Tag Archives: mona sahlin

Ni har knullat makten en gång för mycket

Posted on by
3

Fyrtal i damer

När Göran Persson förlorade valet 2006 och lämnade in klubban som partiordförande för socialdemokraterna försvann socialdemokraternas siste store ”hövding” från makten. Patriarken flyttade ”hem till gården” och blev skogspatron.

Valet av Mona Sahlin som partiordförande innebar ett skalv i den patriarkala svenska arbetarrörelsen. På samma sätt som valet i vintras av en svart man till Vita huset i USA var en protest mot rasismen i det amerikanska samhället innebar ledarskiftet i den svenska socialdemokratin en framgång för tanken på jämställdhet mellan könen i den arbetarrörelse där männen alltid varit i fokus och alltid erövrat de ledande posterna.

Arbetarrörelsen kunde ståta med fyrtal i damer. En fyrklöver med Mona Sahlin som partiordförande. Wanja Lundby Wedin med LO:s ordförandeklubba, tillika ordförande för Europas mäktigaste sociala rörelse, Europafacket. Marita Ulvskog i rollen som partisekreterare och Margot Wallström som Sveriges ende EU-kommissionär. Anna Sjödin/Jytte Guteland kompletterade framgången genom att ta ledningen i ungdomsförbundet SSU.

Inom idrottens värld såg vi samtidigt samma jordbävning. Under de senaste åren är det kvinnor som hamnat i förgrunden som några av våra bästa idrottsmän (!). Carolina Klüft; Anja Pärson; Magdalena Forsberg; Annika Sörenstam och Kajsa Bergkvist är några av de namn som vunnit både guldmedaljer och våra hjärtan.

Men värre har det gått för arbetarrörelsens kvinnliga kvartett. Här har vi sett en politisk katastrof som i dag bekräftas av att (s) förlorat en kvarts miljon väljare i opinionen. Bittert nog tappar (s) mest bland lågutbildade kvinnor.

Säkert mumlas det bland en del män i rörelsen: ”Vad var det vi tänkte. När det verkligen blåser duger det inte med fruntimmer vid rodren”. Men de har i grunden fel. I en TV-debatt för en tid sedan tillät sig poeten Marco Birro att upprört slunga ur sig en frätande anklagelse mot socialdemokraterna: ”Ni har knullat makten en gång för mycket”. I samma debatt konstaterade Åsa Linderborg, en av våra friskaste vänsterröster, att socialdemokraterna inte gått emot den ”kontrarevolution mot välfärdssamhället som skett i Europa under de senaste trettio åren”.

Grundproblemet med rörelsens ”fyrtal i damer”. Det som gör att socialdemokratins damer blivit ”lankor” i stället för att ”ta hem potten” är att de på samma sätt som Göran Persson och hans föregångare har fortsatt ”att knulla makten”. Politiskt vägrar de att bryta med nyliberalismen och när det gäller löner, arvoden och pensionssystem lever de med samma korrupta vanor som sina manliga föregångare. Att Margon Wallström fortfarande uppfattas som lite ”populär i rörelsen” säger mest om hur dåligt media granskat hennes fanflykt från alla röda idéer ute i Europa. Mest har hon där om och om pladdrat om politisk ”transparens eller genomskinlighet” när det gäller EU. Samtidigt som hon försvarar denna odemokratiska regim, Lissabonfördraget med dess antifackliga program och bekämpat dem som kräver folkomröstning om denna de facto nya konstitution. När hon nu åker hem för gott i höst skiljer hon bara ut sig från de andra i eliten genom att ha kammat hem mest miljoner till den egna pensionen.

Vi måste se till att det utbredda missnöjet med Sahlin, Lundby-Wedin, Ulvskog och Wallström inte blir till en rekyl mot feminismen. I den nya, kämpande och demokratiska arbetarrörelse som måste byggas, cementerar vi från början jämställdheten mellan könen. Utan att för ett endaste ögonblick glömma att kampen för kvinnans rättigheter och jämställdhet inte fullt ut kan vinnas utan en fullständig omvälvning när det gäller samhällets ekonomiska system och våra sociala relationer i stort. I kampen för detta kan vi kanske också vinna förtroende hos de lågutbildade kvinnor som nu flyr den gamla arbetarrörelsens ledarskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,AB1,AB2,SD1,

Andra bloggare: Jinge,RodaMalmo,

Socialdemokraterna måste bryta med Israels arbetarparti!

Posted on by
8

Ehud Barak och Israels arbetarparti

- ut från Socialistinternationalen!

Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och Jan Eliasson tog några bra och viktiga steg när de i lördags gick till Sergels Torg i Stockholm och demonstrerade mot Israel. Det verkar som om de inte bara tog del i protesterna för att mildra kritiken från vänster , för den egna passiviteten, utan att de också som personer var illa berörda av de massakrer som Israel nu iscensätter mot den fängslade palestinska nationen. Systerpartiet i Frankrike, Socialistpartiet, vågade exempelvis inte ens detta utan fegade sig ur de franska massdemonstrationerna med hänvisning till att några islamister här och där skulle ropa att ”Allah är stor” och dessutom ”bära Hamas gröna fanor”. En inställning som Alain Krivine från franska sektion av Fjärde Internationalen avvisade i tidningen Le Monde med att: djupet av ilskan och protesterna mot Israels krig inte på något sätt påverkas av att en del människor också demonstrerar sin religiösa tro…

I september var Mona Sahlin nere i Israel och vänslades då med Ehud Barak. Han som

nu blivit Gazas bödel. Men ändå kan sitta kvar som vicepresident i Socialistinternationalen.

I fredags antog dessutom det socialdemokratiska partiets Verkställande utskott, VU, ett uttalande där man också i handling föreslår en försiktig markering mot Israel. VU menar att EU:s nya uppgradering av samarbetsavtalet med Israel ska suspenderas. Bra början. Synd bara att vi inte hörde några liknande tongångar under Israels terrorbombningar mot Libanon sommaren 2006, när man själv satt i regeringsställning…

Så långt allt väl. Men den svenska och internationella socialdemokratins grund- läggande stöd för Israels rasism och kolonialism är fortfarande fast som granit. Det mest iögonfallande är dess varma, lena och smått svärmiska förhållandet till Ehud Barak och hans israeliska Arbetarparti. Barak är inte bara ordförande för de israeliska socialdemokraterna. Han är också försvarsminister. Bombkampanjen de senaste sjutton dagarna är i mycket hans valkampanj. Arbetarpartiet har de senaste åren hamnat i skymundan både för Olmerts/Livnis Kadima och högerpartiet Likuds hårdföre och mycket profilerade Benjamin Netanyahu. Dessutom växer stödet hela tiden för judiskt religiöst extrema partigrupper. Med opinionssiffror i fritt fall var det en ny brakförlust för arbetarpartiet som väntade i de val som stundar den 10 februari. Ett av skälen till Israels oerhörda brutalitet är helt enkelt att Barak och Livni hade gemensamma intressen av att visa att de minsann är minst lika bra på att döda ”terrorister” som högern. Ja, kanske rentav bra mycket bättre.

Sahlin hade också en stund över för quislingen Mahmoud Abbas och hans Fatah som

i dag hjälper Israel att slå ner alla protester på Västbanken. Fatah är för övrigt också

medlem av Socialistinternationalen…

I förhållande till socialdemokratins protester och de egna uttalandena om ” Israels övervåld” och i en situation där även vår egen lille karolin Carl Bildt till sist medger att Israel ”förmodligen” gör sig skyldig till krigsbrott, blir det då mer än genant att det israeliska arbetarpartiet kan fortsätta att vara en fullvärdig medlem av Socialistinternationalen! En global internationell sammanslutning av socialdemokratiska partier, där dessutom Ehud Barak verkar som en av dess vice presidenter. Denne Barak som nu alltså är Gazas bödel och som tillsammans med utrikesminister Livni och mutkolven Olmert omedelbart borde gripas och ställas inför krigsrätt i Haag. Denne Barak och hans arbetarparti kan alltså orimligt nog helt obekymrat sitta kvar i Socialistinternationalen.

”Det som händer i Gaza är tveklöst Israels ansvar och omvärlden måste tvinga Israel att sluta med attackerna”, säger SSU:s ordförande Jytte Guteland till tidningen Internationalen. Det mest lämpligaste från ”omvärldens” sida kanske då vore om socialdemokratin kastade ut den ansvarige bödeln Ehud Barak från den egna internationella organisationen? För vem annan än Barak är ansvarig för den ”massaker” som Guteland själv är så upprörd över? I skenet av de fosforbomber som Israel nu vräker över Gaza City avgörs i dag också om invasionen ska gå över från fjärranfall till närstrider, hus för hus, gränd för gränd. Amnesty International har redan rapporterat att israelerna tar hela familjer som gisslan när de nu bryter sig in i Gazas mer tätbebyggda delar. Gamla som barn, män som kvinnor, tvingas att stanna i sina hus, samtidigt som dessa förvandlas till militära värn.

Ska Israel försöka tränga in i Hamas kärnområden och gå in i närstrider, gränd för

gränd, hus för hus?

Inför de beslut som regeringen ska fatta står det också klart att det är Mona Sahlins partivän, Ehud Barak, som driver på för att armén inte ska stanna upp, som premiärministern Olmert antyder, utan att den i stället ska fortsätta och intensifiera sin inmarsch.

”Det är en skam för omvärlden att detta tillåts hända”, sa Guteland i intervjun med Internationalen och menade då Israels krig. Men nog är det också skamligt att låta Barak sitta kvar som den egna organisationens vicepresident?

Israeliska marksoldater hetsar upp sig med kampsånger i väntan på anfallorder…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

, , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,AB2,SDS1,Pol

AB3,

Andra bloggare: Svensson,Esbati,Jinge,Rawia Morra,Röda Malmö,Proletärbella,

Alliansupproret,Trotten,Motbilder,Loke,Annawester,

Mona har ingen vision

Posted on by
4

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte

alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Man brukar säga att det är svårt att koka soppa på en spik. Inte smakar soppan mer om man som Aftonbladet försöker med bara en ynka liten nubb.

Inte ens en hel låda med spik räcker om man vill ha en vision…

Aftonbladets ledare frågar i dag: Vilken Är Mona Sahlins vision? Svarar sedan själv med att detta måste bli att kritisera kapitalet:

Mitt under brinnande finanskris lanserade Mona Sahlin sin nya koalition med miljöpartiet. I stället för att kritisera hyperkapitalismen och de snabba klippens globala ekonomi fick oppositionsledarna ägna veckor åt att reda ut vilken roll vänsterpartiet ska få i den nya vänsteralliansen. Samtidigt har socialdemokratin inte varit tillräckligt tydlig i sin politiska analys. Det känns lite märkligt när en fransk högerpresident framstår som mer radikal i sina krav på den internationella finansmarknaden än svensk socialdemokrati.

Ledaren fortsätter sedan med det som man menar ska vara den politiska visionen:

Men just nu står finanskrisen på dagordningen, och är det någon slutsats man bör dra av den senaste tidens kaos är det att det krävs ett nytt internationellt regelverk. En reformering av de institutioner som är till för att reglera den globala ekonomin. De nuvarande räcker uppenbarligen inte till. Den saken borde den politiska oppositionen betonat tydligare. Här erbjuds ett lysande tillfälle att formulera sin vision om en ny global världsordning. ”Vad hade oppositionen att säga? I stort sett ingenting annat än moraliserande kritik av girighet”, skriver Per Wirtén retoriskt men korrekt i Dagens Arena.

Sammanfattningsvis: Monas, partiets – och – oppositionens samlade vision ska vara att först kritisera kapitalet. Dessutom ska man utnyttja tidens kaos till att reformera de institutioner som reglerar den globala ekonomin. Visionen om en ny global världsordning sägs ska vara ett nytt internationellt regelverk för den internationella finansmarknaden.

Är det inte det kapitalistiska systemet som är i kris? Inte bara dess regelverk?

En miljard människor hotas i dag av svält. Tiotals miljoner människor är på väg ut i arbetslöshet. Inte ens för alla av oss som lever våra liv i en av kapitalismens rika högborgar kan de grundläggande behoven tillgodoses. Som bra mat, värme, boende. god sjukvård, fri skolutbildning, en bra ålderdom och värdiga arbetsförhållanden.

Allt detta därför att de som äger kapital, kapitalisterna, inte vill investera i verkliga samhälleliga nyttigheter. Finanskrisen är i grunden ingenting annat än en investeringsstrejk. Är det inte dags med en vision där arbetande människor erövrar den politiska makten och ser till att det är denna, som i demokratisk ordning, fattar de viktiga besluten om vår framtid? Är det inte dags för ”Det socialistiska blocket” att plocka fram lite socialistisk politik?

▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬ ▬

I går fick Dennis Olsson, facklig ordförande på den  gamla verkstad vid Volvo Lastvagnar/Tuve,  där  jag själv var aktiv under många år, ett rejält utrymme i Göteborgs-Posten för att argumentera mot ledningens massvarsel.  Härligt att se att det fortfarande slås gnistor i fackföreningsrörelsen!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,SDS1,

Vänstern: barkbitar i finanskrisens badbalja

Posted on by
Reply

Som barkbåt i badbalja

Mona Sahlin, född och uppvuxen som politiskt barnhusbarn inom socialdemokratins partielit, inledde sin regeringskarriär 1990 som arbetsmarknadsminister under Ingvar Carlsson.

Hennes första rejäla tag var ett strejkförbud. Ett minne från den tiden finns kvar i huvudet. Som en del i en delegation från Facklig Opposition vid Volvo/Göteborg mötte jag henne med protester och flygblad i Stockholm. Hon kom i ett krismöte vid Haga slott. I en svart limo satt detta rörelsens barnbarn till Albin Hansson. Blek och förskrämd tog hon emot vårt flygblad genom nerhissad vindruta.

Här grundades misstron mot henne från den fackliga rörelsens sida. Jag minns fortfarande starkt hur upprörda socialdemokraternas gamla fackliga blåbyxor var över beslutet.

Den unga Sahlin gjorde regeringsdebut med ett strejkförbud…

Misstron handlade då som nu om politik. Om ett strejkförbud och inte om hennes kön. På samma sätt som misstron mot Persson han sista år inte handlade om vad som fanns nedanför livremmen utan om att han helt nonchalerat arbetslösheten i partiets valsatsning.

Sak samma i dag med Mona Sahlins schabbel i regeringsfrågan. Ser man till den kraftiga svängen i opinionen så är det först och främst en stor grupp obeslutsamma ”medelklassväljare” som inte upplever henne som en trovärdig statsminister. Väljare som i den första rundan tar för givet att finanskrisen, som dragit med sig en kraftig förlamning i hela det kapitalistiska systemet, bara kan lösas med att åter få fart på den finansmarknad som knappt rör sig. Mona Sahlin har till nittionio procent accepterat Reinfeldts alla tunga beslut. Dessa väljare föredrar då naturligtvis att han får fortsätta att hålla i rodret. Medan alla vi andra sitter still.

En andra mindre rörelse i opinionen är mot vänster. Uppenbart en protest från (s) väljare mot famntagen med Wetterstrand/Eriksson. Det tragiska är att det regeringsprogram som ältas mellan socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet mest är vattvälling. Den enda synliga skillnaden skulle bli en förändring av a-kassans nivåer. Men då samtidigt med det fullständigt vidriga beslutet om att a-kassan bara ska finnas som försäkring för ett enda år av arbetslöshet.

När det gäller den orkanliknande finanskrisen är politikerindustrins ”vänsterpartier” bara små barkbåtar i badbaljan. I konsekvens med den ministersocialism man drömmer om vägrar Vänsterpartiet att ens prata om att vi måste börja bryta upp från det kapitalistiska system som förstör både människors liv och möjligheterna för en långsiktig hushållning med jordens resurser. Vem kan tänka sig ett utspel från Ohly som ersätter struntpratet om utgiftstak hit eller dit med ett krav på en verklig socialisering av de svenska storbankerna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Bloggar: Jinge,

Större inkomstskillnader i Sverige

Posted on by
1

Större klyftor i samhället

Av Benny Åsman

-Hushållens disponibla inkomster ökade med 7 procent förra året. Det är den största ökningen sedan mätningarna började år 1975. Samtidigt har gapet aldrig varit större mellan de med låg respektive hög inkomst.

Det skriver Statistiska Centralbyrån i en rapport publicerad den 23 denna månad. Både bra och dåliga nyheter kan man tycka. Åtminstone vid en ytlig granskning av SCBs siffror.

Det är inkomster från arbete plus kapitalinkomster plus regeringens skattesänkningar som blandas i den 7 procentiga uppgången. Mellan 1995 och 2007 ökade den fattigaste tiondelen av svenska hushåll sin disponibla inkomst i fasta priser med 27 procent, eller lite över 2 procent per år,  medan den rikaste tiondelen av hushållen kunde glädja sig åt 60 procent, eller 5 procent per år. Grunden till det är naturligtvis att lönerna för högt utbildade med fast anställning rusat i höjden tillsammans med inkomsterna från aktier och bonusprogram.

Att du har det bättre när du arbetar än när du är utan arbete kan tyckas självklart även om vissa idioter, rent ut sagt, påstår att samhällsstöd skapar beroende och vilja att stå i utanförskap. SCBs siffror visar att dessa ”snylltare” fått det sämre under de senaste 13 åren. År 1995 hade de icke-arbetande i genomsnitt 76 procent av en arbetandes inkomst. I fjol hade förhållandet sjunkit till 64 procent. Bakom ligger den undergrävda solidariteten i samhället. De rika i samhället vill inte längre vara med och solidariskt betala för en välfärd som gäller även för de mest olyckliga medborgarna. Det är frukten av den nyliberala draksådden.

Med den reinfeldtska regeringen väl fastvuxen vid rodret och en tandlös socialdemokratisk opposition ledd av allas vår Mona växer ojämlikheten snabbt i gamla Svedala. Enligt senaste OECD-rapporten , publicerad den 21 oktober, är det i Finland och Sverige, tillsammans med Nya Zeeland och USA, som inkomstgapet växt snabbast de senaste åren.

Det ”nya arbetarpartiet moderaterna” och det gamla ”arbetarpartiet socialdemokraterna” har tillsammans lagt grunden till det allt extremare klassamhälle vi nu ser växa fram.

Definition: Disponibel inkomst =bruttolön-skatter och sociala avgifter+bidrag och andra sociala transfereringar

Källor: SCB,

Andra media: DN1,SVD1,

Andra bloggar: Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Per Nuder på ”blodspår”…

Posted on by
1

Vad är nu detta för påhitt?

Nuder på ”blodspår”?

Vänta bara. Först ska jag berätta om vår frejdiga lilla labradortik Freja. Hon är en yster liten dam som snurrar runt bland mattor och höstlöv. Hon är svart som en blank kolbit och äter allt från nerfallna nypon till husses bästa skor. Labradoren är en ras som kom med européerna till nordöstra Kanada. En ras som med seklers urval och en trolig blandning med innuitiska spetsar, kom att bli både sjövan och en mästare bland spårhundar. Britterna tog senare tillbaka rasen till Europa och lät hundarna springa på sina hedar, där labradoren kom att utvecklas till att bli en av våra främsta fågelhundar. Med sitt oöverträffade luktsinne används hon också som ”narkotikahund” eller ”lavinhund”.

Bilden från ”Jakt o jägare”. Här har labradoren Lasse i en verklig jakt

spårat upp det fällda rådjuret.

”Sjövanan” från Newfoundland märker vi på turerna med ”Lilla svarta damen” ute i marken. Hon kastar sig i pölar, bäckar, åar och sjöar och jagar efter pinnar, blad och höstens sista förskrämda flygfän. Hon tror säkert att det hon biter tag i är lax eller sjöfågel från det iskalla Labradorhavet. Mellan tårna på hennes väldiga valplabbar finns det simhud. Hon har utterpäls och styr med svansen när hon simmar.

Under sensommaren och hösten har hon gått på valpkurs med Matte. Ett av inslagen är träning för att gå på ”blodspår” eller ”viltspår”. Man har då en rådjurs- eller älgklöv med en bit skank. Hackar med den lite i marken och drar sedan klöven i en repstump genom ris och skog. Samtidigt droppar man här och där lite utspätt viltblod ( fryst för känsliga läsare i våra städer ) i spåret och lämnar själva klöven i mål. När en stig sedan är lagd tränar man hunden att gå på blodspår.

Missade partiets ”catwalk”

Vi människor väcker och disciplinerar hundens naturliga instinkter. Trivs Freja med detta och klarar av att följa ett blodspår, kan hon användas i jakten till eftersök. Alltså att spåra upp ett fällt byte eller att hitta ett skadskjutet djur. Bra eftersökshundar används ofta vid många av alla våra tusentals viltolyckor där bilister kört på klövvilt, utan att de vet hur det har gått med djuren.

Det är så Per Nuder i veckan har gått på blodspår. Han fick inte vara med på partiets ”catwalk” när Göran Persson makades bort. Parkerades i stället på riksdagens gubbhylla av Sahlin. Men har nu fått upp ny vittring. Mona Sahlin blev skadskjuten när hon föste undan vänsterpartiet och reservationslöst kastade sig i armarna på det öppet borgerliga Miljöpartiet. Turerna de senaste två veckorna har försvagat henne enormt. Upproren i de egna leden var reflexer från det gamla socialdemokratiska arbetarpartiet. Som när en läkare knackar på patientens knä för att se om det finns kvar något liv i ben och fötter. Arbetarpartiet socialdemokraterna håller på att tyna bort. Men fortfarande finns det lite liv kvar. Några reflexer som sprätter till. Ideologiska minnen och de sociala banden med fackföreningsrörelsens hundratusentals medlemmar.

Mona kokar mos på moset

Mona är skadskjuten och Nuder tränar på att följa i hennes blodspår. Som Benny har visat i sin blogg i dag är hennes ideologi ett enda sammanbrott. När nyliberalismens idéer mosats av verkligheten försöker Mona koka mos på moset. Det smakar inget vidare. Nuder rör sig åt ett annat håll. Som Olle Svennings skriver i dagens Aftonbladet:

Nuder vill placera den socialdemokratiska utsiktspunken närmare förorten och Norrlands inland än Rosenbad. Med små markörer antyder han förståelse för sitt partis EU-skeptiker.

Men ännu är det inte allvar. Nuder, sin ålder till trots, är bara på valpkurs. Men han har uppenbart visat partiet vad han vill. Han har gått en runda med blodspår och visat vad han kan.

Nästa månad ska riksdagen rösta om ett nytt EU-fördrag, ”Lissabonfördraget”, där Mona Sahlin trots stora protester från eget partifolk, ofta med närhet till LO:s ståndpunkter, har drivit igenom ett socialdemokratiskt ja. Ett tiotal socialdemokratiska riksdagsmän tänker lägga ner sina röster. I ”Lissabonfördraget” finns inte det undantag för de nordiska kollektivavtalen som krävts. Det pratas om stora motdemonstrationer från LO-håll.

Det kan bli en jättelik politisk drevjakt. Där det inte bara är journalister  som fungerar som drevkarlar utan också delar av fackföreningsrörelsen.  Det drevet betyder att Sahlin riskerar att bli upphunnen och på nytt bli skadskjuten.

Den ”Politiska industrin” i Sverige tar för givet att det är Mona Sahlin som blir Reinfeldts utmanare om två år. Det kanske är ett djärvt påstående. Men jag är tveksam. Mycket tveksam.

Att äta upp en rulle Toblerone utan att betala är en sak. Att i en djup ekonomisk nergång helt strunta i alla gamla retoriska klassreflexer en annan…

I pressen: AB1,DN1,SVD1,SDS,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Mona menlös och tam i Dagens Arena

Posted on by
2

På direkten!

Fantomen, eller den Vandrande vålnaden är snabb som blixten. Vi kanske inte alltid hänger med. Men här  ger vi snabba, korta svar eller ser saker på vårt sätt.

Mona Sahlin väntar sig ideologiskt lappkast av Reinfeldt.

Mona Sahlin publicerade helt obemärkt en artikel med rubriken ”Världen måste lämna nyliberalismen” i Dagens Arena den 6 oktober. Det var ingen förlust för mänskligeheten att den gick helt obemärkt förbi, för en kritik mer menlös, tam och helt befriad från konkreta krav är omöjlig att producera.

Mona skriver inledningsvis att finanskrisen och klimatkrisen visar ”vilka risker som finns när politiken inte hänger med”. Redan ställs allt på huvudet. Varför anklaga de som tog alla politiska beslut om finansmarknadens avreglering och kapitalets totala rörelsefrihet för att inte hänga med ? Har Mona glömt bort att det var hennes egna partikamrater , med K-O Feldt i spetsen, som gav de svenska kapitalisterna fria händer på en allt mer avreglerad finans- och kapitalmarknad ? Mona är ändå för ung för att ha sådana minnesluckor. Alltså sopar hon historien under mattan.

-Man kan inte dra några slutgiltiga lärdomar av den pågående finanskrisen, skriver Mona. -Däremot finns det tre saker man kan peka på, fortsätter hon.

-Bonusprogrammen på finansmarknaden måste belysas och diskuteras. Felaktigt utformade bonusprogram kombinerat med ett alltför svagt ägarstyre har med största sannolikhet förvärrat krisen, är den första faktor som Mona riktar pekpinnen mot. Än en gång ställs allt på huvudet. ”Alltför svagt ägarstyre”… Vad är det hon kräver? Ännu mer makt åt aktieägarna? Det är i alla fall vad hon säger. Att giriga direktörer skott sig ordentligt på bonusprogrammen innebär inte att de stått i motsättning till aktieägarna. I stället är det det moderna ”ägarstyret” med krav på 15-procentig avkastning som skapat den kvartalskapitalism som inte ser längre än näsan räcker.

Mona pekar sedan på att ”marknaden skapar nya finansiella instrument i en allt snabbare takt”, att dessa instrument (hon syftar uppenbarligen på den så kallade derivathandeln) bidragit till krisens omfattning och att ”det gäller för lagstiftarna att vara minst lika snabbfotade som marknaden”. Rätt gissat. Än en gång ställs allt på huvudet. Det var ju lagstiftarna som banade väg för derivatinstrumenten genom att ändra bokföringsreglerna för bankerna. När man tillät bankerna att inte ta med kapital investerad i derivathandeln i sina bokslut kunde de engagera stora belopp i derivaten utan att överskrida de internationella reglerna för kvoten mellan eget och utlånat kapital. En teknikalitet kanske svår att förstå. Men om du äger 100 spänn kan du inte garantera en utlåning av 100 000 spänn. Svårare är det inte.

-För det tredje är det internationella samarbetet i finansiella stabilitetsfrågor fragmenterat och saknar muskler, skriver s-ordföranden och konstaterar därför att ”det internationella samarbetet måste förstärkas. IMF bör därför snarast belysa förutsättningarna för ett fördjupat internationellt samarbete.”

För en gångs skull ställs inte allt på huvudet men däremot är det helt huvudlöst. IMF- denna murbräcka i nyliberalismens korståg de senaste decennierna, ska alltså ”belysa” vägen framåt. Häpnadsväckande!!!

Resten av Monas artikel är bara tomma fraser om ”stabila sociala marknadsekonomier”, om en ”ny kurs” utan att säga vilken riktning som ska tas och ”ambitiösa frihandelsavtal” (en ny Doharond kanske?). När hela världspressen talar om ”kapitalismens kris” använder Mona inte ordet ”kapitalism” en enda gång i sin artikel. Det gäller att ideologiskt ligga så lågt som möjligt.  Hon är så jävla rädd att ta ord som kapitalism, klasskamp, solidaritet och socialism i munnen att politiken försvinner i finpratet. Vem vet, kanske dessa fula ord förlorar en röst i valet 2010.

Avslutningen på artikeln är helt underbar:

-Här hemma kan vi bara hoppas på att den svenska regeringen är beredd att byta ideologisk kurs- eller att vi får chansen att snart byta regering.

Vilket perspektiv!!!! Hur socialdemokratin har tänkt sig vinna valet med Mona Sahlin vid rodret är en tiotusenkronorsfråga. Om någon vill veta hur den arbetande befolkningen i Sverige ska möta den djupa recession som nu startat räcker det inte med att vänta på riksdagsvalet om två år. Ska Volvos arbetare tills dess hoppas på att Reinfeldt ”byter ideologisk kurs” ? Verkligen ett program i tiden.

I andra media: Dagens Arena,DN1,ETC,SVD1,SVD2,

Andra bloggar: Ekonomikommentar,

Svensson,Esbati,Trotten,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,