Snart sagt alla människor vet i dag att klimatförändringen utgör ett allvarligt hot mot livsbetingelserna på vårt begränsade jordklot. Ändå görs det nästan ingenting för att möta hotet. Är människosläktet galet eller ligger det andra orsaker bakom passiviteten? Nu levande generationer är nog vare sig mer eller mindre galna än våra döda förfäder. Det är i de sociala och ekonomiska strukturerna och de politiska maktförhållandena som vi hittar bromsklossarna i kampen mot klimathotet.

Det är förbrukningen av biosfärens materiella resurser som skapar hotet. Men det är inte ett klasslöst problem. Hur fördelas konsumtionen i dagens värld? En femtedel av mänskligheten roffar åt sig fyra femtedelar av allt som produceras. Den femtedelen finns nästan till 100 procent i Nordamerika, Europa och Japan. Och inom denna ”rika” femtedel är det i sin tur en femtedel som äger fyra femtedelar av alla rikedomar.

Det är den gruppens, de rikas och superrikas, livsstil som sätter normerna för vad som är det goda livet och som Hänt i Veckan och andra ”people-media” kör ner i halsen på den avundsjuka relativt välbärgade femtedelen av befolkningen i de fullt utvecklade industriländerna.

Konsumtionsmönster hos de superrika hålls upp som glamorösa förebilder att dregla över och att efterapa så gott det går. Den gamla puritanska andan som präglade den protestantiska borgarklassen och som den Wallenbergska devisen ”att verka men inte synas” väl sammanfattar hör historien till. Nu har skamligheten inga gränser. Miljardärerna hetsar varandra till en lyxkonsumtion av aldrig skådat mått. Softwarebolaget Oracles VD Larry Ellison bygger nytt hus för 200 miljoner dollar, som när det står färdigt ska föreställa ett samuraislott. Mannen gjorde sig redan berömd 2004 när han sjösatte sina privata lustjakt Rising Sun för 200 miljoner dollar. Indiern Mukesh Ambani gav sin fru en flygande födelsedagspresent för 82 miljoner dollar. En specialinredd Airbus 319, med badrum och allt som lilla frun kan önska sig. Annars kan hon snart koppla av i sitt nya hus för 150 miljoner dollar, med 27 våningar, 600 tjänare och plats för 168 bilar. Den här listan kan bli hur lång som helst så det får räcka med att rikemansklubben snart kan köpa sig tyngdlöshet i fem minuter för 200 000 dollar. Richard Bransons SpaceShipTwo startar sina rymdskutt nästa år. Till och med ”miljökämpen” Al Gore åker jorden runt i sin privatjet.

Den välbärgade femtedelen kan naturligtvis inte bygga sig lustjakter men ändå gör den sitt bästa för att spegla sig i den glamour som de superrika utstrålar. Men det kan den bara göra genom att sparka nedåt. Solidaritet i samhället är ett hinder för ambitionen om lyxliv. Det är grunden till den samlade nyliberala attacken på alla välfärdssystem som våra föräldrar kämpat sig till.

Om de superrika slutar att slösa med jordens resurser skulle det inte ha någon större effekt i kampen mot klimatförändringen. De är ju ändå rätt så få. Men om den femtedel av befolkningen som strävar efter ett liv i materiellt överflöd och lyx tvingas ändra sina konsumtionsvanor då skulle effekten vara omedelbar och avgörande. Där ligger klassfrågan i klimatkampen. Det är inte de som knappt får lönen att räcka till månadens slut som ska bombarderas med kampanjer för sparande och klimatvänlig livsstil. Så länge kapitalägarna och deras beundrare bedriver en hänsynslös rovdrift på jordens resurser kommer inte normalt arbetande människor att ändra sina vanor. Det är de rikas livsmönster som måste brytas upp för att kampen mot klimathotet ska bli effektiv. De kommer aldrig att göra det frivilligt. Effekterna av klimatförändringen drabbar i första hand fattiga länder och fattiga människor. Därför är klimatkampen också en klasskamp.

Läs mer:

Historical Failure of the Capitalist Model
Capitalism, Agribusiness and the Sovereignty Alternative
Barbarisk kapitalism eller ekosocialism
Ekosocialism eller barbari
Vem äger jorden?
Socialism as Ecosocialism
Klasskamp och klimatkamp hand i hand

Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, klimat, lyxkonsumtion, solidaritet, klasskamp