"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Le Pen
Solidaritet enda lösningen
15 Jun 11
Attac till attack mot nationalismen.
.
Den ekonomiska och sociala krisen i Europa blir bara värre i takt med att kontinentens regeringar i samförstånd agerar för att de arbetande ska betala krisen samtidigt som de hugger varandra i ryggen för att rädda de egna kapitalägarnas intressen.
Den sociala misären, den ständigt ökande stressen i jobbet, den permanenta massarbetslösheten och välfärdens sönderfall under sparplaner och krispaket möter kraftigt motstånd i främst Grekland och Spanien men lockar samtidigt fram mörka krafter och rop på farliga politiska lösningar.
.
Attac i Frankrike driver bland annat en kampanj mot IMFs strupgrepp på svaga länder.
.
När EU, världsfinansen, globaliseringen och invandring uppfattas som de stora hoten mot var och ens värdiga liv och välfärd då blir grogrunden för extrema reaktioner bördig. Det är grunden till de högerextrema partiernas framgångar de senaste åren. Det är lätt att med demagogi om ”vi och de” vinna inflytande bland de som drabbas hårdast av den nyliberala marknadskapitalismens härjningar.
Tyvärr kan vi se en motsvarande reaktion i radikala kretsar. En hel tankeströmning i vänstern samlas bakom en idé vi kan kalla ”avglobalisering”. Den centrala idén är att euron utgör en huvudorsak till krisen speciellt i de mest krisdrabbade länderna i EU. Slutsatsen blir därför att de bör hoppa av euron och återinföra de nationella valutorna. Det var bland annat den idé som Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt framförde i en debattartikel i GP för kort tid sedan. Märkligt nog möttes artikeln med total
tystnad förutom i en artikel här på bloggen. Om det beror på att vänstern i Sverige tycker frågan är helt ointressant eller helt håller med författarna och därför inte har något att tillföra återstår att se.
I det manifest som publiceras här under går Attac i Frankrike i hård polemik med de som tror att det går att bekämpa krisen genom att krypa tillbaka inom de nationella gränserna och ”se om det egna huset”. Författarna är samtliga medlemmar i Attacs vetenskapliga råd.
******
Avglobalisering och alternativ globalisering
är två antagonistiska projekt.
.
Av: Geneviève Azam, Jacques Cossart, Thomas Coutrot, Jean-Marie Harribey, Michel Husson, Pierre Khalfa, Dominique Plihon, Catherine Samary et Aurélie Trouvé,
Översättning: Benny Åsman
.
Den globala krisens brutalitet och den nyliberala politikens totala misslyckande lockar fram bedrägliga förslag från många håll. Den nyliberala globaliseringen som vilar på kapitalets fria cirkulation och finansens dominans av världen har lett till katastrofer som i sin tur sedan slutet av 90-talet gett upphov till rörelser som media till att börja med betecknade som ”antiglobalister” och som rörelsen självt sedan döpte om till ”alternativ globalisering”
Den nyliga framväxten av temat « avglobalisering » riskerar däremot att kasta oss mer än ett årtionde bakåt i tiden. ”Avglobalisering” är både ett artificiellt och naivt begrepp.
.
Rörelsen för en global rättvisa mobilerade miljoner mot kriget i Irak.
.
Artificiellt därför att i botten på den globaliserade finansen ligger sociala krafters och nationella regeringars beslut att överallt ifrågasätta de sociala rättigheterna. Härskarna är inte utlänningar, fienden är inte de kinesiska arbetarna.
Naiv därför att svaret på krisen kräver mer ”globalisering” på vissa områden och mindre ”globalisering” på andra samtidigt som det krävs en radikal mutation av själva logiken i globaliseringen, över till en alternativ globalisering.
Å ena sidan måste naturligtvis kapital- och varuflödet minskas och de produktiva systemen omlokaliseras.
Av sociala skäl krävs det att konkurrensen mellan olika länders arbetare och bönder stoppas, att sätta värde på skilda kunskaper och sociala vanor, att föda världens befolkning och garantera självförsörjningen av föda.
Av ekologiska skäl krävs det att minska utsläppen av koldioxid, minska
utplundringen av naturens resurser.
Av politiska motiv krävs det att hitta former för medborgerlig närdemokrati.
Men å andra sidan krävs det mer europeiskt och globalt samarbete på många gemensamma områden som skydd av ekosystemen, förvaltning och fördelning av sällsynta resurser som tillhör oss alla som vatten, mark, energi, föda, kunskap, teknik, läkemedel …, globalisering av sociala rättigheter genom att applicera Internationella Arbetsorganisationens konventioner…
Den arabiska revolutionen, dess ekon i Europa och på andra ställen visar på nytt behovet av en internationalisering av de sociala striderna som överallt strävar efter rättvisa och demokrati. Det är inte ”globaliseringen” vi förkastar utan den nyliberala kapitalistiska globaliseringen såsom den struktureras av de multinationella bolagens intressen, av ”marknaden” och av stormakterna.
Vi hävdar att det är tid att göra upp med den absurda idén enligt vilken extremhögern ställer de rätta frågorna om ”globaliseringen” men inte ger de rätta svaren. Extremhögern ger inte de rätta svaren för den ställer inte de rätta frågorna. En återgång till en huvudsakligen nationell reglering löser inget av de problem som ställs i dag
Den sociala krisen?
Den bestående massarbetslösheten, den generaliserade otryggheten, den ständiga försämringen av arbetsrätten, de sociala försäkringarna och den offentliga servicen i de utvecklade länderna kan inte utvecklingsländerna lastas för. Ansvaret för det ligger på den systematiska nedrustningspolitik som påbörjades i slutet av 70-talet då de härskande klasserna satte sig för att förbättra kapitalets avkastning.
.
Lönernas andel av BNP i USA, EU och Japan 1960-2008 (i %).
.
Lönernas andel av bruttonationalprodukten rasade under 1980-talet, långt innan Kina blev världens verkstad. Man kan inte smula sönder dogmen om ”värdeskapande för aktieägarna” genom att börja med tulltariffer riktade mot Kina utan genom en omfördelning av rikedomarna inom och mellan länder. Ökad jämlikhet skapas på det internationella planet med ett upphävande av de fattiga ländernas skuldbörda och ett erkännande av de rika ländernas ekologiska skuld. På en europeisk nivå måste det ske genom en omfattande budgettransferering till de mindre utvecklade länderna på kontinenten och på nationell nivå via en skattereform som inrättar en maxiinkomst och en starkt progressiv skatteskala. En ”avglobalisering” löser inget av dessa problem.
Krisen i Europa ?
En del vänsterekonomer anser att lösningen ligger i ett avhopp från euron och devalveringar av den återinförda nationella valutan. En extremhöger som Nationalfronten gör villigt dessa förslag till sina inklusive det föreslagna scenariot och tidsschemat. Vi anser att dessa förslag enbart kan förvärra problemen, inte lösa dem.
.
Le Pen. Folket. Frankrike.
.
En nationell valuta skyddar inte mot nyliberalismen, inte mot spekulationen och inte heller mot produktivismen. Har någon sett en brittisk regering sätta sig upp mot nyliberalismen för att den använder pundet?
Var franska francen, pundet eller liran ett skydd mot spekulativa attacker? Och kapitalismen som stödde sig på nationalstaten, skapade den inte en destruktiv konsumtionsmodell, plundrade den inte fattiga länder och skapade den inte Nords ekologiska skuld? Har franska riksbanken, som inte ger förskott till finansdepartementet sedan 1973, en mer socialt motiverad politik än den Europeiska Centralbanken? Speciellt i en tid av så djup kris som vår vänder ensidiga nationella lösningar definitivt ryggen till ett samarbete över gränserna.
.
Är euron orsaken till krisen i Europa?
.
En ensidig devalvering triggar bara fram mothugg och ett värre ekonomiskt krig mellan Europas länder. Det i ett ögonblick då motståndet samlas och folkliga initiativ visar på behovet av nödvändiga och kraftiga europeiska beslut om finansiering av forskningen, utbildningen, hälsovården, omfattande infrastruktur för offentliga transporter och förvandling av energisektorn…
”Avglobaliseringens” anhängare presenterar en devalvering som en förutsättning för en återindustrialisering. Men ett verkligt projekt för befrielse kan inte nöja sig med att återindustrialisera utan att se till innehållet i de industriella satsningarna, att de passar in i en helhetsmodell för en alternativ utveckling.
.
Det finns ingen väg tillbaka till det ”lyckliga femtiotalet”.
.
Det är omöjligt att återgå till efterkrigstidens kapitalism. Den byggde på en mycket hög, i dag ouppnåelig, produktivitetsutveckling och en utplundring av naturens icke förnyelsebara resurser speciellt i den tredje världen.
Vi tror inte att en reträtt inom nationsgränserna löser demokratins kris eftersom den är grundligt rotad i den mekanism som avskiljer medborgarna från de beslut som berör dem, inklusive på nationell nivå. Demokratin måste byggas överallt där makten finns att fatta beslut över vår existens, det vill säga från det lokala till det globala, även om den nationella nivån naturligtvis behåller sin betydelse.
Om det är brådskande att ”revolutionera” Europa ska vi börja med grunden: attackera kapitalets makt och begränsa dess rörelsefrihet, och omskapa skattesystemet, den offentliga servicen, det sociala skyddsnätet, och skapa värdiga arbeten genom att angripa produktivismen i alla dess former.
De sociala rörelser mot åtstramningen som växer fram i Europa kan bli viktiga instrument i en verklig samhällsomvandling. För en regering som vill bryta med nyliberalismen och bryta med de europeiska avtalen och eventuellt hota med att hoppa av euron blir det då nödvändigt att göra det i samförstånd med andra befolkningar och sociala rörelser. Det skulle på inget vis ha samma innebörd som den nationella reträtt som gömmer sig bakom begreppet ”avglobalisering”.
Vi vill slå larm därför att åtstramningspolitiken förvärrar krisen och leder våra samhällen allt närmare en explosion –i dag Grekland, Portugal, Spanien, Irland och i morgon Belgien, Italien och Frankrike. Det är i tider av extrem spänning i samhället som den bruna politiken banar sig väg bakom olika förklädnader.
.
Protesterna mot den borgerliga krispolitiken i Grekland blir starkare för var dag.
.
Ett valuta- och handelskrig skulle förvärra konkurrensen mellan alla stater och förstöra det solidaritetsideal som alla progressiva måste hålla uppe. Vem vågar föreslå en ”avglobalisering” och en nationell prioritet för deltagarna i ett internationellt socialt forum eller till ungdomarna som kämpar på Tahrirtorget eller Puerta del Sol? Tvärtom kan det nödvändiga nationella demokratiska självstyret endast uppnås via bygget av en social rörelse i Europa och internationellt. Det är enda vägen framåt för att undvika att de sociala konflikterna kidnappas av nationella rivaliteter och en logik av ”vi och de”.
.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,GP1,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,DN4,DN5,DN6,AB1,GP3,SVT1,
Bloggare: Svensson,Röda Malmö,Uppkäftiga Uppsala,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Attac, Frankrike, Kris, EU, Euro,
Europas höger
30 Aug 10
Främlingsfientligheten görs rumsren.
Det börjar lukta illa i de fina salongerna. Vi hade vant oss vid den utomparlamentariska högerextremismen, dess rasism och utlänningshat. Men nu måste vi också ta strid mot ett öppet utlänningsförakt som delar av de etablerade politiska partierna gjort till sitt i ett vulgärt röstfiske. Det gäller traditionella högerpartier i Europa, som Sarkozys UMP, nya högerpartier som Berlusconis Frihetens folk och ”nya tories” under Cameron. Det är en extremt oroande utveckling som öppnar vägen för en bred främlingsfientlig politik i våra samhällen.
.
Då det begav sig.
Spillror från den tyska nazismen och fascismen i Europa överlevde kriget och vegeterade i utkanten av samhället under hela efterkrigsperioden. Även nynazistiska organisationer levde samma undanskymda liv. De var fysiskt farliga och enskilda personer blev offer för rasistiska handlingar men de var inte ett politiskt problem för vare sig arbetarrörelsen eller den utomparlamentariska vänstern.
Nya rasister.
Det var när mer ”anständiga” rasister började visa sig på den politiska scenen som de verkliga politiska problemen uppstod för vänstern. Jean Mari Le Pen och Mogens Glistrup kom ur startblocken samma år – 1972. Le Pen tog över ledningen för den nybildade Nationalfronten och Glistrup skapade Framskridtspartiet, föregångare till dagens Dansk Folkeparti. Le Pen var gammal i den rasistiska gården. Under kolonialkriget i Algeriet visade han sin skicklighet i tortyrens konst och i Frankrike var han aktiv i den högerpopulistiska rörelsen och gjorde sig känd bland annat genom att kalla alla regeringsministrar för bögar. Det var först som ledare för Nationalfronten som Le Pen börjar skapa sig en plats på den politiska scenen. För då mejslade han ut det program som blivit ett kännetecken för nästan alla skräniga högerpartier – invandringen är grunden till alla problem i samhället och förakt för etablerade politiker.
Mogens Glistrups Framskridtspartiet började inte som ett invandrarfientligt parti och Glistrup var själv en väletablerad professor i juridik vid universitetet i Köpenhamn. Han blev berömd över en natt genom att säga att han inte betalat skatt på flera år och att alla borde skattestrejka. Det var först senare som Glistrups rörelse gjorde ”invandringens problem” till sitt huvudtema.
.
Den franska tuppens förstoppning.
Efter Le Pen och Glistrup seglade högerpopulistiska megafoner upp en efter en över hela Europa. Jörg Haider i Österrike, Vlaams Blok i Belgien, Christoph Blocher i Schweiz, Lega Nord i Italien, Pim Fortuyn och efterföljaren Geert Wilders i Nederländerna och Bert Karlsson/Ian Wachtmeister med efterföljarna Sverigedemokraterna här hemma.
De olika extremisterna kommer från skilda politiska miljöer och de har inte heller en gemensam historisk referens i en brun tradition. Men de har alla samma agitatoriska framtoning. Invandringen är huvudproblemet och den inkompetenta korrupta politikerklassen är ansvarig för de problem som invandringen sägs skapa.
Det är ingen tillfällighet att dessa populistiska högerextremister lyckats göra sig hörda de senaste decennierna. Den mylla de växt i heter ”globalisering”. Med den nyliberala revolutionen följde kapitalets fria strömmar över globen, utlokalisering av produktion till låglöneländer, strömmar av emigranter i den andra riktningen sedan lokalt jordbruk och hantverksmässiga produktionsgrenar slagits ut, uppkomsten av en massarbetslöshet först i Europa och sedan också i USA. Medan de traditionella arbetarpartierna svalde de nyliberala recepten på privatisering och avregleringar kunde Le Pen, Haider & Co. vinna terräng bland de människor som drabbades hårdast av globaliseringen. Därav kom det sig att exempelvis Le Pen vann stora röstsiffror i de traditionella arbetardistrikt där den globala kapitalismen slagit hårt mot exempelvis varvs-, textil-, kol- och stålindustrin.
.
Jörg Haider gömde undan 45 miljoner euro i Lichtenstein medan han hetsade mot korrupta politiker.
.
Inget effektivt motstånd.
Socialdemokrater och socialistpartier ger inga vettiga lösningar på de arbetandes utslagning från arbetsmarknaden och lätt som en plätt kan högerextremisterna spela på rädslan och osäkerheten inför framtiden och främlingskapet inför invandringsmiljön. –Eigen volk eerst,(det egna folket först) skanderade Vlaams Blok(numera Vlaams Belang sedan ”blokket” förbjöds) i Flandern och svingade sig upp till närmare 30 procent av väljarna i vissa av Antwerpens förorter.
Till skillnad från de nynazistiska smågrupperna är de populistiska partierna i Europa inte fascistiska partier i verklig mening. Och det är kontraproduktivt att kalla dem nassar, eftersom det minskar trovärdigheten i vår analys av den politiska scenen. Det är bara Magyar Garda i Ungern som nått stora framgångar och som definitivt är en fascistisk rörelse, både i sin öppna rasideologi och militaristiska organisering. Le Pen, Heider som gick bort i en bilolycka, Vlaams Belangs Filip Dewinter, Geert Wilders och Umberto Bossi och resten av extremhögerns ledare är redan väletablerade parlamentariker som medvetet och cyniskt exploaterar människornas oro i den ekonomiska och sociala krisens Europa. De ställer egentligen de rätta frågorna om ”verklighetens folks” problem i vardagen men ger helt felaktiga svar för deras mål är parlamentariska framgångar. Till skillnad från verkliga nassar är det ingen av de populistiska ledarna, förutom Gardas ledare, som öppet säger eller som har som gömd agenda parlamentarismens avskaffande. Vlaams Belang säger ned med monarkin och död åt Belgien men har inget alternativ till ett parlamentariskt Flandern.
.
Vlaams Belangs Filip Dewinter säger nej till moskéer i sitt kvarter.
.
Till skillnad från nazisterna hatar de inte främmande kulturer och alla utomeuropeiska invandrare med ryggmärgen utan spelar bara med opportunistisk finess på det registret för att vinna röster bland offren för den sociala krisen. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Många av partierna når upp till över tio procent i riksval och ännu mer i vissa kommuner. Men det är inte troligt att en Le Pen, Geert Wilders eller Filip Dewinter en dag kommer att sitta i en regeringskoalition. De är och förblir en blåslampa i baken på den nationella högern i den parlamentariska huvudfåran.
Att blåslampan gjort sitt råder det inget tvivel om. I ett försök att bevaka sina domäner har allt fler borgerliga partier gjort den populistiska högerns agenda till sin egen. Men till skillnad från kopiorna Le Pen och Wilders har inte Sarkozy eller Berlusconi för avsikt att stoppa invandringen och utvisa alla ”utlänningar”. Det fungerar som bete i röstfisket bland ”verklighetens folk” och med framgång, åtminstone tillfälligt. Sarkozy sopade mattan med Le Pen i presidentvalet 2006 och vann över halva Nationalfrontens tidigare väljare på tuffa toner. Här hemma är det märkligt nog Folkpartiet, med sina rötter i den genuina liberala traditionen under Karl Staaf, som fiskar mest i grumligt vatten i hopp att hålla sig över de fyra procenten.
.
Den egotrippade Le Pen älskar iscensättningar värdig Hitler.
Röstfiske.
Men det verkliga motivet bakom den traditionella högerns trumpetande om invandringen, gatuvåldet, islam, och bidragsfusk är inte att lösa de problem som finns. I stället handlar det om att skapa ett samhällsklimat som förlamar allt motstånd mot den nyliberala agendan för avreglering och nedmontering av de sociala skyddsnäten, mot ett samhälle där individen ställs ensam inför en överväldigande osynlig marknadskraft utan att kunna inse behovet av kollektiv facklig och politisk kamp för en annan samhällsutveckling.
Så ser den trestegsraket ut som fört oss till dagens allt mer hårda och brutala behandling av minoriteter och svaga grupper. Från stirriga nazistyngel, via beräknande populister à la Le Pen till en allt mer högljudd parlamentarisk höger där Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi just nu tagit täten.
Frankrikes president har verkligen gjort till sin specialitet att kittla de mörkaste krafterna i samhället. Som president ger han ett tydligt intryck av att lida av mindervärdeskomplex. Redan hans kroppsspråk utstrålar aggressivitet och språkbruket tävlar i vulgaritet med Berlusconis.
Romerna i siktet.
I hetsjakten på romer den senaste tiden tycks Sarkozy och hans inrikesminister Brice Hortefeux tävla i slag under bältet och i att upprepa de värsta folkliga fördomarna om romer. Att 95 procent av Frankrikes romer har fast bostad i landet och medborgarskap hindrar dem inte från att hetsa mot hela folkgruppen för att kunna riva de ”olagliga” läger som romer från Rumänien och Bulgarien slagit upp. Inte heller drar sig högern i UMP att kräva ändring av konstitutionens första paragraf som garanterar ”alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung”. De för fram den vämjeliga idén att de som fötts i utlandet ska kunna förlora sitt medborgarskap om de begår ett allvarligt brott och utvisas till…? Ja, det vet man inte eftersom de inte har någon annan nationalitet.
.
Romernas läger rivs av Sarkozy och de utvisas.
.
Under tiden skeppas hundratals romer iväg till Bulgarien och Rumänien under förhållanden som påminner om Vichyregimens skamliga utvisning av judar och romer under det andra världskriget. Om klappjakten ska löna sig opinionsmässigt är inte klart. Den senaste undersökningen visar att Sarkozys stöd ökat något bland arbetare och lägre tjänstemän men att högre tjänstemän, lärare och personer i fria yrken tar kraftigt avstånd från Sarkozys brösttoner och smygrasism.
Ett möjligt motstånd.
Hur kan samhällets progressiva krafter ta strid mot den öppna rasismen hos Le Pen&CO. och traditionella högerpartiers surfande på de förras agenda? Om min idé ovan att målet för de etablerade partiernas spel på invandrarfientlighetens terräng är att skapa ett ideologiskt samhällsklimat som försvårar eller omöjliggör socialt motstånd mot den nyliberala samhällsagendan är riktig då ger sig svaret av sig självt. Det är inte genom att ge klyftigare och mer ”sociala” svar på gatuvåldet och kriminaliteten eller den tilltagande religiösa fundamentalismen som mörkrets krafter kan slås tillbaka. Det är deras terräng där de vinner på de ”enkla” svaren – mer poliser, stopp för invandringen, hårdare straff, ut med bidragssnyltare och snattare.
Svaret måste komma där målet för högerns kampanj ligger – en försämring av det sociala klimatet för att underlätta angreppen på den sociala välfärden. Genom att ta strid mot varje angrepp på de arbetandes välstånd och de demokratiska fri- och rättigheterna kan också försöket att kanalisera det ’verkliga folkets’ ilska mot invandring och allt främmande vridas om till ilska mot de sociala och ekonomiska krafter som är ansvariga för den sociala krisen. Offren för globaliseringen kan fås att känna igen varandra.
.

Arga bärplockare låste in slavhandlarna. Bären var inte lika stora och talrika som lovats.
I miniskala är det vad som skett i Särna nu i sommar då lokalbefolkningen visade djup avsky för den moderna slavhandel som de vietnamesiska bärplockarna hamnat i. Och inte bara avsky, utan också solidaritet. Många av dem har fått pengar, mat och småjobb av lokalbefolkningen.
Omsätt solidariteten i Särna till varje skola, varje bostadsområde, varje förort och varje arbetsplats och en stor seger är vunnen.
.
Media: AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,GP2,SSD1,Dagens Arena,Verdens Gang,AB2,DN4,DN5,SVD3,SVD4,DN6,
Bloggare: Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,Biology&Politics,Röda Berget,Röda Malmö,Teckentydaren,Sjöstedt,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Rasism, Högerextremism, Le Pen, Haider, Dewinter, Berlusconi, Sarkozy, Wilders, Nationalfronten, Dansk Folkeparti, Sverigedemokraterna, Folkpartiet, Magyar Garda, Fascism, Nazism,
Mörkermännens parad
5 Aug 10
Krig mot slynglar och slöjor?
.
Det har blivit ett klassiskt knep att ta till när makten känner sig trängd och ifrågasatt. Plocka fram en syndabock, häng ut den till beskådning och hetsa fram hat och intolerans. Med lite tur fungerar det perfekt och de verkliga problemen hamnar i bakgrunden.

Jan Björklund har på nytt testat metoden. Sist ville han tvinga på alla invandrare en språktest. Nu har han hittat ett bättre slagträ. Det bör lagstiftas om förbud mot slöjor i skolorna, tycker ministern. Vad han egentligen menar är att bärande av burka och niqab inte ska vara tillåtet i skolan, vare sig för lärare eller elever.
Men… stopp. Hur många människor handlar det om? En handfull i hela landet? Eller ett par till? Ska det behöva lagstiftas om tio personer? Naturligtvis inte. Och dessutom finns det redan regler och anställningsvillkor som kan lösa en eventuell konflikt mellan skolan och en helbeslöjad elev/lärare.
Men det är mycket mera effektivt att prata om slöjor i allmänhet. Allt från en vanlig sjal till burkan dras då över samma kam för att amalgamet ska bita. Rikta ilskan och samhällskritiken mot den ”udda” personen i samhället så kanske ”hederliga” skattesmitare, finansbovar och andra fifflare i maktens omgivningar får vara i fred.
.
Vad gömmer Björklund under sin burka?
Jan Björklund har dock sin överman i Frankrike – Nicolas Sarkozy. Den invandrade ungraren har gjort ”säkerheten” på gator och torg till sin specialitet. Så till den grad att Le Pen helt hamnade i bakgrunden i det senaste presidentvalet. Med krisen, den ökade arbetslösheten och den pressade levnadsstandarden plus alla mondäna skandaler och skatteaffärer har Sarkozy dock gått kräftgång i opinionsmätningarna det senaste året. Och i regionalvalen bekräftades Le Pens segeråtertåg.
Samtidigt har Sarkozy politik för kamp mot brottsligheten visat sig vara ett fiasko. Hans seger i presidentvalet över Ségolène Royal vanns till stor utsträckning på ett löfte om hårda tag mot gatuvåldet. Aggressioner och våld mot enskilda personer har ökat med 16 procent mellan 2003 och 2009. Det är inget som han kan glänsa med.

Därför kom romernas upplopp i Grenoble som en gåva ifrån ovan. Rambo kavlade upp skjortärmarna och i ett tal i Grenoble chockade han en stor del av Frankrikes befolkning.
-Ett franskt medborgarskap ska kunna tas ifrån varje person av utländskt ursprung som med berått mod satt en polis, militärs, gendarms eller en myndighetspersons liv i fara.
Första artikeln i landets konstitution lyder: ”republiken garanterar alla medborgares jämlikhet inför lagen oavsett ursprung…”.
Men vad är en lag då man heter Sarkozy eller Bush eller Blair. Sarkozy utspel är så grovt och uppenbart rasistiskt att till och med högerfilosofen Bernard-Henry Lévi gick i taket och visade upp lite av sin flagnade färg model-68. I en artikel i Le Monde den 4 augusti slår han stenhårt mot Sarkozys öppna flirt med extremhögerns teser om invandring som brottslighetens huvudkälla.
.
BHL går hårt fram med Sarkozy flört med mörkermännen i Nationalfronten.
BHL frågar sig i hur många generationer man är av utländskt ursprung. Jämlikhet inför lagen innebär att man endera är fransk medborgare eller inte. När man väl fått medborgarskap finns det inte två kategorier medborgare – en som man kan ta ifrån medborgarskapet och en som man inte kan, skriver Lévi.
Och den som bara har franskt medborgarskap vad blir den personen om det tas ifrån honom? Ex-fransman? Statslös? Av bara farten hävde presidenten, konstitutionens försvarare, också ur sig att föräldrar som inte kan hålla koll över sina ”busfrön” ska kunna dömmas till upp till två års fängelse för deras brott. Därmed bryter Sarkozy också mot den grundläggande rättsliga principen att man inte ska dömas för en annan persons handlingar. Det är uppenbart att Lévi inte kommer att få något svar på sina frågor eftersom Sarkozys sväng ut i dyn på högerkanten bara har tre syften.
Ett - vinna tillbaka röster från Le Pen. Valkampanjen inför presidentvalet 2012 har börjat.
Två - avleda uppmärksamheten bort från skandalerna kring arbetsministern Woerths skattefiffel med miljardärskan Bettancourt.
Tre - splittra protesterna från de arbetande och ställa arbetare med utländskt ursprung mot ”äkta” fransmän.
B-H Lévi stormar också mot att Sarkozy utropat ”krig mot slynglarna”. Vadå krig?, frågar han. Det är polisens arbete att bemöta kriminalitet. Inte arméns. Är förorterna ”fiendeterritorium” eller fransk mark?
.
Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,AB1,GP1,DN3,GP2,Expressen1,Expressen2,AB2,AB3,DN5,DN4,SVD3,SVD4.SVD5,SVD6,
Bloggar; Jinge,Svensson,Alliansfritt Sverige,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Slöja, Burka, Niqab, Björklund, Sarkozy, B-H Lévi, Rasism
Frankrike: Nya antikapitalistiska partiet…
1 Jul 08
Vi blir många !
Första viktiga steget i bygget av ett nytt anti-kapitalistiskt parti i Frankrike togs helgen 28-29 juni. Då samlades 800 delegater från hela landet i Paris för att diskutera alla aspekter i detta unika partibygge.
En kort tillbakablick kan vara till hjälp. Det var under LCRs(fransk sektion av Fjärde Internationalen) sommaruniversitet 2007 som Olivier Besancenot
lanserade idén att skapa ett nytt parti som inte bara blir samma gamla LCR i nya fjädrar. Alla som ser sig stå till vänster om Socialistpartiet är välkomna var budskapet. Vid LCRs kongress i januari 2008 beslutade en klar majoritet att sätta idén i verket.
Samla erfarenheter
I dag sex månader senare finns det 300 arbetsgrupper i landet plus ett hundratal under bildande. Tillsammans handlar det om cirka 9 000 deltagare. När delegaterna samlades förra veckan var mer än hälften personer som aldrig varit med i LCR. Däremot saknar många av dem inte erfarenhet från kamp i olika sociala rörelser. Och det är uppenbarligen behovet att samla alla erfarenheter i ett nytt anti-kapitalistiskt parti som inte viker sig i kampen mot landets högerregering som motiverade delegaternas närvaro.
Arbetet under konferensen gjordes huvudsakligen i olika kommissioner. En kommission om etapperna i partibygget, om feminismens plats i partiet, om hur den ekologiska kampen placeras i klasskampen, och flera andra kommissioner.
Konferensens var ett stort steg framåt och den bekräftar att det vägval LCRs kongress gjorde i januari var riktigt. Utgångspunkten var att öppna dörrarna för alla aktivister från olika samhälleliga kampfronter , att priviligiera en mobilisering underifrån i stället för att vända sig till olika redan existerande politiska organisationer som redan under regionsvalen visade att de inte kunde komma överens om ett gemensamt agerande.
Kongress i januari
Konferensen valde en interimstyrelse på 60 personer, varav 23 från LCR, som ska leda arbetet med att förbereda en ny konferens i oktober och en grundningskongress i januari 2009. Innan dess kommer LCRs sommaruniversitet i augusti att helt ägnas åt NPAs framtid.
Redan nu finns det enighet om att NPA inte ska ha vare sig en partiordförande
eller en generalskreterare. Det blir en kollegial ledning med flera språkrör. Vad partiet slutligen ska heta vet ingen ännu. Till kongressen i januari ska de lokala arbetsgrupperna lämna in sina förslag och sen avgörs frågan av en majoritet av kongressen.
I sitt 4-minutersinlägg sa Olivier Besancenot att partiet ska bli en « vänster som bekämpar kapitalismen, som är internationalistiskt, antirasistiskt, ekologiskt, feministiskt, ett parti som revolterar mot all diskriminering ».
Socialistpartiet oroat
Ségolène Royals socialistparti visar stor tveksamhet om hur det ska agera inför Besancenots enorma framgångar i olika opinionsundersökningar och NPAs självständiga plats till vänster om dem. Före detta premiärministern Jean Pierre Raffarin från högerpartiet UMP, sammanfattade socialisternas dilemma : « Vilken är partiets strategi ? Rättning vänster eller riktning centrum ? » Socialistpartiet har redan klart deklarerat att partiet är för marknadsekonomin och en slags socialliberalism. I grunden är partiledning överens med det flesta av Sarkozys motreformer och att det är riktning centrum som gäller är det ingen tvekan om. Men trycket från den kritiska vänstern till vänster om partiet oroar och de senaste dagarna har Ségolène Royal gått ut i hård retorik mot Sarkozys regering. Samtidigt säger PS att NPA kommer att spela samma roll som Le Pens Nationalfront under 90-talet då Le Pen vägrade stödja högern i omvalen mellan höger och vänster. Men jämförelsen haltar grovt eftersom LCR alltid sagt att den verkliga motståndaren är högern.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, Nya Antikapitalistiska Partiet, LCR, Olivier Besancenot, Ségolène Royal, Socialistpartiet, Le Pen



Senaste kommentarer