En vecka som ingen annan

.

I veckan höll vi, enväldiga chefer över bloggen K&Å, ännu ett toppmöte i Alefjäll. För fjärde gången samlades vi till ett G2-möte. Eller var det tredje eller femte gången? Vem kan hålla räkningen över alla dessa toppmöten utan betydelse och synliga resultat?

I år hade vi beslutat om en rekordtunn dagordning. Mötets enda syfte var att helga lättjan, den underbara aktiviteten att inget göra. Bara äta en enkel kräftstjärt, sörpla på en krabbklo och dricka kaffe uppiffade med kanelbullar, plocka svamp, prata gamla minnen och framför allt inte slingra in oss i svåra politiska problem och filosofiska grubblerier.

.

Det varma fuktiga höstvädret får gräset att växa snabbare än vår skäggstubb.

Lite lunkande bakom klipparen inbjuder till funderingar.

Avtäckningen av det ekologiska gymmet gick utan incidenter. Å i K&Å höll sig på benen.

.

Men tji vad våra föresatser sprack. Exploderade mitt i ansiktet på oss. För även i Alefjäll tränger verkligheten igenom lättjans dimmor. I Washington höll IMFs nya chef Christine Lagarde hov när regeringschefer från världens mäktigaste länder och direktörerna för Världsbanken och Internationella Valutafonden samlades. Paniken lyste igenom redan första dagen. MARKNADEN är grinig och i ett desperat försök att blidka den föll hela församlingen på knä, rubbade sina pannor i stoftet för att visa MARKNADEN sin underdånighet.

-Risk att marknaderna blir besvikna, sa Anders Borg och slog ris över ryggen. Det gäller att visa sin vördnad för gudomligheten.

.

Att denna MARKNAD bara är ett litet fåtal personer med makt över ett dussintal jättebanker och fonder är det ingen Obama eller Merkel som vill erkänna. För då skulle lösningen på den internationella finanskrisen plötsligt bli glasklar: slå finanshajarna i nosring och sätt dem i fängelse. De har redan ruinerat miljontals människors liv. De är beredda att driva hela länder in i kaos och bankrutt enbart för att garantera kapitalägarnas profiter. Ställ hela det internationella finanssystemet under samhällets kontroll och sätt spekulanterna att skala potatis.

Inte nog med att IMFs möte störde friden i Alefjäll. Lugnet bröts också av de stående ovationerna i FNs generalförsamling. Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, talade sanning. Nog är nog. Det palestinska folkets rättighet till en egen stat kan inte längre trampas på i det ena ”förutsättningslösa samtalet” till det andra, dras i långbänk i evigheter.

Det var en dag då allt ställdes i klar dager. Barack Obama visade att det enda som räknas är makten. Hans tal till Generalförsamlingen kommer att gå till historien.

.

Det råder delade meningar om vem som skrev de identiska tal de båda höll inför generalförsamlingen.

.

-Ett retoriskt mästerverk, ett hypokritiskt mästerverk, som den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery kallade det. Den som intet vet om regionens historia och lyssnade till Obama kunde bara dra slutsatsen att Palestina har omringat Israel, ockuperar det, hotar det, bombar det med raketer, ett Palestina som måste fås att ta reson för att en fred ska bli möjlig. Inga bosättningar nämndes, inga vägspärrar, bara ett fredligt Israel som tyvärr saknar en seriös partner. Den totala uppslutningen bakom Netanyahus högerregering är avskyvärd och ett totalt brott med fjolårets tal i Kairo. Men Barack Obama har beslutat att en vinst i presidentvalet i november 2012 kräver en total uppslutning bakom Jerusalem.

Dagen efter ekade Obamas tal fortfarande i FN. Bibi Netanyahu upprepade nästan ord för ord vad Vita Husets chef sagt dagen innan. Eller var det tvärtom?  Var det Netanyahus tal som var originalet? Här i Alefjäll lät vi frågan stå obesvarad.

Klart är däremot att med sitt tal har Obama avslöjat inför hela världen, för alla i den arabiska världen, att de vackra orden om frihet och demokrati inte gäller när presidentposten ska bevaras. Han hade lika gärna kunnat ge fingret åt den arabiska våren. Människorna i Syrien, Libyen, Jemen, Västbanken, Gaza, och alla andra platser där kampen mot diktaturer och förtryckare är vardag vet nu vad de ska vänta sig. Det är bra.

.

I år kunde också vaktchefen Freja ta det lugnt. Inga terrorister hotade friden.

En vålnad från Marknaden drevs dock på flykten med ett kraftigt bett i vaden.

.

I dag åker Å i K&Å tillbaka till Bryssel och vardagen. I Alefjäll avslutades toppmötet med bankett där wienerkorven lades på mos av äkta King Edward. Trots omvärldens ”sturm und drang” behöll vi vårt stoiska lugn. Hyllningen till lättjan avslutades i värdighet.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G2, G20, FN, Abbas, Palestina, Israel, Netanyahu, Obama, USA, Marknaden, Bankirer,

Dela

Abbas begär erkännande av FN

.

Palestinska Myndighetens chef Abbas begär i morgon fredag att FN erkänner Palestina som en självständig stat. Begäran riktas till Säkerhetsrådet som vi redan nu kan säga inte kommer att tillfredställa det palestinska kravet. USA kommer att lägga in sitt veto om det överhuvudtaget kommer till omröstning. För just nu agerar Israel och USA i kulisserna för att Säkerhetsrådet inte ens ska ta upp frågan i sin session så att USA ska slippa använda sin vetorätt.

.

Trion som inte kan leverera vad palestinierna kräver.

.

Den Palestinska Myndigheten begär stöd för sin sak från alla länder men från Carl Bildt kan palestinierna inte vänta sig något eftersom Sverige inte längre har en egen utrikespolitik. Utrikesdepartementet är numera inget annat än en kopieringsbyrå som väntar på originalen från Vita Huset.

För det palestinska folkets frihet kan ett FN-beslut bli mycket viktigt. Det skulle förvandla Israels ockupation av ”omstridda” territorier till en ockupation av en självständig stat. Följderna på det internationella planet är svåröverskådliga. Men chansen att Abbas begäran om ett erkännande ska förverkligas är mycket små.

För i praktiken ser bilden helt annorlunda ut. Israel har i flera decennier prioriterat ”förhandlingar” med den palestinska ”partnern” under USAs ”medlande”, medan bosättning efter bosättning, koloni efter koloni, motorväg efter motorväg byggts ut på sedan 1967 ockuperad mark. Det ”Palestina” som den Palestinska Myndigheten i dag kontrollerar ser mest ut som Ålands skärgård –små karga öar omgivna av israeliskt vatten. Vem som tar sig från en ö till en annan kontrolleras av den israeliska ockupationsarmén medan de israeliska ”bosättarna” tar sig fram obehindrat på motorvägar reserverade för bosättarna.

.

Duon som är överens.

.

Den nuvarande statsledningen i Israel, med Netanyahu, Barak och halvfascisten Lieberman i spetsen, har inga som helst planer på att låta palestinierna bilda en självständig stat på Västbanken, för att inte tala om en stat med östra Jerusalem som huvudstat. Deras mål är att, under USAs skyddande vingar, helt kolonisera Västbanken och göra varje palestinsk statsbildning omöjlig, samtidigt som fikonlövet ”tvåpartsförhandlingar” ska skyla den nakna sanningen. Det har varit och är de israeliska ledarnas politiska grundbult.

Den arabiska våren har brutit in som en ”tsunami” över det israeliska politiska landskapet, som Ehud Barak uttryckte det. Men den enda slutsatsen regeringen Netanyahu dragit är att köra ner klackarna i marken ännu hårdare i hopp att det lynniga ”vårovädret” ska dra över. Israel har i årtionden haft två trogna allierade i regionen som nu fått nog av Israels ”arrogans” som Erdogan säger. In i det sista klamrade sig Israels diplomati fast vid Ben Ali och i ännu högre grad Mubarak. ”Stabila diktaturer” passade mycket bättre in i de israeliska ledarnas tal om att vara den ”enda demokratin” i regionen än yviga folkliga uppror som inte längre accepterar de arabiska despoternas kohandel med USA/Israel om palestiniernas liv.

Våren i Kairo skakade om alla relationer mellan de härskande i Mellanöstern. Israel befinner sig i konflikt med sina två främsta allierade –Turkiet och Egypten. Den civila regeringen i Ankara, under ledning av Erdogan, kunde inte undvika att kräva en ursäkt från Netanyahu för mordet på nio turkiska deltagare i Ship to Gaza. Hans väljare på hemmaplan krävde handling.

.

På Västbanken hoppas folket att deras land erkänns som 194e medlemmen i FN.

.

-Det handlar om stolthet, svarade Netanyahu och vägrade att gå Erdogan till mötes. Nu eskalerar det diplomatiska kriget mellan Jerusalem och Ankara. Samtidigt sker närmast samma sak i förhållandet till militärrådet i Kairo. Netanyahu vägrar ge en officiell ursäkt för dödskjutningarna av egyptiska gränsvakter trots att generalerna i Kairo visat att öppningen av gränsövergången till Gaza bara var en tillfällig flirt med gatans krav på hemmaplan.

Den turkiska regeringens hårda linje mot Israel ska inte tas för ett bevis på en ny radikalism i Ankara, eller ens ett uns ”anti-imperialism”. Erdogans rundresa i den arabiska världen är mer ett tecken på att den allt starkare turkiska kapitalismen har regionala ambitioner som nu kan få spelrum när USAs direkta inflytande i området skakas. Kravet på ursäkt för morden på skeppet Mavi Marmare är naturligtvis helt berättigat och Israels vägran att erkänna sin skuld säger allt om ledarna i Jerusalem.

.

Israel mördade nio personer på Mavi Marmara.

.

Men Erdogan använder också frågan till att undvika att ljus kastas över angreppen på det kurdiska PKK. Turkiskt flyg attackerar regelbundet kurdiska frihetskämpar inne på irakiskt och syriskt territorium. De hårda orden mot Bachar Assad hindrade inte heller Erdogan från att utvisa till Syrien en syrisk officer som deserterat i utbyte mot fem kurder fängslade i Syrien. Hyckleriet och dubbelspelet är uppenbart.

Ehud Barak har rätt i att den arabiska våren piskat upp en politisk tsunami som redan sopat undan tre diktaturer i regionen och som hotar att förvandla hela den arabiska världen. Till och med de stora protesterna i Israel mot dyrtiden kan inte ses isolerad från den arabiska revolutionen trots att de protesterande hittills inte förhåller sig till den palestinska ”frågan”. Inom parentes, en svaghet som kan bli den israeliska proteströrelsens stötesten och undergång.

-Hur man än vänder sig har man ändan där bak, är nog det ordspråk som Barack Obama mest tänker på när USAs politiska och diplomatiska intressen i Mellanöstern dryftas i Vita Huset. Turkiet är medlem i Nato och har därför enligt alliansens regler rätt till militärt stöd från alla andra medlemmar i Nato vid en konflikt med Israel. Om Erdogan ger en ny konvoj till Gaza marin eskort är inte en ”incident” med Israel otänkbar. För USA är det ett mardrömscenario utan någon verklig lösning. Det finns inte en chans i h-vetet att USA ska göra något annat än fullt ut stödja sionisterna i Jerusalem trots att Turkiet är med i Nato. Alla medel kommer att användas för att ta Ankara i örat.

.

Medlemar i samma militärallians men i konflikt över Palestina.

.

I de fina talen ges alltid palestinierna ”rätten” till en egen stat. Men i praktiken har USA ända sedan Camp David inte gjort något annat än gett Jerusalem grönt ljus för sin politik. Ibland hålls ett rosa kort upp för ”olagliga” nybyggen men det stoppas ganska snart ner i bakfickan igen. De två amerikanska chefsdiplomater som nyligen besökte Abbas vägrade att ens fördöma utbyggnaden av redan existerande kolonier på Västbanken. I stället sa de till Abbas att det var en fråga om ”naturlig befolkningstillväxt”, vilket Netanyahu och de andra extremisterna i Knesset säger varje dag då de utfärdar nya byggtillstånd.

I Förenta Nationerna kommer USA att stoppa palestiniernas krav på erkännande som stat. Går det till omröstning i Säkerhetsrådet och om minst nio av de femton medlemmarna säger ja till Abbas begäran kommer USA att lägga in sitt veto. Det är något som Obama helst av allt vill undvika eftersom det skjuter i sank tilltron till hans vision som den målades upp i talet i Kairo. Hans budskap till arabiska ”gatan” att USA står på folkens sida i kampen för demokrati kommer att framstå som det tomprat det handlar om.

.

Varje dag byggs nya hus på ockuperad mark.

-Det finns inga genvägar till fred, sa Obama i onsdags inför FNs generalförsamling. Så sant, så sant. I årtionden har parhästarna USA/Israel lett det palestinska folket i nosring på alla tillgängliga omvägar för att alltid komma tillbaka till ruta ett –nya ”fredsförhandlingar” som aldrig lett till annat än nederlag för den palestinska saken.

Att den Palestinska Myndighetens chef Mahmoud Abbas nu trotsar USA och vill driva frågan till sin spets i FN beror på att karusellen av ”fredsförhandlingar” inte längre inger hopp bland palestinierna. Det uttrycktes tydligt i de massiva demonstrationer på Västbanken som häromdagen tryckte på Abbas i hopp att han inte än en gång ska vika ner sig inför Israel. Den Palestinska Myndigheten har gått så långt det är möjligt i sitt samarbete med USA/Israel. Ytterligare eftergifter skulle definitivt klassa myndigheten som Israels polis på Västbanken.

En ny fas öppnas upp i Mellanöstern. Den arabiska våren sätter alla etablerade politiska allianser ifråga och ”samtalen” mellan Israel och den Palestinska Myndigheten har nått vägs ände. Befolkningen på Västbanken har insett att de inte leder dem en millimeter närmare en egen statsbildning. Mahmoud Abbas har också insett att den vägen nu är omöjlig att fortsätta på. Hur den palestinska befolkningens kamp ska föras vidare är nu en öppen fråga.  

.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVT1,DN5,SVD4,DN6,SVD5,SVT2,

DN7,SVD6,SVT3,DN8,DN9,GP3,SVT4,SVT5,SVD7,GP4,SVD8,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Jinge,Sjöstedt,Jinge2,RödaBerget,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Palestina, FN, USA, Israel, Abbas, Netanyahu, Västbanken,

Dela

.

Vad händer? Enorma demonstrationer mot dyrtid och sociala orättvisor i Israel. Man tror knappt sina ögon. Var som helst men inte i Israel var nog den allmänna känslan bara för en månad sedan. Ändå sker det och därmed har Israel också fått sina ”arabiska vår”. Efter de omfattande sociala striderna i Spanien och Grekland borde det i stället kallas en vår runt Medelhavet.

.

I Tel Aviv samlas alla till protest på Rotschild boulevard.

.

Likheterna med den explosiva utvecklingen i Tunisien och Egypten är slående. Liksom i Tunisien var det en gnista som tände präriebranden. En ung kvinna kastades ut ur sin lägenhet när hon inte längre klarade av hyran. En händelse som kan ha föregåtts av många liknande under året. Men den här gången tog det eld. Hennes nödrop på Facebook hördes vida omkring. När hon slog upp sitt ensamma tält på det chicka Rotschild boulevard i Tel Aviv anslöt hundratals människor och ett tält blev till många. Snöbollen var i rullning. En månad senare demonstrerar 300 000 personer över hela landet under den gemensamma parollen ”Folket kräver social rättvisa”, under klart inflytande från den arabiska varianten ”Folket kräver regeringens avgång”.

Parollen ”Detta är Egypten” som var vanlig i demonstrationen den 6 augusti kanske fanns där för att understryka det som klicken kring Netanyahu vägrar att inse.

Om gnistan var en avhyst ung kvinna så är de nyliberala avregleringarna grunden till dagens kris i Israel. Dyrtiden och den stora sociala ojämlikheten i landet är brasved. Sedan den israeliska ”socialismen” lämpades överbord har nyliberalismens alla underbara mediciner prövats för att ge ekonomin styrka. Men det enda som stärkts är de stora sociala klyftorna och låglönernas andel bland de med jobb. Av alla industriländer tillhör Israel de med de största sociala klyftorna. Hyror, matpriser, avgifter till dagis och andra vanliga utgifter för en arbetande familj har rusat i höjden medan lönerna inte följt med i samma takt.

.

I lördags deltog 300 000 i den landsomfattande protesten.

.

I Israeliska och internationella media sägs det att ”medelklassen” gör uppror. Det är en sanning att ta med en nypa salt. Redan termen kan fås att inkludera allt mellan rik och fattig.

-Politikerna föredrar att kalla demonstranterna medelklass trots att de flesta är hyresgäster i offentliga bostäder, ensamstående mödrar, immigranter från Asien och Afrika och gästarbetare, skriver den radikala webbsiten Alternative Information Centre.

Dessutom täcker begreppet vanliga arbetande människor med arbetsvillkor som inte skiljer sig från den klassiske arbetarens med skit under naglarna och skiftnyckeln i bakfickan. Denna ”medelklass” reser sig mot följderna av de nyliberala avregleringarna som ägt rum de senaste decennierna.

-Människorna inser att problemet är hela det nyliberala systemet. De säger att det är en social protest och inte politisk därför att de är rädda att målas upp som radikala eller manipulerade av de politiska partierna, skriver AIC.

För den sionistiska högern under Netanyahus ledning är protesterna en enorm utmaning. Till att börja med försökte hökarna vifta bort det hela som verk av ett gäng ”vattenpiprökare och sushiätare” som rasisten Avigdor Lieberman uttryckte det. Även Netanyahu försökte dra löje över protesterna. Svaret gavs på gatan. Lördagen den 30 juli var demonstranterna närmare 200 000,enligt polisen och lördagen efteråt, den 6 augusti, 300 000 också enligt polisen, med över 200 000 i det sekulära fästet Tel Aviv. Demonstranterna säger att de ska organisera en ”miljonmarsch” i september, som ett eko från Tahrirtorget.

.

I det mer sekulära Tel Aviv finns det en plats även för Che.

.

Nu kommer det annat ljud ur skällan. Netanyahu har tillsatt en kommission för att utreda bostadsproblemen och mjuka toner sänds ut för att lugna de oppositionella som inte ännu har en politisk kritik av den sittande regeringen. Kraven är sociala och kan inte på samma sätt som i Egypten bli till ett krav på regimens avgång. Israel har en parlamentarisk regim och den avsätts genom allmänna val. I dag skulle antagligen ett krav på nyval bli till en manöver som avväpnar den sociala protesten i stället för att stärka den. ”Vi kan inte tillfredsställa allas krav” varnade dock ”Bibi”, medveten om att hans regeringskoalition sätter absolut prioritet för finansieringen av det fortsatta bygget i kolonierna.

I måndags publicerade camparna på Rotschild boulevard ett dokument med sex krav riktade till regeringen. Att ”Bibi” redan nu säger att han inte kan möta alla behov blir uppenbart när man tar del av demonstranternas krav.

-I decennier har Israels regeringar fört en privatiseringspolitik som gett marknaden fria händer, inleds manifestet som kallas Visionsdokumentet och som visar att det är den nyliberala politiken människorna vänder sig emot vilket kraven här under visar.

-en politik för minskade sociala klyftor.

-ändra huvudprinciperna i det ekonomiska systemet.

-minska levnadskostnaderna

-skapa full sysselsättning och inför statlig priskontroll på basvaror

-prioritera de fattigas behov

-mer offentliga investeringar i utbildning och vård

-skapa lösningar på bostadskrisen, transportproblemen och krisen i den offentliga servicen.

Ett av problemen för regeringen är att den inte vet vem den ska ”diskutera med”. Högern säger att den inte har någon ”förhandlingspartner” bland palestinierna. Nu verkar det också gälla gentemot det egna folket. Demonstranterna kräver att alla ”diskussioner” ska ske inför helt öppen ridå. Vilket inte bara regeringen utan också fackföreningen Histadrut och det nationella studentförbundet vänder sig emot.

–Vi är ett demokratiskt land, vi är inte Egypten eller Syrien, sa Histadruts ordförande Ofer Eini för att skyla över decennier av kollaboration med den ena högerregeringen efter den andra. Att han därmed indirekt medger att kraven på öppenhet i den offentliga diskussionen i grannländerna står i kontrast till myglet i Knesset inser han nog inte.

.

Histadruts ordförande Ofer Eini i mitten.

.

Den enorma proteströrelsen som i ett slag ändrat den politiska scenen i Israel står också själv inför stora problem. I dag är spontaniteten och dynamiken i mobiliseringen en stor tillgång. Men samtidigt saknar den en ledning och en politik. Kraven är sociala och politiken skrämmer. Det är kanske anledningen till att det känsligaste problemet av alla –ockupationen av Palestina- inte finns med i debatten. Den svagheten kan förklara varför väldigt få av den arabiska minoriteten i Israel finns med i demonstrationerna. Men det kan också bero på en ryggmärgsreflex: ”vad gnäller ni över? Det är vi som har det svårt i Israel”. Det är ju sant men en lösning på den palestinska minoritetens problem kan bara nås om de själva ställer upp i kampen och kräver lika rättigheter på alla områden tillsammans med folket på Rotschild boulevard.

.

Här var det en gång träd och betesmarker tillhörande palestinska bönder.

.

Kampen i Tel Aviv och i alla andra städer kan inte heller utvecklas positivt i längden om inte motståndet mot ockupationen av Västbanken och östra Jerusalem blir en del av kampen. Länken finns där. Demonstranternas krav på fler offentligägda billiga bostäder kan stärkas av de ekonomiska prioriteringar den sionistiska regeringen gör. Medan bara 20,7 procent av bostadsbyggandet i hela Israel(kolonierna inräknade) finansierades av staten under perioden 1994-2009 var siffran för kolonierna under samma period 50 procent.

Religiösa ledare för ”bosättarna” fattar faran och driver redan en kampanj mot demonstranterna för att vara ”vänsterister” i lånade kläder. De inser att kostnaderna för ockupationen står i konflikt med ett positivt svar på demonstranternas Visionsdokument och att enda vägen att tillfredsställa de sociala kraven inom Israel är en rättvis fred med Palestina. Det är ett skräckscenario för Bibi, Lieberman och extremisterna i Knesset. Det är helt otänkbart att de kan komma upp med ”lösningar” som avväpnar protesterna. Bibi har redan lovat att inte ett öre kommer att tas från den militära budgeten.

.

Media: DN1,SVD1,DN2,SVD2,GP1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Tel Aviv, Rotschild boulevard, Palestina,

Dela

.

Det var ett bedrövligt skådespel. Det amerikanska folkets valda representanter stampade i golvet, klappade händerna och gav Bibi 26 stående ovationer. Likt fanatiska fotbollsfans gapade de i hysterisk beundran inför varje spik hjälten slog in i den palestinska statens kista.

.

Bibi i rampljuset.

.

Det var stående ovationer för ett tal som sa NEJ till allt. Nej till förhandlingar med Palestinska myndigheten om avtalet med Hamas inte bryts. Nej till Jerusalem som huvudstad för två nationer, Nej till ett Palestina byggt på 1967 års gränser. Nej till allt som krävs för att förhandlingar om en palestinsk stat ska leda till ett meningsfullt resultat.

-Vi är inga ockupanter i Judéen och Samarien, sa Netanyahu och Kongressen jublade. Att Kongressen själv i stunder av mindre upphetsning betecknat Israel som ockupant av Västbanken hade tydligen ingen betydelse. Inte heller generade det dignitärerna att Netanyahu använde termerna Judéen och Samarien från den sionistiska ordboken.

-Vad de amerikanska senatorerna och kongressdelegaterna fruktade är värre än döden. Den som hade suttit kvar eller inte applåderat våldsamt riskerade att filmas – vilket hade varit lika med politiskt självmord. Det räckte med att en kongressrepresentant reste sig och applåderade för att alla skulle följa efter. Vem hade vågat avvika?

Det skriver den israeliske krönikören Uri Avnery i en kommentar till spektaklet i Kongressen.

Den som eventuellt vågat bryta mönstret hade omedelbart slitits i stycken av slaskmedia som Fox News och New York Post.

De flesta kommentarerna i världspressen ser en spricka i relationen mellan Barack Obama och Netanyahu eftersom Obama två dagar innan sa att ”fredsprocessen”, denna evighetsmaskin, måste utgå från 1967 års gränser och Jerusalem som huvudstad för de två staterna. Klyftan till Bibis tio NEJ verkar oöverstiglig.

Men i politiken som i alla andra mänskliga domäner är det ord och handling som ska vägas mot varandra. Med den metoden är det mycket enklare att bedöma Netanyahu än Obama. Där Bibi säger Nej och handlar därefter där säger Obama ett och gör något annat. Redan i sitt berömda tal i Kairo lovade han den arabiska världen himmel och gröna skogar för att strax därefter vika ner sig på kravet om byggstopp i Israels kolonier på Västbanken. Bibi hade sagt Nej, och så blev det.

.

Obamas tal i Kairo var strålande och fullt av vackra löften.

.

Igen står vi inför samma tolkningsproblem- är det ord eller handling som räknas? Första elementet att ta in i beräkning är att den israeliska statsledningen är rädd för en enda sak –fred. Allt den gör visar att ett status quo, som medger fortsatt ockupation, fortsatt kolonisering av palestinsk mark och en fortsatt ”fredsprocess” utan andra mål än att dra ut på tiden, är allt som intresserar Netanyahus sionisthöger.

-Vi har levt med ”fredsprocessen” i 20 år. Vi kan leva med den i 100 år, lär vice-premiärministern Moshe Yaalon ha sagt vid ett inspirerat tillfälle. Mitt i prick: fredsprocess Ja, fred Nej.

Hur ska Barack Obamas tal om 1967 års gränser och ett självständigt fungerande Palestina bedömas? Det har redan pratats mycket fred, år ut och år in. Nu är det handling som betyder något.

Den dag Vita Huset säger rakt ut till Knessets ledamöter att nu är det 1967 års gränser som gäller eller så stoppar vi omedelbart allt finansiellt stöd till Israel, den dagen är det dags att ta Obama på allvar.

.

Vice-presidenten Joe Biden och talmannen John Boehner lyssnar andaktigt mellan två applådåskor.

.

Den dag Obama säger att i september kommer USA att i FN rösta för erkännande av en palestinsk stat om inte Israel accepterar 1967 års gränser som förhandlingsbas, då ska vi ta Obama på allvar. Innan dess är det Bibis tal i den amerikanska Kongressen som gäller som USAs politik i Mellanöstern.

Sett till den amerikanska imperialismens strategiska intressen i Mellanöstern och Nordafrika verkar Kongressens jubel inför Netanyahus sionism strida mot allt sunt förnuft. Så länge USA låter sin politik i regionen styras av Israels påstådda behov riskerar den amerikanska imperialismen att förlora inflytande i takt med den arabiska revolutionens frammarsch och tillgång till en marknad med flera hundra miljoner potentiella konsumenter.

Men politik styrs inte bara av materiella intressen vilket Kongressens hyllningar av Netanyahu visar. Det handlar också om något så irrationellt som ideologi och känslor.

Den europeiska kapitalismen har inte samma politiska och ideologiska band med Israel. När den brittiska finanstidningen Financial Times förfäras över Bibis bejublade tal till Kongressen speglar det intresset av att kunna göra business med de arabiska nationerna utan att ha ockupationen av Palestina som ballast.

-Det var en taktisk triumf för Israels premiärminister. Men det är Israels medborgare, inte Kongressens medlemmar, som får leva med konsekvenserna av att ha en premiärminister som vägrar ingå de kompromisser som är nödvändiga för att nå en fred med palestinierna, och med en arabisk värld pånyttfödd av den revolutionära vågen mot tyranner som Israel vant sig att lita till, skriver Financial Times i en ledare 25 maj och fortsätter: -Mister Netanyahu uppträder som om fred är ett existentiellt hot mot Israel.

Det är inte bara kapitalets språkrör Financial Times som anser fredsprocessen död. I ett brev till EU uppmanar ett dussintal kända israeler Europas ledare att erkänna Palestina som en självständig stat.

-Netanyahus tal i Washington och Kongressens starka stöd visar att fredsprocessen har nått vägs ände, står det i brevet som undertecknats av bland annat Knessets förre talman Avraham Burg och nobelpriskandidaten Daniel Kahneman.

Israels regering är fast besluten att nya kolonier och ett evigt förtryck av den palestinska befolkningen är den enda vägen framåt. Men nya tider är på gång och Knessets sionister riskerar att alltmer isoleras på ett isflak som sakta smälter i den arabiska vårsolen.

.

Medai: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,SVD5,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, USA, Kongressen, Palestina, Fred

Dela

än oberäknelig demokrati.

.

Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.

..

.

Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba  –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.

I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.

**********

I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.

.

Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams

.

Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.

Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.

I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet  –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.

.

Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.

.

Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt,  för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.

Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,

Bloggare:Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Nakba, Syrien, Palestina,

Dela

.

Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd.

.

-Svansen som viftar på hunden, är ett engelskt uttryck som helt sammanfattar Säkerhetsrådets röstning om en resolution som kallar Israels bosättningar på Västbanken illegala. Med 14 röster för resolutionen och USA ensamt emot blir situationen mer glasklar än någonsin. USA står till 100% bakom Israels illegala annektering av allt större landytor på Västbanken.

.

Efter Condoleezzza Rice följer Susan Rice. Samma politik – nya ansikten.

.

Att byggandet på Västbanken är illegalt enligt internationell lag råder det ingen tvekan om.

-De är illegala under internationell lag, sa Mark Lyall Grant som är Storbritanniens FN-ambassadör i ett gemensamt uttalande med Frankrike och Tyskland. Han sa också att EU hoppas att Palestina ska bli full medlem i FN i september 2011. Storyn berättar inte om han också tror på Jultomten.

Från Israelisk sida väntade man inte många timmar för att uppmana palestinierna att ”åter sätta sig vid förhandlingsbordet för förutsättningslösa diskussioner”. Efter årtionden av illegal ockupation av Västbanken ska den evinnerliga ”fredsprocessen” på nytt föras ”förutsättningslöst” i några år. Under tiden kan Israel bygga bostäder för ytterligare några hundra tusen kolonialister och stycka upp den bästa jorden och vattentillgångarna.

.

Västbanken styckas bit för bit. Bästa jorden och vattentillgångarna tar ”bosättarna” hand om.

Det är svårt att finna rationella förklaringar till att den israeliska regeringen och lobbyn i USA verkar hålla fast Vita Huset lika enkelt som en tjur dompteras med nosring. Med den arabiska revolutionen på marsch försöker paret Obama-Clinton att skyla över decennier av stöd till kungahus och diktaturer med prat om frihet, demokrati och en fri cyberrymd. Samtidigt står det klart för snart alla som kan tänka självständigt att Vita Husets politik i Mellanöstern bara styrs av två faktorer – den israeliska regeringens planer för ett Stor-Israel och den strategiska kontrollen över olja och transportleder i regionen.

Allt annat är spel för gallerierna.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,DN3,DN4,DN5.DN6,DN7,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,AB1,

GPI,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,DN8,SVD8,SVD9,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Clinton, Netanyahu, FN

Dela

Under de senaste decennierna är det tre stabila stöttepelare, Israel, Saudiarabien och Egypten, som burit upp USA:s, EU:s och Sveriges politik i Nordafrika och Mellanöstern.

När Hosni Mubaraks regim hotar att störta samman sprider sig oron i västvärlden.

.

.

George Bush eller Barack Obama.

Olika ansikten men med samma politik.

.

Självklart smittar den av sig till ockupationsmakten Israel. Dess högerextrema regering ser en nära framtid när den inte längre kan göra vad den vill och strunta i omvärlden. Premiärministern Benjamin Netanyahu har själv inga officiella kommentarer och har bett sina ministrar att ligga lågt. Men natten till söndag skickade utrikesministeriet ut ett direktiv till sina ambassader i USA, Canada, Kina, Ryssland och flera europeiska länder, där dessa uppmanades att så snabbt som möjligt be sina värdländer om att lägga band på sin kritik av Egyptens diktator Hosni Mubarak…

.

.

Det är den israeliska tidningen Haaretz som berättar om

regeringen Netanyahus omsorg för diktatorn Mubarak.

,

Exempelvis gäller det att påverka EU:s utrikesministrar som i dag sitter i möte. EU:s inställning, som självklart kalibreras med vad Vita Huset säger, kan bli avgörande för om stöttepelaren Mubarak faller inom de närmaste dagarna. Ja, kanske redan i natt eller i morgon när oppositionen i Egypten kallat till en ”miljondemonstration” för att störta den förhatliga diktatorn.

I sammanhanget är den Palestinska myndighetens och Mahmoud Abbas agerande snart betydelselöst. Bara tragiskt. De ”Palestine Papers” som Aljazeera, The Guardian och till en del Dagens Nyheter, har publicerat under veckan som gått har visat att Abbas och hans samarbetsregim på Västbanken knäfallit så djupt ner i ökensanden inför sina förtryckare att de nog aldrig lär kunna komma på fötter igen.

I lördag ringde Abbas personligen upp sin vän Mubarak och delgav denne sin oro för vad som sker i Egypten. Han underströk sitt stöd för Mubarak och sa att denne alltid hade varit till stor hjälp för den Palestinska myndigheten. En gest som kanske inte var någon större tröst för diktatorn. Snarast ett dåligt omen. För bara några dagar innan Tunisiens envåldshärskare Ben Ali tvingades att fly från sitt eget land, ringde Abbas som en av få arabiska ledare också till denne för att ge honom sitt fulla stöd.

”President” Abbas, vars mandat i själva verket gick ut för två år sedan, har fungerat som ett bräckligt stag åt stöttepelaren Egypten.  Uppenbart inser han att staget också faller om pelaren rasar.

Trots allt kanske det finns en klokskap i dårskapen…

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, ekonomi, Egypten, Israel, Mubarak, Abbas, Palestine Papers

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN5,GP4,GP5,GP6,SVD6,DN6.

GP7,SVD7,DN7,

Bloggare: Jinje,Svensson,RödaMalmö,

Dela

.

Det blir allt vanligare att judar vägras hyra bostad i Holland. Närmare 200 präster och biskopar uppmanar i ett upprop holländska medborgare att inte hyra ut bostad åt judar. Den öppna rasismen från dessa Guds män fördöms bara halvhjärtat av premiärministern Mark Rutte. Han vill inte alltför mycket störa alliansen med extremisterna i Geert Wilders följe. Internationellt råder en genant tystnad. Inte ens Carl Bildt twittrar ett pip i protest mot den öppna anti-semitismen.

Nej, men stopp. Det är något fel i texten. Gör så här då blir det rätt: byt ut Holland mot Israel, präster och biskopar mot 200 rabbiner, judar mot palestinier, Rutte mot Netanyahu, Geert Wilders följe mot Shaspartiet och behåll Carl Bildt. Nu blev det rätt.

Om det inte vore så bedrövligt sant kunde ovanstående passa in på bloggen en sista april. Men tyvärr är det vad som händer just nu i Israel. Det går en våg av rasism genom samhället mot den palestinska minoriteten i landet och mot ”illegal” arbetskraft från Afrika, främst Sudan och Etiopien.

.

Shmuel Eliyahu oroar sig för de judiska flickorna. Ekot från den amerikanska Södern går igen.

.

I början av oktober publicerade chefrabbin Shmuel Eliyahu ett religiöst påbud att man inte ska hyra ut bostäder åt palestinska studenter i staden Tzfat. Snabbt utvecklades initiativet till ett nationellt påbud som 200 rabbiner, många av dem statligt eller kommunalt anställda, skrev under. Påbudet förbjuder judar att sälja eller hyra ut en bostad till någon i den palestinska minoriteten i landet som utgör en femtedel av befolkningen. Handsken var kastad. Sedan dess rasar debatten i landet mellan ultra-ortodoxa extremister och frisinnade liberala författare, forskare, professorer, och redaktörer för tidningar som Haaretz.

Haaretz ledare frågar sina läsare vad som skulle ske om judar i Berlin vägrades hyra bostad med en rasistisk motivering att de är just judar. Från Hillary Clinton, via Sarkozy till vår egen Carl Bildt skulle ett ramaskri resas. Nu hörs vare sig twitter eller kvitter från dessa självutnämnda världssamveten.

När man skrapar på ytan kommer den fula verkligheten fram. I Tel Aviv har tusentals rasister demonstrerat ett flertal gånger bakom kraven att stadens ”utlänningar” ska förvisas. I kuststaden Bat Yam strax söder om Tel Aviv krävde hundratals rasister 20 december att de palestinska medborgarna ska utvisas. På flygblad som delades ut stod det att ”araberna tar över Bat Yam, köper och hyr lägenheter av judar och skändar våra judiska flickor”.

.

.

Bakom ligger den vanliga uppfattningen att landets palestinska medborgare inte ska ha samma medborgerliga rättigheter som de judiska medborgarna. Det fanatiska prästerskapet bara rider på uppfattningar som tyvärr redan stora delar av den judiska befolkningen omfattar. I en omfattande opinionsundersökning visade det sig att bara 51 procent av landets judiska befolkning anser att landets palestinska minoritet ska ha samma medborgerliga rättigheter  som de själva.

I parlamentet Knesset har Netanyahu tagit ett milt avstånd från påbudet från de 200 rabbinerna men vägrat vidta några åtgärder mot de bland dem som är anställda och betalda av det allmänna. Den mest högerextrema regeringsmajoritet som Israel någonsin haft förnekar sig inte. Netanyahu föredrar att frottera sig med öppet rasistiska parlamentariker än att försvara grundläggande rättigheter för alla medborgare. Regeringsmakten kan inte behållas utan stödet från de som skrivit under det religiösa

påbudet.

Hoppet står till alla de människor, judar som palestinier, som är djupt upprörda över den allt mer tilltagande rasismen i landet. De kämpar i motvind. De behöver allt vårt stöd.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,GP2,DN2,

Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Rasism, Palestina, Rabbin, Netanyahu,

Dela

.

I sitt berömda till i Kairo lovade Barack Obama världen att epoken Georg W. Bush var över och att det palestinska folkets strävan efter en egen livskraftig stat också var USAs strävan.

Jag tillhörde inte de som trodde vad jag hörde Obama lova. Men talet gav ändå hopp om viss kursändring i den amerikanska politiken i Mellanöstern och speciellt hållningen till Israels ockupation av palestinskt territorium.

.

Bygga hus och plantera träd är zionismens svar.

.

I tisdags kunde även de mest godtrogna slänga alla förhoppningar över bord. Inte ens kravet på en 90 dagars förlängning av byggstoppet på Västbanken finns kvar från amerikansk sida. Vita Husets talesman Philip Crowley förklarade att kravet på byggstopp inte längre var en nödvändig bas för fortsatta ”samtal”.

-Efter stora ansträngningar har vi kommit till slutsatsen att detta (byggstopp i 90 dagar) inte skapar en solid bas för att nå det gemensamma målet om en ramöverenskommelse, hymlade Crowley för att skyla över en verklighet ingen kan undgå- att USA lagt sig platt inför Netanyahus totala vägran att ens en gång tillfälligt stoppa koloniseringen av allt större områden på Västbanken, för att inte tala om östra Jerusalem.

Det finns ett engelskt uttryck som tränger sig på: the tail is wagging the dog – svansen viftar med hunden. Om det inte handlade om något så seriöst som miljoner palestinier som levt under Israels ockupation i 60 år kunde man vika sig dubbel av skratt. Världens mäktigaste militärmakt kan inte ens få sin mest trogna bundsförvant att backa en millimeter och det trots att Netanyahu erbjöds 20 stridsflygplan F-35 till ett värde av 20 miljarder kronor. Vita Huset lovade också att inte kräva ytterligare byggstopp utöver de 90 dagarna, att byggstoppet inte gällde östra Jerusalem och USA lovade lägga sitt veto i FNs säkerhetsråd mot alla ”anti-israeliska” resolutionsförslag.

Det var inte nog för Netanyahu som krävde att alla löften skulle ges skriftligt vilket utrikesminister Hillary Clinton av någon anledning inte gick till mötes. Varför kan man undra eftersom Vita Huset i stället lägger om kursen igen och backar tillbaka till situationen i maj då vice-presidenten Biden höll separata samtal med ”parterna”. Nu ska det på nytt ”pratas enskilt” med USA som medlare.

.

Sedan det tillfälliga och ofullständiga byggstoppet upphörde i september har Israel redan annonserat tusentals nybyggen.

.

För varje dag som går blir det allt tydligare att den israeliska koalitionsregeringen bara spelar med i det diplomatiska spelet för att vinna tid. De har inga avsikter att acceptera en livskraftig palestinsk stat som granne, inte ens en avmilitariserad stat utan kontroll av vare sig sina gränser eller sitt luftrum. Inte heller tänker de acceptera den palestinska befolkningen som medborgare i en enstatslösning. Vare sig det ena eller det andra. Alltså består strategin i inget annat än att vinna tid, att bevara status quo.

Det är också Barack Obamas strategi. Svansen viftar med hunden.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,

Bloggare: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Obama, Netanyahu, Palestina, Israel,

Dela

framför fred.

.

Det säger den Palestinska Myndighetens chefsförhandlare Saeb Erekat. Orsaken är att Israel i onsdags på nytt annonserade nya bosättningar på Västbanken. Den här gången ska det byggas 625 nya hus i kolonin Pisgat Ze’ev. Sedan Isreal vägrade att förlänga byggstoppet och därmed diskussionerna om fortsatta fredsförhandlingar bröt samman har Israel redan annonserat flera tusen nybyggen. Pisgat Ze’ev är bara den sista i raden av nybyggen i östra Jerusalem och på Västbanken.

.

.

Saeb Erekats bedömning är helt säkert riktig. Israel har valt sin  handlingslinje. Benjamin Netanyahu spelar högt men kan troligen ta hem potten. Barack Obama kan inte och vill inte tvinga Israel till förhandlingsbordet. Kan inte, därför att den nya republikanska majoriteten i Representanthuset binder Obama till händer och fötter. Vill inte, därför att han likt Bush och alla andra presidenter efter Eisenhowers dagar svär på obrytbara band mellan de två länderna.

Det ger Netanyahu det manöverutrymme som behövs för att behålla den ortodoxa extremhögern och halvfascisten Lieberman kvar inom regeringsmajoriteten i Knesset. Bibi behöver inte längre låtsas att han är för en tvåstatslösning utefter 1967 års gränser med vissa modifieringar för att behålla de största kolonierna inom Israels framtida gränser.

Vita Huset har inget att sätta emot. Det är också vad Saeb Erekat och Abbas känner av.

Marken ger vika under deras fötter eftersom de satsat allt på att gå USAs och Israels ärenden på Västbanken, där deras USA-utbildade polis skapat ”ordning och reda”, eller förtryckt alla protester mot Israel om man ska tala klarspråk.

De äpplen som den Palestinska Myndigheten bitit i har blivit allt surare för varje eftergift som den gått med på.

-Det ser ut som ett israeliskt budskap till oss palestinier och amerikaner att de vägrar varje överenskommelse om att återuppta förhandlingarna, sa Abbas talesman Abu Rdainah till media.

Det verkar vara en riktig tolkning av situationen. Vilken väg finns kvar för det palestinska motståndet?

.

Media: GP1,DN1,DN2,DN3,SVD1,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, Bosättningar, Netanyahu, Obama, USA

Dela