"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade LCR
Generalstrejk i Belgien
30 Jan 12
Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna
.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.
Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.
.
Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.
.
Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.
-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.
En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.
.
Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.
.
Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.
I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna. ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.
.
Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.
.
Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.
I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.
-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.
I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR systerparti till svenska SP.
-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.
.
Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.
.
Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.
.
Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.
.
I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.
Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?
.
Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Belgien, Generalstrejk, Elio Di Rupo, Nyliberalism, Bryssel
En av den franska majrevoltens portalfigurer är död
15 Jan 10
En revolutionär och god vän är borta.
Daniel Bensaïd är inte längre med oss. Efter många års svår sjukdom orkade inte kroppen stå emot en ytterligare prövning i form av cancer.
För oss är det tungt att se gamla vänner lämna leden. Det river i våra sinnen. Det är ännu tyngre när vi vet att Daniel ännu hade mycket att ge den revolutionära vänstern både teoretiskt och politiskt.
Själv träffade jag Daniel av och till under många ledningsmöten och kongresser med Fjärde Internationalen. Vid delade trista hotellrum och lika trista, torra baguetter till frukost. Eftersom min franska var lika usel som hans engelska blev de politiska turerna och intimiteten oss emellan inte alltid så djuplodande. Men vi hade kul och mitt bestående minne är att han alltid, med väldigt ”franska” svängar, kunde kombinera explosivitet med öppenhet. I och med att Sverige – även när det gäller politiken – är oerhört anglofierat har jag också missat en del av hans sena mer komplexa idéhistoriska och teoretiska arbeten. Men Benny med sin goda franska och ett gemensamt dagligt ledningsarbete med Daniel minns mer:
”Av alla briljanta teoretiker och politiska analytiker som jag lärt känna i Fjärde Internationalens led är Daniel den, vid sidan av Ernest Mandel, som synts vara huvudet högre än omgivningen. Med fri sikt följer klarsynthet. Det var precis vad som präglade Daniels böcker, pamfletter och otaliga artiklar. Avsky för dogmatik och ytligheter är hans verks främsta kännetecken.
Jag mötte Daniel första gången 1969 på ett möte i Koblenz där Fjärde Internationalens internationella exekutivkommitte möttes. Daniel var född 1946, liksom den här bloggens ägare, men under mötet kändes det som att Daniel var mycket äldre och mer politiskt erfaren än jag själv. Senare förstod jag skillnaden. Han hade skolats i den franska majrevolten där han tillsammans med Daniel Cohn-Bendit stod i ledningen för 22-marsrörelsen.
Senare mötte jag Daniel många gånger under den tid jag själv arbetade heltid i Fjärde Internationalens verkställande utskott i Bryssel. Efter många års avbrott i kontakterna mötte jag Daniel igen under ett seminarium år 2005 här i Bryssel till minne av Ernest Mandels bortgång. Då var Daniel redan mycket sjuk men ända intellektuellt helt obruten och mer produktiv än någonsin. De senaste fem åren har han gett ut många böcker. Tyvärr är få av hans verk översatta till engelska för att inte prata om svenska.
Daniel lämnar ett stort tomrum efter sig. Han var en varm och djupt engagerad människa.”
Här är en fri översättning av en minnesartikel från NPA:s hemsida. Daniels begravning blir i stillhet med familjen. Men de franska kamraterna arrangerar en minnesafton i Paris lördagen den 23 januari.
Daniel lämnade oss i dag, tisdagen den 12 januari. Han var en aktivist, en intellektuell, en kamrat, en vän.
Han föddes 1946 och ställde sitt liv till förfogande i försvaret av den revolutionära marxismens idéer.
Han var en av grundarna till JCR och LCR ( LCR var den franska sektionen av den Fjärde Internationalen fram till dess att det bredare antikapitalistiska NPA grundades).
I sin roll som ledare för Maj 68-rörelsen var han en av dessa människor som har en väldigt säker känsla för politiska initiativ. Han var en av grundarna till rörelsen 22 Mars ( som triggade studentrevolten ). Han kunde greppa dynamiken hos de sociala rörelserna och framförallt se bandet mellan studentrörelsen och arbetarnas generalstrejk. Han var också en av dem som förstod nödvändigheten av att bygga en politisk organisation, att ackumulera nya krafter för ett bygga ett revolutionärt parti.
Daniels begåvning var att kunna kombinera teori och praktik, intuition och politisk förståelse, idéer och organisation. Han kunde på samma gång leda en ordningsstyrka och skriva en teoretisk text. Han var en av dem som kunde inspirera en strid där principer och politiska avgränsningar kombinerades med öppenhet och ett avståndstagande från sekterism. Daniel var alltid den förste att försöka få en diskussion, att försöka med att övertyga, att utbyta ståndpunkter och att förnya sina egna idéer.
Som medlem av ett dagligt ledarskap för LCR från 1960-talets slut till början på 1990-talet, spelade han en avgörande roll i att bygga ett projekt, en inriktning som förenade daglig aktivitet med en revolutionär utblick. En stor del av hans teoretiska och politiska arbete fokuserades på strategiska frågor och lärdomarna från de främsta historiska revolutionära erfarenheterna.
Daniel var i grunden en internationalist. Han hade en nyckelroll i arbetet under Francos diktatur med att bygga LCR i den spanska staten. Inom Fjärde Internationalen hade han genom åren en huvudroll särskilt när det gällde att nära följa utvecklingen i Latinamerika och då i synnerhet Brasilien. I stor utsträckning bidrog han till att förnya vår syn på världen och därmed till att förbereda oss för omvälvningarna vid 1980-talets slut.
Under 1990-talet och fram till sin sista tid fortsatte han sin politiska kamp men koncentrerade sig på sitt teoretiska arbete: de politiska idéernas historia; Marx`s Kapitalet; en balansräkning av 1900-talet med dess revolutioner; feminismen; identiteter och den judiska frågan; utvecklingen av den revolutionära vänsterns politik i mötet med kapitalets globalisering. Han följde den globala rättviserörelsen och var med på olika möten med World Social Forum.
Med en revolutionär omvandling av samhället som sin horisont säkrade Daniel kontinuiteten för en öppen, odogmatisk revolutionär marxism som kunde förstå förändringarna i en ny era.
Under många år lyckades han stå emot en svår sjukdom. Han tänkte, skrev och arbetade med sina idéer. Han sa aldrig nej till resor eller till att tala vid demonstrationer. Eller att bara vara en del av vanliga möten. Daniel gav sig själv uppgiften att undersöka hållfastheten i våra grunder och vidarebefordra sina slutsatser till en ny generation. I detta arbete gav han både sitt hjärta och all sin kraft. Tusentals kamrater har påverkats av hans bidrag vid Amsterdams Internationella institut, LCR:s sommaruniversitet och Fjärde Internationalens sommarläger för ungdomar. För att kunna överföra LCR:s erfarenheter till NPA, beslöt Daniel att nystarta tidskriften Contretemps samt att bilda sällskapet ”Louise Michel” som en träffpunkt för diskussioner och eftertankar om radikala idéer.
Allt detta var Daniel. Han var dessutom en varm och sällskaplig människa. Han älskade livet.
När många 68:or vände sina kappor och övergav idealen från sin ungdom stod Daniel fast vid sina. Han övergav inte ett enda. Han övergav inget. Han är fortfarande med oss.
Francois Sabado
Medlem i Fjärde Internationalens politiska ledning och aktivist i NPA
Här till sist länkar till fyra minnesartiklar i
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Frankrike, NPA, LCR, Daniel Bensaid
I pressen:
Nytt antikapitalistiskt parti i Spanien
28 Nov 08
Ställer upp
I EU-valet
Fjärde Internationalens sektion i den spanska staten har förändrat sig till en ny politisk kraft som valt att kalla sig ”Antikapitalistisk Vänster”. Partiet kommer att ställa upp i valet till Europaparlamentet i juni 2009, som en del av ett europeiskt vänsterblock. Bland annat tillsammans med det Nya Antikapitalistiska Parti som bildas i Frankrike i januari 2009.
Beslutet togs vid en speciell konferens i Madrid den 22 november och själva beslutet om att ställa upp i EU-valet fick där stöd av 70 procent av delegaterna. 22 procent röstade emot och resten var nedlagda.
Här är ledaren i Espacio Alternativo
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Spanien, Antikapitalistisk vänster, Besancenot, Frankrike, LCR,
Frankrike: Utbrytning ur Socialistpartiet
10 Nov 08
Besancenot:
”Ett franskt
Die Linke
ingenting för oss”
Sönderfallet av Socialistpartiet har börjat. I söndags lämnade två riksdagsledamöter, Jean-Luc Mélenchon och Marc Dolez, sitt parti i syfte att skapa ”Nya Socialistpartiet”. I en kommentar säger Olivier Besancenot från Fjärde Internationalens franska sektion att han väntar med att bedöma hela betydelsen av utbrytningen. Men i ”den musik” som man redan hör om att försvara Socialistpartiets historiska betydelse förstår vi att detta är ett annat projekt än vårt. ”Vi vill bygga en ny antikapitalistisk vänster. Vi har ett projekt med ett alternativt samhälle till kapitalismen”. Besancenot är också mycket reserverad när det gäller Mélenchons förslag om gemensamma vallistor mellan det parti han vill skapa och det nya antikapitalistiska parti som Fjärde Internationalen och Besancenot är i full färd med att bygga upp.
De två riksdagsledamöterna vill bygga ett parti ”utan eftergifter till högern” och ser tyska Die Linke,, under ledning av den gamle socialdemokratiske finansministern Oscar La Fontaine, som en förebild. Ett synsätt som helt avvisas av den Röde brevbäraren: ”Vi vill inte ha ett Die Linke i Frankrike. Det vi vill är att skapa en antikapitalistisk vänster, där en allians med Socialistpartiet inte ens finns med i spelet.”
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, Socialistpartiet, Fjärde Internationalen
Le Monde talar med Olivier Besancenot
18 Okt 08
Ena allt motstånd i kampen
I går fredag den 17 oktober intervjuades allas vår favoritbrevbärare i dagstidningen Le Monde. Olivier Besancenot arbetar som många vet som brevbärare i Paris samtidigt som han står upp som LCRs främsta förespråkare för att bilda ett nytt antikapitalistiskt parti i Frankrike. Partiet som ännu saknar namn håller sin bildningskongress i januari nästa år. Innan dess arbetar hundratals grupper i förberedande diskussioner om program, namn, stadgar, politiska uppgifter och ideologisk framtoning. Just nu deltar inte mindre än cirka tio tusen aktivister i dessa diskussioner. Det finns hopp om att det nya partiet kan bli en viktig faktor i den kommande krisens upplösning i Frankrike. Framtiden får visa oss facit.
Vad nytt visar krisen ?
OB : En illusion har brustit. Den som presenterade kapitalismen som en horisont omöjlig för mänskligheten att överskrida. Sen ett par veckor pratas det om en systemkris, det vill säga att systemet varit nära att falla samman av sig självt. Jag glädjer mig inte speciellt över att vad vi varnat för blev verklighet, för det är sällan som kapitalisterna betalar räkningen för krisen-det gör i allmänhet folket. I dag är alla överens om allvaret och djupet i den internationella krisen. En kris som LCR ständigt varnat för sedan subprimekrisens start sommaren 2007. Det handlar inte om en i raden av börsskutt , utan om en kris som för första gången sedan 1980 drabbar systemets hjärta- USA och det internationella bankssytemet. Systemet drunknar i sitt eget blod.
Sätter inte krisen er analys om kapitalismens oundvikliga undergång ifråga ? Den verkar ju ännu stå emot…
OB : En del av arbetarrörelsen har levt med den profetian. Att historiens hjul rullar av sig självt. Jag har aldrig trott så. Jag tillhör en generation som insett att kapitalismen är mäktig att hela sig själv till priset av kriser, sociala och ekologiska katastrofer och krig. Kapitalismen har försökt skaka av sig alla problem genom att skapa en marknad utan tyglar. Resultatet är en « ren » kapitalism, lite i stil med vad Marx upplevde för 150 år sedan. Dagens anakronism är att Sarkozy hyllar den kapitalistiska småföretagaren när det är ett fåtal storbolag som dikterar utvecklingen genom att kombinera den finansiella och industriella aktiviteten.
Vad säger du om de europeiska regeringarnas massiva investeringar för att rädda banksystemet ?
OB : Det är en skandal att offentliga medel slösas på privata företag. Posten privatiseras (ett projekt på gång. min anm.) samtidigt som banken Dexia får kapital av staten. (Banken fick 9 miljarder euro för ett par veckor sedan. min anm.) Regeringen är kapabel att på några timmar hitta tiotals 
miljarder euro åt de som skapat krisen men inte ett öre till krisens offer, under förevändning att statens kassa är tom. Dessutom är denna manna över bankerna ingen lösning- de stora ekonomiska prövningarna väntar ännu i Frankrike, Europa och USA. Statsbudgeten är torpederad av allt större utgifter, ständiga finansiella gåvor och mindre inkomster. Det är säkert att vi står inför en djup konjunturnedgång.
Men är inte uppköpen av banker en nationalisering , som ni ju förespråkar ?
OB : Det har inget att göra med vad vi förespråkar eftersom det är inga nationaliseringar. I regeringens krisplan är det inte ens påtänkt att staten ska ha rösträtt i de banker som köps upp. Det är rena vansinnet. I stället för att investera i banker som håller på att ta ihjäl varandra i ett marknadskrig, föreslår vi att samla alla banker, statliga som privata, i en enda samhällsbank under de anställdas, konsumenternas och kundernas kontroll. Vi måste bryta in i den privata sektorn för att möta den stora majoritetens behov och avskaffa den lilla minoritetens kontroll över ekonomin.
Krisen verkar komma lägligt för er…
OB: Krisen kan tjäna till att visa att det är på tiden, nödvändigt och möjligt att skapa ett nytt samhälle. Det går att skapa hopp i denna djupa kris. Det finns tecken som gör att alla som drabbas av krisen kan se att ett nytt kapitel kan öppnas. Därav vikten att stärka en klart antikapitalistisk 
vänster som bygger de förtrycktas enhet med mål att sätta stopp för de aktuella åtgärderna (privatiseringarna, min anm.) i den offentliga sektorn, för inkomststoppen, förslag till söndagsöppet, pensionsreformer … utan att vänta till 2012(nästa presidentval. min anm.) Jag föreslår ett enhetsmöte mellan hela den sociala och politiska vänstern i syfte att stödja alla initiativ till motstånd.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, kris, Frankrike, Besancenot, LCR
Nato ut ur Afganistan
20 Aug 08
Tio franska soldater dödades i går när en fransk natopluton hamnade i ett bakhåll utfört av talibankrigare. Det står allt mer klart att NATOs närvaro i Afganistan aldrig kommer att skapa vare sig fred eller demokrati i landet. Tvärtom har klanväldet och opiumekonomin aldrig frodats mer än nu, redan sju år efter USAs attack. Alla socialister värd namnet måste kräva att NATO lämnar landet. Alla argument om att det skulle bli ett blodbad i landet om NATO drar sig tillbaka är lika idiotiska som att de amerikanska trupperna behövs i Irak för att hindra ett inbördeskrig. USA i Irak 
och NATO i Afganistan har ingen politisk lösning på situationen. De är enbart en del av problemen. Vad som händer om den afganska befolkningen lämnas att lösa sina egna problem ska inte bestämmas i Vita Huset. Där kommer aldrig fattiga afganers intressen att tas tillvara, bara den härskande klickens (maffian runt Karzai) intressen.
Som enda politisk organisation i Frankrike kräver Ligue Communiste Révolutionaire ett omedelbart hemtagande av alla franska trupper från Afganistan. Än i dag, den 20 augusti, finns exempelvis inte ett ord om de tio soldaternas öde på det franska Socialistpartiets hemsida. Det franska kommunistpartiets tidning L’Humanité sa först att truppernas närvaro borde omvärderas för att sen dagen efter också kräva en reträtt, dock utan att precisera när- omedelbart eller så småningom.
I en presskommuniké skriver LCR kort:
”-Tio franska soldater har mist livet i Afganistan. Än en gång är det unga soldater som betalar ett tungt pris för Sarkosyregeringens stöd till den amerikanska imperialismens politik.Den franska militära närvaron i Afganistan, motivierad av viljan att kontrollera regionen och dess oljetillgångar, måste upphöra.
-Dra omedelbart tillbaka alla franska trupper från Afganistan.
Paris, 19 augusti 2008″
I andra media: Liberation,Rouge,SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om NATO, Afganistan, USA, Frankrike, Karzai, Sarkozy, LCR
Nytt anti-kapitalistiskt parti i Frankrike…
28 Jun 08
I helgen, 28-29 juni, håller det Nya Antikapitalistiska Partiet, i vardande, sin första större nationella samling för att diskutera vad som återstår att göra innan en konstituerande kongress kan hållas vid årets slut. Målet att göra ett kvalitativt språng framåt verkar ligga inom räckhåll. Det finns redan 300 arbetsgrupper i landet med cirka 8 000 deltagare , vilket Alain Krivine i dagens Le Monde säger är över förväntan. LCR som är den franska sektionen av Fjärde Internationalen kommer att upplösa sig självt i det nya partiet när en kongress förklarar bildat. Då är förhoppningsvis 10 000 – 12 000 medlemmar i ett parti som på allvar kan ta upp kampen mot den franska högerregeringens anti-sociala « reformer ». Ett parti som också vägrar att kompromissa med det franska socialistpartiet som alltmer anammar en ljum social-liberalism. 
Samtidigt som NAP formas kliver LCRs presidentkandidat Olivier Besancenot fram i opinionsundersökningarna som den främste motståndaren till Sarkozys högerpolitik. I dag lördag den 29 juni har den största franska dagstidningen Le Monde en första sida med huvudrubriken : Olivier Besancenot skakar om vänstern. Med det menar Le Monde att socialistpartiet är skakat. Partiledningen har redan tillsatt en arbetsgrupp för att lägga upp en strategi och taktik för hur socialisterna ska bemöta hotet från vänster. I den senaste opinionsundersökningen från 19 juni publicerad av Le Figaro, fransk högertidning, anser en majoritet av de tillfrågade att Besancenot är den främste motståndaren till Sarkozy politik. En tankesmedja som arbetar för Socialistpartiet oroar sig för den plats som NPA kan få till vänster om sossarna.
-Medan PS debatterar sin allianspolitik och om behovet att anamma vissa nyliberala idéer öppnas nya perspektiv för den strömning som Besancenot representerar, skriver Jean Jaurès-fondationen.
Det blir ett spännande halvår fram till NPAs födelse, som vi kommer att följa regelbundet.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, LCR, Besancenot, Nytt Antikapitalistiskt Parti, Le Monde, Le Figaro
Senaste kommentarer