"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade nazister
Sverigedemokraterna – med nytvättad stjärt…
16 Okt 10
.
Var kom de ifrån? Var står och vart går Sverigedemokraterna?
Frågorna är många och svaren skiljer sig åt.
Är det en rörelse rar och oskyldig som blåsippan? Partiets nyvalda symbol. Ett parti som på eget bevåg tvångsadopterat
Alice Tegner och Astrid Lindgren.
Om stjärten är nytvättad. Vad kommer sedan?
Är det ett rasistiskt högerparti?
Eller finns brunrötan i leden. Kan solskenspromenaden i en svensk småstad i morgon bli större och förvandlas till en ”Stormavdelning” som slår ihjäl fackföreningsfolk och muslimer? Likt denna SA-grupp från Essen i mellankrigstidens Tyskland.
Även om det då var fackföreningsfolk,
judar och zigenare som klubbades ner.
.
,
På många håll diskuteras hur Sverigedemokraterna ska bemötas. I en TV-debatt med Jimmie Åkesson underströk folkpartisten Erik Ullenhag, vår nye integrationsminister, på ett rappt och klart sätt att det handlar om att skapa jobb. Bara med full sysselsättning finns det goda möjligheter att sopa undan grogrunden för rasism.
Men dessvärre har både han och regeringen Reinfeldt då kapitulerat redan från början. I sina långtidsprognoser, som vilar på ett fundament av fri marknadsekonomi, räknar man nämligen med att nära nog en halv miljon svenskar ska fortsätta att vara arbetslösa. Alltså en fet mylla där rasismens rotverk kan bita sig fast och hämta näring.
Vi lär ändå inte få se Ullenhag med en megafon i handen, ta ledning i talkörer om att: ”Ropen skalla – arbete och bostad åt alla”…
I det vi kan kalla för den breda vänstern pågår samtidigt en viktig debatt om Sverigedemokraternas karaktär. Som ett bidrag till denna kommer vi att på vår blogg – i samarbete med marxistarkiv.se – att publicera tre inlägg från dess så rika hemsida.
Vi börjar i dag med en krönika från Mats Parner. I morgon, söndag kommer en artikel av Martin Fahlgren och vi avslutar på måndag med ett inlägg av Anders Hagström. Tidigare har Benny markerat våra gemensamma positioner i sin ”Knätofsar i riksdagen – är sverigedemokraterna fascister?”.
Självklart är vi också öppna för andra bidrag.
,
DE NYGAMLA VÄLFÄRDSNATIONALISTERNA
.
En krönika om SD:s infekterade historia, nuvarande ledningsstab, antiislamska politik, unkna kultursyn och europeiska systerpartier
Mats Parner
”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och heller inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördelar på någon annans bekostnad, och den starkare trycker aldrig ner och plundrar den svagare.”
Per Albin Hanssons berömda folkhemstal från 1928 i sammanfattning
En smällkall vinterdag i början av år 2000 satt fyra unga studenter och drack öl till Jörg Haiders ära på den pro-österrikiska syltan Rauhrackel i centrala Lund. Haider var ordförande i det populistiska FPÖ, Freiheitliche Partei Österreichs, och hade nyligen tagit plats i sitt lands regering. Följden blev att EU satte österrikarna i karantän i protest mot deras nyvalda regim, och man avbröt tills vidare alla ömsesidiga förbindelser med alplandet.
Denna EU-åtgärd var historiskt unik, och mer besinningsfulla invånare – sådana fanns! – i det svartlistade riket skämdes ögonen ur sig.
Men de fyra på krogen kände ingen skam. De var trosvissa ”nationalister” som, ända fram till 2003-04, hyllade Karl XII den 30 november och ideligen tog aktiv del i det högerextremistiska skränet. Nu beslöt de att organisera en egen kampanj i det lilla formatet – ”Köp österrikiskt!” – på tvärs mot EU, och de fann det angelägnare än vanligt att tömma sina välfyllda ölglas just på näringsstället Rauhrackel. Listor med exempel på österrikiska produkter som allmänheten kunde ”stödköpa” började cirkulera både på universitetet, i Lundagård och runtom i Skåne.
De edsvurna i den öldrickande Lundakvartetten var inte bara studenter; de ingick också, som ystra påläggskalvar, i Sverigedemokraternas framtidsgarde och utgör i dag fyra sjättedelar av SD:s verkställande utskott. Av sina tillbedjare kallas de ”fantastiska fyran”, och vi känner dem alltför väl: Per Jimmie Åkesson är ordförande, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson presschef och Richard Jomshof (tidigare Johansson) chefredaktör för SD-kuriren.
Alltsedan 2005 har denna sydsvenska ensemble utformat den Sverigedemokratiska politiken, oftast kompromisslöst och med hårda nypor. Marschkängorna och bombarjackan har ersatts av slips och kostym, de forna nazistvännerna rensats ut, den ideologiska fasaden putsats upp och samarbetet med Pia Kjaersgaards danska folkparti har efterhand blivit allt intimare. Man skulle rent av kunna säga att Fredrik R:s ”nya moderater” ganska väl motsvaras av Jimmie Å:s ”nya sverigedemokrater”. SD av årgång 2010 är något annat än vid bildandet i februari 1988.
Emellertid är de nya rågångarna, liksom hos moderaterna, till övervägande delen taktiskt och strategiskt motiverade – inte främst idémässigt grundade. Det handlar om att röstmaximera.
Sverigedemokraterna har murkna rottrådar med en 1980- och tidig 90-talshistoria som tonar i smutsbrunt. Partiet föddes ur den rasistiska kampgruppen BSS (Bevara Sverige Svenskt) och dominerades till en början av politiska vettvillingar och övervintrade nazister. Till ordförande valdes (1992) Anders Klarström med ett förflutet i Göran Assar Oredssons Nordiska Riksparti. Också för ungdomsförbundet basade en ökänd nazist, Robert Vesterlund, under pionjäråren. Antisemitismen florerade, och man stödde länge och väl Sydafrikas apartheidpolitik – liksom man i dag är garanter för ’kulturell apartheid’ i sin egen blågula (eller rödgula…) hemmaborg.
Vikingarock och s. k vitmaktmusik värderades högt och användes medvetet vid rekryteringen av nya ungdomar till rörelsen. Åkesson själv gillar inte bara Dire Straits; även till Ultima Thule lånar han med förtjusning sitt tondöva högeröra.
Efter Klarström utsågs örebroaren, f d (c)-politikern (och nyblivne riksdagsledamoten) Mikael Jansson till ny partiboss 1995 med ambitionen att strama upp partiet och förvandla SD till en demokratisk klängväxt bland andra i politikens blomstersängar. Det gav önskat resultat, men inte heller bakslagen uteblev: 2001 splittrades partiet, och Nationaldemokraterna formerade sig i, framför allt, Stockholmsområdet.
I ordförandevalet på riksmötet i Norrköping 2005 slogs Mikael J ur brädet av Jimmie Åkesson med röstsiffrorna 91-50, och sedan dess har SD-skutan lyckats undvika alla blindskär med sin Lundakvartett vid rodret. Mig veterligt har ingen av de fyra i ledarstaben några kopplingar till det bruna 80-talet. Det hindrar inte att spåren förskräcker: Björn Söder var tidigare medlem i Jean-Marie le Pens Front National, Mattias Karlsson har beskrivit Jörg Haider som ”en folkkär demokratisk politiker och familjefader” – men stämplat Zlatan Ibrahimovic som icke-svensk – och Åkesson har förnekat SD:s naziinfluerade ursprung.
Till protokollet bör därför tas att tjugoårsjubileet av SD:s grundande firades med övlig pompa och ståt och med långbord för 160 särskilt inbjudna gäster på en källarkrog i Bromma vintern 2008. Att partibildandet högtidlighölls på det sätt som nu skedde tyder på en närmast sjuklig okänslighet för historiska realiteter bland de ansvariga.
Men återigen: 2000-talets SD-kader sympatiserar inte med nationalsocialismen. Det är också missvisande att döma ut sverigedemokraterna som fascister; de paramilitära styrkorna lyser dessbättre med sin frånvaro, ledarkulten är inte mer påtaglig än i alla andra partier, och SD:s representanter bekänner sig, än så länge, till vår parlamentariska demokratis spelregler. Partiombuden är inte ens rasister i detta begrepps traditionella mening. En helsvart afrikansk flykting som åker Vasaloppet, gillar ’små grodorna’, ekiperar sig i folkdräkt och anser att man oupphörligt ”daltar” med brottslingar här i Sverige betraktas som assimilerad av Åkesson och hans drabanter – och har därmed god chans att kvala in som äktsvensk medborgare (låt vara att afrikaner med de nyssnämnda böjelserna torde vara relativt svårfunna).
Det är inte rasblandning av den gamla 30- och 40-talsmodellen, som de Sverigedemokratiska anhängarna motsätter sig; i stället är det sammansmältningen av skilda kulturer man fruktar. Raserna må legeras, så icke kulturerna. Man framhåller i ledningsstaben att invandringen bör inskränkas till ett minimum, eftersom det mångkulturella samhället inte fungerar.
Just detta är ´SD-filosofins´ hjärtpunkt och innersta kärna. På goda grunder kan denna filosofi brännmärkas som kulturrasistisk. Att själva rasbegreppet på detta sätt ges ett vidare innehåll förändrar ingenting i praktiken. Om man diskrimineras på grund av sin hudfärg, sitt ursprung, sin politiska hållning, sitt kön, sin specifika vikt, sitt geografiska hemvist eller sin religion har i praktiken ringa betydelse. Sverigedemokraterna är rasister – kulturrasister – som utrangerar individer med annorlunda härkomst. Man gör så från ölschappen, från demonstrationstågen, från de skånska elfenbenstornen och, numera, även från sina riksdagstaburetter.
Islam är sedan länge SD:s huvudfiende. Med en aldrig sinande energi gör partiets företrädare bisarra jämförelser mellan islam och nazism, och Koranen likställs med Hitlers Mein Kampf. I Hatet mot muslimer (Atlas förlag 2009) av Andreas Malm finns en rad belysande exempel på sid. 67-107. Överslagen är lika många som de okontrollerade raseriutbrotten. T ex kritiserade SD:s internationelle sekreterare Kent Ekeroth ett DN Debattinlägg med dessa ordkaskader:
”Det är beklämmande att tvingas läsa en artikel som gläder sig åt den accelererande process, där Sverige och vi svenskar byts ut till förmån för andra – och då i all synnerhet till förmån för den muslimska kulturen. Om detta fortsätter, så kommer vi en dag att vakna upp till ljudet av minareter, som skriker ut islams dystra meddelande: underkastelse”
(bloggtext 2008-08-27)
Ekeroths dubier tycks mig helt befängda – även bortsett från att normala tidningsartiklar inte kan glädja sig, och att minareter sällan ger hals av egen kraft. Islam är definitivt ingen pelare, som en gång huggits i sten. Det är ett mångskiftande helt med långt fler uppenbarelseformer än kristendomens. F ö uppgår de aktiva muslimerna i dagens Sverige till endast c:a 70 000.
Vid riksdagsvalet i september fick Sverigedemokraterna nästan fem gånger så många röster.
Den antiislamska hatpropaganda som bedrivs runtom i Europa med SD:s många systerpartier högst upp på barrikaden påminner osökt om en svunnen tids judeförföljelser. I 14 EU-staters beslutande församlingar har i dag populistiska sällskap med vitglödgad avsky för muslimer på agendan röstats in (liksom också i Norge och Schweiz). Geert Wilders Frihetsparti (Partij Voor de Vrijheid, PVV) och Kjaersgaards Dansk Folkeparti är två av de mest framgångsrika. Att det här djupt motbjudande fenomenet, ja, denna politiska Europasmitta, har gett Åkesson-lägret vind i seglen är höjt över varje rimligt tvivel: ´hatinternationalen´ har verksamt bidragit till att häva partiets isolering.
I den etablerade partifloran har SD svårast för socialdemokratin, och av de tongivande politikerna är Mona Sahlin – ”Mona Muslim” – den mest föraktade. Synen på (s) är kluven på ett närmast patologiskt sätt. Björn Söder medgav, år 2003, att han ”personligen” kände djup beundran för Tage Erlander och (än mer) för Per Albin Hansson, och vid SD:s riksmöte 2008 i Karlstad tog han ytterligare ett kliv och skrev retroaktivt in Per Albin – varvid Selma Lagerlöf följde med av bara farten… – i det egna partiet. Hansson/Erlander ”tordes överge stora delar av den socialistiska ideologin” och valde i stället ”en nationalistiskt färgad samförståndslinje” till skillnad från sentida vindflöjlar och rödhökar som Carlsson, Palme och Mona Muslim – allt enligt Söders halsbrytande tolkning.
Det är historiska analyser av den här typen som förklarar, varför sverigedemokrater gärna vill framstå som hängivna folkhemsvänner och sanna välfärdspolitiker i dessa yttersta tider. Man tror sig vara arbetarrörelsens enda verkliga ombud; socialdemokrater och vänsterpartister är bara falska profeter och numera en del av etablissemanget. De har skändligen svikit. Även på den här punkten faller det sig naturligt att stillsamt erinra om det oövervinnerliga tänkandet i statsminister Reinfeldts 30-procentsfraktion: ”Nya moderaterna – det enda arbetarpartiet”.
George Orwell skulle haft mycket att säga om detta.
De självutnämnda och maskerade ”antifascisterna” av AFA-typ har verksamt bidragit till SD:s framgångar med sina batterier av strutsägg, ogräs och stenar och sin allmänna tilltro till rent kriminella metoder. Förhållandet mellan AFA-ligisterna och Jimmie Å:s armé har i åratal varit symbiotiskt; parterna har sugit näring av varandra. Okynnet att utestänga sverigedemokrater från skoldebatter, informationsträffar o s v måste också brännmärkas. Det är motståndarens yttrandefrihet man – som demokrat – har att försvara. Med vederhäftighet och sakargument kommer vi nästan alltid längre än med byråkratiskt och administrativt fiffel. I solljuset brukar trollen spricka.
Faktasamlingarna om Åkesson-trollen är många. Själv har jag haft störst nytta av journalisten Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur och Kultur 2009) och näst största utbytet av Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten (Premiss förlag 2009) med undertiteln Ta debatten med SD. Mattssonboken är den mer avspända och tonsäkra.
”Jorden är ett alldeles för riskfullt ställe att leva på, inte på grund av de människor som utför onda handlingar utan på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det” är ett uttalande, som brukar tillskrivas Albert Einstein. Denna Einstein-tes har komprimerats på ett effektfullt sätt av Martin Luther King jr: ”Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad.”
Jag skulle aldrig påstå att sverigedemokrater är onda. Däremot hävdar jag att deras politik är ond och inte bara ond; den är brutal, okänslig och skamlös.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Sverigedemokraterna, fascister, nazister, rasister, Erik Almqvist, Jimmie Åkesson
I pressen:
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,
Nassar förr och nu.
21 Aug 10
Känner du igen en nasse?
.
Vanliga trevliga fyrbenta svin var förr fläskiga och trynet smetigt av dynga. Dagens fyrbenta variant är smal och vältrimmad för att passa in i lättkorv och smalmat. Det är lätt att skilja dem åt.
.
Glada fyrbenta svin gillar jag.
Med svin på två ben är det annorlunda. De är sig lika som bär – de från förr och de i dag.
På den här bloggen får vi ofta trevliga kommentarer, ibland beröm, ibland kritik men ändå oftast i trevlig ton. Så kommer det ibland en pust från underjorden med vämjelig stank av gammal nasse. Det gäller till exempel kommentaren här under. Bara för att hjälpa till att känna igen lukten av ett svin på två ben citerar jag också några rader ur Die jüdische Weltpest (Hermann Esser 1939) Nazisten Esser var ett praktexemplar av ett dåtida svin i männsklig skepnad.
Vas ska vi säga om signaturen Kobbe (jag lämnar inte ut hans e-mailadress)? Jag överlåter åt dig läsare att känna igen ett svenskt nutida svin. Lägg märke till den likartade beskrivningen av ett folk som löss/maskar som suger sig fast som parasiter på den friska (vita) samhällskroppen. Kolla var spyhinken står innan du läser citaten.
.
”Varje jude och judarna som helhet saknar ett hem. Judarna undergräver varje folk och varje nation som de infiltrerar. De när sig som en parasit och en kulturfördärvande mask på värdfolket. De växer och växer som frön i staten, i samhället och i familjen och infekterar överallt mänsklighetens blod” (Hermann Esser 1939)
.
Juden som mask i Der Stürmer 1939
.
”Hur kommer det sig att zigenare och tattare är skydda av alla länder i hela världen? De vägrar inordna sig i ett civiliserat samhälle. Nyss hemkommen från Rom och ficktjuvad av zigenare fick jag höra av den italienske polisen att de är ett enormt problem för hela Italien med alla dessa horder av lösdrivare som uteslutande försörjer sig på stöld och prostitution. De liknades vid att de var som att få loppor i pälsen för hund, de suger hela tiden näring och resurser ur samhällskroppen. Tyvärr är Sarkozy och Berlusconi ensamma i sin klarsyn hur problemet måste lösas.” (Kobbe 2010)
.
Moderna tvåbenta svin gillar jag inte.
.
Media:AB1,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nazister, Tyskland, Frankrike, Romer, Sarkozy, Berlusconi, Rasism, Fascism,
Krasch för brittiska nazister
7 Maj 10
.
Så här illa slutade valet för reaktionären Nigel Farage
.
Det brittiska valet gick inte riktigt som alla hade tänkt sig.
Framförallt slutade det illa för Nigel Farage. Tidigare partiordföranden för det reaktionära partiet United Kingdom Independence Party. Redan valdagens morgon blev det platt fall för hans lilla flygplan som satte nosen i marken på en av örikets vackra gräsmattor.
Planet släpade på en väldig valbanderoll som skulle teckna sitt budskap mot skyn men som i stället tycks ha blivit till en trasselsudd i propellern. Både Farage och hans pilot överlevde turligt nog med mindre blessyrer.
Värre gick det för Nick Griffin. Ordförande för det smutsbruna British National Party. Även han klarade sig utan fysiska skråmor men fick storstryk i valet. Hans BNP hade satsat oerhört mycket pengar och dirigerat mängder med partiaktivister till valdistriktet Daghem and Barking i hopp om att kunna vinna ett efterlängtat mandat till parlamentet. Här fanns tidigare en av brittiska Fords större anläggningar med 40 000 anställda. Nu återstår nära nog bara ödetomter. Hela området, som ligger öster om centrala London, är nergånget och delvis förslummat och här hoppades Griffin att få gehör för sin rasistiska kampanj.
Men även han störtade med nosen i marken. Valet blev en stor framgång för en av Labours ministrar, Margaret Hodge, som inte bara behöll sitt mandat utan fick ett kraftigt ökat stöd. Detta trots den hårda motvinden för Labour i övrigt.
”Packa era väskor och ge er av härifrån”, blev hennes budskap till den mosade Griffin.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, brittiska valet, George brown, BNP, UKip, Nick Griffin, nazister, rasister, England, Nick Clegg
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,GP1,EXpr1,VG1,VG2,
Nazisterna ska inte få höras ens från en sketen rivningstomt
12 Apr 10
.
Under rubriken ”Kommentarer” i min blogg om gårdagens demonstration mot en nazistdemonstration i Göteborg ligger en del inlägg som kräver svar.
.
Här är det nödvändigt med klarspråk:
.
För det första har nätverket ”Bevara Keillers Park – stoppa moskén” ingenting med parken eller Ramberget att göra. Moskén ska byggas vid Rambergets skuggiga och dystra baksida åt nordost, på två av Myntgatans gamla rivningstomter, med en bilskrot och flera parkeringsplatser som grannar. Dess fasad kommer att ligga mot Lundbyledens intensiva trafik. Baksidan ligger mot Rambergets östra bergskanter. Så branta att inte en människa rör sig där. I yngre år brukade jag hjälpa min gamla faster, som bodde på Herkulesgatan, att mangla lakan och dukar i en källare till en av de gamla kåkar som då stod där svajandes och höll på att ruttna samman. Grunden är egentligen Kvilleåns och älvens gamla vassmarker som torrlades med skräp och fyllen på 1800-talets mitt. Platsen var då som nu ogästvänlig och mest ett kärt tillhåll för ”fyllebultar”. På sextiotalet förvisade kommunen en del romer till några huslängor som man slängde upp en bit härifrån. Platsen var vald så att deras boende inte skulle störa vanligt folk. En mer välvillig tolkning var att de skulle ”få vara ifred”. I en av kommentarerna sägs att moskén kommer ”att skymma den fina stigen upp på berget”. Men det är ingen ”stig”. Det är en infart i form av en bred asfalterad gata, vilken ligger långt bort från det tilltänkta bygget. För övrigt en väg som används som ”tidningshuvud” av nätverkets hemsida. Både vägen, träden och hela parken kommer att lämnas fullständigt orörda. Moskébygget kommer inte att störa en käft. Inte ens med böneutrop…
.
Patrik Forsén från Nordisk ungdom samarabetar gärna med extrema
islamister mot den gemensamma fienden: den globala judendomen…
.
För det andra är det uppenbart att det är medvetna och organiserade nazister som spinner detta nätverk. Riktigt smutsbruna spindlar. Det där med ”en opolitisk intresseorganisation” är nonsens. Bakom dess domän står Andreas Nygren. En frontfigur från nazistorganisationen Nordisk Ungdom. Han hade aldrig tidigare satt sin fot på platsen när han salvelsefullt pratade om ”vår park” inför sitt ditresta gäng på 100-talet personer. En annan av de anmälda deltagarna var Patrik Forsén. Tidigare ordförande för Nationaldemokratisk ungdom. Nu talesman för Nordisk ungdom. Sverigedemokraternas riksdagskandidat Christian Westling hade också på Facebook anmält att han skulle delta. Men backade ur när tidningen Expo ringde upp honom…
.
Nordisk ungdom är rotat ideologiskt i bland annat de svensk nazistledarnas Birger Furugårds och
Sven Olov LIndholms Svenska Nationalsocialistiska Partiet
.
För det tredje handlar sakfrågan inte om vad som ska byggas på en rivningstomt bredvid bergsbranter och ett trafikinferno utan om religionsfrihet. Många kommentarer kopplar moskébygget till wahabisterna i Saudiarabien. Må så vara. Men det bästa sättet att bekämpa denna och alla andra reaktionära religiösa strömningar är definitivt inte att stänga in dem i trånga källarlokaler. Det fostrar bara religiös politisk extremism. Dessutom är det så absurt att Patrik Forsén vid uppstarten av Nordisk Ungdom i Göteborg hävdade att ”nationalister har samma fiender som islamister och socialister till viss del har”. Det han i sitt tal pratade sig varm för var uppenbart en allians mellan de egna ”kampgrupperna” och extrema islamister mot judendomen. En allians som även innefattar ett fåtal antisemitiska dårar på vänsterkanten. Hyckleriet är gränslöst.
För det fjärde ska inte nazister överhuvudtaget få lov att ta plats i namn av ”demokrati och åsiktsfrihet”.
De ska inte få höras ens från en sketen rivningstomt!
Detta därför att syftet är att bygga upp kampgrupper som vid rätt tillfälle kan misshandla och döda invandrare och homosexuella. Eller obekväma socialister som den fackliga socialistiske förkämpen Björn Söderberg. Vi måste skilja på nazister och politiska högerorganisationer i största allmänhet. Skiljelinjen handlar om deras syften. Strävar de efter att tränga undan andra människor med våld ska de själva trängas tillbaka. Sverigedemokraterna befinner sig exempelvis i en diffus gråzon. Eller ”ljusbrun” zon om man så vill. Men självklart måste medel väljas som gynnar målet att politiskt minimera utrymmet för nazister eller militanta rasister. Vi romantiserar definitivt inget gatuvåld eller någon allmän ”vänsterhuliganism”. Det handlar framförallt om att tränga tillbaka nazister och aktiva rasister med så stora och breda motdemonstrationer som möjligt. Att kväva dem i sin linda. Vid gårdagens demonstration var det huvudsyftet och den relativt stora uppslutningen gjorde att den blev lyckad. Den mindre störning, med en del rabalder, som några motdemonstranter iscensatte verkar inte ha varit särskilt lyckad.
Till sist är det självklart så att den verkliga grogrunden för rasism på Hisingen som på så många andra platser i Sverige handlar om arbetslösheten och bostadsbristen. Inte om något moskébygge hit eller dit. Hela Sverige måste sättas i arbete och alla ska ha rätt till en bra bostad! Det är den enkla paroll som till syvende och sist kan sätta stopp för alla högerrasister.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, nationaldemokraterna, Nordisk ungdom, Keillers park, moskébygge i Göteborg
.
I pressen: SVD1,GP1,AB1,DN1,
Massdemonstration höll Dresden fritt från nazidemonstration
14 Feb 10
Dresden hälsar sina gäster
- inga nazister tas emot!
.
.
En stark mänsklig kedja av mer än tiotusen demonstranter stoppade i går ett försök att utnyttja det Andra världskrigets bombningar av Dresden till en uppmarsch för den tyska nynazismen. Brunskjortorna hade bådat folk från hela Europa – även en kolonn med svenska fanor var på plats för en tänkt politisk ”begravningsmarsch” för de tiotusentals människor som dog under brandstormen.
.
Det tyska vänsterpartiet Die Linke var en av huvudkrafterna bakom motdemonstrationen
.
Uppmarschen misslyckades. Demonstranter kunde inte nå fram till centrum och Dresden förblev nazifritt.
.
Lena Roth, taleskvinna för Nazifria Alliansen i Dresden, kunde sammanfatta att dagen blivit en succé.
.
.
.
,
Vill man sätta sätta sig in i den marxistiska diskussionen och synen på Andra världskriget – som skiljer sig helt och hållet från det som moderna svenska läroböcker eller media i stort skriver är det nära nog en förutsättning att man läser Ernest Mandels bok om ”Andra världskriget – vad det egentligen handlade om”.
.
Den finns på bokförlaget Röda Rummet
Eller utlagd på nätet av det fantastiska Marxistarkiv.se
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Dresden, nazister, nazism, nynazism, sverigedemokraterna, nationaldemokraterna, Die Linke
Bloggare: RödaMalmö.
Till minnet av Marek Edelman – Upprorsledaren från Warzawas judiska ghetto
16 Okt 09
Ghettot kämpar
När den norska nobelkommittén gav oss en evig ”Norgehistoria” genom att tilldela Barak Obama sitt fredspris, samtidigt med att denne paradoxalt nog har ansvaret som ”Krigsherre” eller ”Överbefälhavare” för USA:s väpnade styrkor, då kom jag att tänka på Marek Edelman som gick bort bara några veckor tidigare. Edelman fick några notiser i pressen. Sedan flagnade hans minne bort för maktens media. I själva verket skulle han haft Nobels fredpris flera gånger om. I en tid när begreppet hjältar devalverats till att bara betyda idoler då är hans livsgärning ett minne som måste bevaras. Han var inte bara upprorsledare i Warzawas judiska ghetto under naziockupationen. Han var också en konsekvent, helgjuten människa. Solidarisk inte bara med den moderna polska fackföreningsrörelsen Solidarnosc utan också med det kämpande palestinska folket. Han vägrade att se sionismen som den enda logiska konsekvensen av den europeiska antisemitismen.
Säkert var det därför han aldrig fick något fredpris. Säkert var det därför hans minne bara var värt några politiskt väl redigerade notiser i svensk press.
Som ett sätt att hedra hans minne återger jag här en minnesruna skriven av John Rose för den brittiska tidningen Socialist Worker . Rose har medverkat till att publicera Edelmans memoarer för engelska läsare och har också för Pluto Press skrivit boken ”The myths of Zionism”.
Nu var männen från SS färdiga för attack. I täta grupperingar marscherade de högmodigt och ljudligt in på det centrala Ghettots till synes döda gator. Det såg ut som om deras triumf skulle bli fullständig.
Det såg ut som om denna moderna och storslaget utrustade armé hade skrämt bort den lilla skaran av segerrusiga män. Som om denna handfull med omogna pojkar till sist hade insett att det inte fanns någon mening med att försöka göra det omöjliga.
Men inte alls. De skrämde oss inte och vi togs inte med överraskning. Vi väntade bara på ett lägligt tillfälle.
Stridsgrupper, barrikaderade vid gatans fyra hörn, öppnade samtidigt koncentrerad eld.
Överallt exploderade märkliga projektiler, handgranater av egen tillverkning. Det enda maskingeväret sköt då och då skott genom luften. Det gällde att spara på ammunitionen. De försökte med en reträtt men vägen var avskuren. Snart var deras döda utspridda över gatan.
Det är så här som Mark Edelman berättar om den första stora striden i Warsawas judiska Ghetto i sina gripande memoarer ”Ghettot kämpar”.
För några veckor sedan gick han bort, i sitt hemland Polen, nittio år gammal. Edelman var den sista överlevande av den fem man starka kommandogrupp, som ledde upproret i Ghettot och här berättar han om inledningen till upproret 1943 mot den nazistiska Förintelsen i Polen. När redan två tredjedelar av de 400 000 judiska män, kvinnor och barn som stängts in i ghettot deporterats till förintelselägren. Upproret sattes i gång av den Judiska kamporganisationen, ”ZOB” som bildats av tre politiska partier: Det antisionistiska judiska socialistiska Bund, socialistiska sionister och kommunister.
Efter två dagars strider, inträffade något ”helt utan tidigare motstycke”, fortsätter han. ”Tre officerare med sänkta maskingevär dök upp. De bar vita rosetter i sina knapphål. De var sändebud och de ville förhandla med områdets kommando. De föreslog femton minuters vapenvila för att kunna flytta sina döda och skadade. Vi svarade med eldgivning. Varje hus var ett fientligt fäste. Från varje butik, från varje fönster, fann kulorna hatade tyska hjälmar och hatade tyska hjärtan.” Upplösningen kom inte förrän nazisterna lät Ghettot brinna i flammor. Edelman var en av de få lyckliga som kunde fly genom att kravla sig igenom de underjordiska kloaksystemen. Branden var för nazisterna det enda sättet att ”rädda sin miltära heder”.
Nazisternas militäre ledare, bödeln Heinrich Himmler hade fått panik. Han gav därför order om en fullständig förstörelse av hela ghettot: ”Annars kan vi aldrig pacificera Warsawa, som fortsätter att vara ett farligt centrum för upplösning och splittring”, framhöll han. Här hade Himmler rätt. Ett år senare ledde den polska underjordiska armén, inspirerad av de judiska kämparna i ghettot, trots deras nederlag, ett uppror i hela staden mot den nazistiska ockupationen. Märkligt nog kunde Edelman också ta del i detta uppror.
Monumentet i Warzawa till minnet av de tiotusentals människor som fick ge sina liv i upproret mot nazisterna. Det är skapat av Nathan Rappaport. Ironiskt nog i svensk bohusgranit som nazisterna hade importerat från Sverige för att ha till sina segermonument. I bronsreliefen syns ledaren Mordacai Anielewics med en granat i handen. I bakgrunden en skara judar som går mot sin död.
Edelmans ord om ”hemgjorda handgranater” och ”ett enda maskingevär som bara sköt ibland för att spara ammunition” – är ord som fått eko i andra memoarer – och som en del historiker har tagit till sig. Är inte detta bevis för den djupt rotade, endemiska antisemitismen, hatet mot judendomen, i hela det polska samhället? Hur kom det sig att även den antinazistiska polska underjordiska armén var oförmögen eller ovillig att beväpna Ghettot på ett acceptabelt sätt?
Marek Edelman avfärdade alltid dessa anklagelser. 1989 besökte jag honom i hans hem i Lodz, Polen, för att få hans medgivande för att förlägga den första brittiska utgåvan av ”Ghettot kämpar”. Då berättade han att nästan 50 år av eftertanke inte hade förändrat hans syn på den grundläggande anständigheten hos det polska folket. Redan som tonåring, då som kader i Bund, hade hans humanistiska judaism och väl grundade politiska uppfattningar smitts och gett honom en orubblig tro att rasism kan övervinnas samt den enorma makt som kan bli möjlig genom solidaritet. Visst fanns det svagheter i solidariteten från den polska underjordiska rörelsen 1943, men detta vittnade om dess egen svaghet och den fruktansvärda upplevelsen av sin egen politiska isolering. I slutfasen (upproret -44) kunde Röda Armén ha hjälpt till med att slå ut Hitler. Men detta polska uppror besegrades därför att Stalin gav order om att den skulle göra halt utanför Warzawa.
Israeliska ideologer och politiker har alltid varit harmfulla och bittra när det gällt Edelmans beslut att leva i Polen samtidigt som denne tog liten notis om Israel. Ja. Han t o m vågade kritisera Israel. De har också hånat hans positiva attityd till den polska solidariteten. Men ”Antek” Zukerman har gett Edelman rätt. Antek som var Edelmans kamrat i Zob:s ledning och organisationens kontaktlänk med den polska underjordiska rörelsen. Men till skillnad från denne en principiell sionist som slutade sina dagar på Ghettokämparnas kibbutz i Israel. I sina memoarer berättar han: ”Med mina egna ögon såg jag polacker gråta. De bara stod där och grät. En dag var ghettot inhöljt i en begravningsskrud av rök och jag såg massor av polacker utan de minsta spår av skadeglädje”. Antek gick så långt att han kallade det för en synd att fördöma det polska folket. Han också, visste allt om polsk solidaritet. Här i sin beskrivning av de vanlige kommunistmedlemmarna: ”Innan de blev korrumperade av sin ledning och framförallt Stalin, visade dessa människor exceptionell personlig integritet”. De stridande i Ghettot hade en grundläggande övertygelse om att kampen för deras polska kamrater, i händerna på nazisternas förtryck, var densamma som deras egen. När Ghettot var på randen till kollaps uttrycktes denna övertygelse i att ett ”Manifest till polackerna” publicerades, vilket måste räknas till en av det förra århundradets främsta appeller när det gäller frihet, jämlikhet och broderskap.
”Polacker, medborgare, Frihetens soldater”, heter det i inledningen. ”Genom dånet från tyska kanoner, som förstör hemmen för våra mödrar, hustrur och barn; genom larmet från deras maskingevär, som vi erövrat i striden mot den fega tyska polisen och SS-männen…Genom röken i Ghettot som stuckits i brand och blodet från dess skoningslöst dödade försvarare, framför vi våra innerliga hälsningar till er. Vi är väl medvetna om att ni de senaste dagarna, med brutna hjärtan, tårar av medkännande, med skräck och entusiasm, andlöst har bevittnat, det krig vi har utkämpat mot varenda brutal ockupant. Varje tröskel i Ghettot har blivit ett fäste och ska så förbli till slutet! I striden kommer vi alla förmodligen att gå förlorade. Men vi kommer aldrig att ge upp! Vi, på samma sätt som ni, brinner för att straffa fienden för hans brott. Det är en strid för vår frihet – och för er! Vi ska hämnas de blodsbesudlade dåden i Oswiecim, Treblinka, Belzec och Majdanek! Länge leve friheten! Död åt mördaren och hans bödlar! Vår gemensamma kamp mot ockupanten måste fortsätta till slutet!”. Undertecknat: ”Den väpnade judiska motståndsrörelsen”.
Efter krigsslutet blev Edelman hjärtkirurg.
Efter krigsslutet blev Marek Edelman hjärtkirurg i sitt hemland Polen. Som han såg det var detta att ”fortsätta med att rädda liv”. Hela sitt liv fortsatte han också att vara politiskt aktiv. Bland annat tog han ställning för den oberoende fackföreningsrörelsen, Solidarnosc, vilken under 80-talet avlägsnade Polens stalinistiska regim. Vid Solidarnosc`s kongress 1981 i varvsindustrins Gdansk, där rörelsen grundades, tystade en veteran från den underjordiska polska motståndsrörelsen applåderna för sig själv. Han pekade sedan på en hjälte ”med betydligt större resning” i hallen: Dr Marek Edelman. De kommunistiska myndigheterna, som var rädda för att han skulle bli till en ikon för Solidarnosc, erbjöd honom i efterhand polska militära hedersbetygelser. Men dessa vägrade han att ta emot.
Sommaren 2002 ingrep Edelman, fortfarande i farten, i Israels skådeprocess mot den nu fängslade palestinske motståndsledaren, Marwan Barghouti. Han skrev ett solidaritetsbrev till den palestinska rörelsen och trots att han kritiserade självmordsbombarna var tonen i brevet sådan att det retade Israels regering och dess press till vansinne. Edelman hade hela tiden varit förbittrad på Israels försök att göra anspråk på upproret i Warzawas ghetto som en symbol för judisk befrielse. Nu menade han att denna symbolik tillhörde palestinierna. Han adresserade sitt brev till det palestinska ”Zob”: ”ledarna för de palestinska militära och paramilitära operationerna” och till ”alla palestinska kämpande organisationer”. Den åldrande antinazistiska kämpen från Ghettot hade ställt sin ofantliga moraliska auktoritet till förfogande för den sida som han ansåg vara värd denna betygelse.
Vad var Bund?
Bund (Förbundet) var en massbaserad marxistisk judisk arbetarorganisation som var mycket aktiv bland fattiga judar under den ryska revolutionen och i Polen innan Andra världskriget. Tillsammans med de polska socialisterna, ledde organisationen det judiska motståndet mot den polska fascismen före kriget, Före den ryska revolutionen, 1905, erkände även sionisterna Bund`s dominerande ställning. Organisationen gav ledarskap för tusentals judiska ungdomar som inte ville emigrera till Palestina.
Läs mer i min blogg från i vintras: I går ghettot Warzawa – I dag ghettot Gaza .
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Warzawas Ghetto, Marek Edelman, SS, Hitler, nazister, Sverigedemokrater, Barak Obama, Nobels fredspris,
I pressen: Internationalen,
Bloggare:
Senaste kommentarer