Det har regnat några skurar sedan Maria Wetterstrand förklarade på Newsmill att ”De gröna är ett naturligt hem för socialliberaler” och underströk att ”vi kommer att se till att det rödgröna regeringsalternativet är mer socialliberalt än vad de moderatledda partierna har lyckats med i regeringsställning”…

.

.

Hennes taleskvinna i ekonomiska frågor och partiets gruppledare i riksdagen, Mikaela Valterson, som förlorade striden om vem som skulle vara nytt språkrör, ”lämnar nu politiken”, som det heter i telegrammen.

I hennes avsked till partiet förklarar hon att det för Miljöpartiet måste bli naturligt att sitta med även i en moderatregering. ”Runt om i landsting och kommuner har miljöpartister organiserade samarbeten med Moderaterna”, understryker hon. Gustav Fridolin och Åsa Romson, partiets nya språkrör, har redan tagit ett steg i rätt riktning genom att nu försöka hitta en uppgörelse med moderaterna, fortsätter hon. Men menar avslutningsvis att man måste kunna gå hela vägen…

Inte en helt okvalificerad gissning är att hon, när sorgbandet är borttaget, hittat ett nytt värv hos Anders Borg eller i något av våra storföretag. Wetterstrand lär också hitta sitt hem…

Sveriges socialliberaler ska alltså söka husrum hos miljöpartisterna. Vilka sedan ska söka rum och inkvartering hos moderaterna.

En liten fråga återstår. Är det inte redan så vi har det?

Innan Lars Ohly städar upp och flyttar ut från Vänsterpartiets högkvarter borde han kanske fundera över ”de rödgröna” och det som var hans regeringsalternativ.

Det borde också hans efterträdare. Vem det nu än blir.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Mikaela Valterson, Maria Wetterstrand, Gustav Fridolin,

I media: DN1,Expressen,AB1,SVD1,SVD2,DN2,SVT1,SVD3,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,

Dela

I en ganska hätsk TV-debatt under valrörelsen mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand angrepp Olofsson de rödgröna för att helt sakna en plan för den energiomställning och de gröna jobb som de pratade om.

.

.

.

Det var i SVT:s agenda som de rök ihop

.

Som jag såg det blev Wetterstrand helt svarslös. Hon kom bara med en lång harang om att Miljöpartiet självklart var emot planekonomi.

Här blottade hon de rödgrönas akilleshäl. För henne – och för många svenskar – är det naturligt att likställa planekonomi med enpartidiktaturer och byråkratisk kommandoekonomi. Vilket är lika dumt som att säga att en kristen trosuppfattning alltid innebär att man är som den högerextrema kristna mobben i USA eller att en muslim alltid är samma sak som en medlem i Al Quaida eller Hamas…

För de socialister som inte är anfrätta och förstörda av stalinismen är det däremot självklart att det inte går att klara en övergång till ett ekologiskt hållbart samhälle utan en demokratisk kontroll/makt över banker och kreditväsende i stort. På kort sikt är exempelvis vindkraftverk helt olönsamma. Ja, även på ganska lång sikt. Ingvar Kamprad är den som bäst illustrerat att börsen är en ohälsosam institution. Dess ”osynliga hand” pekar aldrig mot långsiktighet. Därför har han heller aldrig introducerat IKEA på börsen. Då skulle de nya, anonyma ägarna, fly bort så fort företaget gjort en investering på längre sikt än 3-4 år. Den fria marknaden saknar helt insikt om uthålligheten för vår planet. Den producerar granatkastargevär som kan saluföras till Saudiarabien. Men inte nya kollektiva transportsystem som kan öka både vår bekvämlighet vid resor – samtidigt som vi minskar utsläppen av koldioxid…

I Svenska Dagbadet understryks i dag att Miljöpartiet är vårt nya Mittparti. Centern är helt enkelt distanserat av det mer moderna Miljöpartiet.

.

Från E24

.

Vad är Miljöpartiet?

Fågel? Fisk? Mittemellan?

.

I sin eftervalsanalys bekräftar Lars Ohly partiets katastrofala syn på dessa nya socialliberaler:

.

’Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt. Trots detta kan flera steg tas gemensamt i rätt riktning eftersom Mp – till skillnad från strategerna inom borgerligheten – inte har som idé att avdemokratisera eller öka skillnaderna mellan klasser och kön.”

.

Han har naturligtvis helt fel. Det är sant att Miljöpartiet har en bra och ”modern” syn på vissa livstilsfrågor. Man har en hyfsad syn på det mesta som rör etnicitet och kön. Men Ohlys tro att partiet inte vill öka skillnaderna mellan klasser är helt grundlös. Miljöpartiets medlemmar har ofta varit frontgestalter när det gället att släppa loss alla vinstdrivande friskolor. En av de förändringar i Sverige som mest bidrar till att öka skillnaderna mellan olika klasser. Partiet har heller ingenting emot utförsäljning av gemensam egendom till privata profitörer. De nuvarande språkrören har också accepterat makten i EU:s Bryssel. I går berättade TT att en ny undersökning visat att knappt hälften av svenskarna skulle ingripa för att utreda orättvisor på jobbet och bara hälften vågar uttrycka sin åsikt på jobbet. Enligt opinionsföretaget Moderna är vi sämst i Norden på att våga ta konflikter.

En del av ansvaret för detta tillfaller just Miljöpartiet. När man tillsammans med den gamla borgerligheten drev igenom en drastisk försämring av Las, Lagen om Anställningsskydd, innebar detta att det blev oerhört mycket svårare att jobba fackligt eller att hårt driva viktigt skydds- och miljöarbete på mindre arbetsplatser. Vem vågar säga emot chefen på allvar. När man sedan kan mista jobbet utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl.

I den utvärdering av det egna försöket att vinna regeringsmakt, tillsammans med socialdemokratin och Miljöpartiet, är det helt nödvändigt att Vänsterpartiet gör en helt ny och noggrann undersökning och analys av detta parti. Som jag ser det har Lars Ohly och hans fränder bidragit till att legitimera der nya borgerliga Mittpartiet, dvs  Miljöpartiet, som vore det ett vänsterparti. Ser man till valstatistik är det med siffror så att förhållandet mellan de gamla traditionella blocken egentligen stått kvar. Det som hänt sedan 1990-talets framgångsrika år är för (v)  att man fått byta plats med Miljöpartiet. Vänsterpartiet har också frivilligt släppt miljöfrågan till Maria Wetterstrand och hennes kollegor. Detta därför att man inte vågat att gå i närkamp om just behovet av en demokratisk kontroll över alla stora krediter i samverkan med självförvaltning och makt för anställda och brukare.

I avgörande frågor när det gäller synen på vår ekonomi och klassamhället  är Miljöpartiet definitivt ett borgerligt parti. Ett modernt borgerligt parti om man så vill. När det gäller klasser kan man inte i längden hänga mittemellan. Det kunde inte Kristdemokraterna och det kan inte heller Miljöpartiet. Med uppslutningen denna vecka bakom Carl Bildts krigspolitik har Per Gahrtons gamla fredsrörelse också valt samma väg som de gröna i Tyskland och Frankrike. Att strida med vapen i hand under NATO:s fanor.

Det borde vara en lärdom som hela den breda vänstern tar åt sig.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Centerpartiet, det nya Mittenpartiet, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Lars Ohly

i pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,AB1,GP1

Bloggare:

Dela

.

De nya liberalerna på glid högerut…

.

Som valvindarna blåser verkar det mer än troligt att Sverigedemokraterna snart bänkar sig i riksdagen. Både socialdemokraterna och Miljöpartiet har varslat om att detta kan innebära ett samarbete högerut. Både Mona Sahlin och miljöpartisternas bägge språkrör, som alla tre vill vara så ”moderna” som möjligt, har lustigt nog använt sig av 1970-talets i dag omoderna politiska språkbruk och väljer att kalla Centerpartiet och Folkpartiet för ”mittenpartier” när de pratat om nya tänkbara allianser. Har de missat Maud Olofssons fackföreningshat och oavbrutna attacker på LAS? Eller Jan Björklunds vurm för NATO och hans ständiga tjuvfiske i sverigedemokraternas grumliga vatten?  Knappast. Det är nog så att det låter ganska snällt och beskedligt att maka sig in mot ”mitten”. Bättre än att säga att man vill viga sig samman med moderaterna.

Men i dag skingras molnen snabbt. Sikten blir klarare och det verkar solklart att vi bara om några veckor kan få se ett helt nytt politiskt landskap. I solskenet smälter allt gammalt bort. Med stor lavinfara och våra nya liberaler i Miljöpartiet kan glida i väg högerut i ett väldigt ras.

.

.

.

Det är Svenska Dagbladet som frågat samtliga 26 ordförande i Miljöpartiets 26 regioner om hur de ser på ett eventuellt samarbete på regeringsnivå med alliansens partier. Om nu det mest troliga inträffar. Nämligen att Jimmie Åkesson och hans fränder tar plats i riksdagen.

En majoritet av de tillfrågade är för ett regeringssamarbete med alliansen. Flera tunga distriktsordföranden säger sig också, redan nu, vara öppna för ett samarbete med moderaterna:

” Sex av regionordförandena argumenterar dock redan idag för att det bör bildas en regering med M, C, FP, KD och MP om det inte går att skapa en majoritetsregering på annat sätt.

– Självklart. Ska man vara med, så ska man vara med hela vägen. Det är av principiell betydelse, säger Ann-Catrin Lofvars, Dalarna.”

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan komma att innebära ett nytt drev åt höger. Under förevändning att utestänga Åkessons parti från inflytande kan både socialdemokraterna och Miljöpartiet acceptera än mer av den nyliberala dagordningen än vad de redan gjort.

Maria Wetterstrand har redan i en uppmärksammad artikel på sajten Newsmill hälsat Björklunds väljare välkomna till det egna partiet. Miljöpartiet är ett hem också för liberaler, hävdade hon.

I tidigare inlägg på vår blogg har vi understrukit vikten att rösta bort högern från regeringsmakten genom att välja (s) eller (v). Miljöpartiet ser vi som i grunden ingenting annat än borgerlighetens nya moderna liberaler. Klatschigt klädda i grönt.

Vi har sagt att det är viktigt att rösta på  (v) eller (s) därför att dessa bägge partier trots allt, i någon mening, fortfarande refererar till arbetarrörelsen. För principiellt är det ingen större skillnad mellan de bägge ”arbetarpartierna”. Vänsterpartiet företräder oftast en något radikalare borgerlig reformpolitik. Å andra sidan har man ett minimalt eget inflytande i arbetarklassen.

För min egen del innebär det troliga parlamentariska läge som stundar att jag i riksdagsvalet väljer att rösta på Vänsterpartiet. I en eventuell koalitionsregering kommer Vänsterpartiet inte att finnas med. Vare sig man vill det eller inte. Det innebär att vi trots allt skulle få ett riksdagsparti till vänster som kan formulera ett alternativ till den högeropposition som Sverigedemokraterna kommer att driva.

**************

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,SVD4,AB2,SVD5,GP2,SVD6,SVD7,DN2,AB3,Expr1,Expr2,GP1,SVD8,

Bloggare; Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,Teckentydaren,RödaLinköping,

Dela

Både Sven Erik Österberg och Sven Otto Julius Littorin avfärdar krav på arbetstidsförkortning

Fotomontage/Focus

.

Både Vänsterpartiets och Miljöpartiets kongresser valde att med mjuka däck rulla över sina partistyrelser i arbetstidsfrågan.  Sextimmarsdagen lyftes fram i respektive valmanifest.

Nu var detta mest symbolik. Både Lars Ohly och Peter Eriksson/Maria Wetterstrand ryckte lättsamt på axlarna och var överens om att detta inte var ett krav för den mandatperiod som kommer.

Vad som hänt var att partiernas medlemmar körts över med hårda dubbdäck – i den uppgörelse med socialdemokraterna som träffats före kongressernas behandling av frågan.

I morse klargjordes detta på ett förnedrande sätt av socialdemokraternas talesman i dessa frågor, Sven-Erik Österberg, när han i en TV-duell med Sven Otto Julius Littorin avfärdade kraven på en arbetstidsförkortning som ”stolligheter”. Bara ”skrämselpropaganda” från Littorins sida, hette det.

Innebörden var att det i marginalen finns ”stolligheter” hos både den borgerliga alliansen och de rödgröna. Dessa ska man bortse ifrån. Det som gäller är de olika överenskommelser som träffats. Punkt slut.

Det var naturligtvis mer än en tillfällighet att både Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledningar valde att skaka hand och göra upp med socialdemokraterna i god tid före sina respektive kongresser. De valde medvetet att laka ur den inre demokratin. För i praktiken blev det omöjligt för medlemmarna att ställa villkor för ett kommande regeringsarbete…

.

*******

.

Vår hage med nysådd korn/havre.

Tidigt i morse flyktade lite markfrost bort med morgonsolen.

Lika lätt avfärdade Sven-Erik Österberg kraven på arbetstidsförkortning…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, arbetslöshet, sextimmarsdagen, Sven-Erik Österberg, Sven Otto Littorin, Miljöpartiet, Vänsterpartiet

I pressen: DN1,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Dela

Än har inte snödropparna vågat sig upp hos oss. Men snart smyger de fram ur snökristallerna. Nästan oförskämt trotsiga.

.

.

Likt de två tranor som i går landade i snömodd och lersörja ute på åkrarna. Med långa skränande fanfarer annonserade de ut att våren minsann är här. Symboliskt nog samtidigt som jag på TV såg hur årets skidtävlingar avslutades i en våldsam snöyra uppe i Falun. Trots att tranan är Västergötlands landskapsdjur är det först det senaste tiotalet år som den häckar i våra trakter. Ett par har i flera år haft fälten, åbrinkarna och dikesrenarna runt om oss som skafferi.

-

.

Nere vid våtmarkerna runt ån trivs tranorna.

.

Förmodligen är det detta par som kom i går. Det gäller att vara först på plats och hävda revir. Om någon vecka eller två kan det vara ett hundratal tranor som mellanlandar på sin färd vidare norrut och då ska nykomlingarna snabbt kunna få klart för sig att här redan är upptaget. När värmen tränger på blir det sedan kiv om årets första grodor och maskar med de kanadagäss och sångsvanar som också häckar här. Under den månad som paret sedan ruvar är det försynt och mer tystlåtet för att efter någon månad dyka upp med två ungar. Halvmeterhöga, med tunna ben och smal hals samt skrudade i vitt dun ser ungarna på håll komiska ut . Som två stora vita bollar som sakta rör sig över vallarna.

.

.

Annars handlar våren ännu så länge inte om snödroppar, tussilago, lövsprickning och fågelsång utan mest om slask, modd, lerpölar och dimma. Så här ser en av våra vägar ut. Just nu skulle det inte vara så dumt att låna en av alla de stadsjeepar som rullar  runt på cruising i Göteborgs innerstad…

. ..

.

I bilvägen upp till byn har tjälen pucklat ut luftspalter som nu säckar ihop och bildar väldiga hålor. Vår labrador Freja, som är en fin sökhund, nosar funderande…

,

.

,.

…för att sedan gräva sig ner och utforska dessa nya fantastiska skrymslen.

.

.

Man vet aldrig. Där kan finnas någon övervintrad mask som kvicknat till. Eller en förskrämd skogsmus.

.

.

Nja. Bara rutten tjäle och gammalt grus. Men vågar sig en mördarsnigel hit är den dödens!

.

.

Här är det Christer, en av mina svärsöner, som pustar ut i skogsbacken

Annars är det hos oss bråda dagar med att gallra och fälla, kvista och kapa, klyva och hugga, för att få in veden för nästa vinter. Den djupa lössnön i skogen har inneburit att jobbet släpar.

En sådan här sträng kyla har för oss som för många andra haft ett högt pris. Veden har tagit slut eller så har man tvingats att helt och hållet lita till el. Elräkningarna har de senaste månaderna dubblats eller tredubblats. I tidningarna kan man läsa att de tre eljättarna ska vara ”mjuka” mot sina kunder och tillåta avbetalningsplaner. Räntan på de försenade pengarna blir 8 procent. Jag kallar det hellre för det ocker som det handlar om.

Annars blir det gott om politisk melankoli i dessa dagar. I morgon är det trettio år sedan folkomröstningen om kärnkraft och samtidigt lägger regeringen sin proposition i riksdagen om att tillåta laddningen av tio nya kärnreaktorer. I frukost-TV intervjuade KG Bergström Maria Wetterstrand och han kunde sammanfatta sin utfrågning med att Miljöpartiet nu sviker sitt eget program om ”en omedelbar avveckling av kärnkraften”. Wetterstrand kunde lova industrin energi men inte att avvecklingen ens skulle inledas under ett styre med en rödgrön regering. ”Miljöpartiet står nu för det som var Linje 2 för trettio år sedan”, menade Bergström…

Ska man i längden – med en iskall vinter i minne – argumentera för både fossil- och kärnkraftfria lösningar när det gäller vårt och världens energibehov då krävs åtminstone stommen till en plan som innefattar de väsentliga delarna av vår produktion, vårt boende och vår konsumtion i stort, liksom de transportlösningar som krävs för att klara detta. Det ”privata ägandet” eller ”marknaden” kommer inte att klara vare sig biffen, värmen eller en bra social standard för alla människor. Miljöpartiet, är inte längre asfaltens maskrosbarn utan har de senaste åren fått alltmer fast mark under fötterna som ett marknadsliberalt borgerligt parti främst för städernas högutbildade medelklass. Dess talrör kan peka på en del bra åtgärder och vurma för en lite bättre mer modern livsstil – för de egna väljarna. Men lika lite som den gamla arbetarrörelsens förolyckade partier har man ens en tanke på den sociala revolution som krävs om vi ska få ett samhälle där det är den sociala och ekologiska nyttan som bestämmer vad och hur vi ska producera.

—————————-

.

Här en bild av Martin Fredriksson från Jobbupprorets

demonstration i lördags till Svenskt näringsliv.

.

För övrigt är avtalsrörelsen inne i det som kanske måste kallas för ”stormens öga”. Alltså stiltje.  Handels varsel kan betyda ”kulingvarning”. Men friska vindar har redan blåst från Jobbupproret.se där även nu Svenska Hamnarbetarförbundet ställt sig bakom:

.

Hamnarbetarförbundet stöder Jobbupproret

Hej kamrater!
Svenska Hamnarbetarförbundet har på sitt styrelsemöte den 11 mars beslutat ställa sig bakom jobbupproret. Vi tycker att det är helt riktiga krav som ställs och den nyliberala utvecklingen av arbetsmarknaden som nu stoppas.
Med fackliga hälsningar
SVENSKA HAMNARBETARFÖRBUNDET
Björn A.Borg
Förbundsordförande

.

I går gästade min gamle vän och fackligt politiska vapebroder under många år Tomas Johansson Agenda. Hans skarpa omdömen om våra chefers bonusar kan du lyssna till här: SVT 2 Agenda.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vårvinter, snöstorm, tranor, kärnkraft, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet

I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3.AB4,

Dela

Tillsammans har vi makt

att upphäva makten…

”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.

Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet.  I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…

Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:

Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.

Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.

För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:

Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.

Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”

Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.

Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…

I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.

I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.

I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.

Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…

När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.

Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.

Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…

Prolog

När arbetarna på en stor

arbetsplats gick samman

föddes ett nytt språk

Strejken var inte i huvudsak för

pengarnas skull, utan

för att bli människa, och inte en

siffra i produktionen

Naturligtvis betydde pengarna

Mycket

Men överallt, på flera

arbetsplatser, börjar man tala

igen,

På det nya språket, som

dom flesta redan kan, men inte

visste det Att gå tillbaka

till jobbet betydde inte

att gå tillbaka till det gamla

språket

Vi kan siffrornas språk, nu ända

in i märgen, och det

ska vi fortsätta tala! Men också

vårt eget språk, och så länge

att dom som har makten begriper det

Ingenting kan gå tillbaka till det gamla

Tillsammans har vi makt att upphäva

makten

I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.

Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker

I pressen: AB1,AB2,AB3,SVD1,

Dela

På dagordningen:

ETT NYTT

ARBETARPARTI

(S) och Mona Sahlin tappar stort. Maria Wetterstrand vinnare. Så ser det ut i Aftonbladets/United Minds senaste opinionsmätning.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten. Ytligt ligger det en del i detta. Ingen undslipper med åren de allt bättre, större och skarpare bilderna på våra moderna TV-skärmar. En ensam Peter Eriksson, som mer ”kränger bilar” när han pratar, skulle nog inte på egen hand vinna så stora framgångar.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare

mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin

till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten…

Men i grunden handlar problemet för (s) om någonting helt annat. Sneglar vi ut över Europa så är i stort sett nergången för socialdemokratin densamma som i Sverige. Om inte värre. I klassiska socialdemokratiska högborgar, som i Tyskland och England, har den moderna socialreformismen förlorat enorma väljarskaror. I Italien saknar socialisterna i dag representation.

I Tysklands senaste riksdagsval kunde man vid sammanräkningen av rösterna konstatera att socialdemokratin tappat tio miljoner väljare (!) under sina regeringsår. Den nye partiordföranden Sigmar Gabriel kunde konstatera att partiet hade ”tappat åt alla håll” och att krisen är oerhört djup. Men programmet var det inget fel på, bara profilen…

Det var sak samma vid Mona Sahlin ”jobbkongress”. Nyliberalismen lever kvar. Cementen har bränt fast. Partiet har vare sig vision eller program för att bryta med det klassamhälle vi lever i. Inte blir det bättre av att socialdemokratins fackliga ledare, som IF Metalls Stefan Löfven driver en egen kampanj för svensk kärnkraft och svensk krigsindustri…

Vad som krävs är ett politiskt uppbrott. Ett nytt, brett, öppet och demokratiskt socialistiskt parti är det som måste diskuteras och börja byggas

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna,

I pressen: AB1,SVD1,SDS1,

Bloggare:Svensson,Jinge,

Dela

Maskrosorna är överblommade

I skymundan har det länge pågått en diskussion om var Miljöpartiet egentligen hör hemma i vårt politiska landskap. På samma sätt som en gång när Alf Svenssons kristdemokrater tog sin i rikspolitiken, menade Miljöpartiets grundare i början på åttiotalet att de helt stod utanför blockpolitiken. De sa sig stå neutrala mellan de två lägren. Det borgerliga respektive det socialistiska blocket. En Pohanka, en Gahrton, en Domeij, en Schlaug en Göes och andra pionjärer vände ryggen åt den slentrianmässiga och svepande uppdelning i två till synes artfrämmande kategorier som främst media älskar att använda. I stället svängde de sig i termer om ”grön ideologi” och  en ”kretsloppsekonomi”.

Nu har tiderna flyktat. Yllekoftorna är borta och tanken på en medborgarlön utan att man arbetar har satts på undantag. När det gäller arbetsrätten för dem som däremot jobbar har man röstat med borgarna. I flygande fart omprövades inställningen till EU och man har flaggat för kompromisser när det gäller avvecklingen av kärnkraft. I går försvann alla rester av fredssträvan och pacifism när man än en gång röstade för att ställa utökade svenska truppinsatser till förfogande för NATO:s krig i Afghanistan. Delar av vårt gemensamma skolväsende har man ivrigt varit med om att sälja ut till globala riskkapitalbolag. Partiet har brutit fram starkt i storstäderna och i Stockholm etablerat sig som tredje största parti. De unga gröna från 80-talet har blivit medelålders välutbildad och välavlönad medelklass ( det är deras barn som går i friskolorna ). I linje med detta har Miljöpartiet numer också en skattepolitik som gynnar dessa grupper.

De en gång, så späda och fräscha maskrosorna, som tog sig

upp ur asfalten är i dag överblommade...

Det gamla språkröret Birger Schlaug, som numer bara språkar för sig själv, har blivit mer och mer vass, mer och mer bitter i sina kommentarer och frågar nu i veckan på Newsmill om det inte är dags för sina gamla partikamrater med ett namnbyte. Han ser sorgmodigt att Handelshögskolans tidning har en rubrik som skriker ut ”Miljöpartiet – de verkliga marknadsekonomerna” och drar sedan slutsatsen att:

Miljöpartiet som tidigare, utifrån gröna grundbultar, varit mån om att skilja på frihet för människor och frihet för kapital glider nu allt längre bort från detta synsätt. Ekonomisk vinst betonas mer än tidigare. Företag tycks viktigare än människor. Vinstbegreppet blir allt mer vägledande och därmed sitter man på det sluttande plan som medför att människor alltmer definieras som ekonomiska varelser istället för som biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och att bygga samhälle för riktiga människor…

I samma anda angriper Rickard Allvin, språkrör för Gröna Studenter i Göteborg, sina egna språkrör för att de i SvD hävdat att ”det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag”. För Allvin är det i stället självklart att det gröna samhället skapas av ”växande människor”.

Den här ordväxlingen kunde fortsatt i skymundan av debatten mellan ”de två blocken”. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar börjar det bli fullt möjligt att hela den gamla svenska blockpolitiken rasar. Om ett år kan alla gamla klossar stå på kant och de etablerade riksdagspartierna febrilt leta efter nya sätt att bygga sina maktpyramider. ”Det borgerliga lägret” är därför i full fart på väg att ompröva sina tidigare förutfattade meningar om miljöpartisterna. Inte minst därför att Miljöpartiets ledning sålt ut så mycket av sin gamla idealism för att få sitta vid de åtråvärda regeringstaburetterna. Vad som händer är helt enkelt att ledarskribenter och tankesmedjor börjar vänja sig vid tanken på att det faktiskt kan finnas en modern borgerlig radikalism! Borgerliga ideologer som Johan Norberg och flera politiker från regeringsalliansen, främst Folkpartiet, annonserar att deras läger kan tänka sig att släppa in miljöpartisterna. De inser naturligtvis att älskar man småföretag – då älskar man också stora företag. För hela vitsen med vård och omsorg inriktat på den lilla företagaren är naturligtvis att denna ska bli rik och stor. Ingen tycker illa om sina egna barn bara för att dessa växer upp…

Stureplansliberalen Fredrik Federley ser också vad som håller på att ske. Att Miljöpartiet ”har gjort sig av med en rad besvärande frågor som det envetna motståndet mot EU och därmed kommit att bli rumsrena”. Han inser också att Centerpartiets eget försök att komma förbi det här med det gamla Bondeförbundets tynande väljarbas på landbygden, genom att följa med flyttlassen in till storstäderna, har misslyckats. Inte minst för sveket i sin egen kärnfråga, protesterna mot kärnkraften, den rörelse som under tjugo år kunde ge partiet ett visst stöd även i städerna. Trots att centerrörelsen har miljarder i tillgångar efter sin utförsäljning av den egna pressen riskerar man att gå under i det hårda storstadslivet. Maud Olofsson katastrofala hantering av Vattenfall blir kanske det som gör partiet för alltid dras ner i det utomparlamentariska bråddjupet.

Maria Wetterstrand kommer fram i rampljuset som en radikal,

socialliberal och borgerlig politiker.

På Newsmill har Maria Wetterstrand också slagit an strängar som kan älskas av av många människor med en borgerlig syn på tillvaron. Hon slår fast att ”De gröna är ett naturligt hem för alla socialliberaler” och hyllar sedan företagande och entreprenörskap i översvallande ordalag: ”Den del av grön politik som kanske mest skapar förutsättningar för självförverkligande är en aktiv politik för småföretagen”. Låt vara att det retoriska jollret om små finns kvar. Men det bekymrar nog ingen storföretagare. Det kan väl inte vara sämre att förverkliga sig själv i ett stort företag än i ett litet?

Trots många heta dueller i Vasaparken hade

Tage Erlander och Bertil Ohlin en stor samsyn i politiken.

Vad vi ser är en Maria Wetterstrand och ett miljöparti som nu går i den gamla socialliberala ikonen Bertil Ohlins fotspår. Nobelpristagare i ekonomi och partiledare för Folkpartiet 1944-66. Han var den borgerliga ekonom i Sverige som integrerade Keynes också i politiken. Tillsammans med socialdemokraten, nationalekonomen, Gunnar Myrdal, kom han att stå för ”Stockholmsskolan”. Inom ramen för en fri, liberal kapitalistisk marknadsekonomi var det möjligt och bra, med statlig intervention, som gynnade en offentlig social sektor. På moderaternas kongress berättade Fredrik Reinfeldt att han ville se moderaterna som ett statsbärande parti och underförstått sig själv som det nya seklets Tage Erlander. Som det nu ser ut verkar det som om Wetterstrand i politiken kan bli det nya seklets Bertil Ohlin. Hon och hennes parti blir då en del av den trend vi tidigare sett i hela Europa. De gröna partierna har snabbt anpassat sig till att bli borgerlighetens radikala liberala flygel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Fredrik Federley, Sverigedemokraterna, miljö.Köpenhamn

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Bloggare: Schlaug,

Dela

Ta hem alla

Svenska soldater!

I morse kunde Svenska Dagbladet avslöja att svenska officerare är djupt insyltade i NATO:s och Karzairegimens krig i Afghanistan. Svensk trupp har utan vidare deltagit i stridande förband, om än som ”rådgivare” år den korrupta Karzais soldater. SVD berättar att 25 ”fiender” dödats i dessa operationer.

–Fienden kan vara allt från talibaner och upprorsmän med politiska avsikter till smugglare och banditer, säger den särskilda svenska gruppens chef, överste Gunnar Söderström.

Avslöjandet var väntat men innebär ändå ännu en stor reva i den dimråda som riksdag, regering och profitmedia i Sverige lagt ut om de sociala och politiska konsekvenserna av Sveriges militära stöd åt USA:s militära strategi i regionen.

”Fienden” kan som överste Söderström skriver vara vem som helst. Att Sverige och Iran (!) för tillfället backar upp den Norra Alliansens knarkhandlare, som har en vilande vapenvila med Kabulregimen, kan i morgon, på slagfälten komma att betyda att vi över några nätter kanske också deltar i de militära inbrytningar i Pakistan som väntar. Ett svar på den stridande svenska truppen kan mycket väl vara, inte bara att andra svenska soldater sprängs i luften på en av Mazar Al-Sharifs bakgator. Eller att Odenplans T-banestation efter ett attentat mitt i rusningstrafiken blir en ända stor rivningstomt. Nu blir det också enklare att förstås varför Sven Tolgfors så gärna vill att FRA signalspanar på afghaner. Liksom vi också bättre förstår varför man så gärna vill att Jas Gripen ska ”träna” i Afghanistan.

Slutsatsen är självklar. Ta hem all svensk trupp från Afghanistan nu! Inte en skattekrona till USA:s krig.

Ps. Vad säger ”fredsvännerna” i Miljöpartiet? Vad säger Carl Bildt? Ds.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Afghanistan, NATO, regeringen, Bildt, USA, talibaner, Karzai, Iran

I pressen: SVD1,SVD2,AB1,

Dela