"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Nazism
När Hitler kom till makten
31 Okt 10
.
.
Adolf Hitler fångad i en bild från jublet i München
vid Första värlskrigets utbrott
.
För den som har tid lägger vi som söndagsläsning ut ett avsnitt från en längre artikel av Kent-Åke Andersson, varvsarbetarson från Göteborg, som här diskuterar fascism/nazism som begrepp i förhållande till trettiotalets Weimarrepublik. Författaren var en av de människor som kom att betyda mest för den svenska marxismens renässans under 196O-talet. Trots sin korta levnadsbana, han rycktes bort 1973 av ett medfött alldeles för högt blodtryck innan han ens hann bli trettio år, lämnade han mer än andra samtida i den tidens nyvakna och nyfikna socialistiska rörelse, många virtuosa texter inom politik och litteratur efter sig. För mig personligen var Kent-Åke inte bara en nära, god vän utan också den människa som, utan pekpinnar, visade på vikten av att studera arbetarrörelsens historia. För att vi bättre skulle kunna förstå den samtid vi levde i. Tillsammans firade vi när vår lilla gruppering, Revolutionära Marxister (RM) erkändes som svensk sektion av Fjärde Internationalen 1969. När hans text publicerades i Mullvaden ( föregångare till Internationalen ) var jag dessutom ansvarig för tidningen.
Det blir mycket nostalgi. I marxistarkiv.se finns hela artikeln. Där kan du också läsa Kenth-Åkes vid det här laget klassiska skrift Lögnens renässans, där han intellektuellt likviderade den stalinism som tragiskt nog satte sin prägel på stora delar av det som kallades den nya vänstern.
.
.
Utdraget nedan handlar om fascismens natur. Ett begrepp som i dag används lika ofta som slarvigt när det gäller att etikettera Sverigedemokraterna. Kenth-Åke skrev sin artikel sex år innan Jimmie Åkesson föddes. Men det viktiga med hans sätt att se på politiska partier och deras rörelser är hans metod när det gäller analysen. För att begreppet fascism ska vara brukbart annat än som ett känslomässigt utbrott eller ett skällsord måste utgångspunkten vara en klassanalys. Vidare måste vi se till de ekonomiska, sociala och politiska rörelserna i och runt det parti vi ska dissikera.
Vi ska inte surfa på känslosvall eller använda begreppet fascism som ett skällsord. Stämmer inte analysen av dagens Sverigedemokrater med de gemensamma dragen hos den historiska fascismen. Då är partiet inte heller fascistiskt. Förvisso rasistiskt. Trots att Åkesson och hans vapendragare förnekar detta. Men inte fascistiskt. Det handlar inte heller om ”modern” fascism. Inte heller blir man mer ”radikal” eller ”mer revolutionär” bara för att man kallar allting som är vidrigt för fascistiskt.
Kanske krävs ett helt nytt begrepp?
Kenth-Åke till minne. Här kommer utdraget:
.
Den ekonomiska krisen
Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.
Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.
Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.
Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt. Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.
1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.
Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimardemokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.
Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetarklassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodalklasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.
.
Bakom mig finns miljoner…
Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationalistiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.
Vad är fascismen?
Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.
Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”[1] regimer: den var en massrörelse.
De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hantverkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.
Småborgarna
Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för småborgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.
Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.
Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)
Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.
[1] Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hitler, fascism, nazism, partidagarna, , Sverigedemokraterna, JimmieÅkesson
I pressen: DN1,
Är Sverigedemokraterna fascister?
18 Okt 10
.
.
.
Är Sverigedemokraterna några snart vissna blåsippor?
Eller svidande brännässlor som ska slitas upp med rötterna?
Med ett inlägg av Anders Hagström avslutar vi, för tillfället,
den viktiga diskussionen om vad det är för nytt parti
som har bänkat sig i riksdagen.
.
.
Av Anders Hagström
.
”History is bunk” är ett uttryck som brukar läggas i mun på Henry Ford, Fordkoncernens grundare. Att historia är skit, skräp eller värdelös är en uppfattning som man tyvärr kan stöta på i olika sammanhang, även inom vänstern.
Varför bråka om gamla gubbar som varit döda i decennier eller händelser som ägde rum för snart hundra år sedan? Det är bara slöseri med tid. Låt oss koncentrera oss på dagens frågor.
Men de döda har en märklig förmåga att göra sig påminda långt efter sin bortgång. Det är inte så konstigt. Dagens frågor är ofta inte alls nya även om de kan verka så vid första ögonkastet. Vid närmare granskning visar de sig förvånansvärt ofta vara gamla frågor som ställs på nytt – vilket är något helt annat.
Låt oss ta ett exempel.
Sverigedemokraterna. Vad är det egentligen för slags parti? Fascistiskt som en del på vänsterkanten hävdar eller något annat? För att kunna besvara frågan måste vi först besvara frågan om vad fascism är för något. Och för att göra det måste vi ta oss en titt på vad som utmärker en rörelse för att kunna karaktäriseras som fascistisk.
Och då upptäcker vi något märkligt. Begreppet fascism har använts på tusen och ett sätt av olika radikala grupper. Allt från Hitler och Mussolini till socialdemokratin har kallats för fascism. Kort sagt vi tvingas för att kunna ta ställning till om Sverigedemokraterna är är en fascistisk organisation studera hur begreppet fascism behandlats (eller snarare misshandlats) av olika riktningar.
Men trots vidlyftigheten eller rättare sagt inflationen i hur begreppet kommit att appliceras råder i stort enighet om en sak; Mussolinis och Hitlers rörelser var fascistiska, ja praktiskt taget arketypen för sådana rörelser..
.
Ta gatan i besittning
.
Vad kännetecknade då dessa rörelser? I en artikel där vi försökte utreda vad fascism egentligen är för något under den ideologiska loppmarknad som dess tankegods ofta framstår som, konstaterade vi:
”I själ och hjärta är fascismen en aggressiv bonapartistisk rörelse, dvs en rörelse som aspirerar på en auktoritär lösning där dess ”utvalde” ledare kommer att ha den odelade makten i sina händer. Den skiljer sig från mer traditionell bonapartism – namnet kommer från Napoleon III:s regim – som oftast använder krigsmakten och den statliga byråkratin som språngbräda genom att den måste försöka ta gatan i besittning för att kunna ta makten i besittning, dvs den måste vinna en massrörelse för sin kandidatur på makten.
Väl vid makten förvandlades fasciströrelserna i Italien och Tyskland till bonapartistiska eller despotiska diktaturer, där själva de massrörelser som burit diktators-aspiranterna till makten till omvandlades till gigantiska byråkratiska apparater för hjärntvätt, åsiktskontroll och fördelning av makt och privilegier. Det var inte bara opportunisterna som anslöt sig – i Tyskland föraktfullt kallade ”marsfrälsta” av nazismens veteraner – utan också praktiskt taget hela befolkningen var mer eller mindre tvungen att ansluta sig till någon av deras otaliga underorganisationer. I Nazi-Tyskland var det från mitten av 30-talet lika obligatoriskt för alla barn och ungdomar att tillhöra Hitler-Jugend som för deras lärare att tillhöra den nazistiska lärarorganisationen.” (Se Om fascismen och nazismen i Italien, Tyskland, England och Norden.)
Därför har vi också alltid avvisat att begreppet fascism används om mer traditionella bonapartistiska fenomen som exempelvid den spanska diktaturen under Fransisco Franco:
”Bakom resningen låg en bred allians av Spaniens alla konservativa och reaktionära krafter, från de olika monarkistiska fraktionerna till officerskåren. Och så, förstås, José Antonio Primo de Riveras falangister, den spanska upplagan av fascismen.
I motsats till i Tyskland och Italien var det dock inte fascisterna som satte sin prägel på det reaktionära anloppet mot arbetarklassen och de fattiga och jordlösa bönderna hur mycket än kuppgeneralerna betecknades som ”fascister” av sina republikanska motståndare, utan militären som satte sin prägel på Falangen och förvandlade den till en stöttepelare för sin regim (till fascist-veteranernas eller ”de gamla skjortornas” stora förtret.)
Franco skulle på kort tid bli kuppgeneralernas ledare och dessutom utropas till statschef genom en mindre kupp som överrumplade hans generalskollegor, som inte kunde göra annat än att maktlöst kalla honom ‘horunge’ och ‘svin’ bakom hans rygg.” (Se: Spanska inbördeskriget 1936-39)
Men tillbaka till Sverigedemokraterna. Svaret på frågan om det är fascistiskt kan bara bli nej. Sverigedemokraterna är inget fascistiskt parti, inte bara för att det är svårt att föreställa sig bilhandlartypen Jimmie Åkesson som en Mussolini eller Hitler, utan därför att partiets strategi knappast är bonapartistisk av den extrema och aggressiva typ som den klassiska fascismen utgjorde och dess politiskt betydelselösa efterapare idag utgör, utan parlamentarisk, dvs vinna stöd vid valurnorna för att vinna inflytande i de parlamentariska församlingarna.
Partiet gör för övrigt knappast någon hemlighet av sin förhoppning på att få en strategisk betydelsefull vågmästarposition i riksdagen à la sin danska förebild, Dansk Folkeparti, för att med den som hävstång vrida utvecklingen i önskad riktning. Än mer som en framgång, i bemärkelsen växande stöd, för partiet kommer att likt Ny Demokrati på sin tid locka eller pressa andra partier – i kamp om väljare och inflytande – att lägga sig nära Sverigedemokraterna och till och med försöka stjäla delar av dess program. Något som enligt SD:s förhoppningar bara kommer att gynna SD: ”Folk har en tendens att söka sig till originalet”, som Jimmie Åkesson sagt vid flera tillfällen.
Däremot kan man givetvis inte utesluta att ett rejält bakslag för Sverigedemokraterna nuvarande strategi kan få en rekyleffekt inom partiet och locka partiledningens kritiker att på allvar gräva upp stridsyxorna – som är fallet i de flesta partier som gått på pumpen. Något som kan leda till rättning bakåt tillbaka till partiets mer bruna förflutna. En utveckling som bara kan splittra, isolera och marginalisera partiet – kort sagt en välkommen utveckling, men just nu knappast trolig.
.
Inte bara om teori…
.
Men det handlar inte bara om teori utan också om strategi och taktik. Allt hänger nämligen ihop: Hur skall man med hjälp av den uppfattning man har om Sverigedemokraterna (teori) förhålla sig till Sverigedemokraterna i stort (strategi) och hur skall man bära sig åt för att hantera dem i varje konkret situation (taktik) på ett sätt som leder till att det strategiska målet uppfylls.
Eller uttryckt på ett annat sätt: Är det en framkomlig taktik att skrika ner eller spöa skiten ur partiets företrädare och medlemmar för att uppnå det strategiska målet att rycka undan grunden för det, i förhoppning om att demoralisera, skingra eller vinna över dess väljare, varav inte så få måste räknas till arbetarklassen?
Eller är det i grund och botten bara ett uttryck för vanmakt över det faktum att man saknar förmåga och/eller styrka nog att kunna erbjuda ett tydligt, trovärdigt och kraftfullt alternativ till Sverigedemokraternas illusoriska svar på den känsla av att bli trängd, överkörd och lämnad därhän som så uppenbart utgör resonansbotten för partiets attraktionskraft? Ett svar som gett det 340 000 röster.
Lästips:
Ernest Mandel, Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33″ (tar bl a upp olika teorier om fascismen)
Debatt: Kampen mot nazismen i Tyskland (ur den maostiska tidskriften Marxistiskt Forum).
Trotskij, Vad är fascismen och hur ska man bekämpa den? (skrift från 1944)
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Adolf Hitler, Benito Mussolino, Dansk Folkeparti
Sverigedemokraterna och fascismen
17 Okt 10
.
.
Denna artikel är ett försök att kortfattat redogöra för vad som kännetecknar fascistiska rörelser/partier och utifrån detta dra vissa slutsatser om Sverigedemokraterna och hur man bör se på och handskas med detta parti och det som det representerar.
Vad karakteriserar fascismen/nazismen?
.
Av Martin Fahlgren
.
För en mer grundlig analys av hur fascistiska rörelser uppkommer, de historiska betingelserna, vilka klasskrafter som den uttrycker och den historiska roll som den haft – se Ernest Mandels Förord till Trotskijs ”Kampen mot nazismen i Tyskland -33″. Vi nöjer oss således här med att peka på utmärkande drag hos fascistiska rörelser – för att på så sätt kunna sätta upp ett antal kriterier för vad som är fascism och vad som inte är det.
.
.
Ernest Mandels analys hittar du på marxistarkiv.se
.
Den historiska fascismen uppkom och växte i en situation av djup ekonomisk, social och politisk kris (efter första världskriget). Den baserades på en utomparlamentarisk massrörelse (som främst organiserade utslagna småborgare, trasproletärer osv).
Det som utmärkte den fascistiska ideologin och politiken kan sammanfattas i följande punkter:
1) Fascismen hade som uttalat mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland.
.
Tidiga stormtrupper, 1920, som attackerade arbetarrörelsen
.
2) Fascismen var uttalat emot politisk demokrati. Den borgerliga parlamentariska demokratin skulle krossas och alla andra politiska partier upplösas.
3) Fascisterna organiserade paramilitära styrkor (svartskjortor i Italien, SA i Tyskland) som användes för att terrorisera politiska motståndare (och i Tysklands fall judar), bryta upp politiska möten osv.
4) De fascistiska rörelserna kännetecknades av ledarkult, vilket givetvis hänger samman med att de var för diktatur, som förkroppsligades av ledaren.
5) Fascismen var starkt nationalistisk och förespråkade klassöverskridande folkgemenskap (all klasskamp ansågs vara av ondo) – det var den nationella enheten som var det centrala. Detta betydde också att fascismen ofta var fientligt inställd till nationella minoriteter, ”utlänningar” (den egna nationens medborgare favoriserades) osv, men den var inte rasistisk i egentlig mening (nazismen där rasfixeringen – ”arierna” – spelar större roll än nationalismen är här ett undantag, inte typisk för fascismen i allmänhet).
6) Den fascistiska ideologin var totalitär, dvs den hade som målsättning att utrensa och förbjuda alla kulturella, politiska osv yttringar som man ansåg stred mot de egna idealen (bokbål, censur när man kommit till makten osv).
Sverigedemokraterna fascister?
Vilka av ovanstående punkter kan sägas passa in på Sverigedemokraterna (SD)? Ja, punkt 5 – nationalismen och ”svenskheten” (folkgemenskapen) – gäller givetvis i stor utsträckning SD. Även punkt 6 kan delvis sägas utmärka SD (fast det rör sig här om en ganska mild form, jämfört med de hårda regler som fascisterna stod för).
De övriga punkterna (1-4) kan inte sägas utmärka SD – för att kunna hävda motsatsen måste man hämta ”bevis” från något annat än de politiska dokument och uttalanden som SD har spritt omkring sig under de senaste åren. Man kan nog hitta en eller annan riktig fascist i SD som står för sådana åsikter (partiet har ju ett sådant ursprung), men att exempelvis SD skulle ha som politisk målsättning att avskaffa demokratin och inrätta en egen diktatur – några belägg för något sådant finns inte. SD:s högsta ledning kan givetvis (hypotetiskt) ha en sådan hemlig agenda – även om jag betvivlar detta – men i vilket fall som helst är det inte på basis av en sådan politik man vunnit stöd och skulle partiet börja driva en sådan politik då skulle det också med säkerhet råka in i en svår intern kris.
Att SD skulle vara ett fascistiskt parti låter sig således svårligen bevisas om man jämför och drar paralleller med de historiska exemplen på fascistiska rörelser som finns till hands. För att beteckna SD som fascistiskt måste man därför omdefiniera vad som menas med fascism. Men om man gör det, då faller också de historiska analogierna för övrigt – vi kan inte hävda att man för att bekämpa SD bör använda samma metoder som mot fascismen på 30-talet (att t ex bilda kampgrupper för att bekämpa obefintliga fascistiska paramilitära huliganer är givetvis bara löjligt).
Nej, en effektiv kamp mot SD och dess politik måste utgå från att SD är ett mer traditionellt politisk parti, med reaktionära politiska idéer i många frågor och med en populistisk och demagogisk framtoning.
Främlingsfientligheten måste givetvis bekämpas, liksom SD:s inskränkta nationalism, islamofobi osv, men det är kontraproduktivt att göra det genom mötesstörningar, fysiskt angrepp på SD-representanter och liknande – en sådan politik bidrar inte till att isolera SD politiskt, utan gynnar i stället partiet (det isolerar i stället vänstern, dvs resultatet blir motsatt det avsedda).
Vad bör göras?
För att effektivt bekämpa SD duger det inte att gallskrika om en fascism som faktiskt inte finns i vår riksdag och andra valda församlingar ännu – det leder snarare till att man kommer att tänka på historien med fåraherden som gång på gång skrek ”Vargen kommer”, så att till slut när vargen verkligen kom ingen längre reagerade. Nej i stället måste man inse vad SD (och liknande partier) i själva verket är ett uttryck för – och ta itu med dessa problem – dvs roten till det onda.
Det som ligger till grund för uppkomsten av främlingsfientliga partier är de problem som det moderna samhället uppvisar – stor arbetslöshet, ökade sociala och ekonomiska klyftor, ökad social utslagning osv, samtidigt som det sociala skyddsnätet (sjukförsäkringar, arbetslöshetsunderstöd osv) – det som många nostalgiskt brukar kalla ”folkhemmet – har nedmonterats med i stort sett hela det gamla politiska etablissemangets medverkan. Samtidigt har politikerna själva beviljat sig allt fler förmåner. Detta ligger till grund för ett utbrett politikerförakt – stora grupper, inte minst inom arbetarklassen, har inte längre förtroende för de etablerade partierna.[1]
.
.
Det är i gemensamma sociala strider vi kan bekämpa rasismen.
Som här i dagens Frankrike.
.
För att föra en effektiv kamp mot en politisk strömning som SD måste man inse detta och huvudstöten måste riktas mot roten till det onda – mobilisera för att ändra den ekonomiska och sociala situationen,ideologiskt och politiskt tar strid mot de reaktionära uppfattningar som SD gör sig till talesman för, men en sådan argumentation måste baseras på fakta – t ex SD:s ihåliga argument när det gäller invandringens kostnader, faran för smygislamisering osv – och inte på en överdriven fascistisk nidbild som det är dömt att misslyckas med att försöka göra trovärdig för allmänheten.
Sedan är det också grundläggande – och borde så vara för alla som tar sin utgångspunkt i en marxistisk världsåskådning – att inse att inga väsentliga och bestående progressiva förändringar kan åstadkommas utan stöd och aktivitet från folkets flertal (”de arbetande massorna”). SD och dess idéer kan inte marginaliseras med nålstick från små radikala grupper av aktivister (såsom AFA eller den utomparlamentariska vänstern). Tvärtom så försvårar en sådan inriktning möjligheten att vinna ”vanligt folk”, som (med all rätt) ser mötesstörning och liknande som odemokratiskt och som gör det möjligt för SD att påta sig den martyrroll som de så gärna vill spela.[1] Sådant spelar Åkesson & Co enbart i händerna. Nej en effektiv kamp mot SD kräver en ”masslinje” och en sådan måste utgå från var massorna står idag, inte utifrån flummiga idéer om att man med ”direkt aktion” ska kunna väcka massorna eller kanske ännu värre ersätta massornas egen aktivitet. En masslinje kräver givetvis tålamod och systematiskt politiskt arbete, men i motsats till minoritetsaktioner så kan den leda framåt.[2]
Betyder detta att man inte ska demonstrera mot SD och liknande? Givetvis inte – demonstrationer som riktar uppmärksamheten mot rasism och främlingsfientlighet är helt OK – men det är samtidigt viktigt (för att vinna masstöd) att i sådana demonstrationer undvika våldsamheter och liknande, dvs att dämpa de värsta hetssporrarna.
Det är också viktigt att politiskt ta itu med problem som AFA och Revolutionär Front som gärna tar till våld i sådana sammanhang. Deras agerande avskärmar ”vänstern” från folkflertalet – det gäller inte bara i förhållande till SD, utan även i samband med manifestationer för stöd till Palestina, kring miljöfrågor osv. Inte minst krävs här politisk skolning inom vänstern själv.[3]
[1] När SD-representanter kan framställa sig själva som offer för fysiska angrepp, mötesstörning m m slipper de stå till svars för sin politik. Det är ingen tillfällighet att de även hittar på och överdriver sin martyrroll. Ett exempel på detta är att den SD:are som innan valet påstod sig hade blivit överfallen och fått ett hakkors inristat i pannan visade sig (enligt polisen) ha gjort det själv, givetvis för att få uppmärksamhet och vinna sympati.
[2] Problemet att vinna massorna är själv kärnan i den marxistiska politiska traditionen, inklusive bolsjevismen på Lenins tid. Lenins mycket kända skrift ”Radikalismen” från 1920, som i senaste svenska översättningen fått titeln ”Vänsterismen” – kommunismens barnsjukdom, är en stort anlagd attack på ultravänsteristiska och vänsteristiska idéer som struntar i verkligheten och på olika sätt försöker hitta genvägar till revolutionen i stället för att utveckla en politik som kan mobilisera massorna till kamp som fungerar medvetandehöjande.
För de som på ett eller annat sätt kommer ur den trotskistiska traditionen kan det vara idé att erinra om att det allra mest grundläggande i det berömda ”Övergångsprogrammet” inte är programmet som sådant, dvs de ingående parollerna (de baserades på en analys av det ekonomiska, sociala och politiska läget strax innan andra världskriget), utan ”övergångsprogrammets metod” som just går ut på att mobilisera massorna till kamp som kan föra positionerna framåt, stärka klassen, höja den politiska medvetenheten osv.
[3] Den politiska skolningen inom vänstern verkar ha varit mycket dålig under de senaste årtiondena – detta gäller såväl marxismens grunder som politisk ekonomi, strategiska och taktiska frågeställningar osv, för att inte tala om arbetarrörelsens historia som innehåller massor med lärdomar, både negativa och positiva – således just sådant som marxistarkivet försöker bidra till att råda bot på.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sverigedemokraterna, fascism, nazism, Jimmie Åkesson
Knätofsar i Riksdagen.
5 Okt 10
Är Sverigedemokraterna fascister?
.
Det påstår i alla fall Sam Carlshamre och Daniel Strand i Aftonbladet 30 september. Under rubriken ”De är fascister” säger författarna att man ska ”kalla dem vid deras rätta namn”. Författarna menar att protester under temat ”rasism”, inga rasister på våra gator” och andra paroller som pekar ut SD som rasistiskt inte är verkningsfullt därför att det inte går till botten med SDs verkliga karaktär.
.
**********
Åkesson lämnade kyrkan med tofsarna mellan benen. Jag som trodde han var kristen.
Ja, de påstår till och med att Jimmie Åkesson ”är ingen rasist i den bokstavliga bemärkelsen”. Vad nu det ska betyda? Åkesson pekar ut en etnisk/religiös grupp som ”det största hotet mot Sverige” och likt andra högerextremister i Europa vill han förvisa dem från landet. Om det inte är rasism vad är det då?
”Sverigedemokraterna är fascister” slår författarna fast och anser problemet avklarat. Sam Carlshamre presenterar sig som idéhistoriker. Men det är inte mycket till vare sig historia eller idé i författarnas inlägg.
Vad var det historiskt specifika med fascismen/nazismen? Både den italienska fascismen och den tyska nazismen hade som mål att fullständigt krossa arbetarrörelsen och dess partier. Klassen skulle totalt atomiseras och dess ledare fysiskt likvideras. Vilket också till sist skedde i både Italien och Tyskland. Det andra specifika med fascismen/nazismen var dess ”revolutionära” karaktär. Inte bara arbetarrörelsen skulle krossas. Den borgerliga parlamentariska demokratin ansågs inte värd ett ruttet lingon och skulle likt arbetarrörelsen krossas i grunden. Alla politiska partier upplöstes och även borgerliga politiska ledare mötte samma öde som arbetarrörelsens i den mån de inte lyckades färga sina skjortor svarta eller bruna i tid.
.
Barn militariserades i den italienska fascismens led.
Den som vill få en skrämmande inblick i fascismens/nazismens revolutionära karaktär, dess väsensskillnad från vanliga reaktionära borgerliga partier, rekommenderas boken ”En tysk mans historia” av Sebastian Haffner.
Men säger kanske Carlshamre och Strand – ”det där är ju gammal skåpmat. Nu talar vi om en modern fascism”. Det är den slutsats man kan dra av deras inlägg eftersom det i grunden banaliserar fascismen som politisk rörelse trots att de säger sig vilja gräva djupare än ”nattståndna analyser”. Resultatet blir ändå tunnare än vatten.
”För att beskriva Sverigedemokraternas sammelsurium av främlingsfientlighet, kulturkonservatism och allmänborgerlig politik bör man tala om fascism snarare än om rasism”, skriver de.
Med dessa tre kriterier på fascism serveras vi inte ens en nattstånden analys utan en så urvattnad beskrivning av vad fascism betyder i dagens värld att vi snabbt kan konstatera att fascismen redan segrat runt om oss. Nicolas Sarkozy med sin ”främlingsfientlighet och allmänborgerliga politik” måste omedelbart klassas som fascist. Berlusconi också givetvis. Den nybildade regeringen i Nederländerna står i kö för att kvala in i den fascistiska klubben.
Carlshamre och Strand har inte förstått fascismens ”radikalism”. Det leder dem till att tala om Sverigedemokraternas ”fascistiska fantasi” om ”en återgång till folkhemmet, som för partiet är sinnebilden av det fridfulla och harmoniska svenska samhället”.
Efterkrigstidens ”folkhem” var inget ”homogent Sverige tömt på politiska konflikter”. Den politiska konflikten tog sig formen av ett stilleståndsavtal mellan samhällets huvudklasser som slöts i Saltsjöbaden. Det avtalet har arbetsköparna sedan länge brutit eftersom de inte längre fruktar arbetarrörelsens organisationer. Följderna ser vi i den nyliberala politiken som skapar allt djupare klyftor i samhället, ökad segregation, utslagning, främlingsfientlighet och en strukturell massarbetslöshet.
Carlshamre och Strand menar att det är i bygget av en antifascistisk rörelse, genom ”att damma av sina antifascistiska kläder”, som arbetarrörelsen och vänstern kan bli stark igen och därmed dra undan mattan under Åkessons fötter.
.
Skämtbloggen Dagens Svenskbladet fick Åkesson att medge att mannen inte luktar annorlunda.
Det är inte i diskussioner med Åkesson och hans underhuggare som SD kan besegras. Inte heller genom att bygga någon antifascistisk frontrörelse. Det är i stället dags att arbetarrörelsens alla delar tar strid för ett alternativ till den politik som satt finansens intressen i högsätet de senaste decennierna. En ekonomisk plan för att ge alla ett värdigt arbete, en ny omfattande satsning på en offentlig sektor som svarar mot verkliga behov och inte vinstkriterier och en omfattande upprustning av fattiga förorter är vad som krävs för att möta den ekonomiska krisen och nyliberalismens angrepp på alla sociala landvinningar som våra föräldrar kämpat sig till.
Då kan vi också sluta att oroa oss för någon sorts modern rumsren fascism. Jimmie Åkessons Sverigedemokrater kommer att dö ut av näringsbrist.
.
Media: DN1,DN2,GP1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,AB3,SSD1,GP2,DN3,DN4,SVD4,SVD5,
Bloggare; Svensson,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Sverigedemokrater, Åkesson, Rasism, Fascism, Riksdagen
Maud Olofsson i fritt fall
14 Sep 10
.
Därför sparar de på ”rutten fallfrukt”
I dag ruskar hösten om ordentligt här på Västkusten. Det är tjugofem sekundmeter i byarna. Regnet piskar äppelträdens grenar och över gräsmattorna dröser fallfrukten.
Faller det gör också Maud Olofssons parti. Väljarna försvinner i stora drösar. I 1976 års riksdagsval kunde det gamla Bondeförbundet under ny flagg, nu som Centerpartiet, erövra en del av storstädernas väljare. När Torbjörn Fälldin vann regeringsmakten blev den nya centerrörelsen borgerlighetens största parti med 1 309 669 röster eller hela 24.1 procent av de som deltog i valet.
Ser man till dagens opinionsundersökningar är det mest fallfrukt som Maud Olofsson har omkring sig. Det egna partiet tappar väljare efter väljare. Det började med att Fälldin lovade ”att aldrig dagtinga med sitt samvete” genom att starta den andra kärnreaktorn i Barsebäck. När han sedan svek myntade han ännu ett ordspråk. Jag ”nådde inte ända fram”. I decennier har sedan centern hanterat kärnkraften genom att sitta på Fälldins lika berömda ”långbänk”.
Fram tills i dag. Då Olofsson dagtingat tiofalt och gett klartecken för tio nya reaktorer. Samtidigt som hon pratar om att ”satsa på förnyelsebart”. Som energiminister och ansvarig för statliga Vattenfall har hon dessutom sett till att detta bolag eldat i Europas kolkraftverk så att pannorna både glöder – och ryker. Nu senast visar en undersökning från Naturskyddsföreningen att man vill försöka få liv i landsbygden genom bryta uran…
Partiets ledmotiv i det nya seklet är att riva upp LAS. Några nya jobb blir det inte. Gamla och sjuka ska däremot kunna sägas upp och kastas ut från sina arbetsplatser.
Kanske är det inte då konstigt att partiet rasat i opinionen. Vare sig vid Stockholms Stureplan eller på Göteborgs Avenyn ses man som en ledstjärna. Trots att (c) efter utförsäljningen av rörelsens landsortstidningar är ett av världens rikaste politiska partier. Enligt DN:s Peter Wolodarski det rikaste. Med tre miljarder att röra sig med. Utöver sin statsrådslön på 105 000 kronor i månaden kan Olofsson därför också röra sig med lite nålpengar från Centern på 450 000 kronor om året. Till veckopressen säger hon att hon gonar sig med ett klädkonto på 10 000 kronor i månaden.
Nu berättar morgontidningarna att hela 49 procent av borgaralliansen väljare kan tänka sig att rösta på centern eller (kd). Då av taktiska skäl. För att rädda sin egen regering vill de trots allt plocka upp och spara den ruttna fallfrukten. För vårt klassamhälle speglas i all sin nakenhet när det gäller hur människor väljer att rösta – eller att inte rösta. Med en förkalkad arbetarrörelse är det borgerliga ideologier som härskar. I Bromma röstar 90 procent av väljarna. I Rinkeby bara 40 procent. Siffrorna är i samma storleksordning i Örgryte respektive Biskopsgården.
På den här bloggen och som socialist kan jag givetvis inte hindra Fredrik Federley från att fiska lite taktikröster på Stureplan. Men jag kan uppmana missmodiga unga människor, arbetslösa och arbetare, att ändå gå och rösta. Hur besviken du än är. Gör som alla besvikna överklassmänniskor. De går ändå och röstar på de sina. Gå och rösta mot högern! På (s) eller (v). De nya liberalerna i Miljöpartiet räknar jag bort. Då minskar du också Sverigedemokraternas möjligheter att stövla in i riksdagen.
Själv väljer jag i riksdagsvalet Vänsterpartiet. Detta därför att vare sig man vill det eller inte kommer man inte att ingå i en borgerlig eller en rödgrön koalitionsregering över dagens blockgränser. Då finns det trots allt en opposition till vänster som gör att inte Sverigedemokraterna blir enda oppositionsparti.
.
.
Snart är det bara Maud Olofsson som hänger sig kvar…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Maud Olofsson, Göran Hägglund, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB3,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD4,EXpr1,SVD5,AB4,GP4,
Bloggare: Jinge,JonasSjöstedt,Röda Malmö,Svensson,RödaGöinge,RödaLund,
”Gud hit och Gud dit”… Till minnet av 11 september…
11 Sep 10
.
I dag skriver Johanna Andersson i Göteborgs-Posten en krönika om Ground Zero, pastor Terry Jones och Hitlers bokbål vid Bebelplatz i Berlin 1933. Hon greppar en blank lans och rider ut till ett försvar av ”det fria ordet”. Välskrivet och bra. Det var lika dåraktigt att bränna Heine och Marx i Berlin som det är att bränna Koranen i Gainsville. Hon citerar poeten Henrich Heine som skrev ”Där man bränner böcker, där bränner man också snart människor”. Som jag ser det är den tyska förbundsstatens förbud mot att i dag åter publicera Führerns ”Mein Kampf ” lika kontraproduktivt. Hans bok blir bara en sakral, en helig skrift för dagens brunråttor. Dessutom. Ska man bekämpa en pest måste man veta varför den sprids.
.
.
Nu handlar bokbålen och flaggbränningarna i världen, jihadisternas halshuggningar och USA:s bombterror i Afghanistan, Pakistan och Gaza, i grunden om något annat än striden om det fria ordet. Vad vi sett sedan ”11 september” är fortsatt kolonial expansion från Israel och västvärldens nykolonialism – i kampen om kontrollen över världens sista stora råvarutillgångar. I dagens brittiska tidning Independent skriver den klarsynte journalisten och författaren Robert Fisk om nioårsdagen av attacken mot New Yorks tvillingtorn. Hans krönika ljungar av indignation av hur dessa nio år tolkas av västvärlden – och jihadisterna. Hela krönikan, på engelska, finns här. Nedan har jag gjort en fri snabböversättning av två stycken. Inte minst Göran Hägglund, han som vill att Sverige ska fortsätta med sitt krig, ”så länge som det behövs”, och kanske om kvällarna går ner på knä och ber till sin Gud om en seger i Kristi namn. Inte minst denne Hägglund skulle må bra av att läsa hela artikeln:
.
”Ja, sannerligen, på denna dystra nioårsdag – och himlen måtte bespara oss från nästa års tionde årdag- ser det ut som om “11 september” vare sig har skapat, fred, rättvisa, demokrati eller mänskliga rättigheter – utan monster. Monster som har varit på hetsjakt i Irak – både i klädedräkt som “väst” och i lokala varianter – och slaktat 100 000 själar, eller 500 000, kanske en miljon. Vem bryr sig? De har dödat tiotusentals människor i Afghanistan. Vem bryr sig? Sedan har galenskapen spridit sig över först Mellanöstern och sedan över hela världen. Stridspiloterna och upprorsmännen, marinsoldaterna och självmordsbombarna. Al Quaidas i Maghreb (Marocko,Algeriet,Tunisien), i Khalij (Gulfstaterna) och i Kalifatet Irak. Dödspatrullerna och deras support från pojkarna i stridsflyget. Liksom de som skär struparna av folk. Alla har slitit bort huvuden från kvinnor och barn, de gamla och de sjuka, de unga och de friska. Från Indus till Medelhavet. Från Bali till Londons Tunnelbana. Vilka minnesmärken för de 2.966 oskyldiga som dödades för nio år sedan. I deras namn och till deras minne har vi skapat vår förintelse i eld och blod. Ett minne som en galen pastor i Gainesville nu försöker skriva in i historien.
.
.
Var är då Gud? Var passar han in? Letar man i arkivet med citat visar det sig att alla monster som skapats efter den ”11 september” har denna obsoleta eller urmodiga frälsare som sin följeslagare. Bin Laden ber till Gud om att ”göra Amerika till en skugga av sig själv”. Något som han sa till mig 1997. Bush bad till Gud och Blair bad – och ber till Gud. Alla mördare som är muslimer, liksom västvärldens soldater och pastor Terry Jones och hans trettio (Kanske är det femtio) följeslagare. Det är svårt att komma åt statistik under ”Kriget mot terrorismen” ). Alla ber de till Gud. Denna stackars gamla Gud, som naturligtvis fått lyssna till allt, som han har fått göra under alla våra galna krig. Vi kan minnas de ord som tillägnades honom av en poet från en annan generation: ”Gud hit och Gud dit”… ”Gode Gud”, sa Gud. ”Mitt verk är förstört”…
Ord som ändå skrevs ner redan under Första världskriget… ”
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik 11 september, pastor Terry Jones, Al Quaida, Kabul, Bali
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,GP1,AB3,
-Ordets makt och vanmakt
25 Aug 10
Jan Guillous blinda fläck.
.
I slutet av 2009 gav Jan Guillou ut sina memoarer. I dem berättar han för oss om en väg från valpig nybörjare bakom skrivmaskinen till en plats som Sveriges mest lästa romanförfattare, skribent och krönikör. ”Ordets makt och vanmakt” är bokens titel och utgiven i pocketformat av Pocketförlaget . Det är först nu jag haft möjlighet att läsa den. Det är en bok som inspirerar till sträckläsning. Åtminstone för läsare som jag och andra i min ålder som upplevt samma resa. Inte från novis till superkändis förstås, men resan genom den svenska vänsterns pånyttfödelse under 60-talet, dess uppsving och tragiska förfall.
Mest läsvärt i boken är historien om Folket i Bild/Kulturfronts succéstart och efterföljande undergång. Guillous och Bratts avslöjande av IBs olagliga spioneri slog ned som en bomb i landet och skakade om den hemliga spionorganisationen och toppen i det socialdemokratiska partiet med Olof Palme i spetsen.
Den påföljande rättegången mot de två journalisterna och deras slutliga upprättelse är offentlig historia. Men i Guillous bok finns också historien om de interna striderna i ”fibban”. Redan då det begav sig visste alla att tidskriften helt styrdes av det maoistiska SKP. Det var så att säga en offentlig hemlighet. Allt som SKP företog sig skulle ske via ”enhetsfronter”. Receptet var ursprungligen Kominterns, den tredje Internationalen, och syftade till att skapa enhet i handling inom arbetarklassen framför allt i försvaret mot den nazistiska frammarschen. I SKPs maoistiska värld blev det ett instrument för mygel och ideologisk kontroll över rörelser som FNL-grupperna och andra ”massrörelser”.
I kraft av en hård partidisciplin och via hemliga fraktioner kunde SKP helt bestämma linjen för de rörelser partiet arbetade inom. Fristående aktivister kunde eventuellt arbeta sig upp i ledningen för ”enhetsfronten”. Att vara medlem i ett annat parti än SKP var däremot helt oförenligt med ledarskap i FNL-gruppen eller i ”fibban”. Det fick många aktivister uppleva. Själv tillhörde jag Clarté och FNL-gruppen i Lund fram till hösten 1968 då hela Clartés lundaavdelningen, som skp-arna i Stockholm döpt till ”lundapesten”, kastades ut med buller och bång. Vi hade haft mage att ifrågasätta rorsmans gudomliga vishet och det gick verkligen inte an. Det kom på den dåtida skp-aren Göran Rosenbergs lott att åka till Lund och stämpla vår övergång till ”klassfienden” och meddela att alternativen var uteslutning eller åsiktsbot.
.
När gudarnas överstepräster uttolkade linjen skulle det vara tyst i leden.
Det blev en läxa i intern demokrati, eller rättare sagt avsaknad av intern demokrati i ett parti som kallade sig revolutionärt. Vi insåg snabbt att vi inte var offer för ett ”naturfenomen”, omöjligheten av intern demokrati i en revolutionär organisation. Vi hade helt enkelt varit del i en tradition inom arbetarrörelsen som inte tillåter vare sig tanke- eller yttrandefrihet i den interna debatten. Vi hade tillhört och uteslutits ur en stalinistisk organisation. Lika snabbt upptäckte vi att det fanns andra traditioner i arbetarrörelsen där fräckheten att säga vad man tycker och rätten att kämpa för sina åsikter inte omedelbart stämplades som ”klassförräderi”, ”småborgerligt” och ett brott mot ”marxismen-leninismen mao-tsetungs tänkande”. Vi blev aktiva i den Fjärde Internationalen – ”trottarna” som Guillou konsekvent kallar oss i sin bok.
Här kommer anknytningen till rubriken ovan – Jan Guillous blinda fläck. För efter många turer i ”fibban”, trots att han varit tidskriftens mest lysande journalist, åkte den gode Jan också ut med buller och bång. Politruckerna i SKPs ledning, och gudfader Jan Myrdal, hade fått nog av hans individualitet och vägran att skriva med rätt ”klasståndpunkt”.
.
Guillou och Bratt då det begav sig.
Vilken slutsats drog Jan Guillou av sin erfarenhet som medlem i SKP och förvisad redaktör för Folket i Bild/Kulturfront?
Man kan inte vara partimedlem och samtidigt journalist eller författare och tro att man kan skriva både sant och i partiets tjänst. Det gäller SKP lika mycket som Socialdemokraterna och förmodligen även rent borgerliga partier. För som skrivande partimedlem har man till slut bara två saker att välja mellan. Det ena är att bli en skrivande propagandamegafon. Det andra är att bli förrädare. Jag föredrog att bli förrädare och allt jag skrivit under resten av livet bottnar i det beslutet, skriver Guillou som sammanfattning över sitt partimedlemskap i SKP. (sid.320)
I ett par meningar sammanfattar Guillou den tragiska katastrof som förlamade och till sist la i ruiner allt som tusentals revolterande ungdomar byggde under drömmarnas år 1968-1975. Likt Guillou, stångade sig självständigt tänkande aktivister blodiga mot den stalinistiska partiapparatens betongmur. Och drog samma slutsats som honom. Det går inte att vara partimedlem och uppkäftigt ifrågasätta allt och alla. Upprorets tänkande – det som är en revolutionärs vassaste vapen – blir till en dödssynd i de stalinistiska gjutformarna.
.
Än i dag hyllar Myrdal Pol Pot.
Jan Guillou gick vidare och fortsatte sitt viktiga politiska arbete, stödet till det palestinska folkets kamp och skärskådningen av borgerlighetens mörka vrår. Tyvärr gäller inte det de flesta som i missmod lämnade den politiska aktiviteten bakom sig och försvann in i samhällets mjuka veck. De såg inget alternativ till den stalinistiska diktaturen inom partiet och skräckhistorierna om den ”proletära diktaturen” i ett framtida socialistiskt samhälle. Det gör tyvärr inte heller Jan Guillou. Det är hans blinda fläck i förståelsen av arbetarrörelsens historia.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jan Guillou, SKP, Folket i Bild/Kulturfront, Maism, Stalinism, Demokrati, Diktatur,
Quisling drömde om norska kolonier i Ryssland…
10 Apr 10
.
I helgen är det sjuttio år sedan Tyskland ockuperade Norge. Det tog bara ett dygn för tyskarna att med land-, sjö- och flygstridskrafter besätta landet. Samtidigt satt Norges Führer, Vidkun Quisling, på Hotel Continental i Oslo och klottrade ihop en ministerlista av partibröder från Nasjonal samling .
.
.Vidkun Quisling och Heinrich Himmler på väg
till ett möte med Adolf Hitler 1939
Tyskarna hade gått in i Norge den 9 april och redan samma kväll förklarade norrmannen att hans nya regering hade tagit över, med honom själv som stats- och utrikesminister. Förräderiet var så iögonfallande att ordet quisling på många språk blev synonymt med förrädare. Av taktiska skäl fick tyskarna avsätta honom för att i stället använda sig av Josef Terboven som tysk krigskommissarie. Men Quisling var personligen god vän med Hitler, Himmler och flera andra naziledare och kunde komma tillbaka som norsk ministerpresident 1942.
.
Vidkun och Adolf…
.
Efter krigsslutet arkebuserades Quisling för landsförräderi på Akershus fästning. Konkurrenten, tysken Terboven, valde en snabbare väg till det nazistiska dödsriket. Kapitulationsdagen den 8 maj 1945 sprängde han och generalen Wilhelm Rediess sig själva i luften…
I dagarna har norska Riksarkivet digitaliserat en del av sina samlingar och lagt ut dessa på nätet. TT har läst dokumenten och berättar nu att Quisling inte bara ville regera Norge, han drömde och planerade också för norska kolonier i Ryssland:
”De norska ledarna såg framför sig ett norskt mandatområde med inflyttad norsk befolkning, norsk förvaltning och norska företag. Först hägrade Kolahalvön men när det stod klart att tyskarna inte skulle lyckas med att slå ut den delen av Sovjet kastades lystna blickar på Ukraina, Vitryssland och delar av Uralbergen.”
.
”Motiven som delgavs tyskarna var minst sagt grumliga och handlade om den nordiska rasens överlägsenhet och norska forntida bosättningar i österled som på något sätt skulle ge norrmännen bosättningsrätt i Ryssland.”
.
Solen var symbol för Quislings Nasjonal samling
.
I dag är det något av löjets skimmer över det hela. Inte över den rasistiska ideologin, men väl över att anspråken skulle kunna rättfärdigas med historiska argument om att en del norska vikingar och handelsmän levde rövare i österled för drygt tusen år sedan…
Sorgens skimmer lyser däremot över de bosättare och deras extrema högerregering i Israel som i dag, utan större protester i exempelvis USA, tillåts att använda samma typ av historisk rappakalja för att motivera sin ockupation av palestinsk jord. ”Vi var här för tretusen år sedan”. Argument som inte blir bättre bara för att judendomen drabbades så svårt av Quislings och Terbovens herrefolk i Europa…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Tysklands ockupation av Norge, Vidkun Quisling, Adolf Hitler, nazister, norska kolonier,
I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,
Bloggare: Jinge,
Vinter i Ardennerna.
4 Feb 10
Här frös Hitlers sista offensiv till is.
.
På Ardennernas vidder stukades Hitlers sista krigsansträngning.
I år är det en vinter i de belgiska Ardennerna som får äldre belgare att nicka igenkännande och med passion berätta för barnbarnen att vintern 1944 var det ännu värre. Det var den kallaste vinterna i mannaminne och det var den vintern då Hitlers motoffensiv slog slint och fastnade i Ardennernas is och snö.
.
Numera är det bara stridsvagnstunga ardennerhästar som plöjer fram över vidderna.
Strax i närheten av min döde svärfars lilla lägenhet söder om Dinant körde den tyska armén fast och därmed släcktes Hitlers sista hopp om att på nytt nå fram till Atlantkusten och Nordsjön.
.
När vinden tar i och kylan nyper då gäller det att var välklädd i Ardennerna.
.
De senaste veckorna har dessa historiska högplatåer och djupa dalgångar suttit fast i Kung Frosts grepp. Kvicksilvret har rört sig ner mot -15°C vissa dagar och snön lagt sig djupt. Det har jag aldrig sett sen jag flyttade till Belgien för snart förtio år sedan. Landskapet har förvandlats och de gamlas minnen om vinteroffensiven 1944 väckts.
.
För min kära Elsie är vintern en välsignelse.
Skillnaden är att i dag ljuder inga stöveltramp och Heil Hitler i landskapet. Bara glada turister, promenerande belgare, ardennerhästar och min hund Elsie syns mot de avlägsna horisonterna. Vilken lycka.
.
Nu kanske det dröjer tio år innan sådan här bilder kan tas i Belgien.
Hoppas ni uppskattar dem.
Text: Jag själv
Foto: Min livskamrat Martine
I media:DN1,SVD1,SSD1,GP1,AB1,DN2,
Bloggar: Röda Malmö,Jinge,Motvallsbloggen,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Hitler, Ardennerna, Bastogne, USA, Tyskland, Nazister, Vintern 1944, Belgien,
Bort med nazisternas vargflockar från våra gator!
12 Dec 08
”Vem stoppar
en vargflock
med en tidningsartikel?”
På dagens kultursida i Aftonbladet ropar Åsa Linderborg ut ett skri om att fascisternas stövlar nu trampar fram i Sverige. Men att få lyssnar.och hör faran. Polisen hjälper nazisterna att demonstrera för sina rasideal men stoppar antirasister i finkan. Här lägger jag ut en artikel som jag skrev 1983 för Göteborgsposten. Dess budskap står sig bra i dag. Även om rubriken i detta sammanhang blir fel. Nu är det i stället så att Linderborgs artikel bidrar till att vi kan bli fler i de antirasistiska leden.
Uppmarsch på Gärdet 2008
Tänk dig att du är ensam ute på en karg och öde fjällvidd. Jagad av en blodtörstig och utsvulten vargflock. Du blir mer och mer uttröttad och vargtjuten kommer hela tiden närmare…
Vad göra?
Du kanske halar fram en debattartikel om demokratins värde ur rockfickan? Eller du kanske tar dig tid för att citera Voltaires vackra ord om yttrandefriheten – samtidigt som dreglande vargkäftar sliter dig i stycken?
Nej, naturligtvis inte! Du försvarar dig själv med alla medel och har du en bössa tvekar du inte en sekund om att använda den!
Valet mellan att leva eller att dö är lätta att göra.
Men ändå är det många människor som tvekar när det gäller frågan om hur nazismen ska bemötas. I Göteborgs-Postens debatt är det t.o.m. många som vill ge nazisterna rätten till mötesfrihet.
Skälet till detta kan vara många, men gemensamt för dem som hävdar denna åsikt är en bristande insikt om nazismens – eller fascismens – verkliga natur. Ofta förklaras nazismen blott och bart som ett ideologiskt fenomen med ess rasfördomar, statsdyrkan, feodala hierarki, familjekult, antiintellektualism och antimonopolism. Ibland reduceras nazismen t.o.m. till en fråga om Adolf Hitlers eller andra ledares ondska.
För tillfället är heller inte nationalsocialismen något livskraftigt alternativ. Det är svårt att skönja dess verkliga ansikte när man ser Assar Oredssons patetiska skaror. Min liknelse om den ensamma människan som jagas av en vargflock kan tyckas överdriven. Men låt oss gå tillbaka till trettiotalets Tyskland och då först citera ett stycket ur Mein Kampf där Hitler redogör för hur SA bröt upp en politisk danstillställning inom arbetarrörelsen.
Dansen hade ännu inte börjat, då mina män från stormgrupperna – från och med den dagen kända som SA – inledde sitt angrepp. Likt vargar, i flockar på åtta till tio stycken, kastade de sig över motståndarna och överöste dem med slag och jagade dem så ut ur salen. På fem minuter hade varenda en täckts med blod. Detta var verkligen män, som jag vi det tillfället lärde mig uppskatta.
Dessa ord demonstrerar klart och tydligt den nationalsocialistiska lösningen. Nazismen uppstår inte ur intet. Den har en materiell grundval. I mycket sammanpressade ordalag kan man säga att den växer fram och kan utgöra ett politiskt alternativ när villkoren för en fortsatt utsugning av arbetarklassen kraftigt förändras till borgarklassens nackdel. Den historiska funktionen med ett nazistiskt eller fascistiskt maktövertagande är att socialt och politiskt möjliggöra en våldsam förändring av dess villkor till borgarklassens fördel.
Desperata småborgare
Den sociala huvudkraften i den nationalsocialistiska massrörelsen utgjordes av ruinerade och desperata småborgare. Här försökte denna utlevade klass att formulera ett eget politiskt program och en egen rörelse och lyckades också upprätta en relativ självständighet. Det är detta som är det viktigaste kännemärket för en fascistisk lösning och som skiljer den från alla andra former av militärdiktaturer.
Genom sin relativa politiska självständighet utgjorde också nazismen under sina uppmarschår – vargflockarnas tid – en politisk och militär kraft som agerade självständigt i förhållande till den borgerliga staten och i öppen motsättning till den handlingsförlamade borgerliga demokratin. Den tog vid där riksdagsprotokollen slutade. Det var en rörelse vars mål var att erövra gatorna och fabrikerna – inte riksdagen!
Därför var och är det heller ingen rörelse som kan mötas med yttrandefrihet, debattartiklar och allmänna val.
Liberalismen, socialdemokratin och kommunisterna i den tidens Tyskland hade samma uppfattning som Karl Beijbom eller Helge Samuelsson idag: Socialdemokratin hade exempelvis en egen beväpnad arbetarmilis, Reichbanner, omfattande mer än 160 000 medlemmar. Den användes dock aldrig för att inte ge motståndarna en ”förevändning” utan fick göra på stället marsch fram till dess att Hitler upplöste den. I dessa tragiska ordalag klargjorde tidningen Vorwärts socialdemokratins målsättning: ”det arbetande folket kämpar med valsedeln i hand”…
Bröt upp arbetarmöten
Nazisterna stormgrupper fick hålla sina möten och från dem fick man ohotat gå och bryta upp arbetarmöten, slå ner arbetardemonstrationer och lyncha judar.
För då som nu är det ingen som lyckats förklara hur en valsedel eller en debattartikel ska kunna hejda en blodtörstig vargflock!
Nazismens karaktär, dess sociala och politisk roll, visades väl också efter Hitlers maktövertagande. Småborgerlighetens relativa självständighet i förhållande till storbourgeoisin innebar nu att dess stormtrupper slogs ner och upplöstes till förmån för reguljära statliga polis- och militärstyrkor.
De grupper som tydligast artikulerat den småborgerliga ideologin och som vunnit kriget mot arbetarklassen fanns huvudsakligen inom Roehms SA, som omfattade nära två miljoner man. De ledande skikten inom nazistpartiet insåg att denna rörelse spelat ut sin roll i och med maktövertagandet. Storbourgeoisin såg med mycket oblida ögon på SA:s råa och okultiverade mobb, ofta kallades den t.o.m. för Beffstek Stürme, bruna utanpå men röda inuti.
Ernst Roehm
SA-enheter, ledda av Gregor Strasser och Ernst Roehm, gick också ut i vildsinta demonstrationer och krävde en ”andra revolution”. Nu riktad mot reaktionen i Ruhr och junkrarna inom Reichswehr. Mellan den 30 juni och den 2 juli 1934 utspelades så de ”långa knivarnas natt”. Strasser, Roehm och tusentals andra SA-ledare mördades genom en välplanerad aktion ledd av storkapitalets man, Hermann Göring. Joseph Goebbels SS-styrkor med sina dödshjälmar och svarta skjortor ersatte Roehms brunskjortor….
”De långa knivarnas natt” kan inte förklaras av dem som inte tillfullo har förstått nazismens klasskaraktär och dess relativa självständighet i förhållande till de gängse statliga borgerliga statliga institutionerna. I historieböckerna tecknas oftast konfrontationen mellan Roehms och Goebbels styrkor som en personlig uppgörelse inom nazistlägret. Den infallsvinkel jag menar är nödvändig, understryker i stället än en gång tesen att en rörelse som kämpar på gatorna inte kan mötas i riksdagshus eller tidningsartiklar. Den kan bara mötas på gatorna!
Naturligtvis inte med individuella dåd eller provokationer. Men den folkliga mobilisering som bröt upp det möte som Oredssons anhang försökte hålla, var både glädjande och sund. Ingen mötesfrihet för nazister.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, nazister, antirasism, Högdalen
I pressen: AB1,
Senaste kommentarer