och ingen stat

.

Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.

.

.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.

I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida.  Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.

.

.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.

-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi,  är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.

.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.

.

Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.

.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.

.

Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.

.

Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.

Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.

-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.

Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.

***

PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:

Egyptens revolution – ett år senare

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,

Dela

Slutstrid i Sirte. Dags för politik

.

När du läser det här har kanske det sista motståndet från Khaddafis styrkor i Sirte brutits och revolutionens första steg säkrats –Khaddafis diktatur är begraven.

Men det som är slutet på en fas är början till en ny. Nu gäller det för de människor som med vapen i hand befriade Misrata efter en lång och krävande belägring, de som befriade Tripoli och de som innan dess besegrade elitstyrkorna i Benghazi att försvara de landvinningar som gjorts och kämpa för att allt de slagits för blir verklighet. Att alla demokratiska fri- och rättigheter för första gången blir till vardag för landets befolkning, att berbernas och andra minoriteters rättigheter blir verklighet och att landets rikedomar används till att bygga det samhälle som de enorma oljeresurserna möjliggör.

Redan kan vi se en process liknande den i Tunisien, där den enhet som rådde i förkastandet av diktaturen splittras upp efter klassgränser och gruppintressen. Det är närmast en historisk knäpp på näsan att oljearbetarna vid det amerikanska oljebolaget Conoco-Phillips anläggningar i Waha redan gått i strejk. De kräver att alla direktörer som aktivt stödde Khaddafi ska avskedas innan de återgår till arbetet.

.

.Så här såg de utländska oljebolagens inflytande i Libyen ut innan revolutionen.

.

Detta är säkert bara den första rörelsens bland de arbetande i landet, som inte offrat söners och sina egna liv i kampen mot diktaturen, som tar strid för sina egna klassintressen. Hittills har övergångsrådet TNC varit den samlande paraplyn för kampen. Om den inte visar att den kan möta de krav och förhoppningar som ställs på en ny regim kommer vi mycket snabbt att få se slitningar i dess led som går utöver de smärre ”stresstecken” som funnits hittills. I många vänsterkretsar har det tagits för givet att TNC kommer att bli en nickedocka i USAs band. Det kan bli så, men det är mycket troligare att motsättningarna i samhället kommer att speglas också inom TNC och många turer kring ministerposter kan väntas, på samma sätt som den tunisiska övergångsregeringen bytte ministrar var och varannan dag som eftergifter till kraven från gatan.

.

TNCs delegation vid ett möte med EU.

.

Sirtes fall är avgörande för diktaturens fall. Inte bara rent militärt. Utan kanske ändå mer av symboliska skäl. Sirte var Broderns stad. Den hade byggts upp från grunden med oljepengar i ett ”grandiost” projekt för att göra staden till Afrikas huvudstad med konferensanläggningar av internationell standard. Hela kvarter i staden består av bostäder för officerare i den fallna regimens elitförband och för många priviligierade ur Khaddafis egen klan.

Ur ren humanistisk synpunkt kan vi beklaga att tyvärr också oskyldiga människor råkat illa ut och dödats eller sårats under belägringen av Sirte liksom alla civila som fick sätt livet till vid upproret i Benghazi, resningen i Tripoli, krossandet av revolten i Zawiya och inte minst det heroiska motståndet i Misrata. Men i alla inbördeskrig och revolutioner drabbas ett antal oskyldiga civila som kommer i kläm när historien lämnar sina upptrampade fotspår och får ett utbrott.

.

Stora delar av Misratas centrala delar förstördes av Khaddafis artilleri.

.

Men det finns också alltid ”oskyldiga civila” som medvetet väljer att ansluta sig till de stridande krafterna i en revolution eller ett inbördeskrig. Tyvärr är det så ett samhälle i uppror fungerar. Bara för ta något så näraliggande oss som det finska inbördeskriget. Där var det inte bara arbetare i det röda lägret och aristokratiska officerare i det vita lägret. Det fanns också frivilliga fattiga arbetare i de vitas styrkor. De valde sida och fick betala för sitt val om de togs av de röda. Samma sak händer i alla konflikter. I Egypten är det många mycket fattiga personer som villigt lät sig engageras i de banditgäng som Mubaraks regim använde som stormtrupper mot politiska motståndare. De finns kvar fortfarande och går nu indirekt militärens ärenden genom att provocera och angripa demonstrationer.

.

Vissa väljer alltid att sluta upp på förtryckets sida.

.

I Sirte är det uppenbart att en del av stadsborna frivilligt anslutit sig till Khaddafis trupper för att försvara vad de anser ha varit ett gott och priviligierat liv. De har gjort sitt val och kämpar med livet som insatts på diktaturens sida. De beklagar inte själva sitt val. Varför ska vi beklaga det i deras ställe?

Detta reser en annan fråga. Hur många civila oskyldiga offer har mist sina liv i revolutionen sedan 17 februari? Jag vet inte och jag tror inte någon annan har en siffra som kan betraktas som den rätta. Ingen vet hur många som avrättats av Khaddafis trupper i de städer som togs tillbaka efter den första resningen över hela landet, med just Sirte som undantag. Ingen vet hur många civila offer som skördats av Natos missiler och bomber. Ingen vet hur många oskyldiga offer som fallit för rebellernas RPG och kulor. Gissningarna är lego i media och TNC självt säger att allt mellan 30 till 50 tusen personer dödats, civila och stridande inkluderat. Men det finns orsak att tvivla på att det är så pass många. Uppgifterna från olika städer, som kanske är bättre gissningar, adderar inte upp till de globala gissningarna. Sanningen, eller så nära sanningen som möjligt, kommer inte att låta vänta på sig.

.

Begreppen Holocaust, folkmord eller genocid ska man inte leka med.

.

Redan nu kan det ändå sägas att vissa media och ”bloggvänster” gjort till sin uppgift att hallucinera om Holocaust, Folkmord och Genocid. Till och med bloggar med anspråk på seriös källgranskning och vetenskaplig kyla gör sig till språkrör för de värsta överdrifterna. Det gäller exempelvis bloggen Klassperspektiv lyckas slå rekord. I en blogg från den 9 oktober citerar de en läkare på sjukhuset Ibn Sina som enligt AFPs reporter i all hast sa ”det här är Holocaust, inte ett lasarett”. Något som Klassperspektiv också lyfter upp till rubrik över hela bloggen.

Utan att höja ens ett frågande ögonbryn utropar bloggen det här århundradets första holocaust. Nu vet nog de anonyma skribenterna på Klassperspektiv vad ordet holocaust står för. Ändå drar de sig inte för att utan en enda kommentar publicera vad AFPs reporter sa sig höra. Man kan undra varför eftersom bloggen presenterar sig med följande högtidliga deklaration:

”Klassperspektiv är mycket noggrant med sitt val av källor. Vi som arbetar med Klassperspektiv är rutinerade och kunniga vad gäller källkritik och källkritiska principer. Vi har lång erfarenhet av bevakning av internationella konflikter, och känner till den roll som spelas av krigspropaganda och över huvud taget partsinlagor.”

Varje seriös politiker tänker efter två gånger innan ordet folkmord, eller holocaust och genocid, tas i munnen eller accepteras som beskrivning av en händelse. Många har dött i Libyen. Men att tala om folkmord och holocaust är rent nonsens. Redan termen innebär dessutom att dödandet drivs av en etnisk/nationell motsättning vilket inte är fallet i Libyen.

.

Revolutionen kommar bland annat att dömas efter den plats berberna får i samhället.

.

Men hur var det med sjukhuset Ibn Sina? I samma artikel från AFP där Klassperspektiv hittar sin feta rubrik går det också att läsa att ett femtiotal personer greps som misstänkta för att ha använt sjukhuset som bas för att skjuta mot de annalkande rebellerna. Det bekräftas av många andra medierapporter om beskjutning med RPG, granater och snipereld från sjukhusets byggnader. Enligt samma AFP-reporter och andra tidningsartiklar transporterades sedan skadade från sjukhuset som saknar läkare och personal till sjukhus i Misrata. Problemet som rebellerna stod inför var naturligtvis delikat. Hur eliminera de skjutande soldaterna i sjukhuset? Bara låta dem skjuta vidare i lugn och ro eller försöka inta sjukhuset?

Sirtes fall öppnar dörren för en ny politisk epok i Libyens historia. Hur en vald parlamentarisk församling kommer att se ut och vad den kommer att uträtta beror till största delen på de komplicerade styrkeförhållandena som existerar mellan sekulära och religiösa krafter som stridit tillsammans mot Khaddafi liksom på de regionala och etniska spänningar som finns. Det är också hur de kommande politiska striderna formar sig som avgör hur banden mellan Tripoli och Washington, Paris och London kommer att se ut.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,DN4,SVD3,SVT1,

Bloggar:KLassperspektiv,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Sirte, Revolution,

Dela

Libyen sedd med olika glasögon.

.

Debatten inom vänstern kring den libyska revolutionen reser många problem, både vad gäller analysen av vad som sker och om hur en anti-imperialistisk handlingslinje ser ut.

I hela spektret av vänstern råder det enighet om att den ”arabiska våren” är en genuin folklig resning med krav på frihet, värdighet och rättvisa. Men vid den libyska gränsen upphör enigheten plötsligt och kanske inom snart även vid den syriska gränsen.

.

Upphör solidariteten med den arabiska revolutionen vid Libyens gränser?

.

De finns inom vänstern så himmelsvida skillnader i de beskrivningar som görs av upproret i Libyen att man svårligen kan tro att de handlar om samma land. Där finns allt ifrån tesen att utländska terrorister och radikala islamister ligger bakom upproret och att deras mål är att upprätta ett islamskt kalifat. Det är vad Khaddafi säger och som i stort stöds av den vänster som finns i Hugo Chavez strömfåra.

I andra änden hittar vi den traditionella parlamentariska vänstern som exempelvis det svenska Vänsterpartiet som ser en folklig resning i Libyen som behöver internationell hjälp från FN och som sluter upp bakom resolution 1973. I den analysen är FNs och därmed Natos agerande en humanitär insats med ädla motiv som grund. Däremellan är schatteringarna talrika.

De flesta socialistiska organisationerna i Europa och USA har intagit en hållning som jag vill kalla ”principfast anti-imperialism”. När det franska flygvapnet den 19 mars slog till mot Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi och förhindrade en massaker av oppositionen i staden räddade kanske rebellerna livet men sålde samtidigt sin själ till imperialismen anser företrädarna för denna linje.

.

-Vi-vet-vad-imperialismen-vill och vi-ska-aldrig-samarbeta-med-imperialismen, är uttryck som hörs från de principfasta anti-imperialisterna.

Det svävar en doft av metafysik kring argumenteringen. Den folkliga resningen blir omedelbart och automatiskt nersmittad bara för att den bad om nödhjälp av de enda som besatt de materiella möjligheterna att slå sönder stridsvagnskolonnerna utanför Benghazi.

I detta synsätt blir imperialismen en homogen samordnad makt som konsekvent och utan inre motsättningar ser efter sina världsomspännande intressen. Den avsätter och tillsätter regimer efter behag allt i enlighet med dess strategiska intressen. Att den skulle kunna trassla in sig i misslyckade och motsägelsefulla strategier verkar ligga utanför det möjliga.

Men vad är egentligen imperialismen? Till att börja med är den inte EN. Den är många imperialismer inbegripna i en ständigt pågående kamp om makt och herravälde över marknader, råvaror och energikällor. Visserligen har den vissa gemensamma intressen som att bevara den kapitalistiska världsmarknaden vilket sammanfattas av det så kallade Washington Consensus. Men det skyler inte över det principiella – det finns inte en imperialism, det finns många. Inte bara de gamla vanliga makterna i väst utan också nya imperialistiska makter, där både Ryssland och Kina ska räknas in.

Utifrån denna analys av imperialismen som ett homogent block under USAs ledning blir anti-imperialism liktydigt med allt som sätter sig upp mot USAs intressen i vilket hörn som helst av världen. Det är i den ”teoretiska” modellen som Ahmadinejad, Khaddafi, Assad och andra ”bröder” blir anti-imperialistiska kämpar. För president Hugo Chavez blir dessa statschefer inte bara allierade i det diplomatiska spelet utan också anti-imperialistiska medkämpar. Vilka negativa effekter dessa broderliga omfamningar av Khaddafi och Assad kommer att få för socialismens rykte och inflytande återstår att se. Tyvärr kan det värsta inträffa. En statschef, om än i röd skjorta, som i dag öppet försvarar en regim som låter sina stridsvagnar skjuta mot obeväpnade folkmassor som i Syrien, kan göra samma sak på hemmaplan i morgon.

.

.

I den ”principfasta anti-imperialismens” läger betraktas de oppositionella i Libyen som kollaboratörer. Min gamle vän Tariq Ali använde tyvärr just ordet ”kollaboratörer” och ”imperialismens nickedockor” för att skriva ned rebellerna i Benghazi i en artikel som inte kommer att gå till historien som en av hans bättre. De välkända bröderna Cockburn, Patrick och Alexander, skriver om revolten i Libyen i hånfulla ord. Bland annat roar de sig på rebellernas bekostnad genom att kalla dem för odisciplinerade amatörer. Att det skulle vara något negativt att ungdomar saknar militär kunskap är något nytt. Däremot lyckas de inte skriva ett ord av sympati för de som kämpar instängda i Misrata sedan två månader.

-Man kan aldrig samarbeta med imperialismen, är ett vanligt uttryck som ofta kommer tillbaka i analysen. Det låter ju bra och det verkar svårt att säga emot. Det är klart att man inte ska samarbeta med imperialismen. Men det är just där skon klämmer. För vad betyder det att ”samarbeta”. Vad gör oppositionen när den ”samarbetar” med imperialismen? Det borde ju betyda att övergångsrådet i Benghazi medvetet för en politik som tjänar en imperialisms intressen, exempelvis den amerikanska eller franska imperialismen.

I själva verket är problemet felaktigt ställt. Självfallet ska en socialistisk eller anti-imperialistisk rörelse aldrig samarbeta med en imperialistisk makt. Men om vi i stället ser att i vissa lägen kan imperialistiska makters handlingar tillfälligt vara till fördel för ett folkligt upprors intressen då gäller det inte att ”samarbeta” utan att tacksamt ta emot de frukter som faller i famnen, att profitera på inom-imperialistiska konflikter, spänningar och inkonsekvent handlande.

När USA 1956 satte ner foten och tvingade Frankrike, Storbritannien och Israel att avbryta den militära attacken på Nassers unga nationalistiska regim var det bara att applådera USAs beslut även om Washingtons agerande inte hade minsta humanitära motiv. Eller vad ska vi säga om de inom-imperialistiska motsättningar som ledde Olof Palme till att demonstrera sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Stockholm? Kritisera och avslöja Palmes gömda motiv eller tacka och ta emot å det vietnamesiska folkets vägnar? Gjorde ambassadören ett allvarligt fel när han ”samarbetade” med chefen för den svenska imperialismen?

Är problematiken annorlunda i Libyen? För det första har vi inte att göra med en socialistisk revolution. Än begränsar sig den libyska revolutionens uttalade mål till borgerligt demokratiska fri- och rättigheter. Det är en folklig politisk revolution som strävar efter att befria landet från en oböjlig diktatur. Redan i de första demonstrationerna i februari samlades människor från många skilda sociala miljöer. Vid sidan av arbetslösa revolterande ungdomar protesterade yrkesarbetare, läkare, lärare, advokater, butiksägare och offentligt anställda.

Av dessa är den stora majoriteten troende muslimer, några är fundamentalister och ett fåtal icke-troende men knappast socialister. Vad innebär det att kalla dessa människor ”kollaboratörer”? Vad har de gjort för att förtjäna detta föga smickrande omdöme? De bad om hjälp för att slippa krossas. Det är allt. Att de vände sig till ”det internationella samfundet”, det vill säga FN och imperialistiska makter, är i sig inget märkligt eftersom endast de ledande nationerna i Nato hade den militära kapaciteten att stoppa Khaddafis angrepp i tid.

För renlärighetens magistrar var det nog för att klassa revolutionen som förrådd. Med Natos bombningar av Khaddafis styrkor sägs USA ha tagit kontrollen över revolutionen. Ja, för vissa är i praktiken Libyen redan ockuperat av imperialismen. Exakt hur kontrollen utövas och vari det intima ”samarbetet” består lämnas obesvarat. Det enda konkreta argument som verkligen förts fram är att övergångsrådet i Benghazi lovat att respektera oljekontrakten med de internationella oljebolagen. Verkligen skakande. Vad skulle de göra? Proklamera att alla oljetillgångar och utländska investeringar nationaliseras utan kompensation och ställs under arbetarkontroll? Kanske en vacker lösning på pappret men ett skott i foten i det aktuella läget.

.

Oljeanläggning ägd av tyska firman Wintershell.

Italien och Spanien är mest beroende av den lybiska oljan.

.

-Titta det sitter före detta ministrar ur Khaddafis regering i det nya övergångsrådet i Benghazi, används också som argument för att bevisa revolutionens urspårning. Ja det är ju sant, men vad bevisar det? Eller så kan man argumentera som i nummer 1/2011 av Clarté och hävda att just dessa ministrar var de mest hängivna förespråkarna för privatiseringar i Khaddafis regering. Att Khaddafis son Seif var ansvarig för regimens nyliberala öppning mot den kapitalistiska världsmarknaden och ännu hösten 2010 prisades som en god elev av IMF ignorerar Clarté högtidligt. Det passar liksom inte in i det schema som lagts som raster över verkligheten.

Till sist faller pratet om ”samarbete” med imperialismen samman till ett ganska osmakligt moraliserande över revolutionens fysionomi, inte utifrån en konkret analys av exakt vad som sker i landet utan utifrån bekväma anti-imperialistiska sanningar som att ”man ska aldrig samarbeta” med imperialisterna.

I stället anser jag att revolutionen och övergångsrådet i Benghazi kunde profitera på en tillfällig konjunktur där imperialistiska makter, främst USA och Frankrike, såg det som politiskt nödvändigt att stoppa Khaddafi. Grunden till det är naturligtvis den plats som Libyen har i den arabiska revolutionen.

.

När faller den sista?

.

Både Frankrike och USA hade kort sagt gjort bort sig grovt när först Ben Ali störtades och kort därpå Mubarak. In i sista sekunden stod både Washington och Paris bakom de båda tyrannerna i hopp att ”stabiliteten” i norra Afrika och Mellanöstern inte skulle rubbas. Plötsligt stod de där med lång näsa och ett kraftigt devalverat anseende i de tunisiska och egyptiska massornas ögon. Obamas tal i Kairo året innan ekade hånfullt i folks öron, medan Vita Huset kramade Mubarak.

När därför det revolutionära upproret också tog fart i Libyen och snabbt spred sig till alla större städer inklusive Tripoli drog Washington och Paris slutsatsen att Khaddafi skulle falla snabbt och att den här gången gällde det att inte stå med byxorna nere. Obama, Sarkozy, Cameron och andra ledare krävde hans omedelbara avgång. Problemet var bara det att parallellen med Tunisien och Egypten var en felaktig analys. Än en gång misstog sig CIAs analytiker totalt. De hade inte haft en enda föraning om revolutionen i Tunisien. I Libyen insåg de inte att diktaturen var en personlig diktatur där armén eller säkerhetstjänsten saknade varje form av alternativ till Khaddafi. Han kunde inte kastas till vargarna och ersättas av en övergångsregering som klär sig i revolutionens färger för att rädda den härskande klassens makt.

.

I sus och dus trivdes de bra tillsammans. Nu är det fnurra på tråden.

.

-Jag kan inte avsättas. Jag har ingen post. Jag är revolutionen, säger Khaddafi och har tyvärr rätt. Han kan inte avsättas. Han kan bara störtas.

Khaddafi var inne i värmen sedan försoningen med Storbritannien om Lockerbie. IMFs strukturprogram var i full gång och oljebolagen hade tillgång till Libyens olja på bra villkor. Att USA och andra makter släppte Khaddafi i februari kan inte förklaras med närmast metafysiska argument om att ”imperialismen vill ta kontroll”. Den hade redan all nödvändig kontroll och önskade inget hellre än att Khaddafi i lugn och ro integrerades i Washington Consensus.

Men den arabiska revolutionen ville annorlunda. Revolten såg ut att segra snabbt även i Libyen och de imperialistiska makterna kastade in sina marker på vad de trodde var vinnande färg. Därför drevs en no-fly zon igenom och därför bombade franska flygvapnet utanför Benghazi den 19 mars. Debatten om detta gjordes av ”humanitära” skäl eller av ”egoistiska” skäl är ointressant, speciellt för de som gjort uppror mot Khaddafi. Det räddade de revolterande från att krossas som ”kackerlackor” som Khaddafi lovat. Ingen ska heller rycka på axlarna och säga att det var bara prat. Vi vet inte vad som hade skett om Khaddafi hade tillåtits att gå in i Benghazi, menar vissa. Det om något är prat. Vi vet mycket väl vad som hade skett. Alla som haft det minsta att göra med revolten hade slaktats.

Khaddafi  behöver inte bevisa vad han är kapabel till. Tolv hundra fångar i fängelset Abu Salim som 1996 avrättades som ”galna hundar” vittnar än i dag om regimens karaktär. Befolkningen minns än att ingen regering i väst reagerade och att ingen internationell undersökningskommission tillsattes. Oljeintressena tog överhanden den gången. Ingen arabisk revolution störde ritningarna. I Benghazi minns man också än hur protesterande studenter 1977 hängdes offentligt på stadens centrala torg för att ingjuta skräck i befolkningen. Hängningarna visades på teve och blev en ”tradition” ända till 1988. Varje 7 april hängdes oppositionella studenter för att påminna om vem som hade makten. Nu är skräcken borta men minnena från vad mördaren i Tripoli kan uträtta lever kvar.

.

-Här skriver vi ny historia med vårt blod och nakna bröst.

Väggmålning i Benghazi.

.

Nu räddades innevånarna i Benghazi från en massaker därför att USA och Frankrike inte längre kunde backa och på nytt satsa på Khaddafi. De tackade och tog emot hjälpen. Men svek de därmed revolutionen? Innebar bombningen utanför Benghazi och de påföljande flygräderna mot Khaddafis styrkor och militära anläggningar att ”imperialismen tagit över kontrollen”? Närvaron av militära rådgivare från Nato sägs nu bevisa att revolutionen sålt sin själ. Hade det varit bättre om det varit rådgivare från Egypten eller kanske Sydafrika? Eller ska allt vara hemvävt för att räknas som revolutionärt? I andra sammanhang brukar ju dessa regeringar pekas ut som imperialismens allierade underhuggare.

Det är självklart att vare sig USA eller Frankrike agerade utifrån moraliska eller humanitära motiv. Det handlade som vanligt om realpolitik. Men just i det här fallet så råkar en realpolitisk handling få ”humanitära” konsekvenser. Benghazis befolkning slapp undan en massaker. Ska man anklaga dem för det?

Man måste inse att det faktiskt kan ligga i en imperialistisk makts realpolitiska intressen att vid ett visst tillfälle förhindra lidande och inte vid ett annat. Innebär det att mottagarna av hjälpen automatiskt sålt sig till imperialismen i fråga? Jag tycker inte att vad det nationella övergångsrådet hittills gjort och sagt bevisar att det går i USAs eller Frankrikes ledband. Tvärtom visar USAs och andra makters mycket ambivalenta hållning till övergångsrådet och de unga rebellerna att de har svårt att hitta en handlingslinje. Det är för övrigt samma ambivalenta hållning som USA visar till revolutionen i Tunisien och framför allt i Egypten på grund av Kairos speciella och känsliga förhållande till Israel.

Mustafa Abdul Jalil leder det Nationella Rådet i Benghazi.

Han är ingen socialist men kämpar för ett slut på diktaturen.

.

Den 19 mars ställdes den internationella vänstern inför ett konkret problem. Riktig politik är alltid konkret. Då gällde det att säga ja till bombningarna av Khaddafis styrkor utanför Benghazi och att se revolutionärernas överlevnad som huvudprioritet. Eller att säga nej och vägra bry sig om vad som skulle hända dagen efter. Att blunda inför det valet och prata om något annat var liktydigt med att säga nej till flygattacken den 19 mars.

Konkret politik innebär också att ta ställning till vad socialister i Benghazi borde ha sagt när det stod klart att ett dödligt angrepp var oundvikligt. Själv hade jag hellre satt en kula i pannan på mig själv än att uppmana mina medkämpar i staden att lägga ned vapnen och ge upp eller att uppmana till strid till sista man men utan att begära flyginsats från omvärlden med argumentet att ”imperialisterna gör aldrig något för ingenting”.

I Misrata gäller det också för socialister att ta ställning till konkreta problem. Parollen ”nej till Natos krig mot Libyen” som fyller viss vänsterpress saknar inte konsekvenser för det inringade Misrata. I konsekvensens namn måste denna parolls förespråkare kräva att Natos fartyg som bevakar Misratas hamn ska dras tillbaka. Att det innebär en omedelbar dödförklaring av motståndet i Misrata gäller det då att känna sig medansvarig till.

En kritisk linje i debatten utgår från ett pacifistiskt argument som säger att allt spårade ur redan den 17 februari då upproret startade i Benghazi. Demonstrationerna borde ha förblivit fredliga som i Egypten och då kanske haft större chans att segra snabbt.

.

Make love not war är bättre. Men tyvärr finns det starka

krafter som vänder budskapet ut och in.

.

Allt som kan vinnas med fredliga metoder är naturligtvis helt överlägset våld och blodspillan. Men vad gör man om motståndaren attackerar med våld och skarpladdade vapen? I Benghazi drev Khaddafis prickskyttar befolkningen till desperation och i dödsförakt anföll de specialstyrkornas kasern som togs över. Vem kan döma ut deras handlande? Kanske Martin Luther King men aldrig Nelson Mandela.

Inte heller de ”fredliga” demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo var så fredliga. Vi ska inte glömma bort att de första dagarna försvarade sig demonstranterna med allt de hade till hands och lyckades slå tillbaka kravallpolisen. Vissa av regimens betalda huliganer dödades till och med av demonstranterna. Mubaraks partihögkvarter brändes ned och i vissa stunder var Tharir ett verkligt slagfält.

Skillnaden i Libyen var att arméns specialstyrkor sköt skarpt med tunga vapen från första stunden. Det ändrade på förloppet i Benghazi och i Tripoli. Inte för att protesterna i Tripoli var fredligare än i Benghazi utan för att Khaddafis militära styrka i Tripoli var mycket större.

Hade situationen i Libyen varit bättre i dag om revolten i Benghazi inte tagit den vändning den gjorde? I vilket fall hade den varit utmärkt för Khaddafi eftersom motståndet då hade krossats med ofantligt större brutalitet än i Tripoli och vi hade inte haft ett folkligt uppror att bry oss om.

Det är möjligt att den slutliga utgången av upproret i Libyen kommer att bestå av en ”västvänlig” regering i Tripoli. Om det kommer att ske med vapenmakt eller någon sorts kompromiss där Khaddafis familj försvinner ur bilden återstår att se. Det blir kanske en regering som står långt ifrån vad man som socialist kan hoppas på. Men i ett land där det enligt lag yrkas dödsstraff för den som organiserar ett politiskt parti eller en facklig organisation kan det svårligen bli värre än i dag.

En anonym talesman för Khaddafi sa nyligen att ”om reformer hade genomförts när folket krävde dem hade vi inte förråtts av Arabförbundet och Europa och inte suttit så illa till. Nu råder det en styrkejämvikt där något måste ge efter. Egentligen har saker redan ändrat sig- men ingen kan ännu medge det”.

.

Den vackra staden Misrata har lagts i ruiner av Khaddafis artilleri.

.

Kanske visar talespersonens antydan om att ”saker redan ändrat sig” att vi snart kommer att se Khaddafi ges fri lejd till någon diktatorkompis i Afrikanska Unionen. Han har ju redan betalat räntan för en tältplats i solen.

Då kommer också övergångsrådet i Benghazi att tvingas bevisa att deras program, ”vison för ett demokratiskt Libyen”, inte bara är tomma ord på ett värdelöst papper. Då kommer också alla ”principfasta” anti-imperialisters utsagor om att ”Natos angrepp på Libyen” bara är början till en imperialistisk ockupation av landet att kunna granskas mot facit.

.

Media;DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN6,

Bloggare; Svensson,Intisbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Benghazi, Tripoli, Revolution

Dela

Än är vi inte framme vid ett sammanbrott för Khaddafis  militära maskineri. Men de senaste dagarna har det positivt nog kommit flera nyheter om viktiga genombrott och framgångar för rebellerna. Både i västra och östra Libyen.

De libyska revolutionärernas militära delar har samordnats, omorganiserats och disciplinerats under snart tre veckor. De strider nu under det gemensamma namnet Free Libya Forces (FLF) och  - tack vare att NATO:s flyginsatser slagit ut en del av Khaddafis artilleri samtidigt med att många stridsvagnar förstörts – kan rebellerna nu börja att bryta ett de facto stillestånd på marken och gå in i närstrider med diktaturen fotfolk.

.

Misratas rebeller tar ställning vid Qaryat az Zurayaq

.

I Libyens tredje stad Misrata, som varit belägrat under tio veckor, har FLF för första gången lyckats bryta sig igenom en av Khaddafis ställningar. Rebellerna har tidigare drivit ut de stridsvagnsgrupper som ockuperat stadens huvudstråk, Tripoli Street, nu har de för första gången lyckats med att återta ett område tre mil västerut (Mot Tripoli). Flera hundra kämpar från FLF har gått i ställning vid Qaryat az Zurayaq  och förbereder sig för att attackera posteringar som Khaddafis soldater håller i  Ad Dafniyah.

I snart två dygn har den viktiga hamnen dessutom undgått raketbeskjutning. NATO har röjt den minering som lagts ut vid inloppet och mat, vatten och mediciner kan åter nå fram. I går kunde ett fartyg lägga till med medicinsk utrustning, spädbarnsmat och reservdelar till stadens el- och vattenanläggningar. Samtidigt fortsätter rebellerna arbetet med att återta Misratas flygfält i det som ser ut att vara en kniptångsmanöver. Man avancerar försiktigt för att inte få för stora egna förluster.

.

Flera oljecisterner i Misrata bombades i helgen

med hjälp av mindre flygplan som undgått flygförbudet

.

I västra Libyen har FLF för första gången sedan reträtten för snart två  månader sedan lyckats med en större militär offensiv. Flera av diktaturens fästen erövrades. Uppgifter finns om att ett femtiotal av Khaddafis soldater dödats.

Städerna Zintan, Yafran och Nalut i Libyens bergiga områden sydväst om Tripoli utsätts samtidigt för ständiga regeringsangrepp i det som blivit ett försök till etnisk rensning av regionens alla berber. Äldre människor, kvinnor och barn har i tiotusental flytt över till Tunisien – där de välkomnas på ett fantastiskt sätt – och hårda gränsstrider rasar dag efter dag kring den gränspostering vid Wazin som kontrolleras av rebellerna.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Tripoli, Misrata, FLF,

I media: SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVT2,SVD2,GP2,DN2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Dela

.

I en och en halv månad har befolkningen i Misurata stått emot Khaddafis artilleri och pansarfordon. Hans styrkor omringar staden. Efter många attacker mot staden är det ändå bara huvudgatan Tripoli Street som hans styrkor kontrollerar.

För första gången sedan belägringen började kommer det ut direktreportage från staden. Första veckan i april anlände några journalister anonymt till staden. De bara presenterar sig som ”vi”. Vilket kanske är bäst med tanke på deras säkerhet.

.

Bloggen En Route (På väg) informerar oss direkt från Misurata.

.

Bloggen En Route har redan publicerat flera artiklar av dem. Till skillnad från ”inbäddade” journalister som vanligtvis rapporterar från barer i de bästa hotellen har ”vi” levt tillsammans med upprorets kämpar. De är så att säga ”inbäddade” med shebab, ”grabbarna” som de stridande kallas.

Det finns naturligtvis ingen möjlighet att verifiera varje påstående av ”vi”. Men vi har ingen anledning att misstro den helhet som de förmedlar – en hel stad som kämpar för sitt liv mot en diktators pansarvagnar, artilleri och legosoldater.

Vi publicerar deras artiklar därför att solidariteten med kampen i Misurata är beroende av information om vad som sker i staden. Tyvärr finns det en hel flygel av den socialistiska vänstern i Europa som vänder Misurata ryggen. Många socialistiska tidningar och en rad av vänsterbloggar har inte med en rad, inte med ett ord, visat sympati, solidaritet eller ens medkänsla med Misuratas kamp för överlevnad.

I stället ägnas all energi åt att ”avslöja” imperialismens hyckleri och egenintressen i ”konflikten” , som om det var en nyupptäckt att imperialismen inte är en barmhärtighetsinrättning. Att flygattacken som  i sista brinnande stund stoppade Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi räddade staden undan en massaker är inget som påverkar ”analysen”. Många spaltmetrar används till att lyfta fram varje litet bevis på skäggiga islamisters närvaro i Benghazi för att med alla medel motivera en ”neutral” hållning till den libyska folkresningen. –Revolutionen har redan spårat ur, säger den ene. –Imperialisterna har redan tagit konrollen säger den andre. –Nato för ett fascistiskt krig mot Libyen, säger Castro.

Debatten är låst i positioner som tills vidare inte kan jämkas. När krutröken lagt sig och den libyska oppositionen förhoppningsvis jagat Khaddafi på flykten kan en rannsakande analys i alla läger öppnas. Då tror vi att det kommer att stå klart för alla att kampen i Libyen var och fortfarande är en del av de arabiska folkmassornas kamp för att störta diktatorer och kungar.

Här under följer en sammanfattning i fri översättning av den senaste artikeln från ”vi”.

***********

”Inbäddade” med motståndet i Misurata.

.

I dag 12 april gick shebabs, som de beväpnade ungdomarna kallas, till offensiv mot Tamina Building i Misurata efter en månad av strider kring huvudgatan Tripoli Street. Steg efter steg tar kämparna tillbaka kontrollen över stadens centrum. Med pansargranater och Molotov cocktails mot tanks och pansarfordon tränger de ihop Khaddafis styrkor kring Tamina Building som hålls av prickskyttar på taket.

För att bemöta en del dumheter i västliga media är det viktigt att påminna att Khaddafis styrkor inringat staden i sex veckor och blockerar all tillfart från land. De intog också Tripoli Street som är stadens huvudgata. Resten av staden kontrolleras av rebellerna som centrala elverket, anläggningen för havsvattensavsaltning och hamnen och dess lagerbyggnader.

Misurata lever även om det är på reserver. Det luktar krut i staden. Bombernas explosioner ger natten rytm tillsammans med motståndets stridsrop i gränderna. Det är krig på ojämna villkor. Men en sak är säker bland alla vi möter – här vill ingen ha hjälp av utländsk trupp men däremot vapen. De kämpande shebab är inga miserabla typer, de är stolta. De har den inre styrka som följer när döden inte längre skrämmer. Fyrtiotvå år av förtryck påminner dem om kampens mening, de kommer att befria Misurata eller dö här..

.

Khaddafis tanks och trupper har gjort en ruin av Tripoli Street.

.

I början av upproret i Misurata höll revolutionens anhängare till på torget i centrum som nu ligger öde. Torget är obeboeligt på grund av dess närhet till början av Tripoli Street där legosoldaterna har sitt främsta fäste i Tamina Building.

För en månad sedan försökte en pansarkolonn med 700 soldater att inta Misurata. Befolkningens motattack hindrade dem från att nå längre än till Tripoli Street. Sedan dess har tanks och prickskyttar förvandlat denna huvudgata i staden till en apokalyptisk scen. Den 21 mars invaderade ändå fem tusen personer Tripoli Street för att ta hand om döda kämpar. Den dagen dödade Khaddafis styrkor 40 personer och skadade omkring 250. Den vansinniga gesten var ett naivt försök att bryta ned militären på plats. Men en handfull tanks och gömda prickskyttar lyckas ännu att hålla stadskärnan som sitt starka fäste.

.

Huvudgatan Tripoli Street kontrolleras av Khaddafis styrkor.

.

Den lokala stadsarkitekturen som liknar Paris är till fördel för Khaddafis styrkor. Huvudgatans bredd underlättar stridsvagnarnas framfart och försvårar att bygga barrikader. Boulevarden bjuder pansarvagnar en gigantisk rak led från stödpunkter utanför staden rakt in till stridszonen i centrum. På båda sidor av Tripoli Street ser det ut som i vilken storstad som helst med öppna ytor och höga glasfasader utan hörn med döda vinklar. Man måste ta sig fram över öppna ytor. Kropparna som ligger vid foten av vissa byggnader visar risken som tas av de som korsar boulevarden.

Men Khaddafis styrkor drar inte bara fördelar av Tripoli Streets bredd. Hittills har den gett goda möjligheter att föra in pansar och trupp med en militär organisering ställd mot förvirring och oerfarenhet hos rebellerna. Men nu börjar legosoldaterna att stöta på dessa fördelars baksida.

Samtidigt som boulevarden underlättar cirkulationen är pansaret utsatt för shebabs gerillataktik. Nu sedan allt omkring Tripoli Street är sönderskjutet och antalet snipers halverats blir de angränsande byggnaderna barriärer för Khaddafis styrkor. Förstörelsen av omgivningen med sina gränder och smågator generar nu mer regeringsstyrkornas artilleri och pansarvagnar än rebellerna.

.

Från gränder och trång kan shebab beskjuta styrkorna på Tripoli Street.

.

I omgivningen äger striderna rum som i en hålost där minsta gömsle tillhör den ena eller den andra sidan i sådan närkontakt att ibland bara en byggnad eller en mur skiljer de stridande åt.

Snipers byter plats under natten i skydd av tanks för att överraska med prickskytte från nya positioner. Varje morgon måste motståndskämparna utvärdera var de nya sniperposteringarna finns. Sedan alla byggnader utefter boulevarden skadats eller förstörts försöker legosoldaterna att anpassa sin eld efter hur de uppfattar shebabs förflyttningar.

Här spelar deras lokalkännedom en viktig roll som ger dem kapacitet att mäta sig med fiendens militära överlägsenhet. De gamla hallarna som delvis förstörts används av shebab för att förflytta sig i skydd. De är byggda som en rad av korridorer med affärer och bostäder ovanpå som sinsemellan kommunicerar via hela kvarter. Tillsammans bildar de en labyrint i vilken ingen fiende vågar sig in i. Moståndet vänder ut och in på begreppen inomhus/utomhus, privat utrymme/offentligt utrymme som inte längre gäller. Varje byggnad är en potentiell plats för att i skydd bevaka Tripoli Street. I grannens garage äter man tillsammans, kokar te och oljar vapnen. I en annan byggnad lite längre bort från boulevarden ligger en improviserad sjukstuga. Med tre sängar, hyllor fulla med läkemedel för första hjälp och en ambulans som kan ta hand om sårade kämpar.

.

Med omoderna vapen och Molotov cocktails håller shebab stånd.

.

Rummet ovanför trappan blir sovrum för tio kämpar när de inte håller sina skjutställningar i rummet intill. Fönstren bommas igen eller avskärmas medan nygjorda hål i väggarna används till att följa fienden med kikare och som skjuthål. Väggarna mellan olika byggnader rivs så att det går att i skydd förflytta sig mellan dem.

Ibland beror de stridandes överlevnad eller tillfångatagandet av en sniper mer på lokalkännedom än beväpningen. Khaddafis styrkor har inte en total översyn trots att de har snipers placerade på de högsta byggnaderna. På båda sidor följer man minsta rörelse för att exakt veta fiendens positioner. Det gäller att snabbt veta vilka passager som ligger i skydd och vilka som tillfälligt är exponerade för beskjutning.

Motståndet som först gick ut på att hindra fienden att ta sig in på sidogatorna lyckas nu skapa svårigheter för dem även på Tripoli Street. De senaste dagarna har man lyckats placera tunga fordon med sand och stenar tvärs över boulevarden. Förarna tar fart från en sidogata och i sista sekunden hoppar de av fordonet som kraschar på huvudgatan. Motståndsmän ligger i skydd med Molotov cocktails och pansargranater i hand. När tanks närmar sig för att lyfta bort lastbilarna fastnar tygstycken indränkta med bensin som shebab lagt ut på gatan och en Molotov cocktail räcker sedan för att slå ut en stridsvagn. Pansargranater riktas mot tanksens larvfötter och de blir stående.

Trots sin styrka, organisation och överlägsna eldkraft lider Khaddafis armé av en annan svaghet. Den består vid sidan av lojala landsmän också av utländska legosoldater som dragits till kriget av lockande inkomster och ibland av mycket unga som mobiliserats mot sin vilja. Namnet ”lojalister” är ganska felvisande- många soldater har inga känsloband med regimen eller för kriget.

Det känner man av i ögonblick då de saknar handlingskraft och initiativ därför att de tappat kontakt med sitt befäl eller vid kritiska situationer under reträtt. Motståndsmännen kämpar däremot i kvarter de växt upp i tillsammans med en bror, en granne eller en barndomsvän. Även om vissa säger sig kämpa för en diffus idé om ”frihet” är det priset de betalade under resningens första dagar som skapat den tveklösa beslutsamhet med vilka de ger sig in i striderna.

Många boende kring Tripoli Street har flytt från området. Av de som stannat deltar inte alla i det väpnade motståndet men redan att finnas på plats är en gest som visar motstånd mot Khaddafis ockupation av stadskärnan. Man stannar för att stödja motståndet men också för att vägra den förnedrelse det skulle innebära att erkänna kvarteren som obeboeliga. Vi vägrar att ”förhandla om våra martyrers blod” får här mer mening för vilken innevånare som helst än i munnen på den nya regeringen i Benghazi.

.

Tamina Building sedd från ett titthål i en mur.

.

Men motståndsmännens styrka begränsas inte till en god lokalkännedom eller en kampvilja. En plats i Misurata tjänar som samlingsplats för kämpar från olika stridszoner. Dag och natt lever i detta högkvarter av containers. I en av dem finns ett kök. Man skrattar och kallar det ”restaurangen”.  I en annan finns ett antal madrasser, man dricker te, man diskuterar politik och ser på Al-Jazeera. Det är ”salen för stridsledningen” som blir sovrum på natten. Vid första ögonkastet är lokalen långt ifrån en gängse uppfattning om en militär ledningscentral. Mannen som presenteras som ”chef” kallar sig själv ”shejk för en stor familj”, upprorets människor. Det är med ålderns eller erfarenhetens rätt som han utövar sin auktoritet i de militära problemen.

Vid första kontakten verkar en hierarki bestämma relationerna men kamratskapet neutraliserar viljan till ”bosseri”. På kvällen avbryts diskussionerna ständigt av män som anländer från ”fronten” med nyheter. Avsaknaden av kommunikationsmedel tvingar motståndet att ständigt förflytta sig mellan stridszonerna för att inhämta information, tänka över nya anfall och kolla upp behov av proviant och utrustning.

Natten mellan lördag och söndag (9 april) lyckades man planera och samordna en aktion som spärrade av Tripoli Street och isolerade Tamina Building från sin bas och slå ut två tanks, en buss och två bilar med truppförstärkningar. I dag tisdagkväll (12 april) avväpnades den sista prickskytten i Tamina Building. På taket vajar nu ”det fria Libyens” flagga efter att den gröna flaggan varit hissad i en månad.

.

Media:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,Politiken1,Politiken2,Klassekampen1,VG1,SVT1,SVD3,

GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Misurata, Khaddafi, Benghazi, Shebab, Revolution, USA

Dela

.

Det säger Moustafa Abdeljalil i en debattartikel som den franska dagstidningen Le Monde publicerade i går 13 april.

Abdeljalil  var justitieminister i Khaddafis regim innan han flydde till Benghazi där han utsetts av det Nationella övergångsrådet till dess ordförande.

I texten här under reser han Rådets krav på att utrustning och vapen ska levereras till oppositionen så att den själv kan strid med Khaddafi och befria Libyen från diktaturen. Samtidigt erkänner han att revolutionen redan hade varit krossad om inte det franska flygvapnet satt stopp för pansarkolonnerna som stod beredda att inta Benghazi.
.

Moustafa Abdeljalil.

.

Innan jag diskuterar delar av Abdeljalils brev och den kritik från vänster som kallar Rådet i Benghazi för kollaboratörer och som anser att den libyska revolutionen redan förlorat sin själ till imperialismen som slagit klorna i den låter jag er själva läsa och bedöma hans brev:

Friheten behöver tid

Efter fyra decenniers förtryck och orättvisor gjorde det libyska folket uppror den 17 februari och befriade en stor del av landet till priset av tusentals martyrer, vars namn för alltid blir oss kära. I det fria Libyen under bildande öppnar sig en lagens och rättvisans styre.

Vi bildade lokala kommittéer, därefter ett nationellt övergångsråd, för att föra vår kamp till sitt slut utan återgång till det gamla, för att en första demokrati ska födas som styr vårt blödande land i väntan på den dag då alla kvinnor och män, befriade från Khaddafi och hans familj, fritt kan uttrycka sig i allmänna val, fria och transparenta. I dag är tyrannen tyvärr fortfarande på plats.

Efter att först ha befunnit sig på defensiven samlade han sig till motattack. Hans armé av legosoldater slog tillbaka våra kämpar utanför Sirte. Hans kolonner av tanks och artilleri bombarderade oss i öknen. Våra unga kämpar som avancerade utan tanks och tunga vapen för att befria det omringade Misurata och det nertrampade Tripoli tvingades till reträtt under stora förluster.

Utan ingripandet av det franska flygvapnet som räddade Bengahzi från det blodbad diktatorn svurit på, utan ingripandet från det internationella samfundet lett av Sarkozy och hans allierade hade hela Libyen på nytt slagits i fotjärn. För i öknen kan inget stoppa stridsvagnarna förutom flygvapen. Västerländskt flyg har ingripit ofta och vi är oändligt tacksamma för det.

Men Natos flygflotta kan inte befria de ockuperade städer där Khaddafis styrkor befinner sig i skydd av civilbefolkningen. Vi fria libyer har inte ännu en styrka tillräckligt luttrad för att fullgöra denna uppgift så brådskande och vital för våra medborgare som bombarderas eller tvingas till underkastelse. Sex veckor av frihet gör inte tusentals beväpnade medborgare till en armé. Det behövs mer tid. Just nu håller vi stånd. Och redan det är vi stolta över.

Vi begär inte att någon krigar i vårt ställe. Vi begär inte att utländska soldater kommer hit för att stoppa fienden. Vi väntar oss inte att Libyens vänner befriar vårt land åt oss. Vi begär att man ger oss tid och resurser till att bygga en styrka som kan stå emot diktaturens legosoldater och väktare för att sedan befria våra städer.

Det internationella samfundet, om det inte ändrar uppfattning, måste fortsätta att komma till vår hjälp inte bara med flygunderstöd utan också i form av utrustning och beväpning. Ge oss möjligheten att befria oss och vi ska slå världen med häpnad. Khaddafi är stark bara på grund av vår oerfarenhet och svaghet i utgångsläget. Men han är en papperstiger. Vänta och ni ska få se.

Det vore orättvist, det vore fatalt, att med vår ursprungliga svaghet som ursäkt vilja offra oss för en nästan villkorslös fred. Vore det en fred eller en underkastelse utan motstycke? Kan man verkligen förhandla med tyrannen Khaddafi medan hans styrkor allvarligt hotar det fria Libyen? Ska man i den blinda realismens namn, denna eviga ursäkt från uppgivenhetens förespråkare, minska det stöd som räddat oss, väga det på våg, och i morgon bakbinda oss?

Friheten behöver tid för att segra.

Vi har väntat i fyrtio år på att frihetens timme ska slå. Vi behöver ännu lite tid. Jag svär inför våra utländska vänner att inte låta trötthet eller otålighet sätta vår kamp för ett fritt Libyen i fara och för alla folk som längtar efter frihet och rättvisa.

Le Monde 13 april 2001

I debatten om den libyska revolutionen har många ställt sig tvivlande till resningens karaktär och framför allt efter att Bengahzi begärde hjälp från imperialistiska stormakter för att stoppa Khadaffis stridsvagnar. Två parallella argument har förts fram. Ett att imperialismen enbart ingriper av egenintresse och att revolutionen amputeras om den accepterar hjälp från imperialisterna.

.

Ungdomar firar segern i Benghazi den 19 februari.

.

Det andra argumentet pekar på närvaron av dignitärer från Khaddafis regim i Nationella rådet, att ”finansministern” studerat ekonomi i USA och självfallet kommer att vara positiv till marknadsekonomin, att det finns radikala islamister i Rådet som minsann inte vill kämpa för demokrati och så vidare i en radda av reservationer för att försvara en förment neutralitet bakom slagord om Nej till Natos krig mot Libyen.

Är Nationella Rådet i Benghazi anti-imperialistiskt? Nej, självfallet inte. Mycket av den kritik som riktas mot den libyska oppositionen missar denna enkla detalj. Men det är helt enkelt inte ett relevant argument. Resningen mot Khaddafi är inte en social revolution, lika lite som den är det i Egypten och Tunisien. Det är folkliga resningar mot diktaturer som i decennier förtryckt alla demokratiska fri- och rättigheter.

Därför är det uppenbart att den arabiska revolutionen inte (ännu) ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin, imperialismens dominans och den nyliberala agendan för världshandeln. I den meningen är oppositionen i Benghazi inte väsensskild Khaddafis regim. Ingen av dem har en kritisk syn på kapitalismen eller ett program för ett alternativ system.

.

Flicka i Tobruk firar införandet av en no-fly zon den 18 mars.
.

Men innebär detta ett problem för oss socialister vad gäller vårt ställningstagande till oppositionen i Benghazi? För vår blogg som ser det som en ofantlig omvälvning att hela den arabiska världen visar att den vill kasta av sig tyranniet är det inget problem att ta ställning. Vi står på Benghazis sida i kampen mot Khaddafis regim. Det innebär inte att vi anser det Nationella Rådets program för ett borgerligt demokratiskt Libyen svarar mot vad som krävs av sociala djupgående förändringar för att de fattigas och förtrycktas intressen verkligen ska realiseras.

Däremot innebär en seger för oppositionen och införandet av demokratiska fri- och rättigheter att det öppnas möjligheter för en mer radikal opposition att arbeta för en djupare social revolution. En seger för Khaddafi kommer i stället att kasta landet tillbaka in i en terror som för lång tid sätter stopp för alla sociala framsteg för den frihetstörstande befolkningen.

.

I den här samlingen finns det minst sagt skilda motiv till att hjälpa Benghazi.

Så länge oppositionen själv kan bestämma hur hjälpen används spelar

det ingen större roll varifrån den kommer.

.

Därför anser vi att en neutral hållning till ”parterna” i Libyen är ett svek mot all de som kämpar med sina liv som insats för att befria landet från diktaturen. Det räcker inte med att skyla neutraliteten bakom risken att imperialismen kommer att sätta nosring på den kommande regimen.

-Titta, Benghazi har redan lovat att uppfylla alla oljekontrakt som Khaddafi ingått, sägs det till exempel för att ”bevisa” Rådets västvänliga karaktär. Ja, än sen då? Är detta inte en omvänd ”revolutionsromantik” som väntar sig att den politiska revolutionen mot diktaturen omedelbart ska ta sig an en socialistisk regerings uppgifter? Gör den inte det är den inte värd vår solidaritet.

I sin artikel i Le Monde skriver Abdeljalil att oppositionen behöver tid och vapen för att kunna ta sig an Khaddafis styrkor för att själva befria Libyen. Han är mycket tydlig när det kommer till vem som ska befria landet. Det är libyerna själva. Nato kan bara hjälpa till med att tysta Khaddafis tunga vapen.

Vi anser det alldeles för tidigt att påstå att imperialismen redan kontrollerar den libyska revolutionen eller att den kommer att göra det om Nationella Rådet blir stommen i en kommande regering. Risken finns naturligtvis. Låt oss till och med anta att det skulle sluta så. Är det i så fall en värre utgång för befolkningen än ett fortsatt liv under Khaddafis stövelklack?

I Abdeljalils artikel syns också en medvetenhet om och en rädsla för att imperialisterna ska strypa revolutionen genom att snåla med beväpningen av motståndet och ”i morgon bakbinda oss”. Uppenbarligen är Benghazi redo att ta den risken för att erhålla den utrustning som krävs för att själva kunna befria Libyen. Är det vår uppgift att i anti-imperialismens namn säga nej till den hjälp som oppositionen begär? Vårt svar är nej.

.

Khaddafi har förbrukat sin legitimitet.

.

Att USA, Frankrike eller någon annan imperialistisk stormakt stöder Benghazi av andra skäl än egenintressen är nog uppenbart för alla. Ja förutom för naiva idealister som tror att FN är det godas hand här på jorden. För att ”avslöja” de imperialistiska makternas ”hyckleri” anförs nästan uteslutande den retoriska frågan: ”varför bombar de inte i Jemen, Bahrain och Gaza”?

Frågan är berättigad eftersom den visar på den inkonsekvens som leder till att kungen i Bahrain skyddas av USA samtidigt som Khaddafi hamnat på listan över persona non grata. Men vad är det egentligen den kritiken kräver utöver den moraliska indignation den ger uttryck för? Vad är det som är bra? Att man inte bombar i Bahrain eller att man bombar i Libyen? Eller är det just bara en retorisk fråga som låter frågeställaren bekvämt luta sig tillbaka i den principfasta anti-imperialismens fåtölj?

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,DN4,SVD4,DN5,SVD5,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,Röda Göinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Benghazi, USA, Nato, Frankrike,

Dela

.

Detta franska ordspråk kanske ger en förklaring till varför en del vänner till den libyska revolutionen värjer sig mot FN-insatsen i Libyen.

För är inte imperialism alltid imperialism? Se bara till de militära våldtäkterna på Irak och Afghanistan! Dessutom. När det gäller Bahrein eller Ghaza. Då bryr de sig inte. När USA låtsas bekymra sig över Libyen handlar det därför egentligen om någonting annat. FN:s militära flyginsatser är bara den första akten i en imperialistisk teater där det egentligen inte handlar om ”civila offer” utan om olja. Övergångsrådet i Benghazi är bara kollaboratörer och Kubas Fidel Castros säger faktiskt att NATO redan iscensatt en fascistisk ockupation…

.

.

För är det inte så man tänker? Att imperialism alltid är imperialism. På samma sätt som en trasig klocka alltid är en trasig klocka.

Problemet med denna inställning är att även den trasiga klockan – trots allt – visar rätt ibland och att det kan vara på samma sätt med en FN- eller NATO-insats. En regel kan ha sina undantag och en vacker dag kanske en aldrig så välgjort och väl prövad matris kanske inte passar eftersom det finns sprickor i det nya material som ska stansas. Ja, själva matrisen kanske till och med har varit utsatt för en del förslitningar och förändringar.

Sanningen är det inte på förhand går att schemalägga verkligheten. Den måste ständigt analyseras och prövas på nytt och därför är de berömda orden om ”en konkret analys av konkreta förhållanden” också förutsättningen, för att dag för dag, följa och förstå den libyska – och arabiska – revolutionens behov.

I dagarna har vi fått tillgång till de första politiska reportagen inifrån det belägrade Misrata. Det är några radikala journalister som med sina berättelser vill bidra till att öka förståelsen av den revolution som pågår.

Här är ett försök till en sammanfattning av deras rapporter. Det är en mycket fri översättning från franskan. Länkarna till orginaltexterna finns i slutet av texten.

****************

På väg!

Inledningsvis understryker kamraterna att Khaddafis fyrtiotvå år av diktatur har eliminerat all vanlig politisk kultur. Det finns inga politiska partier och inget föreningsliv med sina sociala mötesplatser. Därför finns det inte heller i Misrata några politiska ideologier och det är förmodligen ett av skälen till att vi här – till skillnad från i Tunisien eller Egypten – hör väldigt få som talar om demokrati.

.

.

Eftersom det inte ens funnits någon illegal politisk kraft som nu skulle kunna fått en förankring i denna opposition så finns det inte heller, från revolutionärernas sida, någon större entusiasm för någon speciell ”ledare”.  I och med frånvaron av hierarkier saknas dessutom en formell struktur som kan centralisera de egna insatserna i kriget.

Den enda nationella och patriotiska symbolen är Omar Al-Mokhtar. Alltså den libyske befrielsekämpe som under alla år stred mot Italiens fascistiska ockupanter under mottot ”Seger eller Döden! Aldrig kapitulera!”.

.

.

Här grips den legendariske frihetskämpen Omar Al-Mokhtar

av Italiens fascister 1931. Tre dagar senare avrättas han.

.

När det gäller stamtillhörigheten är denna visserligen en historisk realitet men i de stora moderna städerna är det mer en myt och ingen refererar där till ”sin stam”. I detta krig är Islam det enda gemensamma bandet. Västländernas andliga tomhet atomiserar människor och man kan välja detta eller att ha en tro på något som är större. ”Bara vara med på banan eller att dö för ett mål”, säger alla som korrespondenterna diskuterar med. ”Revolutionen har inte börjat därför att libyerna hungrar”, säger en gammal man. ”Man kan inte bara leva som boskap. Äta och pissa. Det här handlar om heder och värdighet”.

Upproret bryter ut

Misrata ligger i västra Libyen och är med omkring 500 000 innevånare landets tredje stad (stort som Göteborg) efter Tripoli och Benghazi. Området är förhållandevis rikt och välmående. Ett viktigt modernt och kommersiellt nav med ett stort universitet, sjukhus, en livaktig hamn och i anslutning till denna ett industribälte.

.

.

17 februari, den dag när upproret i Benghazi segrade, åkte fortfarande en mindre grupp av Khaddafis anhängare fram och tillbaka på gatorna i Misrata. De var utrustade med megafoner, viftade med gröna fanor och höll upp porträtt på ”Ledaren”. De försökte visa att allt här var som vanligt, detta samtidigt som maktens hållpunkter i de östra delarna redan höll på att raderas ut. Först den 19 februari gick femhundra av stadens studenter ut på gatorna för att protestera mot de beskjutningar av folksamlingar som skett i Bengazi. Under förmiddagen försökte säkerhetspolisen stoppa dem med knytnävar och påkar. Senare, under eftermiddagen hettar det till och armén kallas in. En pojke som stod bredvid studenterna dödades. Nästa dag, vid hans begravning samlades 20 000 människor vid begravningsplatsen. Efter ceremonin gick de samlade ner till den inre stadskärnan och förstörde i vredesmod systematiskt alla regimens symboler. Framförallt alla partikontor. Under dessa händelser anslöt sig en stor del av armén till de upproriska demonstranterna och på så sätt fick de också tillgång till sina första och enda vapen. De människor som korrespondenterna talar med understryker att Misrata var känt som en kommersiell stad. Lugn och fri från politisk oro och därför med en förhållandevis liten närvaro av militärer. Detta till skillnad från Benghazi där Khaddafis folk också beväpnat sig därefter. Folk i allmänhet kände inte ens till var det fanns armébaracker och viktiga förråd.

.

.

En unik bild där revolutionärerna tillverkar egna vapen.

Granater och minor mot stridsvagnarna.

.

Under dessa, upprorets första dagar, lovade chefen för Khaddafis specialstyrkor att han inte skulle skjuta skarpt mot folksamlingar. Men denne blev snabbt arresterad och tagen till Tripoli tillsammans med sju andra personer. ”Katiba”, alltså den stora militärbasen, liksom all ammunition, förblev i maktens händer och därför blev försvaret mot lojalisternas första offensiv för att ta kontrollen över staden helt improviserat och svårbemästrat. Faktiskt värre än den stora asymmetri som fortfarande gäller för de militära styrkeförhållandena. Människor fick vid den första offensiven attackera tunga stridsvagnar beväpnade endast med hemmagjorda molotovcocktails och granater tillverkade av den sprängdeg som fiskarna traditionellt brukar använda. I denna situation var en seger bara möjlig genom beslutsamhet och stor uppfinnesrikedom. Den stora nackdelen för de tungt beväpnade, främmande legoknektar som man mötte var att dessa saknade lokalkännedom…

Under upprorets tredje dag hade de flesta människor lämnat sina ordinarie arbeten. Staten som auktoritet var borta eller erkändes i vart fall av ingen och det fanns en form av demobilisering när det gällde hur det fortsatta styret skulle ske. Men samtidigt samlades innevånarna vid Misratas stora centrala torg i olika diskussionsgrupper. Här restes förslag på hur man skulle organisera sig för att klara behoven av mat, vatten, el, pengar – och det egna försvaret. Många förslag på hur livet skulle gå vidare kom från staden jurister, advokater och domare. Bland annat bestämdes att bankerna skulle hålla öppet några dagar för att ge människor en möjlighet att få tag på kontanter. För övrigt en åtgärd som senare blev mer eller mindre överflödig eftersom den fördelning av de begränsade varor som finns eller de tjänster som görs sker helt utan pengar. Under denna fas bildade man olika lokala råd. Från Mistrata utsåg man också två delegater till Det nationella övergångsrådet i Benghazi.

.

.

Här distribueras en del grönsaker

som egentligen levererats till Khaddafis folk…

.

För att göra den fortsatta motståndskampen och dess organisering begriplig fortsätter rapporten med att göra en grov skiss av krigets strategi, taktik och logistik:

Fienden styrkor är koncentrerade till tre områden som tillsammans innebär en inringning av Misrata. Dessutom har man ockuperat stadens stora centrala stråk, Tripoli Street. Från dessa basområden bryter man sig in i närliggande kvarter och skapar terror genom att plundra, kidnappa och döda dess innevånare. Med sina tunga vapen försöker Khaddafis legionärer dessutom att slå ut centra för livsmedel, el, olja, pengar, medicinsk utrustning och kommunikation med regelrätta bombningar:

Västerut mot Tripoli på vägen till Zlitan, 15 kilometer bort, gömt i ett skogsområde, har fienderna intakt tungt artilleri, stridsvagnar och pansarfordon för truppförflyttningar. När de gör inbrytningsförsök i Misratas förorter gömmer de sig och sina fordon i byggnader för att undvika koalitionens bombningar.

Söderut har Khaddafis trupper koncentrerats till utkanterna av flygplatsen Tamina eftersom denna har bombats två gånger av NATO. Från dessa baser har legionärerna kontroll över riksvägen söderut. De lyckas också ibland att skära av stadens förbindelser med de lokala jordbruk som finns.

Österut har hela området ända ut till hamnen Quasr Hamad kontinuerligt utsatts för tung artilleribeskjutning riktad mot lager och affärer.  Bla annat har en sockerfabrik förstörts. Denna kommersiella hamn, omgiven av sitt stora industriområde är ett strategiskt nav för staden med alla sina förnödenheter. Här finns också den enda elcentral som fortfarande fungerar. Liksom en depå med bränsle. Den andra stora elcentralen i Kars som ligger mer åt nordöst är utslagen och på samma gång de elpumpar som förser staden med vatten.

I själva stadskärnan har lojalisterna gjort en framgångsrik inbrytning med hjälp av sjuhundra man, 40 stridsvagnar och andra pansarfordon. Sedan dess ockuperar man Tripoli Street som är Misratas stora affärsstråk i City (fortsätter man jämförelsen med Göteborg skulle det innebära stridsvagnar utplacerade i en rad från Gustav Adolfs torg via paradgatan Avenyn ända upp till Götaplatsen). I de höga hus som vetter mot denna ”stadens artär” har man dessutom placerat ut inhyrda skarpskyttar. Bland annat den lokala radion och televisionen fick sina kontor förstörda. Men motståndet har lyckats bärga en del utrustning och har därför kunnat fortsätta med en del sändningar från en av lojalisterna ännu så länge oidentifierad plats.

Revolutionens organisering

Media i Väst har ofta valt att kalla rebellerna för shebab som på arabiska betyder ”pojkarna” (på svenska kanske ”killarna” eller ”gänget”). Men här i Misrata kallas alla för shebab. Under mer eller mindre kaotiska former är det många som möter fienden ansikte mot ansikte. Ofta helt utan vapen. Mat, transporter, kommunikation, tillgång till mediciner och rena försvarsuppgifter. Allt detta är en del av en offensiv praktik för att klara kriget.

.

.

En ”shebab” på vakt inne i Misrata.

Men alla arbetsuppgifter är en del av försvaret.

.

I Misrata, mer än på någon annan plats, tar inte kriget en form med en främre motståndslinje mot fienden och en annan bakre försvarslinje som organiserar en effektiv krigsekonomi med hjälp av ett centralt kommando. För ända sedan den 20 februari har alla innevånare övergett sina gamla arbetsuppgifter i arbetet med att fylla upp tomrummet efter Khaddafis lokala  administration. Möten har organiserats och efterhand har man fått nya roller. De spontana uppror som skedde i alla Libyens städer organiserade sig nationellt genom Övergångsrådet i Benghazi som sköter diplomatiska kontakter med Väst och prioriterar nationella resurser. Men i Misrata är det bara det lokala stadsrådet som beslutar om de egna krigsinsatserna. Som att rent fysiskt koordinera distributionen av mjöl, socker, bränsle mm. Detta råd ingriper bara när befolkningen på plats inte själva klarar av att lösa sina behov. Som när det gällt sjukhusen och boende. De flesta familjer har exempelvis lämnat sina bostäder i de kvarter som ligger nära ockuperade Tripoli Street och har fått hjälp att flytta till andra områden. Sönderskjutna delar av sjukhusen har fått fortsätta sin verksamhet i lokala vårdcentraler. Rådets styrelsemedlemmar ser också till att militära posteringar får avlösning och tillgång till mat och ammunition. Dessa uppgifter innebär inte att stadsrådet ger sig ut för att ha auktoritet över andra områden. Det ersätter inte den gamla regimens roll. För det första därför att det inte finns en politisk rörelse som skulle kunna ta plats som revolutionens ledare. För det andra begränsas rådets roll av initiativ och egna handlingar från var och en.

Efter den 21 mars slutade människor att gå till sina jobb och all ekonomisk aktivitet stannade upp. I stället gjorde människor sig tillgängliga för revolutionen och de nya roller som denna krävde. Där är den förre föreläsaren vid universitet som nu sköter stadens centra för internet. Där är den förre soldaten som nu blivit kapten och studenten som gått ut i strid. Liksom kvarterens killgäng som nu nätterna igenom är posterade vid revolutionens checkpoints. Men där finns också ägaren till en grävmaskin som bygger barrikader på gatorna. Organisationen bygger på att alla tar ansvar. Exempelvis genom att samla ihop skräp som går att bränna vid ett försvar. Den första paniken gick aldrig över i en destruktiv plundring och människor insåg också mycket snart att de var tvungna att hålla i gång en del arbeten. De elektriker som försöker att hålla i gång strömmen åtminstone partiellt, går under stora personliga risker runt och reparerar systemen. Samtidigt informerar de människor om olika avbrott via lokalradion som har en mycket viktig roll. De läkare och den sjukpersonal som finns jobbar i långa och påfrestande skift. Strategiska varor från hamnen och dess förråd distribueras in till staden. Under mycket svåra och farliga förhållanden levererar också en del jordbrukare de produkter som de kan få fram. En del familjer har egna trädgårdar och en del egna djur som tas tillvara.

Flyktinglägren är organisationens mörka sida. Tusentals utländska arbetare har samlats i Hamnområdet Qasr Ahmad och de säger alla att detta krig inte är deras. En passivitet i förhållande till konflikten som reducerar dem till de värsta av förhållanden. De kan inte göra annat än att bara vänta på mat, mediciner och de båtar som ska ta dem bort från Libyen.

Det finns ingen central information, men en del användbara medier. Dels är det radion som sänder både lokal och nationell information. Men också grannskapets imam som berättar om olika familjer som behöver hjälp och som dessutom försöker hitta människor som kan komma till deras undsättning. Radion används vidare i olika försök att nå fram till fienden. Man uppmanar legionärerna både på arabiska, engelska och franska att ge upp och desertera. Den egna kontrollen över gator och byggnader har också förstärkts. I varje gatuhörn finns en checkpoint med hinder och barrikader. Där kan passerande kontrolleras och transporter undersökas. Vakterna har tält och tomma containrar med en del madrasser, samt ofta en televison inkopplad till Aljazeera, som sitt materiella understöd. Det är både äldre och ungdomar som håller vakt i skift. Hur många varierar från gata till gata. Men överallt ser man samma aktivitet med sandsäckar och fortsatta förstärkningar av de egna avspärrningarna.

Den här staden kan aldrig mer ”erövras” av Khaddafi, understryker korrespondenterna. Inte politiskt. Då måste han utrota hela befolkningen…

När det gäller det ”Internationella samfundets” löften finns det inte här några illusioner. Men stadens belägrade innevånare hävdar att i detta asymmetriska krig är stödet från utländska styrkor en nödvändighet. För dem kvarstår ändå att kriget ändå är deras och om det kommer de inte att förhandla vid revolutionens slut.

.

.

En  av NATO sönderskjuten stridsvagn utanför Misrata

Är det vår sak att mobilisera mot detta?

.

*******************

.

När vi lägger ut denna unika skildring inifrån denna belägrade halvmiljonstad berättas att rebellernas Nationella humanitära kommitté i natt har lyckats att, med eskort från NATO, nå fram till Misratas hamn med ett par stycken enkla fiskebåtar lastade med framförallt mediciner. Under natten har Khaddafis trupper samtidigt fortsatt med raketbeskjutning.

För Benny och mig känns det mer än bakvänt att en del socialister, som vill revolutionen väl, fortfarande vill skicka detta märkliga budskap till Libyens revolutionärer:

”Vi är ledsna kamrater. Imperialism är alltid imperialism .  I solidariteten med er koncentrerar vi oss därför främst på att försöka stoppa NATO:s flygattacker mot de stridsvagnar och det tunga artilleri som beskjuter er stad…”

.

Här är länkarna till korrespondensen:   1 & 2

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, Doha, NATO

I pressen: SVD1,DN1,GP1,DN2.SVD2,DN3,AB1,SVT1,SVT2,DN4,SVD3,DN5,GP2,SVD4,

Bloggare: RödaLund,

Dela

.

Man kan verkligen undra vilket syfte fyra tyranners och Sydafrikas Jacob Zumas besök i Libyen hade. Enligt media började Zuma med att hälsa på hos ”Broder Ledare”(Brother Leader) , som Sydafrikas president valde att  kalla Khaddafi.

Om syftet var att skapa ett förtroende för Afrikanska Unionens representanter bland alla ”parter” i den libyska ”konflikten” kunde det knappast ha börjat sämre.

.

Khaddafi pekar ut färdriktningen för Jacob Zuma och despoten

Denis Sassou Nguessou från Republiken Kongo.

.

”Brother Leader”. Det kan man knappast kalla ett diplomatiskt hövlighetstilltal. Tvärtom, det är en riktigt broderlig kram. Men något annat var kanske inte att vänta av Zuma och de fyra diktatorer som landade i Tripoli. Det är enligt uppgifter Khaddafi som finansiera AUs verksamhet, administration och resande. Nelson Mandela skakar nog huvudet i sorg över varthän ledaren för hans stolta ANC tagit vägen.

Men vad hade då Afrikanska Unionen att erbjuda. Det förhandlingspaket de lägger fram innehåller fem huvudpunkter. Naturligtvis kallas det en ”färdplan”. Vilket passar bra eftersom den är lika dödfödd som Obamas färdplan för Palestina:

-Omedelbart eld-upphör

-Humanitär hjälp till alla nödlidande

-Dialog mellan parterna om en fredlig lösning

-En övergångsperiod där ingen utesluts

-Politiska reformer som möter folkets krav.

Regimen i Tripoli säger att den accepterar AUs ”road map”. Det är inte märkligt eftersom den inte säger ett ord om Khaddafis fortsatta plats i landets ledning. I Benghazi svarade oppositionens Nationella Råd redan innan AUs delegation anlände till staden för överläggningar.

.

”Kungen av Afrika” valdes till Afrikanska Unionens president 2009.

.

-Vi kan diskutera med ledare i Tripoli under förutsättning att Khaddafi och hans söner är borta, sa rådet och la till att ett omedelbart eld-upphör också är acceptabelt om Khaddafi drar tillbaka sina trupper till kasernerna och låter folk fritt uttrycka sina åsikter och demonstrera i alla delar av landet inklusive Tripoli.

Att förhandla med Khaddafi eller hans söner utesluter däremot oppositionen i Benghazi totalt. Efter regimens extremt brutala angrepp på fredliga demonstrationer, som startade i Benghazi den 17 februari och sedan spred sig till alla städer, är det uppenbart att Khaddafis regim tappat all legitimitet i den egna befolkningens ögon och bland folkmassorna i den arabiska världen.

.

Media: DN1,SVD1,GP1,DN2,DN3,DN4,SVD2,

Bloggare: Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Afrikanska Unionen, Mandela, Zuma, Khaddafi, Benghazi

Dela

I går tvingades Frankrikes försvarsminister, Gerard Longuet, att ändra sin och NATO:s inställning när det gäller FN:s resolution 1973 och dess vapenembargo/blockad mot alla libyska marina transporter.

.

.

Misrata utsätts hela tiden för raketbeskjutning och tungt artilleri

.

Han medgav att Misrata, som varit belägrat, avskuret från vatten och el samt utsatt för artilleribeskjutning, stridsvagnsattacker och krypskyttar, under 40 dagar, nu är i en sådan nödsituation att NATO kommer att tillåta att den hårt drabbade staden får undsättas sjövägen med sjötransporter från hamnarna i Tobruk och Benghazi.

Här kan du läsa mer om Misrata.

”Varje försök från Khaddafis krigsfartyg att stoppa dessa transporter kommer att förhindras med militära medel”, säger Longuet.

En politisk rest från den svenska stalinismen, Kommunistiska Partiet, som kort och gott hyvlar av detta övergångsråd som ”quislingar och nyliberaler” och kräver ett ”omedelbart stopp för alla NATO:s krigsoperationer”, kommer naturligtvis inte att se med blida ögon på denna ”nya attack på Libyens självständighet”. I den plattform partiet agiterar för finns det logiskt nog inte heller med en enda rad om solidaritet med upproret…

.

.

Från Kommunistiska Partiets kongress

.

Men vi på vår blogg ser NATO:s omsvängning i denna fråga som en stor framgång för upprorsrörelsen och Nationella övergångsrådet i Libyen. Trots att vi är mer än väl medvetna om motståndsrörelsens alla politiska begränsningar och att NATO:s militära aggregat av olika imperialistiska stater självklart har sina egna planer för hur man vill att framtiden ska se ut.

Vi har överhuvudtaget svårt att förstå det förströdda intresse som på många håll finns för vad som faktiskt händer i Libyen. Var finns solidariteten? Varför är många i det stora hela likgiltiga inför Misratas hjältemodiga kamp? Ibland tycks det dessvärre som en besviken, trött och demoraliserad vänster, frenetiskt och med all sin  energi letar efter möjliga islamistiska eller CIA-inspirerade celler i det folkuppror som äger rum, i stället för att diskutera hur vi ska solidarisera oss med dem som faktiskt strider och är beredda att offra sina liv för att störta Khaddafis diktatur. Några tycks se det hela som ett ”misslyckat uppror” som nu är över och ger till och med frihetskämparna rådet att förhandla och göra upp med Khaddafi…

.

.

Själv hoppas jag på ett fredligt ”Ship to Misrata”. Kanske från Turkiet och de organisationer och människor som förverkligade ”Ship to Gaza”? Det vore en fantastisk möjlighet att knyta samman antiimperialister från tre kontinenter i en utmaning av både Khaddafi och NATO.

Den lilla plattform som Benny och jag försökt att formulera håller väl:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, NATO, Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,DN4,SVD3,DN5,SVD4,

Bloggare: Jinge,B&P,RödaMalmö,RödaLund,

Dela

.

”Vi har aldrig någonsin angripit civila”, sa den libyska diktaturens väldresserade fähund, Musa Ibrahim, sent i går kväll.

I morse dementerades detta direkt när det turkiska kryssningsfartyget ”Ankara” anlöpte hamnen i Cesme.  För tillfället använt som ett provisoriskt sjukhus med sina hytter och salonger helt ”fullbokade”. Inte med glada semesterfirare. För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal från Brega och Bengazir. Bardisken ombord hade snabbt förvandlats till apotek. I receptionen var det en sjuksköterska som tog emot. I dag, väl framme,  får alla passagerarna vård på turkiska sjukhus.

.

.

”Ankara” kunde anlöpa och lämna kaj i den belägrade staden Misrata under skydd av den turkiska NATO-insatsen, två fregatter och tio stridsflygplan. Vid avseglingen hyllades alla de människor som skadats av Khaddafis granater och raketer av sina familjer, vänner och grannar nere på kajen.  Symboliskt sträckte man upp både rosor och gevär i luften till avsked. Rosorna av omtanke. Gevären och alla V-tecken för att visa att de själva inte gett upp. ”Martyrerna har inte dött förgäves”, sjöng man gemensamt.

‘

.

”För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal skadade från Brega och Bengazir. I dag får de vård på turkiska sjukhus.”

.

.

Det är bara knappt två månader sedan den arabiska revolutionsvågen nådde fram till Libyen. I stad efter stad gjorde befolkningen uppror mot fyra decennier av diktatur. Det började i östra Libyen i Bengazir den 17 februari. Sedan tog befolkningen över i Tobruk, gränsstaden mot Egypten. Men bara någon vecka senare reste sig innevånarna också i den västra delen av landet. I Misrata, i Zawiya och Tripoli…

I dag har en del vänner till revolutionen hoppat över eller glömt det som skedde. Peter Widén, en gammal facklig och politisk färdkamrat, menar exempelvis i Internationalen 13/11 att verkligheten dessvärre visat att:

”Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi”.

För mig är det uppenbart att verkligheten har visat motsatsen!

Huvudstaden Tripoli innefattar med ytterområden nära 2 miljoner människor. Miljonstaden Bengazir är sedan Libyens näst största stad. Misrata som ligger bara 20 mil från Tripoli kommer därefter på tur med omkring 550 000 innevånare. I ett ursinnigt uppror drev innevånarna där ut Khaddafis säkerhetsstyrkor och milismän redan den 24 februari. I en verklig massuppslutning bakom revolutionen har de alltsedan dess själva lyckats behålla kontrollen över sin stad. Sedan tre veckor tillbaka har man belägrats av diktaturens militära hårdvara. Elitförband beväpnade med tunga vapen. Dess granater och raketer har vräkts in över staden. Riktade mot bostadsområden, sjukhus och universitet. I sina hem, på gator och torg har vanliga människor dödats. El och vatten har skurits av. Ändå har man inte gett upp för diktaturens kreatur. Bagare, arbetslösa, stålverksarbetare och studenter. Människor som aldrig rört ett vapen har nu, tillsammans med en del desertörer från polisen och militären, fått försvara sig med allt de har kommit över. Stridsvagnar har slagits ut med hjälp av molotovcocktails och hemmagjorda bomber. Krypskyttar har ibland dödats med bara händerna. Den civila administrationen och alla hjälpinsatser har letts av stadens juristförening.

Zawiya ligger också i västra Libyen och är med sina 250 000 innevånare landets fjärde största tätortsområde. Efter sitt uppror lyckades befolkningen där behålla makten över sina egna liv i nära tre veckor. Men på grund av närheten till Tripoli och då också närheten till diktaturens tunga vapen och dess köpta hantlangare föll staden efter ett ursinnigt motstånd. Många människor dog eller sårades svårt. Inte minst när regimen till sist satte in 50 moderna stridsvagnar och 100 pickup-lastbilar fullastade med milismän och kulsprutor. Zawiya är i dag en våldtagen stad. Men för Libyens revolutionärer är det också hjältarnas och martyrernas stad.

.

.

Det finns ingen ”massuppslutning bakom Khaddafi”.

Han har däremot massor med stridsvagnar…

.

Revolutionens vågor nådde dessutom även fram till Tripoli. Under någon vecka, tio dagar, vågade sig många tusentals människor ut i olika fredliga protester mot Khaddafi och hans regim. Men varje försök till motstånd möttes med den blodiga brutalitet som varit diktaturens kännetecken under drygt fyra långa decennier. Hur många människor i Tripoli som älskar överste Khaddafi eller som han själv säger ”Konungarnas kung över Afrika” vet vi inte. Vi vet inte heller hur många i huvudstaden som vill ha en regimförändring. De bilder och väl valda sekvenser från olika ”massmöten” till stöd för diktatorn, som regimen släpper ut, visar bara högst några tusen väl regisserade anhängare. Kamerorna kunde lika gärna ha rullat i Nordkorea. Men självklart finns det här, i denna stad med två miljoner människor, säkert tiotusentals lojala skyddslingar som sätter sin tillit till regimen.  Varje diktatur har sina kreatur, sina fän och sina fähundar. Flera skikt av människor som alla har det gemensamt att de har sin näring genom makten. Men den dag, när den faktiska militära belägringen av Tripoli bryts, den dag när rädslan släpper, då är jag övertygad om att också en stor del av huvudstadens befolkning vill bli av med diktaturen.

Upproret i de flesta delar av västra Libyen har haft samma karaktär och samma förankring i folkdjupet som i landets östra delar. Den enda skillnaden har varit att där har stridsvagnarna – ännu så länge varit fler. I Zawiya var de för många. Peter Widén skriver att man måste kunna ha två bollar i luften samtidigt. Jo, det håller jag med om Peter. Här har du missat en!

.

.

Revolutionärerna i Libyen behöver vapen till sitt försvar

.

Därför handlar revolutionens framtid till en stor del om att rebellerna måste få tillgång till egna vapen. Både till sitt eget försvar och till att bryta belägringen av flera viktiga städer.

En beväpning som de förvägras av FN:s och NATO:s dagordning. De stater, även Sverige, som följer FN:s resolution 1973, har olika tolkningar och olika bakomliggande intressen när det gäller hur denna ska uppfattas. Men de är i huvudsak överens om det vapenembargo som främst drabbar oppositionen. De vill på så sätt vingklippa möjligheterna till en framtida utmaning av den kontroll över oljan som de haft under Khaddafis tio senaste år. Det finns uppgifter om att oppositionen skulle ha fått en del vapen via Egypten. Britterna har lovat att hjälpa till med radiokommunikation. Men allt detta är bara små gester av välvilja.  Stormakterna vill inte ockupera och de vill inte heller att oppositionen ska utplånas. De vill ha en regimförändring. Men på sina egna villkor.

Den libyska revolutionen har givetvis inga som helst intressen av flygbombningar över Tripoli eller Sirte eller överhuvudtaget av mål där det finns risk för många civila offer.

Däremot behöver revolutionen eget pansar och egna moderna raketvapen!

Sveriges stridsflyg har ingenting i Libyen att göra. Vad den svenska regeringen skulle göra är att skeppa modernt artilleri från Bofors till befolkningen i Misrata och Bengazir!

Regeringen Reinfeldt och dess utrikesminister Carl Bildt måste också ge fullständigt stöd till Det tillfälliga revolutionsrådet i Bengazir genom att på varje sätt verka för dess syn på en verklig vapenvila och verkliga fredsinitiativ. Gång på gång har man accepterat tanken på en vapenvila. Men inte efter FN:s mall om ”eld-upphör” som låter Khaddafis milis och militär behålla sin väpnade kontroll, eller försök till kontroll, över miljoner människor.

Revolutionsrådet accepterar bara en vapenvila där människor, fritt och under fredliga former, får uttrycka sina åsikter. När det gäller fredsförhandlingar kräver man som villkor att familjen Khaddafi ska bort. ”Den hittar själv till flygplatsen”, sa en av Bengazis innevånare till Aljazeera i morse…

Detta borde också vara den svenska regeringens inställning. Alla glamourreportage kring Jas-Gripen och Tolgfors hyllning av den svenska flygindustrin har ingenting med revolutionens behov att göra. Skicka i stället Boforskanoner till Bengazir och kräv verklig vapenvila och verkliga fredsförhandlingar av Khaddafi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Tripoli, Bengazi, Misrata, Turkiet, Ankara,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,DN4,DN5,GP2,SVD2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,ErikSvensson,ErikSvensson2,RödaLund,

Dela