Inlägg taggade massvarsel

Efter krisen:

Vad blir kvar

av pensionen?

”Världens finansmarknader är just nu oerhört impulsiva och ryckiga. Krisen på den nordamerikanska bostadsmarknaden gör bedömare oroade över faran för att ett större ras i USA ska dra med sig inte bara den globala finansmarknaden utan också drabba den verkliga ekonomin. Räntesänkningar hjälper bara för stunden. Som albyl mot cancer.

Vi lever allt längre och därför blir det alltför få som i framtiden ska bära bördan av allt större pensionskostnader, Det var i korthet den uppfattning som låg till grund för att slopa ATP för att i stället privatisera stora delar av pensionssystemet. När nu börsen fått hjärtflimmer är det kanske dags att börja ompröva gårdagens så lättvindigt fattade beslut?”

Från en debattartikel i Aftonbladet 21.9.2007

Pensionsvalet 1959, ”Klass mot klass”. Här försökte

Folkpartiet förlöjliga arbetarrörelsens krav på en

rejäl pension.

För lite drygt femtio år sedan, i den hårda pensionsstriden om ATP, kolliderade de klassintressen som dagens ”politiska industri” gör allt för att trolla bort. På ett begripligt sätt stod i många stycken klass mot klass. ”Gärna medalj – men först en rejäl pension”, hette det i arbetarrörelsens segrande budskap. Valsegern kunde bärgas genom att folkpartisten och varvsarbetaren (!) Ture Königsson bytte sida.

För snart tjugo år sedan förstördes denna reform. Med den tidigare sjukförsäkringsministern Anna Hedborg (s), som bärsärk inom den egna rörelsen  ströks över en natt ett streck över decenniers strävanden från hundratusenden , vilket var efterkrigstidens bästa reform.

Pensionernas värde kopplades till aktiebörsen och nu fick vi inte bara en telefonkatalog att bläddra i utan också högvis med broschyrer om fondindustrins alla till synes så soliga val..

För ett år sedan skrev Benny och jag en artikel till Aftonbladet-Debatt. För en gångs skull fick en viktig kritik av motreformen 1999 skymta till i den offentliga debatten. Vi skrev om det alla visste – eller borde veta. Vi varnade för ett ras på den globala finansmarknaden och ställde frågan om inte pensionernas koppling till aktiemarknaden borde omprövas.

Ingen ansvarig politiker gick in i debatten. Anna Hedborg var vid den tiden sysselsatt med att förstöra sjukförsäkringssystemet. ”Gick det ena – så går väl det andra”, så hon hade väl fullt sjå med denna ”grannlaga uppgift”. Men alla andra teg.

Nu när det som för ett år sedan var hjärtflimmer, har blivit till flera svåra infarkter, med massvarsel som på Volvo, är det fortfarande tyst. Dagens jobb hamnar självklart i blickfången. Men hur står det till med morgondagen? Nu meddelades kort och gott att de amerikanska pensionsfonderna tappat 20 procent av sina värden. Men hur är det med de svenska? Smälter våra kommande pensioner bort som smör i glödheta stekpannor? När får vi saldot på motreformen? Så här 2008 kanske vi ska kräva ”Hellre en guldklocka än en börspension”. Guldklockan behåller eller stiger i vart fall i värde…

Tyst om SBAB och Nordea

Mönstret för Islands ”nationella bankrutt” blir allt tydligare. Det hela började 1994 med en nyliberal avreglering av valutamarknaden. Här fanns gott om Maud Olofssons ”ivriga bävrar”. Unga och djärva entreprenörer. Unga isländska män som tröttnat på att rensa fisk och som nu fick en möjlighet att ge sig ut på finansmarknaden. Sin första primitiva kapitalbildning ( Marx i åminnelse ) gjorde de ofta genom ”japanese carry trade”. De utnyttjade den nya rörligheten genom att, för lånade pengar, köpa stora summor japanska yen, som de sedan växlade in i isländska kronor. Räntan i Japan var vid den tiden nära nog noll, medan den var mycket hög på Island. Om man nu bar med sig, ”carrying”, 200 miljoner kronor hem i japansk valuta, och förvandlade dem till isländska pengar, kunde vinsten på ett år bli upp till 1 miljon kronor. Inte så illa pinkat jämfört med fiskrenseriet.

På slutet av nittiotalet privatiserades det statliga isländska bankväsendet. Alla legala hinder var ur vägen och med de nya tillgångar som frigjorts genom privatiseringen släpptes alla hämningar hos våra entreprenörer. Islands pirayor sam ut i rovgiriga stim på internationella vatten och köpte allt de kom över. För lånade pengar.

Så gick det som det gick. Nu bevittnar vi alla den sorgliga sagans slut där vargen helt enkelt äter upp både mormor och rödluvan…

Vi vänder blickarna mot den svenska politiska scenen, som kanske ändå inte är riktigt så rankig som den isländska. Men ändå. Här snubblar den politiska industrins ledare fram över scengolvet och pratar om budget och skuggbudget som om nära nog ingenting hänt de senaste veckorna. I går skrev jag en del om en del nödvändiga frågor och svar. Här är en till:

Hur går det med alliansens utförsäljning av den statliga bostadsbanken SBAB? Privatiseringen av Nordea, när kommer den?

Nu när banker runt om i västvärlden ”socialiseras” i parti och minut är det då dags för Odell i sin börsriktiga muffinskostym att göra de stora klippen? Varför inte först privatisera SBAB och Nordea och sedan använda våra pengar från försäljningen till att köpa ut, ”socialisera”, Swedbanks skulder?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, börskris, bankkrasc, Island, massvarsel, Volvo, Mats Odell, regeringen, moderaterna, folkpartiet

I pressen:

DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,AB1,

AB2,AB3,AB4,AB5,AB6,AB7,SDS1,SDS2,SDS3,SDS4,

Dela