"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade LO
LO kan ladda med grovkalibrig tysk ammunition
3 Jan 12
.
Industriförbunden är klara med sina centrala förhandlingar. Resultatet blev ett genomsnittligt påslag på 2.6 procent/år. Med det nya året väntar nu det som är kvar av LO:s samordning med inte minst Handels och Kommunals alla lågavlönade kvinnor. ”Vi vill ha mer än industrin”, har varit deras budskap. En löneökning med minst 860 kronor per månad plus en jämställdhetspott på minst 100 kronor, understryker Kommunals förhandlare.
Som vanligt avvisar arbetsgivarna i Sveriges Kommuner och Landsting det som egentligen borde ses som blygsamma krav. ”Alldeles för mycket. Inte minst om vi ser till den ekonomiska krisen i Europa”, menar de. Det kan alltså vara en hård drabbning i sikte. Där arbetsgivarna kan hämta sina argument direkt från Anders Borg med hans ständiga predikningar om återhållsamhet.
.
.
Gert Wagner. Vakthund för den tyska industrin.
Skäller nu på sina egna.
.
Sensationellt nog kan LO å sin sida nu ladda med grovkalibrig ammunition från näringslivet i Tyskland. Även där stundar viktiga avtalsförhandlingar och de har inletts med att Gert Wagner, direktör för det mäktiga Tyska institutet för ekonomisk forskning, DIW, avvisat allt prat om sedvanlig återhållsamhet som ren nonsens. DIW är inte vilken institution som helst utan en riktig tungviktare i Europas näringslivskretsar. Grundat redan 1925 är dess 185 fast anställda i Berlin, varav 102 ekonomiska forskare, industrins vakthundar. Satta att skydda den egna vinstutvecklingen.
Han har också tagit många tyska ledande fackliga företrädare på sängen, där dessa somnat in vyssade av alla tidigare godnattsagor om att det endast är låga lönekrav och minskad välfärd som kan ”rädda Europa ut ur krisen”…
.
.
Alla nyckeltal i tysk ekonomi,
pekar nu åt fel håll.
.
Wagner och hans institut menar nämligen att alla ekonomiska nyckeltal i den tyska ekonomin pekar på att den privata konsumtionen måste upp. ”Tyskland kan bara närma sig betalningsbalans genom en starkare inhemsk efterfrågan, vilket skulle medverka till att vi kom ut ur eurokrisen”, menar han. ”Många år av svag tysk löneutveckling har bidragit till eurokrisen”.
”Vi kan kritisera Grekland för att ha levt över sina tillgångar. Men Tyskland har levt under sina. På grund av den ojämna fördelningen mellan egendom och inkomst har den privata konsumtionen fortsatt att vara svag och det lönar sig därför allt mindre att investera här”, heter det i hans sammanfattning över läget.
Inga visdomsord för vår Anders Borg, som bara ser tagelskjortor och mer prygel som frälsningen för Europas löntagare. Men för LO:s förhandlare borde institutets slutsatser vara bästa tänkbara argument. Om de nu ”vill ta fajten” tillsammans med sina medlemmar.
.
.
Vilket kan behövas. För i dagarna redovisas de siffror som visar att LO:s 14 fackförbund fortsätter att tappa medlemmar. För 16:e året i rad. Mest minskar organisationsgraden bland de yngre. ”Nästa generation är på väg att förloras”.
Då kan det behövas lite ”fajt”…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, avtalsrörelsen, Kommnal, Handels, GWI,
Bättre med ”ett äktenskap på stockholmska”
6 Mar 11
.
Ska LO ta ut skilsmässa från socialdemokraterna?
Det är Aftonbladets Olle Svenning som frågar. Inte minst mot bakgrunden av socialdemokratins fortsatt historiskt låga stöd i opinionsundersökningarna, trots det stora tappet för moderaterna. Egentligen är det en grundlös undran. För en bättre fråga, som svarat mot verkligheten hade handlat om det egna partiets öppna osedlighet. Varför socialdemokratin, trots det mångåriga äktenskapet med LO, lever i ”sängalag” och otrohet med borgerligheten?
.
.
Helt enkelt en ljungande anklagelse om ett historiskt svek från det egna partiet. Svenning skriver själv att ATP-reformen varit kanske ”det bästa i den svenska arbetarrörelsens politik”. Men glömmer sedan att berätta att det var socialdemokratin som var huvudmannen bakom att avskaffa denna goda reform…
Men Svennings fråga blir som den blir därför att hans syfte inte är att försöka injicera lite radikalism i fackföreningsrörelsen, utan det rakt motsatta, nämligen att försöka övertyga partiets mitt och dess högerflygel om att socialdemokratin även i en nyliberal era har nytta av LO. Generalerna i LO-borgen ska även fortsättningsvis kunna skicka ut förbund och klubbar som politiskt (s)-märkta bandvagnar i den sociala terräng där det annars blir svårt att vinna röster.
Själv menar jag inte att LO måste ”göra slut”. Däremot måste man, med decennier av otrohet som grund, ta ut en formell skilsmässa och börja leva ett eget liv. Varför inte umgås med socialdemokratin som en tillfällig särbo eller i form av ett ”äktenskap på stockholmska” som man sa förr. Alltså i en mer lösaktig förbindelse.
Fackföreningsrörelsens förhållande till de politiska partierna och framförallt då till de av dessa som åberopar sig på arbetarklassen måste helt enkelt vara att hävda sina egna krav, en konsekvent arbetarpolitik. Eller enklare uttryckt: ”Passar det inte med vad vi tycker. Då får ni vare sig pengar eller fotfolk. Då skiter vi i er och driver våra egna politiska krav!”.
En bra början vore en ATP-reform för 2000-talet!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP, socialdemokratin, LO, Olle Svenning,
I pressen: AB1,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN1,AB2,SVD4,DN2,GP2,SVT1,
Appropå LOs rapport om lönerna
13 Feb 11
Elitens konsumtion löser inte krisen.
.
De siffror över inkomstskillnaderna mellan en vanlig löntagare och företagschefer som LO publicerat kan också sättas in i ett internationellt sammanhang för att visa hur de trender LO stryker under är närvarande i hela det kapitalistiska systemet.
I slutet av januari publicerade EU:s statistiska byrå, Eurostat, intressanta siffror över investeringar och vinstutveckling i eurozonen och i EU27. I tabellen nedan ser vi att företagen redan hämtat sig efter krisen. Vinsternas andel av förädlingsvärdet i tillverkningsindustrin (icke-finansiella företag) stiger sedan första kvartalet 2009 över hela EU.
.
Vinsternas andel av förädlingsvärdet 1999-2010.
Källa: Eurostat Kommuniké 15/2011 28 jan.2011
.
Vinsternas ökning sedan 1kv 2009 är snabbare i hela EU än lönernas tillväxt framhåller rapporten. Man var tar då vinsterna vägen?
I tabellen nedan visar Eurostat att de i alla fall inte används till investeringar i byggnader och maskiner. Vi vet sedan tidgare var de tar vägen – raka vägen ner i aktieägarnas fickor som använder dem till att spela i den finansiella karusellen.
.
Investeringskvoten i tillverkningsindustrin 1999-2009
Källa: samma som diagram 1.
.
Vad visar diagrammet? Jo, hur stor del investeringarna utgör av det totala förädlingsvärdet. Det vi ser är alltså att tillverkningsindustrin inte använder sina vinster till att hålla investeringskvoterna uppe. Pengarna går till den finansiella spekulationen eftersom lönearbetarnas inkomster inte stiger i takt med vinstutvecklingen.
Den utveckling som diagrammen ovan visar är ett av de fundamentala problemen för kapitalismens funktion i dag. Lönernas andel av de nationella inkomsterna har minskat mycket sedan början av 80-talet och därför saknas det allt mer köpkraft för att upprätthålla konsumtionen på marknaderna i Europa och Nordamerika.
Här under kan vi leka med ett analytiskt verktyg som Economic Policy Institute i USA har utvecklat. Det interaktiva diagrammet kan regleras av dig själv för att se hur löneökningarna under ett år eller en period fördelats mellan den rikaste tiondelen av inkomsttagarna i USA och de övriga 90 procenten.
.
-Varför är du rik och jag fattig?
-Mamma och pappa har välbetalda jobb för att studera just den frågan.
.
Jag har här under fryst två perioder för att visa på den fundamentala skillnaden mellan efterkrigstidens kapitalism, driven av inhemsk konsumtion, och dagens kasinoekonomi där bara de rika blir rikare. USA är i det avseendet extremt, men kapitalisterna i Europa ligger i för fullt för att apa efter Uncle Sam.
I bilden här under har jag valt perioden 1945-70. Där kan vi läsa att den rikaste tiondelen av medborgarna tog hand om 30 procent av löneökningarna under perioden och resten 70 procent. De rika klarar sig som synes bra men 90 procent av löntagarna delar i alla fall på 70 procent den totala ”lönekakans” ökning. Det är den materiella basen för den ”amerikanska drömmen” om ett ständigt bättre liv.
.
Källa: EPI
.
I nästa bild har jag valt perioden 1976 – 2008. Resultatet är häpnadsväckande. Hela löneökningen under perioden hamnade på den rikaste tiondelens lönebesked. Jag visste redan sedan förut att amerikanska lönearbetare i tillverkningsindustrin inte fått några reallöneökningar alls sedan 70-talets början men ändå är bilden chockerande.
.
.
Den förklarar omedelbart varför konsumtionen i USA byggt på ett ständigt växande skuldberg. Utan reallöneökningar kan man inte öka sin konsumtion, förutom om man skuldsätter sig. De rikas inkomster exploderar och deras konsumtion av lyx och flärd är enorm, men den kan till sist inte ersätta resten av samhällets konsumtion för att undvika en allt djupare kris i kapitalismen.
Att allt större delar av de rikedomar som produceras hamnar i en allt snävare krets av hushåll kan bara sluta i en social och ekonomisk katastrof. Korthus kan inte byggas upp till himlen.
.
Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,Dagens Arena,GP1.DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Eurostat, LO, Löner, Vinster, Investeringar,
Högsta beredskap! Turordningen i fara!
19 Jan 11
.
Under Wanja Lundby-Wedins ledarskap har LO centralt hasat sig fram med en tunn, åderlåten och blodfattig kroppshydda. Som ett skröpligt spöke från det förflutna. De egna förbunden förhandlar i dag på egen hand och under valrörelsen valde man att lämna walkover.
Knappt någon har brytt sig över denna sorgliga skepnad. Sorgligt nog försöker man nu, samtidigt som bonusregnet över näringslivets chefer gått över till skyfall, ge sken av att ha piggnat till genom att meddela att arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv äntligen, ”efter intensiva förhandlingar”, har fattat LO:s utsträckta hand om att diskutera hur turordningsreglerna i LAS fungerar på den svenska arbetsmarknaden.
.
Lyckad förhandling? LO-tidningen berättar upprymt och med tuppkam
att det nu minsann blir diskussioner om turordningsreglerna…
.
Stolt och skrytsamt meddelar LO-tidningen att:
”Bara att frågan om turordningsreglerna hamnar i en gemensam grupp på centralorganisationsnivå är en tydlig signal om att kontakterna mellan tungviktarna på arbetsmarknaden fortsatt fungerar, trots en tuff avtalsrörelse och tidigare havererade huvudavtalsförhandlingar.”
”Bränt barn skyr elden” brukar det heta. Men trots att LO:s ledning fått svåra brännskador varje gång man sträckt ut sin hand mot arbetsgivarna framställs den nu träffade överenskommelsen som ett rejält handslag mellan oss arbetare och ägarna till företagen. Två ”tungviktare” ska sätta sig ner och med sans och balans ”göra en genomlysning” av hur turordningsreglerna fungerar…
.
.
I verkligheten är det en tungviktare, Svenskt Näringsliv, som möter lättviktaren LO som är helt utan muskler och matchträning.
En redan svårt bränd hand sträcker sig än en gång in elden. Varför? Jo, här ges ”en tydlig signal till det politiska systemet att hålla fingrarna borta från de här frågorna”, säger man. Detta samtidigt som moderaterna med Anders Borg i spetsen lovat att inte röra nuvarande turordningsregler. Det är bara den snart uträknade Maud Olofsson som gapar om att LAS ska bort. Skulle hennes skrän i öknen vara ett argument för att frivilligt ifrågasätta en lagstiftning som redan försvagats när det gäller oss arbetare? Skälet till att moderaterna omfamnat ”Lagen om anställningsskydd” är partiets insikt om att denna i praktiken genom nya avtal om visstidsanställningar, återanställningsregler, ungdomsavtal och den flodvåg av bemanningsföretag som svämmat över arbetsmarksmarknaden, inte längre är något större bekymmer för de svenska arbetsgivarna.
Skulle det vara så att den ”genomlysning av LAS som nu ska göras”, visar att det i en del avseenden finns en gadd kvar i lagstiftningen, vad ska man göra då?
Ska den svårt brännskadade handen hjälpa Svenskt Näringsliv att dra ut gadden?
Tja, vad kan det annars vara för mening med denna tragiska tillställning?
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, IF Metall, LAS, Wanja Lundby Wedin,
I pressen: LO-tidningen,GP1,
Wanja Lundby Wedin skriver historia
12 Jan 11
.
Människor kan skriva sin historia på olika sätt. Wanja Lundby-Wedin lämnar sitt fackliga och politiska eftermäle i en intervju för bland andra Svenska Dagbladet i dag.
.
.
Hon är bara 58 och jag vet inte om hon har något vidlyftigt pensionsavtal på gång. När hon lämnar in 2012 är hon sextio och LO-toppen brukar ta sig rätten att gå i pension fem år före oss medlemmar…
Om inte annat kommer vi att minnas henne ett tag för de svulstiga AMF- pensionerna. När SvD frågar henne om detta och konstaterar att hon då blev ”något vingklippt” och sedan ”relativt osynlig i den senaste valrörelsen”. Då förklarar hon detta med att:
”Jag känner inte så själv. LO blir mer osynligt när vi har en borgerlig regering.”
För detta svar kommer nog historieskrivarna att minnas henne för alltid. Det är klart som korvspad att man blir osynlig om man under fyra års högerstyre går och gömmer sig och inte bjuder motstånd i en enda fråga av betydelse. Hon har dessutom kopierat taktiken ute i Europa där hon under krisåren varit ordförande för Europafacket utan att ens visa sig i någon av alla försök till fackliga protester.
Det spekuleras i media om en efterföljare och då sägs IF Metalls Stefan Löfven vara på tur att gå och gömma sig i någon skrubb uppe i LO-borgen.
Blir så är det bara att återge ett gammalt välkänt ordspråk: ”En olycka kommer sällan ensam”…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, Wanja Lundby-Wedin
I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,Expr1,GP2,
Bloggare: RödaBerget,Jinge,RödaMalmö,
Det trettioåriga kriget
6 Jul 10
Slaget om Sverige.
.
I min blogg « Det trettioåriga kriget” visas vad som hänt med de arbetandes reallöner, utdelningen till aktieägarna och investeringarna sedan Thatcher och Reagan manade till krig mot allt vad den arbetande befolkningen tillkämpat sig under decennier av facklig och politisk kamp.
Mycket har förstörts och försvarslinjerna mot den nyliberala anstormningen har flyttats tillbaka. Det gäller också här i Sverige. Trots smärre egenheter och skillnader liknar ändå den svenska bilden utvecklingen i omvärlden.
Ett gemensamt drag för hela OECD är att lönernas andel av de producerade rikedomarna, BNP, från 1980-82 och framåt minskat till förmån för vinstens andel av samma BNP. Den direkta ekonomiska orsaken till det är att reallönerna inte längre ökade i samma takt som produktiviteten. Att de inte gjorde det var i sin tur en följd av både ekonomiska och politiska skeenden. Massarbetslösheten från 80-talets början försvårade lönekampen och politiskt började socialdemokratin att svälja de nyliberala koncepten och LO övergav kravet på att löneökningarna skulle följa produktivitetsutvecklingen.
Det var den tyska socialdemokraten Helmut Schmidt som präntade socialdemokraternas försvar av ökade vinster för företagen. ”Dagens vinster är morgondagens investeringar och övermorgons arbeten”, var hans ledtema som bland annat anammades av Kjell-Olof Feldt.
I diagram (1) här under ser vi hur produktiviteten och reallönerna utvecklades i Sverige under perioden 1960-2010 och i diagram (2) hur lönernas andel av BNP utvecklades under samma period.
.
Produktivitet och reallöner i Sverige 1960 till 2010.
Diagram (1): Skala, 1980 = 100, Värdet för 2009 är en uppskattning och för 2010 en prognos
Källa: EU-kommissionens databas Ameco.
.
Diagram (2)
Källa: Ameco.
.
Hur gick det då med Schmidts ”teorem”? Skapade löneåtstramningen fler jobb tack vare ökade investeringar. Igen liknar utvecklingen i Sverige vad som skedde i omvärlden. Det mest framträdande resultatet av lönepressen och den påföljande vinstökningen är att investeringarna sedan 80-talets början minskar på bekostnad av allt större utdelningar av dividender till aktieägarna.
I diagram (3) syns vad som skedde med de ökade vinsterna i Sverige. Även här minskar andelen av vinsterna som investeras till förmån för ökad utdelning till aktieägarna. Trenden är tydlig och bestående oavsett vem som höll i rodret på Rosenbad.
.
Diagram (3)
Källa; Ameco
Gapet mellan vinsterna och investeringarna svarar mot hundratals miljarder kronor som bytt ägare. Lönernas minskade andel av BNP och den ökade utdelningen till aktieägarna är ett hold-up som kan få de fräckaste banditer att svartna av avundsjuka.
Vi har sett att ökade vinster för kapitalägarna inte leder till mer investeringar och nya arbeten utan fler dollarmiljonärer som använder sina nyvunna rikedomar till att spekulera i finanskarusellen.
Vad de tagit ifrån dig kan du ta tillbaka. Det är bara en fråga om politisk vilja, om att säga nej och att kräva vad som behövs för att de arbetandes intressen ska ställas före kapitalägarnas.
.
Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,
Bloggare: Alliansfritt Sverige,Ekonomikommentarer,Jinge,Motvallsbloggen,Röda Berget,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Löner, Produktivitet, Vinster, Sverige, Feldt, EU, Nyliberalism,
Sätt åt bemanningsföretagen!
17 Mar 10
.
SALIVEN SIPPRAR
UR MUNGIPORNA…
.
Avtalsrörelsen är inne på spurtsträckan och som vanligt ska vi tampas med arbetsgivare som med sina lystna blickar, flottiga fingrar och saliv sipprande ur mungiporna vräker i sig av alla de värden som vi arbetare skapar. Stora och viktiga industriföretag gör 25 miljarder i vinst och delar frikostigt ut 15 miljarder till sina aktieägare. Många företagsledare kan likt Joakim von Anka rulla runt, varv på varv, i sitt överdåd av pengar.
.
I måndags kväll uppvaktade Patrik Olofsson, Handelsklubbens ordförande på Lagena,
LO:s avtalssekreterare Per Bardh med uppmaningen: ”Stå fast vid kraven om bemanningsföretag.”
.
.
Ändå bjuder man noll procent i avtalsrörelsen.
.
Samtidigt visade Sjöbefälsförbundet och Fartygsbefälsföreningen hur man avvisar Näringslivets provokationer. Deras strejkvarsel inför påskens viktiga färjetrafik fick direkt redarna att backa. Sjöbefälen får behålla sina pensionsavtal. Att påsken rycker allt närmare har också fått Handelns arbetsgivare att nervöst prata om att ”man inte längre kan vänta på att industrin ska göra upp”. Köpmännen vill nog snarare kränga påskägg och allt annat gott till långhelgen än att i lugn och ro minnas Jesus smärta på korset och hans vidunderliga uppståndelse…
Nu mitt inne i spurten är det också viktigt att våra förhandlare inte skuffar undan den fråga som många av oss medlemmar anser vara den viktigaste. Att de klämmer åt bemanningsföretagen rejält. Den allt större ”flexibla arbetsmarknad” som skapats med den allt större osäkerhet det betyder innebär också till syvende och sist en oerhörd press på lägre löner.
I denna fråga har Jobbupproret.se spelat en väldigt viktig och färgstark roll. I måndags uppvaktade man förhandlarna på LO-borgen och nu på lördag den 20 mars demonstrerar man mot arbetsgivarnas paraplyorganisation Svenskt Näringsliv. Varenda kotte, alla i regionen som har en möjlighet, borde då finnas med i samlingen 14.00 i Kungsan.
Här nedan plattformen för Jobbupproret. Var gärna med och sprid det vidare
.
För övrigt. Varför moltiger den Rödgröna alliansen om dessa frågor?
.
.
Regler vid inhyrning av arbetskraft
Avtalen ska innehålla strikta regler som förstärker det fackliga inflytandet vid inhyrning och stoppar arbetsgivarens möjlighet att kringgå lagen om anställningsskydd genom att använda inhyrd arbetskraft istället för personer som har företrädesrätt enligt lagen. På sikt måste förbudet mot privat arbetsförmedling återinföras.
Fast anställning ska vara norm
Begränsa andelen visstidsanställda och inhyrd personal till förmån för fler tillsvidareanställda i företagen, detta genom att begränsa andelen icke tillsvidareanställda till högst 10% per arbetsplats.
Trygga anställningar
Många har idag en otrygg ställning på arbetsmarknaden genom att de bara erbjuds tidsbegränsade anställningar med försvagat anställningsskydd. Detta gäller i särskilt hög grad ungdomar. Avtalen ska innehålla regler som förstärker anställdas rätt till tillsvidareanställning och som stoppar ett slentrianmässigt användande av tidsbegränsade anställningar.
Ingen lönedumpning
Riv upp Lavaldomen. Alla arbetstagare, oavsett nationalitet, ska ha rätt till de fackligt reglerade villkor vi utverkat för våra arbetsplatser. Vi säger nej till lönedumpning.
Rätt till heltid
Många kvinnor i arbetaryrken jobbar idag ofrivillig deltid. Avtalen ska stärka löntagarnas rätt till heltid vid nyanställning liksom för arbetstagare som är anställda på deltid.
Initiativtagare:
Patrik Olofsson, ordförande Handels klubb 717, Lagena Distribution AB, Jordbro
Hans Andersson, ordförande IF Metall klubb Ålö Maskiner, Umeå
.
Ett 50-tal personer från nätverket Jobbupproret demonstrerade utanför
LO-borgen på måndagskvällen.Bilbo Göransson, barnskötare och fackligt aktiv i Kommunal,
höll en kort appellom kravet på rätt till heltid och fasta jobb i kommuner och landsting.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, avtalsrörelsen, bemanningsföretagen, Jobbupproret, Påskkonflikt
I pressen:SVD1,SVD2,DN1AB1,AB2,GP1,AB3,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Alliansfritt,Svensson,Arbetarperspektiv,EttHjärtaRött,Motbilder,RödaGöinge,RödaLund,
Tillsammans har vi makt att upphäva makten
15 Dec 09
Tillsammans har vi makt
att upphäva makten…
”Från mörkret stiga vi mot ljuset” heter det i texten till Internationalen och denna långa, mörka, kalla decembermånad är det fyrtio år sedan gruvarbetarna lämnade sina svarta gruvgångar, tog hissarna upp till markytan, släckte pannlamporna och bokstavligen tågade mot ljuset. ”Det var för länge sen” men det är ett minne vi måste vårda. På 40-årsdagen firade LO-ledningen på sitt sätt. Man teg ihjäl den tid man vill glömma. Då när ”betongrövarna frös till is”. Inte en det minsta eko från denna tid får höras bakom murarna till Wanja Lundby-Wedins LO-borg.
Nu har det dessutom gått tre år med en hänsynslös borgerlig regering. Vi har levt tusen dagar med Fredrik Reinfeldt utan en enda dag av verkligt motstånd från fackföreningsrörelsen. En obehaglig påminnelse för LO-ordföranden om hennes svikna löften om ”aktionsdagar”. Oppositionen lämnas över till Maria Wetterstrand och det socialliberala Miljöpartiet. I stället arrangerade LO på ett sjuttiotal platser runt om i Sverige tragikomiska sorgeceremonier där det sammanlagt tändes symboliska 400 ljus för landets fyrahundratusen arbetslösa. Det enda som fattades var tonerna från Ludwig van Beethovens vackra Sonata nr 8: ”Pátethique”…
Här är i stället min berättelse om den enstaka händelse som har haft störst betydelse för den moderna svenska arbetarrörelsen:
Det finns många märkesdagar i den svenska arbetarrörelsens historia. Som när Svenska arbetsgivarföreningen, mitt i en svår depression, med hjälp av lockouter och krav på lönesänkningar tvingade ut LO:s då 160 000 medlemmar i Storstrejken 4:e augusti 1909. Under sensommarens och höstens arbetsnedläggelser deltog 300 000 arbetare, alltså även många av de fackligt oorganiserade, i denna kraftmätning som i jämförelse med den övriga industrialiserade världen demonstrerade en unik sammanhållning, disciplin och uthållighet. Men efter långa, mörka och kalla höstmånader med nöd i arbetarhemmen förlorades striden och mer än hälften av de LO-anslutna lämnade in sina medlemsböcker. I decennier fick den svenska arbetarrörelsen bära med sig detta tunga nederlag.
Men det finns också glada bemärkelsedagar. Egentligen allmänna flaggdagar för alla oss om har ett stycke rött tyg hemma. Den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge den 26 oktober 1905 var en sådan stor dag. Socialisten Zeth Höglunds manifest – Ned med vapnen! Fred med Norge! – fick med sitt antimilitaristiska budskap ett oerhört gensvar och trycktes i för den tiden fantastiska etthundratusen exemplar. Uppslutningen på arbetsplatserna bakom det brutna gevärets symbol gav LO kraft att med hot om generalstrejk tvinga den svenska kungen Oscar II att acceptera Norges krav på nationell självständighet. Brödra- och systerfolken undkom den politiska högerns och monarkins förödande krig.
För min generation överskuggar minnet av den femtiosju dagar långa vilda gruvstrejken 1969 allt annat. Den konflikt som i decennier blev en ideologisk huvudåder för svensk arbetarradikalism. Strejken fick vittgående konsekvenser i form av bättre arbetsrätt och arbetarskydd. LAS, Lagen om anställningsskydd, som i dag attackeras från alla håll hade exempelvis aldrig ens blivit påtänkt utan denna väldiga, episka arbetarprotest. Utbrottet kom den 9:e december, alltså i veckan för fyrtio år sedan och det är en stor bemärkelsedag väl värd att hålla i minne:
Bilden från Folket i Bild/Kulturfronts minnesnummer tio år efter strejken.
Strejken började i Svappavaaras Leveäniemigruva – en kolsvart natt med 25 graders kyla och snöyra. Ett arbetslag med truckförare fortsatte med att dricka kaffe när jobbet skulle börja. De hade fått nog efter en rad försämringar och ville på något sätt få utlopp för sitt missnöje. Det hela var inte genomtänkt. Inte planerat och de hade ingen aning om vad de satte i gång. De tänkte att fler i ”Svappa” kunde komma med. Inte längre än så. Men efterhand kom rapporterna. Underhåll satte sig. Verken och krossarna stannade . Kulsintern stod. I boken ”Strejken” berättade truckföraren Börje Jakobsson, då 32 år, hur det hela sedan rullade vidare: ”När väl Svappa stod spred sig protesten. Jag funderar på hur Kiruna fick reda på att vi satt oss. Kanske var det en av grabbarna som körde dynamit till oss som körde tillbaka till Kiruna när han inte fick det avlastat. På så sätt kanske dom fick reda på hur det var ställt. Att Malmberget skulle sätta sig dan därpå hade vi heller aldrig drömt om…”
Gruvarbetare i Kiruna lägger ner arbetet. SVT:s bildarkiv.
Med de kompakta gruvarbetarsamhällen det gällde gick det inte att undkomma strejken. Den var inpå kroppen hos alla. Hela samhällen avkrävdes solidaritet. I Kiruna fattade bankerna beslut om att de strejkande kunde dröja med amorteringar och räntor. Under högmässan i Kirunas vackra kyrka, inspirerad av samernas kåtor, höll man förbön för de strejkande och lät kollektbössorna gå runt i en insamling till Gruvarbetarnas stridsfond, som den kom att kallas. Även laestadianerna som brukar hålla världsliga rörelser på fjällvidders avstånd, nåddes av kraven på solidaritet. En god vän, då liten pojk som lekte runt renhagarna, har berättat att vid den stora bönesamlingen i Sadjem denna jul, med upp till 300 personer, gjordes det som alltid olika insamlingar mellan dagens två predikningar. Men detta år fanns också ett stort öppet kärl där man kunde lägga ner pengar till strejkfonden…
I hela landet blev strejken snart var mans och varje kvinnas egendom genom uppmärksammade reportage i tidningar, radio och TV. I de flesta hushåll hade TV bara funnits i högst tiotalet år och de nästan dyrkade apparaterna i finrummen erövrade för något decennium en helt unik plats för hur människor såg på omvärlden – och sina egna liv. Som om gruvarbetarna hade tumme med gudarna hade TV2 premiär samtidigt med deras långa kamp. Den nya konkurrensen mellan två nyhetskanaler förde med sig en uppsjö av reportage om strejken. Ibland ”live” från arbetarnas helt omskakande stormöten i Kiruna sporthall. Oslagbar realitydrama. Dag för dag kunde miljoner människor ta del av gruvarbetarnas diskussioner och deras frontalangrepp på LKAB:s ledning, LO-byråkratin och socialdemokraterna. Missade man TV kördes allt i radions långa direktsändningar. Arbetsgivarnas Sverige och den socialdemokratiska eliten tappade för några månader kontrollen över media. Det fanns ingen uppsjö av TV-kanaler med nyhetssnuttar utan det man på kvällen hade sett på TV var gemensam egendom vid fikadiskussionerna på jobbet nästa dag. ”Herrarna från Stockholm” var inte heller mediatränade. Till och med i grannlandet Norge blev det ett ”kemperabalder” om de egna TV-reportagen från den svenska gruvkonflikten. Kulmen blev när norska LO:s ordförande, hand i hand med arbetsgivarna, uppvaktade Norsk Kringkasting och krävde ett slut på inslagen från den svenska strejkkampen. Rapporterna ”skapade oro på den norska arbetsmarknaden” hävdade man upprört. I Norge blev matrasterna, där folk satt med sina smörgåspakker, snabbt till livliga fackmöten och på ett otal arbetsplatser gick det runt insamlingslistor som snabbt fylldes med namn. I Danmark började de 3 200 arbetarna på storvarvet Burmeister och Wein med solidaritetsuttalanden och fortsatte sedan med en egen lönestrejk, som snabbt fick bredd och accelererade till en nationell 24-timmarsstrejk, vilken kom att lamslå hela den danska industrin.
I nystartade Rapport fick vi se ett riktigt realitydrama.
I Sverige fanns det inte en enda större arbetsplats där det inte bildades en solidaritetskommitté och överallt utanför affärer och systembolag skramlade insamlingsbössorna. Själv var jag ung och grön i dessa sammanhang, men kunde i regi av gruppen Fria Fackföreningsfolket var med och organisera ett solidaritetsmöte på Folkets hus i Göteborg, där strejkledarna Elof Luspa och Harry Isaksson talade. Mötet, där det var knôkat både i bänkar och uppåt väggarna, liksom en fyrarummare uppe i Biskopsgården den efterföljande natten, med hetlevrade diskussioner, öl och strejkripor som Elof skjutit under den långa konflikten, blev till härliga minnen och en inspiration för livet.
Gruvarbetarnas strejkkassa, ”Stridsfonden”, nådde ett insamlingsresultat på drygt fem miljoner kronor. Översätter man detta belopp till dagens penningvärde blir det den fantastiska summan 38 miljoner kronor. Detta till en olaglig vild strejk i konflikt med både arbetsköpare, arbetarbyråkrati och staten. Inte så oävet…
När det gällde flera av de krav som gruvarbetarna satte upp så nådde inte strejken ända fram. Den socialdemokratiska byråkratin – i fackföreningsrörelsen, i det egna partiet och i statens tjänst – lyckades efter otaliga manövrer och kupper att bryta upp enigheten och strejken. Men varje dag under konflikten gav nya lärdomar för en hel generation av unga människor – rekordårens ungdomar – som tidigare varit helt utanför erfarenheter av fackligt motstånd och skarpa konflikter. I de strejkvågor som i flera omgångar drog fram under sjuttiotalet skapades hos många fackligt engagerade ett livslångt självförtroende när det gällde den egna klassens möjligheter. I Sverige fick vi i den nya marxistiskt influerade vänstern uppleva hur arbetarklassen kan formeras till det subjekt som kan förändra både vardagen och världen. För oss bekräftade Gruvstrejken -69 marxismens analys av arbetarna som en revolutionär klass. Den nya vänsterns organisationer och partibildningar, i all sin brokighet och ofta med redan från början livsvådliga handikapp, hade aldrig fått den livskraft de fick utan denna centrala koppling mellan teori och praktik.
Hur man skulle tolka och hantera de nya – men ändå tillfälliga – organisationsformer som användes, stormöten och strejkkommittéer, efter de öppna konflikterna diskuteras hett. En del ville helt eller delvis permanenta de nya formerna också för det vardagliga fackliga lunket. Men i det långa loppet fokuserade radikala arbetare alltmer på att försöka vinna – åtminstone de lokala fackliga strukturerna – för en kamplinje. Runt om i Sverige formerades mer eller mindre långvariga oppositionsgrupper.
Författaren Göran Sonnevi skrev en hyllning till gruvarbetarna i sin samtida dikt ”Prolog”. Där gav han ord åt det ”nya språk” som vi arbetare lärde oss under dessa två strejkmånader. Vårt eget språk. Men egentligen var det inte så nytt. I många stycken var det ordskatter från den äldre arbetarrörelsens agitation och strider som återerövrades. Mycket av dessa hade multnat bort. Men kärnvirket fanns kvar. Det hade klarat sig därnere i de djupa, mörka gruvschakten och togs med upp, när gruvarbetarna släckte sina pannlampor och valde ”att stiga upp mot ljuset”. Till sporthallen i Kiruna hade de med sig ord som ”människovärde”, ”klass”, ”solidaritet”, ”klassolidaritet”, ”strejkmöte”, ”stormöte”, ”sittstrejk” och ”strejkkommittér”. Äldre beprövade ord som nu kunde återbrukas…
Prolog
När arbetarna på en stor
arbetsplats gick samman
föddes ett nytt språk
Strejken var inte i huvudsak för
pengarnas skull, utan
för att bli människa, och inte en
siffra i produktionen
Naturligtvis betydde pengarna
Mycket
Men överallt, på flera
arbetsplatser, börjar man tala
igen,
På det nya språket, som
dom flesta redan kan, men inte
visste det Att gå tillbaka
till jobbet betydde inte
att gå tillbaka till det gamla
språket
Vi kan siffrornas språk, nu ända
in i märgen, och det
ska vi fortsätta tala! Men också
vårt eget språk, och så länge
att dom som har makten begriper det
Ingenting kan gå tillbaka till det gamla
Tillsammans har vi makt att upphäva
makten
I dag fyrtio år efter Gruvstrejken är dessa erfarenheter knappt nutidshistoria. Alltsedan 1990 har vi inte sett annat än oerhört små ansatser till den öppna strejkkamp som präglade de två tidigare decennierna. Är man i dag 40 år och jobbar fackligt har man på sin höjd hört berättelser om forna tiders strejker. Om 5-10 år finns sjuttiotalets erfarenheter bara hos landets pensionärer.
Det språk som vi lärde oss under sjuttio- och åttiotalen talas av allt färre. Hur unga i dag och i morgon skapar sitt ”nya språk” får vi se. I dag behöver man inte längre köra en ”dynamitbil” mellan Svappa och Kiruna för att meddela sig med varandra. Kanske hämtas språket från rullande strejker i tredje ledets bemanningsföretag – där arbetarna hela tiden är uppdaterade med varje steg i konflikterna genom sms och filmer live över sina laptops. Kanske är det slang från Rinkeby som brukas i stället för dialekt från Norrland. Göran Sonnevi avslutade sin dikt med insikten ”Tillsammans har vi makt att upphäva makten”. Det gäller fortfarande. Det gäller bara att bruka den.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, gruvstrejken 69, LO, Den stora gruvstrejken 40 år, Kiruna, Malmberget, Den rödrgröna alliansen, Wanja Lundby-Wedin, arbetslösheten, vilda strejker
Var är protesterna?
16 Nov 09
Inga löften
om en framtid
för de många…
Aftonbladets Helle Klein frågar i dag var protesterna finns mot dagens och morgondagens massarbetslöshet. Hon konstaterar också nerstämt att ”den rödgröna berättelsen” inte innehåller löftet om en framtid för de många:
Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?
Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.
En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.
Socialdemokratin stod i allians med framtiden.
Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.
Lite förenklat skulle man kunna säga att Reinfeldts kvartett inför valet håller upp sina valplakat med löften om skattesänkningar och 11 procents arbetslöshet 2010. Sahlins rödgröna trio affischerar för sin del med skattehöjningar, lite förbättringar i socialförsäkringssystemen samt 10 procents arbetslöshet.
Trist, gråkulet. Här väntar bara kylslagna, mörka höstkvällar och sedan evig vinter. Ingen sprittande vår, ingen jublande varm och solig sommar…
Nu är Klein rejält närsynt. Kanske beror det på att hennes tidning aldrig rapporterat om de protester som har funnits eller om de som finns. I hennes egen stad organiserade Septemberalliansen i höstas en demonstration med 1 500 människor. Inget böljande människohav. Ingen flodvåg som skakade vare sig Rosenbad eller LO-borgen. Men ändå stridbara röster och löften om en fortsättning. På andra orter i Sverige är det samma situation. Det finns protester. Mer eller mindre svaga. Men de finns! Människor i Sverige som greppat arbetarrörelsens budkavle om rättvisa, solidaritet och frihet. Arbetare, tjänstemän och ungdomar som inte accepterar arbetsgivarväldet och deras politiska medarbetare i våra traditionella partier.
Här Dennis Bäckman i talarstolen vid Septemberalliansens möte.
Wanja Lundby-Wedin fanns inte med i Septemberalliansen proteståg. Inte heller Mona Sahlin. Inte ens Lars Ohly tog sig tid att sträcka på benen. Självklart inte heller den radikala borgerlighetens vinnande stjärna Maria Wetterstrand. Eftersom denna kvartett inte har ”en berättelse om framtiden” har den också ett gemensamt intresse av att tona ner eller tysta alla protester. Blir det för många demonstranter, skallande slagord och eldiga tal kan det störa och stöta bort de ”mittenväljare” eller den ombonade medelklass i Stockholm som man siktat in sig på.
Inför demonstrationen i Stockholm förklarade företrädarna för Septemberalliansens fackliga och sociala nätverk varför de tvingats att gå utan de fackliga och politiska ledare som borde varit med:
Vad som framförallt förenar är en vägran att tyst acceptera att de som är mest utsatta ska betala för en kris som de inte orsakat.
Septemberalliansen har under de tre år som den funnits alltid tryckt på för att få med sig LO-ledningen och andra fackförbundsledningar i demonstrationer mot högerpolitiken. Så sent som i våras uppvaktades LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh av ett antal fackliga företrädare.
Dessa fackliga företrädare var representanter för det fackliga uppropet ”till kamp mot kapitalismens kris och massarbetslöshet – för demokratiska och kämpande fackföreningar”.
Kravet från dessa fackliga företrädare till LO-ledningen och övriga förbundsledningar var att ta initiativ till en landsomfattande protestdag mot kapitalismens kris och all högerpolitik för jobben, välfärden och klimatet när riksdagen öppnar den 15 september.
Wanja Lundby-Wedin avvisade förslaget om att demonstrera den 15 september, men ställde sig positiv till en landsomfattande protestdag under hösten.
Efter det har ingenting hörts från LO-ledningen.
Det är en tystnad som Septemberalliansen inte accepterar.
För nu mer än någonsin behövs en enig front kring konkreta kampkrav mot högerpolitiken.
Det är vår skyldighet mot de arbetslösa, de sjuka, mot ungdomen och inte minst mot alla de människor som idag tvingas till det sociala för att överleva.
Till LO-ledningen tvingas därför Septemberalliansen säga:
”Nu går vi utan er”.
Nu innan vinterfrosten biter till på allvar är det Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördagen den 28 november. Där har Septemberalliansen ett eget seminarium. Det vore nog inte så dumt för Helle Klein att kika in. Kanske kan hon där få uppslag till en ny mer ”uppdaterad” ledare?
Det behöver inte vara evig vinter och politisk permafrost som väntar oss. Under de blöta höstlöven och de första snöflingorna finns redan fruktämnen och foderblad till vårens första blommor…
100 år efter storstrejken, 40 år efter gruvstrejken – hur mår den fackliga kampen idag?
Septemberalliansen deltar på Socialistiskt Forum i ABF-huset, lördag den 28 november med ett eget seminarium.
Septemberalliansen diskuterar vilka utmaningar fackföreningsrörelsen stod inför då – och vilka den står inför idag. Vilka lärdomar kan dras och hur skapas en kämpande fackföreningsrörelse underifrån som kan möta dagens attacker på arbetsrätt, anställningstrygghet, löner och välfärd.
Medverkande: Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns högskola, samtalar med aktiva inom Septemberalliansen.
Arrangör: Septemberalliansen
ABF-huset, Sveavägen i Stockholm: Galleriet:15.45-1
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, poitik, Septemberalliansen, Lagenarabetarna, fackligt, LO, Helle Klein, A-kassan
I pressen: AB1,
G2-möte i Ale Fjäll
12 Sep 09
G2-möte i Ale fjäll.
I veckan höll bloggen Kilden&Åsman sitt årliga stabsmöte i en undandragen lokalitet för att i lugn och ro, under omfattande säkerhetsåtgärder, besluta om den närmaste framtidens publicistiska agenda. Vi är bara två i staben så ingen annan än vi själva tar beslut om bloggens politik och eftersom vi ju är lika långa behöver vi inte likt Nicolas Sarkozy bekymra oss över om någon är huvudet högre på familjefotot.
Som för alla G-möten är det familjefotot och menyn som är viktigast. Så även under G2-mötet i Alefjäll. För att lätta på stämningen hölls mötet under mindre strikta former ,utan slips- och kavajtvång. Ingen Berlusconi var med så inga call-girls syntes till.
Däremot lades det ned mycket arbete på utspisningens kvalitet. På öppningsmiddagen serverades inget mindre än stekt kummel med nyplockad King Edward och grönsallad. Mums, tyckte deltagarna. Sen visade bloggmästare Kildén hur smöret ska fräsas för att färsk strömming ska bli till flundra.
Dagen efter fick smaklökarna något att njuta av- kokt värmlandskorv med äkta pepparrotsås och King Edward igen, naturligtvis.
Som under alla G-möten med självaktning måste det naturligtvis ges möjligheter till avkoppling och fysisk aktivitet. För att ligga rätt i tiden fanns det därför tillgång till ett ekologiskt Friskis&Svettis. Vår belgiskplacerade bloggmästare, Åsman, prövar här hur det att att bygga muskler i harmoni med naturen och dess kretslopp. Inga eldrivna löparband här, minsann.
Till mötets avslutning hade traktens facklige gigant, kamrat Johansson, bjudits in för att under gemytliga former diskutera ett framtida klassamarbete. Kan LO kan vi. Här vilar inga hämningar. En viss skillnad är dock att vi samarbetar inom vår egen klass…
För att riktigt sprida avundsjuka och träta bland deltagarna på väg till G20-mötet i Pittsburg bjöds det hos oss på varligt hemlagat rotmos med fläsklägg. Efter den gastronomiska höjdpunkten somnade deltagarna trots att läggen serverades med bara rent källvatten. Nu var det inte så noga eftersom alla viktiga problem redan var avklarade.
Mötet avslutades utan att en slutdeklaration antogs och toppmötets betydelse för framtiden kan diskuteras. Det kommer att nog tävla med G20 om intighet för mänskligheten.
Den som däremot verkligen gladdes över att mötet avslutats var Freja, chefen över G2s vaktstyrka.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, G20, G2, Pittsburg, Sarkozy, Kildén, Åsman, Ale, LO,
Senaste kommentarer