"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Nick Clegg
Inte bara Grekland
21 Jun 11
Strejkrörelse i Storbritannien
.
Även i Storbritannien – som har kvar pundet som valuta – vill regeringen Cameron/Clegg att vanliga människor ska betala priset för de svindlande belopp som spenderats på att rädda den egna bank- och finansvärlden undan finanskrisen.
Den första stora motreaktionen kom från studenterna som för ett drygt halvår sedan gick ut i oerhört omfattande protester mot de väldiga höjningarna av avgifterna till universitetet.
Nu ser det ut som om deras demonstrationer och ockupationer var ”stormsvalor” inför de breda fackliga protester som tornar upp sig inför hösten. Det börjar redan torsdag nästa vecka i England/Wales, den 30 juni, när 750 000 lärare och andra offentliganställda, bland andra landets hamnarbetare, under en dag går ut i en varningsstrejk. Många andra fackförbund, även inom den privata sektorn väntas följa efter med rullande strejker under eftersommaren och hösten.
.

.
De redan varslade strejkerna är de mest omfattande på många år. För det mest konservativa lärarfacket, Association of Teachers and Lecturers (ATL), handlar det faktiskt om ett fackligt ”mandomsprov” eftersom det är första gången i förbundets historia som dess medlemmar lämnat sina höga pulpetrar och katedrar för att gå ut i en strejk.
I centrum för den fackliga rörelsen står försvaret av medlemmarnas pensioner. Regeringen vill höja både pensionsåldern och egenavgifterna i systemet. För övrigt i harmoni med det förslag som arbetades fram redan av den förra socialdemokratiska regeringen under ledning av Lord Hutton. Ålderspensionen ska höjas från 60 till 66 år och de egna inbetalningarna med 3.2 procent av lönen. Detta samtidigt med ett lönestopp under minst två år. Pensionerna i England är dessutom orimligt låga. I Frankrike går exempelvis 12 procent av landets BNP in i pensionssystemen, i Tyskland 10 procent. Detta att jämföras med Storbritanniens blygsamma 6 procent.
På samma sätt som i Sverige har man tidigare sagt att ”statens kaka är liten men trygg”. Liten lön och en dålig pension. Men samtidigt en trygg anställning och en tidig pension. Nu ”proletariseras” dessa jobb. Upp emot 450 000 anställningar inom den offentliga sektorn ska dessutom bort under de kommande åren.
Nu på torsdag blir det alltså tyst i klassrummen. Men inte ”tyst i klassen”. Höstens livaktiga och spektakulära studentrörelse är fortfarande högljudd och tänker vara med och se till att den 30 juni också blir en aktionsdag för så många som möjligt av alla de människor som vägrar att betala bankirerna för deras egna fiaskon.
”Det var studentrörelsen veckorna före jul som sparkade i gång många av de stora fackföreningarna”, säger Michael Chessum som då var en av ledarna till tidningen The Guardian. ”Vi kommer att vara på plats med full kraft också den 30 juni”, understryker han. Rörelsens planerar många spektakulära aktiviteter, bland annat att ockupera Trafalgar Square. Ny inspiration hämtar man från proteströrelserna i Grekland och Spanien.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg, Trafalgar Square,
Brittiska studenter protesterar.
9 Dec 10
Att studera blir en lyx.
.
-Jag kommer aldrig att höja avgifterna för att studera vid universiteten.
Det var ett av liberaldemokraten Nick Cleggs vallöften i våras. Med rösterna knappt räknade hoppade Clegg in i en koalitionsregering med Torys under ledning av David Cameron, som inte alls hade lovat landets ungdom att de även i fortsättningen skulle kunna skaffa sig en högre utbildning.
.
-Förändring som funkar för dig, lovade Clegg inför valet. Tredubblade studieavgifter var inte vad de unga väntade sig.
.
I dag röstar det brittiska parlamentet för att tredubbla studieavgifterna vid landets universitet. Tiotusentals studenter kommer på nytt att göra sina röster hörda. Men tyvärr är inte tillräckligt många deputerade inne i Westminster lyhörda för ungdomarnas protester.
Nick Clegg har lyckats vrida om armarna på alla de sjutton liberaldemokratiska minstrarna och tillräckligt många deputerade för att höjningen från 30 000 kronor till 100 000 kronor per år ska få en majoritet i parlamentet.
-Att regera är att välja, speciellt i en koalitionsregering, sa en pressad Clegg häromdagen till sitt eget försvar. Inte alla låter sig övertygas om att handfasta vallöften är till för papperskorgen när det ska regeras.
****************
Gammal student säger sanningen.
Tariq Ali är välkänd för många svenskar. I sin ungdom var han känd för sina brandtal som studentledare. Numera som etablerad författare av både romaner och politiska analyser. Själv hade jag nöjet att träffa Tariq ett otal gånger under 70-talet då vi båda tillhörde ledningen av Fjärde Internationalen. Med Tariq närvarande på mötena var underhållningen garanterad. Med stor skicklighet lyckades han blanda analys och kvickheter till en konst han är en av få som behärskar.
I det här videoklippet berättar Tariq Ali för brittiska studenter om kampen förr och nu. Klicka, se och lyssna. En talets mästare agerar.
.
Media: DN1,GP1,DN2,SVD1,DN3,GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Studenter, Clegg, Cameron, Tariq Ali, Universitet,
Pojkarna från Eton och Westminster…
18 Maj 10
.
Liberalernas Nick Clegg och högerns premiärminister David Cameron
Liberalerna och de konservativa har nu bildat regering i Storbritannien. När jag såg denna lättsamma och flabbiga bild från presskonferensen på gräsmattan, bakom premiärministerns bostad på Downing Street Nr 10, förstod jag med ens varför de haft så lätt att komma överens. Eller snarare, varför liberalernas Nick Clegg gett upp i alla de viktiga frågor som det egna partiet drivit i opposition och i valrörelsen.
De är inte bara lika gamla och har inte bara samma frisör utan tycks också ha samma skräddare för sina kostymer. Framförallt har de en gemensam klassbakgrund.
I yngre år jobbade jag ett halvår på The Old Castle Hotel vid drottningens palats Windsor. Hierarkin och förtrycket på själva hotellet och i detta blåblodiga lilla samhälle i övrigt blev min ”grundkurs i marxism”. Våra gäster var ofta familjer som besökte sina pojkar på privatskolan Eton som låg mittemot hotellets vackra ”Tea Garden”, på andra sidan en trög fåra av Themsen. Eller var besökarna överförfriskad överklass som tog in vid något stort race på Ascots berömda kapplöpningsbana några kilometer därifrån. Jag minns väl när man låg på knä inne på herrtoaletten och skurade efter någon liten spya som hamnat fel. Då kunde det komma någon rödmosig herreman som stapplade fram till urinoaren för att pissa. Ofta missade han rännan och skvätte i stället ner golvet. När ”gentlemannen” sedan vinglade ut förbi båsen och speglarna, visade han upp sin fina uppfostran genom att knäppa i väg någon penny ner i kaklet där jag låg och svabbade…
Mina bästa jobb var att köra hem berusade lorder eller vad de nu kunde vara. De kom till hotellet, ofta i en Jaguar eller i en gammal Bentley typ Kommissarie Morse. När snittarna, stekarna, drinkarna, vinet och alla sena gintonic väl var uppätna och urdruckna ville de inte själva köra. Jag kunde ibland få körningar på 10-15 mil till något avlägset gods. Väl framme fick man generöst med dricks och sedan egen taxi hela vägen hem tillbaka till hotellet.
.
.
Från balkongen till den manliga personalens gemensamma sovsal kunde vi ofta se pojkarna på Etons många gräsmattor. När de spelade cricket, paddlade kanot eller höll på med någon pennalism kunde de trots detta ändå vara klädda i sina frackar. Mina arbetskamrater kallade dem bara för ”pingvinerna” eller ”de andra”…
Det var dessa minnen som dök upp i huvudet när jag såg Cleggs och Camerons euforiska presskonferens ute på gräsmattan. Med Nr 10:s trädgård i vårskrud. De har fostrats på samma skolor och universitet. Cameron på Eton – grundat 1440 av Henrik VI. Clegg på Westminster – grundat först som en klosterskola 1147 och sedan återinstiftad av drottning Elisabeth 1560. Sedan är det universiteten Oxford och Cambridge som gällt. Det var hertigen av Wellington som fällde de berömda orden om att “slaget vid Waterloo vanns på Etons spelplaner”. Med detta menade han att det var där man fostrades till att leda och segra. För övrigt har Thailands i dag nerblodade premiärminister Abhisit fått sin stil genom sina år vid Eton.
Men hemma i England ska man leda – utåt – med självsäkerhet, artighet och en viss elegans. Som en gentleman. Man kanske pissar bredvid rännan – men man kastar som ursäkt en penny ner i städarens skurvatten…
.
Etons cricketplaner. Här har generationer lärt sig att regera.
.
Både Clegg och Cameron kommer från rika överklassfamiljer. Båda ”med gods och tradition”. Camerons släkt är den skotska klanen Cameron. Fadern aktiehandlare som bisyssla. Men med härstamning från kung William IV (1765-1837) och hans ”frilla” Dorothea Jordan i sedan rakt nerstigande led genom fem generationer. Cleggs pappa har varit ordförande för United Trust Bank. Även han med mycket blått historiskt blod. Bland annat hans farmor var en baronessa i det ryska imperiet som flydde med sina rikedomar från den ryska bolsjevikrevolutionen.
Nu stod de här och berättade för en häpen publik att de kommit överens. De skulle bilda regering tillsammans.
Men vad hade egentligen hänt? Hur hade det gått med liberalernas egen politik”?
Ja, detta frågar sig många. Inte minst stora delar av Cleggs eget parti. Den efterlängtade valreformen skjuts undan till någon omöjlig folkomröstning – där de mesta orättvisorna kommer attt bestå – oavsett utgången.
När det gällde ekonomin hade man i valrörelsen lagt sig mer nära Gordon Browns linje att skjuta upp nerskärningar i budgeten något år, för att inte riskera en ny recession. Men nu med den konservative George Osborne, född i anglikansk överklass på Nord-Irland och uppfostrad i Oxford, har det klargjorts att nerskärningarna måste börja omedelbart och att de måste bli brutala. Han börjar i juni med att minska en del sociala program med 70 miljarder.
Den konservative Hague tar hand om EU-frågor och tunga delar av utrikespolitiken. Till skillnad från liberalerna, som är översvallande när det gäller EU, hatar Hauge EU och då framförallt krav när det gäller regler för arbetsmarknaden och miljön. Han vill se till att Storbritannien i EU samarbetar med Öst-Europas reaktionära högerpartier snarare än med det krisdemokratiska lite mer sociala blocket.
Tidigare har liberalerna fått ett stort erkännande för sitt relativt envetna motstånd mot kriget i Irak. Nick Clegg har också i valdebatten sagt att sig vara emot den gigantiska storsatningen på en ny skarpare generation av den egna kärnvapenroboten Trident. Nu med den konservative Liam Fox som försvarsminister har man lagt sig platt. Fox har varit en av de mest energiska aktivisterna för kriget i Irak. Han har helt och hållet stället sig bakom Barak Obamas storsatsning med nya trupper till Afghanistan och har kritiserat andra NATO-medlemmar i Europa för att inte sätta in mer frontsoldater ibland annat Helmand-provinsen.
.
Det brittiska kärnvapensystemet Tridents nästa generation
kommer att kosta uppåt 400 miljarder…
.
Hur var detta liberala knäfall möjligt?
Jo, svaret hittar vi på privatskolornas gräsmattor, för ”pingvinerna” eller ”The Others”. Det var där David Cameron och Nick Clegg lärde sig att regera – om än kanske inte i de rikas namn – men i de rikas intressen. När det gäller verkliga klassintressen – då betyder ett liberalt valprogram inte särskilt mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg
Nu kommer nyliberalismens stålbad…
12 Maj 10
.
”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skattehöjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”
.
.
Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.
.
.
När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”
menar de definitivt inte att vanliga människor
ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…
.
När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.
För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.
Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:
.
Fördelning av den brittiska arbetskraften
.
Industri 14%
Bygge 9%
Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%
Jordbruk 2%
Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%
Distribution, hotell och restauranger 21%
Energi och vatten 1.5%
Transporter och kommunikation 7%
Andra servicenäringar 7%
,
Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.
Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder
Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat. I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken. George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.
.
.
Nick Clegg blev valets stora förlorare.
Men segrare och kungamakare genom
alliansen med den konservativa högern
.
Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…
Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,
George Brown – som kamikazepilot
11 Maj 10
.
.
George Brown är historiker och som sådan har han alltid strävat efter att bli lite mer än en fotnot i böckerna. Med de tio åren som finansminister under Tony Blair och sina egna tre år som premiärminister på Downing Street Nr 10 blir det förstås några rader. Mer än kanske Tony Blair själv var han arkitekten bakom New Labours nyliberalism när det gällde att släppa lös de finansiella ”vargflockar” som Anders Borg nu säger sig vilja stoppa. Han släppte också de demokratiska tyglarna över Bank of England och har alltid vurmat för en rå, hänsynslös och rovlysten arbetsmarknad.
.
George Brown är en ”fighter”. Men nu lämnar han ringen.
.
Men med utspelet i går, om en egen snabb sorti, gjorde han förmodligen ett sista mästerligt drag som kan komma att ge honom ännu några rader i framtida historieböcker. Han kanske räddade sitt Labour, som har blivit ekonomiskt beroende av att krama intäkter från partiets olika roller i statsapparaten, genom att bana vägen för en koalitionsregering med liberalerna.
George Brown går. Men dessvärre finns det inget hopp om en ny politik.
Alla kandidater till den lediga partiledarposten är skurna i samma mall från Tony Blairs “coola” år vid makten. En mall av konformism och karriärism. Kemiskt fri från arbetarpolitik och socialism. Vare sig David Miliband, Harriet Harman eller Alan Johnson skulle innebära någon egentlig förnyelse av partiet. David Miliband, en av Carl Bildts såta vapenbröder, som av många pekas ut som den mest troliga efterföljaren till Brown, har exempelvis under sina år som först parlamentsledamot och sedan som utrikesminister gång på gång demonstrerat att han står för Labours krigspolitik och partiets ”särskilda relation” med USA. Eller uttryckt med bättre ord, underdånighet och fullständig lojalitet med ”världens enda supermakt”.
.
Liberalernas Nick Clegg sneglar till vänster.
Om Brown makar på sig kanske det finns plats.
Det finns ingen klar överenskommelse om en ny koalition labour/liberalerna. De samtidigt fortsatta överläggningarna mellan David Cameron och Nick Clegg borde ytligt sett ha slutat väl. Bägge är från början rika överklassynglingar fostrade i den privata rikemansskolan Eton och har säkert en bred samsyn i många frågor. Men svåra motsättningar när det gäller EU:s framtida roll och en politisk reform när det gäller systemet med enbart enmansvalkretsar gör att dessa förhandlingar tycks ha kört fast. David Cameron har hårda och välorganiserade fraktioner i sitt eget parti, som Oxfordgruppen, vilka benhårt motsätter sig alla större eftergifter gentemot liberalerna.
Med Brown kanske sista stora politiska uppvisning, som kamikazepilot, kan han ha gjort en störtdykning som ger honom ännu några rader i Storbritanniens historieböcker.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, England, George Brown, finanskris, Nick Clegg
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,AB2,Expressen1,SVD4,GP1,GP2,SVD5,DN2,DN3,AB3,Expressen2,GP3,









Senaste kommentarer