"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade mona sahlin
Muammar Khaddafi – dagarna är räknade
30 Maj 11
.
Den libyska statstelevisionen visar inte längre några bilder på en exalterad Muammar Khaddafi där denne uppjagat förklarar befolkningens uppror mot den egna familjediktaturen med att en del ungdomar drogats av Al Quaida. Libyerna slipper också se sonen Zaif berätta om hur han ska krossa upprorsmännen som kackerlackor eller ökenråttor.
Revolutionens seger för två veckor sedan i den viktiga hamnstaden Misrata blev en vändpunkt och kommer av historiker att ses som diktatorns Stalingrad. Stadens episka motstånd mot hans stridsvagnar, GRAD-raketer och krypskyttar går på samma sätt till annalerna som början till slutet på 42 år av förtryck.
.
.
Ryssland hade länge hoppats
att kunna behålla sina feta vapenkontrakt...
.
Efter Misrata har först Turkiets premiärminister Erdogan hoppat av. Khaddafi har valt ”blod,tårar,förtryck och attacker på sitt eget folk” i stället för fred, konstaterade han bittert. På tur var sedan Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, som tänkt sig att att kunna behålla landets feta vapenkontrakt med Khaddafi. Men i veckan, under G8-mötet i Franrike, meddelade han att det enda som Ryssland nu kunde göra, var att hjälpa diktatorn och hans familj att hitta en exil. ”Inte i Ryssland, men väl i något annat land”.
Khaddafis gamle kompanjon, Sydafrikas president Jacob Zuma gör för sin del den sista vändan till Tripoli i dag. Om han också pekar med hela handen och förklarar för den åldrande översten att han och hans familj har blivit politisk paria, det återstår att se. Men det som betyder mer är att viktiga delar av den mäktiga libyska klanen Warfalla i helgen avslutade ett möte i Turkiet tillsamman med den Nationella övegångsregeringen där man gemensamt uppmanade ”bröderna i Zletin, Tarhuna,Khums,Msellata och Sirte att ansluta sig till revolutionen för att få ett snabbt slut på tyranniet”.
.
.
Från helgens möte i Turkiet
.
Hur mycket det gamla klansystemet i Libyen påverkar landets politik är omdiskuterat – och ofta överdrivet. Den snabba urbaniseringen sedan 1960-talet har inneburit nya sociala mönster. Men självklart spelar det fortfarande en viktig roll och mötet i Turkiet – där mer än hundra delegater från regionen Bani Walid slöt upp – var därför ännu ett svårt bakslag för Khaddafi.
Libyen har ett klan- eller stamsystem med mer än 140 olika grupperingar. Men Warfalla, som bebor området sydväst om Misrata, har en helt unik ställning med en miljon medlemmar. Alltså en sjättedel av landets befolkning.
Därför har Khaddafi under alla sina år försökt att vinna klanens lojalitet. Med mutor – eller med hot och fängelse.
När det stod klart för regimen att mötet i Istanbul ändå stod för dörren valde man i veckan gå in med brutalt våld i regionens centra som också heter Bani Walid. Elva klanmedlemmar sägs ha dödats, bland andra en bror till en av de delegater som träffades i helgen…
.
.
Här väntar Libyens rika elit på att Khaddafi ska störtas…
.
New York Times rapporterar samtidigt att den rika libyska eliten flytt Tripoli och kört sin flotta bilar över gränsen till den lyxiga tunisiska turistön Djerba.
De fetaste skeppråttorna lämnar skutan – uppenbart i väntan på en ny besättning…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Warfalla, Sergej Lavrov, Libyen, Tripoli,
Tala är silver – tiga är guld
22 Jan 11
.
Det tycker Carl Bildt och Tobias Billström när de får frågan om vad de sa vid sitt besök på den amerikanska ambassaden i Bagdad.
Nu säger Mona Sahlin till Svenska Dagbladet att detta är hyckleri och rentav skandalöst:
”Jag brukar vara försiktig med att använda ord som skandalöst, men det här är en skandal. Det här är verkligen politiskt hyckleri. De pratar i riksdagen om att Sverigedemokraterna är ett problem, och sen talar de så här bakom stängda dörrar, säger Mona Sahlin.
Hon är också kritisk till att Bildt och Billström vägrar svara på om uppgifterna från WikiLeaks, och köper inte argumentet att inte kommentera något som kommer från Wikileaks.”
.
.
Dessvärre är detta moltigande bara hyckleri när det passar Sahlin. Nyss var det en annan läcka där det i en rapport från den amerikanska ambassaden i Stockholm hem till Vita huset hette att:
”Ambassadören tackade Sahlin för Sveriges fortsatta insats för Afghanistan. Hon svarade att fortsatt internationell inblandning är ‘Så väldigt viktig’ eftersom det inte är ett amerikanskt fälttåg som kritikerna gör gällande…
”Sahlin förklarade att svenska folket för tre år sedan hade en stark antiamerikansk hållning men att ett stort skifte har skett. Valet av Obama är en av anledningarna, den andra är en bättre förståelse hos svenskar hur de ska förhålla sig till USA. Hon sa till ambassadören att hon vill stärka de USA-svenska relationerna genom samarbete om klimatförändringar och gemensamma kulturella värderingar.”
Likt Bildt och Billström valde Sahlin då att ducka. I stället skickade hon fram sin utrikespolitiske talesman Ahlin som fick mumla något om missuppfattningar och källor i tredje hand.
Känns det igen?
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, WikiLeaks, Tobias Billström, Carl Bildt,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,AB1,Expr1,AB2,DN4,SVD4,SVD5,DN5,
Bloggare: LassesBlogg,Jinge,Svensson,
Sista dansen med gänget…
19 Jan 11
,
I sitt avskedstal till det egna partirådet i höstas bekände Mona Sahlin att hon inte trott på vare sig den rödgröna alliansen eller det egna valprogrammet. Mona blev ”Mona Moderat”, skrev Aftonbladets Lena Mellin.
I riksdagens klang- och jubelföreställning för Sahlin var detta uppenbart. Lätt skämtsamt, men också med en ton av allvar hyllades hon av Folkpartiets Jan Björklund:
”Det var ett misstag av socialdemokraterna att låta Mona Sahlin avgå. Hade du hållit det där talet före valet så hade även jag röstat på dig”.
.
.
Sista dansen är över och redan bleknar minnet…
.
Att riksdagens ledamöter säger tack och adjö till varandra är ingenting märkligt. Dagens runda var även den sista för Maria Wetterstrand ( för den här gången?) och Peter Eriksson som partiledare. Men i dag tog den sista dansen med det här gänget, med gemyt och samförstånd, över varje försök till en politisk diskussion om den verklighet som gäller för många av de människor som inte kan ha riksdagshuset som värmestuga eller skyddad verkstad. En halv miljon svenskar är utkastade i arbetslöshet. Tiotusentals ungdomar och unga vuxna har ingen egen bostad. I Afghanistan krigar Sverige under NATO.s fanor. I Tunisien ställs frågan om revolutionen ska segra eller inte. Allt detta och mycket, mycket mer samtidigt som jorden hotas av en ekologisk kollaps…
Framförallt alla dessa ”presenter” som man delar ut till varandra. Det spelar ingen roll om det är Maud Olofsson som skänker Mona Sahlin några vackra glas eller om det är Göran Hägglund som via läkarmissionen ger Maria Wetterstrand ”får till en familj i Burkina Faso och kycklingar till en annan familj i El Salvador”. Det hela känns avskyvärt därför att på samma sätt som med de röda rosor vi ibland kan få av någon socialdemokratisk partiarbetare, så är detta inga personliga presenter, köpta för egna pengar. Alla kostnader i dessa sammanhang, på samma sätt som vid Victorias förmälning med sin Daniel, betalas av landets arbetande människor. Många blev upprörda när de hörde att Sverigedemokraterna får 30 miljoner kronor i partibidrag på grund av sina vunna mandat i höstens val. I själva verket demonstrerar detta bara det totala vansinne som gäller. Sveriges politiska partier finansieras helt och hållet av staten med generösa bidrag. Moderaterna lär kunna kamma hem, om man lägger samman alla bidrag, upp emot en miljard kronor för de fyra år som nu kommer…
Ja, Mona Sahlin har dansat sin sista dans – i riksdagen – och lämnar efter sig ett parti i fullständig upplösning. Det enda man tycks vara överens om är att det inte finns någon bra efterträdare och att Sven Erik Österberg därför blir bra. Han är så tunn att andra också kan synas och kanske bli något i framtiden. Sedan diskuteras det vilt om det är bra eller dåligt att han semestrar i en husvagn på Öland. Borde han inte i stället , likt den åtråvärda medelklassen, skaffa sig ett pittoreskt hus med vita murar någonstans på Gotland?
.
.
Husvagn på Öland eller hus på Gotland?
Kanske en partikompromiss med en häftigare husvagn?
.
Trots allt. Trots alla bakslag kan Sahlin lämna efter sig ett viktigt arv till partiets medlemmar. Under hennes ledning förlorade man stort i valet – men har blivit en vinnare på börsen! Partiet slår index och kan nu redovisa en aktieportfölj på nära hundra miljoner kronor. Efter att dessutom ha lyckats med en del fina fastighetsklipp är därför den egna partikassan nu värderad till runt en kvarts miljard kronor. Inte konstigt att Svenska Dagbladets ekonomiske analytiker vill ha in den snart avgående Sahlin i Investors styrelse.
Att sedan alla dessa klingande mynt som rullat runt i socialdemokraternas partikassa i sista hand kommer från våra partibidrag eller från vårt slit i de bolag där (s) satsat våra pengar – ”Se det är en helt annan saga”, som Astrid Lindgren brukade säga.
Den sagan om vår nya folkhem får vi berätta en annan gång…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Sven Erik Österberg, partiledardebatt, riksdagsdebatt
I pressen: SVD1,DN1,DN2,AB1,GP1,Expr1,AB2,SVD2,DN3,AB3,AB2,AB3,AB4,SVD3,DN4,GP2,SVD4,Expr2,
Bloggare: Jinge,RödaGöinge,RödaLund,
Dags för Metalluppror – dags att dumpa Stefan Löfven
10 Dec 10
.
Jag är fortfarande medlem i IF Metall. Om än som pensionär med en blygsam avgift och en blygsam aktivitet. Nu är det inte ett bullrande verkstadsgolv eller ett stormigt medlemsmöte som gäller. På sin höjd kallas vi till julkalas med kaffe och pepparkaka…
Men i mitt hjärta river det lika svårt som förr när jag ser min ordförande Stefan Löfven framträda. Det borde vara dags för en verklig gräsbrand i vårt förbund. Ett metalluppror där medlemmarna pensionerar sin ordförande – eller snarare skickar honom till den fackliga åldringsvården.
.
.
I en intervju nyligen för Aktuellt om en eventuell ny roll som ordförande för socialdemokraterna valde han att stolt – och glad som en nybliven pappa – att visa upp en bild där han satt i det svenska stridsflygplanet Jas Gripen. I och för sig fullproppat med amerikanska strategiska komponenter. Men ändå. Det var den bild av sig själv som han ville visa upp för det svenska folket. Svensk verkstadsindustri när den är som bäst. Med metallbasen i cockpiten…
Samtidigt piskades ”Ungdoms- eller Lärlingsavtalet” igenom på Metalls avtalsråd. En ren lönedumpning där arbetsgivarna ska kunna hyra in ungdomar – upp till 25 år – för skitlönen 12 481 kr/mån.
I går var det dags igen. Redan efter Mona Sahlins avskedstal eller snarare ”undergångstal” applåderade Löfven så högt det gick:
”Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som a-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se a-kassan som en omställningsförsäkring.”
Nu fyller han i för SVT Aktuellt. ”A-kassan kan inte vara för evigt utan måste tidsbegränsas”. Med Löfvens borgerliga världsbild måste man välja. Höja taket i A-kassan så att fler får ut 80 procent under en kort tid. Vad han själv med Reinfeldts språkbruk väljer att kalla ”Omställningsförsäkring”. Eller en något längre omställning men då med lägre tak. För att ge A-kassan ”legitimitet” väljer han själv det första alternativet.
Vad Stefan Löfven glömt och Mona Sahlin aldrig ens funderat över är att A-kassan – som historiskt varit fackföreningsrörelsens livsnerv – inte är en kortfristigt försäkring. Inte en humanitär inrättning där man ska dela med sig lite av medlidande med dem som blivit av med sina jobb. Det handlar vare sig om välgörenhet eller ett bidrag. Det handlar om en klassolidaritet där de som har arbete med en hygglig lön motverkar lönedumpning, en försämring av de egna lönerna, genom att garantera de arbetslösa ett sådant försörjningsläge att dessa slipper att jobba för skitlöner.
Med en hög A-kassa. Inte ”i evighet” utan i väntan på ett nytt jobb med hygglig lön. Det är då vi hindrar arbetsgivarna från att försämra lönerna för alla arbetande människor. Med denna fackliga utgångspunkt går inte kampen för en bra A-kassa att stämplas som en rörelse för ”bidragstagare” eller ”förlorare”. Då blir den i stället en facklig och politisk strid för löner som vi alla kan leva av.
.
.
1:a maj demonstration – 1906 . Kaptensvägen vid Folkets Hus;
Tolvkanten, den röda bokhandeln i Malmberget.
,
Jag vet inte om Stefan Löfven är ute i egen sak när det gäller valet av ny ordförande i SAP. Det mer troliga är att han plogar framför Sveavägens entré för Sven-Erik Österberg, som är en av de hetaste kandidaterna i partiets jakt på en ersättare till Sahlin. För passande nog har Österberg samtidigt turnerat i media med samma budskap. Nu är tragiken lika stor oavsett vem av de bägge det hela handlar om.
Men när det gäller Löfven handlar detta inte bara om vem som ska leda SAP.
Det handlar om vem som ska leda IF Metall. När förbundets avtalsråd röstade om ”Ungdomsavtalet” var det en mycket knapp seger för ledningen. Man vann med den historiskt svaga siffran 76-71. När förbundets ordförande nu dumpar A-kassan är det dags för att bygga ett verkligt Metalluppror där verkstadsgolven gungar och bågnar av all vrede. Löfven måste dumpas. Han har säkert pensionsavtal så att han kan fortsätta med att leva i all välmåga…
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, Sven-Erik Österberg, IF Metall, Ungdomsavtalet, SAP
Mitt möte med Mona Sahlin…
17 Nov 10
.
Kontrasterna är tydliga och skärpan är fortfarande bra från mitt första egentliga minne och enda möte med Mona Sahlin. Bakgrunden var att denna unga framgångssaga i politiken, hon som redan som barn lekt kring Ingvar Carlssons ben, blev den som utsågs till offer när hon plockats in i regeringen 1990. Hon hade egentligen ingen som helst erfarenhet av vanliga jobb men utsågs ändå till arbetsmarknadsminister för att ensam försöka hålla emot den fackliga storm som blåst upp mot regeringens strejkförbud och lönestopp.
.
.
Redan 1982 kunde legenden och finansministern Gunnar Sträng
hälsa den unga Mona Sahlin välkommen till riksdagen
.
Vid mötet var vi ett bra gäng med uppretade arbetare från Volvo i Göteborg som rest upp till Stockholm och regeringens överläggningar med borgerligheten på Haga slott. Väl på plats vid uppfarten till salongerna gled det fram en stort svart bil mot infarten där vi parkerat oss. Bilen stannade, vindrutan där bak åkte ner och en blek och lite uppskrämd Mona Sahlin tog emot mitt flygblad samtidigt som vårt gäng bullrade en stund. TV-kamerorna surrade och pressfotograferna flockades. Våra brandgula skyddsjackor gjorde sig tydligen bra i bild. Vi fick kasta lite käft med Mona och hojta några slagord…
Mitt sista minne från Mona Sahlins år i rikspolitiken blev när hon i all hast övergav ”rörelsens” traditionella syn på internationell solidaritet. Hennes sista stora beslut som partiledare blev att fatta Carl Bildts utsträckta hand och den gamla symbolen, där fredsarbetet symboliserats med ett fast handslag över gränserna, skulle vi nu hastigt och lustigt se som en långsiktig uppgörelse med borgerligheten om att de svenska soldaterna i Afghanistan ska fortsätta att strida under NATO:s fanor ända till 2014. Ja, kanske ännu längre. Hon klev ur det trista grådasket efter sitt och partiets historiska valnederlag genom ett fryntligt möte tillsammans med Carl Bildt. Snabbt och behändigt, utan krus, skrev hon under hans förslag till överenskommelse. Ett strategidokument som i efterhand visat sig vara en ren blåkopia till de formuleringar som NATO kommande helg ska anta vid sitt gemensamma möte i Lissabon. Bildt hade fått en förhandstitt på vad som gäller…
.
Från FNL:are till krigsaktivist under NATO:s fanor
.
Mellan dessa två minnesbilder finns högvis med andra. Mona Sahlin har haft en lång färdväg i politiken. Som riksdagskvinna, med flera ministeruppdrag, har hon under 28 år hunnit med att fatta många beslut. Till hennes fördel ska sägas att hon varit konsekvent. Vid varje nytt vägskäl har hon resolut svängt åt höger. När Svenska Dagbladet chef, för tidningens sektion om ”Näringsliv”, Olle Zachrison, reflekterar över hennes avgång är det därför ingenting konstigt när han säger sig hoppas att få se henne i den svenska kapitalismens innersta krets. Hon hör helt enkelt hemma i styrelsen för Wallenbergs Investor. Där skulle hon ”också vara i gott sällskap”:
”Det finns rader av före detta socialdemokratiska ministrar som idag jobbbar i näringslivet. Förre näringsministern Björn Rosengren jobbar inom Stenbecksfären. Ex-finansministern Pär Nuder sitter i Fabeges styrelse. Deras gamla kollegor Ulrica Jansson Messing och Erik Åsbrink återfinns i Wallenstams styrelserum. Före detta statsminister Göran Persson är ordförande i Scandinavian Biogas och pr-konsult. Och så vidare.”
.
.
Dammluckorna mot nyliberalismen har öppnats.
I Göteborg sålde socialdemokratin ut hamnen…
I Dagens Nyheter finns en annan lika naturlig reflektion som kommer från Smedjebacken i södra Dalarna där socialdemokraterna vann en jordskredsseger med nästan 60 procent i valet till kommunalfullmäktige. Här på partiets givna hemmaplan, långt borta från många stockholmares bekymmer över RUT-avdrag och bostadsräntor, blev det däremot ändå bara 50 procent i riksdagsvalet. En del av de egna väljarna kunde inte identifiera sig själva med partiledaren, menar Smedjebackens lokala partiförening och dess slutsats är given:
”Socialdemokraternas nästa partiledare ska haft ett jobb, ha varit arbetslös och helst ha slagits mot Försäkringskassan. Vi måste tillbaka till den verklighet som folk faktiskt lever i.”
För mig som socialist låter detta som en önskedröm. Men drömmar ska också förverkligas och då är vi framme vid den oundvikliga politiken. ”Tillbaka till våra rötter” låter bra. ”Vår urkraft”. Men är till en del ofruktbart eftersom dagens ekonomi, dagens jordmån, är en helt annan än den som låg så fast under efterkrigstidens första decennier. Då, när en framgångsrik facklig/politisk byråkrati och nationella kapitalister gemensamt kunde styra över hur jorden skulle brukas. Skördarna räckte både till vinster, en allt vidare välfärd och högre löner. Ser vi bara som exempel till ”svensk” fordonsindustri och dess förr så bördiga jordar är det i dag lätt att förstå vad som hänt i hela det ekonomiska landskapet. En holländare i armkrok med en rysk kapitalist försöker få i gång det kursade SAAB. Scania ägs av tyskar. Volvo personvagnar styrs av ordförande Li uppbackad av det mäktiga Kinesiska kommunistpartiet. AB Volvo, där jag själv jobbade i många år och som har lastvagnar, bussar, flygmotorer och dumpers på sin meny, lever med en oklar maktsfär. Men produktionen är global – och flyttbar.
.
Under den senaste finanskrisen försvann tiotusentals jobb?
Hur blir det nästa gång? Vem ska styra landet?
.
Globaliseringen har spolat bort den gamla så fruktbara myllan för klassisk socialdemokrati. Långt, långt över hälften av alla svenskar är samtidigt lika mycket låntagare som löntagare och är beroende av låga räntor. De gör sina val i livet efter förväntad börsutveckling och förväntat ränteläge.
I Europa handlar EU:s våldsamma framfart samtidigt om att sänka lönenivåer och försämra arbetsvillkor, demontera välfärd och privatisera verksamheter.
.
.
Det krävs nya armar och nya fanor!
.
.
Vill socialdemokratins vänster på allvar ta sig an denna nya verklighet. Vare sig det handlar om stora välfärdssatsningar, fler jobb i den offentliga sektorn och förmånliga statliga krediter till vårt boende. Där man bryter ”budgetdisciplinen” och avskaffar Riksbanken. Eller vill man gripa sig an de lika nödvändiga som omfattande investeringarna i en total omvälvning av vår energiförsörjning, våra transporter och vår industriproduktion så att våra liv anpassas till naturens och planetens sinande resurser. Då måste man också gå över det kritstreck som ritats av marknadens, av den ekonomiska maktens diktat. Varje steg över detta streck kommer att mötas av ett furiöst politiskt motstånd från borgerligheten. Vilket naturligtvis kräver en helt ny reorganiserad arbetarrörelse. Med andra handslag över nationsgränserna och med andra ideal hos ledarna än att se steget över till näringslivet som en naturlig fortsättning på sin karriär i partiet.
Det är detta och ingenting annat som borde diskuteras.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Gunnar Sträng, Facklig Opposition, AB Volvo, socialdemokratins kris, partiledarstriden i SAP,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,Expr1,Expr2,AB1,SVD7,DN5,DN6,AB2,
Bättre att gå av cykeln – än att trilla omkull…
11 Nov 10
.
Går man av cykeln i en uppförsbacke är det lätt att sitta upp igen när man väl kommit uppför stigningen.
Det är vad Mona Sahlin gjort när hon nu, med bägge händerna, markerat att inte bara hon själv, utan också alla andra ledamöter i partistyrelsen och verkställande utskottet, ställer sina platser till förfogande inför våren extra partikongress. Ibland pratar man om ”ministerstyre”. Här ser vi ett historiskt ”ordförandestyre” där Mona Sahlin på egen hand bestämmer att de 33 ledamöter som den ordinarie kongressen valt, ska hoppa av sina cyklar bara därför att hon själv tappat styret i motlutet.
.
.
Susanne Ljungskog klarade att bli dubbel världsmästarinna.
Kan Mona Sahlin dubblera i ett nytt ordförandeval?
.
Nu kan hon göra ett till synes eget val inför kongressen. Märker hon att en bredare skara av partiets beslutsfattare vill ha bort henne och att det finns en eller flera motkandidater till ledarskapet, med stor uppslutning bakom sig, då avstår hon ”frivilligt” från att hoppa upp i sadeln igen när man väl nått backkrönet. När historien ska skrivas behöver det inte stå att hon tvingades omkull, att hon tvingades att avgå, i stället valde hon själv att gå av, att lämna sitt ordförandeuppdrag i en tid av omprövning.
Är hon först upp i backen, bland alla dem som hon tvingat att leda sina cyklar, är att det bara att sätta på sig den ”gula ledartröjan”, hoppa upp igen och trampa i gång pedalerna. Men nu som en ”renad”, nyvald Mona som själv vågat att ställa sin plats till förfogande. Med en nyvunnen auktoritet i partiet.
Lyckas hon med detta blir det också ett gyllene tillfälle att se om det egna ”tävlingsstallet” som det heter bland de professionella cyklisterna. Uppstickare och solokörare dumpas utan att hon själv uppfattas som ansvarig. Ett nytt ”Stall Mona” kan ge sig i väg. Publikleden slutas och kampen om den åtråvärda statsministerposten 2014 komma i gång.
Ja, hur går det. Ingen vet. Men jag tippar för skojs skull Sven-Erik Österberg. Om han nu i tid vågar sig på en ”utbrytning” i den branta backen. En av de få i Arbetarepartiet som en gång i tiden har haft ett vanligt jobb. Innan han blev ombudsman i Skogsarbetarförbundet slet han som skogsarbetare hos Domänverket i Skinnskatteberg. En partiordförande med bredare livserfarenhet, med lite ”valkar i nävarna”, är kanske det partiet känner sig behöva i sin historiska kris.
.
.
När det gäller politiken väntar en verklig bergsklättring
.
Aftonbladet har gjort en löjlig SIFO-undersökning som sägs visa att det ”svenska folket” har störst förtroende för Thomas Bodström som ny partiordförande. Det må så vara. Det ”svenska folket” känner igen kändisar.
En helt annan sak är vad socialdemokratins medlemmar tycker. Vid Per Albin Hanssons död 1946 tippade alla att den välkände socialministern Gustav Möller skulle axla hans mantel. Knappt några svenskar visste vem Tage Erlander var. Ändå blev det han som tog över ordförandeklubban och sedan blev den person i Sverige som suttit längst på statsministerposten…
Detta om den rafflande klungstrid som nu väntar. En strid som ytterst handlar om framtida poster, löner och möjligheter att klättra några pinnar på karriärstegarna. Jag får återkomma om den politik eller den verkliga ”bergsklättring” som väntar…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Sven- Erik Österberg, Thomas Bodström, partiledarstrid i SAP,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,AB2,AB3,AB4,GP1,GP2,GP3,GP4,Expr1,Expr2,Expr3,
AB5,SVD7,Expr4.AB6,SVD8,DN6,Expr5,GP5,GP6,SVD9,DN7,DN8,GP7,
Bloggare: Jinge,Svensson,Teckentydaren,Motvallsbloggen,
Brödrafejden i Labour – Ed vann på poäng
30 Sep 10
.
I helgen kunde britterna följa en dramatisk realitysåpa – i politikens värld. Efter flera ”cliffhangers, fick då brödrafejden i Labour sin upplösning vid partikongressen i Manchester med dess hastigt återfunna starka röda scenografi…
.
.
Lillebror Ed Miliband pekade finger åt storebror David genom att vinna en hårfin poängseger. Detta i en match som avgjordes först i sista ronden. David hade segrat klart i de valkretsar, där Labours parlamentsledamöter respektive medlemmarna i EU-parlamentet röstar, liksom i valet bland Labours ordinarie medlemmar.
Men när valet bland medlemmar organiserade i fackföreningsrörelsen, när det till sist var klart, hade Ed hämtat igen det stora försprånget. Det krävdes nästan målfoto för att kora segraren. Han vann med siffrorna 50.65. Storebror fick 49.35.
För min generation socialister är namnet Miliband annars helt och hållet förknippat med brödernas pappa, Ralph Miliband, som var en förgrundsgestalt i förnyelsen av den europeiska marxismen under 1950- och 60-talen. En av grundarna av Socialist Register (tillsammans med bland andra Ernest Mandel) och den brittiska tidskriften New Left Review. Den senare blev flaggskeppet för många andra teoretiska och politiska magasin i Den nya vänstern runt om i Europa. I Sverige hade kanske lundaorganet Zenith störst betydelse för att förmedla de nya idéerna. För marxismen blev det renässansens år.
.
Tariiq Ali och Robin Blackburn var två andra av
New Left Reviews redaktionsmedlemmar.
Här i en London-demonstration 1973.
.
David har sagt att pappan säkert skulle snurra runt i sin grav om han fått veta att hans bägge söner kämpat mot varandra i en strid om ordförandeskapet för Labour. Inte för att de konkurrerat med varandra utan för att, som Ed uttryckte saken på kongressen i Manchester, ”det är inte alla som har en pappa som skrivit en bok om att han inte tror på den parlamentariska vägen till socialismen”. Boken hette ”Parliamentary Socialism” och var en studie i hur den brittiska borgarklassen upprätthåller sin hegemoni genom bland annat parlamentet. ”Labour är ett mycket dogmatiskt parti”, skrev han. ”Inte för att man håller fast vid socialismen, utan för att man är sammangjutet i ett enda block med parlamentet.”…
Nu har det runnit en del vatten i Themsen sedan 1960-talet. Efter Ronald Reagans och Margaret Thatchers högerrevolutioner blev nyliberalismen det normala blodomloppet för kapitalismen. Bröderna Miliband fostrades under en annan tidsålder och med en annan tidsanda än sin far/mor och sina farföräldrar som var polsk/belgiska judiska socialister (med sina rötter i Warzawaghettot). Pappa Ralph och farfar Samuel flydde ”med den sista båten” över till England 1940. Samuel som var läderarbetare hade en gång kämpat med den ryska Röda armén, 1919-21. Mamma Renée tvingades att leva underjordiskt i Polen under hela Andra världskriget.
”Det mina föräldrar fick lära sig i fruktan, förde de vidare till oss i en trygg och bekväm miljö”, underströk Ed mycket symboliskt i Manchester. Först David och sedan Ed gjorde karriär inom New Labour under lyckoruset efter Tony Blairs segerval 1997. David blev en av hjärnorna bakom Blairs strategi och en av hans närmaste rådgivare i regeringskabinettet. Under Gordon Brown utsågs han till utrikesminister. Ed som var efter i starten blev utnämnd till energi- och klimatminister.
.
.
På Tony Blairs tid blev kongressernas dekor mer och mer rosa.
Nu lyste det i starkt mörkrött .
Men ”Red Ed” själv är inte röd…
.
Den hysteriska högerpressen i Storbritannien skrek ändå högt när ”fackföreningsrörelsens man”, ”The Red Ed” vann matchen bröderna emellan. Mer sansade bedömare, från höger till vänster, underströk liksom Ed själv att detta bara var ”struntprat”.
Ser man till själva valet är detta en mycket klok bedömning. Av de fem kandidater som stod till buds, var det endast Dianne Abbott som kom från vänstern i partiet, ”The Socialist Campaign Group”. Hon fick 7,4 procent av rösterna i första valomgången och eliminerades direkt. Samtliga tronpretendenter hade dessutom samsyn om att en av Thatchers viktigaste klasslagar, den som förbjuder fackföreningar att gå ut med solidaritetsblockader. All fem förklarade att den skulle lämnas i fred!
Lillebrors seger måste i stället förklaras med att New Labours lyckorus – efter flera katastrofala valnederlag – har blivit till ett svårt bakrus. Där få inom partiet eller bland vanliga löntagare i stort, inte minst inom fackföreningsrörelsen, vill bli påminda om epoken Blair. Om hans och Labours ”Ancien regime”, då champagneglasen klirrades för bankvärlden i London City, kapitalets globalisering och Irak-kriget. Det var denna plågsamma baksmälla som gav Ed övertaget. Som den yngre brodern var han på efterkälken i karriären. Bland annat satt han inte i parlamentet när Blair triumfade igenom beslutet om den brittiska insatsen till stöd för Bush`s angreppskrig. Han behövde inte rösta och i takt med att krigsmotståndet ökade kom han att inta en alltmer kritisk ståndpunkt i frågan. Ännu en ny, svårfångad tidsanda bröt in. David, däremot, hade setts som sammanvuxen med Tony, och inte minst premiärministern själv hade sett/och såg den äldre Miliband, som sin naturlige arvprins. Enligt pressen fick Davids kampanjläger stoppa Blair från ett mer aktivt (och kontraproduktivt) engagemang inför kongressen.
En siffra som väl understryker detta skifte är statistiken över Labours medlemsutveckling. Efter rekordvalet 1997 kunde man räkna in 400 000 medlemmar. I dag är siffran nere i bara 170 000.
Det har spekulerats mycket i de brittiska tidningarna om hur valstriden påverkat brödernas relation. Under sitt linjetal till kongressen, som dess nye partiledare, underströk Ed hårt sin kritik av Blairs krig i Irak:
”På samma sätt som jag stödjer vår mission i Afghanistan (!) som ett nödvändigt svar på terrorism, måste jag vara ärlig mot er när det gäller lärdomarna av Irak. Irak var en fråga som delade vårt parti och vårt land. Många tror helt uppriktigt att världen stod inför ett verkligt hot…Men jag tror att vi hade fel. Det var fel att ta ut Storbritannien i krig och det måste vi säga helt ärligt. Det var fel därför att /kriget/ inte var den sista möjligheten. Detta därför att vi inte byggde de rätta allianserna och därför att vi underminerade FN.”
Självklart sågs detta – om än som en nödvändig politisk markering – som ett fult pekfinger mot förloraren i maktkampen. Bredvid David i kongressalen satt Harriette Hariman, partiets vice ordförande. Nu var det inte bättre än att en TV-kanal i smyg hade lagt ut en avlyssningsmikron bredvid de bägge och därför kunde sedan hela öriket lyssna till Davids snäsiga fråga till sin bänkkamrat: ”Varför applåderar du? Du röstade ju för?”. Harimans svar blev kort: ”Jo, men jag stödjer honom.”…
.
.
Trots kramar på kongresscenen valde ändå David att lämna den politiska scenen. Carl Bildt blev därmed en av dem som miste en vän i Labours ledning. Han och den äldre brodern Miliband har var mycket vänskapliga och befryndade när det gällt Irakkriget, liksom bedömningen av läget i Afghanistan och Georgiens anfallskrig mot sina minoriteters anspråk på självständighet. Kanske kan nu ändå Bildt, tack vare Afghanistan, hitta fram också till Ed.
När det gäller avsnitten i linjetalet om budgetunderskott, budgetdisciplin och fackföreningsrörelsens roll i framtiden. Nu när högerregeringen Cameron varslat om nerskärningar i budgeten på ända upp till 25 procent för vissa departement. Där avlägsnade sig den nye partiledaren inte en tum från New Labours kapitulation inför marknadens diktat:
”Det är min starka övertygelse att vi måste reducera underskottet. Det kommer att bli nerskärningar och det hade det blivit även om vi hade suttit i regeringen. En del av dem kommer att vara plågsamma och det hade de varit även om vi hade suttit i regeringen /…/ Jag säger rakt ut och det måste vi tackla. Jag tänker göra Labour till företagsamhetens parti. Även till småföretagarnas parti. Och jag vill att den brittiska affärsvärlden, små såväl som stora, ska kunna dra största möjliga nytta av globaliseringen.”
I sak avvek han inte med en enda decimal från sin förre chef, Gordon Brown, och dennes valprogram i våras när det gällde ekonomin. För att undvika en ny recession är Labours plan att underskotten ska halveras på fyra år. Inte snabbare än så. När det gällde fackföreningsrörelsens motstånd mot högerns attacker blev tonen aggressiv:
.
.
Den brittiska pressen förmedlade villigt
Labours budskap till radikala arbetare
.
”Vi måste vinna allmänheten för vår sak och vi måste göra allt för att inte stöta bort den genom att skriva in oss i historieböckerna när det gäller fackliga misslyckanden. Det är därför jag inte har något till övers, och ni inte ska ha något till övers, för uppblåst retorik om vågor med ansvarslösa strejker. Allmänheten kommer inte att stödja dem. Jag kommer inte att stödja dem. Och ni ska inte stödja dem heller.”
.
Video med Milibans hets mot fackföreningarna
.
Tony Blair kunde inte sagt det bättre själv…
Såren mellan bröderna kanske läker. Men för familjefridens skull är det säkert bäst att pappan Ralph Miliband fortsätter att vila fridfullt på Londons Highgate Cemetery. Kanske kan han ha en liten diskussion om jordelivets gång med Karl Marx som ligger i en av gravarna bredvid.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Labour, Ed Miliband, David Miliband, Ralp Miliband,
Stor lavinfara – Miljöpartiet på glid
9 Sep 10
.
De nya liberalerna på glid högerut…
.
Som valvindarna blåser verkar det mer än troligt att Sverigedemokraterna snart bänkar sig i riksdagen. Både socialdemokraterna och Miljöpartiet har varslat om att detta kan innebära ett samarbete högerut. Både Mona Sahlin och miljöpartisternas bägge språkrör, som alla tre vill vara så ”moderna” som möjligt, har lustigt nog använt sig av 1970-talets i dag omoderna politiska språkbruk och väljer att kalla Centerpartiet och Folkpartiet för ”mittenpartier” när de pratat om nya tänkbara allianser. Har de missat Maud Olofssons fackföreningshat och oavbrutna attacker på LAS? Eller Jan Björklunds vurm för NATO och hans ständiga tjuvfiske i sverigedemokraternas grumliga vatten? Knappast. Det är nog så att det låter ganska snällt och beskedligt att maka sig in mot ”mitten”. Bättre än att säga att man vill viga sig samman med moderaterna.
Men i dag skingras molnen snabbt. Sikten blir klarare och det verkar solklart att vi bara om några veckor kan få se ett helt nytt politiskt landskap. I solskenet smälter allt gammalt bort. Med stor lavinfara och våra nya liberaler i Miljöpartiet kan glida i väg högerut i ett väldigt ras.
.
.
.
Det är Svenska Dagbladet som frågat samtliga 26 ordförande i Miljöpartiets 26 regioner om hur de ser på ett eventuellt samarbete på regeringsnivå med alliansens partier. Om nu det mest troliga inträffar. Nämligen att Jimmie Åkesson och hans fränder tar plats i riksdagen.
En majoritet av de tillfrågade är för ett regeringssamarbete med alliansen. Flera tunga distriktsordföranden säger sig också, redan nu, vara öppna för ett samarbete med moderaterna:
” Sex av regionordförandena argumenterar dock redan idag för att det bör bildas en regering med M, C, FP, KD och MP om det inte går att skapa en majoritetsregering på annat sätt.
– Självklart. Ska man vara med, så ska man vara med hela vägen. Det är av principiell betydelse, säger Ann-Catrin Lofvars, Dalarna.”
Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan komma att innebära ett nytt drev åt höger. Under förevändning att utestänga Åkessons parti från inflytande kan både socialdemokraterna och Miljöpartiet acceptera än mer av den nyliberala dagordningen än vad de redan gjort.
Maria Wetterstrand har redan i en uppmärksammad artikel på sajten Newsmill hälsat Björklunds väljare välkomna till det egna partiet. Miljöpartiet är ett hem också för liberaler, hävdade hon.
I tidigare inlägg på vår blogg har vi understrukit vikten att rösta bort högern från regeringsmakten genom att välja (s) eller (v). Miljöpartiet ser vi som i grunden ingenting annat än borgerlighetens nya moderna liberaler. Klatschigt klädda i grönt.
Vi har sagt att det är viktigt att rösta på (v) eller (s) därför att dessa bägge partier trots allt, i någon mening, fortfarande refererar till arbetarrörelsen. För principiellt är det ingen större skillnad mellan de bägge ”arbetarpartierna”. Vänsterpartiet företräder oftast en något radikalare borgerlig reformpolitik. Å andra sidan har man ett minimalt eget inflytande i arbetarklassen.
För min egen del innebär det troliga parlamentariska läge som stundar att jag i riksdagsvalet väljer att rösta på Vänsterpartiet. I en eventuell koalitionsregering kommer Vänsterpartiet inte att finnas med. Vare sig man vill det eller inte. Det innebär att vi trots allt skulle få ett riksdagsparti till vänster som kan formulera ett alternativ till den högeropposition som Sverigedemokraterna kommer att driva.
**************
Rösta på Socialistiska Partiet!
Socialistiska Partiet ställer inte upp i riksdagsvalet, men i följande 5 kommuner kan man rösta på Socialistiska Partiet:
Eskilstuna, Göteborg, Hässleholm, Köping och Lidköping. I Umeå uppmanar vi till en personröst på Jan-Olov Carlsson (Socialistiska Partiet) som kandiderar på Vänsterpartiets valsedel till riksdagen. Om valsedeln för Socialistiska Partiet saknas i röstningslokalen kan du skriva Socialistiska Partiet på en blank valsedel. Var dock uppmärksam på att skriva partinamnet korrekt och tydligt för att inte riskera att den räknas som ogiltig. I Stockholm uppmanar avdelningen väljarna att i riksdagsvalet kryssa Dror Feiler!
.
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,SVD4,AB2,SVD5,GP2,SVD6,SVD7,DN2,AB3,Expr1,Expr2,GP1,SVD8,
Bloggare; Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,Teckentydaren,RödaLinköping,
Vänsterpartiet viker ner sig
27 Aug 10
.
Den överenskommelse som träffats finns nu på papper och läser man noga stämmer den bra med min sammanfattning nedan. Vad som tillkommit är att man valt att precisera en skillnad i förhållande till den borgerliga alliansen, som sagt att man kan tänka sig att förstärka den svenska truppinsatsen. De rödgröna ger däremot ett vallöfte om att fortsätta kriget som förut. Vänsterpartiet som tidigare har röstat emot den nuvarande truppinsatsen i riksdagen har nu accepterat denna. Partiet har helt enkelt lovat att man i regeringsställning är berett att ta ansvar för att Sverige ska fortsätta att strida under NATO:s flagg. Löftet om att trupperna ska vara hemma först efter tre års fortsatt dödande, 2013, är diffust och man har valt att gardera sig med följande skrivning: ”Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet”…
.
Inom de ramar som de rödgröna själva valt att spika ihop klarade Mona Sahlin ”Utfrågningen” i SVT hyfsat. Riktigt bra. Väljer man att i stort knappt ens röra vid det rika Sverige. Väljer man att skruva ner förväntningarna på ”Världens bästa välfärd”, som (v) trumpetar om, för att i stället ta ansvar för statsapparatens hårda kärna. Inte minst dess militär.
Då kan man inte anklagas för att en rödgrön regering inte omedelbart vill ta hem de svenska trupperna från Afghanistan.Väljer man att helt avstå från att öka beskattningen av de besuttnas kapitalinkomster – då måste man naturligtvis ha skattehöjningar för breda lager som sitt ledmotiv i valrörelsen.
.
.
För min del är den största skillnaden mellan de två regeringsalternativ som står till buds deras syn på A-kassan. Om än med helt otillräckliga nivåer och med snabba trappsteg utför är de rödgrönas alternativ här ett helt annat. Mona Sahlin använder humanistiska argument för att försvara sitt och de rödgrönas förslag. ”Man måste ha en dräglig levnadsnivå”. Detta är naturligtvis inte i sig fel och är för den enskilde arbetaren naturligtvis den kanske mest ömmande frågan. Men många av oss som arbetat fackligt vet också att en bra A-kassa är en effektiv broms mot arbetsgivarnas ständiga försök till lönedumpning. I det ”tysta klasskrig” som pågår i Sverige är den borgerliga alliansen försämring av A-kassan det värsta exemplet när det gäller angreppen på arbetarklassen i stort. Den är det främsta hotet mot vår levnadsstandard.
.
De Nya liberalerna
.
Självklart kommer jag att rösta mot Reinfeldts Miljonärsparti. Vare sig det kallar sig Högerpartiet, Moderaterna eller Det nya arbetarpartiet. Men då väljer jag inte heller De nya Liberalerna. Även om de väljer att kalla sig Miljöpartiet.
Jag håller för näsan och röstar på (v) eller (s). Trots allt. På grund av deras trots allt fortfarande slappa, snart uttänjda band till oss. Vad jag väljer kommer att bero på dagsformen…
Om det handlar om de respektive partiernas kondition och dagsform – eller min egen – är en fråga som du får fundera över.
Samtidigt finns ett slutbud från de rödgröna också när krisen kommer. Även om (v) ojar sig. När vargen är här och vi får ”dubbeldipp” i ekonomin. När den svenska exportindustrin kanske står still. Då har även de rödgröna slipat knivarna. ”De länder i EU som inte håller budgetdisciplinen ska straffas hårt”, menar Mona Sahlin i sin nya bok ”Möjligheternas land”. På grund av den osynliga och odemokratiska marknaden ska vi inte själva ha frihet att välja. Kollapsar svensk exportindustri har vi inga val. Väljer vi då viktiga miljösatsningar i stället för budgetnerdragningar eller att ge ensamstående föräldrar (i utanförskap) mer stöd. Då ska vi straffas. Straffas hårt. Det är budgetdisciplinens piska som ska snärta. Hårt. Alla reformer kommer att ifrågasättas. På samma sätt som för den borgerliga alliansen.
Ordning ska härska i Stockholm.
Kapitalets makt ska inte inskränkas.
.
.
Börsens puls 1948 – 2006.
Ordning ska härska i Stockholm.
Börsbolagens muskler bär framtiden.
Även under en rödgrön regering.
.
Uppenbart kommer de rödgröna när som helst att krysta fram sin gemensamma syn på kriget i Afghanistan. Redan nu står det klart att Lars Ohly och Vänsterpartiet har vikt ner sig. Rejält. Redan i veckan antydde Ohly i Expressen vad som var på gång: ”Det krävs en ”civil strategi”, menade han, pratade om en ”kompromiss” och vi såg framför oss en diffus plan av militär nertrappning till förmån för mer civila hjälpprogram. Undanflykter som min generation vande sig vid att fnysa åt alltsedan Vietnamkrigets många år av USA:s historisk kolonial terror…
.
.
I går fyllde Sahlin i en del av de oklarheter som Ohly lämnade åt sidan. På samma sätt som tidigare Peter Eriksson och Peter Rådberg anknöt hon till ”Kabulkonferensen” där Afghanistans korrupte valfuskare Hamid Karzai menade att ”han har som mål att de afghanska styrkorna själva ska kunna ta över säkerhetsansvaret 1914”. Eriksson/Rådberg förvanskade detta önskescenario till något helt annat på GP:s debattsida 5.8.10:
”Kabulkonferensen för ett par veckor sedan kom fram till samma sak, att vi ska ha en tidplan för att avsluta kriget. Afghanistans president, Hamid Karzai, sa att de utländska trupperna ska lämna landet 2014 och att Afghanistan själv ska ta hand om säkerheten.” GP 5.8.10.
I en tidigare blogg skrev jag att detta var ljug. Ljug rakt igenom:
”För i varje referat från Kabulkonferensen betonas att Karzai bara säger att han har som mål att den afghanska regeringen själv ska kunna ta över själva ansvaret för de militära insatserna. De utländska trupperna ska vara kvar om än med en förhoppning om att de ska kunna minskas. Både Robert Gates och Hillary Clinton har också försäkrat sin lydregim om fortsatt militärt stöd även efter 2014. Sak samma gäller Obamas löfte om att kunna minska truppinsatserna i juli 2011. I de amerikanska kongressdebatterna pratade vicepresidenten Joe Biden bort det hela genom att konstatera att det då kanske kommer att handla om en reducering med 2 000 man. Den enda passning han fick på sitt inlägg kom från demokraternas ledare Nancy Pelosoi som hoppades att ”det skulle bli betydligt fler”…
Mona Sahlin har fått bättre information. Eller snarare. Hon vet att det inte går att komma med felaktiga uppgifter. I går for hon inte med osanning. Hon bara förvanskade betydelsen av samma konferens:
”Det (2014) är ju någon sorts bortre slutdatum för alla utländska militära insatser”
Sedan gavs vi intrycket av att Sverige måste börja trappa ner i tid. ”Om vi ska kunna lämna över ansvaret 2014”.
När det gäller Afghanistan kommer vi alltså att få en uppgörelse från de rödgröna där Sverige under kanske minst fyra år till, under hela regeringsinnehavet, alltså under samma tid som det outhärdligt långa Första Världskriget varade, ska vara i krig under NATO:s flagg. Det kommer att viras in i silkespapper av civila program, utbildning av poliser (som skjuter ihjäl våra egna soldater) och insatser för ”flickorna”, som Sahlin betonade. ”En civil strategi”, kommer Ohly att säga. ”En kompromiss. Men vi har kommit en bra bit på väg”.
.
.
Då sa Vänsterpartiet: Sluta bomba Vietnam!
Nu ska man vara med och bomba Afghanistan/Pakistan…
.
Ja, ja. Min gode Lars. Även General Petreaus har en ”civil strategi”. Liksom en gång McNamara, Kissinger och Nixon.
Det blir ändå ristat i sten att du och Vänsterpartiet valde att vilja ta regeringsansvar för ett imperialistiskt krig. Du, Lars Ohly, kommer inte att bli försvarsminister. Det sägs att du ska bli socialminister och kanske kan du peta in en eller annan bromskloss när det gäller Sahlins och Erikssons/Wetterstrands privatiseringsiver. Men du och ditt parti kommer att vara ansvarigt för ett imperialistiskt krig. För Carl Bildts krig.
När kläderna faller ser man kropparnas skröplighet.
Det är bara att hoppas att vi efter ett sådant eventuellt regeringsinnehav får ett uppbrott för ett nytt demokratiskt och kämpande socialistiskt parti.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Mona Sahlin, Lars Ohly, SAP, Vänsterpartiet,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,Expr1,Expr2.GP1.GP2,AB1,SVD6,DN4,AB6,SDS1,SVD6,GP3,
SVD7,SVD8,
Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,Teckentydaren,Björnbrum,
Inget besked om Afghanistan i Tantolunden
16 Aug 10
”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”
.
I går påminde General David Petraeus sin president om ett av George Orwells nu nästan bevingade ordspråk: ”Krig är fred”.
.
.
Orwells nyspråk kom på pränt i romanen ”1984” och handlar om hur imperiet Oceanien omformulerar vanliga begrepp för att ordentligt knöla till människornas uppfattning om verkligheten. Fredspristagaren Barak Obama inledde i samband med medaljutdelningen i Oslo, december 2009, en omfattande truppförstärkning till sitt krig i Afghanistan. I lystern från sin nobelmedalj lovade han flott att trupperna skulle börja att dras tillbaka i juli 2011 ( i lagom tid till nästa presidentval 2012 ).
Löftet var diffust och har sedan luckrats upp efterhand. Vicepresident Joe Biden har försökt banalisera det hela genom att prata om att det kanske bara rör sig om 2 000 soldater. General Petreaus försöker nu att tänja det hela än mer och sa i går att han, när beslutet ska fattas, bara kommer att se till fakta om den verkliga situationen i Afghanistan. I hans värld blir helt enkelt krig till fred.
Han muntrar dessutom upp hemmaopinionen, där bara tre av sju amerikaner tror att det går att vinna kriget, genom att måla upp Afghanistan som den nya ”Sidenvägen” för handel och transporter, där landet ligger i korsvägen mellan Syd- och Centralasien. Framförallt framhåller han att regionen är ”välsignad” med eftertraktade mineraler (främst lithium). Men också olja gas, guld och koppar. Så sent som i går meddelade lydregimen i Kabul att man dokumenterat ett oljefält i norr (kan försvåra inbördekriget där de svenska trupperna huserar) med reserver på minst 1.8 miljarder fat…
.
.
Mona Sahlin har satt sig själv i ett politiskt skruvstäd när det gäller Afghanistan. Hon har lovat ett klart besked – för de rödgrönas räkning – i god tid innan valet. Samtidigt som främst Vänsterpartiet vill ta hem våra soldater.
Inhoppet från Petreaus drar åt tvinnarna ännu några varv. De rödgröna vill säkert inte bli påminda om det. Men Petreaus är faktiskt befälhavare också för den svenska trupp som nu strider under NATO-flagg.
När får vi ett besked från Sahlin. Vid valupptakten i Tantolunden i går fick vi inget besked. Fast vi är i krig. Vad gäller för Sverige? Fortsatt krig – eller fred?
.
Här finns mer att läsa: ”De rödgröna i kamouflagedräkt”
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Kabul, Petreaus, Mona Sahlin, Tantolunden, Barak Obama
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,GP2,SVD5,SVD6.SVD7.AB2,
Bloggare: Jinge,Svensson.Teckentydaren,
Senaste kommentarer