"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade maj-68
Okunnigt om Frankrike
22 Nov 10
.

.
Uppenbart vet inte Kim Salomon särskilt mycket om Maj -68 och den radikala student/arbetarrörelsen i Frankrike trots att han är professor. Hur man kan skriva en lång recension om en bok som behandlar denna tid utan att med en enda rad nämna att ”maoismen” i Frankrike förvisso fick ett fäste, men att denna, till skillnad från i Sverige, med sitt hela gäng från Jan Myrdal till Göran Skytte, aldrig behövde sakna numerärt lika stora eller större frihetliga, socialistiska utmanare, är obegripligt. Revolutionär, demokratisk socialism i lödiga former finns det gott om i Frankrike än i dag . Samtidigt som maoismens torkat ihop, blåst bort och förmultnat. Exempelvis franska Nouveau Parti Anticapitaliste. För den som vill ha en bredare utblick rekommenderas en del gott att läsa hos marxistarkiv.se
.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Folkrepubliken Kina, Maj -68, maoism, Jan Myrdal, Göran Skytte, Jean Paul Sartre
I pressen; SVD1,
En av den franska majrevoltens portalfigurer är död
15 Jan 10
En revolutionär och god vän är borta.
Daniel Bensaïd är inte längre med oss. Efter många års svår sjukdom orkade inte kroppen stå emot en ytterligare prövning i form av cancer.
För oss är det tungt att se gamla vänner lämna leden. Det river i våra sinnen. Det är ännu tyngre när vi vet att Daniel ännu hade mycket att ge den revolutionära vänstern både teoretiskt och politiskt.

Själv träffade jag Daniel av och till under många ledningsmöten och kongresser med Fjärde Internationalen. Vid delade trista hotellrum och lika trista, torra baguetter till frukost. Eftersom min franska var lika usel som hans engelska blev de politiska turerna och intimiteten oss emellan inte alltid så djuplodande. Men vi hade kul och mitt bestående minne är att han alltid, med väldigt ”franska” svängar, kunde kombinera explosivitet med öppenhet. I och med att Sverige – även när det gäller politiken – är oerhört anglofierat har jag också missat en del av hans sena mer komplexa idéhistoriska och teoretiska arbeten. Men Benny med sin goda franska och ett gemensamt dagligt ledningsarbete med Daniel minns mer:
”Av alla briljanta teoretiker och politiska analytiker som jag lärt känna i Fjärde Internationalens led är Daniel den, vid sidan av Ernest Mandel, som synts vara huvudet högre än omgivningen. Med fri sikt följer klarsynthet. Det var precis vad som präglade Daniels böcker, pamfletter och otaliga artiklar. Avsky för dogmatik och ytligheter är hans verks främsta kännetecken.
Jag mötte Daniel första gången 1969 på ett möte i Koblenz där Fjärde Internationalens internationella exekutivkommitte möttes. Daniel var född 1946, liksom den här bloggens ägare, men under mötet kändes det som att Daniel var mycket äldre och mer politiskt erfaren än jag själv. Senare förstod jag skillnaden. Han hade skolats i den franska majrevolten där han tillsammans med Daniel Cohn-Bendit stod i ledningen för 22-marsrörelsen.
Senare mötte jag Daniel många gånger under den tid jag själv arbetade heltid i Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Efter många års avbrott i kontakterna mötte jag Daniel igen under ett seminarium år 2005 här i Bryssel till minne av Ernest Mandels bortgång. Då var Daniel redan mycket sjuk men ända intellektuellt helt obruten och mer produktiv än någonsin. De senaste fem åren har han gett ut många böcker. Tyvärr är få av hans verk översatta till engelska för att inte prata om svenska.
Daniel lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var en varm och djupt engagerad människa.”

Här är en fri översättning av en minnesartikel från NPA:s hemsida. Daniels begravning blir i stillhet med familjen. Men de franska kamraterna arrangerar en minnesafton i Paris lördagen den 23 januari.
Daniel lämnade oss i dag, tisdagen den 12 januari. Han var en aktivist, en intellektuell, en kamrat, en vän.
Han föddes 1946 och ställde sitt liv till förfogande i försvaret av den revolutionära marxismens idéer.
Han var en av grundarna till JCR och LCR ( LCR var den franska sektionen av den Fjärde Internationalen fram till dess att det bredare antikapitalistiska NPA grundades).
I sin roll som ledare för Maj 68-rörelsen var han en av dessa människor som har en väldigt säker känsla för politiska initiativ. Han var en av grundarna till rörelsen 22 Mars ( som triggade studentrevolten ). Han kunde greppa dynamiken hos de sociala rörelserna och framförallt se bandet mellan studentrörelsen och arbetarnas generalstrejk. Han var också en av dem som förstod nödvändigheten av att bygga en politisk organisation, att ackumulera nya krafter för ett bygga ett revolutionärt parti.
Daniels begåvning var att kunna kombinera teori och praktik, intuition och politisk förståelse, idéer och organisation. Han kunde på samma gång leda en ordningsstyrka och skriva en teoretisk text. Han var en av dem som kunde inspirera en strid där principer och politiska avgränsningar kombinerades med öppenhet och ett avståndstagande från sekterism. Daniel var alltid den förste att försöka få en diskussion, att försöka med att övertyga, att utbyta ståndpunkter och att förnya sina egna idéer.
Som medlem av ett dagligt ledarskap för LCR från 1960-talets slut till början på 1990-talet, spelade han en avgörande roll i att bygga ett projekt, en inriktning som förenade daglig aktivitet med en revolutionär utblick. En stor del av hans teoretiska och politiska arbete fokuserades på strategiska frågor och lärdomarna från de främsta historiska revolutionära erfarenheterna.
Daniel var i grunden en internationalist. Han hade en nyckelroll i arbetet under Francos diktatur med att bygga LCR i den spanska staten. Inom Fjärde Internationalen hade han genom åren en huvudroll särskilt när det gällde att nära följa utvecklingen i Latinamerika och då i synnerhet Brasilien. I stor utsträckning bidrog han till att förnya vår syn på världen och därmed till att förbereda oss för omvälvningarna vid 1980-talets slut.
Under 1990-talet och fram till sin sista tid fortsatte han sin politiska kamp men koncentrerade sig på sitt teoretiska arbete: de politiska idéernas historia; Marx`s Kapitalet; en balansräkning av 1900-talet med dess revolutioner; feminismen; identiteter och den judiska frågan; utvecklingen av den revolutionära vänsterns politik i mötet med kapitalets globalisering. Han följde den globala rättviserörelsen och var med på olika möten med World Social Forum.
Med en revolutionär omvandling av samhället som sin horisont säkrade Daniel kontinuiteten för en öppen, odogmatisk revolutionär marxism som kunde förstå förändringarna i en ny era.
Under många år lyckades han stå emot en svår sjukdom. Han tänkte, skrev och arbetade med sina idéer. Han sa aldrig nej till resor eller till att tala vid demonstrationer. Eller att bara vara en del av vanliga möten. Daniel gav sig själv uppgiften att undersöka hållfastheten i våra grunder och vidarebefordra sina slutsatser till en ny generation. I detta arbete gav han både sitt hjärta och all sin kraft. Tusentals kamrater har påverkats av hans bidrag vid Amsterdams Internationella institut, LCR:s sommaruniversitet och Fjärde Internationalens sommarläger för ungdomar. För att kunna överföra LCR:s erfarenheter till NPA, beslöt Daniel att nystarta tidskriften Contretemps samt att bilda sällskapet ”Louise Michel” som en träffpunkt för diskussioner och eftertankar om radikala idéer.
Allt detta var Daniel. Han var dessutom en varm och sällskaplig människa. Han älskade livet.
När många 68:or vände sina kappor och övergav idealen från sin ungdom stod Daniel fast vid sina. Han övergav inte ett enda. Han övergav inget. Han är fortfarande med oss.
Francois Sabado
Medlem i Fjärde Internationalens politiska ledning och aktivist i NPA
Här till sist länkar till fyra minnesartiklar i
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, NPA, LCR, Daniel Bensaid
I pressen:
”Vi skjuter våra generaler…”
1 Maj 08
När jag skriver detta är det 33 år sedan jag satt och ändrade i dispositionen för 1975 års I majtal. Radion stod på och i en lång ekosändning vi fick veta att Södern var befriat och att de amerikanska ockupanterna hade drivits ut ur Vietnam. På TV nästa dag kunde vi före inslagen om de olika Första Majtågen se hur amerikanare och vietnamesiska quislingar förtvivlat slogs om att få plats i den sista helikopter som lämnade taket på USA:s förr så mäktiga ambassad.
FNL:s stridsvagnar med sina vrålande dieselmotorer bröt ner grindarna till marionettregimens presidentpalats och körde upp till general Ngugyen Huo Hauh, som redan hade hissat kapitulationsflaggan. Decennier av krig var över. Vietnameserna, ett av jordens fattigaste folk, hade besegrat supergiganten USA. Priset var högt. Två, kanske tre miljoner döda vietnameser. Hem till USA hade 58 000 amerikaner skickats i de berömda plastsäckarna. Kanske var det för att priset var så högt och segern egentligen omöjlig som glädjen var så intensiv detta årets första Maj. Anders Carlberg (numer verkställande fryshusdirektör) och jag höll tal i Vitabergsparken i Stockholm inför 3 000 deltagare i ett revolutionärt Röd Front och jag har aldrig I Maj upplevt en sådan riktig yrsel av glädje som då. Färgerna däruppe på Vita Bergen i Stockholm var dessutom makalösa. Lövsprickningen var i full gång men björkarnas musöron, banderoller och fanborgar pudrades ändå med nyfallen snö.
Då, I Maj för 33 år sedan – på samma sätt som i dag – var det många stämde upp arbetets egen hymn framför alla andra, Internationalen. Det franska originalet skrev av Eugène Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871 och bakom verserna kan man skönja centrala politiska tankegångar hos den Första Internationalen. Pottier var själv kommunard och tvingades i landsflykt till England. Sången hette då ”Chant de la lutte” eller ”Stridens sång” på svenska. 1888 tonsattes stycket av Pierre Degeyter. Den fick då namnet Internationalen och erövrade snabbt världen. Den svenska texten skrev av Henrik Menander 1902. Korkskärare till yrket som sedan blev journalist på den tidiga arbetarpressen. Valdes vid LO:s konstituerande kongress 1898 till suppleant för LO:s nye ordförande Fredrik Sterky. Menander har även skrivit texten till Arbetets söner.
Socialdemokratin har alltid haft svårt för denna arbetarrörelsens finaste sångskatt. Skälet är helt enkelt att Pottiers revolutionära budskap, med sina idéer från Marx, klingar falskt när det kommer från reformistiska strupar. Ingen kan väl tänka sig att Mona Sahlin i sitt I Majfirande på Götaplatsen i dag sjunger ut med raderna: ”Vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång”. Ett försök till en mesigare ny ”översättning” (förfalskning) gjordes av Sven Backlund och John Berg 1932. Men det blev så mycket ljum barnvälling över texten att den inte ens användes särskilt länge på Brunnsvik och andra kursgårdar. Det finns också en viktig slutsats i Pottiers dikt där en viktig nyans missades av Menander. Han skriver ”Där fast vi knyta brodersbandet”, när det i ursprungstexten heter att ”Arbetare och bönder vi är det stora arbetarpartiet”. Helt enkelt: ska det gamla kunna störtas ner i gruset så krävs det också ett arbetarparti. Som vågar sjunga alla verserna i Internationalen kanske vi ska tillägga.
Här en repetition inför dagens övningar:
Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå!
Det dånar uti rättens krater,
snart skall uppbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från allt vi intet vilja bli.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen!
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.
I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi.
Nej, själva vilja vi oss frälsa
och samfälld vill vår räddning bli.
För att kräva ut det stulna, bröder,
och för att slita andens band,
vi smida medan järnet glöder
med senig arm och kraftig hand.
Upp till kamp…
I sin förgudning avskyvärda
månn´ guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft?
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;
när folket kräver det tillbaka,
sin egen rätt det blott begär.
Upp till kamp…
Båd’ stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.
Upp till kamp…
Till krigets slaktande vi dragits,
vi mejats ner i jämna led.
För furstars lögner har vi slagits.
Nu vill vi säkra evig fred.
Om de oss driver, dessa kannibaler,
mot våra grannar än en gång,
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.
Upp till kamp…
Arbetare, i stad på landet,
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta brodersbandet,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.
Upp till kamp…
Intressant?
Bloggat: Mullvaden, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om maj-68, sossar, politik,


Senaste kommentarer