I morse slog Dagens Nyheter ett rejält klubbslag i skallen på Lars Ohly.

Att vakna på Gotland under ”Vänsterpartiets dag i Almedalen” och till frukostkaffet få serverat feta rubriker om att mer än hälften av partiets distriktsordförande nu vill byta ut honom. Det kan inte vara särskilt kul.

.

.

Självklart handlar resten av dagen bara om detta.  Ska han avgå? Eller ska han försöka hålla sig kvar? Bara som exempel håller sig Sveriges Radio under denna vecka med fyrtio egna journalister på plats…

I eftermiddags kunde media tända på igen. Jonas Sjöstedt har länge lurat i vassen och sagt att ”han ställer upp om inte Lars ställer upp”.  Nu hugger han till och ändrar sig eftersom denna avvaktande inställning har uppfattas som lurpassning eller utpressning.

Eftersom jag inte är medlem i Vänsterpartiet vore det förmätet att välja mellan de två. Detta eftersom ingen av dem vill utveckla en socialistisk politik.  Sjöstedt säger i dag att det bästa med Ohly har varit att han möjliggjorde den rödgröna alliansen.  För min del var den överenskommelsen det sämsta han gjort. Det var hungern efter ministerposter som blev till en politisk katastrof.

Jag vill i stället se en politik som åtminstone börjar med att peka ut en möjlig väg för att Sveriges och Europas befolkning ska kunna bryta upp från den kapitalism, den marknadsdiktatur, som fjättrar oss till det system där vi bara är underordnade lönearbetare.

Vänsterpartiet kan komma med hur många utspel som helst om hur den ena eller andra skattemiljarden kan göra nytta i vården eller i skolan. Men när ekonomin väl krisar. Som när man var stödparti åt Göran Persson.  Då tvingades man av respekt för banker och finansen i stort att skära ner med nära nog samma iver som alla andra.

Detta hindrar naturligtvis inte att man i en hel del frågor har en del bra svar eller att många av partiets medlemmar gör viktiga politiska insatser.

Om vi lämnar frågan om en socialistisk strategi därhän och bara ser till vem av de två som skulle kunna vara en röstmagnet i nästa val. Ja, då blir svaret ett helt annat.

Alla stugor måste målas om ibland. Även så en röd liten stuga.

.

.

Lars Ohly har varit med i flera förlustval. Att han var partisekreterare under framgångsåren med Gudrun Schyman/Johan Lönnroth är glömt. Han är stämplad som en looser. Ett blysänke. I den personfixerade svenska mediabevakningen måste partiledarna förnyas om de inte kan förnya sig själva. Jonas Sjöstedt är dessutom den av de två som kan utmana den yngre Gustav Fridolin när det gäller gröna frågor.

För övrigt läste jag för bara några dagar sedan att Sjöstedt nu menar att ”man ska ha kavaj och slips på när man talar med en minister”.  Var inte detta en klädsam ”hint” om att han redan nu börjat växa in i kostymen och kan tänka sig en ny karriär?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Josefin Brink, Vänsterpartiet

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,SVT2,DN1,DN2,GP1,GP2,Expressen,SVD4,DN3,SVT3,DN3,AB1,

DN5,DN6,

Bloggare: JonasSjöstedt,RödaMalmö,Jinge,Gusart,

Dela

Partiledarstrider har lite av en skidtävling över sig. Tätstriden avgörs ofta när en av åkarna försöker sig på ett snabbt ryck. ”Vinna eller försvinna” är det som gäller.

Det är vad Lars Ohly gjort. I en svettig uppförsbacke – efter fyra förlustval i rad för Vänsterpartiet – försöker han skaka av sig sina medtävlare med några kraftiga stavtag:

”Det här är kul. Jag känner att jag har blivit en bättre partiledare (efter varje förlust?) och vill leda partiet i valet 2014. Jag är helt inställd på att vi då också ska bilda en gemensam rödgrön front med socialdemokrater och miljöpartister.”

.

.

Här en bild på vägen upp till vårt hus.

Vi tar oss fram med broddar och stavar.

Men frågan är om Ohly är rätt politiskt rustad

för det som kan bli hans ”sista strid”

.

Stack Ohly i väg för tidigt. Han kanske rentav missade spåret och hamnade bredvid banan på riktigt hal is?

Vänsterpartiet i Dalarna hängde på med ett tvärilsket pressmeddelande:

”Det försvårar processen för framtidskommissionen, säger Lena Olsson, ordförande i Vänsterpartiet Dalarna. Först och främst är det principen vi vänder oss emot. Det var en debatt efter valet om extrakongress, den avfärdades med att man inte skulle förhasta sig och istället tillsattes en framtidskommission. Lars Ohly borde ha inväntat kommissionens arbete.”

Partisekreteraren Anki Ahlsten avfärdar ilskan i Dalarna med att Ohly kan sitta kvar även om kommissionen och kongressen kommer fram till att Vänsterpartiet ska ha en annan politisk inriktning. Men hon missar då helt att Ohly försöker behålla täten inte bara genom att tala om att han vill sitta kvar och bara har blivit bättre. Han är också tydlig med att han vill försöka återupprepa fiaskot med det rödgröna samarbetet i fjolårets val. Ett samarbete där vänsterpartisterna helt kapitulerade för socialdemokratins nyliberalism och Miljöpartiets moderna borgerliga liberalism. Samarbetet förutsatte munkavle på det egna partiet när det gäller kritiken av dessa bägge partier och deras borgerliga agenda och inte minst legitimerade den uppgörelse som gjordes,  Miljöpartiet,  som ett salongsfähigt vänsterparti nära nog hemmahörande i arbetarrörelsen. I den gemensamma politiken fick inte ens en tåspets fick vara över det kritstreck som dras av den berömda borgerliga budgetdisciplinen. Inte bara jag och andra ”petiga vänsterkritiker” , utan även exempelvis Miljöpartiets Mikaela Valtersson,  kunde med rätta påpeka att i sak, var den uppgörelse som gjordes om de svenska trupper som nu strider under NATO:s fanor, inte väsensskild från den som senare träffades i uppgörelsen mellan regeringen, (s) och (mp).

.

.

I politiken kan en kindpuss betyda mycket…

.

Ohly vill uppenbart inte diskutera det rödgröna samarbete som varit. Där det egna partiets politik var som en tesked salt i en tunna med en hektoliter vatten. Han gör också en grov missbedömning när han självsäkert tror att (s) vill upprepa samarbetet 2014. ”Dom gör inte om samma misstag två gånger med att utesluta oss”. Själv är jag bergfast övertygad att (s)  inte ens vill ha en gnutta sälta i nästa valrörelse.

I stället pekar Ohly på en del välfärdsområden där han vet hur man ska ”vässa politiken”:

”En jämlik vård, en likvärdig skola, fler bostäder, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och en rättvis föräldraförsäkring”.

Han har sedan preciserat exempelvis bostadsfrågan med att säga att man måste gå emot ”utarmningen” av hyresrätten. Visst vårt boende är en het potatis i politiken. En hel generation ungdomar riskerar att bli ”mambos” för livet och samtidigt leder den akuta bostadsbristen till att man spär på motsättningar mellan svenskar och flyktingmottagandet.

Det krävs åtgärder i stil med 1960-talets ”miljonprogram”. Samtidigt som den tidens alla lägenheter ska renoveras eller rivas för att bygga nytt.

Men då är vi framme vid akilleshälen i det rödgröna samarbetet. Ser vi till hur människor bor i dagens Sverige. Då är det bara en minoritet som har hyresrätt. Under trettio procent. Den stora majoriteten och då även majoriteten av alla arbetande människor bor i egna villor, radhus eller bostadsrätter. Deras stora bekymmer är amorteringar, räntor och elräkningar och jag är övertygad om att ett av de viktigaste skälen till att den berömda ”medelklassen” föredrog Anders Borg framför socialdemokraterna eller Vänsterpartiet var att man oroade sig för att ”vänsterns ekonomiska lättsinne” skulle leda till räntehöjningar och mer kostnader för uppvärmning. För många har lånen blivit ett större bekymmer än lönen. En stor del av denna ”medelklass” är i själva verket ”arbetarklass” eller arbetande människor i en samhällsställning som lätt gör att de kan vinnas över till en politik som handlar om solidaritet och god välfärd för alla. Det bästa sättet att nå eller att neutralisera dessa stora väljargrupper är ett program som kräver att alla större banker och kreditinstitut ska vara samhällsägda. Samhället ska sedan erbjuda låga och fasta räntor för bolån upp till ett normalt taxeringsvärde. Socialiseringen av krediterna är också det som krävs för ett nytt ekologiskt hållbart ”miljonprogram” när det gäller hyresrätter och lika självklart är det detta som krävs för den lika nödvändiga som gigantiska omläggningen av energiproduktionen, stora transportflöden och vår industriella produktion.

Är man väl framme vid dessa slutsatser är det nödvändigtvis så att en verkligt rödgrön politik kräver ett internationellt samarbete. Vi kan börja med att formulera det som krävs på hemmaplan. Men för att nå de målen krävs att vi lämnar ett bakåtsträvande ”nationellt” motstånd mot EU bakom oss. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att denna nyliberala union bara kan bekämpas och överskridas av en gemensam antikapitalistisk rörelse i hela Europa. De europeiska storbanker och finanscentra som måste ”störtas ner i gruset” är så starka motståndare att de bara kan mötas av en samlad demokratisk och kämpande, europeisk arbetarrörelse.

.

.

Ohly har ryckt och hamnat i halkigt spår.

Kan han likt Marcus Hellner få till en stark spurt?

.

När Lars Ohly nu försöker rycka i sin egen och partiets svåra motlut är det politiken som bekymrar. Jonas Sjöstedt har hängt på och väntar säkert på att först ligga i baksuget vid nästa nedförslöpa för att sedan använda sina sparade krafter till att ta Ohly i spurten.

Men än så länge har han inte försökt formulera om politiken eller ens ställa någon av de avgörande frågor jag skissat här. I 2010 års valrörelse var hans enda tveksamhet om den rödgröna uppgörelsen att man borde förespråkat mer skattehöjningar. Men detta svar är inte mer ”vänster” än den plattform som gällde. Det handlar bara om att man inte vågar röra banker och kreditinstitut.

I brist på bröd äter man bark.

Jonas Sjöstedt är inte belastad med ett stalinistiskt förflutet. Han är en trevlig personlighet, öppen och oftast tydlig och vi skulle säkert få en ”sjöstedteffekt” i nästa valrörelse om han skulle bli Vänsterpartiets näste partiledare. Mer tveksamt är om vi skulle få en omläggning av politiken. Ingen av de vänsterpartister som i dagarna förordat honom har heller haft något att säga om exempelvis det egna fiaskot med den rödgröna alliansen.

Det bådar inte gott.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaLund,

Dela

I en ganska hätsk TV-debatt under valrörelsen mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand angrepp Olofsson de rödgröna för att helt sakna en plan för den energiomställning och de gröna jobb som de pratade om.

.

.

.

Det var i SVT:s agenda som de rök ihop

.

Som jag såg det blev Wetterstrand helt svarslös. Hon kom bara med en lång harang om att Miljöpartiet självklart var emot planekonomi.

Här blottade hon de rödgrönas akilleshäl. För henne – och för många svenskar – är det naturligt att likställa planekonomi med enpartidiktaturer och byråkratisk kommandoekonomi. Vilket är lika dumt som att säga att en kristen trosuppfattning alltid innebär att man är som den högerextrema kristna mobben i USA eller att en muslim alltid är samma sak som en medlem i Al Quaida eller Hamas…

För de socialister som inte är anfrätta och förstörda av stalinismen är det däremot självklart att det inte går att klara en övergång till ett ekologiskt hållbart samhälle utan en demokratisk kontroll/makt över banker och kreditväsende i stort. På kort sikt är exempelvis vindkraftverk helt olönsamma. Ja, även på ganska lång sikt. Ingvar Kamprad är den som bäst illustrerat att börsen är en ohälsosam institution. Dess ”osynliga hand” pekar aldrig mot långsiktighet. Därför har han heller aldrig introducerat IKEA på börsen. Då skulle de nya, anonyma ägarna, fly bort så fort företaget gjort en investering på längre sikt än 3-4 år. Den fria marknaden saknar helt insikt om uthålligheten för vår planet. Den producerar granatkastargevär som kan saluföras till Saudiarabien. Men inte nya kollektiva transportsystem som kan öka både vår bekvämlighet vid resor – samtidigt som vi minskar utsläppen av koldioxid…

I Svenska Dagbadet understryks i dag att Miljöpartiet är vårt nya Mittparti. Centern är helt enkelt distanserat av det mer moderna Miljöpartiet.

.

Från E24

.

Vad är Miljöpartiet?

Fågel? Fisk? Mittemellan?

.

I sin eftervalsanalys bekräftar Lars Ohly partiets katastrofala syn på dessa nya socialliberaler:

.

’Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt. Trots detta kan flera steg tas gemensamt i rätt riktning eftersom Mp – till skillnad från strategerna inom borgerligheten – inte har som idé att avdemokratisera eller öka skillnaderna mellan klasser och kön.”

.

Han har naturligtvis helt fel. Det är sant att Miljöpartiet har en bra och ”modern” syn på vissa livstilsfrågor. Man har en hyfsad syn på det mesta som rör etnicitet och kön. Men Ohlys tro att partiet inte vill öka skillnaderna mellan klasser är helt grundlös. Miljöpartiets medlemmar har ofta varit frontgestalter när det gället att släppa loss alla vinstdrivande friskolor. En av de förändringar i Sverige som mest bidrar till att öka skillnaderna mellan olika klasser. Partiet har heller ingenting emot utförsäljning av gemensam egendom till privata profitörer. De nuvarande språkrören har också accepterat makten i EU:s Bryssel. I går berättade TT att en ny undersökning visat att knappt hälften av svenskarna skulle ingripa för att utreda orättvisor på jobbet och bara hälften vågar uttrycka sin åsikt på jobbet. Enligt opinionsföretaget Moderna är vi sämst i Norden på att våga ta konflikter.

En del av ansvaret för detta tillfaller just Miljöpartiet. När man tillsammans med den gamla borgerligheten drev igenom en drastisk försämring av Las, Lagen om Anställningsskydd, innebar detta att det blev oerhört mycket svårare att jobba fackligt eller att hårt driva viktigt skydds- och miljöarbete på mindre arbetsplatser. Vem vågar säga emot chefen på allvar. När man sedan kan mista jobbet utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl.

I den utvärdering av det egna försöket att vinna regeringsmakt, tillsammans med socialdemokratin och Miljöpartiet, är det helt nödvändigt att Vänsterpartiet gör en helt ny och noggrann undersökning och analys av detta parti. Som jag ser det har Lars Ohly och hans fränder bidragit till att legitimera der nya borgerliga Mittpartiet, dvs  Miljöpartiet, som vore det ett vänsterparti. Ser man till valstatistik är det med siffror så att förhållandet mellan de gamla traditionella blocken egentligen stått kvar. Det som hänt sedan 1990-talets framgångsrika år är för (v)  att man fått byta plats med Miljöpartiet. Vänsterpartiet har också frivilligt släppt miljöfrågan till Maria Wetterstrand och hennes kollegor. Detta därför att man inte vågat att gå i närkamp om just behovet av en demokratisk kontroll över alla stora krediter i samverkan med självförvaltning och makt för anställda och brukare.

I avgörande frågor när det gäller synen på vår ekonomi och klassamhället  är Miljöpartiet definitivt ett borgerligt parti. Ett modernt borgerligt parti om man så vill. När det gäller klasser kan man inte i längden hänga mittemellan. Det kunde inte Kristdemokraterna och det kan inte heller Miljöpartiet. Med uppslutningen denna vecka bakom Carl Bildts krigspolitik har Per Gahrtons gamla fredsrörelse också valt samma väg som de gröna i Tyskland och Frankrike. Att strida med vapen i hand under NATO:s fanor.

Det borde vara en lärdom som hela den breda vänstern tar åt sig.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Miljöpartiet, Centerpartiet, det nya Mittenpartiet, Maud Olofsson, Maria Wetterstrand, Lars Ohly

i pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,AB1,GP1

Bloggare:

Dela

I går gjorde Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, Hans Linde, ett uttalande där han slog fast att vi alla – än en gång – blivit påminda om hur säkerhetsläget i krigets Afghanistan har försämrats:

”Den dödliga attacken utanför Mazar-i-Sharif påminner oss än en gång om att säkerhetsläget i Afghanistan, även i de fyra provinser där de svenska soldaterna finns, har försämrats. Allt större delar av Afghanistan plågas av våld och attacker. De som drabbas allra värst är de civila afghanerna.”

.

.

Nu stämmer detta inte med den bild som de rödgröna gav i valrörelsen för bara drygt en månad sedan.  Då var det inte många påminnelser om att det hela höll på att gå åt helsike. I Vänsterpartiets uppgörelse med socialdemokraterna och Miljöpartiet målade man upp ett helt annat framtidsscenario:

”I inledningen av nästa år påbörjas en process där ISAF successivt, i provins efter provins, ska lämna över säkerhetsansvaret till de afghanska myndigheterna. Vi rödgröna gör idag bedömningen att någon eller några av de provinser som Sverige idag ansvarar för kan överlämnas redan tidigt under nästa mandatperiod /…./ En rödgrön regering  kommer att ha avslutat trupptillbakadragandet senast under det första halvåret 2013. Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet.”

Vid otaliga valmöten, intervjuer och kontakter med media betonades att ”läget på marken” var avgörande för hur det framöver skulle gå med Kabulkonferensens mål om att lämna över säkerhetsansvaret till Karzai-regimen. Nu,  i år 4:e november, skulle man gemensamt stå bakom en fortsatt truppnärvaro för att sedan stämma av läget under 2011. En gemensam grundton från de rödgröna var också att säkerhetsläget såg bra ut i de ”svensk/finska” provinserna.

Här måste jag vika in att denna Kabulkonferens inte sa ett ord om att de utländska trupperna skulle dras tillbaka. FN/NATO:s mönstring, där  näbbtippen Bildt och FN-chefen Ban Ki-Moon tvingades landa på en amerikansk flygbas på grund  av vild raketbeskjutning  mot den säkra huvudstaden, höll bara med Karzai om hans,  som alltid,  svepande förhoppningar om att på egen hand kunna ta över själva ansvaret – efter 2014.  För två månader sedan skulle denne korrupte valfuskare  exempelvis göra sig av med alla utländska säkerhetsfirmor som tjänar manna i Afghanistan. Något han tog tillbaka redan  i går. Många från Linde till drösvis med svenska journalister kan inte läsa skriven text utan upprepar bara vad de tror är sant. Senast i går kväll satt TV 4:s utrikeskommentator Rolf Porseryd och berättade,  förmodligen helt godtrogen,  att i och med ”Kabul” ska de utländska trupperna vara borta 2014. Han kunde lyssnat till Obama,Clinton,Gates eller Petreaus. De har i stället om och om igen försäkrat att det inte finns något slutdatum för ockupationen. Även om de väljer att säga ”närvaro”.

Ifrågasättandet av Kabulkonferensen är Bullshit, sa Bill. Just det, sa Bull.

.

.

Jag vet inte om Linde tror att vi som röstat på Vänsterpartiet är idioter. Men det man sa i september till det svenska folket var knappast att läget förvärrats. Eller att allt större delar av Afghanistan plågades av våld och attacker. Alltså att läget ser för jävligt ut.

Det är möjligt att Linde höll inne med sina och partiets verkliga åsikter. Ja, det är till och med troligt. Suget efter ministerposter kanske var så stort att de var beredda: Inte bara att acceptera EU utan att också ta ansvar för att strida under NATO:s fanor.

C H Hermansson, den gamle vänsterledaren, som hyllades stort vid partiets gravöl under årets valvaka, hans gamla visdomsord om att ”Sverige är en liten men hungrig imperialistisk stat”, har nog tappats bort av dagens partiledning?

Lindes uttalande ska också, enligt Dagens Nyheter, ha orsakat viss rabalder hos de rödgröna. Uppenbart skärrad för att riva mer i de sår i alliansen som Miljöpartiet redan fläkt upp säger då (v):s utrikespolitiske talesman till tidningen att:

”Jag vill verkligen slå fast att den rödgröna uppgörelsen håller. Men det är också vår linje i pressmeddelandet. De militära styrkorna ska ju avvecklas fram till våren 2013 enligt det rödgröna förslaget. Och det är vi med på, framhåller Hans Linde. ”

Men varför civila afghaner och svenska soldater ska dö i onödan i ännu tre år. Ja, kanske i ännu ett decennium. Den frågan återstår då att besvara. Om nu ”läget på marken” bara blir värre och värre.

.

Hans Linde slår knut på sig själv…

.

Uppenbart har här Hans Linde slagit knut på sig själv. Likt en metmask på den krok som hugger tag i människor med goda avsikter,  för att fiska in dem till ett regeringsansvar för svensk kapitalism och till ett försvar för den lilla men fortfarande hungriga svenska, imperialistiska statsbildningen. Är man edsvuren med sina politiska partners om att ”Kejsaren är fullt påklädd”. Fast han är spritt språngande naken. Då duger det inte med att försöka vinna billig politisk godis genom att plötsligt peka finger och säga att Majestätet inte har en tråd på kroppen.

Då blir det i stället Carl Bildt som blir bjuden på konfekt.

Hur var det då med min röst på Vänsterpartiet? Ja, tack och lov fick partiet mina valsedlar ens utan ett enda decimalkomma av illusioner om dess ledning eller dess program. Vi röstade mot alliansregeringen. En ståndpunkt jag och Benny i samsyn klargjorde flera gånger här på bloggen. Vi ville först och främst inte ses som ett hinder på vägen för alla gamla arbetskamrater och vänner som hade visst hopp om en förändring. Dessutom ville vi inte ge sverigedemokraterna större utrymme än nödvändigt.

Märkvärdigare än så var det inte att slicka igen valkuverten.

Men trots eller tack vare att vi är otrogna väljare kräver vi åtminstone en viss politisk hederlighet.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, de rödgröna, Kenneth Wallin, Hans Linde, ISAF, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,SVD5,GP3,DN5,SVD6,SVD7,

Bloggare: JonasSjöstedt,Jinge.Schlaug,Motbilder,RödaLidköping,

Dela

NÄR ROSORNA VISSNAT…

.

.

.

”Ja, visst gör det ont när knoppar brister …

vad är det för nytt, som tär och spränger?”

I natt fick vi, med en lätt omskrivning av Karin Boyes berömda rader, känna att det också gör ont när rosor bryts – och vissnar ner.

Bakslagen i natt innebär att den traditionella arbetarrörelsens bägge partier i Sverige definitivt är med i den malström som fått tag i och dragit ner Europas gamla arbetarpartier i djupet. I ett land som Italien är de inte ens representerade i parlamentet.

Var det då ”Mona” som mosade ”rörelsen”?

Naturligtvis inte. I själva verket är det rörelsen som stannat av. Vare sig en Pär Nuder, en Thomas Bodström eller en Thomas Östros hade förmått att ens bromsa denna process. Med John Cleese i Monty Pythons berömda sketch om ”Den döda papegojan” är det lätt att konstatera:

‘E’s not pinin’! ‘E’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be! ‘E’s expired and gone to meet ‘is maker!

Jag ser i en anteckning av Kjell Östberg, professor i historia, och välkänd inte minst för sin fantastiska biografi över Olof Palme, några siffror som belyser utvecklingen:

Under 1970-talet  uppgav man själva att man hade 100 000 arbetsplatsombud. Under kollektivanslutningens tid hade partiet 1,2 miljoner medlemmar, i början av 90-talet en kvarts miljon, idag under 100 000. SSU har minskat från 50 000 medlemmar på 70-talet (visst, med , mycket luft,  men ändå) till  2 500 dag. Kvinnoförbundet har på samma tid minskat från 35 000 till 6 000, A-pressen ligger i spillror, organisationsgraden i LO har minskat från över 90 till under 70% osv.

Gårdagens valnederlag skedde mot en fond där vi nyss sett den största ekonomiska krisen för kapitalismen sedan 1930-talets svåra depressionsår. Djupa sår revs upp. Sår som fortfarande är infekterade och när som helst kan förvärras.

Men – framförallt i Sverige – är det ingen  politisk kris för kapitalismen som produktionssätt, för varor och tjänster De flesta arbetande människor, många med lån på villor eller bostadsrätter, har valt ”att sitta still i båten”. Ensamma i en bräcklig farkost.  De ser sig inte  som en ”klass för sig” utan som enskilda löntagare – och låntagare – i ”Sverige”.  Till och med Lars Ohly talar om  det stora ansvaret för ”Sverige”. Mer sällan om ansvaret för arbetarklassen. Därför håller man andan: ”Kanske bäst så. Rör man sig för mycket kan vi dras med i malströmmen. Räntorna skjuta i höjden och jobb försvinna. Den där Borg är nog ändå inte så dum”.

Vänstern i dess breda mening har helt enkelt ingen ny trovärdig vision om vad skulle kunna bli ”möjligheternas land” och ”möjligheternas Europa.

Den slutsatsen gäller naturligtvis också för oss som håller fast vid en marxistisk syn på värld. Efter stalinismens fullständiga sammanbrott 1989 är det fortfarande uppenbart att den stora massan av människor ännu sätter likhetstecken mellan kollapsen för dessa stater med en kollaps för socialismen som idé.

Det enda sättet att vända denna utveckling är att åter demokratisera och aktivera gamla folkrörelser – där detta går. Framförallt lokala fackliga strukturer. Kan man inte se möjligheter hos de egna organisationerna kan man inte heller se det ”möjligheternas land” där arbetande människor kan ta över styret för sina egna liv. Men självklart måste också det nya födas. Även om det gör ont. Nya folkrörelser i nya former.

Men också ett nytt brett, kämpande, demokratiskt och ekosocialistiskt arbetarparti.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, riksdagsvalet, Mona Sahlin, Lars Ohly, Fredrik Reinfedlt, Sverigedemokraterna

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,Expr1,GP1,GP2,GP3,SVD4,GP4,SVD4,SVD5,SVD6,GP4,Expr2,GP5,GP6,GP7,

SVD7,Expr3,AB3,AB4,SVD8,GP8,DN4,VG1,SVT1,GP9,DN4,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,

Dela

Efter gårdagens blogg om Lars Ohlys och Vänsterpartiets syn på föräldrarförsäkringen fick jag två kommentarer med flera viktiga frågeställningar. Eftersom dessa och debatten i stort är viktiga väljer jag att lyfta upp dessa och mitt svar till en blogg. De av bloggens läsare som inte är intresserade av ämnet eller inte hinner att läsa så mycket text får hoppa över denna post:

.

Kommentar från Kristina:

Fast nu tycker jag du missar lite på målet Göte. De flesta är hemma längre med sina barn än 6-7 månader. Delar föräldrar föräldrapennignen rätt av båda två har de 240 dagar var, dvs 8 månader. Du har inte räknat med lägstanivådagarna när du skriver 6-7 månader. Dessutom tar många ut färre än alla dagar i veckan och kan därmed vara hemma ännu längre. Visst finns det ekonomiska argument, att fattiga familjer inte skulle ha råd att ta ut lägstanivådagarna eller färre dagar i veckan, men 6,5 månader är ett absolut minimun och de flesta är hemma längre.Oavsett vilket så är det få barn som helammas efter ett halvår och inte klarar av att äta annan mat när mamma är på jobbet. Så egentligen är ”problemet” med bröstpump ett icke-problem. I alla fall i relation till de konsekvenser det ojämlika uttaget av föräldrapenningen får för kvinnor, inte minst på arbetsmarknaden.

Det är heller ingen som tvingar en mamma till jobbet efter 6,5 månader, föräldraförsäkringen är en rättighet och ingen skyldighet (här argumenterar jag mest mot konservativa debattörers argument).

Jag håller dock med om att föräldraförsäkringen borde utökas och förändras så att den inte slår ekonomiskt mot arbetarklassfamiljer vid en individualisering.

”Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha.”

Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.

Du gör kvinnor en björntjänst genom att sprida ogenomtänkta föreställningar om kvinnligt och manligt som argument mot en individualiserad föräldraförsäkring. En individualisering är mycket bra (orkar inte dra alla argument nu) och bör istället genomföras tillsammans med andra reformer i föräldraförsäkringen som säkrar en god inkomst för fattiga familjer. Annars blir bara resultatet att du offrar kvinnan för klassen och det kan jag absolut inte acceptera.

Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering.

Här kommer argument för:

- Det skulle bli lika ”riskabelt” att anställa en man och en kvinna vilket skulle motverka diskriminering av barnafödande kvinnor på arbetsmarknaden, vilket idag är ett återkommande problem.

- Forskning visar att de föräldrar som delar lika från när barnet är litet fortsätter göra det under lång tid framöver ang ex hushållsarbete och tvärtom, de gånger kvinnor stannar hemma mycket längre än männen cementeras en ojämlik fördelning av hushållsarbetet och ansvaret över barnen för lång tid.

- Föräldraförsäkringen ska ses som en möjlighet och skattepengar ska inte gå till att uppmuntra ej jämställda (samhälls)förhållanden, vilket de enligt all statistik gör idag. Att just föräldraförsäkringen, till skillnad från andra förmåner, inte är individualiserad är unikt. Det beror sannolikt på att det är djupt förankrat i samhället att kvinnor anses vara bäst lämpade att ta hand om barn.

- Tror rent allmänt det skulle vara bra för många män att vara hemma med barnen och att barnen skulle må bättre av båda (alla) sina föräldrar.

- Eftersläpningseffekter för kvinnor, ex mindre pension, lägre lön pga föräldraledighet och liknande skulle minska.

Samtidigt som vi driver kravet för en individualisering bör vi även höja golvet i föräldraförsäkringen. Den som inte uppfyller kraven för sjukpenninggrundande inkomst får idag bara ca 5000 kr före skatt i föräldrapenning, vilket är helt orimligt lågt.

Det bör även finnas någon form av utjämningseffekt så att det inte slår ekonomiskt mot familjen om föräldrarna har väldigt olika hög inkomst. Det ekonomiska argumentet brukar dock överdrivas i debatten. De som räknar på den faktiska skillnaden mellan föräldern med hög och låg inkomst brukar finna att skillnaden inte är så stor som debattens vågor. Detta visade en handläggare på Försäkringskassan mig med konkreta exempel när jag var på deras utbildning häromveckan.

Arbeta för att förbättra kvinnors arbetsförhållanden generellt. En individualiserad föräldraförsäkring är dock förmodligen en förbättring i sig som jag visat ovan vilken gör att kraven ska föras parallellt, inte först det ena och sen det andra.

Det krävs alltså en politik som utgår från flera olika aspekter samtidigt, inte minst arbetarklassens kvinnor, men som inte cementerar något som får så stora negativa effekter för jämställdheten som ett bevarande av status quo i frågan om föräldraförsäkringen.

Bara för att det finns nackdelar med en individualisering betyder inte det att fördelarna överväger. Allting har baksidor men debatten tenderar att bara handla om nackdelarna vilket gör hela diskussionen oärlig eftersom detta används som argument mot förändring.

Så för att tala ur skägget- jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.

.

Kommentar från Kerstin:

Hrm,
kvinnan ha bestämmanderätt? Nu måste jag protestera. Det är nog inte det det handlar om för det mesta utan om att pappa tjänar mer och då blir det mamma som får stanna hemma – idag som förr. Och pappa tjänar mer bl.a. för att han inte stannar hemma med barnen.

.

Mitt svar:

Kristina väljer att hissa stormsegel:

Jag håller med om det mesta som Kristina och Kerstin skriver. Det handlar om en reell konflikt. Eller snarare flera konflikter.

”Argumentet att staten inte ska lägga sig i är ohållbart i denna fråga för en socialist som är förmögen att analysera strukturella samhällsförhållanden. Det finns stora strukturella vinster med en individualisering…  Så för att tala ur skägget – jag är för tvång i denna fråga med tanke på att de positiva effekterna väger över. Frågan om vem som tar hand om barnen är fundamental att lösa för att komma till rätta med samhällets jämställdhetsproblematik.”

Nåväl. Jag är socialist och tror mig om att till en del kunna ”analysera strukturella samhällsförhållanden”. Det är därför jag ser att det här handlar om en verklig konflikt. För mig handlar det om var man drar gränsen. I dag finns det 60 dagars ”pappaledighet” som inte kan tas över av mamman. Ett statligt tvång som jag bejakar. Det har massor med positiva effekter. Inte minst tvingar det många män att lära sig att ta ansvar för blöjbyten, sagostunder, matlagning och disk mm.

Ytterligare individualisering, ”tvångskvotering”, måste ske genom en utökad föräldrarförsäkring. Skälet till att inte Lars Ohly och med honom Vänsterpartiet driver denna fråga är att man lagt sig på rygg för SAP:s och MP:s krav på budgetdisciplin. I stället väljer man en att rulla tillbaka den reform som redan finns. En kontrareform.

Detta därför att jag är för kvinnans bestämmanderätt under den första spädbarnstiden. Kristina menar då att denna ståndpunkt bara kan tolkas som ”flum”:

”Här är du faktiskt ute och flummar. Det går nämligen inte att tolka dig annorlunda än att en bebis och dess mamma skulle må bättre av att krama varandra än vad en bebis och dess pappa gör. Då är du ute på djupt vatten. Ta gärna fram den forskning som kan bevisa detta. Jag har varit i debatten förr och mina motståndare har aldrig lyckats konkretisera detta på förfrågan, det handlar helt enkelt om tyckande att mammor trots allt är lite bättre lämpade att ta hand om (och krama) spädbarn.”

Nej, Kristina. Min inställning har ingenting att göra med vilket kön som är bäst spädbarnskramare. För en kvinna är en graviditet och en förlossning en fysisk och mental revolution. Jag lutar mig inte heller åt särskilt mycket forskning. Det är mest mina egna erfarenheter med fyra barn och tre döttrar som fått egna barn, samt umgänge och diskussioner med andra kvinnor som blivit mammor, som ligger till grund för vad jag tycker. För mig är detta den gränsdragning som våra politiska val handlar om. Inte om vem som kramar bäst. Kvinnans bestämmanderätt över en stor del av föräldrarförsäkringen är för mig, till en del, en form av demokratisk ”efterbörd” till hennes graviditet och förlossning. En rätt att själv kunna avgöra hur mycket tid man behöver för att komma in i normala gängor. Min åsikt bottnar inte främst i analysen av våra ”strukturella samhällsförhållanden”.

När det däremot gäller diskussionen om hur dessa förhållanden diskriminerar kvinnan, menar jag att frågan om rätten till vård av sjukt barn är ett större hinder än den befintliga föräldrarförsäkringen. För arbetsgivarna är det inte så svårt att lång tid i förväg planera för en längre föräldrarledighet. Ledighet för vård av sjukt barn kan däremot tas ut spontant, utan karensdag. Ett förhållande som i sak är svårt och dyrt att svara på . Arbetsgivarna vet sedan att det som regel är kvinnan som tar de flesta av dessa lediga dagar för vård av sjukt barn och har därför en inbyggd spärr mot att anställa kvinnor med ett eller flera småbarn. Inget parti har trots detta rest ett krav på att vårdnadshavarna ska varva detta ansvar. Förmodligen därför att de flesta människor inser att det inte går att lagstiftningsvägen planera för hur vårdnadshavare till småbarn i detalj ska hantera sin vardag.

Till sist en fråga:

Hur ställer sig du, Kristina, till frågan om Jan Björklunds och sverigedemokraternas krav på burkaförbud? Vi vet bägge två att de är ute och fiskar i ett grumligt vatten. Men i sak är för mig varje form av slöja i sista hand ett uttryck för ett patriarkalt förtryck. Även om det motiveras med religiösa förtecken. ”Skyddet av kvinnan” har sin bakgrund i jordbrukssamhället. Egentligen handlar det om att en familj eller klan skyddar sin mark, sina landområden.

De kvinnor i Sverige som väljer att bära slöjor har uppenbart svårt att ta sig ut på den svenska arbetsmarknaden. Framförallt det fåtal som tvingats att bära burka har ingen chans alls. Ska vi då hålla med Björklund och sverigedemokraterna och verka för att skiten förbjuds?

Mitt svar är nej. I praktiken får ändå ingen kvinna med burka ett jobb där man måste visa sitt ansikte för andra människor. Ett statligt förbud tvingar bara in dessa kvinnor i ännu större förnedring. De får hålla sig hemma för gott. Vi måste i stället på alla sätt verka för att de på ett frivilligt sätt ska kunna frigöra sig från sina beslöjade patriarkala bojor.

Vad tycker du i denna fråga? Att jag reser den har naturligtvis med att göra med att  den principiellt handlar om samma svåra val som v i har när det gäller föräldrarförsäkringen.

Hälsar Göte

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Vänsterpartiet, föräldrarförsäkringen, burka, sverigedemokraterna
I pressen: GP1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,

Dela

Akilleshälen för alla de tre partierna i den rödgröna alliansen, när det gäller deras syn på föräldrarförsäkringen, är att de vill ha en stupstock i ett eventuellt eget förslag. En stupstock vid sex eller sju månader där mamman mister rätten till flera månaders ledighet om föräldrarna av en eller annan orsak inte ser att pappan har möjlighet att ta vid. Detta i sin tur beror på att den berömda ”budgetdisciplinen” ska hållas.

”Hon kan använda bröstpump”, sa Lars Ohly som svar på frågan om vad man ska göra om inte mamman vill sluta amma.

.

Det handlar om fysisk närhet. Inte om näringsinnehåll.

En snäll variant på omvänd talibanism. Lars Ohly blir för en del familjer vad Jan Björklund vill vara för skolan. Staten ska bestämma hur länge kvinnan ska amma och hur föräldrarna vill lägga upp sina liv under tiden med ett spädbarn. ”En kvinna längre bort än en meter från spisen måste vara på rymmen”, hette det förr och kanske i nutid också hemma hos en del kristdemokrater eller sverigedemokrater. Men i Lars Ohlys värld är det lika galet om kvinnan är hemma längre än en ett halvår med det egna barnet.

Själv tror jag att amningen här till en del blir en symbolfråga. Egentligen handlar debatten om en kvinnas möjlighet till fysisk närhet med sitt barn. Inte i första hand om det näringsinnehåll som barnet måste ha. Min uppfattning hör kanske inte hemma i vänsterns huvudfåra. Men jag menar bestämt att man här gått över en gräns. Även om det går att peka på en ”ojämlik underliggande struktur”.

Ohly tittar helt enkelt på frågan om jämlikhet med skygglappar. Med ett selektivt seende vill han skipa rättvisa med linjal och en uppslagen kalender.

Jag känner massor med kvinnor i min egen familj, bland vänner och f d arbetskamrater, ofta med jobb som inte är så kul, som ser Ohlys och de andra rödgrönas förslag som ett angrepp på deras rättigheter. De ser mammaledighet som ett andrum. En tid med personlig frihet där de slipper ”den eviga stämpelklockan”. För många lönearbetande kvinnor kan en stupstock komma att innebära stora inkomstbortfall.  Här finns  definitivt ”en ojämlik underliggande klasstruktur”. Jag känner för den delen också massor med kvinnor som valt eller vill kunna välja en kortare föräldrarledighet. Där pappan i stället då får möjligheten att ge mer av sin närhet. Inom ramen för en utökad föräldrarledighet menar de – och jag – däremot att det är bra att öronmärka mer tid för papporna.

Bröstpumpar är dessutom ofta besvärliga och söliga apparater och fungerar inte för många kvinnor.

Men framförallt missade Ohly helt att detta med att frågan om vi ska en stupstock eller inte i föräldrarförsäkringen. Den  frågan handlar om ”budgetdisciplin” eller inte och om  närheten till barnet. Inte om näringsinnehållet i det som spädbarnet får i sig.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, föräldrarförsäkringen, amning, brsötpumpar

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,GP2,GP3,Expr1,Expr2,SVD4,DN3,AB3,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,RödaGöinge,

Dela

Den överenskommelse som  träffats finns nu på papper och läser man noga stämmer den bra med min sammanfattning nedan. Vad som tillkommit är att man valt att precisera en skillnad i förhållande till den borgerliga alliansen, som sagt att man kan tänka sig att förstärka den svenska truppinsatsen. De rödgröna ger däremot ett vallöfte om att fortsätta kriget som förut. Vänsterpartiet som tidigare har röstat emot den nuvarande truppinsatsen i riksdagen har nu  accepterat denna. Partiet har helt enkelt lovat att man i regeringsställning är berett att ta ansvar för att Sverige ska fortsätta att  strida under NATO:s flagg. Löftet om att trupperna ska vara hemma först efter tre års fortsatt dödande, 2013, är diffust och man har valt att gardera sig med följande skrivning: ”Givet det vi vet idag om situationen i de provinser där Sverige finns representerat kommer denna strategi att fullföljas i sin helhet”…

.

Inom de ramar som de rödgröna själva valt att spika ihop klarade Mona Sahlin ”Utfrågningen” i SVT hyfsat. Riktigt bra. Väljer man att i stort knappt ens röra vid det rika Sverige. Väljer man att skruva ner förväntningarna på ”Världens bästa välfärd”, som (v) trumpetar om, för att i stället ta ansvar för statsapparatens hårda kärna.  Inte minst dess militär.

Då kan man inte anklagas för att en rödgrön regering inte omedelbart vill ta hem de svenska trupperna från Afghanistan.Väljer man att helt avstå från att öka beskattningen av de besuttnas kapitalinkomster – då måste man naturligtvis ha skattehöjningar för breda lager som sitt ledmotiv i valrörelsen.

.

.

För min del är den största skillnaden mellan de två regeringsalternativ som står till buds deras syn på A-kassan. Om än med helt otillräckliga nivåer och med snabba trappsteg utför är de rödgrönas alternativ här ett helt annat. Mona Sahlin använder humanistiska argument för att försvara sitt och de rödgrönas förslag. ”Man måste ha en dräglig levnadsnivå”. Detta är naturligtvis inte i sig fel och är för den enskilde arbetaren naturligtvis den kanske mest ömmande frågan. Men många av oss som arbetat fackligt vet också att en bra A-kassa är en effektiv broms mot arbetsgivarnas ständiga försök till lönedumpning. I det ”tysta klasskrig” som pågår i Sverige är den borgerliga alliansen försämring av A-kassan det värsta exemplet när det gäller angreppen på arbetarklassen i stort. Den är det främsta hotet mot vår levnadsstandard.

.

De Nya liberalerna

.

Självklart kommer jag att rösta mot Reinfeldts Miljonärsparti. Vare sig det kallar sig Högerpartiet, Moderaterna eller Det nya arbetarpartiet. Men då väljer jag inte heller De nya Liberalerna. Även om de väljer att kalla sig Miljöpartiet.

Jag håller för näsan och röstar på (v) eller (s). Trots allt. På grund av deras trots allt fortfarande slappa, snart uttänjda band  till oss. Vad jag väljer kommer att bero på dagsformen…

Om det handlar om de respektive partiernas kondition och dagsform – eller min egen – är en fråga som du får fundera över.

Samtidigt finns ett slutbud från de rödgröna också när krisen kommer.  Även om (v) ojar sig. När vargen är här och vi får ”dubbeldipp” i ekonomin.  När den svenska exportindustrin kanske står still. Då har även de rödgröna slipat knivarna. ”De länder i EU som inte håller budgetdisciplinen ska straffas hårt”, menar Mona Sahlin i sin nya bok ”Möjligheternas land”. På grund av den osynliga och odemokratiska marknaden ska vi inte själva ha frihet att välja.  Kollapsar svensk exportindustri har vi inga val. Väljer vi då viktiga miljösatsningar i stället för budgetnerdragningar eller att ge ensamstående föräldrar (i utanförskap) mer stöd. Då ska vi straffas. Straffas hårt. Det är budgetdisciplinens piska som ska snärta. Hårt. Alla reformer kommer att ifrågasättas. På samma sätt som för den borgerliga alliansen.

Ordning ska härska i Stockholm.

Kapitalets makt ska inte inskränkas.

.

.

Börsens puls 1948 – 2006.

Ordning ska härska i Stockholm.

Börsbolagens muskler bär framtiden.

Även under en rödgrön regering.

.

Uppenbart kommer de rödgröna när som helst att krysta fram sin gemensamma syn på kriget i Afghanistan. Redan nu står det klart att Lars Ohly och Vänsterpartiet har vikt ner sig. Rejält. Redan i veckan antydde Ohly i Expressen vad som var på gång: ”Det krävs en ”civil strategi”, menade han, pratade om en ”kompromiss”  och vi såg framför oss en diffus plan av militär nertrappning till förmån för mer civila hjälpprogram. Undanflykter som min generation vande sig vid att fnysa åt alltsedan Vietnamkrigets många år av USA:s historisk kolonial terror…

.

.

I går fyllde Sahlin i en del av de oklarheter som Ohly lämnade åt sidan. På samma sätt som tidigare Peter Eriksson och Peter Rådberg anknöt hon till ”Kabulkonferensen” där Afghanistans korrupte valfuskare Hamid Karzai menade att ”han har som mål att de afghanska styrkorna själva ska kunna ta över säkerhetsansvaret 1914”. Eriksson/Rådberg förvanskade detta önskescenario till något helt annat på GP:s debattsida 5.8.10:

”Kabulkonferensen för ett par veckor sedan kom fram till samma sak, att vi ska ha en tidplan för att avsluta kriget. Afghanistans president, Hamid Karzai, sa att de utländska trupperna ska lämna landet 2014 och att Afghanistan själv ska ta hand om säkerheten.” GP 5.8.10.

I en tidigare blogg skrev jag att detta var ljug. Ljug rakt igenom:

”För i varje referat från Kabulkonferensen betonas att Karzai bara säger att han har som mål att den afghanska regeringen själv ska kunna ta över själva ansvaret för de militära insatserna. De utländska trupperna ska vara kvar om än med en förhoppning om att de ska kunna minskas. Både Robert Gates och Hillary Clinton har också försäkrat sin lydregim om fortsatt militärt stöd även efter 2014. Sak samma gäller Obamas löfte om att kunna minska truppinsatserna i juli 2011. I de amerikanska kongressdebatterna pratade vicepresidenten Joe Biden bort det hela genom att konstatera att det då kanske kommer att handla om en reducering med 2 000 man. Den enda passning han fick på sitt inlägg kom från demokraternas ledare Nancy Pelosoi som hoppades att ”det skulle bli betydligt fler”…

Mona Sahlin har fått bättre information. Eller snarare. Hon vet att det inte går att komma med felaktiga uppgifter. I går for hon inte med osanning. Hon bara förvanskade betydelsen av samma konferens:

”Det (2014) är ju någon sorts bortre slutdatum för alla utländska militära insatser”

Sedan gavs vi intrycket av att Sverige måste börja trappa ner i tid. ”Om vi ska kunna lämna över ansvaret 2014”.

När det gäller Afghanistan kommer vi alltså att få en uppgörelse från de rödgröna där Sverige under kanske minst fyra år till, under hela regeringsinnehavet, alltså under samma tid som det outhärdligt långa Första Världskriget varade, ska vara i krig under NATO:s flagg. Det kommer att viras in i silkespapper av civila program, utbildning av poliser (som skjuter ihjäl våra egna soldater) och insatser för ”flickorna”, som Sahlin betonade. ”En civil strategi”, kommer Ohly att säga. ”En kompromiss. Men vi har kommit en bra bit på väg”.

.

.

Ja, ja. Min gode Lars. Även General Petreaus har en ”civil strategi”. Liksom en gång McNamara, Kissinger och Nixon.

Det blir ändå ristat i sten att du och Vänsterpartiet valde att vilja ta regeringsansvar för ett imperialistiskt krig. Du, Lars Ohly, kommer inte att bli försvarsminister. Det sägs att du ska bli socialminister och kanske kan du peta in en eller annan bromskloss när det gäller Sahlins och Erikssons/Wetterstrands privatiseringsiver. Men du och ditt parti kommer att vara ansvarigt för ett imperialistiskt krig. För Carl Bildts krig.

När kläderna faller ser man kropparnas skröplighet.

Det är bara att hoppas att vi efter ett sådant eventuellt regeringsinnehav får ett uppbrott för ett nytt demokratiskt och kämpande socialistiskt parti.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Mona Sahlin, Lars Ohly, SAP, Vänsterpartiet,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB3,AB4,AB5,Expr1,Expr2.GP1.GP2,AB1,SVD6,DN4,AB6,SDS1,SVD6,GP3,

SVD7,SVD8,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,JonasSjöstedt,Teckentydaren,Björnbrum,

Dela

Eftersom USA mer eller mindre ständigt är i krig. Ockuperar andra länder eller byter ut deras regeringar efter behag finns det i det egna hemlandet, något för svenska ögon och öron, så märkligt som en stor och mäktig organisation för ”Veteraner från krigen utomlands”.

Den vårdar alla sina invalider, flaggan och de patriotiska dagarna.

.

.

I måndags höll vicepresident Joseph Biden ett tal i Indianapolis för tusentals gamla soldater som samlats till organisationens årliga konvent. Hans budskap var glasklart. Först nu ”har general Petreus fått de resurser han behöver” (stora truppförstärkningar), underströk vicepresidenten. Sedan kom hans oneliner eller rubriksättning till media:

“Vi lämnar inte Afghanistan 2011. Vi inleder en övergång.”

I världen – och i Sverige – odlas det många myter om USA:s krig runt om vår planet. Den senaste är att ockupationen av Irak är över. Sanningen är att kvar på plats stannar 50 000 soldater (!) och tusentals kontrakterade ”civila specialister”. Ingjutna av betong i flera stora militära baser och en gigantisk militariserad ambassad. USA kommer att behärska Iraks luftrum och bestämmer oljekontrakten.

En annan myt är att man ska börja lämna Afghanistan om ett år. För att 2014 vara borta för gott. Inte minst de rödgrönas socialdemokrater och miljöpartister älskar att odla denna myt. De har också tvålat in sin väldoftande retorik om varför de i riksdagen röstat för den svenska krigsinsatsen med att prata om att vi strider under FN:s ljusblå fredsflagg. Ett lödder av osanningar som för övrigt Pierre Schori tvättat bort i en artikel för DN.

.

.

Samtidigt med Bidens dementi av allt sånt rödgrönt önsketänkande kompletterade  Washington Post hans politiska budskap med den ekonomiska ”hårdvaluta” som gäller. Den amerikanska kongressen är i färd med att anslå medel för budgetåret 2011 och det  blir en rekordnotering när det gäller att förstärka  och bygga ut redan befintliga militära baser i Afghanistan på 1.3 miljarder dollar eller runt 10 miljarder kronor. Den väldiga utbyggnaden av baserna och därmed de tänkta militära stridsinsatserna kommer inte att vara klara förrän mot slutet av 2012.

För att nu i en mening prata riksdagsspråk:  Menar Mona Sahlin och Maria Wetterstrand att detta vittnar om att de ”miltära insatserna ska trappas ner”?

.

.

För Sveriges vidkommande och vår stridsinsats är det sensationella i nyheten från Washington Post att man satsar stort i vårt militära närområde:

Mazar al Sharif, där svenska soldater strider, får väldiga resurser. Hundra miljoner dollar satsas på den befintliga anläggningen. Bakgrunden är allt fler stridigheter i regionen samt risken för kollaps eller kraftig försvagning för den pakistanska staten. De strategiska materiella transporterna genom Peshawar och landets nordvästra pashtunområden, det historiska Khyberpasset, hotas. En logistisk kroppspulsåder kan komma att skäras av. Därför måste en ny transplanteras in i norr (ryssen småler) .

I norr där svensklägret finns. Från Uzbekistan och Tadzhkistan in till Mazar al Sharif ska den nya logistiska ådern pulsera.

Uppenbart tror inte heller Pentagon att de svenska, norska, finska och tyska, mer stridsovana soldater. som här samarbetar med den Norra alliansens krigsherrar, kommer att klara av närstrider och egna förluster. De är helt enkelt ovana med att döda fiender. Utbyggnaden av basen löser detta genom att skapa resurser för Pentagons egna dödspatruller, som Force 323, insatshelikoptrar och kontrollbord för dronövervakning.

USA:s; NATO:s; ISAF:s och Sveriges (vi har samma befälhavare) gigantiska satsning på Mazar al Sharif plöjer helt enkelt mark för ett nytt slagfält.

Vi väntar fortfarande på Mona Sahlins och de rödgrönas utlovade besked om vad deras eventuella regeringsbildning ska fatta för beslut om Sveriges roll i Afghanistan. Vi vet vad den borgerliga alliansen vill. Carl Bildt kommer att kriga i karolinsk anda ända tills han hittar ryssen.  Karl XII:s död måste revanscheras. Men frågan till de rödgröna blir alltmer brännande:

Ska Sverige vara i krig när ni bildar regering?

Valet handlar ändå inte bara om räntorna för alla bolånetagare på det nu berömda Södermalm eller ute i Bromma.

Lars Ohly må våndas och svettas. Men det kanske är han och Vänsterpartiets beslut som fäller avgörandet om svenska soldater ska fortsatta med att döda och dödas under NATO:s flagg…

.

.

På flygplatsen Bagram Air Base utanför Kabul,

där Carl Bildt tvingades nödlanda när han nyligen

skulle hålla Karzai under armhålorna,

roar sig soldaterna efter förmåga.

Här:”The Hooters Calendar Girl Team” på en show

kallad ””Let freedom Wing”.

En bra illustration av vanvettet i Afghanistan är fakta om USA:s flyg- och militärbas i Kandahar som nyligen publicerades i Time. Göteborgs City Airport, Säve, fem mil från oss, har ett tjugotal avgångar och ankomster om dagen. Landvetter och Arlanda har naturligtvis många fler. Men i Kandahar handlar det redan om 5 000 avgångar och ankomster varje dag. Här är världens viktigaste och snabbast snurrande militära nav i dag. Basen har en kvadratmils omkrets och där finns 25 000 soldater i arbete samt många kontraktsanställda. Vad det betyder, bortsett från det militära dårskapet, i termer av koldioxidutsläpp, är väl värt att fundera över…

Är detta en fredsinsats? Är detta bra för klimatet?

Vi väntar på svar.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Al Quaeda, Kabul, ISAF

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,EXpr1,DN3,DN4,

Bloggare: Jinge,Svensson.RödaMalmö,

Dela

”Sverige är i krig” var i går morse den inledande meningen till min blogg om Almedalen – långt, långt bort från Afghanistan.

I går kväll underströks detta av TV:s Rapportredaktion som avslöjade ÖB:s nya förhållningssätt för den svenska truppstyrkan:

”På senare tid har det skett en upptrappning av striderna i Afghanistan där den svenska truppen verkar inom den Nato-ledda Isaf-styrkan… Detta har, enligt Rapports källor, lett till att ÖB Sverker Göranson beslutat att tillämpa nya insatsregler. Nu gäller det som tidigare kallades krigets lagar – numera benämnt den internationella humanitära rätten…De nya insatsreglerna tillåter den svenska styrkan att självständigt planera operationer, vilket bland annat innebär användande av dödligt våld, alltså inte längre bara eldgivning i självförsvar.”

.

Så här ser det ut när oskyldiga civila dödas i Afghanistan

.

Lars Ohly kommenterade påpassligt det hela och menade att ”alla kort måste läggas på borden”. ”Svenska folket måste få veta att vi är i krig och varför”, slog han fast.

”Påverkar det här din inställning till styrkorna i Afghanistan”, frågade Rapport.

”Nej, nej. Det är det här vi har sagt hela tiden. Men då har andra sagt att vi ser hjärnspöken. Att det är en humanitär insats”, avrundar Ohly.

I dagens ”God morgon Sverige” hakar man på gårdagens egna nyhet om att Sverige är i krig och frågar Mona Sahlin om inte Ohlys synpunkter påverkar det tilltänkta regeringssamarbetet:

”Inte alls”, svarar hon och viftar bort Ohlys uppfattning om att hon ser ”hjärnspöken”. ”Alla vet att vänsterpartiet är det enda partiet i riksdagen, oavsett säkerhetsläget därnere, som vill lämna Afghanistan”, säger hon bestämt och skrubbar av sig det hela.

Självklart är det så. I denna fråga har Vänsterpartiet dessvärre bara en ynka riksdagsminoritet bakom sig. Även i den egna alliansen med socialdemokratin och Miljöpartie utgör man en liten minoritet.

Partiet kommer till sist att få välja mellan att sitta i en regering som för ett offensivt krig,  under NATO-flagg, med USA- imperialismen som överbefälhavare, eller att bryta upp från den rödgröna alliansen för att i stället kunna driva en socialistisk oppositionspolitik.

Om Ohly tänker hålla fast vid det tänkta samarbetet är det han gör just nu obegripligt. Han målar sig bara längre och längre in i ett obekvämt hörn. Med sina uttalanden om att Sverige är i krig gör han det bara svårare att backa…

Vi får se. Det är bara att hoppas att jag har helt fel och att (v) till sist ändå vägrar att sätta sig i det som blir ett krigskabinett…

.

Vänsterpartiet med Lars Ohly har hamnat i spagat och försöker i denna ställning slå åt höger…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Lars Ohly, ISAF, NATO, Almedalen, Mona Sahlin

I pressen: SVD1,DN1,GP1,EXpr1,SVD2,

Bloggare: Jinge,Teckentydaren,

Dela