"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Mubarak
Vad sker i Libyen?
26 Jan 12
En regering, flera maktcentra
och ingen stat
.
Det var ett bra tag sedan vår blogg skrev om utvecklingen i Libyen. Det beror inte på att vi slappnat av i bevakningen eller att det inte längre skett intressanta händelser i landet. Men det är sant att efter Khaddafis fall har Libyen synts mindre i media. Samtidigt har den ekonomiska krisen i Europa skakat om det borgerliga etablissemanget och vi på K&Å har ägnat mycket tid åt att följa nyliberalernas försök att tvinga Europas befolkningar att betala krisen, då i synnerhet grekerna som av media närmast behandlas med rasistiska undertoner.
Så hur kan vi då sammanfatta situationen i Libyen sex månader efter Tripolis fall och regimens sammanbrott? Rubriken ovan är inte så illa som sammanfattning. Det finns en regering som inte regerar över mycket och vars förtroende bland befolkningen är lågt. Det finns beväpnade milisbrigader som störtade Khaddafi, men de är många och ingen dominerar landet i sin helhet. Samt, viktigast av allt för att förstå den ”förvirring” som råder –det finns ingen stat.
-Det gamla finns inte kvar och det nya är inte ännu på plats, sa min kompis Göte häromdagen om en ommöblering i hemmet. -Underbar formulering, svarade jag och tänkte på situationen i Libyen. Det är kanske så nära sanningen som det går att komma. Den libyska staten krossades definitivt av de segrande rebellerna. Det är en enormt bra förutsättning för att gå vidare i bygget av något nytt. Se till exempel vilket helvete för revolutionen de egyptiska generalerna skapat genom att lägga beslag på makten. Nästan samma sak sker i Tunisien där armén har ett finger med i allt som händer och tillåts hända.
.
.
Samtidigt som Libyen saknar en statsmakt finns det många lokala maktcentra som tvingas jämka sina intressen och sitt inflytande. Vid några tillfällen har det till och med lett till väpnade incidenter för att inte säga väpnade strider mellan olika miliser. Det kan synas groteskt att detta kan förekomma mellan de som tillsammans störtade diktaturen men blir förståligt mot bakgrunden att det saknas en respekterad nationell ledning och en verklig statsapparat, det vill säga i första hand polis och armé men också en oavhängig rättsapparat. Dispyter regleras på direkten och inte av en vald församling eller i en rättssal.
Hur många miliser som finns i landet vet vi inte. Men de största är kända och de har i första hand en geografisk bas. I Misrata, Zenten, Benghazi, Västra Bergen och Tripoli finns de starkaste och bäst organiserade brigaderna. Men i många städer har de olika milisbrigaderna inte bara geografisk anknytning utan ocksåreligiös och/eller klanbaserad existens.
I avsaknaden av en armé och polis har miliserna spelat en viktig roll efter regimens fall, speciellt i avsaknaden av en stark samanhållande politisk kraft. Den har ersatt polisen och upprätthållit revolutionens ”lag och ordning” i sina respektive regioner. Men i en situation av så stor förvirring och i ett land där all politisk organisering varit förbjuden i 42 år är det inte märkligt att all sorts opportunister också är beväpnade. Alla har förresten vapen. Inte bara milisen utan i varje familj finns undangömda vapen. Det sörjde bland annat Khaddafi för när han delade ut vapen till ”anhängare” som sedan visade sig vara neutrala eller stå på revolutionens sida. Att en viss banditism utvecklats med revolutionen som ursäkt är inte heller något märkligt även om det är förkastligt. I vilket fall är det inget bevis för att de revolutionära brigaderna inte fyller en viktig funktion –behålla makten i upprorets händer så länge det inte finns en statsmakt som kan göra det.
Vad som är nytt är de folkliga protester som alltmer högljutt kräver handling och inte bara vackra ord av övergångsrådet NTC och den av rådet tillsatta regeringen. Om NTC saknar verklig styrka och effektivitet så är regeringen en parodi. Det är också just mot NTCs ineffektivitet och dåliga representativitet som protesterna riktat sig mot.
.
.
I Banghazi stormade uppretade medborgare NTCs kontor när Abdel Jalil besökte staden. NTC anklagades för att inte bry sig om de stora materiella behov som finns i staden som i decennier missgynnats av diktaturen i Tripoli. Dessutom var demonstranterna upprörda över utnämningen till höga poster av gamla anhängare till Khaddafi. Det krävdes också att sekretessen kring NTCs möten och sammansättning ska upphöra. Ett annat viktigt krav är att de som skadades i striderna med regimen ska ges gratis vård och utomlands om det krävs. Att vissa brigaders skadade fått den vård de behövt medan andra brigader anser sig förbisedda har också skapat misstroende mot NTC.
Strax före Jul släppte EU 97 miljarder euro som blockerats under upproret. I Benghazi undrar de protesterande varför uteblivna löner inte betalas ut snabbare än vad som görs. Abdel Jalils svar att regeringen först måste anta en budget anses med rätta vara nonsens. Redan förutsedda löner behöver inte budgeteras. Demonstrationerna i Benghazi fick dock en omedelbar effekt. NTCs vice-president Abdel Hafiz Ghoga tvingades avgå eftersom han ansågs ha haft för nära band med Khaddafis regim. NTCs chef Abdel Jalil svarade att man inte kan slänga ut alla som arbetade under Khaddafi, bara de som har blod på händerna och som varit inblandade i grov korruption ska bort.
-Demonstranter stormade NTCs kontor i Benghazi, är Reuters text till den här bilden. Verkar vara en ganska fredlig ”stormning” där många går runt med händerna i fickorna.
.
NTC är en svag, ineffektiv ”statsledning” som inte lyckats samla alla brigader under en gemensam ledning. Inte heller är NTC en direkt representant för USA och Nato som inte obetydliga delar av vår vänster hallucinerar om. Inte ens Irak lyckades USA ta total kontroll över trots mer än hundra tusen soldater på plats, så varför skulle det lyckas i Libyen utan trupper på plats. Relationen till NTC har i stället efter Khaddafis fall kylts ned betydligt.
I Tripoli har de som pekades ut som imperialismens nickedockor i stället visat sig vara mer ”nationalister” än ”internationalister”. Kraven från ICC att Saif al-Islam ska dömas i Haag har helt avvisats. I stället räckte Abdel Jalil USA lång näsa genom att ta emot Sudans efterlyste president Omar al-Bashir som ärad gäst. Det kan man tycka vad man vill om. Men inte är det ett tecken på att Vita Huset dresserat en knähund i Tripoli.
.
Omar al-Bashir togs emot som ärad gäst. Hans roll som slaktare i Darfur verkar inte bekymra NTC.
.
Inte heller uppfyller Tripoli alla vilda utsagor om att nu kommer oljan att lämnas över till alla hungriga imperialister som ”hjälpte” till med revolutionen. Oljemäklare rapporterar om att de stöter på tuffa förhandlingar, att inga gamla kontrakt brutits och att nya kontrakt inte innehåller gyllene paragrafer för någon köpare.
Men så över till det som upptagit allas intresse de senaste dagarna –striderna i Bani Walid. Vad hände egentligen? Det är ännu oklart exakt vad som skedde, men rapporter från journalister på plats i staden får bilden att klarna något. De första och största rubrikerna talade om att trupper lojala med Khaddafi angripit 24 majbrigadens kasern i Bani Walid och drivit milisen på flykten, att den gröna flaggan vajade över staden.
I ett första svar sa NTCs militära chef att det var oklart vad som pågick och att hans information från kontakter i Bani Walid avfärdade påståendet om Khaddafitrupper.
När Reuters journalister i måndags tog sig till Bani Walid kom en annan bild fram. I flera veckor har det rått en spänd stämning mellan det av NTC tillsatta militärrådet i staden och den lokala befolkningen som till en icke obetydlig del stödde Khaddafi av klanskäl. När milis från 24-majbrigaden arresterade en person som de anklagade för att vara en gammal Khaddafianhängare exploderade situationen och beväpnad lokalbefolkning angrep kasernen och drev milisen på flykt.
.
Exakt vad som händer i Bani Walid är inte ännu helt klart.
.
Redan i tisdags kunde media på plats meddela att stadens äldreråd avfärdade påståståendet att de ville ha den gamla regimen tillbaka, att den ”gröna flaggan” vajade över staden, och sa att de nu själva utsett ett nytt stadsråd eftersom milisen inte respekterade stadens innevånare. Om den versionen till slut visar sig vara sanningen hade NTC rätt när det sa att konflikten var lokal.
Men om NTC skickar militär för att kväsa ”upproret” då blir det med säkerhet en nationell fråga. Att delar av befolkningen som tillhör Warfallaklanen länge stod upp bakom Khaddafi kan inte tas som ursäkt för att återta staden med våld. Det handlar inte längre om att militärt besegra trupper från den gamla regimen.
Befolkningens protester mot 24-majbrigadens arrogans och övergrepp var enligt Reuter säkert befogade vilket inte alls är otroligt. Bani Walid har 75 000 medborgare och även där deltog många i upproret mot Khaddafi. Alla rapporter visar att efter Tripolis fall har inte staden fått mycket hjälp med reparation av skadorna efter slaget om Bani Walid. NTC anklagas för att ha ignorerat stadens behov på grund av Warfallaklanens dominans. En effektiv materiell hjälp till återuppbygget är säkert det bästa sättet att bryta ned de motsättningar som nu hotar att explodera om NTC ingriper militärt.
Sista nyheten är dock att NTC erkänt de Äldstas Råd som högsta myndighet i Bani Walid sedan rådet övertygat NTCs försvarsminister al-Jawuli om deras fredliga intentioner.
-Vi sa att vi vill bevara freden och att den nationella enheten är viktigast, sa Salah al-Maayufi en av rådets medlemmar.
Inför 17 februari, årsdagen för resningen mot Khaddafi, kommer vi tillbaka med tankar kring de planerade valen av en Konstituerande församling i juni.
***
PS. I går firade den egyptiska revolutionen sin seger över Mubarak. Vill du läsa en ypperlig artikel om vad som skett under det år som gått läs då Per Björklunds analys:
Egyptens revolution – ett år senare
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN4,
Bloggare: Röda Malmö,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, NTC, Misrata, Bani Walid,
Arabförbundets roll i Syrien
24 Jan 12
Bachar Assad saknar ersättare
.
Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.
.
I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.
.
I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.
För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.
.
Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.
.
De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.
Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.
.
Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.
.
Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.
Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?
.
Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.
.
Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.
En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.
.
Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.
En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.
Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.
.
Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Arabförbundet, Revolution, EU, USA,
Egyptens verkliga kontrarevolution
20 Dec 11
Egyptens revolutionärer i motvind
-Det är en kontrarevolution. Det finns en systematisk plan för att hindra en fredlig demokratiseringsprocess.
Nej, det är inte ett uttalande av en förkämpe för ett fritt och demokratiskt Egypten som talar. Det är vad general Adel Emara, vice försvarsminister och medlem i det nationella armérådet, sa vid en presskonferens i måndags.
-Vi bara försvarar revolutionen mot sabotörer som styrs från utlandet, ville generalen påskina i ett makabert försvar av det extremt brutala tillslaget mot tältlägret på Tahrirtorget och de efterföljande demonstrationerna utanför regeringsbyggnader i närheten av torget.
.
Tusentals ungdomar riskerar sina liv i kampen mot militärens repression.
.
Det är en modern dramatisering av sagan om Vargen och Rödluvan vi är vittne till. Den verkliga kontrarevolutionen klär sig i revolutionens dräkt och hoppas kunna sluka de ungdomliga revolutionärerna och stoppa arbetarnas strejker och självständiga organisering i fria fackföreningar.
Tiden då de aktiva på Tahrirtorget hade förhoppningar om att militären stod på revolutionens sida är definitivt över. Kontrarevolutionen kommer inte från mörka okända krafters sida, inte heller från det muslimska brödraskapets sida utan från de militärer som i desperation gjorde sig av med Mubarak i syfte att rädda vad som räddas kunde av deras makt och inflytande.
Att militären nu mer öppet slår mot alla demokratiska och revolutionära krafter visar att arméledningen anser att risken för uppror i kasernerna och ordervägran på gatorna är minimal. Den kanske bedrar sig grovt.
.
Misshandeln av den unga kvinnan haar chockat de flesta i Egypten.
.
Den drar sig inte ens för att inför omvärlden visa upp sitt mest brutala ansikte och låter alla veta att aktivister torteras och misshandlas godtyckligt. Vad som skedde i hemlighet i inrikesministeriets källare och fängelsehålor under Mubaraks diktatur tror sig militären nu kunna bedriva inför öppen ridå mot de som kräver att revolutionens mål genomförs.
Det är en farlig balansgång för generalerna. Det bevisar uppståndelsen efter den brutala behandlingen av den unga kvinnan som halvnaken släpades i håret medan en soldat sparkade henne i magen. Det är bilder som chockar även de konservativa krafter i landet som nu anser att ”nog är nog’ och tycker att ordning och säkerhet är viktigare än fortsatt demokratisering av samhället. I går samlades tusentals kvinnor och män i protest mot det speciella förtryck mot kvinnor som militärens kravallstyrkor och betalda huliganer ägnar sig åt.
Det står nu helt klart att SCAF, det militära rådet, inte tänker släppa ifrån sig makten till ett valt parlament och en regering utsedd av detsamma. Det handlar inte bara om att behålla kontrollen över den politiska processen utan kanske lika mycket om att behålla generalernas position vid de ekonomiska köttgrytorna. Inte mindre än 20 procent av landets industriella och finansiella företag konrolleras av militära höjdare. Det förklarar också militärens aggressiva agerande mot strejkande arbetare och att militärrådet inte respekterar beslutet att upplösa den officiella fackföreningen och rätten för de anställda att bilda fria fackföreningar. Strejker har olagligförklarats och strejkande arbetare angripits av militär och huliganer.
.
I dag tisdag protesterade många kvinnor tillsammans med män mot militärens brutalitet.
.
Innebär de senaste veckornas utveckling att kontrarevolutionen går mot en seger? Det är säkert en förhastad slutsats. Sedan upprorets start i januari har framgångar följts av bakslag och nya framgångar i sin tur. Kraftmätningen är ännu igång och ingen kan i dag förutsäga hur slutresultatet kommer att se ut.
Generalerna kan inte återupprätta en ren militärdiktatur utan att förlora all legitimitet både inom landet och internationellt. Dess plan på en allians med det muslimska broderskapet baserat på en stor majoritet i parlamentet och en lydig regering verkar också hänga i luften. Brödraskapet riskerar att förlora inflytande till salafisterna om de går in i en alltför intim allians med generalerna. Just nu verkar brödraskapets ledning tveka inför vilken strategi de ska följa. Många av deras yngre medlemmar har deltagit aktivt i nästan alla mobiliseringar mot förtrycket och kontrarevolutionens försök att vrida klockan tillbaka. Vid ett alltför gemytligt samarbete med militärrådet kan de helt tappa greppet över stora grupper de har ideologisk kontroll över.
.
Media: DN1,SVD1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Kairo, Tahrir, Militär, Revolution
Egypten i dag.
14 Jun 11
Ett vittne från stridens mitt.
Den egyptiska revolutionen fyller inte längre våra medias förstasidor. Anstormningen av diktaturen Mubarak är över. Men på arbetsplatserna, i skolorna och överallt där de arbetande kräver värdighet och sina medborgerliga rättigheter hamnar de i konflikt med det gamla. Den militära ledningen för landet balanserar mellan eftergifter till folkliga krav och förtryck av rättigheter som rätten att strejka. I den kampen är bygget av fackliga organisationer på varje arbetsplats en viktig del. I intervjun här under kan vi ta del av en facklig aktivists erfarenheter och förklaring av vad som sker just nu.
.
Revolutionärernas idylliska smekmånad med militären är över.
.
Intervjun med Fatma Ramadan publicerades nyligen på fackföreningen Solidaires hemsida www.solidaires.org . Fatma Ramadan är arbetsplatsinspektör i Kairos stadsdel Guiza och deltar sedan lång tid i arbetet för att bygga självständiga fackföreningar i Egypten. Hon arbetar i Samordningskommittén för facklig frihet och arbetsrätt och hon är medlem i den politiska organisationen Tagdid (Socialistisk förnyelse), som är en grupp med ursprung i den internationella rörelse vars främsta representant är det brittiska SWP. Tagdid ingår i en bredare egyptisk partibildning med namnet Tahluf.
Intervjun gjordes i Kairo den 31 maj av Alain Baron och Julien Ente för Union syndicale Solidaires räkning.
Översättning: Benny Åsman
**********
Arbetarrörelsens plats i den egyptiska revolutionen.
-Hur ser du på revolutionen?
Vanligen görs två skilda analyser av den egyptiska revolutionen.
-De flesta beskriver den som en ungdomens revolution baserad på Facebook och Internet. De som delar den åsikten frågar ironiskt: ”var finns arbetarklassen?”
-En minoritet som finns framför allt i den radikala vänstern ger arbetarklassen en avgörande roll. De anser att arbetarklassen har en enorm potential och är kapabel att omforma den pågående revolutionen till en social revolution.
.
Alla genuina revolutioner börjar som en folkfest. Det är reaktionen som står för våldet.
.
Jag intar en mer nyanserad hållning mellan de två. Den revolutionära processen började inte den 25 januari. Den är ett resultat av en lång historia av kamp inklusive stödkampanjen till den andra intifadan i Palestina och kampen mot kriget i Irak. Det ledde över till en konfrontation med Mubaraks regim och en opposition mot sonens planerade ”tronföljd”. Inom ramen för dessa mobiliseringar var textilstrejken i Mahallah 2006 och skatteindrivarnas strejk 2007 ett kvalitativt steg framåt. De båda strejkeran som ägde rum trots företagarnas, statens och den officiella fackföreningens (ETUF) repression blev upptakten till dagens revolution. I denna revolutionära historiskt utdragna process hade arbetarklassen en uppenbar plats. Men arbetarna var del av en bredare rörelse i kamp mot den nyliberala politiken med en internationell dimension. För mig är det konstlat att vilja skilja dessa aspekter åt.
.
Trots militärens varningar gick 20 000 textilarbetare i strejk
vid Mahallahfabrikerna den 17 februari.
.
Demonstrationerna på Tahrirtorget krävde inte bara diktaturens fall. De hade också en social sida. Samma sak gällde i Mahallah, Suez och Alexandria. Hittills har arbetarna huvudsakligen deltagit som individer, inte kollektivt som klass. Det är sant att under Mubaraks sista vecka vid makten spelade arbetarnas sittstrejker en avgörande roll men rörelsen generaliserades inte. Det fanns inga organisationer som kunde ena rörelsen. Strejkerna förblev uppsplittrade sinsemellan och arbetarklassen kunde inte uttrycka sig kollektivt. En generalstrejk förbereddes men för att hindra den gjorde armén i en klyftig manöver Mubarak till syndabock. Av alla dessa anledningar är organiseringen central för mig.
Hur ser du på läget i dag?
Fath Allah Mahrous, som är en gammal aktivst i Egyptens Socialistiska Parti, gillar att säga att vi befinner oss i en situation av dubbel makt, med gatan på den ena sidan och militären på den andra. För mig måste vi lägga till ett element, arbetarklassens organisering som det är nödvändigt att lägga fokus på.
I denna situation av begränsad dubbelmakt står det klart att de väpnade styrkornas Högsta Råd är i allians med krafter ur den gamla regimen, olika konservativa krafter som liberalerna. De agerar energiskt för att undergräva revolutionens sociala aspekter genom:
-En medial och ideologisk kampanj
-Ett rättsligt förtryck ( arresteringar, rättegångar, konvokationer av civila inför militärdomstolar…)
-Lagar införda uppifrån utan något samråd (kriminalisering av strejker, lagliga hinder för bildande av partier, begränsning av vallagarna…)
.
Nasser hyllades som en hjälte efter nationaliseringen av Suezkanalen.
En ”revolution” uppifrån.
.
Det är möjligt att armén försöker att agera som på 50-talet :
-Ge efter för vissa sociala krav
-och i utbyte begränsa friheten inklusive strejkrätten eller kanske generalisera förtrycket av alla friheter.
Men vi dag befinner vi oss i en annorlunda situation, för revolutionen sker underifrån till skillnad från åren på femtiotalet.
Det finns en enorm fara som arbetarrörelsen måste vara medveten om, nämligen försöken att isolera den från resten av den sociala rörelsen. Det kan de fackliga aktivisterna motarbeta genom att gå utöver arbetarnas omedelbara krav. Jag anser exempelvis att man kan inte ta upp frågan om en minimilön utan att också kräva en maximilön. Det är en meningsskiljaktighet jag har med aktivisterna i det Demokratiska Arbetarpartiet där mina gamla kamrater i Socialistiska Revolutionärer deltar.
Hur ser läget ut i den fackliga rörelsen?
Vi befinner oss i en motsägelsefull situation.
Å ena sidan inger mobiliseringarna de senaste månaderna stort hopp. Men å andra sidan saknar vi ett arv att bygga vidare på, eller ännu värre – vi har ett dåligt arv som gör att arbetarna tvivlar på nyttan med en facklig organisation. De har svårt att se vad som kan skilja de nya fackföreningarna från de gamla.
Arbetsmarknadsministern säger sig vara för pluralism men samtidigt gör han allt som står i hans makt för att hindra det i praktiken genom att exempelvis lägga hinder i vägen för löntagarnas möten. Det gäller exempelvis inom Arbetsministeriet där de ansvariga förklarat att rätten att bilda en fackförening upphävts.
.
Den nya fria fackföreningen öppnar vägen till en massorganisering av landets arbetare.
.
De nya fackföreningarnas största svaghet är att de i allmänhet inte är resultatet av en lång process. Oftast organiserar några politiska aktivister begränsade möten i syfte att samla de nödvändiga underskrifterna för att proklamera en fackförening och för att anhålla om dess legalisering. De säger att den minoritetsorganisation som skapats sedan kommer att anta en masskaraktär. Jag är inte överens med konceptet där arbetarna förblir passiva och aktivisterna styr. Det är en elitsyn på det fackliga arbetet som kan leda till isolering. Fackföreningarna ska byggas underifrån och med demokratiska metoder. Där jag arbetar begärde vi en legalisering av fackföreningen endast efter att ett stormöte hållits. Om inte ett maximalt antal arbetare deltar i bygget av en ny fackförening kan det leda till skapandet av flera självständiga fackföreningar på samma arbetsplats.
Hur ser framtiden ut för det gamla officiella facket?
Det är ingen idé att fokusera på den frågan. Det viktigaste är att skapa demokratiska fackföreningar. För det gamla facket återstår ett val- endera tvingas det att omformas i kampen med de själständiga fackföreningarna eller så försvinner det.
.
Medai: DN1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Fackliga organisationer, Revolution, Tahrirtorget,
Andreas Malm i revolutionens mitt
20 Maj 11
Egyptiska revolutionen -
en cliff hanger.
.
Andreas Malm befinner sig just nu Egypten för att på plats se hur 
revolutionen lever vidare, vilka problem den står inför, hur kontrarevolutionen organiserar sig och vilka perspektiven är inför det kommande parlamentsvalet i september.
Aftonbladet publicerade en artikel av Andreas i veckan. Här under kan du läsa en mer detaljerad version av hans rapport från revolutionens Egypten. Man kan lära sig mycket via media. Men inget går upp mot en skarpögd iakttagare på plats. Vi tackar Andreas för tillståndet att publicera nedanstående mycket givande text.
**************
Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir, och torget fylls igen. Det återuppstår som demonstrationsvelodrom och picknickpark, speakers corner och fotoutställning, salutorg för revolutionskommers och leende jättemingelparty och, framför allt, politisk ritual. Det är som om vanliga egyptier gång på gång måste bekräfta att torget är deras: att de kan ta det igen, när de vill, så fort ett behov finns av att på nytt iscensätta revolutionen.
.
Festen på Tahrir visste inga gränser när Mubarak föll.
.
Den här fredagen dominerar inte de egyptiska flaggorna. De palestinska är fler. Bland dem vajar den libyska rebellflaggan – motståndet mot NATO:s intervention hör hemma i en annan politisk galax – liksom Syriens, Bahrains, Jemens flaggor. Revolutionen har spridit sig utåt, över arabvärldens nationsgränser. Men samtidigt har en ny gräns dragits upp rakt igenom den egyptiska nationen: mellan den koptiska minoriteten och dess islamistiska fiender. Demonstrationen denna fredag har följaktligen utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.
Men enigheten är skör. Bara ett stenkast bort, framför statstelevisionens byggnad, reser sig nu ett konkurrerande Tahrir-torg. Under en vajande skog av träkors och ikonbilder har tusentals kopter slagit upp en tältstad, komplett med volontärer som kroppsvisiterar, ger vård, delar ut mat åt besökare. De brinner av vrede över attacken mot två kyrkor i slumområdet Imbaba den sjunde maj. Efter att ha spridit ryktet att en koptisk kvinna konverterat till islam och spärrats in i Mar Mina-kyrkan för att hållas kvar i den kristna tron marscherade en grupp salafiter fram för att ”befria systern”, möttes av skarpa skott och svarade med att kasta sig in i en gatubatalj som ändade i 15 släckta liv, två nedbrända kyrkor och den hittills värsta krisen för revolutionen.
.
Egyptens kopter är en utsatt minoritet som reaktionen använder som måltavla.
.
Nu sprids skräcken för att Egypten ska falla i islamistiska händer. Salafiterna är en utväxt från den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära formen av sunnitisk islamism, det träd som sprider sina giftiga sporer från Pakistan till Marocko och ännu längre bort. Under januarirevolutionens veckor predikade deras shejker att folk borde gå hem. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna utnyttjat den nya politiska friheten – och säkerhetsvakuumet – till att gå till offensiv, ta över moskéer, bilda partier, angripa sufiska helgedomar, caféer och kyrkor. Mubaraks regim höll dem i ett stramt koppel, men upplät samtidigt tevekanaler åt salafitiska predikanter för att rikta uppmärksamheten från sina egna illdåd till privatmoraliska spörsmål, som huruvida det är haram att köpa en vattenmelon som skurits upp så att det nakna rosa fruktköttet blottas.
Det var salafiter som ledde angreppen på kyrkorna den sjunde maj, men enligt samstämmiga vittnesuppgifter deltog också baltagiyya, de Mubaraktrogna ligister som blev världsberömda när de anföll Tahrir-torget på kamelrygg den andra februari. Allt fler ser konturerna av en kontrarevolutionär allians. Salafitiska grupperingar, vissa krafter inom armén, rester av hundratusentals demobiliserade poliser, agenter och betalda underhuggare från den gamla regimen försöker vrida klockan tillbaka: ett år, tjugo år, eller 1300 år.
.
Landets salafister är kontrarevolutionens stormtrupper.
.
Men den största faran ligger utan tvekan i alliansens utvidgning till en ännu mäktigare aktör: det Muslimska Brödraskapet. Till skillnad från salafiterna anslöt sig Brödraskapet till januarirevolutionen när den väl rullat igång, spelade en avgörande roll på Tahrir-torget – inte minst i försvaret mot baltagiyya – och betygar fortfarande sin trohet till idealen. Men efter Mubaraks avgång har Brödraskapets ledare motsatt sig varje nytt revolutionärt initiativ. De stöder kriminaliseringen av strejker. De motsätter sig all konfrontation med den militärjunta som alltjämt styr landet. De bröt den revolutionära fronten genom att plädera för tilläggen till konstitutionen i folkomröstningen den 19 mars – nej-sidan krävde en helt ny konstitution – och gjorde i stället gemensam sak med salafiterna och resterna av NDP. Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den tionde maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.
.
Arbetare vid textilfabriken Mahalla har stått i spetsen för många strider.
.
Några kvarter bort från Tahrir-torget håller samtidigt Egyptens kadrer av marxistiska aktivister sin årliga ”socialistkonferens”. De är ännu yra av segern, men en oro darrar i deras retorik. Kamal Khalil, karismatisk ledare för det nybildade Demokratiska Arbetarpartiet, skräder inte orden:
– Vi står bara i början av kampen. Brödraskapet och salafiterna vill nu skapa en religiös stat, men det är rasistiskt och kontrarevolutionärt. Vi vill ha en civil medborgarstat, en stat för alla, som inte gör skillnad på folk utifrån religion. Förut sade Brödraskapet att även de strävade efter en sådan stat, men nu ser vi att de har ljugit hela tiden. Vi står inför en ny strid. Om så krävs kommer vi att ta till vapen för att försvara vår demokrati.
Korttidsprognosen är fatalistisk: Brödraskapet och salafiterna vinner höstens val. De har haft år och decennier på sig att bygga sin bas, i synnerhet i slumområden, och åtnjuter arméns goda vilja; valet har förlagts direkt efter ramadan, då människor går som mest i moskén. Under de kommande fem åren, säger oroliga aktivister, kommer sålunda Egypten att drivas i islamistisk riktning, med fler attacker på kopter, kvinnor och andra misshagliga element. Få tror att segrarna från januarirevolutionen kommer att upphävas helt, med en återgång till fullskalig diktatur; i stället gör sig vänstern redo för en långvarig uppbyggnad av den klassmakt som revolutionen utlöst. Islamisterna är inte ensamma om att gå till offensiv. En formlig flodvåg av facklig organisering sveper över Egypten. Nya oberoende fackförbund proklameras varje vecka – för möbelsnickare, fiskare, bönder, journalister, oljearbetare – medan tåg står stilla, sjukhus stängs och fabriker blockeras i ett myller av direkt aktion. Det är denna urkraft Arbetarpartiet säger sig vilja kanalisera. Det tar skarpt farväl av sina forna bröder i kampen mot Mubarak, lanserar sig som det enda långsiktiga alternativet till Brödraskapet – bara klassolidaritet sätter religiösa lojaliteter ur spel, förklarar en aktivist – och planerar för en tålmodig organisering av landets tiotals miljoner arbetare.
.
Religiös övertygelse och socialt uppror är ett kännetecknet för Egyptens revolution.
.
Men Arbetarpartiet är inte heller den enda aktör som slåss om utrymmet till vänster om islamisterna. Där finns Socialistiska Folkalliansen, ett initiativ av intellektuella vänsterskikt och dissidenter från Tagammu, det officiella vänsterpartiet som totalt misskrediterats för sin lojalitet till Mubarakregimen. Där finns nystartade liberala partier, varav det största leds av affärsmagnaten Naguib Sawiris, ägare till de egyptiska mobiltelefonijättarna Mobinil och Orascom; genom att göra sina tiotusentals anställda till valarbetare och möblera om affärer till partilokaler har han redan rekryterat många gånger fler medlemmar än Arbetarpartiet. Hos Sawiris liberaler, som vill leda in revolutionen i den fria marknadsekonomins banor, kan den borgarklass som tvingats kapa sina band till Mubarak finna ett andra liv.
Samtidigt tar revolutionen steg i motsatt riktning: i ett prejudikatsfall av stort symbolvärde åternationaliserades nyligen Omar Effendi, en klassisk stormarknadskedja någonstans mellan IKEA och ICA. En domstol klassade utförsäljningen som korrupt och illegal. Arbetaraktivister hälsar övertagandet som det första steget mot en kollektivisering av ekonomin, denna gång – om Arbetarpartiet får bestämma – under de arbetandes egen kontroll, i stället för, som under Nasser, den starka statens.
Den egyptiska revolutionen rör sig ett steg framåt och två bakåt, eller ett bakåt och två framåt, i den märkliga call and response-dynamik som utvecklats mellan massorna och militärstyret. Så har den sittande regeringen nu svarat på kopternas protester med att gripa salafitiska ledare, lova att 16 stängda kyrkor runtom i landet ska öppnas igen och – kopternas enskilt viktigaste krav – införa en lag som gör det lika enkelt att bygga kyrkor som moskéer. Så har också de propalestinska stämningarna besvarats med en ny utrikespolitik. Hamas och Fateh har försonats under Kairos vingar, gränsen till Rafah ska öppnas och blockaden av Gaza därmed hävas; staten Israel har panik.
.
Israels Netanyahu hade hellre sett Mubarak kvar vid makten.
.
På söndagen nådde resultaten Palestinas gränser. Vinden från fanorna på Tahrir-torget fick den palestinska flyktingkampen att lyfta till oanade höjder, när tiotusentals flyktingar tågade tillbaka mot sitt hemland – många lyckades till och med ta sig över gränsen – och kom närmare än någon gång sedan fördrivningen 1948. Det är fullt logiskt. När miljoner araber kämpar för sina mest grundläggande rättigheter ser palestinierna att möjligheten lever: 63 år efter Katastrofen blir kampen för rätten brännande aktuell.
Revolutionen fragmenteras och permanentas. Den viker sig inåt och utåt. Den har bara börjat.
Andreas Malm i Kairo.
.
Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,SVT2,
Bloggare:Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Arabisk revolution, Kairo, Tahrir,
Israel hoppas Assad sitter kvar.
16 Maj 11
-Hellre en medgörlig diktator
än oberäknelig demokrati.
.
Den Israeliska armén behöver inga lektioner i hur man skjuter skarpt mot demonstranter. Långt innan Ben Ali och Mubarak använde dödliga vapen mot sin befolkning dödades tusentals palestinier när de drevs bort från sina byar och odlade mark då den israeliska staten bildades 1948.
.
.
.
Sedan ockupationen av Västbanken, Gaza och östra Jerusalem har ytterligare tusentals palestinier dödats av israeliska kulor och bomber. I den palestinska befolkningens historia kallas Israels bildande Nakba –katastrofen. Den arabiska revolutionen rubbar Israels politik som bygger på att arabiska diktaturer understödda av USA är de bästa och mest pålitliga grannarna. Den arabiska våren stärker det palestinska folkets krav på rätten att bilda en egen stat, rätten till frihet och demokrati, rätten att återvända till den mark de fördrevs från av den sionistiska staten Israel.
I Israel är det inte alla som hyllar Netanyahus stöd till alla diktaturer vid landets gränser. Aluf Benn är redaktör och ledarskribent på den israeliska dagstidningen Haaretz. I dag 16 maj skriver han att Israel föredrar Assad framför en demokratisk regim i Syrien. Här under kan du läsa delar av hans ledare som jag översatt.
**********
I går knackade den arabiska revolutionen på Israels dörr när palestinier från Syrien och Libanon genomförde demonstrationer till minnet av Nakba i byarna Majdal Shams och Marour al-Ras. Demonstrationerna som ägde rum i de druziska byarna vid Mount Hermons fot krossade illusionen att Israel kan leva komfortabelt, som i en ”villa i djungeln”, helt avskuren från dramatiska händelser i vår omgivning.
.
Palestinska demonstranter i byn Majdal Shams
.
Mer än någon revolution i andra arabländer har upproret mot Assads regim i Syrien hotat att spilla över till Israel. President Bashar Assad hoppades att hans ställning som ledare för ”oppositionen” mot Israel skulle rädda honom från kollegornas öden i Tunisien och Egypten. När hans ställning började skaka fanns det farhågor att Assad, eller en ersättare, skulle försöka eskalera konflikten med Israel för att vinna legitimitet bland allmänheten i Syrien och arabvärlden i sin helhet.
Men risken att Assad skulle underminera lugnet och stabiliteten vid den norra gränsen sågs av Israel som mindre hotfult än perspektivet att han skulle falla. Av den anledningen avstod Israel från att stödja upproret mot honom. Vår armé hade kunnat rycka fram med en stor styrka till Golanhöjderna i ”rädsla för en eskalering” som ursäkt och därigenom avleda den syriska armén till andra sidan gränsen bort från demonstranterna i Daraa och Homs. I stället beslöt Israel att sitta still och låta Assad slå ned upproret i hopp om att terrorbalans och stabilitet ska bestå.
I går bröts lugnet och det mardrömsscenario som Israel fruktat sedan dess grundande blev verklighet –palestinska flyktingar började helt enkelt att vandra från sina flyktingläger mot gränsen för att kräva sin ”rätt att återvända”.
.
Demonstration utanför Israels ambassad i Kairo.
.
Israel anklagade snabbt Assad, och Iran som vanligt, för att skicka ”syriska och libanesiska bråkmakare”, som en armétalesman sa, ”för att avleda uppmärksamheten från krossandet av demonstrationer i Syrien”.
Men det är svårt att föreställa sig att Israels politik i norr kommer att ändras, att Israel skulle hetta upp läget vid gränsen för att hjälpa till att störta Assad och ersätta honom med en bekvämare regim. Israel kommer att agera för att detta ska förbli en isolerad händelse och att lugnet ska återupprättas i området.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,GP3,
Bloggare:Jinge,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Nakba, Syrien, Palestina,
Avgå Assad
7 Maj 11
Regimen dödar avsiktligt.
.
Snart har sex hundra oppositionella dödats av Bachar Assads säkerhetsstyrkor. Enligt humanitära organisationers sammanställningar har hittills 560 dödats inklusive det tjugotal som mördades i går.
-Ingen dödades i går. Allt var lugnt, säger regimens taleskvinna Reem Haddad i en telefonintervju med Al Jazeera. Bagdad Bob har tydligen bildat skola för diktaturer i arabvärlden.
.
Regimens dödliga förtryck lyckas inte skrämma bort demonstranterna från gatorna.
Men allt var långt ifrån lugnt. I ett dussintal städer trotsade tiotusentals människor militärens hot och krävde än en gång frihet, värdighet, slut på korruptionen och regimens fall.
Information från olika håll i landet pekar mot att omkring fem hundra personer per dag har arresterats den senaste veckan. De syriska fängelsehålorna är djupa och än finns det plats. Likt i Libyen finns det ingen annan utväg än att Assads familjediktatur faller eller så kommer oppositionen att krossas som i Bahrain. Ingen ”ersättare” till Assad finns i regimens bakficka. Det är allt eller intet som gäller för både Bachar Assad och den heterogena oppositionen.
.
Staden Homs har stått i centrum för kampen. I går protesterade befolkningen på nytt.
.
-Protesterna styrs av utländska terrorister, säger regimens propaganda och försöker i samma stil som Mubarak, Ben Ali och Khaddafi att vifta med det islamistiska skynket för att skrämma folk i det egna landet och för att söka stöd bland allierade i utlandet.
I utlandet finner den stöd i en ohelig allians bestående av Israel, Kina, Ryssland, Hezbollah, Iran, Hamas och Hugo Chavez. En fin samling där tyvärr Hugo Chavez är den som mest högljutt torgför regimens propaganda om en ”utländsk komplott” för att störta ”anti-imperialisten” Bachar Assad.
.
Chaves stöd till Assad går utöver de vanliga diplomatiska relationerna mellan statschefer.
.
Vilken effekt Chavez öppna och entusiastiska stöd till Khaddafi och Assad kommer att få för socialisters rykte och möjlighet att arbeta effektivt i den pågående arabiska revolutionen är det ännu för tidigt att dra någon definitiv slutsats om. Däremot lär det inte dröja innan ”principfasta anti-imperialister” i väst, inklusive Sverige, kommer ut i ett stöd till Bachar Assads regim med argument att oppositionen är ”pro-imperialistisk”. Broder Assad står ju upp mot imperialismen så lite stridsvagnar och snipers som håller ordning på folket kan man ju stå ut med.
Regimen använder det islamistiska skynket för att spela på de etniska och religiösa skillnaderna i landet. Regimen hotar den kristna minoriteten med ”ett helvete på jorden” om de ”beväpnade terroristerna” tar makten i Syrien. Det är svårt att få information om vilken hållning de kristna intar. Sett utifrån verkar de just nu stå ”neutrala” i kampen.
.
-Låt färgen rinna, inte blodet. Solidaritetsaktion utanför Syriens amnassad i Paris.
.
Däremot verkar regimens försök att skrämma den kurdiska minoriteten till lojalitet misslyckas. I går demonstrerade stora grupper i den kurdiska staden Amuda under slagorden ”Syriens folk är enade. Frihet, Frihet”.
I veckor har stora folkmassor stått upp mot ett allt brutalare våld, arresteringar och militär isolering som i staden Daraa där uppenbarligen allt nu saknas – el, vatten och förnödenheter. Ett avgörande måste komma. I sociala strider står människor ut med många umbäranden men det finns gränser och om inga stora framsteg görs i kampen inom kort finns det en stor risk för att Syrien blir ett nytt Bahrain.
Den arabiska våren närmar sig sommaren. Då blommar eller vissnar många spröda skott beroende på tillgången på livgivande vatten.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Bahrain, Chavez, Revolution,
Vår i Egypten
26 Apr 11
Revolutionen tar nya steg.
.
Tahrirtorget är fortfarande den egyptiska revolutionens symbol. I våra media sägs inte längre så mycket om den fantastiska folkresning som skakat av sig diktatorn Mubarak.
Men bilden i våra media bedrar. Samhället sjuder av politiska och sociala initiativ, organisering, strejker och demonstrationer för att skydda revolutionen och utvidga dess landvinningar.
.
Masskampen på Tahrirtorget är nu historia. Revolutionen bryter nya vägar i hela samhället.
.
Ett initiativ som kan få stor betydelse går av stapeln den 7 maj. Så här beskriver den egyptiska dagstidningen Ahram Online den konferens som då samlas i Kairo:
-I Kairos internationella konferenscentrum samlas för första gången ledande representanter för de rörelser och politiska partier som deltog i Egyptens revolution till ett nationellt möte, likväl som ett stort antal intellektuella, akademiker, fackliga aktivister och medlemmar av juridiska institutioner. Utländska gäster är också inbjudna.
Konferensen som organiseras av en koalition av den revolutionära ungdomen och politiska grupper har en dagordning med fyra punkter:
-De grundläggande principerna för en ny Konstitution
-Visioner för framtiden och vad som krävs för att skapa social rättvisa.
- Hur skapa aktionsenhet mellan alla revolutionära krafter inför de kommande parlamentsvalen.
-Skapa ett nationellt råd, sammansatt av alla politiska och revolutionära styrkor, för att stödja uppfyllandet av revolutionens löften, ge röst åt folkets strävanden och koordinera med de väpnade styrkornas Högsta Råd för att garantera att dessa mål uppnås.
.
-Alla era krav ska mötas, lovade militären. I dag inser allt fler att militären
spelar ett dubbelspel för att hålla revolutionen inom ”rimliga ramar”
.
Det är ännu för tidigt att spå om konferensens betydelse. Men magkänslan säger mig att vi kanske står inför en ny viktig fas i revolutionens utveckling. Det är extremt viktigt att revolutionära och radikala rörelser och partier som finns och som bildas dagligen kan samlas till gemensam handling och att de kan mötas i en nationell organisering av debatten och kampen. Det är bästa garantin mot en sekteristisk uppsplittring av de revolutionära krafterna och skapar det bästa tänkbara forumet för landets socialistiska krafter.
Om det nationella rådet bildas och om det kan knyta an till alla de lokala råd som finns, att de blir basen för det nationella rådet då kan vi se en demokratisk folklig maktstruktur födas. Annars finns risken att det nationella rådet blir en diskussionsklubb. Men med tanke på vilken skicklighet landets revolutionära ungdom visat hittills kanske den risken är liten.
En bra garanti för att revolutionen ska ta nya steg framåt är också en självständig organisering av de arbetandes kamp. Den nya fackliga landsorganisationen, Oberoende Fackföreningsförbundet, kallar till demonstration på Tahrirtorget 1a Maj. Medan den nya fackliga organisationen går ut och manifesterar arbetarklassens självständighet sitter lederna för den gamla statligt kontrollerade fackförbundscentralen i fängelse i väntan på åtal för korruption.
.
Ungdomen är revolutionens motor.
.
Fyra tusen arbetare vid en textilfabrik i staden Mahalla startade i lördags en strejk. Sett till kraven är det mer en politisk strejk än en facklig strejk för lön och bättre arbetsförhållanden.
Strejken är en protest mot det höga priset på den bomull som den inhemska industrin köper samtidigt som försäljningspriset på bomullstyg på världsmarknaden ligger still. Arbetarna kräver att den inhemska textilindustrin ska skyddas från världsmarknadens förödande inverkan på den egna produktionen. De vänder sig kort och gott mot nyliberalismens katastrofala inverkan på lokalproduktion i fattiga länder.
Fackliga demonstrationer på Första Maj och politiska strejker mot den kapitalistiska världsmarknadens förtryck visar att den långa vintern under Mubaraks styre är över. Våren är kommen till Egypten.
.
Media:DN1,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Tahrirtorget, Revolution, Kairo
Khaddafi mördare.
26 Feb 11
En enad arabisk nation ?
.
I går demonstrerade hundratusentals människor i hela den arabiska världen. Från Irak, via Jordanien, över Jemen, tillbaka till Tahrirtorget i Kairo, i Bahrain, än en gång i Tunisien och till sist men inte minst i hela Libyen. Det är första dagen sedan revolutionens början den 17 december i Sidi Bouzid som demonstrationer ägde rum samtidigt i hela den arabisktalande världen.
En våg av människor kräver rättvisa, värdighet, frihet och demokrati. Inget mindre och inget mer, för tillfället. Kraven varierar från land till land, men grunden är detsamma, – ned med tyrannerna, slut på förtrycket, stopp på korruptionen och respekt för den arbetande människan.
.
Ska regionens revolutioner sluta i en enad arabisk nation?
.
Vi ser demonstrationer i alla arabiska nationer. Ser vi också en arabisk nation? Är detta början till uppkomsten av en enad arabisk nation, en nation som river ner de gränser som till stor del drogs upp med linjal av de forna kolonialmakterna? Det är en fråga som revolutionens utbredning över hela regionen ställer och som det inte finns något svar på ännu. Redan för femtio år sedan reste arabiska socialister parollen om ett Förenat Socialistisk Arabien.
I går var en jäktig dag. Det var svårt att följa alla protester som pågick samtidigt. Libyen stod i centrum för medias intresse främst för att väst i FN och Bryssel diskuterar sanktioner mot Khaddafi och hans familj. Vita Huset har redan beslutat frysa familjens tillgångar i USA. Men den centrala frågan som media reser är om Nato ska ingripa militärt mot galningen i Tripoli för att hindra en fortsatt slakt av huvudstadens befolkning.
.
Libyen är inte i behov av Natos ”humanitära bomber”
.
Alla som ärligt stödjer det libyiska folkets försök att störta diktaturen måste kraftigt ta avstånd från alla planer på att skicka Natotrupper till landet. Det är inte Obama, Sarkozy eller Carl Bildt som kan befria Libyen från Khaddafi. Det behövs ingen Natogeneral som guvernör i Tripoli. Vi har redan sett vad amerikanska generaler lyckats med i Irak. Natos uppgift vid en militär invasion blir att säkra att landets enorma oljetillgångar inte hamnar i fel händer. Är det någon som verkligen tror att Obama, Sarkozy, Merkel, Cameron, Berlusconi och Bildt plötsligt fått dåliga samveten och blöder för folkets ve och väl? I decennier har dessa ledare hållit arabvärldens tyranner under armarna och försett dem med de vapen de nu vänder mot sina egna medborgare. Ska vi på nytt serveras absurda ursäkter för ”humanitära bombningar”? Nej tack. Låt den libyiska revolutionen ta hand om sin egen tyrann. Han kommer att möta det öde han förtjänar.
.
Där han kommer att sluta sina dagar behöver han inte sin kvinnliga livvakt.
.
I går kunde vi se tiotusentals irakier, sunni som shia, resa sig mot regeringens totala oförmåga att möta befolkningens krav på elementära nödvändigheter som elektricitet och annan kommunal service. Allt som kommit ut av USAs invasion av landet är en regering som är minst lika korrumperad som Saddams tyranni med skillnaden att sekteristiska shiter ersatt sunnitisk sekterism. Ett ödets ironi över Georg W. Bushs och Tony Blairs korståg i österled. Nu skjuter Malikis regering skarpt mot sina egna medborgare. I går dödades minst tio demonstranter i Bagdad, Mosul och Ramadi bara för att de visade sitt missnöje med den inkompetenta regeringens agerande.
Trots medias fokus på Libyen var kanske demonstrationerna i Tunisien och Egypten det viktigaste som hände i går. Hundratusentals demonstranter visade i går att ryktet om den tunisiska revolutionens död är betydligt överdrivet. Det var faktiskt den största demonstrationen sedan Ben Alis fall.
.
I går hölls den största demonstrationen i Tunis sedan ben Alis fall den 14 januari.
.
-Ben Ali är borta men diktaturen är kvar, sa demonstranterna och i fokus stod kravet på regeringens avgång. Premiärministern Muhammed Ghannouchi var under decennier Ben Alis högra hand och hans sätt att släpa fötterna den senaste månaden visar för befolkningen att hans plan uteslutande består i att vinna tid, Tid för att trötta ut revolutionen och rädda vad som räddas kan för den härskande eliten som fortfarande håller i rodret. I går visade folket i landet att de sett igenom regimens taktik och kräver omedelbara resultat med Ghannouchis avgång som första steg.
I Kairo, Alexandria och andra städer visade folket att den egyptiska revolutionen långt ifrån befinner sig på reträtt. Tharirtorget var på nytt svart med folk. Den regering som militärrådet tillsatte efter Mubaraks fall gillas inte alls av den revolutionära ungdomen som kräver dess avgång till förmån för en nationell övergångsregering fram till demokratiska parlamentsval.
.
I Benghazi jublar man efter seger över Khaddafis mördare.
.
De kräver också att undantagslagarna omedelbart hävs och att alla politiska fångar släpps fria. Militären har hittills inte kommit upp med några acceptabla argument alls om varför dessa krav inte redan mötts. Den säger att den nya konstitutionen varit huvudfrågan. Ett ändringsförslag till den existerande konstitutionen presenterades i torsdags med huvudpunkten att presidentposten kortas till två mandatperioder på fyra år. Den gamla skrivningen tillät presidenten att sitta på livstid. Omskrivningarna garanterar också rätten att bilda politiska partier och formerna för deltagande i parlamentsval. Men för oppositionen är det långt ifrån nog. På Tahrirtorget krävde människorna en ny konstitution, inte en omarbetning av den som skräddarsyddes för diktaturen.
I går visade också armén att idén om folket och armén som går ”hand i hand” är en rosa illusion. Soldater sköt skarpt i luften för att skrämma demonstranterna på torget och använde långa batonger och tazer-pistoler mot många på torget. Militärrådet följer i mycket samma taktik som regeringen i Tunis – dra ut på tiden för att trötta ut motståndet och rulla tillbaka revolutionens landvinningar. Det styrande militärrådet säger att det garanterar revolutionens seger men det enda den verkligen bekymrar sig om är generalernas direkta intressen i det industriella komplex som den egyptiska armén byggt under femtio år av diktatur.
.
Revolutionen är en folkfest. Det är kontrarevolutionen som startar våldet.
Så länge folkmassor fyller Tahrirtorget och de arbetande tar strid för sina intressen, bygger oberoende fackföreningar och rensar ut korrupta chefer kommer militären att släppa på tyglarna och ge sken av att möta folkets krav. Tyglarna kan brista och folket segra. Men en seger för revolutionen med militärrådet vid statsrodret är utesluten. Lösningen på den ekvationen avgör framtiden för det folkliga upproretrta .
I Bahrain slogs samtidigt alla rekord. Manamas gator var svarta av folk. Pärlrondellen var alldeles för liten för den enorma folkmassan. Under dagen avskedade kungen tre ministrar i hopp om att blidka befolkningen. Men just nu är det den hatade premiärministern som folket kräver ska avgå. Polis och militär höll sig undan på kungens order. Förra veckan dödades sju demonstranter och konsekvenserna av fler döda fruktas av regimen.
Samtidigt demonstrerade minst hundra tusen personer i staden Taiz i Jemen. I en vecka har oppositionella slagit upp ett tältläger i stadens centrum och i går fylldes stadens gator med människor som krävde regeringens och presidentens avgång. Tiotusentals demonstranter krävde samma sak i huvudstaden Sanaa medan demonstranter i Aden som krävde provinsens självständighet möttes av kulor från militären. Minst en person dödade och ett trettiotal skadades, och nu på lördag morgon rapporteras det att kravallpolis skjutit minst fyra demonstranter i staden. Jemen verkar vara på väg mot ett sammanbrott som statsbildning. Utöver mobiliseringen mot president Saleh verkar separatistiska rörelser i både norra och södra delarna av landet.
I dag hålls den tredje lördagsdemonstrationen i Algeriet. I går hävde regeringen Bouteflika det nitton år gamla undantagstillståndet. Oppositionen i CNDC säger att det inte räcker för att möta oppositionen som helt sonika kräver regimens fall. I dag blir det oppositionens tredje försök att bryta ett massivt polisuppbåd som hindrar demonstranterna att samlas. I dag uppmanas alla att samlas på Martyrernas torg för att marschera till Första Majtorget.
.
Med plåster och lap-tops kommer man långt.
I dag kommer Khaddafis desperata försök att hålla sig kvar vid makten att skörda nya offer. Tripolis blir allt mer isolerat från resten av landet. Så länge hans söner behåller kontrollen över de två elitbrigader de kommenderar verkar det omöjligt för befolkningen i Tripoli att störta tyrannen. Oppositionen som nu kontrollerar resten av landet måste marschera mot huvudstaden för att befria den. Det är ett inbördeskrig vi bevittnar.
Leve den arabiska revolutionen
Ned med alla tyranner
Nej till Natos inblandning
.
Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,DN5,AB2,GP1,GP2,GP3,SVD3,DN6,DN7,SVD4,GP4,AB3,AB4,
Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Tunisien, Libyen, Khaddafi, Nato, Obama
Inbördeskrig i Libyen?
23 Feb 11
Khaddafi hotar med blodbad.
.
I går gick en historisk film i liverepris. Charlie Chaplins mästerverk , Diktatorn, måste ha varit Khaddafis förebild. Hans tal i går kommer att gå till historien som det mest skrämmande och ändå skrattretande tal som en diktator någonsin presterat.
-Jag vill dö som martyr, sa den brunklädde galningen och hotade med att innan dess straffa alla demonstranter med döden.
.
Diktatorns sista tal?
.
Ska vansinnet segra? I går verkade det som att styrkor lojala med Khaddafi och utländska legoknektar tagit ett strupgrepp på huvudstaden. Men bristen på pålitlig information gör alla bedömningar osäkra. Om Khaddafi lyckas stärka greppet över Tripoli och krossa allt motstånd i huvudstaden då väntar inbördeskrig eftersom hela det östra Libyen brutit sig loss. Det rapporteras till och med att nya ”regeringar” skapats i Benghazi, Al Bayda och Tobruk.
.
I Tobruk har oppositionen tagit makten.
.
Än en gång blir det kanske de interna striderna i de väpnade styrkorna som kommer att avgöra utgången. Här gäller också att vi saknar färska nyheter. Det är klart att inrikesministern, tillika generalen, Younis har hoppat av skutan och uppmanar armén att ansluta sig till upproret. Likaså faller regimens diplomatiska kår samman. Men vad sker i armén?
Likt Ben Ali i Tunisien har Khaddafi genom åren hållit sina officerare korta i syfte att undvika framväxten av eventuella rivaler med kupptankar i bakhuvudet. Var femte år har ”guiden” bytt ut alla högt ansvariga. Armén i sig har inte heller utrustats och underhållits, just för att undvika dess roll i en eventuell krissituation. I stället har enskilda elitbrigader väpnats till tänderna och soldaternas lojalitet med brigadchefen smorts med bra löner. Två av hans söner leder var sin brigad. Sonen Khamees har en ”egen” brigad som går under namnet Kateebit Khamees med extremt lojala soldater, inte till nationen men till Khamees själv.
.
Med ett handslag bekräftar Lord Blair att vapnen strömmar till Libyen i utbyte mot olja.
.
Nu är dessa ”privatbrigader” inte så talrika, vilket kan förklara importen av utländska legoknektar, dessa krigshundar som i årtionden spritt död och elände i Afrika. Enligt ögonvittnen på plats handlar det om ”frivilliga” från Tchad, Niger och Darfur. Sanningen om hur de har kunnat rekryteras på så kort tid får vi nog veta senare. En eller annan lokal krigsherre i dessa grannländer har säkerligen fått saftiga tillskott i sina bankkonton.
Mycket talar fortfarande för att de sista timmarna eller dagarna är inne för Khaddafi. Men ju längre upproret drar ut i tiden desto större är risken för att det brutala, totalt blinda våldet i Tripoli kan skrämma alla oppositionella till tystnad. Vi håller tummarna för att det inte blir fallet. Alternativet är fruktansvärt skrämmande. Det påstås att nu på morgonen drar civila ”supporters” till Khaddafi runt i Tripolis bostadskvarter, beväpnade med klubbor och machetes. Har de fått i uppgift att ”gå från hus till hus” som galningen sa i sitt tevetal?
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Revolution,
Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Berget,
Senaste kommentarer