Det har regnat några skurar sedan Maria Wetterstrand förklarade på Newsmill att ”De gröna är ett naturligt hem för socialliberaler” och underströk att ”vi kommer att se till att det rödgröna regeringsalternativet är mer socialliberalt än vad de moderatledda partierna har lyckats med i regeringsställning”…

.

.

Hennes taleskvinna i ekonomiska frågor och partiets gruppledare i riksdagen, Mikaela Valterson, som förlorade striden om vem som skulle vara nytt språkrör, ”lämnar nu politiken”, som det heter i telegrammen.

I hennes avsked till partiet förklarar hon att det för Miljöpartiet måste bli naturligt att sitta med även i en moderatregering. ”Runt om i landsting och kommuner har miljöpartister organiserade samarbeten med Moderaterna”, understryker hon. Gustav Fridolin och Åsa Romson, partiets nya språkrör, har redan tagit ett steg i rätt riktning genom att nu försöka hitta en uppgörelse med moderaterna, fortsätter hon. Men menar avslutningsvis att man måste kunna gå hela vägen…

Inte en helt okvalificerad gissning är att hon, när sorgbandet är borttaget, hittat ett nytt värv hos Anders Borg eller i något av våra storföretag. Wetterstrand lär också hitta sitt hem…

Sveriges socialliberaler ska alltså söka husrum hos miljöpartisterna. Vilka sedan ska söka rum och inkvartering hos moderaterna.

En liten fråga återstår. Är det inte redan så vi har det?

Innan Lars Ohly städar upp och flyttar ut från Vänsterpartiets högkvarter borde han kanske fundera över ”de rödgröna” och det som var hans regeringsalternativ.

Det borde också hans efterträdare. Vem det nu än blir.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Mikaela Valterson, Maria Wetterstrand, Gustav Fridolin,

I media: DN1,Expressen,AB1,SVD1,SVD2,DN2,SVT1,SVD3,AB2,GP1,GP2,

Bloggare: Jinge,

Dela

I en ganska hätsk TV-debatt under valrörelsen mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand angrepp Olofsson de rödgröna för att helt sakna en plan för den energiomställning och de gröna jobb som de pratade om.

.

.

.

Det var i SVT:s agenda som de rök ihop

.

Som jag såg det blev Wetterstrand helt svarslös. Hon kom bara med en lång harang om att Miljöpartiet självklart var emot planekonomi.

Här blottade hon de rödgrönas akilleshäl. För henne – och för många svenskar – är det naturligt att likställa planekonomi med enpartidiktaturer och byråkratisk kommandoekonomi. Vilket är lika dumt som att säga att en kristen trosuppfattning alltid innebär att man är som den högerextrema kristna mobben i USA eller att en muslim alltid är samma sak som en medlem i Al Quaida eller Hamas…

För de socialister som inte är anfrätta och förstörda av stalinismen är det däremot självklart att det inte går att klara en övergång till ett ekologiskt hållbart samhälle utan en demokratisk kontroll/makt över banker och kreditväsende i stort. På kort sikt är exempelvis vindkraftverk helt olönsamma. Ja, även på ganska lång sikt. Ingvar Kamprad är den som bäst illustrerat att börsen är en ohälsosam institution. Dess ”osynliga hand” pekar aldrig mot långsiktighet. Därför har han heller aldrig introducerat IKEA på börsen. Då skulle de nya, anonyma ägarna, fly bort så fort företaget gjort en investering på längre sikt än 3-4 år. Den fria marknaden saknar helt insikt om uthålligheten för vår planet. Den producerar granatkastargevär som kan saluföras till Saudiarabien. Men inte nya kollektiva transportsystem som kan öka både vår bekvämlighet vid resor – samtidigt som vi minskar utsläppen av koldioxid…

I Svenska Dagbadet understryks i dag att Miljöpartiet är vårt nya Mittparti. Centern är helt enkelt distanserat av det mer moderna Miljöpartiet.

.

Från E24

.

Vad är Miljöpartiet?

Fågel? Fisk? Mittemellan?

.

I sin eftervalsanalys bekräftar Lars Ohly partiets katastrofala syn på dessa nya socialliberaler:

.

’Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt. Trots detta kan flera steg tas gemensamt i rätt riktning eftersom Mp – till skillnad från strategerna inom borgerligheten – inte har som idé att avdemokratisera eller öka skillnaderna mellan klasser och kön.”

.

Han har naturligtvis helt fel. Det är sant att Miljöpartiet har en bra och ”modern” syn på vissa livstilsfrågor. Man har en hyfsad syn på det mesta som rör etnicitet och kön. Men Ohlys tro att partiet inte vill öka skillnaderna mellan klasser är helt grundlös. Miljöpartiets medlemmar har ofta varit frontgestalter när det gället att släppa loss alla vinstdrivande friskolor. En av de förändringar i Sverige som mest bidrar till att öka skillnaderna mellan olika klasser. Partiet har heller ingenting emot utförsäljning av gemensam egendom till privata profitörer. De nuvarande språkrören har också accepterat makten i EU:s Bryssel. I går berättade TT att en ny undersökning visat att knappt hälften av svenskarna skulle ingripa för att utreda orättvisor på jobbet och bara hälften vågar uttrycka sin åsikt på jobbet. Enligt opinionsföretaget Moderna är vi sämst i Norden på att våga ta konflikter.

En del av ansvaret för detta tillfaller just Miljöpartiet. När man tillsammans med den gamla borgerligheten drev igenom en drastisk försämring av Las, Lagen om Anställningsskydd, innebar detta att det blev oerhört mycket svårare att jobba fackligt eller att hårt driva viktigt skydds- och miljöarbete på mindre arbetsplatser. Vem vågar säga emot chefen på allvar. När man sedan kan mista jobbet utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl.

I den utvärdering av det egna försöket att vinna regeringsmakt, tillsammans med socialdemokratin och Miljöpartiet, är det helt nödvändigt att Vänsterpartiet gör en helt ny och noggrann undersökning och analys av detta parti. Som jag ser det har Lars Ohly och hans fränder bidragit till att legitimera der nya borgerliga Mittpartiet, dvs  Miljöpartiet, som vore det ett vänsterparti. Ser man till valstatistik är det med siffror så att förhållandet mellan de gamla traditionella blocken egentligen stått kvar. Det som hänt sedan 1990-talets framgångsrika år är för (v)  att man fått byta plats med Miljöpartiet. Vänsterpartiet har också frivilligt släppt miljöfrågan till Maria Wetterstrand och hennes kollegor. Detta därför att man inte vågat att gå i närkamp om just behovet av en demokratisk kontroll över alla stora krediter i samverkan med självförvaltning och makt för anställda och brukare.

I avgörande frågor när det gäller synen på vår ekonomi och klassamhället  är Miljöpartiet definitivt ett borgerligt parti. Ett modernt borgerligt parti om man så vill. När det gäller klasser kan man inte i längden hänga mittemellan. Det kunde inte Kristdemokraterna och det kan inte heller Miljöpartiet. Med uppslutningen denna vecka bakom Carl Bildts krigspolitik har Per Gahrtons gamla fredsrörelse också valt samma väg som de gröna i Tyskland och Frankrike. Att strida med vapen i hand under NATO:s fanor.

Det borde vara en lärdom som hela den breda vänstern tar åt sig.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Centerpartiet, det nya Mittenpartiet, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Lars Ohly

i pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,AB1,GP1

Bloggare:

Dela

.

De nya liberalerna på glid högerut…

.

Som valvindarna blåser verkar det mer än troligt att Sverigedemokraterna snart bänkar sig i riksdagen. Både socialdemokraterna och Miljöpartiet har varslat om att detta kan innebära ett samarbete högerut. Både Mona Sahlin och miljöpartisternas bägge språkrör, som alla tre vill vara så ”moderna” som möjligt, har lustigt nog använt sig av 1970-talets i dag omoderna politiska språkbruk och väljer att kalla Centerpartiet och Folkpartiet för ”mittenpartier” när de pratat om nya tänkbara allianser. Har de missat Maud Olofssons fackföreningshat och oavbrutna attacker på LAS? Eller Jan Björklunds vurm för NATO och hans ständiga tjuvfiske i sverigedemokraternas grumliga vatten?  Knappast. Det är nog så att det låter ganska snällt och beskedligt att maka sig in mot ”mitten”. Bättre än att säga att man vill viga sig samman med moderaterna.

Men i dag skingras molnen snabbt. Sikten blir klarare och det verkar solklart att vi bara om några veckor kan få se ett helt nytt politiskt landskap. I solskenet smälter allt gammalt bort. Med stor lavinfara och våra nya liberaler i Miljöpartiet kan glida i väg högerut i ett väldigt ras.

.

.

.

Det är Svenska Dagbladet som frågat samtliga 26 ordförande i Miljöpartiets 26 regioner om hur de ser på ett eventuellt samarbete på regeringsnivå med alliansens partier. Om nu det mest troliga inträffar. Nämligen att Jimmie Åkesson och hans fränder tar plats i riksdagen.

En majoritet av de tillfrågade är för ett regeringssamarbete med alliansen. Flera tunga distriktsordföranden säger sig också, redan nu, vara öppna för ett samarbete med moderaterna:

” Sex av regionordförandena argumenterar dock redan idag för att det bör bildas en regering med M, C, FP, KD och MP om det inte går att skapa en majoritetsregering på annat sätt.

– Självklart. Ska man vara med, så ska man vara med hela vägen. Det är av principiell betydelse, säger Ann-Catrin Lofvars, Dalarna.”

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen kan komma att innebära ett nytt drev åt höger. Under förevändning att utestänga Åkessons parti från inflytande kan både socialdemokraterna och Miljöpartiet acceptera än mer av den nyliberala dagordningen än vad de redan gjort.

Maria Wetterstrand har redan i en uppmärksammad artikel på sajten Newsmill hälsat Björklunds väljare välkomna till det egna partiet. Miljöpartiet är ett hem också för liberaler, hävdade hon.

I tidigare inlägg på vår blogg har vi understrukit vikten att rösta bort högern från regeringsmakten genom att välja (s) eller (v). Miljöpartiet ser vi som i grunden ingenting annat än borgerlighetens nya moderna liberaler. Klatschigt klädda i grönt.

Vi har sagt att det är viktigt att rösta på  (v) eller (s) därför att dessa bägge partier trots allt, i någon mening, fortfarande refererar till arbetarrörelsen. För principiellt är det ingen större skillnad mellan de bägge ”arbetarpartierna”. Vänsterpartiet företräder oftast en något radikalare borgerlig reformpolitik. Å andra sidan har man ett minimalt eget inflytande i arbetarklassen.

För min egen del innebär det troliga parlamentariska läge som stundar att jag i riksdagsvalet väljer att rösta på Vänsterpartiet. I en eventuell koalitionsregering kommer Vänsterpartiet inte att finnas med. Vare sig man vill det eller inte. Det innebär att vi trots allt skulle få ett riksdagsparti till vänster som kan formulera ett alternativ till den högeropposition som Sverigedemokraterna kommer att driva.

**************

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,SVD4,AB2,SVD5,GP2,SVD6,SVD7,DN2,AB3,Expr1,Expr2,GP1,SVD8,

Bloggare; Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,Teckentydaren,RödaLinköping,

Dela

”Enligt opinionsmätningarna är det fortfarande ovisst vem som ska vinna valet. Men en stor majoritet av väljarna är redan övertygade om att det blir borgerlig valseger. Även de flesta rödgröna sympatisörer tror på valförlust, enligt DN/Synovates mätning”

.

Så här majestätiskt slår Dagens Nyheter i dag upp vad som sägs ge en bild av stämningen bland de olika partiernas sympatisörer. Läser man vidare får man långt ner i texten reda på att undersökningen inte ens är statistiskt säkerställd.

De borgerliga tidningsdrakarna spottar hela tiden ur sig opinionsundersökningar som alla har till syfte att vända väljarnas intresse bort från skillnaden mellan de bägge blockens politik för den kommande mandatperioden.

Det hela handlar om att dupera människor.

Tidningarnas ägare ser till att man hela tiden jämför vilket förtroende folk har för Mona Sahlin i förhållande till Fredrik Reinfeldt. Mona ska mosas och Fredrik ska haussas. Inte fasen kan en kvinna leda landet…

Efter gårdagens debatt i Aktuellt mellan de bägge skulle en omröstning säkert visat att förtroendet för Reinfeldt rasat. Med nervösa svettdroppar på överläppen klarade vår statsminister i går kväll av att skymfa landets pensionärer. Dessutom fick han än en gång en uppstötning av det överklassförakt som tycker illa om alla människor som någon gång blivit sjuka eller arbetslösa.

Vår blogg har därför valt att utmana DN genom en egen opinionsundersökning. Vi har frågat en massa människor om vem de vill se som nästa vice statsminister. Vem har de störst förtroende för? Maria Wetterstrand eller Maud Olofsson?

Resultatet var förödande för Maud Olofsson. Resultatet blev en sensation. Hon hade bara förtroende hos 30 procent av de som vi frågade. Visserligen kan man inte säga att undersökningen är statistiskt säkerställd. Men resultatet talar ändå för sig själv. Bäverhonan Maud passar bättre i en hydda  djupt nere i en strid norrlandsälv…

Fick under eftermiddagen in den här bokstavligen skarpsynte kommentaren från Lasse. Som visar att DN  och journalisten Henrik Brors jobbar som vore tidningen en brittisk tabloid:

”Man kan även notera att DN i sin bildframställning uteslutit Wetterstrand, den populäraste rödgröna partiledaren. Det är naturligtvis ingen tillfällighet.”

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP1,GP2,AB1,GP3,GP4,GP5,AB1,DN3,SVD3,Expr1,GP6,SVD4,

Dela

Sickan bättre än Sahlin?

”Sahlin har ingen plan” konstaterar i dag Aftonbladet sorgset efter att en ny opinionsmätning visat att 39 procent av de tillfrågade anser att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin. Till och med Sickan i Jönssonligan hade bättre reda på sig. Han hade alltid en plan på gång…

Sickan i full färd med att verkställa en av sina kreativa planer

Aftonbladet fortsätter:

Partiet tänker väldigt mycket på hur det ska kunna återta Rosenbad och har rekryterat ett antal kompetenta personer för att nå detta mål. Däremot kan inte ens den mest överbetalda sahlinistapparatjik hävda att det finns någon tydlig regeringsstrategi.

Vi vet alla att Mona Sahlin vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi kan alla ta reda på vad Socialdemokratin tycker i olika frågor. Men vem kan säga hur en stats­minister Sahlin skulle regera landet Sverige?

Det vi vet är att Sahlin vill regera med Miljöpartiet och – efter viss tvekan – med Vänsterpartiet. Förliden vecka gjorde dessutom Sahlin en plötslig avstickare och försökte mäta sig med Sickan. Hon hade en plan B – om sverigedemokraterna skulle bänka sig i riksdagen då tänkte hon minsann bjuda in både Maud Olofsson och Jan Björklund till regeringssamverkan. Var det ett sätt för att i finishen kunna skaka av sig Lars Ohly? Eller bara ett utspel inför senvinterns slutförhandling om den gemensamma valplattformen för den rödgröna alliansen. Ett sätt att slippa radikalt gny och gnissel i frågor som kärnkraftens framtid och Afghanistankriget?

Sanningen är nog att svaren på dess frågor det vet nog inte ens Sahlin själv.

En än värre opinionsmätning avslöjades i går kväll av SVT Aktuellt. Enligt en brett upplagd undersökning av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, har (s) under det senaste året minskat i förtroende på alla de 16 områden där människor har tillfrågats. Fortfarande behåller (s) ett knappt försprång när det gäller vård- och omsorgsfrågor. Men (m) leder stort i förtroende – och ökar – när det gäller hur ekonomin och skatterna ska hanteras. Fredrik Reinfeldts parti har sensationellt nog gått förbi (s) även i dess gamla paradfråga, jobb och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att vi år 2011 förväntas ha en massarbetslöshet på en halv miljon människor.

Mona Sahlins akilleshäl syns tydligast i skattefrågan – den är helt sönderskavd och blöder. Bara 26 procent av svenskarna tycker att (s) har bra förslag på detta område.

Inga plåster i världen kan hela detta öppna sår.

Varför? Är det inte bra att solidariskt dela på bördorna? ”Jag själv tjänar 100 000 i månaden och tycker att vi som har så hög lön, kan betala lite mer i skatt”, framhåller ofta Sahlin. ”Det är häftigt att betala skatt”, sa hon förr. Här får hon säkert medhåll från alla normala löntagare. Inte en enda människa borde tjäna mer än 30 000 i månaden. Men Mona Sahlins och den rödgröna alliansens problem är ett helt annat. De vill höja inkomstskatterna för alla. Både för ”vanliga löntagare” och för låginkomsttagare. Parat med kraftiga höjningar av alla energiskatter. Innebörden i vad de säger är att:

Den kris vi lever med ska inte betalas av dem som skapat den.

Ägarna till banker, försäkringsbolag och de stora företagen får sitta i orubbat bo. De som har sin födkrok genom kapitalinkomster får i lugn och ro fortsätta med att ro hem stora vinster.

Varför? Svaret är att de ”rödgröna” inte ifrågasätter marknadsekonomin, de kapitaliska egendomsformer och det kapitalistiska produktionssätt vi lever med. De tre samverkande partierna vill inte ens kasta grus i vinstmaskinerna. Börsen och bolagsstyrelser ska bestämma. (S)-kongressen strategi var egentligen att man hoppas på att världsekonomin ska hettas upp med någon ny spekulationsboom. I väntan på nästa högkonjunktur ropade dessutom delegaterna ut ett tydlig ja och amen även till vinster även inom verksamheter som finansieras med – just skatter.

Ser vi till den mest radikala utposten i ”arbetarrörelsen” lever man också där med samma hälta som Sahlin. I Stockholms län har LO ställt sig bakom nätverket för Gemensam Välfärd och jobbar med den på sin seminarienivå. Vilket är bra. LO har ställt sig bakom den Budkavle för välfärd som nätverket jobbar med. Där finns en bra och genomtänkt argumentation för varför gemensamma lösningar i längden är bättre än kortsiktiga, privata alternativ. Men i denna budkavle finns samtidigt en svag del som distriktet använder på sitt sätt:

Svenska folket vill ha ett välfärdssamhälle som finansieras solidariskt via skattsedeln. Gemensam välfärd bidrar till jämlikhet och är effektivt. En offentligt skattefinansierad sjukvård ger mer hälsa för pengarna än privat vård…etc

Som ett lösryckt påstående kanske detta är korrekt. Även om SFI:s undersökning i går säger något annat. När nu LO -distriktet adopterar eller i praktiken annekterar programmet omsätts skrivningen självklart till att vara en del av Sahlins och socialdemokraternas valkampanj.

Vacker symbol för LO-distriktet i Stockholm.

Människor har minne. De kommer ihåg hur den provisoriska rödgröna alliansen under Göran Persson gick fram med huggknivar i bland annat viktiga kommunala verksamheter. Människor är inte heller dumma. När man hör om alla de goda ting som föreslås i Budkavlen eller om de mindre, men fortfarande goda ting, som kommer att föreslås i de rödgrönas valplattform, blir det självklart att de frågar sig hur allt detta goda ska betalas?

Om inte annat kommer de borgerliga att öppna falluckan för både de rödgröna och LO-distriktet i Stockholm genom att peka på alla skattehöjningar och alla utlandslån som vill till för att finansiera allt som utlovas.

Det är här som Sahlin, även om hon väljer en radikal plattform, kommer att ha svårt att slå mot de borgerliga. Vad hon föreslår är bara en annan konjunkturpolitik, i väntan på den högkonjunktur som kanske aldrig kommer. Hon har ingen som helst tanke på en plan,  en regering som säger: ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris. Vi vill ha en regering, i tjänst hos landets löntagare, som börjar att bryta med kapitalismen för att gå mot ett solidariskt, demokratiskt socialistiskt samhälle”.

Detta vet också LO-distriktet i Stockholms län. Man kallar sin välfärdskampanj för Stockholmsmodellen. Men glömmer att den Trondheimsmodell man vill ta efter byggde och bygger sina framgångar i opinionen på rödgröna oljeinkomster.

För att inte skapa problem för Sahlin ställer sig inte heller nätverket i någon mening bakom de arbetargrupper i den gemensamma sektorn som har gått ut i kamp.

Stockholms sopgubbar i sin vilda strejk. Riktad bland annat mot privatiseringen av renhållningen. Eller lagerarbetarna vid Lagena som kämpar mot att deras jobb ska läggas över till bemanningsföretag. Vid Septemberalliansens demonstration i Stockholm den 15 september fick dessa kämpande arbetare gå utan stöd från  vare sig LO centralt eller LO-distriktet i Stockholms län. De 1 200 deltagarna, i den viktigaste folkliga rörelseprotesten mot regeringen Reinfeldt fick också gå utan ett uttalat stöd från nätverket…

Den svaga skrivningen om våra skattsedlar i Budkavle för välfärd betyder nu inte att jag menar att vi surt ska vägra att skicka den vidare. Vi socialister behöver inte ge tolkningsföreträde till socialdemokraterna. Vi kan argumentera för dess krav på vårt sätt. Men i vardagen verka för att de som skriver under också stödjer dem som tar strid för välfärdssamhället.

Vi måste också stödjs dem som tar strid  för välfärdssamhället.

Nej, Mona Sahlin har ingen plan. Vare sig för valrörelsen eller för hon ska regera. Men de beslut vi kan vänta oss i mars, då valplattformen, åtminstone ett skrank, ska spikas ihop tillsammans med Miljöpartiets språkrör och Lars Ohly, innebär ett politiskt dilemma för oss socialister. I de val där vi tidigare inte ställt upp, där har vi inte varit neutrala när det gällt själva valhandlingen. Vi har kort och gott sagt till våra arbetskamrater och vänner, som sett en (s)-regering som sitt enda alternativ: ”Vi tror att ni har fel. I grunden är det ingen skillnad mellan de regeringsalternativ som står till buds. Men vi ska inte stå i vägen för er. Vi röstar mot borgarna. På (s) eller (v) . Blir det en ny (s)-regering får vi se vem som har rätt. Det viktiga är att vi gör något själva för att kämpa mot borgarna…”

Den här enkla uppmaningen fungerar inte nästa höst. Man kan inte ”Rösta mot borgarna” genom att rösta på ett regeringsalternativ där det starka socialliberala och borgerliga Miljöpartiet redan skaffat sig en bra plats. Där dessutom Mona Sahlin annonserat att hon troligtvis bjuder in också Maud Olofsson och Jan Björklund. Vi kan ta den mest brännande frågan just nu. Klimatmötet i Köpenhamn. Ingen av de ”rödgröna” partierna har uppmanat sina medlemmar och sympatisörer att på plats delta i Miljörörelsens stora demonstration. Uppenbart vill man inte ha en stark och partipolitiskt oberoende miljörörelse.

Vad gör man? I de två mindre socialistiska partibildningar, Rättvisepartiet och Socialistiska Partiet, som var huvudkrafterna bakom Arbetarinitiativet i försommarens EU-val, finns det inga starka röster som höjs för ett socialistiskt alternativ i det kommande riksdagsvalet. Inte av principiella skäl. Det politiska landskapet erbjuder enorma öppna vidder av möjligheter, men de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna är för svaga. Rättvisepartiet har haft sin kongress tidigare i höst. Socialistiska Partiet har sin nu i helgen. Kongresser där inte delegaterna precis arbetar i stora offentliga rum. Men där har förts och där förs viktiga diskussioner. Vad jag förstår finns det inte och kommer inte att finnas förslag om en socialistisk valsedel i nästa riksdagsval. Säker i en del kommuner. Men inte i riksdagsvalet.

Vad göra? Vad bör göras? I valet mellan två borgerliga program återstår vad jag ser bara en passiv bojkott av själva valet, men en mycket aktiv kampanj för att bygga det nya, breda och öppna socialistiska parti som nu står högst upp på dagordningen.

Den gamla arbetarrörelsen tynar bort i sin plågsamma sotdöd – leve den nya!

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, de rödgröna, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, regeringen, Gemensam välfärd, LO

I presse: SVD1, SVD2,DN1,DN2,AB1,AB2,

Dela

Nationell samling

-mot oss löntagare…

Nu är Mona Sahlin i gasen på allvar. ”Nationell samling” var ordet för dagen.

Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen – vilket verkar troligt – och om då samtidigt ”det rödgröna blocket” blir störst – vilket inte är otroligt – lovar hon att ”sondera terrängen” med det blå blockets partiledare för att få till stånd en ”Nationell samling”.

Nytt vallöfte från Mona Sahlin. ”Vinner vi valet och har vi då sverigedemokraterna i riksdagen. Ja,  då bjuder jag in Maud Olofsson och Jan Björklund till vår regering”…

Märkligt nog är det då i första hand Folkpartiet och Centern hon vill ha med i sin regering. Två partier som nu i många frågor tycks ha långtidsparkerat sig  till höger om Reinfeldts moderater…

För Sahlin blir då det här med en ”Nationell samling ” ett bra sätt att som statsminister urskulda en än mer uttalad högerpolitik. Mer privatiseringar av den offentliga sektorn. Mer kärnkraft. Mer soldater till Afghanistan. Mer motorvägar. Mer försämringar av anställningstryggheten. Oroliga och besvikna väljare med sina hjärtan åt vänster avspisas då med ett enkelt beklagande: ”Vad ska vi annars göra. Vi måste ha med oss Maud Olofsson och Jan Björklund i båten”….

Sverigedemokraterna skulle däremot inte bli besvikna. De skulle i praktiken vara regeringsbildare och få en regering med en arbetarfientlig politik, vilken snabbt skulle ge dem än större lyssnarskaror.

När det gäller Saab vill Mona Sahlin också ha en ”Nationell samling”. Kring vad? Jag lyssnade noga på vad hon i morse sa i SVT:s frukostsoffa och kokade man ner all retorik till botten, blev bara en enda substans kvar: regeringen måste snabbt lova GM mer fördelaktiga lån. Kring detta krävs Nationell samling. Punkt slut.

Ett äldre infall, från hennes sida, om ”att man inte under en övergångsperiod skulle kunna utesluta staten som ägare” var inte längre aktuellt. ”Finanskrisen är snart över”, menar hon i dag och Saabs försäljning kan då komma i gång. Snabba krediter till amerikanska GM är det som gäller.

Är det inte hög tid att politiska kommentatorer som exempelvis Henrik Brors på DN eller Lena Mellin på Aftonbladet slutar att prata om ”det socialistiska blocket”?

Läs mer om fordonskrisen: Här

I dag hittar du en del fina affischer ”i tiden” hos Röda Lund...

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, socialdemokraterna, Mona Sahlin, rödgröna alliansen, Saab, Nationell samling, sverigedemokraterna

I pressen: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,AB2,AB3,AB4,SDS1,SDS2,SVD5,

Dela

På dagordningen:

ETT NYTT

ARBETARPARTI

(S) och Mona Sahlin tappar stort. Maria Wetterstrand vinnare. Så ser det ut i Aftonbladets/United Minds senaste opinionsmätning.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten. Ytligt ligger det en del i detta. Ingen undslipper med åren de allt bättre, större och skarpare bilderna på våra moderna TV-skärmar. En ensam Peter Eriksson, som mer ”kränger bilar” när han pratar, skulle nog inte på egen hand vinna så stora framgångar.

Många tolkar detta som ett enkelt byte av väljare

mellan den med åren lite bedagade och repade Sahlin

till den yngre, mer energiska och för väljarna fräschare miljöpartisten…

Men i grunden handlar problemet för (s) om någonting helt annat. Sneglar vi ut över Europa så är i stort sett nergången för socialdemokratin densamma som i Sverige. Om inte värre. I klassiska socialdemokratiska högborgar, som i Tyskland och England, har den moderna socialreformismen förlorat enorma väljarskaror. I Italien saknar socialisterna i dag representation.

I Tysklands senaste riksdagsval kunde man vid sammanräkningen av rösterna konstatera att socialdemokratin tappat tio miljoner väljare (!) under sina regeringsår. Den nye partiordföranden Sigmar Gabriel kunde konstatera att partiet hade ”tappat åt alla håll” och att krisen är oerhört djup. Men programmet var det inget fel på, bara profilen…

Det var sak samma vid Mona Sahlin ”jobbkongress”. Nyliberalismen lever kvar. Cementen har bränt fast. Partiet har vare sig vision eller program för att bryta med det klassamhälle vi lever i. Inte blir det bättre av att socialdemokratins fackliga ledare, som IF Metalls Stefan Löfven driver en egen kampanj för svensk kärnkraft och svensk krigsindustri…

Vad som krävs är ett politiskt uppbrott. Ett nytt, brett, öppet och demokratiskt socialistiskt parti är det som måste diskuteras och börja byggas

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna,

I pressen: AB1,SVD1,SDS1,

Bloggare:Svensson,Jinge,

Dela

I dagens PI-program ”God morgon, världen!” diskuterade panelen den snabba positionsförskjutning som sker just nu i svensk politik. Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen. Centern och kristdemokraterna kan vara på väg ut. Moderaterna har blivit mer moderata. Centern och Folkpartiet profilerar sig som högerpartier. På Folkpartiets landsmöte fradgar det sig nästan i käften på Jan Björklund när han redogör för alla sina nya förslag om attacker på landets löntagare. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill bilda regeringen med det nya stora borgerliga mittpartiet: Miljöpartiet.

Major Jan Björklund tar sikte högerut när moderaterna öppnar eld  åt vänster..

”Det har blivit rörigt”, menade Göran Greider. ”Jag kan mycket väl tänka mig att Maria Wetterstrand kan bli statsminister och bilda regering som ordförande för det nya stora mittpartiet”.

Snart är det bara Mona Sahlin och Lars Ohly som inte ser att Miljöpartiet är ett borgerligt parti. Nja. Självklart har de denna insikt. Men de vill naturligtvis inte kalla skatan för en skata. Bättre att låtsas att det är en näktergal. Inte minst Vänsterpartiets medlemmar skulle vantrivas med att i det i klara ordalag pratades om att partiet nu går in i ett samarbete med det nya stora borgerliga mittpartiet!

För övrigt. Den Medborgarkurs för invandrare som Folkpartiets landsmöte nu sa nej till. Vore inte den något för moderater och sverigedemokrater i Vellinge?

Läs mer i ”Nu är maskrosorna överblommade”

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Folkpartiet, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Jan Björklund, integrationspolitik, Vellinge

I Pressen:SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,SDS1.SVD5,

Dela

Maskrosorna är överblommade

I skymundan har det länge pågått en diskussion om var Miljöpartiet egentligen hör hemma i vårt politiska landskap. På samma sätt som en gång när Alf Svenssons kristdemokrater tog sin i rikspolitiken, menade Miljöpartiets grundare i början på åttiotalet att de helt stod utanför blockpolitiken. De sa sig stå neutrala mellan de två lägren. Det borgerliga respektive det socialistiska blocket. En Pohanka, en Gahrton, en Domeij, en Schlaug en Göes och andra pionjärer vände ryggen åt den slentrianmässiga och svepande uppdelning i två till synes artfrämmande kategorier som främst media älskar att använda. I stället svängde de sig i termer om ”grön ideologi” och  en ”kretsloppsekonomi”.

Nu har tiderna flyktat. Yllekoftorna är borta och tanken på en medborgarlön utan att man arbetar har satts på undantag. När det gäller arbetsrätten för dem som däremot jobbar har man röstat med borgarna. I flygande fart omprövades inställningen till EU och man har flaggat för kompromisser när det gäller avvecklingen av kärnkraft. I går försvann alla rester av fredssträvan och pacifism när man än en gång röstade för att ställa utökade svenska truppinsatser till förfogande för NATO:s krig i Afghanistan. Delar av vårt gemensamma skolväsende har man ivrigt varit med om att sälja ut till globala riskkapitalbolag. Partiet har brutit fram starkt i storstäderna och i Stockholm etablerat sig som tredje största parti. De unga gröna från 80-talet har blivit medelålders välutbildad och välavlönad medelklass ( det är deras barn som går i friskolorna ). I linje med detta har Miljöpartiet numer också en skattepolitik som gynnar dessa grupper.

De en gång, så späda och fräscha maskrosorna, som tog sig

upp ur asfalten är i dag överblommade...

Det gamla språkröret Birger Schlaug, som numer bara språkar för sig själv, har blivit mer och mer vass, mer och mer bitter i sina kommentarer och frågar nu i veckan på Newsmill om det inte är dags för sina gamla partikamrater med ett namnbyte. Han ser sorgmodigt att Handelshögskolans tidning har en rubrik som skriker ut ”Miljöpartiet – de verkliga marknadsekonomerna” och drar sedan slutsatsen att:

Miljöpartiet som tidigare, utifrån gröna grundbultar, varit mån om att skilja på frihet för människor och frihet för kapital glider nu allt längre bort från detta synsätt. Ekonomisk vinst betonas mer än tidigare. Företag tycks viktigare än människor. Vinstbegreppet blir allt mer vägledande och därmed sitter man på det sluttande plan som medför att människor alltmer definieras som ekonomiska varelser istället för som biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en enorm skillnad att bygga samhälle för ekonomiska varelser och att bygga samhälle för riktiga människor…

I samma anda angriper Rickard Allvin, språkrör för Gröna Studenter i Göteborg, sina egna språkrör för att de i SvD hävdat att ”det gröna samhället skapas av engagemang, nya idéer och växande företag”. För Allvin är det i stället självklart att det gröna samhället skapas av ”växande människor”.

Den här ordväxlingen kunde fortsatt i skymundan av debatten mellan ”de två blocken”. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar börjar det bli fullt möjligt att hela den gamla svenska blockpolitiken rasar. Om ett år kan alla gamla klossar stå på kant och de etablerade riksdagspartierna febrilt leta efter nya sätt att bygga sina maktpyramider. ”Det borgerliga lägret” är därför i full fart på väg att ompröva sina tidigare förutfattade meningar om miljöpartisterna. Inte minst därför att Miljöpartiets ledning sålt ut så mycket av sin gamla idealism för att få sitta vid de åtråvärda regeringstaburetterna. Vad som händer är helt enkelt att ledarskribenter och tankesmedjor börjar vänja sig vid tanken på att det faktiskt kan finnas en modern borgerlig radikalism! Borgerliga ideologer som Johan Norberg och flera politiker från regeringsalliansen, främst Folkpartiet, annonserar att deras läger kan tänka sig att släppa in miljöpartisterna. De inser naturligtvis att älskar man småföretag – då älskar man också stora företag. För hela vitsen med vård och omsorg inriktat på den lilla företagaren är naturligtvis att denna ska bli rik och stor. Ingen tycker illa om sina egna barn bara för att dessa växer upp…

Stureplansliberalen Fredrik Federley ser också vad som håller på att ske. Att Miljöpartiet ”har gjort sig av med en rad besvärande frågor som det envetna motståndet mot EU och därmed kommit att bli rumsrena”. Han inser också att Centerpartiets eget försök att komma förbi det här med det gamla Bondeförbundets tynande väljarbas på landbygden, genom att följa med flyttlassen in till storstäderna, har misslyckats. Inte minst för sveket i sin egen kärnfråga, protesterna mot kärnkraften, den rörelse som under tjugo år kunde ge partiet ett visst stöd även i städerna. Trots att centerrörelsen har miljarder i tillgångar efter sin utförsäljning av den egna pressen riskerar man att gå under i det hårda storstadslivet. Maud Olofsson katastrofala hantering av Vattenfall blir kanske det som gör partiet för alltid dras ner i det utomparlamentariska bråddjupet.

Maria Wetterstrand kommer fram i rampljuset som en radikal,

socialliberal och borgerlig politiker.

På Newsmill har Maria Wetterstrand också slagit an strängar som kan älskas av av många människor med en borgerlig syn på tillvaron. Hon slår fast att ”De gröna är ett naturligt hem för alla socialliberaler” och hyllar sedan företagande och entreprenörskap i översvallande ordalag: ”Den del av grön politik som kanske mest skapar förutsättningar för självförverkligande är en aktiv politik för småföretagen”. Låt vara att det retoriska jollret om små finns kvar. Men det bekymrar nog ingen storföretagare. Det kan väl inte vara sämre att förverkliga sig själv i ett stort företag än i ett litet?

Trots många heta dueller i Vasaparken hade

Tage Erlander och Bertil Ohlin en stor samsyn i politiken.

Vad vi ser är en Maria Wetterstrand och ett miljöparti som nu går i den gamla socialliberala ikonen Bertil Ohlins fotspår. Nobelpristagare i ekonomi och partiledare för Folkpartiet 1944-66. Han var den borgerliga ekonom i Sverige som integrerade Keynes också i politiken. Tillsammans med socialdemokraten, nationalekonomen, Gunnar Myrdal, kom han att stå för ”Stockholmsskolan”. Inom ramen för en fri, liberal kapitalistisk marknadsekonomi var det möjligt och bra, med statlig intervention, som gynnade en offentlig social sektor. På moderaternas kongress berättade Fredrik Reinfeldt att han ville se moderaterna som ett statsbärande parti och underförstått sig själv som det nya seklets Tage Erlander. Som det nu ser ut verkar det som om Wetterstrand i politiken kan bli det nya seklets Bertil Ohlin. Hon och hennes parti blir då en del av den trend vi tidigare sett i hela Europa. De gröna partierna har snabbt anpassat sig till att bli borgerlighetens radikala liberala flygel.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Maria Wetterstrand, Fredrik Federley, Sverigedemokraterna, miljö.Köpenhamn

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Bloggare: Schlaug,

Dela