.

Bachar al-Assad följer Khaddafis recept och skjuter skarpt på allt som rör sig i hopp om att oppositionen mot hans diktatur ska skrämmas till tystnad om tillräckligt många dödas.

.

I Damaskus demonstrarade i fredags flera tusen till stöd för upproret i Daraa.

.

I går fredag dödades demonstranter i ett flertal städer, som Maadamiyeh, Latakia, Homs, Sanamein och i Daraa där demonstrationerna mot regimen i Damaskus började för mer än en vecka sedan. Minst hundra personer har dödats av kravallpolisen. Regeringens taleskvinna Buthaina Shaaban sa i går till media att 34 personer dödats. Hon antydde samtidigt att det inte var regimens fel. I stället påstår den officiella nyhetsbyrån SANA att ”beväpnade gangsters terroriserar befolkningen i ett försök att skapa instabilitet i landet”. Har ni hört den förut?

Sedan ett par dagar sprider sig protesterna till andra platser i landet. Demonstranterna i Daraa är inte längre ensamma. Vad som väntar upproret mot Assads regim är oklart. I likhet med regimen i Libyen saknas det ett alternativ till diktatorn al-Assad. Samhällets elit är intimt uppknutet till personen al-Assad och hans familj. Det pekar mot att blodig repression är den enda politiska väg som tyrannen i Damaskus kan välja.

Det hindrar inte att taktiken med morot och piska kommer till användning. Redan i fredags sa Buthaina Shaaban att regeringen tänkte ”diskutera undantagstillståndet” och att lönerna för de statsanställda ska höjas.

Syrien  är en av de mest stängda regimerna i hela arabvärlden. Efter att det nationalistiska Baathpartiet tog makten 1963 infördes ett undantagstillstånd som sedan aldrig hävts. Det innebär att människor kan arresteras utan formalia och slängas i fängelse på obestämd tid utan rättegång.

.

Familjen samlad. Fadern sittande till höger och sonen Bachar stående andre från vänster.

.

Familjen Assan kom till makten 1970 efter en militärkupp av Hafez al-Assad, far till dagens härskare. Därmed fick också den religiösa shiasekten Alawiter ett stort inflytande över politiken i landet. Alawiterna representerar knappt tio procent av befolkningen men med familjen Assad i sina led dominerar den alla andra religioner i landet. Detta bidrar också till att regimen agerar som att den står med ryggen mot väggen och bara kan behålla makten med extremt våld.

.

Den lilla staden Daraa på gränsen till Libanon står i centrum för protesterna mot regimen i Damskus.

.

Efter maktövertagandet 1970 fram till 1977 fanns det ett fungerande parlament med sekulära och religiösa partier. Därefter tystade Baathpartiet all opposition. Men i samhället rådde fortfarande starka politiska motsättningar som mynnade ut i ett uppror i staden Hamah. Vad som följde är en av de grymmaste och blodigaste massakrer som ägt rum i en arabisk stat.

Assads armé belägrade Hamah och krossade upproret med tungt artilleri under 27 dagars beskjutning. En tredjedel av staden förstördes och mellan 10 000 till 25 000(enligt olika källor) människor dödades. Massakern i Hamah visar vad regimen är kapabel till.

.

Stora delar av Hama förstördes av Assads artilleri. Tiotusentals människor mördades

för att de vågade sätta sig upp mot regimen.

.

Att sonen Bachar sedan 2000 ersatt fadern Hafez ändrar inget i diktaturens karaktär. Det är fortfarande en familjediktatur som inte kan gå med på en demokratisk öppning i samhället.

Syrien ansluter sig därmed till den revolutionära vågen i arabvärlden. Upprorsvågen tar sig olika former i varje land för sig alltifrån Marocko till Jemen. Men det vi ser är hela den arabiska nationen som reser sig i ett gemensamt uppror mot diktatur och förtryck.

.

Media:DN1,DN2,GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Arabisk revolution, Al-Assad, Damaskus, Hama

Dela

.

I en av de grekiska sagorna planterade den mytiske hjälten Jason ut draktänder i jorden och fick till sin förfäran se att det ur sådden steg upp män rustade med vapen som ville förgöra honom. Det är detta många människor fruktar ska ske i Libanon när de kanske tvingas till att skörda ännu en draksådd från USA. Ett nytt inbördeskrig där väpnade män drabbar samman i en blodig våldsvåg och folket får ta skydd från flygbombningar och ännu en invasion från Israel. Detta i stället för att i stället fridfullt få njuta vårens ljuva dofter av jasmin från snåren mellan cederträden i landets vackra berg.

.

.

Sandskulpturer föreställande Jason och hans draktänder.

Vid Great Yarmouth i brittiska Norfolk.

.

När Libanons premiärminister Saad Hariri kom till sitt möte med Barack Obama den 12:e januari hade han i bagaget med sig vad Vita huset begärt. En uppgörelse med sin egen finansielle och politiske mentor, Saudiarabiens diktator Abdullah Bin Abdul.  De två hade enats, i en politisk trekant med USA, om att det nu var ett lämpligt tillfälle för saudierna att bryta upp från sina diskussioner med Syrien om Hariris förhållande till den av FN uppbackade speciella Domstolen för Libanon (STL). I bakgrunden fanns också Israel. Som för stunden bara skymtade som en diskret voyeur eller fönstertittare till trekantens nya äventyr. Men samtidigt i högsta beredskap för att på nytt angripa Libanon med flygbombningar och stridsvagnar. Försvarsministern Ehud Barak, som sitter kvar trots att han i dagarna har bildat ett helt nytt parti, har mobiliserat vid gränsen mellan de bägge länderna. Sionismens historiska mål om ett Stor-Israel med en ny gränsdragning längre norrut vid Litaniflodens bräddar långt inne i Libanon finns kvar.

.

.

Saad Hariri och Barack Obama i Vita huset.

.

FN:s Specialdomstol sattes upp i det drama som följde när premiärministerns far, Rafiq Hariri, mördades med en kraftig bilbomb 2005. Gärningsmännen skulle jagas upp, gripas och dömas. En hel värld pekade ut Syriens säkerhetstjänst som skyldig och i dammet efter de syriska trupper och stridsvagnar som fick lämna Beirut och rulla hem till Damaskus greps fyra libanesiska officerare. STL kunde mönstra mängder med vittnen som villigt och utförligt berättade om att de gripna officerarna för Syriens räkning hade organiserat detta fruktansvärda dåd.

Många människor i Libanon blev övertygade om att det var Damaskus som låg bakom attentatet. Liksom det berömda ”Internationella samfundet”. I efterhand har till och med den skarpögde journalisten Robert Fisk, trots sin stora överblick över regionen, medgett han kom fram till samma slutsats. Drusernas ledare Walid Jumblatt ”bytte sida” och slöt upp i den västvänliga och antisyriska koalition som fick namnet 14 mars efter en väldig antisyrisk demonstration denna dag. Vid sidan av hans eget Progressiva Socialistparti murades blocket samman av sunnimuslimska partier och kristna falangistiska grupper. Samtidigt formerades efter en tidigare demonstration den 8 mars en motpol med namn efter denna dag bestående av de bägge shiitiska partierna Amal och Hezbollah i allians med Michel Auons kristna Free Patriotic Movement.

Officerarna hölls häktade av STL i hela fyra år! Men till sist visade det sig att rättegången var en komplott. Ett hopkok av falska vittnesuppgifter som  brände ner i botten. För att bevara någon form av tillit fick domstolen dra tillbaka alla anklagelser och frige de fyra. Saad Hariri fick åka till Damaskus och be Syriens president Bashar al-Assad och det syriska folket om ursäkt. För många libaneser var STL:s trovärdighet efter detta helt utrangerad.

Vi fick ett platt fall för det som kan låta så nobelt. En FN-stödd organiserad internationell tribunal. Men det var en domstol som redan från början var ifrågasatt av Hezbollah. En av dessa, som västvärldens länder sätter upp, till enorma kostnader, för att döma ”krigsförbrytare” från underordnade, av kolonialism och imperialism förtryckta och försvagade, ofta av etniska motsättningar sönderslitna länder. Visst, många av ”krigsförbrytarna” är krigsförbrytare och ska dömas. Men så länge dessa domstolar inte låter krigsförbrytare som Henry Kissinger, George Bush, Tony Blair och Ehud Barak skaka galler, kommer deras trovärdighet att ifrågasättas och deras domslut ofta bli kontraproduktiva.

.

.

Bombkratern efter dådet mot Rafaq Hariri.

.

När först Condolezza Rice och sedan Hillary Clinton gång på gång prisat STL för dess opartiskhet och grannlaga rättsarbete är detta ett falskt och förljuget beröm. För det första har USA klart och tydligt förklarat att ingen amerikansk medborgare kan dömas i denna typ av domstol  (samtidigt som man betalar huvudparten av den dryga miljard det kostar) !  För det andra är juristerna i sammanhanget naturligtvis inte opartiska. Libanons jurister, har efter stor möda, skrapats ihop av regeringen Hariri och när det gäller den majoritet jurister som utsetts av FN är det Ban Ki-Moon som bestämt vilka chefsjurister som ska sitta bakom skranket och i dagarna har vi än en gång fått bekräftat vad detta innebär. FN:s förre chefsrevisor, svenskan Inga-Britt Ahlenius, har nyss kommit ut med en bok tillsammans med Nils Ekdahl, om Ki-Moon som ”en smygande katastrof” för världsorganisationen och för radions P1 har hon berättat att hans beslut, i den mån han fattar några, bestäms av USA. STL:s chefsjurist Daniel Bellemare, kanadensare med karriär bland annat i gemensamma projekt med USA:s högsta åklagarämbeten, utsågs exempelvis av Ki-Moon. I en av WikiLeaks läckor av rapporterna hem till Washington från USA:s ambassad i Beirut återges besviket ett förtroligt samtal med denne Bellemere. Efter år av mödor har det hela misslyckats. Han har inte lyckats att producera ett hållbart åtal mot Syrien…

När domstolens huvudspår avslöjats som fabricerat kom omedelbart rykten i svang om att man hittat ett nytt blodspår som tycks leda till Hezbollah och Iran. Israelisk media, som ser ut att ha öppna dörrar in till STL:s överläggningar hävdar att det är Mustafa al-Din, organisationens viktigaste kontaktperson med Iran, som står på tur att pekas ut som Hariris mördare. För Hezbollah är al-Din en nyckelperson och har ett högt symbolvärde bland annat därför att han var svåger med den egna legenden och säkerhetschefen, Imad Mughniyeh, som avrättades på en gata i Syrien  (Mossad?)…

Hezbollah har förnekat all inblandning i bombdådet 2005 och ser det nya huvudspåret som en ännu en komplott, ett utlagt spår av kvartetten USA/Saudiarabien/Hariri/Israel. Bland annat har man sagt Israel kastar sten i glashus och har genom eget kontraspionage kunnat visa upp de bilder som Israels säkerhetstjänst tagit av det som skulle bli Rafiq Hariris sista färdväg. Partiet har hela tiden krävt att Libanon ska ta avstånd från FN-domstolen och kalla hem sina jurister. När sedan kvartetten plötsligt genom Saudiarabiens utrikesminister lät meddela att denne slängt ett nära nog färdigförhandlat förslag en politisk uppgörelse som kommit från hans egen regering och Syriens sida, rakt ner i papperskorgen, då valde Hassan Nasrallahs parti att lämna regeringen.

USA framställde omedelbart detta beslut som att Hezbollah misslyckats med sina ultimatum och än en gång demonstrerat att man främst värnade om sin egen väpnade gren och inte om Libanons nationella säkerhet. Trots att Hezbollah gjorde något så oskyldigt som att bara välja att bryta upp från en parlamentarisk samlingsregering för att söka en ny majoritet hade  Hillary Clinton vid en presskonferens i Doha omedelbart munnen snabbt full med utgjutelser om att detta beslut riktade sig mot landets rättssäkerhet och syftade till att underminera Libanons stabilitet och möjligheter till framsteg.

Allt var klappat och klart för en amerikansk utrikespolitisk offensiv. De nya anklagelserna från FN-tribunalen skulle komma upp på bordet. Hezbollah skulle försvagas och isoleras och därmed skulle Cederrevolutionen få ny fart. Den egna favoriten, miljardären Hari, skulle på nytt bäras fram av väldiga demonstrationer lämpade för att skildras live i CNN, NBC och FOX…

.

.

Ett av FN:s övervakningsfartyg patrullerar vattnen utanför Libanon.

Skylten har en affisch från Hezbollah med en bild på

ett israeliskt fartyg som träffats av det egna kustförsvaret.

.

Israel (och kanske USA) väntade och väntar också på en ursäkt, en verklig eller framprovocerad provokation från Hezbollahs sida som kan öppna för ett nytt försök från Israels sida att ”hugga huvudet” av Nasrallahs väpnade motstånd. Ett nytt anfallskrig mot Libanon i vars förlängning det egna bombflyget dessutom kan ta ut den redan färdigprogrammerade kursen mot Irans kärnreaktorer.

Men för tillfället har dessa drömmar helt grusats av en för USA/Israel mycket olycklig vändning. Efter flera dagars överläggningar i parlamentet valde Walid Jumblatt, ledare för det Progressiva Socialistpartiet och de flesta av Libanons 400 000 druser, att vända ryggen åt 14-marsrörelsen. Han förklarade ironiskt att det var ”ockulta främmande krafter” som plötsligt sett till att den uppgörelse som gjorts mellan Syrien och Saudiarabien inte kunde förverkligas. Underförstått handlade det hela om att USA lagt in sitt veto och därför valde Jumblat helt sonika att leda sitt parti tillbaka till sina historiska panarabiska och västfientliga fåror.

.

.

Drusernas ledare Walid Jumblatt,  till vänster,  har brutit med sin

med sin förre samarbetspartner Saad Hariri.

.

Libanons parlamentariska system är rumphugget av ett historiskt arv från det Ottomanska riket och den franska kolonialismen. Landet ska styras av konsensus, av gemensamma överenskommelser. Demokratin är riggad och inte sekulär. Valdistrikt och röster är arrangerade efter en folkräkning från 1930-talet som iscensattes av fransmännen för att ge de kristna maroniterna ett så stort inflytande som möjligt. Så många som 12 religioner och deras församlingar har en egen rättslig status och beslutar exempelvis själva när det gäller familjelagstiftning. Premiärministern skall alltid vara en sunnimuslim. Talmannen en shiamuslim och presidenten en kristen maronit. I verkligheten samlar shiiterna i dag, tack vare den stora demografiska förändring som skett, med sina två större partier Amal och Hezbollah, över 40 procent av landets befolkning. Tillsammans med Michel Aouns kristna Free Patriotic Movemen, drusernas Jumblatt och en del sunniter vänligt inställda till Syrien har de bakom sig säkert mer än 60 procent av landets befolkning. Landets hundratusentals palestinska flyktingar – som självklart tar avstånd från Hariris block – saknar helt medborgerliga rättigheter av något slag.

Men trots att den egna parlamentariska majoriteten är deformerad kunde nu drusernas ledare – efter en del oklarheter med de oberoende ledamöterna i sin parlamentsgrupp – i en hast bli Libanons kungamakare. Hans sidbyte tycks innebära en ny parlamentarisk majoritet och med Hezbollah som största politiska kraft lanserades därför i går sunniten Najid Mikati till ny premiärminister  och utsågs i dag till  Hariris efterträdare.

Mikati är likt Hariri en rik miljardär. Men inriktad på samarbete med Syrien.

För USA och Israel är scenbytet i Libanon en katastrof. Lyckas Mikati få till stånd en fungerande regering har man i en hast tappat en stor del av sitt politiska inflytande. Dubbelmoralen när det gäller alla stora ord om landets demokrati blir uppenbar för alla.  Den amerikanska regeringen har listat Libanons majoritets- och kanske ledande regeringsparti som terroristiskt. I uttalanden har Vita Huset redan varnat för att man kan komma att dra in allt bistånd till Libanon. Från Israels sida heter det att det nu kan bli ”Iran” som gränsar till det egna landet. Hariris folk har redan iscensatt våldsamma gatuprotester och i går hävdade Hezbollahs TV-kanal Al Manar att beväpnade kristna falangister deltagit i demonstrationerna.

.

.

Anhängare till Saad Hariris block är ute på gatorna och demonstrerar

mot den nya parlamentariska majoriteten. Som USA brukar säga:

”En våldsinriktad gatumobb” som vänder sig mot Libanons demokrati…

.

En ny majoritetsregering kan punktera FN:s tribunal med ett enda beslut. En sådan regering kan också börja en intensiv jakt för att spåra upp alla de israeliska säkerhetsagenter som härjar i landet. En ny försvarsminister och landets svaga armé, som nekats köpa moderna stridsflygplan av USA/Israel, skulle – vid en ny israelisk invasion – dessutom säkert spela en helt annan roll än den gamla. Inför Israels senaste krig – enligt WikiLeaks – försäkrade Hariris försvarsminister Elias Murr för USA:s ambassad att Libanons väpnade styrkor skulle förhålla sig passiva om israelerna beslutade sig för att anfalla. Han begärde i utbyte att inga kristna bostadsområden och dess infrastruktur skulle bombas…

USA lekte med elden med risk för att den libanesiska krutdurken skulle springa i luften. För dagen är det landets egna långa armar som fått svåra brännskador. De närmaste veckorna avgör om människorna i frid ska kunna promenera bland vårens doftande jasminer. Eller om de ska huka i skyddsrum fulla med stickande rök från automatvapen, granater och bomber…

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Hezbollah, Hassan Nasrallah, Saad Hariri, Walid Jumblatt, STL, FN-tribunalen för Libanon

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,SVD2,DN7,

Dela

.

De flesta av oss har säkert kvar denna dramatiska bild på näthinnan. Den 14 februari 2005 sprängdes Libanons premiärminister Rafik Hariri i luften. Ett våldsamt bombattentat ändade hans liv. Självklart rörde det sig om ett politiskt attentat.

Vem låg bakom detta välplanerade mord? Uppenbart ingen förvirrad småhandlare. Den väldiga bombkratern på rätt plats, vid rätt tidpunkt, krävde uppenbart stora resurser i form av spaning, logistik, sprängämnesexperter – och pengar.

.

.

Rafik Hariri, en korrupt politiker och miljardär i byggbranschen, då nära allierad med Saudiarabien och USA, hade före attentatet i allt hårdare ordalag kritiserat Syriens militära närvaro i landet. Bakgrunden till den syriska truppinsatsen var Libanons 15 år långa inbördeskrig, där 150 000 människor dödats. En nationell och internationell överenskommelse hade träffats i saudiska Taif 1989 som gav ett fredsmandat till den syriska militären. Självklart är varje närvaro av utländsk militär en komplex historia. Men i förhållande till exempelvis USA:s ockupationer av Irak och Afghanistan blev den syriska insatsen en av historiens mer lyckade fredsmissioner. Man fick omedelbart stopp på inbördeskriget.

Femton år senare – efter 11 september och Bush`s ”krig mot terrorismen”  – var situationen en helt annan. USA/Saudiarabien ville isolera Syrien. Israel ville ha bort den syriska militären för att få fritt fram för ett bombkrig mot Hezbollah/Libanon. Dessutom hade framförallt kristna och drusiska kapitalintressen tröttnat på syrierna, vilket ideologiskt färgade en del av befolkningen. Varje längre närvaro av utländsk militär skapar i sig dessutom ständigt växande problem.

Mordet på Hariri chockade en hel värld. Västvärldens media pekade omedelbart ut den syriska Baath-regimen med dess president Bashar al-Assad som skyldig till dådet. I Libanon bildades en antisyrisk koalition, 14-marsrörelsen, med Hariris son Saad i spetsen. Saad gick också ut i melodramatiska attacker på den syriska säkerhetstjänsten och gav den rakt av hela skulden för mordet på pappan. ”Cederrevolutionen” med näring i människor avsky över mordet och en nära nog oöverträffad medial kampanj från västvärdens alla media tvingade Syriens 15 000 soldater att lämna landet. CNN, Fox News, CBC, BBC, Sky News. Alla var de plats. Dygnet runt fick vi se ”Cederrevolutionens” väldiga demonstrationer i direktsändningar. Saads vänner från Saudiarabien kunde stärka sitt inflytande och Israel fick det militära vacuum man eftersträvat. Syriskt luftvärn var avlägsnat inför det kommande bombkriget mot landet bara ett år senare, i juli 2006! Den nya USA-vänliga koalitionen vann sedan valet till parlamentet (alla val i Libanon är odemokratiska eftersom shiiterna är kraftigt underrepresenterade) och maktbalansen i region var omkastat till de USA-vänliga regimernas fördel.

.

.

Nu fem år senare har den politiska kartan ritats om ordentligt. Israel misslyckades med att ”hugga huvudet av ormen”. Hezbollah vann en halv militär seger under bombkriget 2006. Med en enorm social, politisk och militär organisation stod man emot Israels egentligen helt överlägsna militär. Resultatet blev en moralisk och politisk triumf för Hassan Nasrallah`s organisation. Den shiitiska majoriteten i landet finns – efter en del politiska och militära konvulsioner mellan Hezbollah och främst drusernas paramilitär – åter i regeringen. Syrien har till en del lyckats bryta sin isolering och är än en gång en ”stor spelare” i regionen, som det heter i nyhetsrapporteringen. Paradoxalt nog är den syriska baathregimen – illa omtyckt som den är av USA – den mest sekulära och öppna i hela arabvärlden. Detta sagt utan att glömma att den som alla andra arabregimer leds av politiska diktaturer, som i sista hand försvarar de egna staternas kapitalistiska system från ett kokande folkligt missnöje.

I denna nya politiska geografi har Saad Hariri flera gånger markerat en nyfödd öppenhet för ett fredligt samarbete med Syrien. Bland annat mot bakgrunden att USA – på begäran från Israel – vägrat Libanon att köpa amerikanska flygplan och amerikanskt luftvärn för att kunna försvara sin gräns mot sin krigiska grannstat i väst….

I veckan kom så sensationen. I en intervju för den Londonbaserade tidningen Asharq al-Awsat tog Saad Hariri tillbaka sina tidigare anklagelser mot Syrien. Det var ”felaktiga politiska anklagelser” som låg bakom hans tidigare uppfattning, menade han nu.

Rakt upp och ner! Hela ”Cederrevolutionen” byggde alltså på en politisk lögn.

En världsnyhet som borde svärtat medias rubriker under lång tid.

.

Saad Hariri och Bashar al Assad umgås nu fryntligt som goda vänner…

.

Men västvärldens mediala karusell sedan den tiden tycks ha stannat för gott. Den tycks ha gått till skroten. I vår globala mainstream media har Saads erkännande bara skapat några krusningar. I Sverige inte ens en notis i tidningarna.

I svensk media inte ens en notis. Vore det exempelvis inte intressant att fråga vår utrikesminister om denna sensationella politiska rokad?

Själv har jag ingen åsikt om vem som ligger bakom mordet. Hezbollah hävdar att det genomfördes av Israel och har presenterat en del underlag som ger en liten fingervisning. Förarlösa israeliska drönare har före mordet tagit fotografier av den plats där bomben senare utlöstes. En del, politiskt tillsatta, utredare från FN sägs å andra sidan komma att peka ut Hezbollahs säkerhetstjänst.

Men nu sägs det att Beiruts caféer i citykärnan i huvudsak befolkas av människor från alla de otaliga säkerhetstjänster och spioner som likt gråsparvssvärmar flockas i barerna och som har hittat stadigvarande härbärgen i det som annars skulle ha varit Mellanösterns pärla.

Jag bidar alltså min tid när det gäller att slå fast vem eller vilka som var skyldiga.

Men däremot är det en skandal att svenska medias huvudström fullständigt nonchalerar Saads erkännande. Eller snarare en grå rutin. Den som vill veta någonting om vår värld hittar inte mycket i våra tidningar eller i annan media…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libanon, Syrien, Beirut, Damaskus, Taif-överenskommelse, Saad Hariri, Bashar al-Assad
I pressen: SVD1,SVD2

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,Teckentydaren,RödaLund,

Dela

.

Jag är ingen anhängare av konspirationsteorier. Generellt anser jag att de bara visar ”teoretikernas” frånvaro av förståelse hur politiken och samhället fungerar.

Men efter Israels attack på båtkonvojen till Gaza kan jag inte låta bli att själv lansera en konspirationsteori.

.

Ett. Attacken var varken ett misslyckande eller ett olycksfall i arbetet. Syftet var att döda och att skapa en starkt ökad spänning i regionen och att polarisera den internationella opinionen. Ingen kan övertyga mig om att det som skedde bara skedde därför att de israeliska soldaterna överraskades av aktivisternas ”oväntade våld”. Högsta ledningen av armén och försvarsministern Ehud Barak gav grönt ljus till att skjuta skarpt redan vid bordningen.

Två. Syftet med att skarpt öka spänningen i regionen är att Israel aktivt förebereder ett nytt krig i Libanon. I israeliska media talas det öppet om det kommande kriget. Inte  om det kommer utan bara  om när det kommer. Dagstidningen Haaretz intervjuade häromdagen befälhavaren  för den 162a pansardivisionen med smeknamnet ”ståldivisionen”. Generalen ifråga berättade öppet om vilka övningar som pågått i snart två år för att träna de militära enheterna inför att snabbt mobilt pansarangrepp mot Hezbollah . Generalen var noga med att understryka allt som gjorts för att undvika ett nytt fiasko som 2006. Att Israel nyligen placerat tre atomubåtar utanför Irans kust bara understryker krigsförberedelserna.

.

I Bryssel samlades redan tidigt på dagen hundratals personer utanför belgiska utrikesministeriet för att kräva bojkott av Israel.         Foto; Benny Åsman

Om attacken på Ship to Gaza var en inledande manöver till ett nytt krig mot Hezbollah så kommer det inte att dröja länge innan det startar. Kanske redan i sommar.

Jag hoppas att min egen konspirationsteori är lika felaktig som alla andra. Men, men…

.

Media: DN1,DN2,GP1,AB1,AB2,AB3,SVD1,EXP1,EXP2,SSD1,DN3,AB4,SVD2,EXP3,DN4,

Bloggare; Svensson,Jinge,Alliansfritt Sverige,Motvallsbloggen,Röda Götebrorg,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Gaza, Israel, Hezbollah, Libanon, Ship to Gaza, Krig

Dela

.

Tisdag nästa vecka träder ett nytt militärt dekret i kraft. Det ger den israeliska militären på Västbanken rätt att helt godtyckligt deportera palestinier som på mycket lösa boliner kan kallas för ”infiltratörer”. Alla palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem som inte har ”lagligt giltiga identitetshandlingar” räknas in i gruppen ”infiltratörer”. Vad som är ”giltiga” handlingar preciseras inte i den militära ordern utan det kan avgöras av den militära chefen på plats.

.

Check-point pä Västbanken.

De som står i första skottlinjen är personer med en adress i Gaza på sitt id-kort, inklusive barn födda på Västbanken och palestinier på Västbanken som av någon anledning förlorat sitt uppehållstillstånd.  Personer av utländskt ursprung som är gifta med palestinier boende på Västbanken riskerar också deportering. Förr använde Israels armé termen ”infiltratrör” enbart för palestinier som kommit till Västbanken eller Gaza via ”fientliga” länder som Syrien och Libanon.

I grunden innebär det militära dekretet att palestinierna inte har rätt att bo var de vill i det ockuperade territoriet. De förnekas rätten att återvända till de byar i Israel som de fördrevs från 1948. Nu förnekas de också rätten att bo var de vill i de områden som till och med Israel säger ska utgöra det framtida Palestina.

.

1948 fördrevs hundratusentals palestinier från sina hem. Nakba, katastrofen, kallar palestinierna den historiska händelsen. Avigdor Lieberman och andra extremister i Knesset vill olagligförklara all form av ”firande” av Nakban i Israel.

-Farhågan att palestinier med adress i Gaza är de första som kommer att drabbas av dekretet bygger på de åtgärder som Israel vidtagit de senaste åren för att begränsa deras rättighet att bo, arbeta och studera på Västbanken. Åtgärderna bryter med Osloavtalet, skriver den israeliska dagstidningen Haaretz.

Dekretets formuleringar är så vaga att de id-kort som den Palestinska Myndigheten utfärdar inte ger innehavaren något skydd mot att utvisas eller att kastas i fängelse i sju år för ”infiltration”.

Det nya militära dekretet är ännu ett steg på vägen mot att ta ifrån palestinierna alla mänskliga rättigheter utom rätten att underkasta sig som statslösa flyktingar.

- Det är första gången som militären säger att det är ett brott att en palestinier befinner sig i en del av det palestinska territoriet, säger  Sari Bashi som leder en israelisk solidaritetsorganisation i Tel Aviv.

.

Media: GP1,DN1,SVD1,SSD1,AB1,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, IDF, Palestina, Flyktingar, Gaza, Jerusalem, Osloavtalet

Dela

Ibland läser man historier som får en att bara vilja gråta av uppgivelse eller blind vrede. Den här handlar om en libanesisk man som dömts till döden för häxkonster.

Ali Hussein Sbat bodde med fru och fyra barn i Beirut där han arbetade på en tv-station i ett program som kallades Sheherazade. Vilket bara bestod i att spela spågubbe för människor som ringer upp och vill veta vad som väntar dem i livet. Ett banalt skojeri med kaffesump och kort.

Som troende muselman begav sig Ali till Mecka på pilgrimsfärd, något han säkert ångrar. Mitt i natten stormade sedlighetspolisen hans hotellrum. Ali anklagades för häxeri och dömdes den 9 november till döden av en saudisk domstol. Det är bara dagar kvar innan avrättningen ska äga rum.

Vid sidan av det groteska vansinnet i historien finns det en kommentar att göra som knyter an till den internationella diskussionen om en universell rättvisa. Anhängare av ”humanitära” miltära aktioner och den internationella domstolen i Haag försvarar ”det internationella samfundets” rätt att fängsla och döma individer som exempelvis Milosevic.

Det islamska härskarna i Saudiarabien ser islam som universell och anser att de har rätt att fängsla och döma personer från andra länder för handlingar som prästerskapet säger hädar islam.

Alla troende går inte säkra i Mecka

Är det någon skillnad mellan domstolen i Haag och den i Mecka? I Mecka säger den sig skydda islams universella intressen men försvarar i praktiken wahibismens särintressen. I Haag sägs domstolen försvara demokratins universella giltighet men i själva verket är det bara ”förlorare” som ställs inför rätta. När kommer krigsförbrytare som George W. Bush och Rumsfeld att ställas inför rätta? Aldrig naturligtvis. Det är därför som USA inte erkänner domstolen i Haag. De vill ha händerna och ryggen fria när de är ute på internationella strövtåg.

Mannen i Mecka är kanske redan död när du läser detta. Ingen Hillary Clinton i demokratisk rustning kom till hans undsättning. Härskarna i Saudiarabien är nämligen mörkermän på rätt sida om barrikaderna.

I media;DN1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Mecka, Libanon, Islam, Haag, Bush, Rumsfeld, Saudiarabien

Dela

Dra tillbaka

lögnen!

I fredags antog socialdemokraternas Verkställande utskott (VU) ett uttalande ”angående situationen i Gaza”. Ett avsnitt berörde jag i en tidigare blogg. Men ännu ett stycke måste uppmärksammas eftersom man här planterar en uppenbar lögn om den libanesiska motståndsrörelsen Hizbollah. Där påstås utan minsta tvekan att de raketer, som dagen innan avfyrades från södra Libanon mot Israel, att de hade skickats i väg av Hizbollah:

”Hamas och Hizbollah måste omedelbart stoppa attackerna mot Israel”

Politiskt är anklagelsen lika explosiv som en missil från Israels F16-plan. Om vi nu ska ta Mona Sahlin och hennes statsministerambitioner på allvar. I hennes innersta krets finns dessutom Jan Eliasson, förmodligen tilltänkt att återkomma i rollen som utrikesminister. I detta sammanhang är det ingen liten sak att våga slunga ut detta påstående. Inget misstag, ingen slarvig skrivning, utan ett diplomatiskt budskap.

Här skriver israeliska barn sina ”fredsbudskap” på de missiler som sedan skickades

mot libaneserna under sommarkriget 2006…

I det drama som nu utspelar sig i Gaza är det många religiösa och militära bärsärkar på högerkanten i Israel som gärna siktar in sig på Syrien och Iran och vill ge dessa bägge länder en stor del av ansvaret för att Hamas och Hizbollah överhuvudtaget existerar. De hoppas på ett ”Fortsättningskrig” efter fullgjort värv på Gazaremsan – där de kan gå ut i ett förnyat krig mot Hizbollah och samtidigt skicka sina bombplan och missiler mot mål i ”terrorismens hemländer”, alltså Syrien och Iran. Eventuella raketanfall från Hizbollah skulle de se som en gåva från Jahve. Ett något så när legitimt skäl att ge sig in i ännu ett nytt ”försvarskrig”.

Ingen gudagåva

Problemet är att de inte välsignats med en sådan gåva. Hizbollah, som nu ingår i den libanesiska regeringen, förnekar att dess milis varit aktiv vid sina avfyringsramper. FN.s observatörer och den reguljära libanesiska armén håller med. Israels nuvarande militärt ansvariga instämmer. Israel Defence Forces, IDF, anser inte heller att det är Hizbollah som ligger bakom de fyra raketer som skapade oro i landets gränsområden. De är helt upptagna med sin insats i Gaza och behöver för tillfället inga svepskäl för ett nytt krig i norr. IDF menar i stället att det är någon av de palestinska organisationerna i Libanon som har ansvaret.

”Arabisk raket”

Ett mer förnuftigt och logiskt påstående kommer från Sami Moubayed, som är chefredaktör för den syriska tidskriften Forward Magazine. Han hävdar att det mesta pekar på att det är Saudiarabien som ligger bakom det hela, via sina proselyter i södra Libanon. Den wahabistiska diktaturen i Riyadh var mycket bitter över utgången av Israels krig mot Libanon sommaren 2 006 . Kung Abdullah och hans hov hade hoppats på att arvfienderna i det shiitiska Hizbollah skulle förgöras av den mindre ( i sak ) arvfiendens bomber. I samband med de väpnade inre konflikterna i Beirut under maj 2008 föddes så en rival till Hizbollah. Den ”Arabiska islamistiska motståndsrörelsen” som sa sig ha en ”arabisk agenda”, underförstått i motsättning till Hizbollahs starka band med Iran. Den leds av en arabisk shiit, Sayyed Mohammad Husseini, och proklamerades i den saudiska TV-kanalen al-Arabiyya och säger sig ha 3 000 milismän. Organisationen har också berättat att man har en ”Arabisk raket” som den sionistiska fienden fruktar.

Stora pengar från Saudiarabien

Man har också bildat ett ”Arabiskt råd” med en egen TV-kanal, kallad al-Ourouba (arabism) som utmanar al Manar, som är Hizbollahs egen kanal. Enligt Moubayed har man, trots stora transfereringar av pengar från Saudiarabien, uppenbart misslyckats med att på allvar hota Hizbollahs och Nasrallahs stora popularitet hos de breda, fattiga, shiitiska befolkningslagren.. I stället skulle man nu försöka man bli av med rivalen genom att med egna ”arabiska” (saudiska) raketer försöka provocera fram ett nytt Libanonkrig. Hizbollah skulle få skulden, fördömas av Väst och för gott förgöras av Israel.

”Cellmöte för Hizbollahs terrorister”? Nej, en hyllning i södra Beirut för de motståndsmän

som fick stopp  på Israels invasion.

Det är mot denna bakgrund lögnen från socialdemokraternas VU är så fatal. Den är inte en del av en konspiration mot Hizbollah. Men inte heller en tillfällig nyck eller ett olycksfall i arbetet. Den har lagts till i uttalandet för att inför Israel och USA betona att den kritik som framförs ändå sker inom ramen för en större samstämmighet om att de nationella krafter i Mellanöstern som gör motstånd mot Västvärldens imperialism och Israels koloniala projekt givetvis är den gemensamma huvudfienden. Det är med diktaturerna i Saudiarabien, Jordanien och Egypten, samt med det palestinska valets förlorare Fatah, som man ska samarbeta. Därför den ständiga demoniseringen av Hamas och Hizbollah. I detta sammanhang blir Sahlins och VU:s instinktiva skuldbeläggning av dessa nationella moståndsrörelser avskyvärd.

Givetvis ska vi inte heller idyllisera dessa grupper. Hizbollah är en religiös rörelse med ett borgerligt politiskt program som i ett lite längre perspektiv inte erbjuder någon framtid för Mellanösterns arbetande massor. Men i dagens Libanon är rörelsen samtidigt den viktigaste politiska kraften i landet och framförallt är det den enda organisation som visat att det går att bjuda motstånd mot imperialismens grepp över regionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Israel, Palestina, Gaza, Libanon, socialdemokratin, Mona Sahlin, Jan Eliasson.Hizbollah

I pressen: DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Andra bloggare:Svensson,Esbati,JInge,Rawia Morra,RödaMalmö,Proletärbella,

Trotten,Motbilder,

Dela

”En neutral grupp; en andra grupp som inte brydde sig; en tredje grupp med billiga samarbetsmän; en fjärde grupp som hade intressen som sammanföll med Israels; en femte, redan besegrad grupp, som såg fram emot att samarbeta med ockupationsmakten för att begränsa förlusterna; en sjätte grupp som politiskt och genom media tog avstånd från ockupationen och till sist en sjunde grupp som ansåg att det var dess nationella, religiösa och moraliska skyldighet att beväpna sig och befria landet, oavsett priset. Det är denna grupp som utgör motståndsrörelsen.”

Han fortsatte sedan med en skarp kritik av arabstaternas passivitet i förhållande till Israels erövringskrig för 60 år sedan:

”1948 väntade palestinierna förgäves på att de arabiska bröderna skulle utforma en enad arabisk strategi / för motståndet / och att det internationella samfundet skulle handla. Det palestinska motståndet var skälet till att världen vaknade upp och insåg att det fanns en palestinsk fråga….I det ockuperade Irak finns det dom som tror på motståndsrörelsen och dom som tror på politiken. I dag måste man inta en fast hållning. Motståndsrörelsen har riktat flera svåra slag mot USA:s ockupationsarmé. Irak är kallat att följa motståndets strategi.”

Efter detta gick Nasrallah in på Hezbollahs förhållande till Libanons armé:

”25 maj 2000 då var jag i Bint Jbeil och utropade segern ( Israels ockupationssoldater lämnade libanesisk mark ) för alla libaneser, för palestinierna och för hela Umma ( den muslimska gemenskapen ). Jag sa att vad vi gjort, det var vår plikt, och vi förväntade oss ingenting i gengäld ( när det gällde politisk makt )…bara att man skulle se till södra Libanon och utsatta regioner som Baalbek och Hermel….Man säger att motståndsrörelsen i Frankrike lade ner sina vapen efter befrielsen. Jag svarar dem att genom historien, har varje segerrik motståndsrörelsen också tagit makten, men vi frågade inte efter den. Jag återupprepar min ståndpunkt i dag: vi vill inte dela makten i Libanon och vi vill inte regera landet eller påtvinga folk våra tankar…Jag stödjer helt och hållet uppgörelsen i Doha som utesluter vapen när det gäller att nå politiska mål….motståndsrörelsens vapen är till för att bekämpa fienden, befria landområden ( han syftar på Sheebas trädgårdar vid Golanhöjderna ) och fångar. De är till för att försvara Libanon – ingenting annat. Regeringens vapen, eller armén och de väpnade styrkorna, är också till för att försvara nationen, folket och deras rättigheter, regeringen och säkerheten. Regeringens vapen ska inte användas för att göra upp med motsatta koalitioner. Regeringens vapen ska inte användas till utländska projekt som vill hindra Libanon att möta Israel ansikte mot ansikte. Regeringens vapen ska inte användas för att tysta motståndsrörelsen och dess vapen. ”

Skälet till dessa längre citat är inte att jag och vår blogg i största allmänhet vill vara kurir åt en borgerlig, nationalistisk och i sociala frågor mycket konservativ rörelse, utan att det oftast råder en medial blackout i Sverige när det gäller det libanesiska Hezbollahs verkliga politiska ståndpunkter. I de undantagsfall där man skriver om organisationen sätter man oftast likhetstecken mellan denna och Syrien, eller mellan denna och Iran, och insinuerar att Nasrallah och hans framgångsrika rörelse skulle vilja försöka skapa inbördeskrig i Libanon. Ja, i hela regionen. En tolkning av verkligheten som helt spelar USA/Israel i händerna.

I andra media: DN,SVD,GP,

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Hasan Nasrallah, USA, Irak, a- Maliki, Bush, väpnat motstånd

Dela

Alltsedan dess har Hezbollah reparerat, förstärkt och byggt ut sina egna signalsystem. Man har ett finförgrenat nät från Beirut ner till gränsen mot Israel och kan på så sätt hela tiden vara i kontakt med alla politiska kadrer och militära centra. Man har även byggt ut systemet till Bekaadalen österut till den syriska gränsen. Under det senaste året har fiberoptiken nått fram även till norra Libanon samt till stadsdelar i Beirut, tidigare helt kontrollerade av regeringstrogna rörelser, oftast etniskt baserade bland sunniter eller druser. I systemen har Hezbollah i dag integrerat nätverket WIMAX, vilket även innebär långdistanstillgång på trådlös Internet och telefoni.

Det var dessa system som regeringen Fouad Siniora ville förstöra. Hade han och hans regering, intensivt uppbackad av USA/Israel och Saudiarabien/Egypten, lyckats. Ja, då hade Libanons enda försvar mot en förnyad israelisk invasion till stora delar slagits ut.

Det var därför Hezbollah omedelbart ställde regeringen Siniora inför ett ”fait accompli”, ett fullbordat faktum, genom att på några timmar militärt, med våld slå ut de miliser som Saad Hariri och Walid Jumblatt rustat upp och tränat. I bergen nordöst om centrum splittrades Jumblatts trupper. Förgäves sökte de amerikanskt flygstöd . Efter några timmars eldstrider fick de ge upp och lämnade sedan in sina vapen till armén. En armé där ledningen konsekvent höll sig i bakgrunden av rädsla för att få en etnisk splittring i de egna leden. Saad Hariris milis Future, som han byggt upp med hjälp av saudiska oljepengar och det amerikanska säkerhetsföretaget Secure Plus (Enligt en lång välunderbyggd artikel i Los Angeles Times ), klarade bara en timmas närstrid med Hezbollahs soldater. Skälen till detta formulerades väl av chefen för ett annat säkerhetsföretag i Beirut: ”Man kan inte bara spendera millioner med dollar och så bygga en armé på ett år”, sa han till Los Angeles Times. ”Man måste också vara motiverad, tro på något och vara beredda att dö”.

Det var däremot motståndarna. Hariris legosoldater var inte värda mer än knallpulver i uppgörelsen med Hezbollah. Många nyhetstelegram och tidningsartiklar antyder att USA och dess allierade länge övervägde om de skulle kunna undsätta Sinora militärt. Men att man till sist insåg att riskerna var för stora. Därför blev uppgörelsen i Doha en oerhörd politisk triumf för ”Guds parti”, som Hezbollah betyder på svenska. Rörelsen fortsätter att ha fullständig kontroll över egen säkerhet och sina egna militära strukturer. Den omstridda flygplatschefen sitter kvar, vilket betyder att Hezbollah kontrollerar transporter till och från Beirut Airport. Sist men inte minst, så fick man igenom sitt 19 månader långa krav på att ha vetorätt i den kommande ”nationella regeringen”. Den reform av vallagarna som ska ske gynnar också Hezbollah och Amal, liksom deras ”kristna” partner general Aoun. I de senaste valen fick Aouns rörelse nära sjuttio procent av rösterna från den kristna sektorn, ett inflytande som ofta undgår svensk media.

Hezbollah är en borgerlig, starkt religiös nationalistisk rörelse. Partiets program är religiöst och konservativt. Alltså ingenting för kämpande socialister i Mellanöstern. När det gäller det nationella motståndet mot USA:s och Israels järngrepp över regionen är rörelsens hängivenhet, dess motstånd, dess etiska disciplin och dess mod däremot beundransvärda. I den kampen förtjänar de stöd av alla socialister!

I andra media: NYT, DN1, DN2, SVD1, SVD2,
Bloggat: Björnbrum,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Hezbollah, Libanon, Israel, Beirut, General Aoun, Amal,

Dela

Vid midnatt lokal tid var det nu i stället klart med ”medlingen”. Den arabiska kommittén, där Quatar har en viss självständig roll i fejden mellan det sunnitiska blocket Saudiarabien/Jordanien/Egypten och det shiitiska Iran, bekräftade bara arméns tidigare ståndpunkt att Shgeir ska sitta kvar och att Hezbollahs kommunikationsnät inte ska röras. Alltså ingen medling utan bara ett konstaterande av faktum. Siniora och hans regering ”förnedrades” som det heter i BBC:s kommentar.

(George Galloway) ”Hezbollah försvarar Libanon”

I Al-Manars ( nyhetsnät närstående Hezbollah ) löpande nyheter berättas om ett ställningstagande i den libanesiska konflikten från George Galloway, parlamentsledamot och känd brittisk medlem i Respect samt antikrigskämpe. Att man återger hans intervju från dagstidningen Al-Ghad är intressant eftersom den också innefattar kritik mot Iran när det gäller kriget i Irak:

Sayyed Hasan Nasrallah och Hezbollah försvarar Libanon och dess suveränitet…utan dem skulle Libanon ha varit ett annat land; ett ockuperat land…..I propagandan säger en del att Nasrallah är Irans allierade. Men jag menar att de då förleder folk om sanningen och den är att en del arabiska ledare backar upp USA och de imperialistiska krafterna. Jag ser Hezbollahs generalsekreterare som ett unikt föredöme. Han är sanningsenlig och jag tror att vad som hände i Libanon kom som ett resultat av regeringens beslut att utan diskussioner avväpna Hezbollah, vilket tvingade dom att handla i självförsvar… Hezbollah vill inte ta kontroll över Libanon fast man kan, för man känner Libanons struktur och dess mångfald. Jag menar att det är märkligt att en del arabiska ledare bekymrar sig över Irans kontroll över regionen, framförallt som iranierna hjälpte US/UK och dess ockupationsstyrkor genom att underlätta deras inmarsch till Irak. Araberna vill diskutera Hezbollahs ockupation av affärsgatan Hamra i Beirut bara för att de är oförmögna att diskutera Israels ockupation av Palestina och USA:s av Irak…”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Israel, Hezbollah, Siniora, USA, Bush, Beirut

Dela