Ordet slaveri väcker indignation och medlidande. En gång var slaveriet legaliserat och satt i affärsverksamhet. Svarta buntades ihop på Afrikas västkust för att säljas till vita plantageägare i den amerikanska södern. Under förra århundradet olagligförklarades slaveriet och det blev allmänt antaget att det inte längre existerade.

Barken Wildfire anlände fullastad til Key West 30 april 1860

Ändå finns slaveriet kvar. Det är numera en olaglig affärsverksamhet men finns kvar i många olika former och blir vanligare. Inte i något avlägset förgätet hörn av världen utan mitt ibland oss, mitt i den så kallade civiliserade världen. Globaliseringens folkströmmar har på nytt gjort olika former av slaveri ekonomiskt lönsamt. Välkända exempel är borgarfamiljen i Paris, Rom eller London som håller pigan från Sri Lanka instängd , utan annan lön än mat och husrum för tillgänglighet dynget runt. Det är slaveri.

I arbetarrörelsens barndom var ordet löneslaveri i allmänt bruk. Lönerna räckte ofta inte ens till mat och hyra och de fattigaste lönearbetarnas familjemedlemmar gick ofta hungriga till sängs. Här i västerlandet försvann de förhållandena under kapitalismens glada dagar efter andra världskriget, även om svält och misär fortsatte att vara vardag för många i det som då kallades den tredje världen.

Nu möts lönearbetet och slaveriet igen i den nyliberala globaliserade kapitalismens planetära härjningar. Begreppen och gränserna mellan dem flyter samman i allt fler kontaktpunkter. Människohandel och rent slavarbete breder ut sig parallellt med att villkoren för lönearbetet allt mer börjar likna det löneslaveri som fördömdes av den unga arbetarrörelsen. En tredjedel av de hemlösa i Paris har ett arbete, men så illa betalt att det inte räcker till både mat och hyra. Vad kan man kalla det? Löneslaveri? När en amerikansk familj sover i en nattbuss för att kunna jobba dagen efter , vad kan man kalla det? Löneslaveri?

Lönearbetet var under hela efterkrigsperioden reglerat av en underförstådd överenskommelse: lönerna stiger i takt med produktivitetsökningen. Det gav rum för årliga reallöneökningar under flera decennier. Varje arbetarfamilj flyttade bort från utedassen och vedspisen för att bli ”medelklass”, det vill säga tillgång till rinnande varmt vatten och husvärme dygnet runt plus så småningom kylskåp, TV och bil.

Nu lyder på nytt lönearbetet under den ”järnhårda lönelagen”, det vill säga att arbetaren på dagens globaliserade, utlokaliserade arbetsmarknad ställs i direkt konkurrens med klassbröder på andra sidan jordklotet under konkurrensvillkor som vare sig Svensson eller Liu Chio kontrollerar. Den ene tvingas att arbeta under lönevillkor som inte går att jämföra med den andres. Och den andre kan inte längre försvara sina lönevillkor på grund av den förstes av det internationella kapitalet påtvingade löneläget. Med över en miljard nya lönearbetare indragna i den kapitalistiska produktionsapparaten efter murens fall kan inte lönearbetaren i västerlandet effektivt försvara sina arbetsvillkor och individen i den nya miljarden löneslavar har varken egen erfarenhet eller fackliga organisationer att ta strid med.

Kapitalets organisering av konkurrensen på den internationella arbetsmarknaden skapar en för den arbetande befolkningen nedåtgående spiral som verkar på två plan.

-Under vissa villkor och i vissa industrier kan kapitalisterna tvinga fram absoluta lönesänkningar under förevändning att jobben eller företaget ska räddas. I den amerikanska och europeiska bilindustrin och branschens underlevrantörer har ägarna använt krisen som ursäkt för att tvinga fram sänkta löner via minskad arbetstid eller minskade timlöner. Underleverantörer till GM och Ford tvingade i krisens början fram närmare en halvering av timlönen. I Tyskland ställdes tiotusentals arbetare inför valet att förlora jobben eller acceptera kraftiga lönesänkningar med bibehållen arbetstid, det vill säga obetalda arbetstimmar.

Hugg i för halverad lön

-Under andra omständigheter kan kapitalisterna öka sina vinster genom relativa lönesänkningar, det vill säga genom att fördelningen av värdeskapandet omfördelas till Kapialets fördel. Det är vad som skett världen över sedan början av 80-talet. Efter de stora sociala striderna decenniet innan försköts styrkeförhållandet till Kapitalets fördel som då kunde påbörja en gigantisk överföring av rikedomar från de arbetande till ägare av kapital. Lönernas andel av nationalinkomsten minskade på ett årtioende med 4-10 procent i de flesta industriländerna i OECD. Varje procentenhet handlar om hundratals miljarder kronor. Det är dessa rikedomar som närde finanssektornas elefantias och som blåste upp den rad av spekulationsbubblor som lett oss till dagens djupa världsomfattande ekonomiska kris.

Lönernas andel av BNP i USA 1960-2005

Den nyliberala kontrarevolutionen har inte bara pressat fram absoluta och relativa lönesänkningar. I vissa fall kan man tala om ett race mot den absoluta nollpunkten. För vad ska man kalla det faktum att arbetare vid olika tillfällen tvingas arbeta gratis? Den utpressning som arbetare utsattes för när den nyliberala chockterapin sattes in efter murens fall var av historisk dimension. I månad efter månad arbetade hundratusentals industriarbetare utan lön i hopp om att behålla sina arbeten. Eller så fick de betalt i natura, som exempelvis de sockerarbetare jag mötte en dag i södra Ukraina. Vad gör man med 25-kilos sockersäckar? Kvinnor och barn sålde socker vid vägkanten. Löneslaveri?

Att tvinga fram gratisarbete är inte främmande för våra ”civiliserade” kapitalister i EU heller. I Frankrike använde sig regeringen av de många dödsfallen under värmeböljan 2003 för att omandla Annandagpingst från helgdag till en oavlönad arbetsdag med påhittet att det var i solidaritet med de gamla.

I kontorslandskapen där fast månadslön råder förväntas många anställda att arbeta kanske tio timmars övertid i veckan utan extra ersättning utöver månadslönen. I den bank där jag arbetade såg jag hur alltfler av mina kollegor gav efter inför påtryckningar uppifrån och stannade en extra halvtimme eller timme när cheferna sa att vi hade för mycket arbete. När jag började arbeta i banken i mitten av 80-talet var varje kvarts övertid betald. När jag vägrade att utföra obetald övertid tog också mitt avancemang i banken slut.

Om oavlönat arbete och sänkta reallöner blir allt vanligare i avancerade industriländer breder samtidigt ett modernt slaveri ut sig i den globaliserade världsmarknadens ytterkanter. Rapporter om slavarbete i allt från brasilianska sockerplantager till kinesiska tegelbruk blir allt vanligare. Det finns inga exakta siffror över antalet arbetare som lever under dessa villkor och mörkertalet är säkerligen stort. Inte ens i Europa finns det säkra uppgifter på hur många som lever under slavliknande förhållanden. Människohandel, svart arbetsmarknad och illegal invandring betyder enorma vinster för organisatörerna och profitörerna av denna verksamhet. Moraliska skrupler väger lätt när stora vinster hägrar.

Med allt detta vill jag säga att i den nyliberala globaliseringen finns det inga täta skott mellan angreppen på den sociala välfärden, sänkta reallöner och det växande moderna slaveriet. Det är kanske inte myntets baksida. Men det finns en inneboende logik i den allt hetsigare jakten efter vinster och pressen på löner och andra arbetskostnader.

Det moderna slaveriet är en produkt av den nedåtgående virvelström som den kapitalistiska krisen skapar.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,Dagens Arena1,Dagens Arena2,SVD4,DN3,DN4,SVD5,SVD6,Dagens Arena3,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Slavhandel, Löneslaveri, Människohandel, Invandring, Reallöner, Social välfärd

Dela