"Den världskarta som inte visar var landet Utopia ligger är inte värd ett enda ögonkast." Oscar Wilde
Inlägg taggade Lars Ohly
Hedra de döda soldaterna – ta hem trupperna
8 Feb 10
”Fanor i sorgflor”
.
När soldater dör i krig kan de hedras på många sätt. Fanor med sorgflor kan sänkas, flaggor halas och maktens män brukar säga att de tänker på de stupades familjer. Det talas stort och ömsint om att de krigare som dör offrat sig för nationen, för fosterlandet, för freden eller för kungen. Ibland för Gud. När nu svenskar dör i Afghanistan säger därför Carl Bildt självfallet att ”deras insatser får inte vara förgäves” och han säger då det som måste sägas av en utrikesminister. För det går att vinna val – också på krig och egna förluster. Bara man säger rätt saker. Vid rätt tillfälle.
.
Nu är de som stupat, Gunnar Andersson och Johan Palmlöv, två yrkesofficerare som medvetet valt den militära karriären som sina jobb. Det handlar inte om en tvångskommendering. Inte om två stackars meniga, värnpliktiga soldater som beordrats till krigstjänst av Gud och stat för att sedan flygas ut till ett halvkolonialt krig långt borta i Asien.
.
.
Den svenska flaggan – i sorgligt sällskap med stjärnbaneret – nu halad på halv stång
.
Men det hindrar inte att dödsskjutningarna är sorgliga. Som så många andra män som dragit ut i krig såg sig nog de bägge officerarna som kämpar för en god sak. ”Han ville utgöra en skillnad för civilbefolkningen”, säger exempelvis Palmlövs mamma om sin son. De bägge krigarna hade självfallet matats fulla med en världsbild och en syn på Afghanistan som gjorde att de såg sin tjänstgöring under NATO – kommando som en ”fredsmission”. Som en ”närvaro” i stället för ”krig”, som Aftonbladet så riktigt skriver.
.
Alla riksdagspartier – utom Vänsterpartiet – har i riksdagen röstat för fortsatt krig och ytterst är det även ”fredsivrare” som Mona Sahlin och Maria Wetterstrand som har politiskt ansvar för att de två svenskarna – och den afghanske tolken – dödats. De har i praktiken uppmanat Andersson och Palmlöv att åka till Afghanistan och att vara beredda att offra sina liv i denna ”fredsinsats.
.
.
Samtidigt med dödsskjutningen i norr har en militär storoffensiv
( inte närvaro ) inletts i den södra provinsen Helmand.
Tiotusentals civila flyr undan de amerikanska stridsvagnarna…
.
Lars Ohlys krumsprång i denna brännande fråga blir alltmer fantasifulla. Varför inte tala om att dina tilltänkta samarbetspartners är krigsivrare? Varför låta dem behålla sin anonymitet i frågan? Varför inte ärligt medge att (v) i höst kan tänka sig att sitta med i en regering och politiskt ta ansvar för ett krig vars syfte varken är att ”gräva brunnar” eller att ”befria kvinnor från burkor” utan handlar om USA:s ekonomiska och militära strategiska intressen i Central-Asien. I stället yrar Ohly i ett uttalande om att det är en ”dålig idé” att ha en ”militär närvaro” i landet. Han oroar sig också för att ”extremismen” växer sig starkare.
.
Varför lägga sig till med krigsivrarnas språkbruk? Om det nu är extremism som växer sig stark på civilbefolkningens bekostnad kanske det är en ”bra idé” att bekämpa denna. Eller att ha en ”närvaro”. Ohly pratar inte längre ens själv om krig. Det som förr var ”ett imperialistiskt krig” blir ”närvaro” och det som förr var ”nationellt motstånd” blir ”extremism”. Är det dessutom sant, som sägs, att det var en afghansk polis som på nära håll sköt ihjäl svenskarna och den lokala tolken. Då drar denna uppgift mer än löjets skimmer över Ohlys tidigare vädjanden om att Sverige ska utbilda poliser i stället för att öka sina militära ”närvaro”. Eller är det fortfarande en bra idé med mer afghanska ”poliser”?
.
Det enda sättet att hedra minnet av Gunnar Andersson och Johan Palmlöv är att omedelbart ta hem all svensk trupp. Då har de ändå inte dött förgäves.
.
Avslutar vanvördigt med en dikt av poeten Ruben Nilsson:
.
Här vilar jag, den okände soldaten,
inunder en triumfbåges vita marmorvalv.
Man hittade min kropp – nåja – åtminstone en halv,
och jag fick fin begravning utav staten.
Jag slets itu av tyskarnas granater.
Det var på sista tampen – sen blåstes »eld upphör»,
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater.
Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin.
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin -
men sånt, det spelar inte nån teater.
Nu blir jag hyllad utav diplomater,
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet »Ingenstans»
och pratar stort om mina hjältedater.
Här ligger jag, den sanne demokraten,
och skrattar ganska gott med min skalles döda flin.
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin,
det kallar dom Den okände soldaten.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, NATO.ISAF, döda svenskar, Kabul, Karzai, USA, Obama, Sven Tolgfors, Carl Bildt
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,GP1,GP2,Politiken,AB3,SVD4,DN3,GP3,AB3,
Bloggare: Arbetarperspektiv,Jinge,Svensson,RödaMalmö,
Kvinnors långa livslängd – ett hot mot miljön?
16 Dec 09
Lever kvinnorna för länge?
Vi lever definitivt med en könsmaktsordning. Kvinnor underordnas män på en mängd områden i livet. Klasskampen ska inte vara könsblind. Det är bra med genusperspektiv.
Men när det ska bli politik av vettiga genusanalyser blir det ibland katastrof.
I Köpenhamn valde Vänsterpartiet med sina sidorganisationer att prioritera ett möte om ”Klimaträttvisa och kön”. I pressmeddelandet från sammankomsten hette det att ”rika mäns klimatpåverkan måste minska”. Varför det överhuvudtaget ska finnas rika män var inte uppe på dagordningen och jag förmodar att där överlag diskuterades i samma termer som i partiets huvuddokument i frågan: En ”Rapport om Klimaträttvisa”. Där finns en analys som handlar om de ”ekologiska fotavtrycken” från alla män. Inte bara de rika. I det stora hela är den säkert riktig. Framförallt kör männen mer bil. Vi äter också mer ”rött kött”.
Vänsterpartiet håller möte i Köpehamn. Hur är det med Lars Ohly? Äter han inte lite för mycket ”rött kött”? För lite linser och för mycket chips? Hans fötter? Är de inte väldigt stora?
Budskapet är solklart. Alla män anklagas för sina breda ekologiska fotavtryck. Alla män har en högre energiintensitet.
Men ser vi till arbetande mäns roll i den produktionsordning som kapitalismen skapat och som ofta reproduceras när det gäller fritiden blir anklagelsen löjlig.
Som politik är den absurd.
Vilket också visar sig i rapportens politiska svar. De åtgärder som föreslås är bra för alla människor. Inte bara för miljön.
Män kör mest stora dieseltruckar, tunga lastbilstransporter och väldiga dieslråmande skogshuggare. Kvinnor kör små eltruckar, sitter vid kassadiskar och vårdar barn och gamla. Så ser det ut. Det blir naturligtvis inte mindre miljöpåverkan om fler kvinnor kör långtradarna och männen tar om hand om exempelvis äldrevården. En sådan förändrad arbetsfördelning kan vara bra ur en mängd synpunkter men den förändrar inte vår gemensamma miljöpåverkan ett endaste dugg. . I grunden handlar det i stället om att förändra produktions- och transportsystemen. Men också att prioritera vår konsumtion på ett annat sätt. Exempelvis i form av ett bättre boende, med hel eller halvpassiva hus, i stället för låt säg 400 000 charterresor om året till Thailand. Där varje svensk bara under sin resa lämnar ett större ekologiskt fotavtryck efter sig än energiintensiteten/år för den arme genomsnittskines som nu i TV framställs som en lika stor eller större miljöbov än amerikaner och oss västerlänningar i stort…
Med vänsterpartiets sätt att se på livet blir det bäst med en arbetslös människa. Det vore bra om arbetslösheten ökade. Då har vi minst ”energiintensitet”. Egentligen borde partiet anklaga alla som arbetar, och åker till jobbet, för energislöseri. I rapporten är man dessutom indignerad över att männen äter mer ”rött kött” och därför trampar stort. Kanske inte så konstigt eftersom män har större fötter. Vi kanske ur global demografisk synpunkt ska prioritera folkslag med mindre kroppsbyggnad och mindre fötter? Rapporten glömmer dessutom helt att kvinnor statistiskt sett lever fem år längre än männen och hinner då äta en jädra massa mer. Även ”rött kött”. Kvinnornas längre livslängd gör att de lämnar en farligt massa mer ekologiska fotavtryck efter sig. Kanske vore det bäst med en politik där även kvinnors livslängd kortas så att den blir ekologiskt rimlig? Dessutom finns det 270 000 hästar i Sverige. Ofta levande leksaker för kvinnor. En massa ”rött kött” som inte ens lämnar efter sig mjölk och ost utan bara bokstavligen släpper ur sig livsfarlig metangas - dessutom lever de länge och vräker hela tiden i sig energikrävande foder…
Ironierna kan flöda.
Sätt som ett av villkoren för en gemensam rödgrön regering att denna ger klartecken för en gigantisk satsning på bra och gratis kollektivtrafik för hela Stockholmregionen – samtidigt som planerna på Förbifart Stockholm skrotas.
Vad vänsterpartiets gör är att förlöjliga alla som seriöst insett vikten av att ha ett genusperspektiv i sina analyser och i sina politiska förslag. I sin rapport pekar partiet på den vettiga slutsatsen att man ska prioritera gemensamma, kollektiva transportsystem. Bra. Gör då politik av detta.
Sätt som ett av villkoren för en gemensam rödgrön regering att denna ger klartecken för en gigantisk satsning på bra och gratis kollektivtrafik för hela Stockholmregionen – samtidigt som planerna på Förbifart Stockholm skrotas.
Det vore bra för kvinnor, för män och för miljön!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Köpenhamn, klimathotet, Vänsterpartiet, Lars Ohly, Genusperspektiv,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,SDS3,GP1,GP2,SVD4,DN3,
Sickan bättre än Sahlin
4 Dec 09
Sickan bättre än Sahlin?
”Sahlin har ingen plan” konstaterar i dag Aftonbladet sorgset efter att en ny opinionsmätning visat att 39 procent av de tillfrågade anser att Maria Wetterstrand skulle bli en bättre statsminister än Mona Sahlin. Till och med Sickan i Jönssonligan hade bättre reda på sig. Han hade alltid en plan på gång…
Sickan i full färd med att verkställa en av sina kreativa planer
Aftonbladet fortsätter:
Partiet tänker väldigt mycket på hur det ska kunna återta Rosenbad och har rekryterat ett antal kompetenta personer för att nå detta mål. Däremot kan inte ens den mest överbetalda sahlinistapparatjik hävda att det finns någon tydlig regeringsstrategi.
Vi vet alla att Mona Sahlin vill bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Vi kan alla ta reda på vad Socialdemokratin tycker i olika frågor. Men vem kan säga hur en statsminister Sahlin skulle regera landet Sverige?
Det vi vet är att Sahlin vill regera med Miljöpartiet och – efter viss tvekan – med Vänsterpartiet. Förliden vecka gjorde dessutom Sahlin en plötslig avstickare och försökte mäta sig med Sickan. Hon hade en plan B – om sverigedemokraterna skulle bänka sig i riksdagen då tänkte hon minsann bjuda in både Maud Olofsson och Jan Björklund till regeringssamverkan. Var det ett sätt för att i finishen kunna skaka av sig Lars Ohly? Eller bara ett utspel inför senvinterns slutförhandling om den gemensamma valplattformen för den rödgröna alliansen. Ett sätt att slippa radikalt gny och gnissel i frågor som kärnkraftens framtid och Afghanistankriget?
Sanningen är nog att svaren på dess frågor det vet nog inte ens Sahlin själv.
En än värre opinionsmätning avslöjades i går kväll av SVT Aktuellt. Enligt en brett upplagd undersökning av Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, har (s) under det senaste året minskat i förtroende på alla de 16 områden där människor har tillfrågats. Fortfarande behåller (s) ett knappt försprång när det gäller vård- och omsorgsfrågor. Men (m) leder stort i förtroende – och ökar – när det gäller hur ekonomin och skatterna ska hanteras. Fredrik Reinfeldts parti har sensationellt nog gått förbi (s) även i dess gamla paradfråga, jobb och arbetsmarknadspolitik. Detta trots att vi år 2011 förväntas ha en massarbetslöshet på en halv miljon människor.
Mona Sahlins akilleshäl syns tydligast i skattefrågan – den är helt sönderskavd och blöder. Bara 26 procent av svenskarna tycker att (s) har bra förslag på detta område.
Inga plåster i världen kan hela detta öppna sår.
Varför? Är det inte bra att solidariskt dela på bördorna? ”Jag själv tjänar 100 000 i månaden och tycker att vi som har så hög lön, kan betala lite mer i skatt”, framhåller ofta Sahlin. ”Det är häftigt att betala skatt”, sa hon förr. Här får hon säkert medhåll från alla normala löntagare. Inte en enda människa borde tjäna mer än 30 000 i månaden. Men Mona Sahlins och den rödgröna alliansens problem är ett helt annat. De vill höja inkomstskatterna för alla. Både för ”vanliga löntagare” och för låginkomsttagare. Parat med kraftiga höjningar av alla energiskatter. Innebörden i vad de säger är att:
Den kris vi lever med ska inte betalas av dem som skapat den.
Ägarna till banker, försäkringsbolag och de stora företagen får sitta i orubbat bo. De som har sin födkrok genom kapitalinkomster får i lugn och ro fortsätta med att ro hem stora vinster.
Varför? Svaret är att de ”rödgröna” inte ifrågasätter marknadsekonomin, de kapitaliska egendomsformer och det kapitalistiska produktionssätt vi lever med. De tre samverkande partierna vill inte ens kasta grus i vinstmaskinerna. Börsen och bolagsstyrelser ska bestämma. (S)-kongressen strategi var egentligen att man hoppas på att världsekonomin ska hettas upp med någon ny spekulationsboom. I väntan på nästa högkonjunktur ropade dessutom delegaterna ut ett tydlig ja och amen även till vinster även inom verksamheter som finansieras med – just skatter.
Ser vi till den mest radikala utposten i ”arbetarrörelsen” lever man också där med samma hälta som Sahlin. I Stockholms län har LO ställt sig bakom nätverket för Gemensam Välfärd och jobbar med den på sin seminarienivå. Vilket är bra. LO har ställt sig bakom den Budkavle för välfärd som nätverket jobbar med. Där finns en bra och genomtänkt argumentation för varför gemensamma lösningar i längden är bättre än kortsiktiga, privata alternativ. Men i denna budkavle finns samtidigt en svag del som distriktet använder på sitt sätt:
Svenska folket vill ha ett välfärdssamhälle som finansieras solidariskt via skattsedeln. Gemensam välfärd bidrar till jämlikhet och är effektivt. En offentligt skattefinansierad sjukvård ger mer hälsa för pengarna än privat vård…etc
Som ett lösryckt påstående kanske detta är korrekt. Även om SFI:s undersökning i går säger något annat. När nu LO -distriktet adopterar eller i praktiken annekterar programmet omsätts skrivningen självklart till att vara en del av Sahlins och socialdemokraternas valkampanj.
Vacker symbol för LO-distriktet i Stockholm.
Människor har minne. De kommer ihåg hur den provisoriska rödgröna alliansen under Göran Persson gick fram med huggknivar i bland annat viktiga kommunala verksamheter. Människor är inte heller dumma. När man hör om alla de goda ting som föreslås i Budkavlen eller om de mindre, men fortfarande goda ting, som kommer att föreslås i de rödgrönas valplattform, blir det självklart att de frågar sig hur allt detta goda ska betalas?
Om inte annat kommer de borgerliga att öppna falluckan för både de rödgröna och LO-distriktet i Stockholm genom att peka på alla skattehöjningar och alla utlandslån som vill till för att finansiera allt som utlovas.
Det är här som Sahlin, även om hon väljer en radikal plattform, kommer att ha svårt att slå mot de borgerliga. Vad hon föreslår är bara en annan konjunkturpolitik, i väntan på den högkonjunktur som kanske aldrig kommer. Hon har ingen som helst tanke på en plan, en regering som säger: ”Vi vägrar att betala kapitalismens kris. Vi vill ha en regering, i tjänst hos landets löntagare, som börjar att bryta med kapitalismen för att gå mot ett solidariskt, demokratiskt socialistiskt samhälle”.
Detta vet också LO-distriktet i Stockholms län. Man kallar sin välfärdskampanj för Stockholmsmodellen. Men glömmer att den Trondheimsmodell man vill ta efter byggde och bygger sina framgångar i opinionen på rödgröna oljeinkomster.
För att inte skapa problem för Sahlin ställer sig inte heller nätverket i någon mening bakom de arbetargrupper i den gemensamma sektorn som har gått ut i kamp.
Stockholms sopgubbar i sin vilda strejk. Riktad bland annat mot privatiseringen av renhållningen. Eller lagerarbetarna vid Lagena som kämpar mot att deras jobb ska läggas över till bemanningsföretag. Vid Septemberalliansens demonstration i Stockholm den 15 september fick dessa kämpande arbetare gå utan stöd från vare sig LO centralt eller LO-distriktet i Stockholms län. De 1 200 deltagarna, i den viktigaste folkliga rörelseprotesten mot regeringen Reinfeldt fick också gå utan ett uttalat stöd från nätverket…
Den svaga skrivningen om våra skattsedlar i Budkavle för välfärd betyder nu inte att jag menar att vi surt ska vägra att skicka den vidare. Vi socialister behöver inte ge tolkningsföreträde till socialdemokraterna. Vi kan argumentera för dess krav på vårt sätt. Men i vardagen verka för att de som skriver under också stödjer dem som tar strid för välfärdssamhället.
Vi måste också stödjs dem som tar strid för välfärdssamhället.
Nej, Mona Sahlin har ingen plan. Vare sig för valrörelsen eller för hon ska regera. Men de beslut vi kan vänta oss i mars, då valplattformen, åtminstone ett skrank, ska spikas ihop tillsammans med Miljöpartiets språkrör och Lars Ohly, innebär ett politiskt dilemma för oss socialister. I de val där vi tidigare inte ställt upp, där har vi inte varit neutrala när det gällt själva valhandlingen. Vi har kort och gott sagt till våra arbetskamrater och vänner, som sett en (s)-regering som sitt enda alternativ: ”Vi tror att ni har fel. I grunden är det ingen skillnad mellan de regeringsalternativ som står till buds. Men vi ska inte stå i vägen för er. Vi röstar mot borgarna. På (s) eller (v) . Blir det en ny (s)-regering får vi se vem som har rätt. Det viktiga är att vi gör något själva för att kämpa mot borgarna…”
Den här enkla uppmaningen fungerar inte nästa höst. Man kan inte ”Rösta mot borgarna” genom att rösta på ett regeringsalternativ där det starka socialliberala och borgerliga Miljöpartiet redan skaffat sig en bra plats. Där dessutom Mona Sahlin annonserat att hon troligtvis bjuder in också Maud Olofsson och Jan Björklund. Vi kan ta den mest brännande frågan just nu. Klimatmötet i Köpenhamn. Ingen av de ”rödgröna” partierna har uppmanat sina medlemmar och sympatisörer att på plats delta i Miljörörelsens stora demonstration. Uppenbart vill man inte ha en stark och partipolitiskt oberoende miljörörelse.
Vad gör man? I de två mindre socialistiska partibildningar, Rättvisepartiet och Socialistiska Partiet, som var huvudkrafterna bakom Arbetarinitiativet i försommarens EU-val, finns det inga starka röster som höjs för ett socialistiskt alternativ i det kommande riksdagsvalet. Inte av principiella skäl. Det politiska landskapet erbjuder enorma öppna vidder av möjligheter, men de ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna är för svaga. Rättvisepartiet har haft sin kongress tidigare i höst. Socialistiska Partiet har sin nu i helgen. Kongresser där inte delegaterna precis arbetar i stora offentliga rum. Men där har förts och där förs viktiga diskussioner. Vad jag förstår finns det inte och kommer inte att finnas förslag om en socialistisk valsedel i nästa riksdagsval. Säker i en del kommuner. Men inte i riksdagsvalet.
Vad göra? Vad bör göras? I valet mellan två borgerliga program återstår vad jag ser bara en passiv bojkott av själva valet, men en mycket aktiv kampanj för att bygga det nya, breda och öppna socialistiska parti som nu står högst upp på dagordningen.
Den gamla arbetarrörelsen tynar bort i sin plågsamma sotdöd – leve den nya!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, de rödgröna, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Lars Ohly, regeringen, Gemensam välfärd, LO
Saab – Lars Ohly kör av vägen…
25 Nov 09
Lars Ohly kör av vägen
Under ett år har många av dem som försökt att ratta Saab på rätt spår in i framtiden kört av vägen eller krockat. Trots att bilens ingenjörer och arbetare utvecklat teknik för en av världens säkraste familjebilar har de inte lyckats hålla sig på körbanan. I dag gör Vänsterpartiets en våldsam avkörning. Men först plock från dagens tidningar:
”Jag tror att det här är slutet för Saab”, säger Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator.
”Saab har två nya bilar baserade på GM-teknik, Saab 9-5 och Saab 9-4X. Båda kommer ut på marknaden inom kort. Saab har aldrig varit bättre rustade”, säger däremot Robert Collin på samma tidning. ”Trollhättan, tyskarna och amerikanerna har äntligen börjat förstå varandra och GM låter Saab fortsätta vara Saab. GM nu kommer att behålla Saab och att en eventuell försäljning nu kan väntas först om några år. Fabriken i Trollhättan är toppmodern, löneläget i Sverige är inte jättehögt och produktionskostnaderna är låga. Framtiden ser ljus ut.”
”Nu krävs ett mirakel för att rädda SAAB”, menar Svenska Dagbladets ledare.
.”Det är för mig uteslutet att staten skulle gå in som helägare till Saab. Det finns inte på kartan. Det måste vara en privat intressent som driver företaget”, menar Maud Olofsson. Hon tycker också att ”oppositionen ska vara tacksam för att någon förstår att värna skattebetalarnas pengar. Hade vi lyssnat på dem hade vi haft närmare åtta miljarder borta hos ett multinationellt bolag som GM, utan att vi säkrat ett enda jobb”.
Även Lars Ohly börjar med att resa gravstenen för Saab: ”Mycket pekar på att Saab inte överlever”, menar han. Naturligt nog lägger han slentrianmässigt över ansvaret för dödsfallet på regeringen. ”En aktiv regering borde direkt ha tagit initiativ till att söka nya ägare”, är budskapet. Han tycker att man pratat ner företagets värde. Däremot vill han inte förstatliga Saab! ”Jag tror inte att det är en långsiktig hållbar lösning”, är hans slutsats. Egentligen ganska självklar om ens största önskan i livet är att få komma med i en regering med ett borgerligt program. Men Ohly vill ändå till sist ”rädda vad som räddas kan” och tycker att regeringen ska prata med parterna en gång till. Självklart för att skjuta till en del pengar för att få upp humöret hos Koenigsegg Group och dess ryska och kinesiska kapitalgrupper.
Hela Ohlys utspel i dag är en våldsam avkörning för att komma ifrån en person som jag tror nog fortfarande vill kalla sig för socialist. Uppenbart känner han sig paralyserad inför de våldsamma rörelser och snabba omvälvningar som sker när det gäller världsmarknaden för personbilar. Men har man väl accepterat att dessa förändringar är lika oundvikliga som våra naturlagar, då har naturligtvis Saab, med sina juniorvolymer ingen som helst framtid som en självständig fordonsproducent. Koenigsegg kanske bara spelar poker. Gårdagens kort kanske bara var en bluff. Kanske finns det en ny kines bakom hörnet som vill ha en premiumbil i sina utställningshallar. Kanske är det Robert Collins som har rätt. Nästa vecka skulle då Saabs nya modeller få skina i GM:s stall tillsammans med Chevrolet, Cadillac, Buick och GMC. Vad vet vi. Vad vet jag. Men Saab på egna hjul ute på den världsmarknad där det råder en kronisk överproduktion av personbilar – ”i den gamla världen” – kommer inte att kunna rulla särskilt långt.
I den här debatten bjuder då Lars Ohly bara på söt konfekt. Maud Olofsson kan suga och smaska i sig efter behag. Inte många – inte heller jag – menar i dag att staten tjänstvilligt ska ösa in osäkra miljarder av våra skattepengar till några nya osäkra ägare.
Bakgrunden till hela den här diskussionen är mycket mer än de för tillfället 3- 4000 jobb som det handlar om i Trollhättan. För en tid sedan var det ett skakande reportage i Aftonbladet om avindustrialiseringen av Sverige. Hundratusentals jobb är på väg bort och kommer aldrig mer tillbaka, menade professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson. Han har naturligtvis helt rätt. Om vi accepterar marknadslagarna som nya naturlagar och konkurrenskraft i stället för social nytta som vårt rättesnöre för var i världen vår industriproduktion ska ske. Magnusson målar upp en dyster framtid. Hans framtidsdom är inte vacker för städer som Eskilstuna, Motala, Trollhättan och Södertälje. De kommer att tyna bort:
Industrin kommer aldrig att behöva återanställa alla människor som nu har tvingats lämna sina jobb. På sikt får den allt mindre betydelse för den totala sysselsättningen. 200 000 jobb kommer att försvinna permanent. Industrin kommer aldrig att behöva återanställa alla människor som nu har tvingats lämna sina jobb. På sikt får den allt mindre betydelse för den totala sysselsättningen. Problemet för den svenska och europeiska industrin är att den inte längre är konkurrenskraftig. De svenska honnörsorden brukade vara ”kvalitet” och ”spetskompetens”. Nu är det tveksamt om vi kan skryta med dem längre. Inte för att vi har blivit sämre, utan för att andra länder har kommit i fatt oss och gått om. Det finns ingenting som vi producerar i dag som inte kan göras någon annanstans i världen till ett lägre pris. Fordonsindustrin är väl det tydligaste exemplet på det, säger han.
Lars Ohly vill inte vara med om statlig industriproduktion. ”I längden är det inte hållbart”, menar han. För hans del är det en programmatisk kapitulation, en knäböjning för de fria marknadskrafterna. Entrébiljetten till det tänkta regeringssamarbetet. Nu tycker inte heller jag att en enkel paroll som ”Förstatliga Saab” är ett politiskt lösenord som känns helt rätt i mun. Det smakar lite Vattenfall. Lite DDR. Kravet ”Socialisera hela fordonsindustrin”, ”Under kontroll av arbetare och tjänstemän” är däremot helt rätt. Det är den parollen vi skulle ha fått höra från IF Metall:s eller Unionen:s ledare i dag. Men när det gäller fackliga krav är deras svar lika tomma som de svarta hålen i vinterns fågelholkar. För när det gäller den här professorn, Magnusson, har han ett grundfel när han berättar om vad som väntar runt hörnet. Skälet till att i stort sett de flesta industrivaror kan göras till ett lägre pris i andra länder är att detta sker tack vare billig hårdexploaterad arbetskraft och en hänsynslös förstörelse av miljön. Det finns ingen som helst naturlag eller något förnuftigt skäl till att våra kylskåp, verktyg, bilar eller TV-apparater ska göras i Korea eller Kina. Eller i Tyskland. Samtidigt som vi ska leva med massarbetslöshet och social utarmning här hemma.
Även med gigantiska satsningar på bra och gratis kollektivtrafik kommer det i Sverige och i Nord-Europa i övrigt att behövas säkra, klimattåliga mellanbilar för ett otal person- och distributionstransporter. Delvis spårbundna i tätorterna. Hybrider eller elbilar för områden med glesare befolkning. Konstruerade i material som fullt ut kan återanvändas. I dag rullar det fyra miljoner personbilar i Sverige. Även om siffran halveras inom överskådlig tid finns det och kommer det i hela Nord-Europa att finnas ett socialt behov av fordon i den klass, i det segment, där det i dag finns kunnigt arbetsfolk, anläggningar och infrastruktur i Sverige. Det är därför vi måste socialisera hela fordonsindustrin. Innan kontor, verkstäder, fabriker och kunniga människor är bortsopade.
Det är berättelsen om den möjligheten vi aldrig kommer att höra från vare sig Lars Ohly eller den rödgröna alliansen i övrigt.
Det är därför jag är medlem i Socialistiska Partiet, som vill diskutera med alla om den absoluta nödvändigheten av att bygga ett nytt, brett, demokratiskt parti för alla löntagare och all ungdom!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Saab, Koenigsegg, Lars Ohly, Maud Olofsson, Socialisering, IF Metall, Unionen, GM, bilindustrin
I pressen:SVD1;SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,AB2,AB3,SDS1,SDS2,
Bloggare:Jinge,RödaMalmö,Svensson,EttHjärtaRött,
Afghanistan – minerad mark för den rödgröna alliansen
28 Sep 09
Änglavingad fredsinsats
eller imperialistiskt krig?
Afghanistan är minerad mark för den rödgröna alliansen. Blir det regeringsskifte nästa höst är det socialdemokraterna som bestämmer var de svenska soldaternas vapenskåp ska stå. Trots att Barak Obama har beslutat att tagga de amerikanska krigsinsatserna med långt fler stridande soldater än tidigare har Mona Sahlin berömt Barack Obamas ”nya” strategi. Hon ser inte den svenska militären som en del av en ockupationsmakt utan som en del av en änglavingad FN-insats.
Vänsterpartiets retoriska utgångspunkt är i stället att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan och ersättas med mer civila biståndsinsatser. Mycket kan förvisso hända under det år som är kvar till ett eventuellt regeringsskifte. Fronterna i Afghanistan/Pakistan kan komma att dras i både ny geografisk och i ny politisk terräng. Om de svenska trupperna på plats uppe i den Norra alliansen Mazar Al Sharif drabbas av större förluster i människoliv kan motståndet mot den svenska krigsinsatsen snabbt få märg även i det socialdemokratiska partiet. Kriget får dessutom mer och mer karaktären av ett nationellt befrielsekrig. Ett nationellt motstånd i form av ett uppror av pashtunerna mot presidenten, Hamid Karzai (själv etnisk pashtun från klanen Durrani, från vars sköte den tidigare monarkin föddes). Både för hans samarbete med de 42 ockupationsstaterna och regimens korruption, men också för dennes många pragmatiska uppgörelser med uzbeker och turkmener i den Norra alliansen. Pashtunerna kan i sig ses som en nation och av Afghanistans etniskt splittrade befolkning utgör de mer än fyrtio procent. En nation som också utgör mer än tjugo procent av Pakistans befolkning.
Med denna bakgrund. Med detta vilda politiska och miltära landskap, där allianserna mellan klaner, krigsherrar och Afghanistans många nationer kan skifta från en dag till en annan, kan det självklart när som helt bli för politiskt smärtsamt även för Mona Sahlin att hålla fast vid synsättet att Sveriges militär är en del av en fredsinsats. Det kan bli en vändning av kriget där det inte ens räcker med att svepa döda svenska soldater i FN-flagg i syfte att dölja att vi är en del av en NATO- ledd ockupationsmakt…
Men med oförändrade förutsättningar talar det mesta för att Vänsterpartiet måste hissa kapitulationsflagg i frågan – om partiet vill vara del av en eventuell regering ledd av Mona Sahlin.
I förra veckan menade jag att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skissat på en möjlig politisk reträtt i ett inlägg på sin blogg. Men han svarade att jag gjort en orimlig tolkning av hans synpunkter och underströk i ett meningsutbyte att med hans synsätt vore det ”ett misslyckande” om vi inte får ”ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaka den svenska militären”.
Så långt allt väl. Men Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly fick nog många gamla antiimperialister att känna av kalla kårar ända in i sina hjärttrakter:
”Ett tillbakadragande av de svenska trupperna kanske inte kan ske från en dag till en annan utan det bör ske efter en plan…”
”I dag har vi ungefär en tredjedel som går till biståndsinsatser av de kostnader som Sverige levererat till Afghanistan och två tredjedelar går till militära insatser…Vi måste öka de civila och minska de militära insatserna och det här innebär att dra tillbaka svenska trupper…Det ska ske efter en plan som vi har kommit överens om…”
Ohly travar efter bästa förmåga runt frågorna från Ekots Thomas Rahmberg. Han vill inte bli infångad och bunden vid ett principiellt vallöfte:
”Vi ska inte låsa fast oss vid positioner som gör att vi inte kan hitta en väg ut.”
Men medger att det kan bli svårt att jämka ihop de tre ståndpunkterna. ”Socialdemokratin ville ha utökade truppinsatser. Miljöpartiet ville ha kvar de som redan var på plats. Vänsterpartiet ville dra hem trupperna”. På Rahmbergs raka fråga om valplattformen svarar Ohly sedan:
”Det är inte helt nödvändigt att komma överens före valet.”
För mig en helt absurd slutsats. Vad väljarna och då i synnerhet de trettiotre procent av dem som är motståndare till den svenska krigsinsatsen, vad de vill veta är naturligtvis om de ska rösta fram en regering som lovar att ta hem de svenska soldaterna från NATO:s krig i Afghanistan! Ingenting annat. Inget svammel om en oklar gemensam plan i fjärran. Ska frågan om svensk delaktighet eller inte i ett imperialistiskt krig, för Vänsterpartiet bli kvarglömd på en långbänk på samma sätt som avvecklingen av kärnkraften har gjort för Centerpartiet? Centerpartiets ”avveckling” började en gång med att Torbjörn Fälldin laddade en av Barsebäcks kärnreaktorer 1976 och den har fortsatt ända fram till i dag när Maud Olofsson är med om att fatta beslut om en utbyggnad av kärnkraftsproduktionen…
I lördagsintervjun menade Ohly också att han lyssnat till dem som i stället för militär trupp vill ”öka biståndsinsatserna och polisens utbildning.” ”Polisutbildning”? Kabulregimens poliser? Skulle det då, en gång i tiden, på samma sätt, ha varit en bra sak, för den svenska solidaritetsrörelsen med FNL i Vietnam, att av regeringen Palme ha krävt att Sverige skulle hjälpa till med Saigonregimens polisutbildning?
Frågorna hopar sig när det gäller den rödgröna alliansens syn på kriget i Afghanistan. Vi får se om några rätar ut sig under socialdemokraternas kongress i höst. När det gäller Vänsterpartiet lär vi få vänta ett bra tag till. Men tvålbitar som bara slinter runt i tvättstället brukar försvinna av sig själv om de lämnas kvar för länge!
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, Lars Ohly. Ekots lördagsintervju, Jonas Sjöstedt, Mona Sahlin.NATO.USA.Barak Obama
I pressen:
Bloggare:Motbilder,JonasSjöstedt,
Skitår väntar. Med skitregering och en skitdålig opposition!
10 Dec 08
Lars Ohlys Janusansikte
I går var arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin på riktigt grinigt humör. Det kan ju inte vara kul att bära denna tunga ministerportfölj och samtidigt veta att han i valet 2010 kommer att få stå till svars för den massarbetslöshet som då lägrar landet.
Varslen vältrar sig över Sverige och ministerns ordval blev därefter. ”Vi får två skitår och dessutom är det skit med bankerna”. Med kapitalismen i kris och en skitregering kan det knappast bli annat och att Sven Otto nu insett han själv blir alliansregeringens ”målvakt” och får ta emot all spott och spe framöver gör naturligtvis inte humöret bättre.
Skit också med oppositionen
Vad värre är. Vi har inte bara en skitregering. Med ministerns språkbruk måste vi än en gång konstatera att det dessvärre bara är skit också med oppositionen.
Här kunde vi ha haft en kraftsamling över hela landet med kravet på en höjd a-kassa rakt in i det som nu är den borgerliga alliansens veka liv. 1 200 000 människor står utanför a-kassan. Anders Borg medger att ”det nog blev fel” med den rekorddyra avgiften. Men tänker inte göra något. Det finns en kontantersättning på 320 kronor om dagen och det ”ska man kunna klara sig på”, sa han, utan att vare sig blinka eller skämmas, högt och tydligt i gårdagen Rapport.
Varför inte en spark i magen?
Mona Sahlin, socialdemokratin och LO, skulle naturligtvis när som helst kunna ge regeringen en rejäl spark i magen, mitt i detta veka liv, genom att i dag samla till en endagars politisk generalstrejk, grundad på just kravet om en värdig a-kassa.
När det nu bara är skit med hennes och den gamla arbetarrörelsens politik vore det naturligtvis ett gyllene tillfälle för Lars Ohly att kavla upp skjortärmarna och oupphörligen kräva att Sahlin, SAP och LO tar sitt ansvar genom att handla nu! Det är nu vuxna människor gråter över att de mister jobben och får sälja sina hus! Det är nu massarbetslösheten vältrar sig över landet! Det är nu arbetslösa ska tvingas till att leva på lite mer än trehundra spänn! Samtidigt är det nu vid årsskiftet som tiotusentals människor kastas ut i arbetslöshet!
Men vad gör karln? Jo, han skrattar och skrattar, samt berättar att han är beredd att ge upp det mesta av partiets radikala program, bara för att få sitta i en nyliberal regering om två år…
Passivitet och uppgivenhet
Lars Ohly och Vänsterpartiet kommer säkert att ha en kortsiktig framgång med denna parlamentariska taktik. I brist på socialistiska idéer och opinioner ute i landet och med den katastrofala suckiga passivitet och uppgivenhet som lamslår den breda fackföreningsrörelsen, tycker säkert många väljare i dag att även ett sådant regeringsskifte är bättre än inget regeringsskifte alls. I morgon, alltså åren 2011 och därefter, när den ”rödgröna alliansen” kommer med motorsågen för att kapa i omsorg, skola och vård, allt för att få ner statens utgifter, då kommer säkert det passiva stödet förvandlas till en oerhörd besvikelse.Nej, redan i dag krävs handling för att stoppa all den ”skit” som regeringen och dess nyliberalism står för. Varför lämnar inte Lars Ohly sina startblock? Varför inte popularisera kraven från IF Metall i Södra Västerbotten, från deras mäktiga arbetarprotest. En protest som för övrigt dödades i vanlig profitmedia genom en total tystnad. Tänk om Ohly tog över slutklämmen från det fantastiska tal som Jan Olov Karlsson, viceordförande i Volvo Verkstadsklubb i Umeå, höll vid arbetarnas stora torgmöte:
”I den finansiella krisen kölvatten lurar massarbetslösheten. Den är förödande för den enskilde, för arbetarfamiljerna och för samhället.
Vi kräver därför ett rådrum för alla varsel om uppsägningar. Under rådrummet stiftas det en undantagslag på arbetsmarknaden som förbjuder uppsägningar under två års tid.
Under den tiden ska alla varsel i första hand lösas genom minskad arbetstid på arbetsplatsen. Kan företaget inte betala full lön ska staten betala mellanskillnaden, under förutsättning att det lokala facket ges full insyn i räkenskaperna och inflytande över hur arbetet ska organiseras.
Under de två år som rådrummet varar ska också en bred folkligt diskussion genomföras. Den ska handla om former för ägande så att människors behov och vilja ska styra vår framtid. I den diskussionen kommer frågan om ett gemensamt ägande av naturresurser och samhällsfunktioner att vara viktig, och även ett gemensamt ägande av banker och storföretag.
Vi har hållit kapitalisterna länge nog under armarna. Nu är det på tiden att vi börjar införa en demokrati som också omfattar ekonomins område och som tillvaratar arbetarnas värde och intressen.
Janus tempel. Ny kultplats för Vänsterpartiets ledning?
Men nu andas Ohly inte ens en endaste stavelse som skulle kunna ha bäring på en socialistisk politik. Han bara skrattar och skrattar. Skrattar samt förklarar att det blir två program i valrörelsen. Ett som bara är på låtsas, med lite röd retorik. Ett annat som är det som gäller på riktigt. Där Vänsterpartiet, socialdemokraterna och Miljöpartiet nitar fast den regeringspolitik som ska gälla. Utan ett ord om systemskifte. Partiet ska alltså likt blekansiktet i 1800-talets Amerika tala med två tungor.
Lars Ohly kommer då att träda fram som ett modern politikens Janusansikte. En modern, skrattande, kopia av den grekiska Gud som kunde se in i framtiden, men som också såg till nutid och det som varit.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, LarsOhly, Vänsterpartiet, Alliansregeringen, Rödgröna alliansen, socialdemokraterna, moderaterna, Sven Otto Littorin
I pressen: DN1,DN2,AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,SDS2,SDS3, Blomqvist om krisen -29 i Int.SVD3,
Andra bloggare:Spånbinge,rodamalmo,Jinge,Svensson,Trotten,Loke,
Senaste kommentarer