu är en nedgång i den sociala kampen efter det bittra nederlaget i pensionsstriden. Kamplusten är inte i topp. Men också för att de unga inte ännu drabbats av arbetslöshet, uteslutning från universiteten och bostadsbrist i samma omfattning som i Italien, Spanien, Portugal och Grekland.
.

I Frankfurt samlades demonstranterna framför Europeiska Centralbanken.
.
I Rom ställdes demonstranterna inför ett annat problem –anarkisternas ”svarta block”. Så här beskriver en deltagare, Gabriele 28 år, vad som hände:
-Jag hade lust att kasta mig över dessa svartklädda, maskerade och hjälmprydda människor för att stoppa massakern. De brände bilar, krossade rutor, slog sönder ett snabbköp, attackerade ett lyxhotell, satte eld på en kasern och vandaliserade en kyrka. Vi andra skrek ”fuori, fuori, …fascisti (ger er av ..fascister). Men de var ett par tusen beväpnade med järnrör, påkar, smällare, och Molotovcocktails? Vi de ”upprörda” var säkerligen över 200 000 men obeväpnade…
Som vanligt lyckades de ”svartklädda” ockupera spaltmetrar i media. Det måste än en gång sägas rakt ut; oavsett vilka motiv och revolutionär entusiasm som driver dem till sina handlingar är det en ”taktik” som enbart tjänar de härskandes intressen.
.
Svartklädda, maskerade anarkister bidrog med det enda de begriper -sterilt våld.
.
Men tillbaka till OWS, Occupy Wall Street. Protesterna i New York kom kanske oväntat för alla. Men de ramlade inte ner från himlen. De stora protesterna i Madison, Wiscounsin, för kort tid sedan visade redan att den sociala nedrustning som drabbar allt fler i USA börjar driva människorna ut i protester. Det är heller ingen tillfällighet att många som uttalar sig i media ser den arabiska våren som en källa till eftertanke och aktivitet. Liksom ”indignados” i Madrid och Barcelona fick styrka av Tahrir har också de ”upprördas” protester eldat på mobiliseringen i USA. Samtidigt har OWS sina rötter i det amerikanska samhällets förfall under nyliberalismens härjningar. Det är ingen tillfällighet att det finns många offentligt anställda, speciellt skolpersonal och lärare, bland demonstranterna i New York. Delstaternas extrema sparprogram drabbar allt fler yrkesarbetande och studerande. Bara i september månad avskedades 34 000 offentligt anställda och de amerikanska fackförbunden har räknat ut att sedan 2008 har 278 000 lärare avskedats på gymnasienivå och att det med tanke på det ökade antalet elever nu saknas 326 000 lärare.
.
Även i Hong Kong samlades människor i protest mot nyliberalismen.
.
Rörelsen hämtar också energi från den enorma arbetslösheten i landet. Allt som allt, arbetslösa, ofrivillig deltid, och de som slutat söka jobb, berörs nästan 26 miljoner amerikanska arbetare och bland de 14 miljoner arbetslösa har nästan hälften varit utan arbete i mer än sex månader.
Anslutningen till OWS och andra ockupationer i landet sker mest individuellt. Det är inte politiska organisationer, fackförbund eller ens frivilligorganisationer som mobiliserat rörelsen. Den har blivit ett sätt för socialt isolerade att samlas till kamp och det är först nu i ett nytt stadium som de fackliga organisationerna ansluter sig till mobiliseringen. Det kan vara både på gott och ont. Den fackliga byråkratin har tidigare visat att den ingriper för att kunna styra aktivism till ett stöd för demokraterna. Att de skulle ha det motivet den här gången återstår att se. Men Obama har redan känt av elden under demokraternas fötter och uttalat sig i ett försök att visa att också han tillhör de 99% som står utanför. Det visar samtidigt att parollen ”vi är 99%” är tvetydig. För det är ju kanske 20% av landets hushåll som njuter av de arbetandes frukter, av de löjligt låga skatterna på de högsta inkomsterna och som liksom i många andra länder visar att de inte längre vill vara med och betala för kollektiva socialförsäkringar, en bra offentlig sjukvård, en offentlig skola värd namnet och ett solidariskt pensionssystem.
.

I Zurich protesterade också många.
.
Genom att peka på 1% som styr allt öppnar det dörren för Obamas och demokraternas demagogi om att de också tillhör de ”upprörda”. Samtidigt är ju parollen –vi är 99% -färgstark och lätt att ta till sig. Det är ännu för tidigt att säga om Obamas försök att omfamna rörelsen ska lyckas.
Däremot har OWS ställt inför ett politiskt vägval som kommit upp inom de egna leden. Hittills har den allmänna stämningen under rörelsens stormöten varit starkt anti-auktoritär. Inga megafoner tillåts. Deltagarna repeterar bakåt vad en talare säger och inga krav på staten har ställts med motiveringen att det inte råder enighet om vad som ska krävas. De senaste dagarna har en strömning i OWS börjat förespråka kvalificerade majoritetsbeslut (2/3) i stället för total enighet i varje fråga. Samtidigt vill denna strömning att OWS ska ställa krav inte bara protestera. En majoritet av deltagarna vid stormöten har antagit ett krav på att staten ska dra igång ett stort offentligt projekt (likt Roosevelts 30-talsprogram) av investeringar, nya jobb, alla in i utbildning
och så vidare. Vad som kommer att ske är inte ännu klart. Ska OWS börja ställa krav och rösta om dem med majoritetsbeslut eller ska den nuvarande modellen bestå. Fördelarna och nackdelarna med de mot varandra stående organisationsformerna är uppenbara. Den nuvarande bygger vidare på total enhet och spontanitet vilket kanske kan leda till politisk handlingsförlamning i längden. Den andra inbjuder de existerande partierna och fackförbunden att göra rörelsen till sin och därmed ta död på den ursprungliga motivationen och spontaniteten.
Bra eller dåligt? Det återstår att se. En sak är dock klar. I USA är det inte längre bara tedrickande vita extremister som syns på gatorna. Den arabiska våren, och den sydeuropeiska sommaren dyker upp på Wall Street klädd i vackra höstfärger.
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,SVD5,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Imperialism, Kairo, Occupy Wall Street,
Jonas Sjöstedts krisprogram.
5 Sep 11
Svarar inte mot behoven.
.
-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt.
Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.
Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:
-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.
Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.
Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.
När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.
Produktivitet, reallöner och löneandelen av BNP i EU 1960-2010.
.
Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)
Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)
Källa: Ameco, EU-kommissionens databas
.
Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.
Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.
.
.
Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.
Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.
.
Idén att byte av valuta skulle kunna förbättra de arbetandes position i förhållande till kapitalägarna håller inte måttet.
.
För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.
-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.
Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.
.
Den ungas revolt i England är inte en kamp för att ändra levnadsvillkoren
utan en flykt bort från dem.
;
Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.
Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.
.
Devalveringar och räntepolitik är inga effektiva vapen i en kämpande arbetarrörelses arsenal.
.
I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.
Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.
Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.
.
Det finansiella monstrets beteende kan inte tämjas med lite strängare regler.
.
Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.
Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.
Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på
arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.
När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.
Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.
.
Billig arbetskraft kombinerad med moderna metoder har ändrat den internationella konkurrensen.
.
Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.
I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.
.
********
Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.
.
Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.
På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.
***
Europeiskt upprop mot finansens diktatur.
.
En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och
den sociala ojämlikheten och
leder Europa mot en hotande katastrof.
Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.
Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.
.
Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.
I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.
.
Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som
ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.
.
Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
-
Upphäv alla åtstramningsprogram
-
Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
-
Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
-
Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
-
Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.
Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.
Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.
.
Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!
Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!
.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,DN5,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,
Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,Sjöstedt,Sjöstedt2,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Skuldkris, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, Finanskris, Spekulation
Nyliberala myter begravda.
11 Jun 11
Ett bokslut över
Georg W. Bushs skattepolitik.
.
Det har gått tio år sedan president Bush den 7 juni 2001 antog en skattereform som gav miljarder i lägre skatter för de rikaste och några cents för de fattiga.
Nu tio år senare är det möjligt att göra ett bokslut över skattereformen. I
korthet lan man säga att reformen lyckades uppnå det outtalade motivet –göra de rika mycket rikare. Däremot misslyckades den totalt att uppfylla de officiella motiven för sänkningen av inkomstskatterna.
Vad var de officiella motiven? De var identiska med vad duon Reinfeldt/Borg i dag presenterar som ursäkter för skattegåvorna till de rikaste i samhället.
Främsta motivet är det klassiska nyliberala hokus pokus att lägre skatter stimulerar tillväxten, investeringarna och skapar nya jobb. Vilket i sin tur ökar statens skatteinkomster. Simsalabim- lägre skatter leder till större statsinkomster.
Myter är mycket seglivade, speciellt då de tjänar de rikas intressen. I hur många hundra år försvarade inte prästerskapet adelns privilegier med ursäkten att den var utvald av Gud att njuta av livet utan att arbeta.
För att skjuta den nyliberala myten om skattesänkningars gudomliga effekt behövdes inte hundratals år. Det räckte med tio år ”busheconomy”.
.
.
I ett dokument utarbetat av tankesmedjan Economic Policy Institute finns en sammanfattning i tio punkter som visar vad som verkligen hände med skattesänkningarna, vilka som profiterade på dem, vilken effekt de hade på tillväxten och jobben. Det är ett förödande bokslut som borde döda den nyliberala mytologin. Men nej, den bara rullar vidare i land efter land som om inget hänt. Orsaken är inte den officiella, nämligen att det handlar om krisbekämpning utan samma inofficiella målsättning som Bushs 2001 –att göra de rika rikare.
Men vad hände i USA under de tio år som redan gått?
* De rika tjänade proportionellt mest på Bushs skattereform. Den rikaste tusendelen av inkomsttagarna med inkomster över 21 miljoner kronor per år fick 3,6 miljoner kronor i skattelättnader, 450 gånger mer än familjen med en genomsnittsinkomst. Den rikaste hundradelen (1%, med inkomster över 4,6 miljoner kronor om året) av inkomsttagarna tog under perioden 2001-2008 hem 38 % av skattelättnaderna. Hela 55% av lättnaderna hade under samma period hamnat i fickorna på tiondelen personer med de högsta inkomsterna, motsvarande alla över 1,2 miljoner kronor per år.
.
.
Detta kunde ske eftersom skattereformen medförde lägre skatt på inkomst av kapital, lägre skatt på aktieutdelning, lägre marginalskatter i toppen, och lägre fastighetsskatt. Summan av allt var att 1% av inkomsttagarna tog hem 65% av alla inkomstökningar under perioden 2002-2007.
* De fattigaste familjerna fick smulor trots att den officiella propagandan motiverade ”reformen” med behovet att sänka skatterna för ”Swanson”. År 2010 fick den fattigaste femtedelen (20% med inkomster under 140 000 kronor om året) 1% av skattelättnaderna. De 60 % av löntagarna som befinner sig på nedre delen av inkomstskalan, med inkomst under 490 000 kronor per år, fick nöja sig med 20% av de samlade skattelättnaderna.
* Myten att mer pengar till de rika sipprar ner i samhället och skapar jobb är just inget annat än en myt. Av alla konjunkturcykler efter andra världskriget var bushperioden den värsta av alla vad gäller löner och inkomster. Under perioden 2001-2007 sjönk den inflationsjusterade veckomedianlönen med 2,3 procent. Medianlönen är lönen i mitten på löneskalan, vilket är mycket under genomsnittslönen som statistiskt påverkas kraftigt av direktörernas fantasilöner. Under samma period ökade produktiviteten i den icke-agrara produktionssektorn med 15,4 %, det vill säga att frukterna av hela produktivitetsökningen hamnade i andras fickor än de producerande arbetarna. Nio av tio löntagare fick dela på 13% av de totala löneökningarna under perioden 2002-2007 medan 0,01% av löntagarna fick 24% av ökningen.
.
Sedan 2007 har löneutvecklingen fortsatt stagnerat.
.
*Inte heller skapade skattesänkningarna de nya jobb som utlovats. Högkonjunkturen 2002-2007 är den enda period i USAs efterkrigshistoria där andelen i arbete i förhållande till hela befolkningen minskade. Den totala sysselsättningen ökade med bara 0,9 procent vilket är bara en tredjedel av ökningstakten under alla andra högkonjunkturer. Så mycket var det beställt med de sänkta skatternas stimulerande effekt på jobben. En läxa att komma ihåg för LO.
* Men hur var det då med den ekonomiska tillväxten? Den skulle ju få fart av skattesänkningarna. De rika skulle snabbt investera sina ökade rikedomar och driva på tillväxten, lät Bushs ekonomer förstå. Likt i Anderssens saga ”bidde det en timme”. Under högkonjunkturen 2001,4kv till 2007,4kv var tillväxten den lägsta under hela efterkrigstiden. Vad gäller investeringarna i ny produktionskapacitet ökade de med 2,1 % per år vilket är ynka tredjedelen av genomsnittet för efterkrigstidens högkonjunkturer och mindre än hälften av investeringarna under den näst sämsta under perioden.
-Statens inkomster är i dag lägre än vad de hade varit utan skattesänkningarna. Om det råder det enighet bland ekonomer, sa redan 2006 Bushs ekonomiska ”senior adviser” Alan Viard.
.
.
Med det kan bokslutet över den nyliberala dogmen om stimulans via ”utbudspolitik” skrivas i svart och guld. Svart för den arbetande befolkningen. I guld för den lilla stenrika hundradelen av befolkningen, de verkliga kapitalisterna.
.
Media:
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Georg W. Bush, Skatter, USA, Borg, Reinfeldt, Inkomster, Nyliberalism
Berlusconi på fall.
31 Maj 11
En skammens epok.
.
Silvio Berlusconi erövrade premiärministerposten första gången 10 maj 1994. I arton år har hans vidriga personlighet dominerat italiensk politik. I arton år, med ett par mellanrum, har Italien letts av en man som inte drar sig för något skamgrepp i politiken och som är inblandad i rättsliga processer för korruption, mutor, skattefusk, maktmissbruk och uppmuntran till prostitution.
.
Verklighetens Don Corleone.
.
Berlusconis tid vid makten och hans maktmissbruk kan bara förklaras med hur arbetarrörelsens historiska partier banade väg för ”berlusconismen”. Det italienska kommunistpartiet klarade inte av brytningen med Moskva och stalinismen och att samtidigt skapa ett trovärdigt alternativ till de socialdemokratiska traditionerna – Berlinguers ”eurokommunism” blev bara en blindtarm på reformismen.
Samtidigt leddes de italienska socialdemokraterna av en skurk vid namn Benito Craxi, som i skumraskaffärer inte stod Berlusconi efter även om han saknade finansmannen Berlusconis personliga tillgångar. Ett år innan Berlusconis tillträde som premiärminister flydde Bettino Craxi till Tunisien undan en säker fällande dom i Italien för mutor och maktmissbruk.
.
Craxi och Berlusconi simmade i samma vatten och brottslighet.
.
Stilen var så att säga präglad i förväg. Berlusconi hade bara att kliva i galoscherna och fortsätta i samma bana men med andra medel till sitt förfogande. Trots att han inte suttit som premiärminister oavbrutet sedan 1994 har ”il Cavaliere” dominerat Italiens politik. Även under Prodis ”demokratiska” styre var det Berlusconi som i viss mening stakade ut politikens innehåll.
Berlusconi kom alltså till makten mycket tack vare den etablerade vänsterns oförmåga att erbjuda annat än förvirring och kompromisser med högern.
Nu är epoken Berlusconi snart över. Han har helt enkelt själv slagit in alla spikar i sin politiska likkista. Det är inte en framstormande entusiastisk vänster som vunnit de just hållna kommunalvalen. Det är Berlusconi som förlorat dem.
Den sista spiken i kistan satte han strax innan valdagen då han i ett sista desperat utspel satte allt på ett rasistiskt kort. I det kanske mest vidriga utspel som någon europeisk politiker gjort i moderna tid anklagade han vänstern för att vilja ”islamisera” Italien och att Milano skulle förvandlas till ett ”zigenarcity” om han inte vann.
.
Två herrar som använder Europas romer som slagträ i inrikespolitiken.
.
Under åratal hade Berlusconi skördat röster med sin blandning av språklig vulgaritet och elegant jet-set liv. Likt de teve-såpar hans medieföretag sprutar ut fascinerade han en stor del av befolkningen under lång tid. Allt förläts. Alla sexuella ”äventyr” hamnade på den ”italienska gigolons” oförargliga konto.
Men det kommer en tid då även den mest omtyckta såpan börjar fastna i halsen och illamåendet tar över. Till och Dynasti fick lägga ned en dag. För mycket blir för mycket. Tydligen blev ”zigenarcity” den lilla ärtan som stjälpte lasset. Trots den tilltagande fientligheten mot invandringen och ”invasionen” i Lampadusa var det något så uppenbart överdrivet med Milano som ”zigenarstad” att det fastnade i halsen på de flesta.
.

Romer utvisas eskorterade av italiensk polis.
.
Skredet hade satts i rörelse och nu kan ingen stoppa det. Epoken Berlusconi är snart över. Milano har alltid varit hans ekonomiska och politiska bas. I och med förlusten av Milano för hans parti PDL finns det inga dammluckor kvar. Nästa etapp i sammanbrottet för mediekungen kommer troligen i form av ett brott med Lega Nord. Umberto Bossis nationalistiska extremhöger kan inte längre ingå i en allians med Berlusconi om det ska undvika att dras med i ”kungens” fall. Bryter Bossi med ”bossen” då finns det ingen majoritet kvar i parlamentet.
Den ekonomiska och sociala krisen i Italien är djup och den har nu hunnit ikapp och neutraliserat tevesåpornas opium. Vulgaritet, bunga-bunga och alla andra frivoliteter serverade med Stomatol räcker inte längre.
Men det ger inte den segrande vänstern i kommunalvalen fria händer att fortsätta i den italienska socialdemokratins nötta spår. Det är mer än symboliskt att vinnarna i Milano och Naples inte var socialdemokratins första namn utan ”out-siders”. Krisen kräver en politik som kan ge hopp om en bättre framtid, inte ett budskap om ”sparande, budgetsanering, minskade sociala utgifter, sämre a-kassa” och alla andra nyliberala recept som den europeiska socialdemokratin gjort till sina.
.
På Puerta del Sol kräver ungdomen nya vägar i politiken.
Den spanska ungdomen har visat på en väg ut ur krisen –vägra betala kapitalismens kris. Det är i mobilisering för solidariska samhälleliga lösningar på kapitalismens kris som en väg framåt kan brytas. För det krävs att Italiens, Frankrikes, hela Europas arbetande med ungdomen i spetsen gör Puerta del Sol till sin sak. Krisen kräver en social lösning som tar människornas gemensamma problem som utgångspunkt, inte bankernas och aktieägarnas behov av snabba klipp. Annars kommer vi att bli passiva åskådare till och offer för ”lösningar” på krisen som likt en ångvält krossar allt i sin väg.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Italien, Berlusconi, Korruption, Craxi,
Företagens vinster starkt uppåt.
6 Maj 11
Vad gnäller de om?
.
Ska man tro den kapitalistiska marknadsekonomins betalda propagandister
råder det djup kris och för att klara av alla skuldkriser måste alla dra åt svångremmen. Alliansens Anders Borg talar i landsfaderlig ton om att ”vi alla” ska bidra till att hålla ordning på Sveriges finanser genom att knoga och spara. Då kan vi skapa jobb säger han och glömmer att tala om bolagens allt större vinster och allt mindre ansvar för samhällets funktioner.
Men det finns en brittisk finanspress som alltid talar klarspråk och då tänker jag på dagstidningen Financial Times och veckotidningen The Economist. De har båda ett gigantiskt förtroende i de ”fria marknadskrafterna” och känner sig inte skyldiga att ursäkta dessa krafters framfart i samhället.
Vadå kris? – frågar sig The Economist daterad 24 mars. Tidningen håller upp färsk statistik från olika länder för att visa på att en allt större del av de producerade vinsterna hamnar i kapitalets fickor och en allt mindre del i de arbetandes händer.
.
Det är inte alla som väntas bidra till saneringen av statsfinanserna.
.
Enligt Standard&Poors 500 (de fem hundra största noterade företagen på börsen i New York) steg den genomsnittliga vinsten för de 500 med 17,8 procent år 2010. Fördelningen av vinsterna gick mer snett än någonsin. Medan 528 miljarder dollar gick till USAs kapitalägare fick landets arbetande nöja sig med 168 miljarder dollar. Det är första gången på 50 år som summan som gick till ”lönekakan” var mindre än kapitalägarnas andel.
De tyska arbetarna var inte bättre lottade. Av 195 miljarder dollar i ökade vinster tog kapitalägarna hand om 159 miljarder vilket lämnade 36 miljarder till lönerna.
Den brittiska ekonomin ökade sina vinster med ”bara” 22,7 miljarder dollar så därför tog kapitalägarna hand om hela summan och lite till eftersom lönerna minskade 2 miljarder dollar. Det gav den största sänkningen i de arbetandes reella levnadsstandard sedan 1980.
Chefen för Bank Of England, Mervyn King säger i klartext vad som väntas av befolkningen för att vinsterna ska fortsätta att ramla ner i kapitalägarnas fickor medan ”skuldkrisen” betalas av de arbetande.
-Pressen på levnadsstandarden är det oundvikliga priset att betala för finanskrisen och den påföljande justeringen av världsekonomin, konstaterar kallt herr King, of course my dear.
.
Mervyn King styr i den engelska centralbanken Bank of England.
.
I den moderna kapitalismens historia har alltid löneandelen i BNP varit större än vinstandelen. Så är det självfallet också i dag. Men sedan nyliberalismens offensiv i början av 80-talet har kapitalets andel stigit stadigt i samtliga industriländer. I den amerikanska ekonomin har exempelvis produktiviteten stigit med 83 procent mellan 1973 och 2007 samtidigt som den manliga medianlönen bara stigit med 5 procent under samma period. Nästan alla frukter av de arbetandes ökade produktivitet har alltså hamnat i kapitalets ägo.
Samma utveckling väntar nu i Europa och den har delvis redan nått långt. Den tyska arbetarklassen har inte sett vitten av reallöneökningar på tio år medan den tyska industrins produktivitet rusat i höjden och exporten slår alla rekord. Den nya konkurrenspakten som EU antagit har som mål att nivellera neråt i det som dock finns kvar av den europeiska ”välfärdsmodellen”. Den minsta gemensamma nämnaren ska bli norm.
.
Bloggare; Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Anders Borg, Alliansen, USA, S&P 500,
Kapitalismen i korthet
18 Feb 11
Jag har redan presenterat den franske marxisten Michel Husson
här på bloggen. I texten här under sammanfattar han i några meningar vad som är specifikt för det kapitalistiska systemet. Texten ska publiceras i ”Attacpedia”, en ekonomisajt gjord av Attac i Frankrike. Tyvärr finns det inte ännu en engelsk motsvarighet. Det kanske kommer.
*******
Kapitalismen i några meningar.
.
Av Michel Husson för Attacpedia
.
Kapitalismen är en social organisationsform. Den bestäms inte av existensen av pengar, banker eller marknader. De fanns också förr. Kapitalet är sociala relationer: ägaren av produktionsmedel (kapitalisten) anställer lönearbetare, ger dem order och mål att uppnå. Kapitalisten tar hand om det totala sociala överskottet, det vill säga de nyskapade rikedomarna och ger tillbaka bara en del i form av löner till de som producerat dem. Skillnaden utgör profiten.
Kapitalisterna väljer att investera där de hoppas realisera maximala vinster, men de är också beroende av en efterfrågan på det de producerar. Denna grundläggande motsättning förstärks av avsaknaden av samordning mellan olika privata kapital i konkurrens med varandra. Kapitalismen är ett instabilt system med periodvisa kriser. Men den har också en historia och vi kan urskilja en relativt reglerad kapitalism under de så kallade gyllene åren 1946-1975 som från början av 80-talet följdes av en nyliberal kapitalism befriad från sina ”bojor”. Kapitalismen har bidragit till en stark ökning av arbetets produktivitet. Men i dag stångas den med sina egna begränsningar; ökad ojämlikhet i rikedomarnas fördelning, vägran att möta icke vinstgivande sociala behov och oförmåga att behärska klimatförändringarna. Den kris som startade 2007 ställer därför problemet att lämna kapitalismen bakom oss till förmån för en social och ekologisk demokrati.
.
Bloggare: Röda Malmö,Teckentydaren,Reflektioner och…,Motvallsbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Marxism, Husson, Kapitalism, Profit, Arbete
Appropå LOs rapport om lönerna
13 Feb 11
Elitens konsumtion löser inte krisen.
.
De siffror över inkomstskillnaderna mellan en vanlig löntagare och företagschefer som LO publicerat kan också sättas in i ett internationellt sammanhang för att visa hur de trender LO stryker under är närvarande i hela det kapitalistiska systemet.
I slutet av januari publicerade EU:s statistiska byrå, Eurostat, intressanta siffror över investeringar och vinstutveckling i eurozonen och i EU27. I tabellen nedan ser vi att företagen redan hämtat sig efter krisen. Vinsternas andel av förädlingsvärdet i tillverkningsindustrin (icke-finansiella företag) stiger sedan första kvartalet 2009 över hela EU.
.
Vinsternas andel av förädlingsvärdet 1999-2010.

Källa: Eurostat Kommuniké 15/2011 28 jan.2011
.
Vinsternas ökning sedan 1kv 2009 är snabbare i hela EU än lönernas tillväxt framhåller rapporten. Man var tar då vinsterna vägen?
I tabellen nedan visar Eurostat att de i alla fall inte används till investeringar i byggnader och maskiner. Vi vet sedan tidgare var de tar vägen – raka vägen ner i aktieägarnas fickor som använder dem till att spela i den finansiella karusellen.
.
Investeringskvoten i tillverkningsindustrin 1999-2009

Källa: samma som diagram 1.
.
Vad visar diagrammet? Jo, hur stor del investeringarna utgör av det totala förädlingsvärdet. Det vi ser är alltså att tillverkningsindustrin inte använder sina vinster till att hålla investeringskvoterna uppe. Pengarna går till den finansiella spekulationen eftersom lönearbetarnas inkomster inte stiger i takt med vinstutvecklingen.
Den utveckling som diagrammen ovan visar är ett av de fundamentala problemen för kapitalismens funktion i dag. Lönernas andel av de nationella inkomsterna har minskat mycket sedan början av 80-talet och därför saknas det allt mer köpkraft för att upprätthålla konsumtionen på marknaderna i Europa och Nordamerika.
Här under kan vi leka med ett analytiskt verktyg som Economic Policy Institute i USA har utvecklat. Det interaktiva diagrammet kan regleras av dig själv för att se hur löneökningarna under ett år eller en period fördelats mellan den rikaste tiondelen av inkomsttagarna i USA och de övriga 90 procenten.
.
-Varför är du rik och jag fattig?
-Mamma och pappa har välbetalda jobb för att studera just den frågan.
.
Jag har här under fryst två perioder för att visa på den fundamentala skillnaden mellan efterkrigstidens kapitalism, driven av inhemsk konsumtion, och dagens kasinoekonomi där bara de rika blir rikare. USA är i det avseendet extremt, men kapitalisterna i Europa ligger i för fullt för att apa efter Uncle Sam.
I bilden här under har jag valt perioden 1945-70. Där kan vi läsa att den rikaste tiondelen av medborgarna tog hand om 30 procent av löneökningarna under perioden och resten 70 procent. De rika klarar sig som synes bra men 90 procent av löntagarna delar i alla fall på 70 procent den totala ”lönekakans” ökning. Det är den materiella basen för den ”amerikanska drömmen” om ett ständigt bättre liv.
.
Källa: EPI
.
I nästa bild har jag valt perioden 1976 – 2008. Resultatet är häpnadsväckande. Hela löneökningen under perioden hamnade på den rikaste tiondelens lönebesked. Jag visste redan sedan förut att amerikanska lönearbetare i tillverkningsindustrin inte fått några reallöneökningar alls sedan 70-talets början men ändå är bilden chockerande.
.
.
Den förklarar omedelbart varför konsumtionen i USA byggt på ett ständigt växande skuldberg. Utan reallöneökningar kan man inte öka sin konsumtion, förutom om man skuldsätter sig. De rikas inkomster exploderar och deras konsumtion av lyx och flärd är enorm, men den kan till sist inte ersätta resten av samhällets konsumtion för att undvika en allt djupare kris i kapitalismen.
Att allt större delar av de rikedomar som produceras hamnar i en allt snävare krets av hushåll kan bara sluta i en social och ekonomisk katastrof. Korthus kan inte byggas upp till himlen.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arena,GP1.DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Eurostat, LO, Löner, Vinster, Investeringar,









Senaste kommentarer